Dressyrkritiken och dess fortsättning...

Skriver detta måndag 21 november - två dagar innan det forum om hästvälfärd som SvRF bjudit in till onsdagen den 23 november. Inbjudan kom som en reaktion på all den kritik som kommit under hösten angående vad som pågår inom ridsporten... Tyvärr kom inbjudan mindre än en vecka innan träffen vilket naturligtvis negativt kommer att påverka vilka som kan delta!

Jag kommer inte att publicera detta förrän förrän träffen varit för jag vill inte påverka någons uppfattning. TYVÄRR har jag inte möjlighet att närvara själv men jag vet att personer som Anders Eriksson, Caroline Lucia Johansson och Traudi Björling kommer att göra det. Från SvRF sida är det också intressanta människor som kommer att delta som t.ex Tinne Wilhelmsson, Erik Lette, Marie Rohdin, Jens Fredricson och Robert Fritz.

Det ska bli OTROLIGT intressant att se vad denna träff kommer att resultera i. Tyvärr är jag ganska pessimistisk... Jag önskar verkligen att den skulle resultera i förändring i positiv riktning för våra hästar men jag är rädd för att det inte kommer att förändra någonting alls. Det finns flera skäl till detta. En sak är att det finns gott om makt, prestige, pengar osv som står på spel. En annan sak är att många inom organisationen inte anser att det överhuvudtaget existerar något problem och varför då ändra på något som inte är trasigt. Ett tredje skäl är att det är oerhört svårt att "backa bandet" inte minst för att det i förlängningen skulle innebära att man antagligen till slut måste kritisera ryttare som man tidigare höjt till skyarna. Inte lätt alltså att

Vad vill jag se?

Känner att jag ibland blir rätt negativ här i mina blogginlägg eftersom jag ofta skriver av mig reflektioner kring sådant som "skaver", irriterar eller oroar mig. Tänkte därför som omväxling :-) göra ett inlägg i positiv anda! :-)

Vad vill jag se när jag åker på kurs och/eller tävling?

Jag vill se:
- glada hästar med liv i blicken som gärna tar tillfället i akt och busar lite
- mjuk ridning med riktig handställning och buren hand
- bra grundridning - spelar ingen roll på vilken nivå ryttare/häst är - tittar hellre på någon som gör fina övergångar mellan skritt och trav än någon som gör krumelurer dåligt på hög nivå
- RESPEKT för hästen i alla lägen
- LUGN i arbetet - såväl hos hästen som ryttaren
- högt i tak och gärna humor i relationen mellan ridlärare och elev
- DIALOG/KOMMUNIKATION mellan häst och ryttare och mellan ryttare och ridlärare
- Häst med löst spänd nosgrimma och nosen framför lod

Jag vill kort sagt se inte bara ryttaren utan framför allt HÄSTEN ha roligt och uppskatta ridningen oavsett om den sker på ridbana, i skogen och oavsett om ridningen är hoppning, dressyr eller något annat.

Det FINNS en hel del ryttare som är goda förebilder såväl när det gäller synen på hästen och ridningen, ingen nämnd o ingen glömd! Lyssna/se efter vilka principer ryttare lever/rider efter - såväl vid träning som eventuell tävling. Det är inte allt som glimmar som är guld...

Hästarna som fått betala priset...

Det finns tyvärr många hästar som får betala ett (högt) pris för våra misstag - ibland är priset livet...

Allt för ofta hör man historier om hästar som vandrat runt hos olika utbildare och/eller ägare som misslyckats med hästen. Problem som sadeltvång, "istadighet" och andra ofta typexempel på konfliktbeteenden som stegringar, bockningar m m är vanliga. Hästen får i värsta fall förr eller senare epitetet "oridbar". Andra exempel på problem är att hästen efter intensiv träning och deltagande på tre-årstest, breeders och andra unghästtävlingar anses vara "slut" antingen psykiskt eller fysiskt. I värsta fall både ock...

Skulle vara oerhört intressant att se statistik på hur många hästar som möter döden i förtid bara för att vi människor är inkompetenta och har för bråttom.

Det finns (och kommer alltid att finnas) individer som klarar (fysiskt och psykiskt) ovanstående men de är mera undantagen som bekräftar regeln.

Hästar (och andra djur inklusive människor) kan reagera på stress och press på två olika sätt - antingen vara utåtagerande (extroverta) och via konfliktbeteende göra det uppenbart för människor i dess närheten att det inte fungerar. Personligen tror jag dock det finns minst lika många (eller antagligen ännu fler) hästar som är introverta och istället för att bli utåtagerande "stänger av". De visar därför inga tydliga konfliktbeteenden (annat än möjligtvis brist på reaktioner) utan blir istället "robotar". De hästarna kallas ofta "snälla", "lata", "välutbildade" osv men kan må minst lika dåligt som de förstnämnda extroverta hästarna - det bara yttrar sig på ett annat sätt. Var i somras vid en resa i södra Sverige på en ridskola där flera av hästarna visade tecken på introvert beteende...

Man kan tycka det självklart att alla som håller på med hästar borde lära sig vilka tecken man skall leta efter för att se om hästen man har i sin vård mår bra eller ej, men uppenbart är så inte fallet. Man behöver inte leta länge för att hitta hästar som far illa - kanske framför allt psykiskt. För är inte alla hästens basbehov tillgodosedda - då är risken stor för att hästen INTE mår särskilt bra. Det kan vara brist på utevistelse, avsaknad av sociala kontakter och andra för hästen livsviktiga förutsättningar för välmående.

Det finns "De fem friheterna" som The animal Welfare Act 2006 fastställde i djurägarens "Duty of Care" i brittisk lag. Fem friheter som vi djurägare bör sträva mot::

1. Frihet från hunger och törst. 

2. Frihet från obehag.

3. Frihet från smärta, skador och sjukdomar.

4. Frihet att utöva normalt beteende.

5. Frihet från rädsla och press/stress.

Punkt 1 uppfylls nog av de allra flesta - åtminstone får de flesta hästar idag tillräckligt med foder, i många fall även för mycket... Fri tillgång till vatten kan det i vissa fall vara si och så med...

Punkt 2 däremot är en knepig punkt - hur definierar vi "obehag"??? Som jag skrivit i ett tidigare inlägg så anses sparkande skänklar, hårda spörapp och hårda händer inte som något onormalt - det används frekvent både på ridskolor och bland privathästryttare...

Punkt 3 hänger delvis ihop med punkt två för var går gränsen mellan "obehag" och "smärta"??? Dessutom orsakar ofta vår användning och hållande av häst både skador (diverse ridrelaterade skador som t.ex kotledsinflammation, ryggont m m) och sjukdomar (som exempelvis foderrelaterad fång osv).

Punkt 4 - här finns en hel del övrigt att önska - det finns tyvärr ganska gott om hästar som INTE har möjlighet att gå i hage och inte heller i sällskap med någon annan häst. Det finns gott om forskning som visar på att en häst som inte kan TA i en annan häst, upplever sig ensam, trots stort antal hästar i närheten. Fysisk kontakt med andra hästar är ett måste för god hästhälsa...

Punkt 5 - även här finns en hel del att göra. Mycket av den träning som görs med hästar bygger tyvärr just på rädsla och press/stress. Mycket mer kunskap om inlärning vore önskvärt hos såväl ryttare, hästägare och tränare...

Vi hästmänniskor har ett ansvar att på allvar börja diskutera inte bara VAD vi gör med våra hästar utan även i allra högsta grad HUR vi gör. Vi har idag en ganska skev bild (åtminstone enligt mig :-) ) på vad som är norm och normalt när det gäller hästhållning och träning - vem törs gå i täten för att på allvar börja diskutera dessa frågor?? För de BEHÖVER diskuteras förutsättningslöst.... Inte minst för hästarnas skull som sagt var - för det är ALLTID de som får betala och ibland även det ultimata priset - dvs med sitt liv, långt innan det behöver vara nödvändigt.

Uppstallningsavgifter - dyrt eller inte?

Nu kommer jag (som vanligt) att sticka ut hakan ordentligt igen! Skrev nedanstående blogginlägg för något halvår sedan, det har "legat till sig" bland utkasten. Men nu känner jag att jag nog "måste" :-) publicera. Inte minst eftersom VÄLDIGT många hästmänniskor faktiskt sponsras - många gånger utan att ens veta om/förstå att man blir sponsrad... (med uppstallningskostnader, ridhushyror, kursavgifter m m). Man tror helt enkelt att de priser man betalar idag på den kommunala ridskolan eller hos privatföretagaren/hästägaren som hyr ut stallplatser är marknadsmässiga priser. På ett sätt är de det eftersom det är priser styrda av tillgång och efterfrågan men samtidigt är de det INTE eftersom prissättningen är skev av olika skäl - se nedan. Man klagar därför ofta på att uppstallning, ridhusavgifter, kurser m m är för dyrt och att kraven på att jobba ideellt är för höga...

Som vanligt så finns det alltid (minst) två sidor av ett mynt - privathästägarens sida är en, hästföretagarens är en och den kommunala ridskolan en tredje...

Jag VET vad det kostar att driva en hästgård med ridhus m m. Har haft ridanläggning i 22 år och var dessförinnan mjölkbonde i 10-12 år. Har idag 5 lediga platser i mitt stall av den enkla anledningen att det kostar mer än det smakar att ha fler inackorderingar (har två idag - av andra skäl än ekonomiska) - mera jobb och helt enkelt för lite betalt...

Måste återigen skriva om detta med uppstallningskostnader....

Många hästägare tycker att det är så "dyrt" om uppstallningskostnaden per månad hamnar på 2.500-3.000 kr. För många enskilda kan det alldeles säkert vara "för mycket pengar" men "för dyrt"?? Att ha råd att ha häst är ju på inget sätt en mänsklig rättighet - lika lite som jag kan klaga på att jag inte har råd att åka utomlands varje år :-) LRF har gjort beräkningar som kommit fram till att på en anläggning med ridhus och anställd personal borde uppstallningskostnaden (inkl foder och en del skötsel) ligga på ca 10.000 kr/månad. En stallarbetarares lön kostar i deras exempel ca 4 kr/min (alla kostnader inräknade som arbetsgivaravgift/egenavgifter, försäkringar m m = 240 kr/tim. Tio minuters arbetstid per dag och häst kostar bara det 1200 kr/månad...

Vad de flesta inte tänker på är hur mycket som faktiskt normalt sett ingår i uppstallningsavgiften -
saker som många tar för givet och som för stallägaren/ridskolan/anläggningen kostar både tid och pengar. Nedan har jag bara räknat upp några saker som många gånger ingår (allt kanske inte gör det men delar av det gör oftast):

- investeringar i form av ridbanor, ridhus, hindermaterial, lösdriftshallar, stall, redskap och maskiner m m (lån till sådant skall ju faktiskt betalas tillbaka med ränta... :-)
- försäkringar, tillstånd
- grovfoder inkl frakt hem och mkt av hanteringen i stallet
- kostnader för ev skötsel (skriver eventuell eftersom inte alla stall har mark) av mark, höskörd och beten
- spån inkl frakt hem och inlastning i stallet
- stängselmaterial, elaggregat, el och kontinuerliga reparationer och inköp av kompletterande material
- snöskottning på vintern (kostnad och arbete)
- vattning och sladdning av banor/ridhus
- reparationer och underhåll av stallet och andra byggnader
- underhåll av ridbanor och ridhus
- kostnader för vatten och därtill hörande installationer
- Elkostnader
- service kring hästarnas dagliga skötsel (utsläpp, fodring, vattning)
- bortforsling av grovsopor (blir mkt sådant)
- tillgång till kringutrymmen som toalett, sadelkammare osv
(har säkert glömt en hel del...)
- komplettering (blivit upplyst om att jag glömt :-) ) gödselhantering! För många stallägare är detta en STOR kostnad, själv har jag jobbet (arbetskostnaden) med gödseln men däremot är den även en tillgång för mig eftersom jag kan använda den på mina marker = behöver köpa mindre konstgödsel.

Många ställer rätt höga krav på ovanstående där man har sin häst uppstallad - "för vi betalar ju!" men faktum är "inte tillräckligt mycket för att kunna kräva en hög standard".... Framför allt så betalar man sällan skälig summa i arbetskostnad för den som gör delar av stalljobbet. Fundera på vad det skulle kosta dig - i tid och pengar - om du själv var tvungen att t.ex sköta alla in- och utsläpp och fodringar? Åka till stallet innan jobbet, täcka, fodra och släppa ut... Kanske tillbaka vid lunchtid för fodring om man inte har någon form av fri tillgång... På kvällen mocka, fodra och ta in.... Vissa kollektivstall har det så och det kräver sin sak av hästägarna. Vill man inte ha det så så måste man vara villig att betala den stallägare som gör detta jobb en skälig ersättning! Alla borde egentligen prova på att ha hästen hemma i eget stall med allt jobb och investeringar som detta innebär - eller åtminstone prova på att sköta om ett stall under en period.

Problemet för oss som hyr ut stallplatser är oftast att vi inte tar tillräckligt betalt för att KUNNA hålla en så hög standard som kunderna kräver/förväntar sig. Det är många faktorer som styr uppstallningspriser, har skrivit om detta tidigare, allt i från konkurrens från subventionerade verksamheter via kommun, stat och landsting till privata stallägare som inte tar ut full kostnadstäckning för sina tjänster pga dumhet :-) och att man drivs av annat än ekonomiska skäl (är själv en sådan) - något som kommer att straffa sig om mindre än 10 år då jag uppnår pensionsåldern... Och detta är inget klagande utan bara ett konstaterande. Är man korkad så är man :-)

Har t.ex själv räknat ut att med fullt stall (12 platser) och ridhus kostar varje plats minst omkring 2.700 kr/månad (12 mån/år) bara i kallhyra och 20 min arbetstid per häst och dag (då är det medräknat morgonfodring, utsläpp, täckespåtagning, vattning och all annan arbetstid som går åt till att sköta anläggningen och dess kringytor - vilket är ALLDELES för lite tid inräknad. Dessutom är ersättningen per timme VÄLDIGT lågt räknad - inte alls i närheten av LRFs beräkning ovan.) I summan är det INTE medtaget kostnader för maskininköp och mycket annat som är nämnt ovan utan bara en del driftskostnader som t.ex el och en arbetskostnad på 100 kr/tim brutto vilket innebär ca 35 kr kvar när moms, skatt och egenavgifter är borträknat. Ingen hög lön direkt... (Kostnaden per månad varierar naturligtvis beroende på anläggning, antal stallplatser och en massa andra förutsättningar - mitt stall är bara ett exempel).

Skulle man lägga till grovfoder så får man räkna på ytterligare 600-1.000 kr/månad beroende på storlek på häst/ponny, foder och antal kg per dag. Spån ytterligare ca 400 kr/månad.

Stallhyran på 2.700 kr/mån gör en kostnad på 90 kr/dag INKL moms för hästägaren. Momsen är 540 kr/mån. Momsen är ju som alla förhoppningsvis vet ingen intäkt för stallägaren utan en kostnad (eller rättare sagt något företagaren förvaltar ett tag åt staten). Visserligen får man dra av den moms man betalar för diverse tjänster/varor i sin tur men om företaget går i vinst blir det därför en momsskuld som skall betalas in till staten.... Och "lönen" blir vid enskild firma det som blir kvar när alla kostnader och moms är betalda = vinsten.

2.700 kr/månad i kallhyra.... Det går INTE att ta ut i Piteå-trakten. Vill man då ha inackorderingar måste man gå ner i pris och vad som får stryka på foten då är ersättning för arbetet och även de flesta tankar på att skaffa nya maskiner eller andra utvecklingar av anläggningen/verksamheten....Kan man få kostnadstäckning för rena utgifter för stall, ridhus, el osv får man vara "glad"....

Som jag skrivit tidigare - skulle man vid hästverksamheter räkna på samma sätt som vid andra företagsetableringar så skulle knappast NÅGON starta hästverksamhet! Åtminstone inte inom ridskola eller inackordering. Skall man tjäna normala årsinkomster inom hästbranschen så skall man antingen vara anställd eller längre ifrån själva hästarna - dvs tränare, hovslagare, veterinär, försäljare av hästprylar eller dylikt. Företag där man på ett helt annat sätt räknar på kostnader/intäkter och vettiga löner. Dessutom har man inte den mest kostnads- och arbetskrävande "inventarien" så nära sig - dvs hästen. Kostnaderna för denna har man helt enkelt inte i ovanstående branscher.... Någon annan tar dessa kostnader.

Samma gäller vid subventionerade verksamheter (oavsett vem som står för subventioneringen - kommun/stat eller privatperson) - någon annan än hästägaren betalar. Det säger sig ju självt att vid investeringar på kanske 40-60 miljoner för en ridanläggning (vilket inte alls är ovanliga summor när det gäller byggen av kommunala ridanläggningar) finns det inte en "snöboll i he-vetes" chans att man skall kunna räkna hem en sådan investering utan en massa bidrag/subventionering via stat/kommun. Bara om man har eget stall där man betalar alla kostnader själv betalar man de FAKTISKA kostnaderna.... Men då ser också oftast stall/anläggning ut därefter om man inte har andra intäkter som bekostar uppbyggnaden/driften av dessa.

Jag har själv drivit företag i hästbranschen i över 20 år (ridskola, ridläger, kurser, uppstallningar osv). Egentligen mot bättre ekonomiskt vetande men lönsamhet har aldrig varit en drivkraft (på gott och ont naturligtvis - det kommer inte minst att synas i pensionskuvertet så småningom). Jag har drivits av passion för hästar och utbildning av ryttare liksom många andra inom hästbranschen. Ett avlönat jobb på sidan av min hästverksamhet har också under alla år varit en ekonomisk nödvändighet.Jag har varje år fått "trolla med knäna" och försöka ha så många inkomstkällor som möjligt och hålla stenhård koll på alla utgifter.

