Film och foton i offentliga miljöer, tävlingar och liknande

 

Systemfel och normaliserat våld finns inom alla genar av hästsporten.

Det blir lätt en form av "moment 22" situation när det gäller övergrepp (som sker mot hästar) och ovanstående.

Å ena sidan kräver organisationer som FEI, SvRF mfl bevis (helst långa videofilmer, eftersom bilder - och även videos - oftast anses vara "ögonblicksbilder", å andra sidan finns det begränsningar för när och vad man får filma. ÄVEN om det finns bild/videomaterial så är det YTTERST sällan någon organisation, eller polis/länsstyrelse agerar på något sätt. ENDA skälet till att debatten om hästvälfärd i alla fall är på agendan är pga att enskilda individer ändå offentliggjort de saker som går över gränsen för vad välfärd är. Utan bild eller videobevis på övergrepp är det i princip omöjligt (även trots flera vittnen) få gehör för eventuella anmälningar.

De råd man får (om man ser något som kan anses som övergrepp) är att på plats:
1. Kontakta en steward -  Lycka till med att få någon respons där - de antingen tycker att "det är inte så farligt" eller troligast, törs inte agera. Av rädsla för att ryttare och/eller den egna organisationen skall riva upp "himmel o jord". Inte många har kurage att agera i det läget. För det andra - är man som funktionär "för nitisk", då kommer man inte anlitas igen utan blir "persona-non-grata" i organisationen.
2. Sök upp tävlingsledningen - samma där, det är ytterst få saker som får dem att agera. Tävlingsledningen skyddar mera ryttarna än hästarna...
3. Gör en officiell anmälan - man kan lämna in en formell protest eller anmälan till överdomaren på plats under tävlingsdagen. Men där är det en begränsad antal personer som KAN lämna in ovanstående - det är ryttare, hästägare, lagledare eller målsman/ansvarig (för ryttare under 18 år). En anmälan skall vara skriftlig och kostar 500 kr (som återbetalas om man - mot förmodan - skulle få rätt). 

I efterhand kan man anmäla till förbunden:
1. Svenska Ridsportförbundet (SvRF) - om det är en nationell tävling. Då anmäler man till juridiska utskottet eller disciplinnämnden. En sådan anmälan kan vems som helst göra som har kännedom om ärendet.
2. FEI (Internationella Ridsportförbundet). Hit skickas anmälan om det gäller en internationell tävling och FEI har strikta system för att utreda rapporterad misshandel (Abuse of horse). Dokumentation skickas direkt till dem.

Man kan även göra en juridisk anmälan (svensk lag):
Svensk djurskyddslagstiftning står alltid över sportens egna regler.
1. Länsstyrelsen. Du kan göra en anmälan om misstänkt vanvård eller djurplågeri till Länsstyrelsen i det län där tävlingen arrangeras. (not. vad jag vet har ingen anmälan - av rid/tävlingsrelaterad karaktär -  hittills resulterat i någon åtgärd från Länsstyrelsen. Antagligen för att bevisfrågan kan vara knepig samt att organisationen ofta saknar tillräcklig kompetens (enklare då att göra ingenting).
2. Polisanmälan. Om det rör sig om grov eller akut aga/misshandel kan händelsen polisanmälas som djurplågeri. Det insamlade filmmaterialet fungerar då som bevismaterial i en brottsutredning. Se Länsstyrelsens not - skulle gissa (utan att veta) att de allra flesta, om inte alla anmälningar, avskrivs direkt för detta händer med de flesta anmälningar, oavsett område...

Regler kring att sprida filmer offentligt:
(Not. det finns en hel del gråzoner kring detta, förutom det som står nedan) - om ryttarens, funktionärens el publikens ansikten syns tydligt så räknas bilden som en personuppgift enligt GDPR. Man behöver då en laglig grund (oftast samtycke eller stark intresseavvägning) för att publicera den öppet. Hästar omfattas inte av GDPR. Man kan fritt publicera bilder/film på en häst så länge inga människor, skyddade anläggningar el personuppgifter (som ägarens/ryttarens fullständiga namn i ett kränkande sammanhang) kan kopplas till den på lagstridigt sätt). 

