Min tappra, tappra lilla häst

Nedanstående skrev jag i början av mars 2022, först nu publicerar jag

Nu tog vägen slut...

Nästan nitton år efter att jag såg dig födas så tog du dina sista andetag i januari 2022. Min Phoebe, min egen uppfödning med Phedra (Phaeton-Rote Boldt) som mamma och PRE:n Furtivo IV som pappa.

En häst som många gånger trotsat döden mot alla odds. En aning otursförföljd, men samtidigt med en enorm livsvilja annars hade hennes tid på jorden blivit betydligt kortare.

Smart, påhittig och som unghäst en aning besvärlig men samtidigt oerhört snäll. Svår att stängsla in, helt okänslig för ström och smärttålig som få. Atletisk och enormt kvick/snabb i många avseenden. Finns många historier/minnen tillsammans med henne. Hon har ridits såväl av mig själv som fungerat som ridskolehäst under många år.

Det är något speciellt med djur som man följt hela vägen - de får en alldeles speciell plats i ens hjärta. Phoebe har jag dessutom upplevt många saker med som svetsat oss samman ännu mera. Jag har tillbringat MÅNGA timmar tillsammans med henne, ofta under sjukdom.

För att nämna några saker som hänt under hennes liv:

- som 5-åring fick hon en svår senskada på ena bakbenet efter en olycka i hagen som skadade såväl ytliga som djupa böjsenan och dessutom gaffelbandet. Efter lång rehab (med boxhage, skrittmotion från marken osv) så blev hon fullt återställd och fick inte ens någon ärrbildning.

- pga min klantighet (PRE är ju lättfödda) så fick hon dock sitt första fånganfall då jag efter rehab av ovanstående inte tänkte mig för utan släppte henne på bete med väl högt hull. Skulle ha bantat bort den extra vikt hon hade fått under rehabtiden för senskadan.

- kommer inte ihåg hur gammal hon var då hon en höst blev MYCKET sjuk helt plötsligt. Började som en uppdragen buk (man såg tydligt "kvickdrags fåran") men inte mkt andra symptom. Veterinären och jag förstod inte vad det kunde vara men hon fick smärtstillande fenylbutazon. Hon fick gå i hage men efter några dagar såg hon lite "låg" ut när jag skulle ta in henne. Betoning på "lite"! Jag tempade henne och trodde det var fel på termometern för den visade 42,7 grader. Men, det var inte fel. Som tur var sjönk tempen efter nåt eller några dygn. Hade hon inte stått på febernedsättande redan hade hon antagligen dött. Sen följde en LÅNG sjukdomsperiod med massor av undersökningar och medicinering. Veterinär och labb stod frågande. Hon hade feber o febertoppar under flera månaders tid. Hon fick även en böld på halsen efter någon av de alla injektioner hon fick. Labbet hade aldrig sett så höga infektionsvärden (det låg på över 1100 och skall vara under 100) men labbet sa att bölden inte kunde förklara värdena annat än max 500. Under sjukdomstiden fick hon även svåra fångsymtom som inte gav med sig förrän hovslagare gjorde en radikal borttagning av främre hovväggen. Jag ville till slut göra slut på hennes lidande men min veterinär ville vi skulle försöka ytterligare liten tid och sen vände det helt plötsligt. Även ur denna sjukdom gick hon ur utan åtminstone synbara skador (vi röntgade t.ex hennes hovben och de var trots den långa o svåra fångperioden helt opåverkade). Vad som egentligen orsakade hennes sjukdom lyckades vi aldrig få reda på (fången var nog bara en effekt av den egentliga sjukdomen).

- under åren efter ovanstående fick hon ett par lättare fånganfall (senaste 2018) som relativt snabbt gick att åtgärda. Hon svarade bra på behandling. Hon kollades för PPID (vilket hon inte hade), däremot var hon en aning insulinresistent. Hon gick dock hela tiden (utom i de akuta faserna och med min andning i halsgropen), i alla år på bete tillsammans med de andra hästarna. Dock inte hela dygn utan hon fick delar av dygnet gå tillsammans med någon annan häst i hage utan gräs. Jag valde att göra så dels för att jag inte ville undanhålla henne sällskapet av de övriga i flocken och inte heller hennes möjlighet att gå på bete. Inte minst för att hon livet igenom var en riktig "stängselterrorist" som i princip inte gick att stänga in. Inte minst för att hon var oerhört smärttålig (vilket är på gott och ont) och därför HELT obrydd om elstängsel - hon kröp, hoppade eller tråcklade sig ut ur alla stängsel. Det hände att hon stod halvvägs ute ur en hage med en tråd på ryggen och en under magen - enda reaktionen var att det ryckte lite lätt i huden på henne... Hade hon vid rymning då varit helt ovan vid att äta gräs så skulle då fånganfall kommit som brev på posten. Så inte minst därför ville jag att hon skulle äta åtminstone lite gräs varje sommar.