Priset för min passion har varit mycket mera arbetstimmar än vad den normala arbetstagaren lägger ner - något som dock inte är unikt för den som är småföretagare. Jag, och andra hästföretagare som är i samma situation får skylla oss själva - jag har själv valt det liv jag levt. MEN, jag kan tycka att det bör diskuteras hur hästbranschen bedrivs - den bygger tyvärr till allt för stor del på osund konkurrens, svarta pengar, låg- eller oavlönade hästskötare med dåliga arbetsförhållanden och att "någon annan" betalar osv. Det är kort sagt inte någon särskilt sund bransch - ur många hänseenden....

"Ponnymamman" har i Tidningen ridsport skrivit ett blogginlägg på ovanstående tema http://www.tidningenridsport.se/Blogg--debatt/Bloggar/Ponnymamman/2015/5/Att-driva-stall---en-otacksam-uppgift/

Uppgradera debatten, tack!

Eftersom hästvälfärd ligger mig varmt om hjärtat så följer jag intensivt den pågående debatten om dagens ridning (som främst har gällt dressyren men som är allmängiltig). Jag önskar dock att debatten kunde handla om det som verkligen är intressant - dvs är normen som finns idag kring vad som är acceptabel ridning och inte en bra norm? Och framför allt - värnar den hästens välfärd? Finns det ett systemfel inom ridsporten och hur kan vi i så fall förändra detta?

Den intensiva debatt som förs i tidningsartiklar och framför allt i sociala medier har tyvärr en tendens att handla om annat än ovanstående - det finns gott om "bottennapp" både hos de som försvarar det som kritiseras som hos de som kritiserar...

Personangrepp, hot om vad man skall göra med människor som på något vis är inblandade/syns på bilder/videos och en hel del kraftuttryck för vad man tycker finns på bägge sidor. Diskussioner/påståenden som "den/de som är kritiska kan inte rida själva", vem som har rätten att kritisera dessa "proffs" som rider på sättet som kritiseras, "upp till bevis själva", att ryttarna som rider på kritiserat sätt är så otroligt trevliga (vilket de mycket väl kan vara men är totalt "besides the point" eftersom det inte är det sakfrågan handlar om utan det är det sätt de rider på) osv är vanliga.

Fastna inte...

Jag hör många gånger ryttare som säger "men vi gör så här" - ofta då relaterat till olika inriktningar inom ridningen - kan vara western, akademiskt, hoppning, dressyr eller "what ever".

Mitt råd är - för hästens skull, FASTNA INTE i ett sätt! Vad jag menar med det är att för hästens välfärds skull variera dig. Variera träningen, tempo, gångarter m m. Även om du "bara" rider dressyr - rid bomövningar och hoppa (och vågar/vill inte du hoppa hästen - låt någon annan göra det eller löshoppa den). Rid ut och fastna inte i ridhus! Samma här - vågar du inte rida ut din häst i terrängen - skaffa en medryttare som gör det åt dig... Tävlar du i western, rid inte bara jogg. Hoppar du och "bara" rider i höga tempon - träna att rida långsamt i olika gångarter. Listan kan göras lång...

Det finns också några väldigt allmängiltiga grundprinciper som är viktiga ur hästsynpunkt oavsett vilken inriktning du ägnar dig åt (och du kan även läsa dig till dem i vilken vettig ridhandbok som helst, oavsett inriktning):

- ta inte handen bakåt! Dvs dra inte hästen i munnen! Hästen har känsliga laner/tunga...
- ha en "buren" hand med tummarna högst - inga händer gör någon nytta nedanför manken eller i närheten av dina lår! Även om du sitter med enhandsfattning kan handen vara buren med tummarna högst...
- se till att din häst är lätt för skänkelhjälperna - och det åstadkommer du INTE med ständigt nötande skänkel och/eller mycket användning av sporrar/spö utan med en konsekvent inlärande av hjälperna och med förnuftig sparsam användning av dem i fortsättningen. Fastna inte heller i att ständigt använda sporre utan rid ibland utan för att kontrollera att hästen fortfarande är lätt för hjälperna. Rätt använt spö är ofta bästa förstärkningen men träna även att rida utan det. Förstärk INTE skänkelhjälper genom att ta i mera (=sparka), det enda du då lär hästen är att bli okänslig/trög för skänkeln.
- betsla inte upp hästen när den inte fungerar på ett "snällt" bett. Se i stället till att utbilda hästen i munnen och kanske framför allt - UTBILDA DIN HAND! Ett skarpare bett kan ge en falsk bild av att hästen är utbildad när den i själva verket inte törs gå emot bettet. T.ex ett stångbett ställer ännu större krav på ryttarens hand än ett enklare tränsbett eftersom stångbettet fungerar med hävstångseffekt.
- använd inga "stälptyglar" (just detta står kanske inte i alla ridhandböcker :-) utan är min personliga uppfattning) - dessa orsakar bara större problem (men kanske lite annorlunda) än de man upplevde sig ha när man satte på dem. Stjälptyglar är en riktig senväg istället för genväg och är inte till nytta varken för ryttaren eller hästen. Framför allt inte för hästen för de orsakar all möjliga sorts kompensoriska problem i hästens kropp!

Tänk på ridningen som (sjuk)gymnastik för hästen - ridningens syfte är att gymnastisera hästen så att den håller sig frisk och stark så länge som möjligt! Variation och återhämtning (något som också är viktigt - speciellt på unga hästar) är några av ledorden.

Till sist (men inte minst) med tanke på hur många rider idag - variera även formen! Lång och låg är bra i vissa lägen, men inte alltid! För ju lägre hästen är (speciellt om nosen hamnar bakom lod och nacken inte längre är högsta punkt) desto mera i framvikt är hästen. Det är ett fysiskt faktum - hästens huvud väger kring 30-40 kg och sitter på en lång stång (hästens hals) framför hästen. Prova själv att hålla en stor tyngd på en stång framför dig - ju lägre du håller tyngden desto jobbigare är det att hålla. Om du i stället håller stången mer eller mindre vertikal så kommer du till slut till en punkt där tyngden helt plötsligt blir jättelätt. Så funkar även hästen - ju högre hästens form är (utan att hästen är ihop/uppdragen) desto lättare blir hästen fram och ju mera av hästens vikt förflyttas till bakdelen. Så rid inte hela pass i "lång och låg" (inte ens på unghästen) utan variera formen OFTA med öppen vinkel käke/hals.

Som en vän till mig säger
"Rid inte hästen Low, Deep and Round (LDR) utan rid den High, Open and Proud (HOP)"!
Alltså rid inte hästen Låg, Djup och Rund utan rid den Hög, Öppen och Stolt!!

(blir kanske inte så kul förkortning på svenska - HÖS :-) )

Man blir som man umgås...

"Varning" - detta är ett LÅNGT blogginlägg - hoppas du orkar läsa! :-)

Ovanstående rubrik är verkligen sann - man formas och påverkas (t.o.m nog i mycket större utsträckning än man vill tro) av den miljö och de personer man umgås med... Man blir väldigt ofta obekväm och kan till och med hamna i en försvarsposition om man konfronteras med något som ligger utanför ens referensram - tänka "utanför boxen" är inte lätt, det är mycket lättare att stanna kvar inne i boxen. :-)

Som jag tidigare, vid upprepade tillfällen och i olika sammanhang framfört - enligt min uppfattning behöver vi inom ridsporten på allvar diskutera etiska frågeställningar kring hur vi tränar våra hästar. Allt fler är kritiska kring vad som blivit norm och i stort sett vid varje stor tävling - nu senast OS men också vid Falsterbotävlingarna i somras - blir det (negativa)rubriker kring vilken ridning som förekommit. Ridsporten har ett allvarligt problem med sitt varumärke...

Men - det är väl som Mats-Åke Bergström (lokal konstnär och djurvän) skrev i Piteå-tidningen nyss - han citerade Alexander Dumas d.y. som sa "Diskutera aldrig. Du omvänder ingen. Åsikter är som spikar, ju hårdare du hamrar på dem desto hårdare sitter de." Mats-Åke skrev också (jag har dock ändrat till ridsport istället för gåsjakt som han skrev om) "Det vi idag diskuterar på tidningssidor, på facebook och i andra forum om ridningens etik och moral faller som vanligt snart i glömska och, som i det här fallet, den moderna ridningen kan fortsätta som ingen hänt. Och ingen bryr sig!" Detta ter sig trist eftersom man verkligen skulle önska att det kunde föras seriösa etiska/moraliska diskussioner inom hästvärlden.

Jag är lite envis av min natur så jag kan bara inte låta bli att försöka (i olika sammanhang) föra upp

Vägen eller målet?

En reflektion jag gjort på senare år är hur viktig vägen till målet är...

Vad jag menar är att man måste veta HUR olika saker är intränade innan man kan avgöra den egentliga kvalitén på hästhanteringen/ridningen. Det är mer än en gång som jag - när man vet hur träningen gått till - fått en helt annan syn på den uppvisning eller "färdiga produkten" än innan. Man måste helt enkelt gå bakom kulisserna för att kunna avgöra om något verkligen ÄR bra eller ej... För åtminstone enligt mig måste även vägen till målet vara etiskt försvarbar - spelar ingen roll om uppvisningen är aldrig så elegant eller trevlig om inte vägen dit är likadan. Yta är ingenting - innehåll är allt!

