Sorgsen och beklämd

Nu sticker jag ut hakan (igen)....

Läste idag en 12 sidor lång artikel i Tidningen Ridsport om Andreas Helgstrand och hans företagsimperium (som är värt drygt en miljard kronor) och blev så oerhört beklämd och sorgsen å hästarnas vägnar. Hela artikeln andas att pengar är det absolut viktigaste och att "omsorgen" om hästen endast har ekonomiska förtecken.

Det finns heller ingenting egentligen omnämnt i artikeln om hästarna annat än som ekonomisk investering, och penningmaskin. Några citat är "Du ska inte köpa en häst du inte tror att du kan tjäna en miljon på", "du ska gå efter det som betalar sig", "alla hästar på gården har en prislapp - allt är till salu här".

Jag förstår naturligtvis att jobbar man med häst på ovanstående nivå så måste man tänka ekonomiskt. Jag har själv yrkesmässig verksamhet med mina hästar (och har behov av att det hela går ihop ekonomiskt) men kan ändå bli beklämd när hästar uteslutande blir "varor" och "produkter" som vilket dött ting som helst - det var den känslan jag fick när jag läste artikeln. Dessutom fanns det kommentarer kring den starka kritik som framkommit mot Helgstrands ridning (t.ex Akeem Foldagers blå tunga, samt framridning på Falsterbo för några år sedan). Här nedan några citat från texten (det kursiva är Helgstrands uttalanden):

"I Danmark verkar hästvärlden splittrad i sina åsikter om Helgstrand. Den största delen av den etablerade hästvärlden samarbetar och brukar hans tjänster. De ifrågasätter inte hans metoder. Det är ofta enstaka personer som arbetar i branschen och "vanliga" hästmänniskor som står för det mesta ifrågasättandet av hans ridning" - Ibland kan jag tänka att det är avundsjuka och en irritation över att vi tar plats på marknaden. Det gör vi ju."

"Jag fick också kritik när jag vann UVM. Det bjuder jag på, men där var sex domare - hade de alla fel, undrar jag. Jag kvalificerar mig o hästen till finalen, och så är det kanske en som skriver att det är fel. Är det han eller hon som har tolkningsföreträde för vad som är rätt? Det är så orättvist, att det går så långt. Ibland känns det som en personlig hets mot mig". "Han ser det som att det är få personer som egentligen står för kritiken. Kanske handlar det också om att inte många i den etablerade hästvärlden öppet kritiserar någon som har så stora framgångar och inflytande".

"Vi om några tar hand om de här hästarna, och ja, det har någonting med pengar att göra. Kritiken kan gå ut på att det är en pengamaskin, att vi vill ha så mycket pengar för hästarna som möjligt. Och ja, det kan du säga, men om de går sönder har vi ingenting." "Så om det är en gramantygel, ett bett eller något annat, så är det faktiskt bara ett sätt att utbilda den här hästen på. För mig kan gramantygeln ses som servostyrning av hästen. Den blir trygg, går aldrig på bogarna o blir inte tung i handen. Jag utbildar hästarna på ett sådant sätt att alla ska kunna rida dem. Ofta händer det att jag provrider en häst, och så snart jag tar tag i tygeln så reser den sig och står emot. Den hästen har inte fått en bra utbildning, om det ska ses med saluögon, och blir inte lättsåld." "Alla hästar håller inte för de krav som ställs på dem hos Helgstrand Dressage. Det finns hästar som inte klarar av att vara här för länge. Kanske behövde de längre tid, eller också var de inte tillräckligt friska i kroppen."

Vad för mig utmärker alla uttalanden här ovan är en total brist på verklig känsla för hästarna, reflektion över det som faktiskt kritiken har bestått av - dvs om ridningen är bra för hästarna eller ej. Det är ju möjligt att dessa tankar/känslor finns personligt hos vederbörande men ingenting varken i ovanstående artikel eller tidigare agerande tyder på det. Däremot en kränkthet över att "någon/några" har mage att ha synpunkter på ridning som för många av oss andra är över gränsen till vad som är etiskt försvarbart. Det finns tyvärr även fler exempel på liknande inställningar hos kritiserade elitryttare.

Min uppfattning är att vi alla måste ta ställning (för hästarnas skull eftersom de saknar röst) och inte bara hylla det vi tycker är bra utan även tala om vad vi INTE vill se. Det FINNS människor inom hästbranschen som är värda att hyllas, inte bara för sina tävlingsframgångar utan framför allt för deras inställning till hästarna som kompanjoner och kännande varelser som förtjänar all respekt vi kan ge dem.