Hästar är atleter

Läste för en tid sedan en krönika, skriven av Peter Ljungcrantz, i ett gammalt nummer av Tidningen Ridsport med rubriken "Hästarna så framavlade att de är atleter på högsta nivå"...
https://www.tidningenridsport.se/peter-ljungcrantz-hastarna-ar-nu-sa-langt-framavlade-att-de-ar-atleter-pa-allra-hogsta-niva/

Enligt min uppfattning finns det flera problem med denna krönika...

"Som ryttare måste man känna sin egen begränsning och inte sätta hästen i situationer som ryttaren inte reder ut även om hästen har förmågan". Ovanstående är ju önskvärt men är det alltid fallet? Ofta får hästen skulden för att det inte går bra på tävlingsbanan - senast exemplen på det är de bägge fallen i Aachen - hoppryttaren som gjorde rundslag på spöet samt dressyrryttaren som inte var juste mot hästen på framridningen. Min fråga är helt enkelt - vad indikerar att en ryttare passerat gränsen för sin förmåga? Är det hjälptyglar, skarpa bett, rollkur, tighta nosgrimmor, bakåtlutad sits? Dvs allt som verkar vara normalt idag?

"Den viktigaste frågan just nu för alla som håller på med hästsport i någon form, oavsett nivå, är hur vi ska visa för människor som inte är insatta i hästvärlden att det som vi gör med våra djur är helt okej och faktiskt sker på hästens villkor. Detta måste vi visa med hjälp av argument som bygger vetenskaplig grund och väl beprövad erfarenhet." Det här stycket anser jag uttrycker flera saker - en sak är att krönikörens uppfattning är att alla som är kritiska mot ridning som sker inte är "insatta i hästvärlden". En annan sak är "det vi gör med våra djur är helt okey och faktiskt sker på hästens villkor". Här anser jag att krönikören först och främst förutsätter att alla de som är kritiska till företeelser inom hästsporten är okunniga - det är långt ifrån sanningen. Många har lång erfarenhet av häst, även om det inte är tävling på elitnivå. Vi är många hästmänniskor som inte tycker om det vi ser på tävlingsbanorna och framför allt bekymrade över hur det formar framtidens ryttare.

Att all ridning skulle ske på "hästens villkor" är ju helt att vara ute och cykla. Vadå "hästens villkor" - det är ju människan som helt och hållet bestämmer i förhållandet med hästen! Det är knappast hästen som vill vara ute och tävla (den vet inte ens om det konceptet) utan det är ryttarens vilja, ambitioner och bekräftelsesökande som tar hästen till tävling. De saker som (eventuellt) hästen skulle vilja ha från tävlingssituationen som omväxling, utforskande, springa ikapp osv - det behöver man inte tävling till utan det kan man uppnå på andra sätt. Ovanstående är tävlingsryttarens "försvar" för att motivera tävling men det har ingenting med hästen att göra.

"Svenska Ridsportförbundet tog ett initiativ genom att anordna konferensen ”From the Horse’s Perspective” under EM i Göteborg 2017. Den genomfördes tillsammans med SLU, det europeiska ridsportförbundet och World Breeding Federation for Sport Horses. Konferensen blev mycket uppskattad och kommer att fortsätta under EM i Holland 2019." Den konferensen kanske blev uppskattad men hade mycket lite med direkt hästvälfärd att göra - åtminstone den del som främst diskuteras.

"Det finns ingen som tycker att man plågar hundar som vallar får, hundar som används till jakt eller ledarhundar som utför sitt viktiga arbete. Alla är överens om att de är framavlade så att det ligger i deras instinkt att genomföra arbetet och att de gör det med största glädje och tillfredsställelse." Det här tar priset! Att jämföra vall- och jakthundar (och även ledarhundar) med (tävlings)hästar är ju sanslöst! Det är som att jämföra äpplen och spenat. Arbetande hundar har ingen förare som sitter på ryggen, spänner in den (med hand, bett eller övrig utrustning). De jobbar dessutom oftast lösa, helt frivilligt och med sina naturliga instinkter. Så långt ifrån häst som man komma. Inte många hästar hoppar höga hinder eller gör piaff självmant - de går oftast runt ett hinder (om möjlighet finns) och högre skolans rörelser kan de ibland göra men då på egen hand - där den vill och vad den vill. Den väljer dessutom att avbryta rörelsen när den vill. Ovanstående handlar dessutom i det ena fallet om ett rovdjur och i det andra om ett bytesdjur...

"På samma sätt är det med hästarna. För 30-40 år sedan fick man tvinga de svenskavlade hästarna över ett hinder. Om de själva fick välja försökte de ta sig så långt som möjligt ifrån alla hinder som kom i deras väg. Sedan dess har vi avlat med holländska hästar och holsteiner och dessutom selekterat stenhårt för hoppförmåga och hopptemperament." Detta kan man ju diskutera om det egentligen stämmer och i så fall är så lyckat? - man har avlat fram hästar som många "vanliga" ryttare inte klarar av att rida och med så vek konstruktion att de får fysiska problem redan som unga.

"Dessa hästar fungerar som målsökande robotar, som bara vill att ryttaren ska styra på nästa hinder och visa vägen framåt. De hästar som är avlade på rätt sätt kräver ingen drivning vid löshoppning utan litar fullständigt på att den som hanterar dem inte utsätter dem för uppgifter som de inte är mogna för.

Framför allt när det gäller de unga hästarna måste vi lyssna till forskarnas resultat och erfarna ryttares och tränares erfarenhet. Vad är okej att göra med de unga hästarna vid olika åldrar?" Anser man verkligen att man lyssnar till forskares resultat? På vilket sätt då? Att ställa höga krav på hästar i allt yngre ålder strider mot allt vad forskning säger om t.ex tillväxtzoner. Man verkar inte heller lyssna på de forskningsresultat som talar om hur negativt hästar reagerar på rollkur/LDR och hur det påverkar puls, stress, syn och andning. Inte heller lyssnar man särskilt mycket på hästtandläkare/veterinärer som kan vittna om hur vanligt skador i munnen är pga bett, nosgrimmor och hårda händer. Inte heller olika veterinärers och hästterapeuters erfarenheter om ridrelaterade problem i hästars skelett och muskulatur verkar nå fram.

Så min fundering är - vad är egentligen syftet med ovanstående krönika? Är det tävlingssportens försvarstal eller är det äkta omsorg om hästarna?