Av ovanstående skäl har jag idag väldigt svårt för att bli imponerad - jag tänker alltid "hur har man åstadkommit detta??" Ibland kan man på hästarna ana sig till att vägen dit inte har varit bra men tyvärr inte alla gånger. En tekniskt skicklig ryttare kan skapa inlärd hjälplöshet hos hästen som inte är helt enkel att avslöja...

Det finns även tränare/tillridare som har vettiga metoder så länge hästen inte protesterar men blir en "doctor Jekyll and mister Hyde" om hästen inte följer planen. Vad som är avgörande för kvalitén är hur tränaren hanterar en häst som inte följer mallen - vilka metoder använder man då?

Enligt min uppfattning är HUR helt avgörande, inte VAD...

Ridsportens fikonspråk...

Vad i hela friden menar min ryttare?! Fattar ingenting...

Inom ridsporten svänger vi oss gärna med en massa uttryck/fikonspråk som förväntas förstås av alla ryttare och tränare. Några av de vanligast orden/fraserna är:

Hästen skall
- "vara i balans"
- "mellan hand och skänkel"
- "ta stöd i bettet"
- "arbeta med ryggen"
- "få upp ryggen"
- "gå på tygeln"
- "gå i rätt form"
- "vara lösgjord"

Man har dock konstaterat (t.o.m genom forskning) att det inte finns mycket samsyn med vad ovanstående uttryck INNEBÄR - ofta inte ens bland ridlärare/tränare som har samma utbildning... Många gånger används fraser rätt slentrianmässigt (= som floskler) och utan att egentligen tydligt definieras. Hur skall då RYTTARE kunna avgöra vad som är riktigt och bra information?

Vad ÄR t.ex balans i ridsammanhang? Ofta hör man tränare som använder uttrycket "hästen skall vara i balans" men vad MENAR man och hur applicerar man det i sin träning? Det korta svaret är oftast "inte alls"... Man använder det som ett mantra och floskel som i praktiskt utövande inte nämnvärt adresseras.

Hur vet jag om hästen är i balans eller ej? Ja, helt lätt är inte det att veta för pga att hästen har FYRA ben i motsats till våra två så KAN hästen många gånger utföra det vi begär även om det är stor brist på balans hos ekipaget. Det blir dock stor skillnad ur kvalitétssynpunkt om hästen är i god balans!

Den verkliga förutsättningarna för att jag som ryttare (eller tränare) skall kunna avgöra om hästen är i balans eller ej är att

a) hästen inte balanserar i ryttarens hand (en häst som tar "stöd" i handen är nämligen inte i balans!). Det skall självklart finnas en kontakt - man vill inte ha en häst som undviker kontakt - men hästen får inte balansera i ryttarens hand för det är = en häst mer eller mindre i framvikt.

b) ryttaren kan avgöra på vilket/vilka ben hästen har sin huvudsakliga vikt. Först när man kan avgöra det har man möjlighet att flytta vikten och därmed balansen mellan hästens olika ben vilket dramatiskt underlättar den rörelse, gångart eller vad man nu än försöker göra.

c) att jag som tränare kan SE ovanstående - för kan jag inte det kan jag inte heller på ett ändamålsenligt sätt hjälpa ryttaren

d) att jag som tränare vet med vilka hjälper och när man kan förflytta hästens vikt i olika riktningar -att jag förstår hur rörelsemekaniken fungerar hos hästen.

Tankesättet vid ovanstående exempel kan överföras på många av de uttryck som jag gav exempel på i övre delen av texten - t.ex för att veta hur man "skall få upp ryggen" på hästen måste man kunna rörelsemekanik och först och främst veta - är det möjligt att "få upp ryggen"? Och är det - hur gör man det i så fall på bäst sätt?

"Rätt form" vad innebär det? Och finns det form som är rätt i ett sammanhang och inte i ett annat? Vad är ändamålsenligt när och hur påverkar det hästens balans?

Exemplen kan göras många men vad som verkligen skulle behövas är en ordentlig diskussion kring vad vi gör och hur vi gör - då kanske vi skulle få se mera träningar ute i våra ridhus och på våra ridbanor som är verklig träning av ekipage istället för "kilometerträning" i trav och galopp och skulle dessutom med all säkerhet en större andel av våra ryttare komma betydligt längre utbildningsmässigt med sina hästar :-) Det finns alltid enstaka ekipage som kan nå långt - antingen pga talangfull ryttare och/eller häst men knäckfrågan är istället "hur långt kan den genomsnittliga hobbyryttaren nå?" Idag är nog svaret tyvärr "inte särskilt långt"....

Hur definierar man våld & övergrepp?

Bara för att man hindrat hästen att ge uttryck för problemet innebär det inte att det försvunnit!

När våldet normaliseras...

Det finns många saker inom hästhantering/ridning som vi bara tar för givet... Man kan också (och borde) diskutera var gränsen går när det gäller träningsmetoder. Om man lyssnar i våra ridhus och på våra ridbanor få man alltför ofta höra - "ge hen en smäll", "sparka på med innerskänkeln", "dra fast hen", "hen är bara tjurig - "ta i", "visa vem som bestämmer!" (ofta är då någon form av våld inblandat), att man på olika sätt hindrar hästen från att balansera sig själv m m. Man blir ofta förvånad över hur mycket hästar "tål" utan att slänga av och stampa på sin ryttare eller bitas/sparkas - de är otroligt accepterande och tur är det - annars skulle många hästar vara helt livsfarliga om de gav igen med samma mynt som de blev behandlade med...

Mycket av den hästhantering som anses som fullt normal och riktig kan ses på annat sätt vilket artikeln nedan pekar på... Kanske dags att reflektera inte bara över VAD vi gör utan framför allt HUR vi gör med våra hästar - kanske det finns andra mera hästvänliga sätt än dagens norm???

Kan DU se din häst i ögonen med gott samvete? Eller har du inget? :-)

Läste precis ett blogginlägg som handlar om ovanstående som jag tyckte var så intressant så jag har översatt det till svenska. Läs orginalinlägget HÄR på engelska. Här nedan finns min svenska översättning:

Uppdatering: Har blivit uppmärksammad på att det inte är ok att översätta text hur som helst (vilket är en helt riktig kommentar). Jag gjorde det i all välmening för att jag tyckte texten var så viktig men det är "besides the point". Därför har jag tagit bort min svenska översättning och ni får hålla till godo med den engelska originaltexten via länken ovan.

Djurskyddet i fara pga riskkapitalisters intåg i veterinärbranschen?

Allt fler rapporter kommer när det gäller de skenande veterinärkostnaderna för behandling av djur - såväl hästar som smådjur. Här är ett inlägg som nyss fanns på Facebook
https://www.facebook.com/permalink.php?story_fbid=1722295284688575&id=1000072436083  och här är ett debattinlägg som "Ponnymamman" Ulrika Fåhraeus skrivit.
Priserna har ökat dramatiskt de senaste 5-10 åren! Mycket, mycket mer än den allmänna kostnadsbilden i samhället ökat.

När man ser de olika debiteringarna på veterinärräkningar kan man verkligen undra... Är de verkligen rimliga? De som försvarar kostnaderna menar att veterinärklinikerna numera har allt mer (dyr) utrustning och att djurägare kräver allt mer kostnadskrävande behandlingar. Jag tvivlar inte alls på att det är delar av sanningen - såväl att djurägare ofta kräver mer och mer och att också mycket av utrustningen kostar mycket pengar. MEN....

Är det rimligt att debitera 7.000 kr för 1,5 timmes jourtid för en veterinär och en djursjukvårdare, det gör 4.667 kr/timme PLUS moms? Jag förutsätter att det är 100% påslag pga jourtid - samma

Fortsättning följer på dressyrdebatten....

Jag har idag "roat" mig med att titta på de kommentarer som finns gällande debatten om (dressyr)ridning som pågår just nu.

Det fascinerar mig hur många sätt det finns att reagera på kritiken... Här skall också poängteras att de flesta (alla tror jag) som reagerat i kommentarerna är "vanliga ryttare" - inte någon från någon organisation eller någon av dem som känner sig utpekade (i så fall har de uttalat sig utan att tala om att man är en av ryttarna)...

Jag är inte heller förvånad (bekymrad snarare) över att många försvarar dagens ridning för är du lite yngre (framför allt) så har du ofta inte hunnit se annan ridning än den som är norm idag. Man kan också se på många kommentarer att de som är mest kritiska oftast är de som är lite äldre och hunnit se ridningen som den var på 70-80tal. Och missförstå mig då rätt - allt var INTE bra på den tiden heller men man hade helt andra målbilder för vad som var BRA. Normen för "exellent" var helt annorlunda än vad de är idag.

Något som jag också ibland blir lite förvånad över är hur en del tränare från "äldre gardet" har hakat på de nya träningsmetoderna och frångått det som anses som klassisk ridning. Ibland har jag t.o.m blivit OERHÖRT förvånad när jag sett tränare som jag trodde var fast förankrade i de tidigare

Arena 2016

Här ovan ett foto från Sparreholms gamla ridhus från 1800-talet. Det var omkring 10 x 20 meter och närmast som en katedral - jättevackert!