1. FEI förbjuder strikt att åskådare publicerar rörligt material från tävlings- och framridningsområden. De kan kräva att plattformar (som Youtube el Instagram) tar bort videon baserat på upphovsrätt och sändringsrättigheter.
2. Risken för förtal: även om filmen visar sanningen, kan det enligt svensk lag räknas som förtal om du publicerar filmen på ett sätt som pekar ut ryttaren som klandervärd inför en stor publik. 

För att sammanfatta ovan så finns det MÅNGA sätt för såväl enskilda som organisationer att hindra att bevis på saker som strider mot hästvälfärd publiceras offentligt. Bara ett fåtal vågar därför pga ovanstående filma/ta foton, även om det handlar om övergrepp. Tystnadskulturen inom sporten är stark. Även det normaliserade våldet. Många känner till och har själv sett (systematiska) övergrepp mot hästar ske men väljer att titta bort och agerar inte. Det är ofta inom sporten känt vilka ryttare/tränare som använder oetiska metoder. Såväl enskilda som organisationer väljer ofta att skydda ryttarna betydligt mer än att skydda de som ingen röst har, dvs hästarna. Skandaler som Helgstrand, Dujardin mfl som briserat (finns även svenska exempel) får ofta en kort uppmärksamhet men sedan kan ryttarna fortsätta som om ingenting hänt. OM sporten själv hade tagit sitt ansvar och rensat sporten från avarter som skadar hästarna så hade dagens situation aldrig uppstått. Bl.a FEI har i stället gång på gång fattat beslut som tyder på en enorm tondövhet och nonchalans för att samhällets syn på hästar och vår användning av dem är i förändring.

Såväl FEI som andra hästsportorganisationer har som mantra att vi alla skall vara "the horses Guardians". Något som endast ter sig som försök till att rättfärdiga de systemfel som finns. Det senaste utspelet är att FEI skall införa en AI baserad moderering av kommentarsfält för att förebygga trakasserier och näthat på sociala medier i samband med VM 2026. Det blir intressant att följa hur man använder det. Hot i alla former är naturligtvis aldrig ok men "hat" som uttryck brukar i de flesta fall användas för varje form av kritik eller negativa synpunkter man inte vill höra.

Med andra ord så gräver fortfarande hästsporten sin grop ännu djupare. Frågan är när "point of no return" passeras och sportens SLO försvinner för gott? 

Not: Vi inom EquiEthics fick för en tid till oss en kort film filmad på Falsterbo tävlingarna i sommar (framridning). Personen som skickade oss filmen berättade att hen efter att ha filmat en stund (en vacker häst som visar en del konfliktbeteende, på långt håll så ryttaren är svår att identifiera, om man inte känner vederbörande) blev kontaktad av en person som sa sig tillhöra tävlingsledningen (visar sig vara överdomare). Vederbörande frågade vem och varför hen filmade?

Hen påtalade också att om avsikten var att publicera filmen (vilket det inte var) så ville hen att man skulle ha en pressväst (något som man kunde kontakta sekretariet för att få veta mer om). 

Hen som filmade frågade vem funktionären var och fick då svaret förnamnet + överdomare. Efter detta så hör man överdomaren ringa på hjälp av säkerhet/vakter "eftersom det står en här och filmar och inte vill flytta på sig och har inte har pressväst på sig." Hen avslutar samtalet med att säga "hen är ganska otrevlig". Något som jag, som lyssnat på ordväxlingen kan intyga INTE är fallet. Hen som filmar är absolut inte otrevlig på något sätt utan svarar bara lugnt på de frågor hen får. Enda kommentarerna (utöver svaren på funktionärens frågor) är att hen frågar "får man inte filma?"(som hen inte får svar på), "ja då har du sett en hel del" (när hen fick veta att funktionären var överdomare) och "det är jag inte alls" (vid påståendet att hen skulle vara otrevlig).