- för några år sedan fick hon mitt i vintern ett långvarigt kolikanfall (tog en vecka, fyra veterinärbesök och MYCKET promenerande innan det gick över). Även då hade jag i princip räknat bort henne. Jag hade några år tidigare upptäckt några små "skimmelsjukeknölar" runt anus och när veterinärerna gick in rektalt så upptäcktes att hon även hade knölar invärtes. Hur mkt är svårt att avgöra. Hösten 2020 upptäckte veterinären och jag att hon dessutom hade knölar i mungiporna (inne i munnen). Dessa verkade inte bekomma henne men frågan är hur länge det skulle tagit innan det gjorde det.

- vad som hände nu i vintras (januari 2022) var att hon antagligen fick en smygande låggradig fång (ingen påverkan på lamellranden, ingen puls eller värme i hoven) som till slut resulterade i den "tassighet" som är typisk start för fång. Vi provade behandla med Metacam som vanligt men denna gång blev det inget bättre och då kände jag att nu är vägen slut. Jag hade redan tidigare bestämt mig för att om hon skulle få ett till fånganfall skulle jag ta bort henne. Bättre att fatta det beslutet innan hon blivit sjukare. Bestämde dock att hon fick gå kvar tillsammans med sina kompisar i hagen (hon rörde sig inte mkt på slutet) trots behandling istället för att ställas på box. Hon hade inga kraftigare fångsymtom utan mest lite "ömfotad". Hon fick ha trä-på-dojjor ute med extra sulor.

Varför skriver jag nu detta, kanske någon undrar? Ja, det är för att Phoebe har mer än någon annan häst lärt mig hur OERHÖRT svårt det är att avgöra hur en häst egentligen mår. Hon har lärt mig massor, inte minst för att hon var så enormt smärttålig. Jag har därför utvecklat (hoppas o tror jag) en "radar" på att se de små tecknen på när allt inte står rätt till. Det kan vara en lätt förändring av ett beteende, en förändrad blick eller kroppshållning. ÄVEN om man blir mer uppmärksam så kan man aldrig säkert VETA hur hästen egentligen mår eftersom deras överlevnadsstrategi är att dölja sitt dåliga mående så länge det går. 

Väntade jag då lite för länge innan jag tog bort Phoebe? Ja, det får jag aldrig veta men samtidigt är min inställning att jag vill absolut inte att mina djur skall må dåligt men jag vill inte heller ta deras liv innan det är dags så jag får leva med och stå för de beslut jag fattat i varje enskilt fall. Jag har vid det här laget följt många djur till deras sista vila. Den här veckan blev det inte bara Phoebe utan även min jack russel Sazza. Så vissa veckor är jobbigare än andra...  

Tack min vän, Marina 💖för att du gick de sista stegen med min tappra lilla häst. Den här gången var det för svårt att själv göra det.

Bild på oss från hösten 2018

Helgar målet vägen?

 

Ibland (rätt ofta) ser man hästar som på ytan är välutbildade och "lydiga". Många gånger vet man dock inte hur man nått det man visar upp...

Ju äldre jag blir desto viktigare blir frågan om VÄGEN till målet. För utan verklig utbildning, samarbete och kompanjonskap är målet inget värt. Vägen kan ibland vara kantad av hårda hjälper, skarp utrustning och diverse "stjälptyglar" för att forma det människan vill ha ut av hästen. 

Våld och hot om våld är tyvärr vanliga träningsmetoder inom hästsporten. Ett skarpt bett (ofta med hävstång) och/eller sporrar som tydligt sätter gränserna för vad hästen får göra eller inte göra det skapar en häst på ytan "lydig" och välutbildad men som den hårda vägen fått lära sig vad som händer om den avviker det minsta från av människan satta ramar för beteende. För mig är det inte ett äkta kompanjonskap utan ett förhållande herre och slav. Hur väl orkestrerad än uppvisningen i fråga är.

För att säkert skilja "agnarna från vetet" behöver man följa aktuell ryttare på nära håll och ofta under en längre tid - något som inte alltid är möjligt. För det är långt ifrån allt som glimmar som är guld...

Normalisering inom hästvärlden

Kompisar - trots att de har flera ha bete väljer de att beta nos vid nos.

Pratade för en tid sedan med en bekant som är engagerad i en ridskola och de planerar en utbildning/föreläsning om "Normaliserade beteenden" inom hästvärlden. Ett MYCKET bra initiativ och det fick mig att fundera kring detta lite extra.

Man kan lägga in lite olika saker i ovanstående - det ena är beteenden hos hästen. Det innebär att det finns en hel del beteenden som vi ser hos hästar som är så vanliga att vi hästmänniskor inte ens förstår eller ser att de egentligen är onaturliga för hästen utan istället tecken på att inte riktigt allt i hästens miljö är optimalt. Har skrivit om det i något tidigare inlägg. Det kan vara t.ex vara hästar som är:

- sura och griniga vid hantering/skötsel (sparkar, bits, kläms)
- ständigt (trots träning) går iväg vid uppsittning
- bara står och hänger i hagen
- inte vill gå fram i ridning utan är "trög"
- det omvända - är "nervös"/het/springer i ridningen
- avstängda - detta är ett STORT problem i sig, skulle gissa det största enligt min uppfattning eftersom de hästarna är "snälla", "väluppfostrade" osv och därför förstår inte människor att de istället har gett upp och vänt sitt dåliga mående inåt.

Hästar är antingen introverta (vänder sig inåt o stänger av) eller extroverta (vänder sig utåt och blir "besvärliga"). De förstnämnda hästarna missar vi ofta för de gör inget väsen av sig. Sådana hästar tror jag tyvärr är väldigt vanliga - mycket, mycket vanligare än vi nog vill tro...

Den andra vanliga normaliseringen är hur vi människor hanterar "avvikande" beteenden hos hästen. Det kan vara att:

- spö används för att bestraffa beteenden hos hästen
- sporrar används på en trög häst istället för att utreda orsaken till "trögheten"
- att verbala uttryck används för att beskriva hästen som "hästen är dum", "den vill inte", "den är olydig/lat", "du måste visa vem som bestämmer" osv. 

Ovanstående är så vanligt inom hästvärlden så man varken förstår att det handlar om avvikande eller onormala beteenden eller att hanteringen av dem (från människans sida) oftast är kontraproduktiva. Hästars beteenden är ett resultat av människans hantering/ridning, det är ALDRIG hästens fel om något går snett. Däremot kan saker som upplevs som problembeteenden bero på smärta, bagage från tidigare hantering/ridning, svag motivation (även det är människans ansvar att förstärka) osv. 

Man har nu även börjat prata om "de fem domänerna" när det gäller hästvälfärd. Läs mer här!

Vad som är nytt med de fem domänerna är att man där även väger in hästens mentala hälsa och psykiska välmående, något man tidigare inte pratade om i samband med Hästvälfärd. För tyvärr är det ju så att hästar kan ha alla fysiska behov som mat, vatten, hovvård osv tillgodosedda men det behöver inte betyda att hästen mår bra. Något vi även inom hästvärlden måste komma bort ifrån är tron att prestation har något med hästvälfärd och mentalt välmående att göra. Tyvärr kan hästar prestera på väldigt hög nivå utan att för den skull nödvändigtvis må bra, de två sakerna hör inte med automatik ihop. Brukar säga "Hästar kan 'stå ut' med mycket innan de dör".

Frågor man bör ställa sig är bl.a 
- kan en häst känna glädje och förväntan?
- kan en häst bli deprimerad?
- vilken relation har du med din häst, och vilken relation har den till dig?
- känner hästen tillit till dig och du till den?

Vi behöver alla mera diskutera hur hästen kan tänkas UPPLEVA det vi gör med och mot den. Ökar det vi gör hästens välmående (även psykiskt) eller minskar den detsamma?

Vänskapsband och flocktillhörighet

Har under en tid reflekterat kring hur många hästar (och framför allt ponnyer) som (alltför) ofta får byta både stall, hästkompisar och kanske ägare. Och hur många gånger hästägaren kanske inte förstår, eller vill förstå, hur det påverkar hästen...

Hästar byter stall och hästkompisar av många skäl - hästägaren trivs inte i stallet, har ledsnat på sin häst, byter till en annan häst, ägaren byter bostadsort och därigenom även måste byta stall osv. Ponnyer är alldeles speciellt utsatta eftersom deras ryttare ofta växer ur dem. Det är få ponnyer förunnat att få leva länge i samma stall, med samma flock och människor. Säkraste stället ur den synpunkten är en ridskola, eftersom fungerar ponnyn där, blir den kvar. När ryttare växer ur ponnyerna så kommer nya ryttare till ridskolan. Även när det gäller hästar så är ofta chansen till ett långvarigt hem större på en ridskola (eftersom en fungerande häst i verksamheten blir kvar). Säljer man till en privatperson vet man ofta inte om hästen är kvar om ett år hos den nya ägaren - ändrade förhållanden, att man tröttnat, ekonomiska problem m m kan göra att hästen inom rätt kort tid riskerar få byta hem igen. Finns naturligtvis många exempel på livslånga hem bland privata hästägare men risken för byte av hem är ofta högre än vid försäljning till en verksamhet.

Hur påverkar då dessa stall-/ägarbyten hästarna? Ja, det beror alldeles på - ibland kan det bli jättebra och andra gånger inte alls bra. Men en sak kan man vara säker på - det påverkar hästen i STOR grad och det tar tid för hästen att fullt ut finna sig tillrätta med ett nytt stall, nya hästkompisar och kanske nya människor och ridning.