I år har jag (tillsammans med två kompisar) för första gången varit på "Arena" på Sparreholms Hästcentrum i närheten av Mariefred. Det var tre dagar med tema "Klassisk dressyr". Arena arrangerades för tredje året i rad och har blivit större för varje år.

Dagarna var fyllda med praktiska demos/föreläsningar, uppvisningar och massor med ridlektioner i två ridhus och på tre utomhusbanor. Lektioner, demos och uppvisningar gjordes av fem instruktörer samt Rebecca Dahlgen (arbete i frihet med lös häst och/eller utan sadel och träns) och svenska "School of legerete". Instruktörerna som förutom demos/uppvisningar även hade lektioner lördag och söndag var detta år Malin Hellstedt, Christoffer Dahlgren, Sabine Oettel, Cricco Åkerberg samt Christina Drangel. Fredagen ägnades uteslutande åt demos/föreläsningar/uppvisningar.

Har lagt in tre videos för att ni skall få en uppfattning om lite av vad som hände under dessa tre dagar. Tyvärr är inte ljud och bild den allra bästa...

Här nedan en video där Anna Wallén och Tana Ericson från School of Légèreté visar hur man tränar piaff.

Personligen så tyckte jag det var mycket intressant att lyssna/se på olika tolkningar av konceptet "klassisk ridning". Skall man nödvändigtvis sätta "etiketter" så var några av de saker som var representerat akademisk och integrerad ridning samt "klassisk ridning" (vad det nu är? :-). 

Det allra mesta var mycket intressant och bra - inte perfekt men bra träning/uppvisning :-). Små skillnader i hur man uppnår resultat som piaff, passage, galoppombyten fanns men en sak som slog mig var att samtliga inblandade (såväl instruktörer som ryttare) hade stor respekt för hästarna. Det var inte en enda gång jag under helgen såg något som gav dålig eftersmak ur hästhälsoperspektiv - något som tyvärr inte är självklart när man tittar på ridning idag. Mycket ridning skedde med kandar eller stångbett men med lätt kontakt och i löst spänd eller utan nosgrimma. Under hela helgen såg man nästan inte någon häst i LDR (low, deep and round) eller bakom lod - bara det är närmast fantastiskt för att vara idag... 

En annan sak som var trevlig var att det var hästar av alla olika raser som var representerade - lusitanos, halvblod, kallblod, American saddlebreed, frieser och diverse ponnyer och korsningar - kort sagt hästar av alla möjliga raser!

En del instruktörer hade en hel del elever som hade ridit länge för dem (och då kunde man se vad deras instruktioner gett för resultat på sikt) men det var även en hel del ryttare som red för första gången för vederbörande. Även det väldigt intressant att se.

Det är faktiskt svårt att lyfta fram riktiga höjdpunkter (för det var så mycket som var bra!) men de uppvisningar som "School of legerete" - vägen till piaff och galoppombyten (två olika demos), Christoffer Dahlgrens uppvisning av häst vid hand och Cricco Åkerbergs uppvisning var enligt mig något av det allra bästa. Sen var Malin Hellstedts uppvisning (med sin frieser) riktig show! Hennes lektioner var också mycket roliga och intressanta att titta på.

Var då inget "mindre bra"? Ja, personligen var det en av instruktörerna som jag själv aldrig skulle rida för! Dels för att hen inte (enligt mig) egentligen ägnade sig åt sina elever utan istället hade "show" för publiken (som min kompis sa "hade jag varit ryttare och betalat så mycket pengar skulle jag blivit förbannad") men framför allt för att hens filosofi lämnade stora luckor när det gällde ridtekniska "förklaringar". Det kändes helt enkelt inte logiskt på en fläck... Men, som sagt var "alla blir vi saliga på vår egen tro" så det fanns gott om människor som tyckte att denna instruktör är bra - smaken är olika.

En annan negativ sak var att väldigt många, såväl instruktörer som ryttare red utan hjälm... Eloge till de som faktiskt red med hjälm!

Sammantaget var dock helgen en MYCKET trevlig och bra upplevelse som starkt kan rekommenderas - under förutsättning att man har ett öppet sinne :-)

Förutom all ridning och fina hästar fanns det ett litet mässtält med utställare och en konstutställning (med bl.a tidigare norrbottniska Maria Nilsson-Drugges fina akryltavlor). På fredag och lördag kväll kunde man äta buffé i en av slottets flyglar.

Fram för fler liknande koncept där man öppnar upp för ridning/hästhantering med olika inriktning - vi kan alla lära av varandra! Respekt för hästen som individ tycker jag dock är ett måste oavsett vilken inriktning man utövar!! Något som jag definitivt tyckte alla inblandade på Arena 2016 visade både i ord och handling!

Här visar Christoffer Dahlgren arbete från marken.

Här nedan Cricco Åkerbergs uppvisning - jag har sett ekipaget för några år sedan och det har hänt jättemycket positivt!

Här en vy från ovan över Sparreholms Hästcentrum

Det bubblar och pyr i hästvärlden...

Jag kan bara inte låta bli att ha synpunkter - inte minst för att det alltid är våra hästar som får betala priset för det vi gör (eller inte gör) med dem, så nu lägger jag mig också in i debatten....

Senaste tiden så har återigen dagens (tävlings)ridning varit på tapeten igen - inte minst efter de beklämmande bilderna och videos som publicerats från Falsterbotävlingarnas framridning. Nu har även Josefin Åkerberg skrivit en debattartikel i Aftonbladet (du kan följa debatten här - scrolla neråt en bit så hittar du artikeln och kommentarerna) och dessutom varit i Aftonbladets morgonTV angående ovanstående.

Ovanstående kritik kring ridsporten (inte bara dressyren men främst denna) har pågått till och från de senaste 5-6 åren (minst). Kritiken har dessutom växt sig allt starkare och med fler och fler som instämmer. Skall dock även tilläggas att det finns en hel del människor som inte ser något som helst fel i det som visas ovan utan istället hyllar ryttarna och dess ridning. Mycket märkligt (enligt min uppfattning :-)....

Jag, som varit med ett 40-tal år i "hästsvängen" har länge sett den i mina ögon negativa utvecklingen. Jag har i fler sammanhang och på olika sätt framfört synpunkten att vi inom ridsporten på allvar MÅSTE börja diskutera etiska frågor kring hur vi gör saker! Främst för våra hästars skull men också för att "sopa framför egen dörr" innan någon annan sopar åt oss...

Och för att förtydliga - det som händer idag är INTE "engångsföreteelser", "ögonblicksbilder", "ogina/avundsjuka personer som inte själva rider Grand Prix", "näthatare som ger sig på snälla ryttare som älskar sina hästar" osv. Det handlar istället om en systemkollaps där hästar far illa för att ryttare tror att de är på rätt spår och blir stärkta i sin uppfattning genom framgång på tävling, hyllade av en del andra ryttare och att de blir uttagna av sina ridsportorganisationer att representera sina hemländer - då kan det ju inte vara fel, eller hur??!

Det FINNS ryttare som fortfarande på tävlingar visar det man vill se - harmoniska, lösgjorda hästar i bra form - men de blir tyvärr allt mer sällsynta och hamnar dessutom sällan i topp. Den bild som därför ofta hamnar på näthinnan (och färgar av sig på hela tävlingen) är istället avarterna - som t.ex videon från Falsterbotävlingarnas framridning där flertalet av de ryttare man såg i bild red på ett sätt som åtminstone inte jag vill se.

OM SvRF, FEI och andra ridsportorganisationer måste börja agera (vilket jag hoppas/tror att de till slut om inte annat tvingas till) har de ingen lätt uppgift! För hur "backar man bandet"??? Jag tror att det (om det händer något alls) kommer att "göras i det fördolda & väldigt successivt" för det handlar alldeles för mycket om politik och pengar. För hur skulle man t.ex förklara att någon som man har som landslagsryttare och föredöme kanske inte länge får ha kvar den positionen pga hens träningsmetoder och ridning?

Det är lätt att i allmänna ordalag (som SvRFs sportchef gjorde i tv-inslaget) fördöma vissa träningsmetoder - det är något HELT annat att i organisationen säga till några "du, du och du tränar och rider inte på ett i våra ögon acceptabelt sätt".... Man uttalar sig i stället som att "några" tränar på detta vis och det fördömer man - man vill inte ta i den heta potatisen VEM/VILKA dessa "några" är...

De "disciplinåtgärder" som ovan nämnda Andrea Barth från SvRF hänvisade till i tv-intervjun fungerar uppenbarligen inte - för då skulle det inte se ut som det gör på våra tävlingsplatser - och man vill helst inte tänka på hur det gissningsvis ser ut i våra ridhus/ridbanor i samband med träning för antagligen är det en "friserad" version vi ser på framridning eftersom där finns i alla fall den teoretiska möjligheten att man får en stewart eller överdomare på halsen (eller blir fotad/filmad som i ovanstående exempel)... Stewarts och domare som tydligen idag inte törs/kan/vill agera. Vet inte vad det beror på - bristande utbildning? Rädsla för reprimander från ryttare och/eller "högre ort"? - Ja, inte vet jag men fungerar gör det i alla fall inte!

