Dessa fantastiska (ridskole)hästar!

Dessa (ridskole)hästar är fantastiska! Skriver ridskole- inom parantes för egentligen är det hästar rent allmänt. 

Höll en nybörjarlektion med häst i lina nyligen och blir varje gång lika fascinerad av hur lyhörda hästar är om man varit konsekvent i deras utbildning. En väl utbildad häst är en helt "outstanding" och bästa läraren en ryttare kan få. Och då menar jag inte i första hand utbildad i "krumelurer" utan istället hur hästen reagerar (och framför allt har möjlighet att reagera) på ryttarens hjälper. På en inspänd häst har man tagit bort mycket av hästens möjligheter att ge ryttaren feedback. 

Vet att många inte håller med mig här men min uppfattning är att inspänningstyglar inte är till godo för någon - varken hästen eller ryttaren. För hästen för att det orsakar spänningar och kompensatoriska problem och för ryttarens del för att det tar bort hästens möjlighet till feedback till ryttaren. För ridlärarens/tränarens del är det dock bekvämt med inspänningar - man fixerar hästen i en form och slipper därför mycket av den (negativa) feedbacken som hästen eventuellt ger på ryttarens ridning... När inspänningen så småningom (förhoppningsvis) tas bort finns dock problemen kvar och då brukar (enda?!) lösningen vara att se till att ryttaren imiterar inspänningen med sina händer = låga och låsta... Smart?? Ja, inte i min värld!

Den bästa hästen är istället (enligt min uppfattning) den häst som när ryttaren gör rätt så fungerar det - dvs att hästen genast ger "kvitto" på att ryttaren gjort rätt. Den hästen kanske i sin tur innebär att ryttaren upplever att den är "besvärlig" eller "outbildad" när det händer saker som ryttaren inte förväntade sig (eller önskade) när vederbörande inte har "koll på läget". Den hästen som inte är "dövad" vare sig av diverse inspänningar eller av grova hjälper kan därför upplevas både "outbildad" och "svår" av ryttare som inte är medvetna om vad de gör och hur de gör... Helt enkelt för att de ryttarna oftast gör alldeles för mycket och med för mycket kraft inblandad.

Om man som ryttare kommer upp på en häst som är van vid "en hjälp i taget", "handen aldrig bakåt" och bli riden med sitsen så kan många gånger även rutinerade ryttare få problem - främst för att de allra flesta ryttare drar hästen (mer eller mindre) i munnen (ofta helt omedvetet) - något som är väldigt vanligt men om hästen inte är van vid det kan den ofta reagera med att trycka tillbaka mot den dragande handen. Sitter man dessutom och klämmer med skänkeln - som också är väldigt vanligt - får man oftast också problem. Vilken typ av problem beror på häst och temperament - någon blir "springig" och någon annan "seg".

De som oftast har lättast att rida ovanstående hästar är nybörjare/orutinerade ryttare som inte har några inlärda (o)vanor (dra i munnen t.ex) eller möjligtvis westernryttare (för de rider i allmänhet med ingen eller väldigt lätt kontakt med hästens mun - även dessa går dock oftast bakåt när de väl använder tyglarna). Har hur många gånger som helst varit med om nybörjarryttare som redan efter något års ridning rider minst lika avancerade övningar som ryttare som ridit många år någon annanstans - inte för att de i grunden är så mycket bättre utan för att det är MYCKET enklare att lära sig något från grunden istället för att lära om. Att vara "ombörjare" är så otroligt mycket svårare - tro mig, jag vet av egen dyrköpt erfarenhet! 

Tillbaka till rubriken på det här inlägget - var rädd om hästens känslighet - såväl för bettet/tyglarna som skänklarna! Det är oerhört lätt (oftast av okunskap och inkonsekvens/motstridiga hjälper men ibland även av nonchalans) att döva hästar för hjälper. Bristande kunskap om inlärning resulterar ofta i hästar som blir "trögare o trögare" och allmänt mindre receptiva för hjälperna. En häst som kan känna en fluga sätta sig på kroppen - hur mycket kraft tror ni egentligen behövs i skänklar, säte och mun??? 

Hästar riktigt utbildade kan (under förutsättningen att deras koncentration är hos ryttaren) reagera på såväl minsta viktfördelning med sätet, andningen och i stort sett bara "tanken" hos ryttaren... KOMMUNIKATION borde därför ha mycket större fokus inom ridutbildningen än vad det har idag - att prata om att det krävs en massa styrka hos ryttaren för att kunna rida är att fokusera på fel saker enligt min uppfattning! Corestabilitet och kondition naturligtvis men inte för att "kontrollera" hästen med starka armmuskler och säte utan för att kunna koncentrera sig och för att kunna hålla sina egna "kroppsklossar" i balans och "hålla sig ur vägen" för hästen så den KAN utföra det vi begär av den. Viljan har de - men inte alltid den fysiska möjligheten pga oss ryttare...

Jag vill därför till sist skicka en tacksamhetens tanke till alla hästar i vår värld - ni är fantastiska!! Ni finner er oftast i alla tokigheter som vi människor utsätter er för och det är ALLTID ni som får betala priset för vår okunskap!