När man som jag under många år har studerat och följt stabila hästflockar så är det mycket intressant att se såväl hur hästar i den befintliga flocken tar till sig nya bekantskaper som hur de reagerar när någon flockmedlem lämnar flocken, oavsett om det är för att resa till ett nytt stall eller för att möta döden. Min fasta övertygelse är att de VET. Att jag säger det beror på hur hästarna reagerar vid de olika händelserna. De känner helt säkert på sig att något är på gång. De kanske inte egentligen förstår VAD som kommer att hända, men ATT det kommer att hända något utöver det vanliga är ställt utom allt tvivel (för mig). Enligt min erfarenhet skiljer sig dessutom hästarnas reaktion om hästen skall resa iväg eller om den skall möta döden...

Hästar som tappar kanske sin bästa kompis i flocken kan bli deprimerade under en tid, eftersom dynamiken i flocken förändras. Det tar tid att skapa nya vänskapsband och komma över sorgen efter den som försvunnit.

Ibland hör man även att ryttare som skaffar en ny häst redan efter någon/några vecka/veckor kursar/tränar/tävlar osv. Det är ett högriskbeteende och helt olämpligt. Många hästar får fysiska problem inom ett halvår efter ett ryttarbyte. Detta eftersom de inte bara byter miljö, hästkompisar och foder utan även byter ryttare och kanske utrustning och ridsätt/träning. Hästen måste få TID på sig att acklimatisera sig till de nya förhållandena.

TID är nyckelordet - hästar måste få tillräckligt mycket tid på sig för att en förändring av deras livsbetingelser inte skall orsaka mer skada/problem än nödvändigt.

Opinionsbildning och förändring

Här kommer en text som kom till efter diskussion (för en tid sedan - inlägget har legat o "puttrat" bland mina ej publicerade inlägg)  i medlemsgruppen i EquiEthics kring att mera försöka lyfta goda alternativ och inte så mycket de negativa.

Vi i EquiEthics styrelse har ständiga diskussioner kring ovanstående. Det är en balansgång på en knivsegg att peka på det i nuvarande som vi anser är fel riktning och lyfta de goda alternativen. Personligen tror jag på att göra bägge delar, men balansen måste bli bra, vilket är det svåra. Problemet inom ridsporten är att det under LÅNG tid funnits en ytterst stark tystnadskultur där makthavare i sporten helt oemotsagda fått sprida det som skapat framgång på tävlingsbanorna och bland tränare. De ytterst få som yttrat ngt om att "det inte är bra för hästarna" har tystas med olika "argument" där kritiker har kallats "okunniga", "du rider inte grand prix", "gör det bättre själv", "djurrättsaktivister", "hatare", "avundsjuka" osv.

Jag har varit i (och följt hästsporten i Sverige) i exakt 50 år (jag började rida 1972). Sedan i slutet av 70-talet som yrkesverksam bl.a ridlärare. Tidigare så fanns inte internet, sociala medier m m utan det som spreds (oavsett om det var bra eller dåliga saker) påverkade inte så många utan i princip bara de som var i fysisk närhet av det. Efter de sociala mediernas intåg så kan allt (och tyvärr oftast/mest det dåliga) spridas till oerhört många människor och blixtsnabbt. Det sprids oftast snabbast om det är något proffs/elit/influencer som sprider. Ett problem som accelererat diskussioner i sociala medier är att "alla" nu har en röst och även ofta använder sig av den möjligheten. Ibland vist och ibland inte... 

Något som är viktigt i sammanhanget är även hur knepigt kunskapsbegreppet är. Vi SER ofta olika saker trots att vi ser på samma fenomen. Jag har många gånger pekat på det faktum att vi alla ser på världen genom vår alldeles egen färgade lins beroende på förförståelse, erfarenheter, bias och myias. Den linsen måste vi alla bli medvetna om utan att hamna i en total relativisering av kunskapen. Men för att se fenomenet "jag har rätt och du har fel" på ett mer balanserat vis.

När det verkligen började gå snett för ridsporten (vilket jag anser det ha gjort, medveten om att långt ifrån alla håller med om den analysen) är enligt mig när dels de stora pengarna kom in i sporten och dels när rollkur/hyperflexion/LDR på allvar började spridas. De allra, allra flesta inom den professionella hästvärlden gjorde antingen ingenting (dvs sa inget utan bara var tysta - antagligen för att inte riskera sin försörjning/status) eller hakade på trenden (av samma skäl). Det finns gott om ovanstående även idag - det är väldigt få inom den sk nuvarande makteliten som törs/vill ha en åsikt offentligt även om de ibland mellan två ögon instämmer i den kritik som bl.a EE kommer med. De ytterst, ytterst få som protesterade i början (ex Dag Nätterqvist redan i slutet av 90-talet) blev tystade, nonchalerade eller i vissa fall effektivt deplattformerade. 

Hade inte några få väldig modiga människor, i Sverige t.ex Josefin Åkerberg och Teresia Sandin (finns fler såväl i Sverige som utomlands, t.ex Epona.tv) satt fokus på "Elefanten i rummet", då hade vi varit kvar i den totala tystnadskulturen. Man kan tycka vad man vill om deras sätt att sätta fokus men utan dem hade vi inte varit där vi ändå är idag. Vad jag vet, så har ALLA paradigmskiften utmanat makten, och i de allra flesta fall INTE i första hand lågaffektivt. Helt enkelt för att det är inte särskilt effektivt för att få makten att lyssna. "Makten" är även de som (på kort sikt i alla fall) är de som snabbast kan påverka och förändra saker inom sporten genom regelverk, utbildningar och genom att vara goda förebilder. 

Människan är ett flockdjur och det altruistiska straffet* är typiskt för mänskligheten, där har vi inte förändrats under årtusendena även om många förutsättningar förändrats. Vi människor färdas i stim där enstaka avvikande ofta stöts bort men när tillräckligt många ändrar riktning så följer resten av stimmet efter. Därav bilden på "Kejsarens nya kläder" här ovan - en saga av HC Andersson.

Vår uppgift (som jag ser det) är att vara en irriterande mygga på dagens ridsportmakt i Sverige (organisationer, elit och proffs i olika form) och ifrågasätta "status quo". De kommer inte att förändra sina sätt och de själva kommer vi inte att nå (för de har gjort karriär inom nuvarande system o den makten vill ingen lämna ifrån sig utan vidare). De vi främst KAN nå är de som vacklar och som inte gillar det som de ser inom hästvärlden. När DEN gruppen blir tillräckligt stor (och utbildad) då kommer makten tvingas till förändring. 

Equiethics (trots att vi är en väldigt liten och i sammanhanget obetydlig organisation) och den allmänna opinionen har senaste åren haft en påverkan på hästsporten, även om liten. Det ser helt annorlunda ut idag än bara för ett par år sedan. Hästvälfärdsfrågorna är uppe på agendan överallt och hästsportens SLO (social licens to operate) diskuteras livligt. Det går inte längre "vifta bort" eller tiga ihjäl (vilket tidigare varit en VÄLDIGT framgångsrik strategi) kritik som man gjorde tidigare. Ett av skälen är det jag skrivit om här ovan, dvs att nu har ALLA en röst, inte bara en liten maktelit.

Med ovanstående sagt så försöker EE så mycket vi förmår (vi engagerar oss alla på ideell basis o tid) och hinner, sprida vetenskaplig forskning, goda exempel och vad som händer i andra organisationer o världen på området m m. Men, vi visar även på det vi anser är dåliga exempel. Förhoppningsvis kommer den delen bli allt sällsyntare framöver. Jag har dessutom många gånger hävdat att det allra, allra bästa är om man kan undvika exempel där specifik ryttare kan identifieras. Av två skäl - det ena är att fokus DIREKT flyttas till VEM från VAD. Det är systemfelen som är det intressanta - kan vi inte förändra systemen, kommer bara ryttarna avlösa varandra. Ibland är det dock svårt att helt undvika VEM tyvärr eftersom så snart man använder bilder eller videos så finns det risk för att vederbörande kan identifieras. Och för att visa på systemfelen behöver man även visa på konkreta exempel, annars är det svårt att få fram VAD man invänder emot.

Till sist så anser jag att det är stor skillnad på att kritisera det som någon som har en maktposition gör (obs. det är det vederbörande GÖR som skall kritiseras, inte personen) alternativt t.ex en hobbyryttare. En elitryttare eller någon annan som professionellt arbetar inom branschen, och både i sina egna och andras ögon är ett föredöme/idol har även ett ansvar för det som vederbörande gör/säger och vilken hästhållning/ridning vederbörande utövar. En sådan person måste räkna med att även kritiseras och ifrågasättas. Det ligger i sakens natur. Vore dessutom hästsport något som inte innefattar en annan levande varelse, utan egen röst, vore saken annorlunda.

Vi i styrelsen diskuterar ständigt, tror jag nog kan svara för oss alla som varit med på resan hittills - den har varit en lärdom/utveckling på en mängd områden, även personligt. Så hjälp oss att lägga debatten på en så lugn, faktabaserad och konsekvent nivå vi kan! Vi behöver bli fler som engagerar oss på allvar och "hands-on" - på sociala medier, med tips om goda exempel/forskningsresultat vi bör sprida, etiska alternativ, i diskussioner i olika forum osv. Vi kommer med all säkerhet inte att vara överens i alla delar och alla frågor men vi kan fortsätta dialogen 😊

* altruistiskt straff - "I gruppsamhällen är gruppens överlevnad viktig. Man samarbetar för gemensamt att klara sig. Fast ibland kan det finnas en person i gruppen som beter sig illa/avvikande. Kanske stjäl de andras mat, kanske är våldsam mot andra gruppmedlemmar (eller är kritisk mot det som pågår i gruppen). Den personen blir ett hot mot gruppens överlevnad. Därför har vi människor utvecklad en tendens till att försöka bli av med den som förstör för eller utgör ett hot mot gruppen. Det kallar forskargruppen ett altruistiskt straff." I hästvärlden (och även andra sammanhang) kan den som har en avvikande åsikt (oavsett om åsikten är sann eller ej) anses som ett hot mot den stora styrande gruppen...

