| François Robichon de la Guérinière |
Den moderna (eller "traditionella" - som jag brukar kalla den) ridning som idag lärs ut vid de flesta ridskolor bygger på idéer från 1800-talet. Den moderna ridningen kom till genom att man snabbt behövde lära meniga soldater att rida hjälpligt & förhoppningsvis klara sig med livhanken i behåll i strid. (Under tidigt 1900-tal fick dock arméns officerare utbildning i den franska klassiska ridningens system).
Det var då (under ovanstående period) idén att jämföra hästen med en ångmaskin dök upp. Man sa att ångmaskinen (dvs hästen) får kraft av ryttarens skänklar. Ryttarens hand tar emot och dirigerar denna kraft. Skänkel och hand används alltså samtidigt. Detta var ett koncept som var i princip helt okänt i tidigare ridning. Eftersom skänkeln gasar och handen bromsar finns det risk att detta ridsätt skapar spänningar (och ibland förvirring pga motstridiga hjälper) hos såväl ryttare som häst. I en krigssituation är dock inte detta något problem och det var för det ändamålet som denna typ av system togs fram och där var det ett ändamålsenligt system (av andra skäl än rent ridtekniska). Som ryttare finns ofta en uppfattning om att man måste ha starka armar och ben för att kunna rida och kontrollera sin häst. En uppfattning som de som rider klassisk ridning inte helt delar.... :-)
Det var då (under ovanstående period) idén att jämföra hästen med en ångmaskin dök upp. Man sa att ångmaskinen (dvs hästen) får kraft av ryttarens skänklar. Ryttarens hand tar emot och dirigerar denna kraft. Skänkel och hand används alltså samtidigt. Detta var ett koncept som var i princip helt okänt i tidigare ridning. Eftersom skänkeln gasar och handen bromsar finns det risk att detta ridsätt skapar spänningar (och ibland förvirring pga motstridiga hjälper) hos såväl ryttare som häst. I en krigssituation är dock inte detta något problem och det var för det ändamålet som denna typ av system togs fram och där var det ett ändamålsenligt system (av andra skäl än rent ridtekniska). Som ryttare finns ofta en uppfattning om att man måste ha starka armar och ben för att kunna rida och kontrollera sin häst. En uppfattning som de som rider klassisk ridning inte helt delar.... :-)
På senare år (sedan sent 80-tal) har även ridningen förändrats genom att tävlingsridningen (och de tekniker som där vunnit prisrosetter) fått allt mer genomslag. Hästar som rids "runda och djupa" med nosen mer eller mindre bakom lodplanet fanns nästan inte tidigare, men har på 2000-talet blivit allt vanligare syn på våra ridbanor - såväl inom som utanför tävlingsarenorna.... Rollkur och LDR (low, deep and round eller som en del kallar det "lightly disqused rollkur") är uttryck som dykt upp på senare år.
Den klassiska franska ridningen hämtar sina principer från framför allt 1600- och 1700-talet. Här är tygeln den primära hjälpen - inte skänkeln.
”Handen bör alltid verka först, och benen följa dess rörelse; ty det är en hufvudregel vid all så väl naturlig som konstmässig gång, att hästens hufvud och bogar komma först.” F. R. de la Guérinière, ur Ridkonsten (1733)
Tre tygelhjälper är nyckeln till alla rörelser du vill göra (direkt, indirekt och halvhalt) eftersom de direkt påverkar hästens balans. Säte och skänklar används naturligtvis men mera på ett kompletterande och indirekt sätt än i den traditionella ridningen.
Den klassiska franska ridningen hämtar sina principer från framför allt 1600- och 1700-talet. Här är tygeln den primära hjälpen - inte skänkeln.
”Handen bör alltid verka först, och benen följa dess rörelse; ty det är en hufvudregel vid all så väl naturlig som konstmässig gång, att hästens hufvud och bogar komma först.” F. R. de la Guérinière, ur Ridkonsten (1733)
Tre tygelhjälper är nyckeln till alla rörelser du vill göra (direkt, indirekt och halvhalt) eftersom de direkt påverkar hästens balans. Säte och skänklar används naturligtvis men mera på ett kompletterande och indirekt sätt än i den traditionella ridningen.
Ryttaren strävar efter att i första hand kommunicera med hästens hjärna - inte kontrollera hästens kropp. Hästen är den som är bäst lämpad för att kontrollera hästens kropp. Ryttarens uppgift är att ge hästen bästa möjliga kroppsliga position (för att kunna utföra uppgiften) och sedan "hålla sig ur vägen". För att detta skall fungera optimalt måste ryttaren behärska sin egen kropp! Viktiga ledord inom den klassiska ridningen är därför avspänning, följsamhet och lösgjordhet (hos ryttaren) i ländrygg, höft, knä och fotled.
