Alla minnen...

Var på ridläger hos Folke Stenbom i Ö-vik under ett
antal år på 70-talet... Här med hästen Sparta.

Kan nu se tillbaka på rätt många år med yrkesverksamhet inom hästbranschen - började min bana som ridlärare på Luleå Ridklubb runt 1977. Har under åren ridit, ägt, haft lektioner för oräkneligt antal hästar och ryttare. Har även ridit kurser/lektioner för ett stort antal ridlärare/tränare på alla nivåer, från OS-ryttare och "neråt"...

Alla dessa åren har även gjort att jag samlat på mig MASSOR med minnen - vissa sorgliga/jobbiga men också massor av roliga, inspirerande och komiska minnen. Tänkte i det här blogginlägget försöka komma ihåg :-) några av de roligaste/mest komiska. Ingen kronologisk ordning dock... :-)

Under mina många år som ridskolechef (i 20 år på egen ridskola) finns det massor med minnen kopplade till mina elever - här kommer några händelser....

- en av mina första ridskolehästar var araben Farre som när jag köpte honom som 10-åring var rädd för ALLT - när jag haft honom något år så hände dock en sak som gjorde att jag kände att "nu är han nog rätt väl rehabiliterad!" Vi hade varit ute på en uteritt med en vuxengrupp och på hemvägen fick de rida sista biten hem själva för jag skulle lämna igen en häst vi lånat i byn. När jag kommer hem o frågade om det hade gått bra så sa de att det hade gått bra men att en ryttare hade fått ta Farre genom sadelkammaren in i stallet, pga att ytterdörren till stallet hade frusit igen. För er som har varit i mitt stall så vet ni att sadelkammaren är rätt trång (åtminstone för att ta en häst igenom), går i vinkel med en smal dörr plus en svängdörr innan man kommer ut i stallet. Jag frågade eleven - "gick det bra?" och svaret blev - "jättebra" även om han hade tittat lite på en tomtemobil som hängde på ytterdörren. Ok, svarade jag - "men varför lät du inte någon hålla honom ute på stallplanen och gick in själv för att öppna dörren - varför tog du med dig Farre???" "Tänkte inte på det!" blev svaret...

- jag har genom åren sett ALLA varianter på sätt att ta på utrustning - strykkappor som varit som en strut över carpus, dvs spänd strax under framknäet, upp och ner. En sadel som var pålagd baklänges - och när jag bad eleven, som var nybörjare men som hade varit med och sadlat flera gånger - "ta några steg tillbaka från hästen och titta - ser du något som inte ser ut som det brukar??" fick till svar - "nej, ser inget..."

- sätt att hänga upp träns och sadel som blir galet - uppenbarligen tittar man inte på sadlarna på tränsen intill och noterar "oj, de saker jag hängt upp ser inte likadant ut... Hmmm?!"

- många ryttare som satt fel fot i stigbygeln så de riskerat hamna baklänges på hästen

- otaliga ryttare som bara släppt hästen och gått ifrån den (trots att man många gånger "predikat" - "släpp aldrig hästen lös"

- hade en häst som AVSKYDDE när ryttare la handen bakom sadeln som stöd vid avsittning - de som gjorde det (trots att jag alltid varnade för det) fick ofelbart en rodeoritt (Arrac bockade).

- hade en ponny Pysen som var duktig på att hoppa MEN som snabbt kom på att om han hoppade och sedan direkt i landningen stappade ner frambenen så åkte ryttarna i princip utan undantag i backen - och eftersom sadeln ofta gjorde sällskap och for fram över halsen så fick han en paus...

- min fina Ronja som hade en ofelbar "checklista" med varje ny ryttare där hon kollade hur mycket hon behövde göra/bry sig om det eleven gjorde. Checklistan startade i stallet för att sedan fortsätta på ridbanan. Ganska underhållande för mig som visste hur hennes lista såg ut... Mindre roligt för elever (oavsett utbildningsståndpunkt) som var lite "veliga"... 

- alla trevliga hajker vi haft under somrarna med övernattning antingen i tält eller någon av Blåsmarksskogarnas stugor öppna för allmänheten. Hajker var tidigare tradition här på Birca med nattsudd vid eldstaden långt in på nätterna och hästarna uppbundna vid ett träd med ordentligt med hö.

- de många "Ridledarläger" jag haft med länets hjälpinstruktörer, oftast 7-10 dagar långa. Vi har varit här på Birca, på Älvsby RF, RK Dundret (tror jag), Bodens RK mfl ställen. Mycket ridning, teorilektioner, diskussioner, god mat och trevliga hästtjejer från många av länets alla klubbar. Hade även massor med FRIKar (Förberedande ridinstruktörskurs) på flera klubbar i länet med samma målgrupp).

Ridledarläger någon gång på sent 1990-tal eller början av 2000...