Ovanstående är ett exempel på hur det blivit inom sporten - sportens rädsla för att ryttarna skall känna sig uthängda och åskådarnas rädsla för att faktiskt visa på de systemfel som finns... Personen i exemplet (som filmar) ovan visar på civilkurage och lugn. Personligen tror jag inte den taktik som organisationerna och ryttarna/tränarna använt hittills kommer att fungera i längden. Dölja, mörka, skrämma till tystnad osv fungerar bara till en viss gräns. Foto/filmförbud borde inte behövas - vår verksamhet borde inte vara något som vi måste dölja. Vi måste bli mera transparanta och trovärdiga. Hästvärlden borde först och främst rannsaka sig själv och aktivt försöka få bort det som inte kan visas. Transparens är en av de främsta motvapnen mot "dålig press". Tror ingen som på allvar engagerar sig för hästvälfärden inte kan skilja på "mindre bra ridning pga okunskap & orutin" och dessa stora systemfel som finns inom sporten (och som tagit oss dit vi är idag). Systematisk ridning bakom lod, hårda händer, hårt åtspända nosgrimmor, blå tungor, spända hästar ridna i övertempo m m. Sådan ridning finns idag på alla nivåer (för ärligt talat - skit rinner neråt) men vi bör börja rensa i toppen eftersom det är dessa ryttare som är förebilder för alla längre ner. Ju fler som vågar lyfta de systemfel som finns (gärna via film, men om möjligt utan att ryttaren kan identifieras - eftersom det är kontraproduktivt) desto snabbare kommer en förändring att ske. 

Har kollat upp vad som gäller angående pressväst på Falsterbotävlingarna (som kanske gäller generellt, vad vet jag på tävlingar på den nivån) - "För att få en pressväst krävs att du är en aktiv journalist som arbetar på uppdrag av en etablerad tidning, magasin eller mediabolag. Man måste kunna styrka att man skapar material för media eller publicering. Kommersiella samarbeten eller egna kanaler utan godkänt medieavtal godkänns inte." Med andra ord - detta är som jag ser det enbart utformat för att hindra transparens och endast släppa fram det man på förhand godkänt.

Hästnäringen/hästsporten i ett stålbad?

 Jag varnade redan för flera år för att jag trodde att hästsporten/näringen var på väg in i ett stålbad. Vi ser nu allt fler tecken på detta.

Många hästägare (och djurägare i stort) har problem med att ha råd att ha häst. Alla kostnader (inte minst veterinär- och försäkringskostnader) skenar. Även allt annat stiger snabbt i pris. Ridskolor har det tufft - tävlingarna, tävlingsstarterna, avel minskar. Travet brottas också med stora problem. Exemplen är många.

Blir det färre djurägare (vilket jag tror det på sikt kommer att bli) så drabbas ALLA kringverksamheter. Veterinärer, försäkringsbolag, hovslagare, olika typer av equiterapeuter, tränare/utbildare, ridskolor, hästsportutrustningsbutiker, foderproducenter, de som erbjuder uppstallning m m, m m. Hästnäringen är idag en STOR näring som omsätter omkring 32 miljarder och sysselsätter 18.500 personer.

Här https://hastnaringen-i-siffror.se/home.aspx kan du läsa om Hästnäringen i siffror (tyvärr är siffrorna ett antal år gamla - kring 2017-2019, hade varit intressant att se förändringen på dessa senaste 7-8 åren. Jag misstänker att siffrorna drastiskt går åt fel håll för mkt har förändrats de senaste 7-9 åren.

Frågan som nu uppstår - kan vi göra något åt denna utveckling? Eller kommer frågan om vem som har råd att ha djur bli en extrem klassfråga (igen)?

För samtidigt som alla inblandade måste få vettigt betalt för sitt jobb så faller hela korthuset ihop om de som skall köpa tjänsterna inte har råd. Vissa delar av hästbranschen, som veterinär, hovslagare, försäkringsbolag kan ofta ta mycket betalt eftersom de erbjuder delar som djurägaren inte KAN välja bort. Andra delar (som t.ex de jag jobbat med - ridskoleverksamhet, privathästträningar och uppstallningar), där är det väldigt svårt att få kostnadstäckning på arbetet.