Det har framförts mer än en gång (och gjordes även försök till det vid OS i London) att hindra fotografering/filmning av framridning. I min värld är det HELT fel väg att gå - det sänder ut helt fel signaler! Det sänder nämligen signalen "vi har något att dölja"... Ridning som inte tål att fotas/fotograferas på tävlingar - det vill vi inte ha. Och då pratar jag inte om de bilder som vi alla som fotar hästar/ryttare tar - hästar i "fel moment", FAKTISKA lite misslyckade ögonblicksbilder osv. Vi pratar om mängden bilder där det åtminstone för mig är uppenbart att det inte bara är ögonblicksbilder utan bilder på ett systemfel.... (Som ett exempel så var jag på Arena 2016 för några veckor sedan och tog massor av bilder/filmer och bland dem fanns inte en enda bild som är i närheten av ovanstående foton från Falsterbo även om det fanns en hel del bilder i "fel" moment som inte blev särskilt bra rent fototekniskt.)

Jag hörde redan för snart ett år sedan att SvRFs djurskyddskommitté skulle börja jobba på mera proaktivt sätt. Hittills har de endast hanterat de överklaganden och disciplinärenden som kommit på deras bord. Vid min fråga om på vilket sätt de skulle jobba proaktivt fick jag ett väldigt svävande "svar"... På hemsidan finns ingen egentlig information annat än om vilka som ingår i kommittén. Så jag undrar fortfarande HUR de konkret kommer att jobba (eller redan jobbar) proaktivt???

Vi var några som för några år sedan framförde förslaget om att man inom SvRF skulle bilda en "etisk kommitté" vars uppgift skulle vara att så objektivt som möjligt skärskåda vad och hur vi gör saker inom förbundet - allt ifrån ridlärare/tränarutbildning, hästhållning, ridskole- och tävlingsverksamhet m m. Inte minst fundera över och undersöka hur såväl egna medlemmar som allmänhet och övriga uppfattar det vi gör... Kommittén skulle sedan ge råd/åsikter kring åtgärder/strategier för att förbättra de olika områdena. Vi föreslog att kommittén skulle bestå inte bara av människor från organisationen utan även folk utifrån från olika områden/kompetenser. Inget av ovanstående har hänt och jag vet inte om vårt förslag ens diskuterades på "högre ort". Tycker fortfarande att det var en bra idé! :-)

Alla minnen...

Var på ridläger hos Folke Stenbom i Ö-vik under ett
antal år på 70-talet... Här med hästen Sparta.

Kan nu se tillbaka på rätt många år med yrkesverksamhet inom hästbranschen - började min bana som ridlärare på Luleå Ridklubb runt 1977. Har under åren ridit, ägt, haft lektioner för oräkneligt antal hästar och ryttare. Har även ridit kurser/lektioner för ett stort antal ridlärare/tränare på alla nivåer, från OS-ryttare och "neråt"...

Alla dessa åren har även gjort att jag samlat på mig MASSOR med minnen - vissa sorgliga/jobbiga men också massor av roliga, inspirerande och komiska minnen. Tänkte i det här blogginlägget försöka komma ihåg :-) några av de roligaste/mest komiska. Ingen kronologisk ordning dock... :-)

Under mina många år som ridskolechef (i 20 år på egen ridskola) finns det massor med minnen kopplade till mina elever - här kommer några händelser....

- en av mina första ridskolehästar var araben Farre som när jag köpte honom som 10-åring var rädd för ALLT - när jag haft honom något år så hände dock en sak som gjorde att jag kände att "nu är han nog rätt väl rehabiliterad!" Vi hade varit ute på en uteritt med en vuxengrupp och på hemvägen fick de rida sista biten hem själva för jag skulle lämna igen en häst vi lånat i byn. När jag kommer hem o frågade om det hade gått bra så sa de att det hade gått bra men att en ryttare hade fått ta Farre genom sadelkammaren in i stallet, pga att ytterdörren till stallet hade frusit igen. För er som har varit i mitt stall så vet ni att sadelkammaren är rätt trång (åtminstone för att ta en häst igenom), går i vinkel med en smal dörr plus en svängdörr innan man kommer ut i stallet. Jag frågade eleven - "gick det bra?" och svaret blev - "jättebra" även om han hade tittat lite på en tomtemobil som hängde på ytterdörren. Ok, svarade jag - "men varför lät du inte någon hålla honom ute på stallplanen och gick in själv för att öppna dörren - varför tog du med dig Farre???" "Tänkte inte på det!" blev svaret...

- jag har genom åren sett ALLA varianter på sätt att ta på utrustning - strykkappor som varit som en strut över carpus, dvs spänd strax under framknäet, upp och ner. En sadel som var pålagd baklänges - och när jag bad eleven, som var nybörjare men som hade varit med och sadlat flera gånger - "ta några steg tillbaka från hästen och titta - ser du något som inte ser ut som det brukar??" fick till svar - "nej, ser inget..."

- sätt att hänga upp träns och sadel som blir galet - uppenbarligen tittar man inte på sadlarna på tränsen intill och noterar "oj, de saker jag hängt upp ser inte likadant ut... Hmmm?!"

- många ryttare som satt fel fot i stigbygeln så de riskerat hamna baklänges på hästen

- otaliga ryttare som bara släppt hästen och gått ifrån den (trots att man många gånger "predikat" - "släpp aldrig hästen lös"

- hade en häst som AVSKYDDE när ryttare la handen bakom sadeln som stöd vid avsittning - de som gjorde det (trots att jag alltid varnade för det) fick ofelbart en rodeoritt (Arrac bockade).

- hade en ponny Pysen som var duktig på att hoppa MEN som snabbt kom på att om han hoppade och sedan direkt i landningen stappade ner frambenen så åkte ryttarna i princip utan undantag i backen - och eftersom sadeln ofta gjorde sällskap och for fram över halsen så fick han en paus...

- min fina Ronja som hade en ofelbar "checklista" med varje ny ryttare där hon kollade hur mycket hon behövde göra/bry sig om det eleven gjorde. Checklistan startade i stallet för att sedan fortsätta på ridbanan. Ganska underhållande för mig som visste hur hennes lista såg ut... Mindre roligt för elever (oavsett utbildningsståndpunkt) som var lite "veliga"... 

- alla trevliga hajker vi haft under somrarna med övernattning antingen i tält eller någon av Blåsmarksskogarnas stugor öppna för allmänheten. Hajker var tidigare tradition här på Birca med nattsudd vid eldstaden långt in på nätterna och hästarna uppbundna vid ett träd med ordentligt med hö.

- de många "Ridledarläger" jag haft med länets hjälpinstruktörer, oftast 7-10 dagar långa. Vi har varit här på Birca, på Älvsby RF, RK Dundret (tror jag), Bodens RK mfl ställen. Mycket ridning, teorilektioner, diskussioner, god mat och trevliga hästtjejer från många av länets alla klubbar. Hade även massor med FRIKar (Förberedande ridinstruktörskurs) på flera klubbar i länet med samma målgrupp).

Ridledarläger någon gång på sent 1990-tal eller början av 2000...

- att vara ute i Blåsmarksskogarna med elever och "busrida" - var vanligt förr för då var inte ridelever så rädda. Vi släppte ofta på farten i galopp rejält!

- alla år jag aldrig hade ledare på mina nybörjarlektioner. Första 10-15 åren jag hade ridskola hemma så fick eleverna leda varandra 1-2 lektionen, sedan red de själva - inga problem. Sista åren var jag dock tvungen sluta med detta eftersom de flesta är mycket räddare idag (såväl vuxna som barn) och rädsla i sig själv är en stor säkerhetsrisk...

- åren då vi i min hemmaklubb arrangerade distansritt - både jag och mina elever och hästar deltog ofta. Tyvärr så hann vi bara till 5-mila ritter eftersom kostnaden för veterinär blev för hög för att kunna arrangera. Ett år så "tappade vi bort" en ryttare - hon red fel väg trots att vi hade snitslat, varje ryttare hade en karta och dessutom hade vi placerat ut funktionärer där man skulle svänga av - hon blåste bara förbi trots att funktionärerna viftade. Detta var före mobiltelefonernas tid så hon var borta ett tag... Vi räknade efteråt ut att hon hade nog ridit en omväg på ca 2 mil (längden på hela ritten var 5 mil) innan hon hittade tillbaka till rätt väg.

- alla aktiviteter som vi (på Birca och eller mina hemmaföreningar PRF och Epona) varit "först" eller bland de första med här i länet - westernridning, NH, distansritt, WE, hästagility, säker häst träning m m.

- När jag och min kompis Marita var ute och tävlade/tränade på 80-talet brukade vi hyra EN box som vi satte in bägge våra hästar i (tillsammans!). De bodde normalt inte i samma stall men det var inga problem att trycka in dem i samma box (om boxar fanns - oftast var det bara spiltor med en bom fastsatt i väggen som "vägg" mellan hästarna...)

