Vad vet vi.... egentligen?

Ibland funderar jag på hur lite vi egentligen vet om våra djur...

Hela hösten har min Phoebe inte varit sig lik. "Ledsen i ögat", låg och ovanligt lugn/trött. Väldigt subtila förändringar men ändå oroande. Så pass mycket att jag allvarligt funderat på att göra en ingående veterinär utredning på henne.

Innan jag hann göra det så vände det helt plötsligt. Nu är glimten tillbaka i ögonen, hon busar i hagen och min "stängselterrorist" är tillbaka. Phoebe har nämligen i alla sina nu 15 år varit svår att stänga in. Hon är specialist på att rymma ur hagen.

Jag vet fortfarande inte vad som orsakade dippen i Phoebes humör men plötsligt slog det mig... Kan hon ha varit i sorg? Vi människor pratar ofta om att man inte ska förmänskliga djur och i det håller jag med om på så många plan. Men samtidigt ska vi kanske inte heller förminska deras förmåga till känslor. Djur ÄR känslor...

Kan hon ha varit i sorg? I somras så tappade hon två av de hästar hon haft i sin närheten hela sitt liv, Tibbe och Jaques. Speciellt Jaques och hon hade en speciell relation. Eftersom de bägge har/hade fångkänslighet så fick de ofta (under sommaren) gå i egen hage halva dagarna. Dessutom var de "kompisar i brott" eftersom de var lika benägna att smita ur hagen - de följdes oftast åt.

Tror ofta vi underskattar våra djurs känslor, inte minst vänskapsrelationer. Att skiljas från sina vänner (oavsett orsak) kan ha större effekt på våra hästar än vad vi nog många gånger förstår... 💕