SvRF (Svenska Ridsportförbundet) ropar på att kommunerna skall satsa mera pengar på ridsporten och hjälpa ridskolorna, regeringen utreder de skenande priserna på veterinärvård (o efterlyser mera pristransparans). Frågan är om dessa åtgärder överhuvudtaget skulle hjälpa? Pristransparans när det gäller veterinärvård är bra men det hindrar ju inte den extrema kostnadsökningen som skett det senaste åren på veterinärsidan (ca 70% prishöjning på några år - låååångt mycket större kostnadsökning än inom någon annan bransch i Sverige). Även om det inte finns någon formell kartellbildning så finns en informell - dvs lyckas en del höja sina priser kraftigt så följer resten av branschen med - så fungerar det i alla branscher. I viss mån slås därför konkurrensen ut och hela kostnadsnivån höjs.

Själv är jag faktiskt glad att jag har slutat med min ridskoleverksamhet och är i slutet av all verksamhet med hästar. Det går idag inte att få vettig ekonomi på dessa verksamheter, speciellt inte om man är privatföretagare utan statliga o kommunala stöd. Men med det sagt - jag hoppas att trenden på något sätt kan vändas för djur är något som har stora värden för samhället. Jag förstår bara inte hur...

Dessutom har jag idag både hund o katter men är högst tveksam till om jag kommer skaffa några nya när dessa är borta. Med en låg pension så är det inte lätt att finansiera eventuella veterinärkostnader (dessa kostnader har skenat ÄNNU mera än motsvarande på hästsidan). Numera kan ju relativt enkla åtgärder hos veterinär kosta uppemot 70-150 tusen och även med försäkring så blir den egna insatsen ofta högre än vad många mäktar med. Personligen tycker jag priserna för länge sedan passerat ocker men det är min uppfattning. Många länder har veterinärkostnader (utan att vara sämre) som är en bråkdel av de som uppstår i Sverige.   

Står vi inför en total kollaps av den hästnäring vi ser idag? Det finns alltid två sidor av ett mynt - den ena är att de som bedriver verksamhet måste få rimligt betalt, den andra är att kunderna (de som efterfrågar tjänsterna/varorna) måste ha råd. Minskar kundunderlaget finns det till slut en nivå där hela systemet imploderar... Vad kommer att hända? Den som lever får se.

Ridsporten - föreningar, ideellt engagemang m m

Nu har de flesta föreningar haft sina årsmöten och innan mars månads utgång skall även alla ridsportdistrikt haft sitt. Här några reflektioner kring ideellt engagemang m m... 

Har varit ideellt engagerad sedan mitten av 70-talet (började rida 1972) och även arbetat yrkesmässigt med häst i 50-talet år (som ridlärare och distriktskonsulent i ett av SvRFs distrikt). Jag har därför sett ridsporten och föreningslivet förändras över tid. Vissa saker till det bättre, i andra avseenden definitivt till det sämre.

I dag brottas ridsporten dels med ekonomiska utmaningar, dels med minskat antal föreningar och medlemmar. Idag är endast ca 134.000 medlemmar i en SvRF ansluten förening. Det är en minskning från dryga 150.000 för några år sedan. Det innebär att endast ca en fjärdedel av landets ca 500.000 RIDsportintresserade människor anser det vara någon vits att vara med i en SvRF förening. Naturligtvis är en del av dessa medlemmar i andra riksorganisationer som western (WRAS ca 1600 medlemmar, 30 föreningar. Finns även fler organisationer inom western) och islandshästar (drygt 8.000 medlemmar, 70 föreningar) men det är relativt små organisationer. Det innebär alltså att många ridsportintresserade väljer att helt stå utanför ridsportens föreningsliv.

Vad beror detta på? Nu kommer jag att skriva om SvRF eftersom det är den organisation jag känner väl:

Personligen tror jag att en stor del av orsaken är att organisationen är för konservativ och inte välkomnar ALLA hästintresserade (som det står i stadgarna). Man välkomnar istället enbart de som befinner sig i den relativt snäva rutan som SvRF är. Har man andra mål eller intressen än de traditionella (OS grenarna o ridskola) så släpps man inte in. T.o.m att skriva i sin ansökan för att bli medlem (som förening - det hände t.ex den lilla förening som jag är medlem hos) så ifrågasätts om man använder ord som "vill värna klassisk ridning" även om SvRF själv använder det uttrycket. Man är t.ex inte välkommen om man ägnar sig åt akademisk ridning eller liknande. Så att säga att man vänder sig till alla hästintresserade stämmer faktiskt inte.