Seminarium om hästvälfärd och djurskydd den 22 september 2022

Ovanstående dag hände något som jag skulle kalla unikt (hittills åtminstone). Då hade SCAW https://www.slu.se/centrumbildningar-och-projekt/nationellt-centrum-for-djurvalfard/  bjudit in till ett seminarium om hästvälfärd. Vad som var unikt (enligt mig) var att det för första gången (vad jag vet) var inbjudet människor av en mängd olika bakgrund - veterinärer, forskare, ryttare, alternativbehandlare, försäkringsbolag, skolor, etologer, ridlärare, tränare, domare/överdomare, såväl anställda som ideella funktionärer från SvRF mfl.

Vad som även var unikt var att för en gångs skull diskuterades även "elefanterna i rummet", dvs hur vi rider/använder våra hästar. Senaste tiden har de fem domänerna börjat diskuterats allt mer men den femte domänen (dvs hästens mentala mående) brukar oftast bara beröras som hastigast i förbifarten. Det är en het potatis som inte så många vågar börja peta på. Men denna dag var just hur vi använder våra hästar i fokus. Några av initiativtagarna var veterinär Sara Nyman och hästutbildaren Anders Eriksson.

Programmet var i korta dag som följer:

Vart var vi och var har vi kommit? (Sara Nyman, leg vet, VMD och Anders Eriksson, hästutbildare). De visade bilder och berättade lite om ridsportens historia i Sverige och vad som skett de senaste 20-30 åren. De visade bl.a bilder på hästmunnar, forskning på tygel"kontakt" och vad en för mycket kontakt innebär för hästen m m.

Hästsportens SLO

SLO står för "Social licens to operate". Det är ett uttryck som blivit allt vanligare att det talas om i hästsammanhang. Vissa hästorganisationer (t.ex galoppsporten) har i en del länder varit snabbare än andra på att förstå vikten av SLO och även försökt agera för att vi skall få behålla den. Andra (som t.ex FEI) slår mest bara dövörat till. 

SLO innebär rent praktiskt att vi (hästsporten) har allmänhetens "licens" (tillåtelse) att göra det vi gör, dvs rida/köra, tävla m m med våra hästar.

Samhället är i ständig förändring och det finns otaliga exempel på sådant som under en tid varit helt accepterat men som idag anses helt oacceptabelt. 

Hästsporten totalt, och tävlingssporten specifikt är idag uppmärksammad och dess SLO är ifrågasatt, såväl av privatpersoner, organisationer och kan i förlängningen komma ifrågasättas även av myndigheter.

Hästsporten själv är dåligt rustad att på något vis förändra sporten - dels för att man ofta inte anser att det finns några problem men även för att än så länge är inte trycket utifrån tillräckligt starkt för att man skall tvingas till åtgärder. Något som antagligen kommer att krävas innan något görs (av organisationerna själva) och frågan är om detta då kommer för sent?

Incitamenten att agera är än så länge svaga - makt, pengar, "vi har alltid gjort så här", "hästvälfärden är god", "vi vet vad som är bäst för hästarna" osv hindrar saker från att förändras. Att dessutom sätta organisationer själva som ansvariga för att agera/försvara ridsportens SLO är som att "sätta räven att vakta hönshuset"... Det är enligt min uppfattning ytterst tveksamt om hästsporten själv kommer att agera innan det är för sent. Varken vilja eller förmåga finns.

Nedanstående bild visar på SLO för ett företag men det kan lika gärna gälla andra verksamheter. Olika nivåer. Vi inom hästsporten vill definitivt inte hamna i röda fältet...  

Falsterbotävlingarna 2022

Har inte själv varit på Falsterbotävlingarna i år men rapporter från de som varit tyder på att det INTE blivit något bättre... Det foto-/filmförbud som numera verkar finnas överallt har dock gjort att det inte dykt upp (än i alla fall) foto-/filmbevis som styrker detta. Det är få som vågar/kan med foto/videobevis visa hur det ser ut på framridningar. Många tycker säkert att detta förbud är positivt, det skyddar ryttarna och sporten...

