fredag 26 juli 2024

Pandoras ask

Det verkar som "Pandoras ask" på allvar har öppnats inom ridsportvärlden senaste året... Ett antal avslöjanden har satt ridsporten i minst sagt en mindre fördelaktig dager. "Helgstrandgate", Patrik Kittels och Isabell Werths (mfl) hästars blå tungor och nu för några dagar sedan fallet med Dujardin som spöar en häst vid träning för att nämna några fall. I skrivande stund har det publicerats om en ny skandal (i bl.a Aftonbladet), denna gång OS hoppryttaren Max Kuhner (rankad 3a i världen) som ställs inför rätta under hösten, anklagad för att ha slagit en häst med en stång (barrering). I det fallet ställer sig det österrikiska ridsportförbundet bakom ryttaren och meddelar att han skall delta på OS som planerat. Ryttaren har varit föremål för djurplågeri tidigare, bl.a redan 2008.  

Ovanstående gör mig egentligen bara sorgsen trots att jag (och fler med mig) engagerat mig i dessa frågor under många år och därför inte är förvånad över det som kommer fram. Vi som sett varningstecknen har nonchalerats, förlöjligats, kallats Märtor, okunniga, avundsjuka och en massa annat. Vi har varit oroliga framför allt för hästarna men även för den djupa grop som etablissemanget (de som styr sporten, som organisationer, domare, ryttare, tränare, stor del av publiken/allmänheten mfl) grävt för hästsporten.

Jag känner mig sorgsen - inte minst för hästarnas skull men även för vart ovanstående har tagit hästvärlden - till en plats där jakt på framgång, makt och pengar uppenbarligen har gått före allt vad hästvälfärd heter. Känner mig även besviken och luttrad - vem kan man lita på inom eliten? För ovanstående skandaler kastar en skugga över ALLA, inte bara i den högsta "eliten" utan även de på lägre nivåer. Vad händer egentligen bakom lykta dörrar? För en sak kan vi vara övertygade om - det som kommit fram i ljuset är bara en promille av vad som sker.

Man kan diskutera varför vi har hamnat där vi hamnat och jag har skrivit om det i många tidigare blogginlägg. Jakt på makt, pengar, framgångar är drivkraften för många i eliten - en jakt som tyvärr ofta(st) sker på bekostnad av hästens väl. Många gör uppenbarligen vad som helst bara det resulterar i framgång... Ett tydligt exempel på det är de som ägnar sig åt LDR/Rollkur/Hyperflexion (same shit, different name"). En träningsmetod som varje normalt funtad människa borde inse har ett (för hästen) mycket högt pris att betala. Dessutom finns det en hel del forskning som fastställer de negativa effekterna av den typen om ridning. Och ändå VÄLJER man att använda det... Vad säger det om ryttaren/tränaren?

Eftersom vi tidigare helt saknat incitament och vilja från de som borde stått upp för hästen - dvs häst- & tävlingsorganisationer, domare, funktionärer mfl så har det hela eskalerat till den situation där vi är idag. Oetiska metoder SKA ALDRIG löna sig, vilket de gjort hittills. Vi måste komma bort från det normaliserade våldet och de oetiska träningsmetoderna. Ska vår sport ha en chans att överleva på sikt så måste vi BEVISA att vi kan bedriva den på etiskt försvarbara sätt!

Ett annat fenomen som är intressant är vad som händer när sådant som ovanstående avslöjas. Många, alltför många, agerar för att flytta fokus från vad som de facto händer hästarna till annat. Kallar dessa människor för "elitens väpnare". De flyttar fokus till vem som avslöjat och alla möjliga tänkbara konspirationsteorier, man smutskastar den som anmält/avslöjat och ifrågasätter dennes motiv, man trivaliserar ("så illa är det inte", "jag har sett mycket värre") osv. Även de som å andra sidan fördömer det CD gjort går ibland över gränsen för anständighet, bl.a genom att blanda in CDs barn i diskussionen.

Elitryttarna själva säger oftast inget, varken när det rör dem själv eller någon kollega. De förklarar eller försvarar inte sitt agerande utan konstaterar oftast "jag står för det jag gör" el liknande. Tiga ihjäl ifrågasättande eller hota med stämning är också vanliga strategier. Dujardin är den första (vad jag vet) som åtminstone på något sätt tagit ansvar och erkänt att hon agerat felaktigt (om det verkligen sen är ärligt menat eller bara försök till "damagecontrol" vet inte jag). I hennes fall har dock både kollegor (och även vänner) tagit offentligt avstånd både från (vad jag förstår) hennes agerande som henne. Ironisk tog även några från rollkurmaffian och andra som själva inte verkar riktigt rent mjöl i påsen detta avstånd. Råttorna lämnar skeppet i försök att rädda sig själva. Samma skedde inledningsvis mot Helgstrand. Det visade sig dock enbart vara spel för galleriet, inte minst genom att några av samma ryttare tagit över Helgstrands hästar och därmed indirekt stöttar honom...

Det blir oerhört intressant att se vad som kommer att ske närmaste tiden. Personligen har jag närmast helt tappat tron på elitryttarna som kollektiv. OS (i Paris) känns allt mer irrelevant och kommer att fläcka hela Ridsportens trovärdighet. Blir det verkligen ryttare med etiskt försvarbara träningsmetoder som hamnar högst på prispallen eller...? Redan har det publicerats ett antal bilder som tyder på att inget positivt händer när det gäller att värna hästarna.

Så, hittills kan Ridsportåret (för mig) sammanfattas med orden besvikelse, frustration, ilska, sorgsenhet, luttrad. Hade hoppats på verkliga framsteg när det gäller häst välfärden men det kanske måste bli värre innan det blir bättre...

(Känner att detta blev ett negativt inlägg. Det FINNS lite ljuspunkter men det får vi ta en annan gång. Liksom i Pandoras ask så finns hoppet ändå kvar.)
 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar