Hästens inre...

Något som länge fascinerat mig är kommunikationen med hästar och hur vi som människor antingen kan tillföra den något eller inte...

Under åren har jag mött många hästar som av olika skäl saknat verkligt band och kommunikation med sina människor. Skälen kan vara många men ofta resulterar bristen på kommunikation antingen i en "robot" som visserligen gör det människan begär men utan glädje och gnista. Den typen är ofta populär hos människor eftersom den anses väluppfostrad/välutbildad och "snäll". Men titta hästen i ögonen - det är avslöjande om du vet vad du ska titta efter. Du kanske har hört uttrycket "Ögonen är själens spegel"? Den andra varianten är en häst som visar olika typer av konfliktbeteenden - den hästen är mindre populär av förståeliga skäl och blir ofta kallad besvärlig, "vill inte jobba" osv. Bägge dessa hästtyper har dock problem med sin relation med människor - de hanterar den bara olika. Den förstnämnda stänger av och blir introvert medan den andra agerar utåt och blir extrovert....

Min tro är att vi människors allmänna okunnighet om vad som är viktigt och BEGRIPLIGT för hästen skapar många av ovanstående problem... Även om jag blivit mer medveten om hur hästar "tickar" med åren så finns det tillfällen och hästar som är svårare att komma överens med, speciellt om kommunikationsproblemen pågått under lång tid - kanske t.o.m från hästens uppväxt om det är riktigt illa. Ju mer och längre något gått snett, desto svårare och längre tid tar det i allmänhet att ordna upp. Speciellt svårt är det med hästar som lärt sig anfalla människor. Den absolut farligaste häst jag sett, alla kategorier, var en liten shettiskorsning på 124 cm i mankhöjd... Hästar som upptäckt vem som egentligen bestämmer och vem som är fysiskt starkare i relationen häst/människa blir snabbt farliga hästar. Samtidigt har en bra relation häst/människa oerhört lite att göra med fysisk styrka, det har istället med ömsesidig respekt, tillit och förtroende att göra!

Det är oerhört spännande att se en intresserad glimt tändas i en hästs ögon när den upptäcker att 

a) människan agerar på ett sätt som är begripligt och förutsägbart för den 

b) människan är tryggheten 

c) människan faktiskt är någon som hästen VILL vara nära.

Det är något av det häftigaste som finns!!

En av mina hästar som gjort denna förändring är Tycando som jag köpte som 7-åring (han är 18 år i år). Han är född i England, hade gått galopplöp i Danmark och Sverige till han var 5 år, efter det gått i en liten ridskoleverksamhet fram till dess jag köpte honom.

När han kom till mig var han lätthanterlig när det gällde det mesta i hantering och ridning (även om han i ridningen hade sviter efter ridning med graman). Det fanns dock några tecken på att inte riktigt allt stod rätt till... Det ena var att han var helt ointresserad, liksom "nollad" när det gällde människor.

Han tyckte inte om att man rörde honom, speciellt inte huvudet, och han skulle aldrig självmant tagit kontakt med en människa. Något som framfört allt blev tydligt när man försökte få tag i honom i hagen. Han bara gick undan... I början tillbringade jag MYCKET tid på att få honom att faktiskt acceptera att någon hämtade honom i hagen. Första tiden var det helt omöjligt för någon annan än mig att få tag i honom, även jag gick bet ibland och fick helt enkelt lämna honom ensam ute någon timme när jag tog in de övriga!

Nu är det länge sedan det var några större problem att fånga honom i hagen men det händer att han får "återfall", bl.a förra våren när jag bara skulle fästa en täckesgjord. Det slutade med att jag fick gå efter honom i 45 min då han till slut kom fram till mig. :-)

Man kan på olika sätt förbättra kommunikationen och tilliten så efter ett tag hos mig började Tycando själv söka kontakt och nu älskar han när man stryker honom i ansiktet. Slutar man så söker han kontakt igen. Även kroppsmassage är en höjdare! Däremot är inte rykt någon favorit eftersom han är kittlig! :-) Han är dessutom otrolig lyhörd vid arbete från marken och vet inte hur han ska var till lags.