- att vara ute i Blåsmarksskogarna med elever och "busrida" - var vanligt förr för då var inte ridelever så rädda. Vi släppte ofta på farten i galopp rejält!

- alla år jag aldrig hade ledare på mina nybörjarlektioner. Första 10-15 åren jag hade ridskola hemma så fick eleverna leda varandra 1-2 lektionen, sedan red de själva - inga problem. Sista åren var jag dock tvungen sluta med detta eftersom de flesta är mycket räddare idag (såväl vuxna som barn) och rädsla i sig själv är en stor säkerhetsrisk...

- åren då vi i min hemmaklubb arrangerade distansritt - både jag och mina elever och hästar deltog ofta. Tyvärr så hann vi bara till 5-mila ritter eftersom kostnaden för veterinär blev för hög för att kunna arrangera. Ett år så "tappade vi bort" en ryttare - hon red fel väg trots att vi hade snitslat, varje ryttare hade en karta och dessutom hade vi placerat ut funktionärer där man skulle svänga av - hon blåste bara förbi trots att funktionärerna viftade. Detta var före mobiltelefonernas tid så hon var borta ett tag... Vi räknade efteråt ut att hon hade nog ridit en omväg på ca 2 mil (längden på hela ritten var 5 mil) innan hon hittade tillbaka till rätt väg.

- alla aktiviteter som vi (på Birca och eller mina hemmaföreningar PRF och Epona) varit "först" eller bland de första med här i länet - westernridning, NH, distansritt, WE, hästagility, säker häst träning m m.

- När jag och min kompis Marita var ute och tävlade/tränade på 80-talet brukade vi hyra EN box som vi satte in bägge våra hästar i (tillsammans!). De bodde normalt inte i samma stall men det var inga problem att trycka in dem i samma box (om boxar fanns - oftast var det bara spiltor med en bom fastsatt i väggen som "vägg" mellan hästarna...)

- alla tränare som passerat revy - vissa har jag ridit för i massor av år, andra har varit riktiga bottennapp och det har bara blivit en gång. Bland de som gjort störst avtryck och som jag haft mest utbyte av är Katarina Idberger (min kompis och tidigare arbetskollega), Folke Stenbom (ridskolechef i Övik där jag var på ridläger under ungdomsåren), Stig Kempe (startade upp Piteå RK), Rolf Wengelin (hade mkt hoppträning på Luleå RK), Pelle Fresk (som var min hopplärare på både RIK 1 och 2). På senare år är Craig Stevens (som jag träffade första gången 1999 och som helt förändrade mitt sätt att se på ridning och dess utövande) och Lena Danius tränare som jag ridit för. Philippe Karl och Bea Borelle (Philippes fru) är också några som gett inspiration då jag deltagit från marken på deras kurser i Sverige.

- de längre kurser som jag gått har alla gett mig inspiration/erfarenheter på olika sätt (ibland hur man INTE gör saker, andra gånger sådant som verkligen varit till nytta!) - RIK 0 (gick Norrbottens första på Bodens RK 1978 med Mette Rosencrantz, som så småningom flyttade till Californien), PRIK 1 (Vetlanda), PRIK 2 (Strömsholm, även denna kurs för Mette), RIK 1 (1987 med Pelle Fresk och Bosse Tibblin som lärare), RIK 2 (1991/92 med samma lärare som RIK 1), treårig instruktörsutbildning (deltog från marken) för Philippe Karl (2009-2011), denna utbildning fortsätter med Bea Borelle och jag brukar försöka delta en gång per år för inspiration.   

Sammanfattningsvis så har jag under mina 45 år som hästägare/ryttare och 40 år som Ridlärare provat på massor, gjort en hel del misstag men även en del rätt :-)

Jag har också värderat och omvärderat mina ledstjärnor mer än en gång. Ibland har ny kunskap gjort att jag förändrat mitt sätt och se på häst och andra gånger har denna kunskap istället gjort att jag stärkts i mina tidigare uppfattningar.

Ovanstående minnen är bara en yttepytte liten del av alla upplevelser med häst och hästmänniskor jag haft under åren! Många egna hästar har också passerat - ingen nämnd men ingen heller glömd! Många hästar har jag haft förmånen att få ha kvar många år till långt över deras 20-årsålder. De har gett mig mängder av oförglömliga minnen och erfarenheter och lever kvar i form av dem. De vandrar nu tillsammans i hästarnas himmel... 

Dessa fantastiska (ridskole)hästar!

Dessa (ridskole)hästar är fantastiska! Skriver ridskole- inom parantes för egentligen är det hästar rent allmänt. 