MEN, är det verkligen så? Ja, kanske på kort sikt, men långsiktigt? Alla vill vi väl ha en sport som vi kan vara stolta över och som vi kan försvara för alla de som tycker att all användning (och framför allt tävling) med häst skall förbjudas. Att då förbjuda fotografering och filmning sänder enligt min uppfattning HELT fel signaler - dvs att sporten har något att dölja. OM ridningen verkligen är hästvänlig (i det stora hela), som så många påstår, så skulle det då finnas otaliga exempel på BRA ridning och god hästvälfärd, så många så att de då enstaka avarter som fanns skulle få mindre genomslag i media. Men är det som en bekant till mig (som varit på tävlingarna) skrev (och jag litar på hens uppfattning) då är det (fortfarande) lika illa som tidigare:

"Jag skrev detta om b l a mitt intryck av Falsterbo i en kommentar till ett inlägg om att vi måste se över vår sport för att behålla vår social licens som nu pratas om t o m på FEI nivå: Ja så många numera som skriver o säger detta - att vi måste sopa framför egen dörr innan allmänheten börjar ifrågasätta oss.

Jag kan säga att det jag såg igår på Falsterbo (då satt jag på framridningen mest för det är där du ser hur det verkligen rids - inte på banan - i vart fall i till närmelsevis så tydligt) så lyste detta tänket med sin frånvaro. ÖD t ex... alltså jag såg endast ETT agerande från dennes sida. Vilket gällde en nosgrimma som typ 5 m från henne drogs åt så hon kunde i stort sett INTE kolla den...

Men vår ovilja inom sporten att börja se o ifrågasätta all den normaliserade smärta o det våld vi ohämmat orsakar hästarna är slående när man "sätter på sig dom glasögonen". Harmoni mellan häst o ryttare var det sista jag tänkte på när jag satt där. Så mycket irriterande ryttare, som bankar till, trycker till med sporrar rejält - bankar skulle jag säga, sånt rattade in truten, så ihop pressade halsar o trånga ganascher. Lossa o bända i halsarna "för den måste komma igenom" - nästan alltid i samband med bestraffande skänkel. Såååå få beröm! Så många som får panik när dom pressar in i en rörelse t ex, tvärnitar o flänger upp huvet, stegar, slår bakut, slår mot hårda skänklar (då får dom sig en hurring givetvis...), stressade hästar som flåsar, genomsvettiga av stress. Tränare som står vid ringside och VARJE gång ryttaren gör en "korrigering" d v s hutar åt hästen på ett eller annat sätt - så får dom i sin öronsnäcka: Braaa där! Rätt så!, Ja den måste igenom!... Ett fåtal gånger ser man när nån ryttare "klappar" d v s om rörelse utförts enligt förväntan - då daskar dom till den med näven på halsen HÅRT o snabbt EN gång med ena handen - då givetvis tagit båda tyglar i andra handen så man inte släpper ut näsan gud förbjude.... Numera finns ju forskning på detta att om hästen får välja uppskattar den mer en vänlig smekning eller lätt kliande på manken t ex än detta "daskande".. men det verkar inte gått fram... Man kan vara nervös o spänd inför uppgiften o omgivningens och ens egen förväntan att prestera i såna här sammanhang - all förståelse för det - men om det måste innebära bruka våld så vet jag inte.... Dessutom - ridsättet är väldigt inarbetat o vant, det syns. Glädje o partnerskap med sin häst? Njaaaeee.... not som much.

Såg EN alltigenom harmonisk ryttare rida igår och det var ett världsnamn. Glädjande nog. Hen tävlade inte igår utan tränade sin häst bara. Nu har jag sen länge "haft dessa glasögon på mig" så numera kan jag inte o-se längre. Och folk får tycka jag är för gnällig. Men för mig sett ur hästen perspektiv finns inga ursäkter till våld, smärta, tvång, stress o brutalitet. Det går rida och tävla UTAN det."

Flera andra av mina bekanta som varit på plats intygar liknande upplevelser. En skrev "efter en hel dag på framridningen på lördag, 7 års final, och 2 GP, var det svårt att försvara dressyrens existens som tävlings sport. 12 ekipage (missade dom första 2, så ska inte döma dem, red sina hästar från illa till brutalt. Enda syftet som kan logisk förklaras är förtryck och sen "belöningen" av att gå in på banan och slippa tortyren."   

Ovanstående är bägge exempel är från dressyrridningen men mycket av problemen finns även i andra grenar. Att det förhåller sig som ovan just när det gäller dressyren är dubbelt olyckligt. Dressyr som skall vara grunden för allt annat och som skall skapa en välriden, trygg och säker häst med lång hållbarhet och hälsa. Problemen har dessutom funnits i dagens omfattning i minst 20 år... Inte mycket i rätt riktning har hänt under dessa år utan problemen har istället blivit cementerade.

Den stora knäckfrågan är "i vilken ände börjar man" för att förändra/reformera såväl träning som tävling? Såväl tränare, domare och överdomare som ryttare behöver uppenbarligen såväl utbildning som incitament att förändras. Faktabaserad forskning hjälper uppenbarligen inte. "Faktaresistensen" är hög bland ryttare mfl. Så länge det ger "bra betalt" i form av tävlingsresultat/pengar/makt så kommer inget att förändras. Den onda cirkeln måste brytas någonstans och frågan är då vem/vad vill/kan vara den som "bryter" cirkeln? För gör vi det inte själva inom hästvärlden/sporten så KOMMER förr eller senare någon annan göra det åt oss. Det är bara en tidsfråga...