Ett annat problem är att de stora (ofta ridskole-) klubbarna som finns i landet har en STOR påverkansmöjlighet på alla beslut som fattas (man har 2-4 röster beroende på hur stor föreningen är). På distriktsnivå är det i princip omöjligt (åtminstone i vårt distrikt) för de små klubbarna att få igenom något om de stora klubbarna är överens om något. Det blir enligt mig därför svårt för de små klubbarna att påverka distriktets verksamhet (eller förbundets) på årsmötena. Inte minst av den anledningen är det många av våra medlemsklubbar som inte ens bryr sig om att närvara på årsstämmor (såväl i distrikt som centralt). Jag är medveten om att maximalt 4 röster oftast inte är proportionerligt i förhållande till medlemsantalet, men effekten blir i alla fall att de små föreningarna med endast 2 röster (25-250 medlemmar) har svårt att hävda sig i relation till några stora tongivande föreningar med 3-4 röster vardera. I de stora föreningarna är det ytterst få medlemmar som är medvetna om och engagerade i den ideella delen av föreningen - man är ofta medlem för att man "måste" av olika skäl. Jag skulle nästan gå så långt som att det är större procentuell del av medlemmarna i den lilla föreningen som är ideellt engagerade. Av den anledningen (enligt min uppfattning) får oftast de stora klubbarna en alltför stor bestämmanderätt i distrikten. När jag började engagera mig i distriktets verksamhet så hade varje förening en plats i dåvarande distriktsstyrelsen och därmed även större påverkansmöjlighet - en plats i styrelsen, en röst. Av praktiska skäl tog man bort detta, eftersom med ökande antal föreningar i länet skulle distriktsstyrelsen blivit alltför stor och otymplig att hantera. Beslutet var rätt fattat ur praktisk synvinkel men till nackdel när det gäller demokratin och påverkansmöjligheten på distriktsnivå - något som gjort att många föreningar inte anser det mödan värt att engagera sig i distriktets verksamhet.

I ideella organisationer styr "demokratins diktatur", dvs om majoriteten på ett årsmöte beslutar något så blir det så, oavsett om det är bra för organisationen eller ej. Det gör att om man har otur kan verksamhet som byggts upp under decennier raseras på mkt kort tid. För att demokratin i en organisation skall fungera krävs därför att många medlemmar intresserar sig för de frågor som finns och även använder sig av sin demokratiska rätt att påverka. Annars kan det gå snett väldigt snabbt om särintressen och dålig insikt om vad som är bäst för HELA organisationen och flertalet medlemmar inte finns.

Vem är organisationen (distrikt o centralt) till för? Enligt stadgarna så skall vi värna allas intressen men i verkligheten är det tveksamt om det görs. Kan definitivt vara svårt att verkligen möta alla de intressen som finns inom hästsporten men jag tror att SvRF skulle tjäna på att välkomna fler till sin organisation. 

Hästvälfärd anges ofta som argument att stänga ute vissa grupperingar, för de anses inte stå upp för SvRFs värdegrunder, men även här är ramen snäv. Det finns hästverksamhet utanför SvRF som har väldigt god hästvälfärd likaväl som det finns verksamheter inom SvRF som inte har det...

Man använder ofta argumentet att den dåliga hästvälfärden "inte finns bland de verksamheter som är kopplade till SvRF, utan är utanför och där SvRF inte kan påverka". Även det är en kraftig förenkling av verkligheten. Dålig hästvälfärd (liksom god) finns såväl innanför som utanför organisationen och även i alla typer av verksamhet. Det finns dålig hästvälfärd/ridning på högsta elitnivå och även på hobbynivå. Skälen till den bristfälliga hästvälfärden har dock ofta olika orsaker. På elitnivå handlar det om jakt på framgång och pengar och kanske även i viss mån faktaresistens o kunskapsbrist, på hobbynivå istället ofta om brist på pengar/resurser och okunskap. Bägge företeelserna är för hästen lika illa och det är de som ytterst får betala priset.

