Förklaringsmodeller - det är skillnaden som gör skillnad

När jag lyssnar på, eller läser diskussioner om ridning så slås jag av hur betydelsefull förförståelse, förklaringsmodeller, referensramar och tankestilen är. Vad jag menar med det är att beroende på vilket utgångsläge/förklaringsmodell och målbild du har varierar dina slutsatser och "tro" på vad som är "rätt och riktigt". Ibland kan dessa saker skilja sig åt ganska rejält beroende på vem du pratar med...

Mitt "utgångsläge" är att jag har lång yrkesmässig erfarenhet, först ca 27 års ridning inom den "traditionella svenska ridningen", utbildad Level 2 Ridlärare med bl.a tävling (länge sedan nu och på lägre nivåer eftersom jag inte är tävlingsintresserad) och erfarenhet från ridskoleverksamhet (först ca 15 år på olika ideella ridskolor och sedan med 20 år vid egen ridskola). Utöver ovanstående (och delvis parallellt) har jag snart lika många års erfarenhet av "klassisk fransk ridning" eftersom jag bytte ridfilosofi runt 1999. Jag kan därför jämföra två olika tankestilar som jag har lång erfarenhet av, vilket för mig personligen är dubbelt intressant (eftersom jag då direkt kan jämföra olika tankestilar). Jag har även erfarenhet av andra ridfilosofier men inte i lika hög grad som de två ovanstående.

Ibland kan jag uppleva att rekommendationer från ridlärare/tränare utgår från (i mina ögon) felaktiga antaganden och förklaringsmodeller. Dvs att grundförutsättningarna är felaktiga och därför blir "receptet" missriktat... Frågan VARFÖR ställs allt för sällan. VARFÖR hästen gör på ett visst sätt, VARFÖR en viss hjälp anses behövas överhuvudtaget eller behövs användas på ett viss sätt. VAD är det egentligen man tränar och VARFÖR? Ordentlig kunskap kring inlärningsprinciper och hur de fungerar saknas ofta inom hästvärlden enligt min uppfattning. 

Några exempel på vad jag menar:

Nosgrimmor 

Hör ibland åsikterna att
- "man kan inte rida utan nosgrimma"
- "den skall inte vara hårt spänd, men den skall sitta åt - den stabiliserar bettet"
- "om man inte har nosgrimma, gapar ju hästen"
- "en för löst spänd nosgrimma är inte bra" osv.
Under åtminstone de senaste 10 åren har dessutom EXTREMT hårt åtspända nosgrimmor diskuterats flitigt, inte minst i sociala medier. Nosgrimmor spänns ofta (inte minst av tränare) åt HÅRT - inte ens ett papper skulle få plats mellan nosryggen och nosgrimman, med inte sällan skelettförändringar på bl.a nosbenet som följd. Det gamla måttet "minst 2 fingrar på höjden på nosryggen" är det sällan man ser praktiseras.

Ovanstående uttalanden är enligt mig att man på något vis utgått ifrån fel förutsättningar/antaganden. 

Först och främst - varför skulle man inte kunna rida utan nosgrimma? Upplever man t.ex att hästen gapar utan nosgrimma är det inte avsaknad av nosgrimman som är problemet. Man måste istället då fråga sig (och utreda) "varför gapar hästen?" Dessutom finns det grenar/inriktningar som utan problem rider utan nosgrimma t.ex inom western och en del andra inriktningar. Om det går där, varför skulle det inte gå inom annan ridning? Hästarna är ju desamma.

"Stabiliserar bettet" (det är ett vanligt argument när man pratar nosgrimmor) - hur tänker man här? Stabiliserar på vilket sätt? Nosgrimman sitter ju inte fast i bettet i de flesta fall. Det denna möjligtvis kan göra är att den kan hindra hästen gapa hur mycket som helst och/eller från att gapa så mycket att bettringarna glider genom munnen.  Men VARFÖR gapar i så fall hästen? Eller tror man att bettet är mera still i hästens mun, eftersom den inte kan ge uttryck för eventuellt obehag? Men är att hindra hästen från att ge uttryck för detta, verkligen rätt väg att gå? Vill man dessutom ha en "stabiliserande" effekt är det bättre att i så fall sätta en rem endast på ovansidan av nosryggen fäst i bettet - då kan hästen ändå öppna munnen. Idag finns vanliga nosgrimmor med rem endast på ovansidan på marknaden. Förr var även nosgrimmor som satt fast i sidostyckena vanligt - misstänker att det är från dem dessa tankar kring stabilisering kommer. DÅ fanns det en sanning i detta med stabilisering eftersom om nosremmen sitter direkt kopplat till sidostyckena, då påverkar den bettet direkt. Idén finns kvar även om förutsättningarna förändrats med moderna nosgrimmors utformning.