- alla tränare som passerat revy - vissa har jag ridit för i massor av år, andra har varit riktiga bottennapp och det har bara blivit en gång. Bland de som gjort störst avtryck och som jag haft mest utbyte av är Katarina Idberger (min kompis och tidigare arbetskollega), Folke Stenbom (ridskolechef i Övik där jag var på ridläger under ungdomsåren), Stig Kempe (startade upp Piteå RK), Rolf Wengelin (hade mkt hoppträning på Luleå RK), Pelle Fresk (som var min hopplärare på både RIK 1 och 2). På senare år är Craig Stevens (som jag träffade första gången 1999 och som helt förändrade mitt sätt att se på ridning och dess utövande) och Lena Danius tränare som jag ridit för. Philippe Karl och Bea Borelle (Philippes fru) är också några som gett inspiration då jag deltagit från marken på deras kurser i Sverige.

- de längre kurser som jag gått har alla gett mig inspiration/erfarenheter på olika sätt (ibland hur man INTE gör saker, andra gånger sådant som verkligen varit till nytta!) - RIK 0 (gick Norrbottens första på Bodens RK 1978 med Mette Rosencrantz, som så småningom flyttade till Californien), PRIK 1 (Vetlanda), PRIK 2 (Strömsholm, även denna kurs för Mette), RIK 1 (1987 med Pelle Fresk och Bosse Tibblin som lärare), RIK 2 (1991/92 med samma lärare som RIK 1), treårig instruktörsutbildning (deltog från marken) för Philippe Karl (2009-2011), denna utbildning fortsätter med Bea Borelle och jag brukar försöka delta en gång per år för inspiration.   

Sammanfattningsvis så har jag under mina 45 år som hästägare/ryttare och 40 år som Ridlärare provat på massor, gjort en hel del misstag men även en del rätt :-)

Jag har också värderat och omvärderat mina ledstjärnor mer än en gång. Ibland har ny kunskap gjort att jag förändrat mitt sätt och se på häst och andra gånger har denna kunskap istället gjort att jag stärkts i mina tidigare uppfattningar.

Ovanstående minnen är bara en yttepytte liten del av alla upplevelser med häst och hästmänniskor jag haft under åren! Många egna hästar har också passerat - ingen nämnd men ingen heller glömd! Många hästar har jag haft förmånen att få ha kvar många år till långt över deras 20-årsålder. De har gett mig mängder av oförglömliga minnen och erfarenheter och lever kvar i form av dem. De vandrar nu tillsammans i hästarnas himmel... 

Dessa fantastiska (ridskole)hästar!

Dessa (ridskole)hästar är fantastiska! Skriver ridskole- inom parantes för egentligen är det hästar rent allmänt. 

Höll en nybörjarlektion med häst i lina nyligen och blir varje gång lika fascinerad av hur lyhörda hästar är om man varit konsekvent i deras utbildning. En väl utbildad häst är en helt "outstanding" och bästa läraren en ryttare kan få. Och då menar jag inte i första hand utbildad i "krumelurer" utan istället hur hästen reagerar (och framför allt har möjlighet att reagera) på ryttarens hjälper. På en inspänd häst har man tagit bort mycket av hästens möjligheter att ge ryttaren feedback. 

Vet att många inte håller med mig här men min uppfattning är att inspänningstyglar inte är till godo för någon - varken hästen eller ryttaren. För hästen för att det orsakar spänningar och kompensatoriska problem och för ryttarens del för att det tar bort hästens möjlighet till feedback till ryttaren. För ridlärarens/tränarens del är det dock bekvämt med inspänningar - man fixerar hästen i en form och slipper därför mycket av den (negativa) feedbacken som hästen eventuellt ger på ryttarens ridning... När inspänningen så småningom (förhoppningsvis) tas bort finns dock problemen kvar och då brukar (enda?!) lösningen vara att se till att ryttaren imiterar inspänningen med sina händer = låga och låsta... Smart?? Ja, inte i min värld!

Den bästa hästen är istället (enligt min uppfattning) den häst som när ryttaren gör rätt så fungerar det - dvs att hästen genast ger "kvitto" på att ryttaren gjort rätt. Den hästen kanske i sin tur innebär att ryttaren upplever att den är "besvärlig" eller "outbildad" när det händer saker som ryttaren inte förväntade sig (eller önskade) när vederbörande inte har "koll på läget". Den hästen som inte är "dövad" vare sig av diverse inspänningar eller av grova hjälper kan därför upplevas både "outbildad" och "svår" av ryttare som inte är medvetna om vad de gör och hur de gör... Helt enkelt för att de ryttarna oftast gör alldeles för mycket och med för mycket kraft inblandad.

Om man som ryttare kommer upp på en häst som är van vid "en hjälp i taget", "handen aldrig bakåt" och bli riden med sitsen så kan många gånger även rutinerade ryttare få problem - främst för att de allra flesta ryttare drar hästen (mer eller mindre) i munnen (ofta helt omedvetet) - något som är väldigt vanligt men om hästen inte är van vid det kan den ofta reagera med att trycka tillbaka mot den dragande handen. Sitter man dessutom och klämmer med skänkeln - som också är väldigt vanligt - får man oftast också problem. Vilken typ av problem beror på häst och temperament - någon blir "springig" och någon annan "seg".

De som oftast har lättast att rida ovanstående hästar är nybörjare/orutinerade ryttare som inte har några inlärda (o)vanor (dra i munnen t.ex) eller möjligtvis westernryttare (för de rider i allmänhet med ingen eller väldigt lätt kontakt med hästens mun - även dessa går dock oftast bakåt när de väl använder tyglarna). Har hur många gånger som helst varit med om nybörjarryttare som redan efter något års ridning rider minst lika avancerade övningar som ryttare som ridit många år någon annanstans - inte för att de i grunden är så mycket bättre utan för att det är MYCKET enklare att lära sig något från grunden istället för att lära om. Att vara "ombörjare" är så otroligt mycket svårare - tro mig, jag vet av egen dyrköpt erfarenhet! 

Tillbaka till rubriken på det här inlägget - var rädd om hästens känslighet - såväl för bettet/tyglarna som skänklarna! Det är oerhört lätt (oftast av okunskap och inkonsekvens/motstridiga hjälper men ibland även av nonchalans) att döva hästar för hjälper. Bristande kunskap om inlärning resulterar ofta i hästar som blir "trögare o trögare" och allmänt mindre receptiva för hjälperna. En häst som kan känna en fluga sätta sig på kroppen - hur mycket kraft tror ni egentligen behövs i skänklar, säte och mun??? 

Hästar riktigt utbildade kan (under förutsättningen att deras koncentration är hos ryttaren) reagera på såväl minsta viktfördelning med sätet, andningen och i stort sett bara "tanken" hos ryttaren... KOMMUNIKATION borde därför ha mycket större fokus inom ridutbildningen än vad det har idag - att prata om att det krävs en massa styrka hos ryttaren för att kunna rida är att fokusera på fel saker enligt min uppfattning! Corestabilitet och kondition naturligtvis men inte för att "kontrollera" hästen med starka armmuskler och säte utan för att kunna koncentrera sig och för att kunna hålla sina egna "kroppsklossar" i balans och "hålla sig ur vägen" för hästen så den KAN utföra det vi begär av den. Viljan har de - men inte alltid den fysiska möjligheten pga oss ryttare...

Jag vill därför till sist skicka en tacksamhetens tanke till alla hästar i vår värld - ni är fantastiska!! Ni finner er oftast i alla tokigheter som vi människor utsätter er för och det är ALLTID ni som får betala priset för vår okunskap! 

Träning är träning och uppvisning är uppvisning!

Neckextension

Ibland hör man ryttare säga "hästen gör si eller så bara till dess den är stark nog" - oftast är det i sammanhanget att hästen lägger sig i handen och eller går bakom lod...

Jag håller i sak med om själva citatet MEN frågan är vad det innebär? Vad kan/ska man i träning acceptera och vad skall man inte?

För min del så handlar det om:
- vad stärker hästen på sikt?
- vilken form är i det fallet ändamålsenlig och vilken är det inte?

Många ryttare har som måttstock att även all träning skall se ut som det bör se ut i tävlings-/uppvisningssituationen. Personligen tror jag att man med det synsättet går miste om väldigt mycket som är bra ur träningshänseende - fokus blir på fel saker - dvs att hästen i alla situationer skall vara "på tygeln" ur den synpunkten att det blir viktigt var hästen har sitt huvud och hals och att man fokuserar mest på hur man kan "hålla" hästen där... Med eller utan diverse "stjälptyglar" i ridning men även i arbete från marken.

För min del finns det några saker som jag så långt det är möjligt försöker undvika även i träning och det är:

- att hästen lägger tryck i tyglarna. Kontakt ja, för man vill inte ha en häst som undviker kontakt men om hästen lägger tryck innebär det i princip med automatik att den inte längre är självbärig utan mer eller mindre i framvikt. Varför skulle jag vilja träna hästen i den positionen? Varför tillåta något som jag sedan får jobba med att få bort?

- att hästen blir djup och bakom lod. Den positionen innebär ingen positiv träningseffekt - det enda den skapar är en häst i framvikt och där muskelkjedjorna i rygg och buk inte längre fungerar optimalt.

Vad som istället är viktigt för mig är att:

- det går att förändra formen - neckextension (halsen teleskopad ut med nacken i höjd med manken och nosen tydligt framför lod) - att hästen även går att rida i en högre form (naturligtvis anpassad efter hästens balans och utbildningsståndpunkt). Framför allt att det går att VARIERA formen på hästen och att den följer handen.