En högst relevant fråga är - vill verkligen SvRF ha fler medlemmar och föreningar? Om svaret på den frågan är ja, så tror jag att organisationen måste ändra såväl sina attityder kring vilka som är välkomna in i organisation som de administrativa krav man ställer på föreningarna. Att dessutom se över sina medlemsavgifter och tydliggöra den medlemsnytta som finns för såväl föreningar som enskilda medlemmar. För är de inte tydliga så kommer medlemstappet antagligen bara eskalera framöver. Kanske även ha olika nivåer för medlemskap (är föreningen liten och inte tävlingsinriktad eller har ridskola så upplevs ofta medlemsnyttan marginell i förhållande till kostnaden och den administrativa bördan).

Något jag sagt i väldigt många år är att om inte incitamenten fanns att man måste vara med i SvRF för att kunna söka och få statliga o kommunala bidrag samt att det endast finns möjlighet att söka tävlingslicenser via en SvRF ansluten förening - då skulle det inte finnas många medlemmar/föreningar kvar i SvRF. De två sakerna är drivkrafterna för VÄLDIGT många av de ca 134 tusen medlemmar och ca 800 föreningarna som idag är medlemmar.

Den sjunkande viljan att engagera sig ideellt i sin förening är även det en negativ trend i vår nutid. På 70-80-talet var det närmast självklart att man skulle engagera sig ideellt (det var även då betydligt enklare), idag är det inte det. Dessutom är det färre som vill göra någon för någon annan, egenintresset är ofta det som driver det ideella engagemanget idag. Även tidigare var det en stor drivkraft men långt ifrån den enda. Det fanns då en samhällstrend att engagera sig ideellt som inte finns i samma grad nu.

Kan vi då göra något åt den minskade viljan att engagera sig ideellt? Vad är det som gör att vissa människor engagerar sig ideellt och andra inte? Personligen tror jag det finns många skäl - ett är att allt fler verksamheter sköts av anställd personal, så behovet av ideella insatser har minskat, man upplever och kräver att "någon annan" skall göra allt. En effekt av det är att aktiviteter m m i allmänhet blir dyrare men den kopplingen gör de flesta inte. En annan orsak är att människor idag har alltfler "järn i elden", man har allt mer personliga aktiviteter för såväl sina barn som själv, vilket gör att tiden att lägga på ideellt engagemang (kanske t.o.m sånt som gagnar någon annan än sig själv) krymper allt mer. Den stora knäckfrågan är om vi kan vända den trenden?

Jag tvivlar på att vi kommer att komma tillbaka till tidigare tiders ideella engagemang men då får vi även vara beredda på att aktiviteter inom hästvärlden såväl kommer minska i antal men framför allt bli dyrare, något som i sin tur kommer att minska deltagandet i hästverksamheter, minskat antal medlemmar i våra föreningar m m. Tyvärr tror jag bara vi är i inledningen av ett verkligt "stålbad" för alla hästrelaterade verksamheter - eftersom nedgång på ett område ger effekter på andra så det blir en snöboll i rullning... Skall vi kunna motverka det så måste våra verksamheter bli mera attraktiva, såväl socialt, ekonomiskt som i utbud.

Självcensur och tystnadskulturer

Några nyårsreflektioner kring senaste tidens kraftiga reaktioner på SvRFs beslut att från 2027 att ändra möjligheten för barn under 13 år att tävla på elitnivå. Denna reaktion har skapat närmast gigantiska reaktioner från allt från "vanliga" ryttare/föräldrar till ett helt gäng elitryttare.