Klassisk ridning handlar framför allt om skolning av ryttaren! Att hästen blir skolad, följsam, trevlig att ha att göra med och rolig att rida är en bonus! Utbildningen av hästen (och ryttaren) startar redan med hanteringen av hästen från marken. Därför är arbete vid hand en viktig del i klassisk ridning - såväl hästhantering som arbete med hästen i träns/kandar och ryttaren på marken.
En kort sammanfattning av fransk klassisk ridning
- Sitsträning (en följsam sits är A och O)
- Lätthet för hjälperna - hand och skänkel (lätthet är såväl en förutsättning som ett slutmål)
- En hjälp i taget ("hand utan skänkel, skänkel utan hand" - alltså inte skänkel o hand samtidigt)
- Kommunikation med hästen
- Lugn - utan att hästen är lugn kan man inte få någon kommunikation
- Enkel utrustning (endast enkelt tränsbett till dess häst o ryttare är ordentligt skolade)
- Inga hjälptyglar!
- Flexions (en serie övningar där man skolar dels hästens mun = förhållandet till bettet, dels använder böjning av hästens hals som ett sätt att göra hästen följsam) dessa kan man göra såväl från marken som uppsuttet
- Ryttarens hand är den primära (första, viktigaste) hjälpen - skänklar och säte endast understödjer handen
- En annan vikt läggs vid hästens balans jämfört med den traditionella ridningen. I den klassisk ridningen använder man hästens hals/huvud som "balansstång"
Men, sammanfattningsvis - den "vanliga" ridningen & den klassiska ridningen har samma mål - dvs en självbärig häst som går för små, lätta hjälper - vägen dit är dock till viss del lite annorlunda!
Kända namn som representerar den klassiska ridningen (med länkar till deras hemsidor):
- Craig Stevens hans blogg
- Philippe Karl "School of legerete"
- Lena Danius (här kan du även klicka dig till hennes förklaring på vad klassisk ridning är)
Klassisk ridning handlar framför allt om skolning av ryttaren! Att hästen blir skolad, följsam, trevlig att ha att göra med och rolig att rida är en bonus! Utbildningen av hästen (och ryttaren) startar redan med hanteringen av hästen från marken. Därför är arbete vid hand en viktig del i klassisk ridning - såväl hästhantering som arbete med hästen i träns/kandar och ryttaren på marken.
En kort sammanfattning av fransk klassisk ridning
- Sitsträning (en följsam sits är A och O)
- Lätthet för hjälperna - hand och skänkel (lätthet är såväl en förutsättning som ett slutmål)
- En hjälp i taget ("hand utan skänkel, skänkel utan hand" - alltså inte skänkel o hand samtidigt)
- Kommunikation med hästen
- Lugn - utan att hästen är lugn kan man inte få någon kommunikation
- Enkel utrustning (endast enkelt tränsbett till dess häst o ryttare är ordentligt skolade)
- Inga hjälptyglar!
- Flexions (en serie övningar där man skolar dels hästens mun = förhållandet till bettet, dels använder böjning av hästens hals som ett sätt att göra hästen följsam) dessa kan man göra såväl från marken som uppsuttet
- Ryttarens hand är den primära (första, viktigaste) hjälpen - skänklar och säte endast understödjer handen
- En annan vikt läggs vid hästens balans jämfört med den traditionella ridningen. I den klassisk ridningen använder man hästens hals/huvud som "balansstång"
Men, sammanfattningsvis - den "vanliga" ridningen & den klassiska ridningen har samma mål - dvs en självbärig häst som går för små, lätta hjälper - vägen dit är dock till viss del lite annorlunda!
Kända namn som representerar den klassiska ridningen (med länkar till deras hemsidor):
- Craig Stevens hans blogg
- Philippe Karl "School of legerete"
- Lena Danius (här kan du även klicka dig till hennes förklaring på vad klassisk ridning är)
Nedan text från Wikipedia om:
François Robichon de la Guérinière, född 1688, död 1751, var Ludvig XV:s beridare och hovstallmästare samt chef för den kungliga manegen i Tuilerierna iFrankrike från 1730 till 1751.
De la Guérinière publicerade 1733 sin bok École de Cavalerie som anses vara den ridlära som haft störst inflytande på den klassiska ridning som fortfarande praktiseras i Europa.
De la Guérinière brukar kallas "den klassiska ridkonstens fader" eftersom han förfinade och utvecklade ridkonstens principer. I sin bok definierade han bland annat den djupa och balanserade sitsen som i allt väsentligt står sig än i dag såväl för skolritt som för vanlig uteridning. De la Guérinière utvecklade ridkonsten till en hel vetenskap och menade att "utan teori är all praktik meningslös". Han utarbetade övningsprogram för att öka hästens smidighet och balans. Hans målsättning att genom systematisk utbildning skapa en ridhäst som var lugn, genomarbetad och lydig med angenäma rörelser och bekväm att rida gäller fortfarande. Teorierna i hans bok ligger till grund för verksamheten vid såväl den Spanska ridskolan i Wien som vid Frankrikes berömda ridskola Cadre Noir i Saumur.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar