Tiderna förändras

Går i stallet och börjar reflektera över en sak... (Och innan nu någon blir upprörd alldeles i onödan - jag ser på detta ur ett allmänt perspektiv - det finns alltid personer som är undantag från "regeln").

Vad jag reflekterade över är att jag upplever att det är allt färre som verkligen är genuint HÄSTintresserade... Nu finns det antagligen många som säger att hästsporten aldrig varit så stor som nu och det har de nog rätt i.

Men, behöver det innebära att alla som håller på med hästsporten nödvändigtvis är verkligt intresserade av HÄSTAR?? Enligt min uppfattning är det inte alls fallet... Man kan vara intresserad av att rida och/eller tävla utan att egentligen alls vara speciellt intresserad av hästen som individ!

Uppfyller då hästen av någon anledning inte skälen till varför man har häst (eller rider) dvs man kan inte rida eller hästen kan inte uppnå de resultat man förväntar sig pga skador el annat så byter man antingen ut hästen/ponnyn eller så slutar man rida...

Många idag tycker jag mer ser på hästen som en "ridmaskin" där egentligen inget annat än ridningen är intressant eller värt att lägga ner tid på. Minsta lilla "jobbighet" med "hästintresset" då prioriterar man bort det för andra saker....

Tidigare var stallen fyllda av tjejer som gjorde massor av saker förutom den faktiska ridningen. O ja, idag finns det massor av saker som konkurrerar men till syvende och sist handlar det ändå om hur intresserad man är av hästar och hur mycket tid/jobb man är intresserad av att lägga ner. I dag är det, enligt min mening, YTTERST få ryttare som är genuint hästintresserade. Förr var de vanliga men nu tillhör de undantagen...

Det finns, som jag ser det, många problem med ovanstående. Ett är att på sikt kommer vi antagligen ha ett gäng riktigt tekniskt skickliga ryttare som inte kan ett smack om hästar. Ett annat problem (det är ett faktum redan idag) är att det blir svårare o svårare att rekrytera nya ridlärare. Detta för att yrket har ingen status (bli tränare eller beridare smäller högre) och dessutom kräver det enligt min mening ett verkligt genuint hästintresse där man är intresserad av att lära andra rida. I dagens "I, me and myself" mentalitet och där "what's in it for me?" är ledorden står inte Ridlärare högst på listan...

Det blev ett ganska negativt inlägg detta och jag har inte något svar på vad man kan göra åt saken och mycket av ovanstående är samhällsproblem som även avspeglar sig på andra delar i samhället. Inlägget är mest en reflektion på hur jag sett hästsporten utvecklas (?) över tid...

Jag ser själv slutet på min aktiva tid som ryttare efter 40 år som yrkesmässig inom hästbranschen men jag tycker det känns tragiskt att man inte ser fler (som liksom jag när jag var yngre) som brinner för HÄSTEN såväl som för sporten... Och vilka ska lära kommande generationer rida? Vi kanske ska hålla hästar i naturreservat och sedan uppfinna mekaniska hästar som folk kan rida på? De behöver ingen omsorg utan kan ställas in i "stallgaraget" och sen plockas fram när andan faller på...