Jag har ingen egentlig uppfattning i själva sakfrågan även om jag inte är förvånad att den kommer upp. Redan för ca 10 år sedan (kommer inte ihåg exakt när, men var enligt uppgift redan 2013)  kom RF (Riksidrottsförbundet) med denna policyuppmaning till alla idrotter anslutna till dem. Många idrotter har även förändrat sina regelverk för länge sedan, så dock inte SvRF. Vilket är förvånande och jag har ingen insyn i varför det dröjt så länge. Kanske RF till slut krävt agerande från SvRFs sida? Vad man också kan reagera på är HUR man nu kommunicerat kommande förändringar. Eller rättare sagt knappt kommunicerat - exakt på vilket sätt och vilka tävlingar (förutom SM) som beslutet kommer att beröra är i skrivande stund väldigt oklart... Den (dåliga) hanteringen av frågan har onekligen orsakat mycket av turbulensen.

Men, min reflektion är egentligen inte ovanstående utan det faktum är att NU går många framträdande inom sporten "man ur huse" och öppet och kraftfullt protesterar och är upprörda över ovanstående beslut. Samma människor som när det gällt trygghetsfrågor/övergrepp samt skandaler när det gäller hästvälfärden i princip varit tysta som möss. Ingen upprördhet eller öppna ställningstaganden i de fallen... (Skrev detta för någon vecka sedan och ser nu att fler än jag, t.ex ponnymamman nu gjort samma reflektion).

Det finns inom ridsporten (liksom inom många andra delar av samhället) en utbredd såväl självcensur som tystnadskultur. Många kanske har uppfattningar, men väljer att inte öppet stå för dem för den personliga kostnaden upplevs bli för hög. Då väljer man i stället att vara tyst. Att säga det man faktiskt tycker kan få konsekvenser som att man t.ex utesluts från den grupp man vill tillhöra, förlorar kunder/sponsorer/arbete/"vänner" m m. I ovanstående fall när det gäller förändringen av ett regelverk upplevs det uppenbarligen riskfritt. Personligen upplever jag dock att det vore klädsamt om man på liknande sätt även ställde upp för de som utsatts för övergrepp (såväl människor som hästar) eftersom inget av detta hör hemma i vår sport.

Har du självcensurerat dig någon gång? Själv kan jag definitivt svara ja på den frågan. För att inte göra det krävs att frågan är så pass viktig för en att vara tyst inte är något alternativ och att priset (för att tala ut har oftast ett pris i någon form) inte upplevs för högt.

Behöver man alltid uttrycka det man tycker? Nej, självklart inte. Ibland kan det t.o.m vara helt rätt att inte göra det eftersom det kanske skadar/sårar någon annan. Men när det gäller olika systemfel och barn/djur som far illa så är läget annorlunda enligt min mening. För tystnaden är ett av de största hoten mot en positiv förändring. Mer än ett stort samhällsproblem i världen har fått oanade svåra konsekvenser pga den stora massans/majoritetens tystnad...

Sammanhang, arbetsplatser och organisationer där tystnadskulturerna är starka är inga sunda miljöer. Man måste kunna öppet diskutera och kompromissa om frågor på ett respektfullt och ansvarstagande sätt. 

Uppdatering 14 januari: skrev ovanstående för någon dryg vecka sedan och nu har det hela eskalerat ytterligare. Igår meddelade SvRF att hela hoppkommittén avsatts med omedelbar verkan. Samma dag meddelades att GS (generalsekreterare) Johan Fyrberg avslutat sin anställning, även han med omedelbar verkan (trots att det var sagt att han skulle vara kvar till den 30 juni). En tf GS är utsedd. 

Vad i hela friden händer?? Det känns som om en hel del saker "mörkas" och att medlemmarna inte får veta hela sanningen/bakgrunden. Men, jag kanske är ute och cyklar.

Till helgen skall den årliga tävlingskonferensen genomföras. Denna gång i Nässjö. Då ska bl.a denna 13-årsgräns diskuteras. En inte allt för vild gissning kan ana att diskussionernas vågor kommer att gå höga under denna helg! Förhoppningsvis kan alla inblandade se till vad som långsiktigt är bäst för såväl våra ungdomar som hästar/ponnyer. Förändringar upplevs ofta som hot men de kan ju även innebära något bra på sikt. Kan andra sporter anpassa/ändra sig så kan även ridsporten. Men då krävs att alla på något vis är villiga till kompromisser, annars blir positionerna låsta.