Vem törs peta på elefanterna i rummet?

Senaste året/åren så HAR det hänt något med debatten kring Hästvälfärd. Den är uppe på agendan (vilket den inte var tidigare) och små, små framsteg görs i dess namn.

MEN...

I stor sett ingen (förutom några enstaka privatpersoner) har vågat börja peta i den elefanthjord som befinner sig i hästvärlden. Vilka elefanter undrar du kanske då? Ja, det är hästvälfärden med fokus på hur vi använder oss av hästar, dvs rider/kör eller vad vi nu håller på med.

DET är "elefanter" som ingen än så länge har vågat (eller vill) börja peta på...

Orsaken till att alla (offentliga) diskussioner saknar just detta fokus är med all säkerhet flera. Några skäl är antagligen att

- vissa anser att det inte finns något att diskutera och "varför laga det som inte är trasigt?"

- människor i hästvärldens maktelit inte vill röra i "status quo" eftersom det skulle påverka just deras makt, position, försörjning, penningflöde m m.

- det skulle ifrågasätta vissa elitryttares (vissa t.o.m landslagsryttares) metoder och även SvRFs val att utse dessa som representanter för Sverige trots högst tveksamma träningsmetoder.

- det skulle påverka såväl utbildningar inom hästsporten som landets ridskolor 

Hästvärlden är dessutom en gigantisk "hydra" där många är i beroendeställning och/eller "sitter i knäet" på andra delar av hästvärlden. Det gör hela hästvärlden förändringsovillig eftersom åtgärd på ett ställe påverkar flera andra.

Övriga hästvälfärdsfrågor är mera uppe på agendan nu än tidigare t.ex frågor om hagar, utevistelse, ättider, samvaro med andra hästar osv. Vilket är jättebra. Men det är områden som inte är i närheten lika känsliga som just HUR vi rider, kör, utbildar hästar.

Läste nyss en artikel (skriven av Moa Mellberg, hållbarhetsstrateg Tailorbird) som visserligen handlar om hållbarhet men kan lika gärna handla om frågan om hästvälfärd. Några citat ur artikeln där jag ändrat ordet hållbarhet till hästvälfärd...

"Alla arbetar med hästvälfärd, men ingen förändrar sig" (överskriften på artikeln i fråga).

"Jag har hittills inte mött ett enda företag (läs organisation) som inte tycker att hästvälfärd är viktigt och som inte påstår sig ha ett hästvälfärdsarbete - ändå går utvecklingen alltför långsamt."

I artikeln görs sedan två exempel på olika vanliga arbetssätt i organisationer, genom två fiktiva personer som kallas Dokument-Doris och Agenda 2030-Amir.

"Dokument-Doris sätter hästvälfärdsmål, skriver hästvälfärdspolicy´s och gör en hästvälfärdsrapport. Hon har alla papper på plats men de saknar förankring i verksamheten/verkligheten. I kärnverksamheten har inga större förändringar skett."

"Agenda 2030-Amir har en annan taktik, han vill jobba med de globala målen. Han väljer ut några av målen som han skall jobba mot. Han beskriver på hemsidan hur han jobbar med dessa mål och ger exempel på åtgärder i organisationen. Amir känner sig nöjd då han anser att han redan uppnått målen. Att det praktiska arbetet/verksamheten i organisationen inte återspeglar Amirs önsketänkande är inget han reflekterar över."

"Varken Amir eller Doris upplever sitt hästvälfärdsarbete som något "lönsamt" - det ser det som något man som organisation behöver ha, de ser hästvälfärdsarbetet som ett krav utifrån. När jag möter Amir och Doris förstår jag varför det går långsamt - de båda är nöjda med det hästvälfärdsarbete de gjort utan att egentligen förändra något i sin verksamhet. De väljer mål som de redan uppnått och insatser som konkurrenterna redan gjort, istället för att göra de insatser som gör störst skillnad, där de har möjlighet att göra störst positiv förändring och där det finns möjlighet att ligga i verklig framkant."

"Det räcker inte att du har en policy och några mål på plats - du måste våga förändra din verksamhet och uppfylla nya behov för att bli den verkliga vinnaren".

Den stora frågan framöver är - vilken/vilka hästorganisation i Sverige (och även globalt i världen) skall bli den/de som VERKLIGEN tar ordentliga steg framåt när det gäller hästvälfärdsfrågorna - och då även börja diskutera "elefanthjorden i rummet" (=användningen)??

Hydra = ett mytologiskt monster som lurar i träsk eller andra vattenrika områden. Hydran var en grotesk varelse med minst åtta huvuden varav det mittersta sades vara odödligt. För varje huvud som höggs av växte dessutom två nya ut. (från Wikipedia)