Gapar hästen? Fråga dig då återigen VARFÖR? INGEN häst gapar utan för dem högst befogade skäl (helt enkelt för att gapa är inte bekvämt eller ändamålsenligt). Munnen (lanerna och tungan) är en av de i särklass känsligaste ställena hos hästen. Att utsätta hästen för stark smärta där är oerhört lätt (och vanligt). Gapar hästen kan det orsakas av smärta i munnen (lanerna, munslemhinnan, tänder), typ av bett men det allra vanligaste är ryttarens inverkan vilken ofta är orsaken till de förstnämnda smärtorna. Är orsaken något av de ovanstående är nosgrimman (eller hur man spänt den) inte problemet... Åtgärda problemet istället för symptomet!

"En "för löst" spänd nosgrimma är inte bra" - på vilket sätt skulle det inte vara bra? Enda skälet till att en för löst spänd nosgrimma skulle kunna vara ett problem är om den är av typen som kan glida ner förbi hästens haka och lossna. Men rider man t.ex med en engelsk nosgrimma utan aachenrem har det absolut ingen negativ inverkan att den är "för löst" spänd. Jag har själv en häst (hästen på bilden) som jag har engelsk nosgrimma på (eftersom jag tycker han är fin i nosgrimma) som jag har löjligt löst spänd - jag brukar aldrig spänna upp den utan trär på den som en grimma när jag tränsar hästen. 

Finns MÅNGA andra liknande exempel på (i mina ögon) felaktiga utgångslägen. Tänkte här bara här ta upp två andra och det ena är användning av "stjälptyglar" - där hör man ofta
- "de hjälper hästen att använda kroppen rätt"
- "de hjälper ryttaren att koncentrera sig på sig själv"
- "de hjälper hästen så den inte går med huvudet rätt upp och får ont i ryggen"
- "man använder bara hjälptygeln till dess ryttaren kan rida utan"
- "den används bara för att visa hästen vägen" osv, osv.

Först och främst - VAD är det som får ryttare/tränare att tro att någon form av inspänning överhuvudtaget skull kunna vara positiv för hästen? Skulle DU må bättre i din kropp om din förmåga att själv balansera dig och använda kroppen på det sätt du själv väljer, begränsades? Finns det NÅGOT som tyder på att den skapade (av stjälptyglarna) YTTRE formen ger positiva effekter i hästens kropp? Många veterinärer och equiterapeuter kan istället bekräfta att dessa ofta innebär kompensatoriska problem i hästens kropp.

Går hästen med huvudet rätt upp? Fråga dig då igen VARFÖR?? INGEN häst går med huvudet rätt upp och med sänkt rygg om det inte finns något fullgott skäl för det! Har haft egen ridskola i 20 år (med hästar utan såväl nosgrimmor som inspänningar) så jag kan med säkerhet säga att jag har fog för ovanstående. Skälen om hästen ändå går med huvudet upp och sänkt rygg kan vara - problem i munnen (bettet, tänderna eller oftast ryttarens händer), dåligt tillpassad sadel, fysiska problem någon annanstans (ryggen, hälta osv). En frisk häst som inte upplever obehag går (med ryttare som inte kommit så långt att de kan inverka på riktigt sätt) ungefär som en häst som lunkar i hagen med hals och huvud lite rakt fram (nacken i mankhöjdens nivå med nosen lite framför lod), den går INTE med huvudet upp o sänkt rygg! Helt enkelt för att detta är väldigt obekvämt. Har man ändå på ridskolan hästar som går som nämns ovan (huvudet upp/sänkt rygg) bör man dels se över sitt sätt att utbilda ryttare/hästar, kanske göra hälsocheck på hästarna och eventuellt sälja hästar som inte klarar att gå med orutinerade ryttare. Min erfarenhet är dock att det allra oftast handlar om utbildningen av både hästar och ryttare.

"Man använder bara hjälptygeln till dess ryttaren kan inverka själv och den hjälper ryttaren att koncentrera sig på sig själv" - detta tycker jag är den i särklass största tveksamma förklaringsmodellen. För HUR skall ryttaren kunna lära sig "rätt inverkan" på en häst som är van att gå inspänd? Ja, det "går" om man menar att ryttaren måste lära sig imitera inspänningen med sin hand - för det är i princip det enda som "fungerar" på en häst som brukar vara inspänd. Är det verkligen det vi vill lära ut? Dessutom så berövar man ryttarna feedbacken från hästen på sina hjälper. Hur skall man då kunna lära sig rätt hjälpgivning och timing? 

"Den visar bara hästen vägen under en övergångsperiod" - vilket värde har en stälptygel (de allra flesta sådana fungerar via hävstångsprincip) som sätter hästen i en situation/position som den inte kan undandra sig? Annat än att komma undan inspänningens inverkan genom att släppa kontakten med bettet och ofta krypa bakom lod? Många säger då (om t.ex graman) "att jag låter den efter några minuter bara hänga, den inverkar inte". Men hästen, den VET att den finns där och vad som händer om den går emot den... Det finns betydligt bättre sätt att utbilda hästar på som får bättre och varaktigare resultat. Jag har genom åren provridit (och ibland köpt) många hästar som gått med inspänningar (ofta graman) och jag kan i de allra flesta fall känna omedelbart om hästen är riden med sådant. Hästens förhållningssätt till ryttarens hand blir väldigt speciell och det tar lång tid (om det alls går helt) att rehabilitera en sådan häst till förtroende till ryttarens hand. Hästens mun är "som en blommas doft" - är förtroendet skadat så är det inte säkert att det finns en väg tillbaka...

Det sista jag tänkte beröra är koncepten balans, framåtbjudning och bakbensaktivitet (koncept som är starkt förknippade med varandra). Här finns förklaringsmodeller som att "om hästen bara bjuder och rids tillräckligt mycket framåt" så åstadkommer man såväl balans som bakbensengagemang vilket anses som nödvändigt för en hållbar häst. Ovanstående förklaringsmodell har tyvärr i dagens ridning fått till följd att många rider FORT i övertempo - något som inte har något överhuvudtaget med framåtbjudning, balans eller bakbensaktivitet att göra. Hastighet har INGET med framåtbjudning att göra - det är i stället "hästens vilja att röra sig framåt" (hästar kan röra sig OERHÖRT långsamt med en fantastisk framåtbjudning, det finns ingen koppling per automatik mellan fart och bjudning). Att rida fort framåt kan dessutom istället åstadkomma en häst som är ännu mer i obalans och framvikt. Vad som är viktigt för balansen är inte "bakbensaktiviteten" (dvs hur långt in under kroppen hästen trampar med sina bakben) utan istället HUR hästen trampar in under kroppen och HUR den vinklar sina bakben. Längre in under kroppen är inte nödvändigtvis bättre. Man måste skilja mellan PÅSKJUTskraft och BÄRkraft. Enbart påskjutskraft bidrar inte till ökad balans, utan då "springer hästen ifatt sin balans" ungefär som en människa som tappat balansen i en nerförsbacke och desperat försöker återfå balansen genom att springa fortare... Många gånger kan det istället därför vara bättre att SÄNKA hastigheten och istället fokusera på HUR hästen rör sig framåt. Detta för att åstadkomma mer bärkraft och möjlighet till recoil i senapparaten vilket gör att hästen "lättar fram" och därmed kommer i bättre verklig balans. 

Till sist - att sitta på en häst som ärligt (och frivilligt) accepterar bettet och ryttarens hand med en lätt kontakt, där hästen följer ryttarens hand (och ryttaren följer hästens mun), där sits/skänklar används med minsta möjliga kraft och hästen följer minsta lilla begäran från ryttaren, DET är något helt annat än en häst som rids med mycket hand, mycket skänkel och säte. Har man aldrig upplevt en sådan häst/ridtur så kan man omöjligt förstå vad det innebär - det kunde definitivt inte jag, innan jag upplevde det. Hade någon försökt förklara hur det kan vara så hade min reaktion antagligen varit "jo, tjena! Dra den om rödluvan oxå". Och jag hade ridit LÄNGE innan jag fick en sådan verklig aha-upplevelse, innan det så trodde jag bara att jag visste vad det innebär. När jag läser/hör många (även på hög nivå - tränare/ryttare/ridlärare inom ridsporten) uttala sig om olika delar av ridningen/sporten så förstår jag varför de uttrycker sig som de gör - jag har varit där själv - man kan bara ha förståelse för det som finns inom den referensram och tankestil där man befinner sig. Det är fullt naturligt och finns inom alla delar av livet, problemet med det inom hästsporten är att det är hästen som får betala priset för det vi människor inte förstår eller har kunskap om.

Citerar en kompis som skrivit nedanstående i ett liknande sammanhang:
"Vi kan bara sträva efter att göra bättre när vi vet bättre, sprida den kunskap som vi i vår egen praktiska empiri sett gör positiv skillnad i relationen häst och människa (valde medvetet att sätta hästen först i det relationsparet)". Vi måste ALLTID sträva efter att utvecklas som hästmänniskor, och även våga gå utanför vår egen tankestil, referensram och valda sanningar - främst för hästens skull, men även för vår egen! Hästarna kan, om vi tillåter dem, vara vår främsta lärare!

Ett citat till som avslutning, denna gång Kjell Enhager "det är skillnaden som gör skillnad". Framförallt och viktigast, för HÄSTEN...