Höll en nybörjarlektion med häst i lina nyligen och blir varje gång lika fascinerad av hur lyhörda hästar är om man varit konsekvent i deras utbildning. En väl utbildad häst är en helt "outstanding" och bästa läraren en ryttare kan få. Och då menar jag inte i första hand utbildad i "krumelurer" utan istället hur hästen reagerar (och framför allt har möjlighet att reagera) på ryttarens hjälper. På en inspänd häst har man tagit bort mycket av hästens möjligheter att ge ryttaren feedback. 

Vet att många inte håller med mig här men min uppfattning är att inspänningstyglar inte är till godo för någon - varken hästen eller ryttaren. För hästen för att det orsakar spänningar och kompensatoriska problem och för ryttarens del för att det tar bort hästens möjlighet till feedback till ryttaren. För ridlärarens/tränarens del är det dock bekvämt med inspänningar - man fixerar hästen i en form och slipper därför mycket av den (negativa) feedbacken som hästen eventuellt ger på ryttarens ridning... När inspänningen så småningom (förhoppningsvis) tas bort finns dock problemen kvar och då brukar (enda?!) lösningen vara att se till att ryttaren imiterar inspänningen med sina händer = låga och låsta... Smart?? Ja, inte i min värld!

Den bästa hästen är istället (enligt min uppfattning) den häst som när ryttaren gör rätt så fungerar det - dvs att hästen genast ger "kvitto" på att ryttaren gjort rätt. Den hästen kanske i sin tur innebär att ryttaren upplever att den är "besvärlig" eller "outbildad" när det händer saker som ryttaren inte förväntade sig (eller önskade) när vederbörande inte har "koll på läget". Den hästen som inte är "dövad" vare sig av diverse inspänningar eller av grova hjälper kan därför upplevas både "outbildad" och "svår" av ryttare som inte är medvetna om vad de gör och hur de gör... Helt enkelt för att de ryttarna oftast gör alldeles för mycket och med för mycket kraft inblandad.

Om man som ryttare kommer upp på en häst som är van vid "en hjälp i taget", "handen aldrig bakåt" och bli riden med sitsen så kan många gånger även rutinerade ryttare få problem - främst för att de allra flesta ryttare drar hästen (mer eller mindre) i munnen (ofta helt omedvetet) - något som är väldigt vanligt men om hästen inte är van vid det kan den ofta reagera med att trycka tillbaka mot den dragande handen. Sitter man dessutom och klämmer med skänkeln - som också är väldigt vanligt - får man oftast också problem. Vilken typ av problem beror på häst och temperament - någon blir "springig" och någon annan "seg".

De som oftast har lättast att rida ovanstående hästar är nybörjare/orutinerade ryttare som inte har några inlärda (o)vanor (dra i munnen t.ex) eller möjligtvis westernryttare (för de rider i allmänhet med ingen eller väldigt lätt kontakt med hästens mun - även dessa går dock oftast bakåt när de väl använder tyglarna). Har hur många gånger som helst varit med om nybörjarryttare som redan efter något års ridning rider minst lika avancerade övningar som ryttare som ridit många år någon annanstans - inte för att de i grunden är så mycket bättre utan för att det är MYCKET enklare att lära sig något från grunden istället för att lära om. Att vara "ombörjare" är så otroligt mycket svårare - tro mig, jag vet av egen dyrköpt erfarenhet! 

Tillbaka till rubriken på det här inlägget - var rädd om hästens känslighet - såväl för bettet/tyglarna som skänklarna! Det är oerhört lätt (oftast av okunskap och inkonsekvens/motstridiga hjälper men ibland även av nonchalans) att döva hästar för hjälper. Bristande kunskap om inlärning resulterar ofta i hästar som blir "trögare o trögare" och allmänt mindre receptiva för hjälperna. En häst som kan känna en fluga sätta sig på kroppen - hur mycket kraft tror ni egentligen behövs i skänklar, säte och mun??? 

Hästar riktigt utbildade kan (under förutsättningen att deras koncentration är hos ryttaren) reagera på såväl minsta viktfördelning med sätet, andningen och i stort sett bara "tanken" hos ryttaren... KOMMUNIKATION borde därför ha mycket större fokus inom ridutbildningen än vad det har idag - att prata om att det krävs en massa styrka hos ryttaren för att kunna rida är att fokusera på fel saker enligt min uppfattning! Corestabilitet och kondition naturligtvis men inte för att "kontrollera" hästen med starka armmuskler och säte utan för att kunna koncentrera sig och för att kunna hålla sina egna "kroppsklossar" i balans och "hålla sig ur vägen" för hästen så den KAN utföra det vi begär av den. Viljan har de - men inte alltid den fysiska möjligheten pga oss ryttare...

Jag vill därför till sist skicka en tacksamhetens tanke till alla hästar i vår värld - ni är fantastiska!! Ni finner er oftast i alla tokigheter som vi människor utsätter er för och det är ALLTID ni som får betala priset för vår okunskap!