- hästens BALANS alltid går före den yttre formen. Såväl lateralt (sidled) som mellan fram och bakdel. Den yttre formen kommer av sig själv när hästen är i balans...

- att det jag inte kan göra i långsam gångart (skritt) är det ingen idé (ur utbildningssynpunkt - varken för häst eller ryttare) att göra i en högre gångart...

- att hästen "ger munnen". Utan avspänd tunga, käke och nacke (det sista faktiskt minst viktigt och ska komma efter de andra två!) går det inte att få en riktig kommunikation med hästen. Funkar å andra sidan kommunikationen så påverkar det hästen positivt genom hela kroppen ner till bakhovarna!

Hästar är fantastiska djur - de kan (trots bristande och ibland t.o.m total avsaknad av balans) klara av att genomföra diverse "krumelurer".

Frågan är inte ATT de gör rörelser utan HUR gör de rörelserna! Vill man utbilda häst och ryttare måste fokus vara på HUR, annars faller korthuset förr eller senare!

Snart dags för gula fulingar igen...

Nu är de snart här igen! Dvs de gula maskäggen från styngflugan... Inte direkt farliga för hästen men ändå besvärande.


Efter att aldrig sett dessa här i Norrbotten under mina första 30 år som hästägare dök de så upp för en 3-4 år sedan. Hade det inte varit för att jag sett det här i när jag varit på besök i Södra Sverige så hade jag inte ens förstått vad det var...

Så nu i sommar är det manuellt borttagande av äggen varje dag med hjälp av ryktsten! För när de kläcks så slickar/biter hästen i sig äggen som kläcks i hästens mun.

Förra året (2015) var det bara en kort sväng med ägg på hästarnas ben. Antagligen för att sommaren var kall och regnig - det krävs nämligen dygnstemperaturer kring/över 14 grader för att flugorna skall lägga ägg.

Ps. kan även sätta sig på andra ställen på hästens kropp, så kolla även övriga delar av kroppen. Risken att hästen får i sig äggen är dock störst där den kommer åt att slicka/bita.

Vad är viktigt för hästen??

 Dagens mockningsreflektion...

De allra flesta av oss hästmänniskor vill våra hästars bästa...

Ibland kan det dock bli fel - pga okunskap och/eller missriktad välvilja. Att vi helt enkelt inte förstår vad som är viktigt i en hästs liv och inte...

Några av de första saker man BORDE få lära sig på ridskola (eller av sin tränare) är hur hästar fungerar - dvs hästars beteende och hur hästar lär in. Tyvärr är det absolut ingen självklarhet idag - ibland för att de ridlärare man har på ridskolan helt enkelt inte kan (om ridlärarutbildningen är som tidigare - och jag tror inte det skett några avgörande förändringar sedan jag gick - så är det inte mkt fokus på hästens beteende/inlärning i utbildningen, det förväntas man kunna redan innan) - och man kan inte lära ut det man själv inte har lärt sig... Det finns också gott om tränare med olika grad av hästkunnande (eller avsaknad av). Man kan mycket väl vara rätt bra ryttare tekniskt sett utan att egentligen kunna ett smack om hästar....

Av ovanstående skäl är det man lär sig på ridskola eller av sin tränare ofta ganska ytligt och i värsta fall helt motsatt till vad som är bra för hästen... Detta eftersom det hela helt och hållet bygger på vilka erfarenheter/utbildning som instruktören/tränaren har skaffat sig på sidan av sin ridlärare/tränarutbildning. Det man lär ut varierar därför oerhört beroende på vilken referensram ovanstående personer har.

Det finns mycket "man har alltid gjort så" och saker som är praktiska/viktiga för hästägaren men som inte nödvändigtvis är bra för hästen...

Vad är då viktigt för hästen???

"Entrapment" som träningsmetod

Entrapment är ett engelskt uttryck som betyder brottsprovokation men också kan betyda snärja eller fånga i en fälla.

Entrapment som träningsmetod är inte helt ovanligt inom hästvärlden. (Kommer inte på något vettigt svenskt uttryck - använder därför ett engelskt) Det är när man med antingen med hjälp av handen och/eller stjälptyglar (olika former av inspänningar) sätter hästen i press mellan handen och skänkeln, alternativt spö vid arbete vid marken. Med andra ord att man med handen/inspänningen ser till att hästen inte kan ta vägen någonstans när skänkeln/sporrarna/spöet används. Ofta dessutom i kombination med en väldigt rund form, dvs huvudet mer eller mindre in mellan frambenen.

Vanliga tillfällen som den här typen av "träningsmetoder" används är vid piaff och passageträning. Tyvärr så resulterar ofta ovanstående i en spänd häst som endast producerar någon form av avart på ovanstående. I värsta fall blir det någon form av "utbrott" hos hästen när den helt enkelt inte klarar av det fysiska/psykiska trycket. "Explosioner", stegringar, stess osv är inte ovanliga resultat.

Entrapment i rörelse som trav och galopp är inte heller ovanligt - mycket skänkel i kombination med kanske 15-18 kg tryck i tyglarna resulterar ofta i ryttare som halvligger bakåt och en häst med nosen kraftigt bakom lod och mitten av halsen som högsta punkt... Finns undersökningar som visar att ovanstående exempel på sits (som är väldigt vanlig idag) - ofta i kombination med ett högt antal kg tryck i vardera tygeln - resulterar i ett KRAFTIGT förhöjt tryck av sadeln vid manken. Kanske inte så konstigt att dessa hästar ofta ser stressade ut...

Intuition - veta utan att veta...

Gång på gång tycker jag man får bekräftat att man skall lita på sin intuition...

Jag skulle kunna räkna upp hur många händelser som helst när jag antingen lyssnat på min intuition (eller som jag brukar kalla det "min skyddsängel på axeln") eller ibland nonchalerat den. Ibland har det rört djur och ibland människor. Det kan röra sig om allt som rör människor eller djur.

Det kan vara beslut om ett djur - köp eller ej köp, sjukdomar, riskbedömningar - ja name it.

Det kan också handla om människor man möter - jag brukar säga att väldigt grovt indelat så reagerar man på tre olika sätt på nya människor man möter:
1. de allra flesta har man till att börja med ingen direkt uppfattning om - man är ganska likgiltig inför dem :-)
2. några fattar man direkt tycke för och tycker jättebra om
3. några få (ytterst få som tur är) tycker man instinktivt illa om

Ofta, väldigt ofta så stämmer den första känslan man får för en människa -  de som som tillhör grupp ett tar det dock ofta ett tag innan man bildar sig en uppfattning om och det kan ju "gå åt vilket håll som helst" :-) Ibland så visar det sig dock att man helt missbedömt en människa - positivt eller negativt...

Tycker att nedanstående beskrivning "en känsla av att veta utan att veta" är en bra beskrivning - gäller bara att lyssna på intuitionen och inte nonchalera de signaler som det omedvetna ger oss....

Intuition beskrivs ibland som nedan:

Intuition är att känna på sig - det vi ibland kallar magkänsla. Att intuitivt direkt känna vad vi ska göra i en viss situation - eller, oftare, vad vi inte ska göra - och detta innan vi har hunnit tänka efter.

Enligt lexikon är intuition en direkt förnimmelse av sanning eller faktum, oberoende av förnuftsresonemang.

Förnimmelser är alltid kopplade till erfarenheter - vilket i sin tur innebär att ju längre vi lever och ju mer vi är med om desto starkare blir vår intuitiva förmåga!

Bearbetningen av sinnesinformation sker implicit (omedvetet) och framstår sedan för oss som just direkt förnimmelse - det vi kallar intuition.

Den kan också beskrivas som en känsla av att veta utan att veta - den stilla rösten inuti, den oförklarliga impulsen. Intuitionen anses komma spontant och omedelbart: när man står inför ett problem så är det intuitiva svaret det som först dyker upp i medvetandet.

Medveten strategi?

Nu har det hänt igen! Vadå kanske du undrar - ja, en "skandal" inom ridsporten. Denna gång en incident under framridning för hoppning under tävlingarna i Göteborg där en ryttare bar sig illa åt gentemot sin häst. Det finns filmer ute bl.a på facebook men är också omskrivet bl.a här och i Expressen.

Trots FEI stewarts i närheten - vars uppgift är att just ingripa vid händelser liknande denna så fick ryttaren ingen tillsägelse. Dessutom uttryckte sig kommentatorn Lotta Björe en aning otänkt när hon bagatelliserade (enligt min uppfattning) det som hände. Här finns en länk till hennes uttalande i Hippson.

Det har under senaste åren skett liknande incidenter på stora tävlingar gång, på gång, på gång. Varje gång utan att de stewarts - vars uppgift i första hand är att se till att värna hästarnas välfärd - reagerat på tävlingsplatsen. De allra flesta gånger också utan att ridsportorganisationer på något sätt reagerat på kritiken från både "hästmänniskor" som de som är utanför hästsporten. Vid något/några tillfällen har organisationen gått vidare med ärendena men det har utan undantag resulterat i att "inget fel har begåtts" även om allmänhetens uppfattning om detta har varit helt avvikande... Vanliga försvar till

Hästägares ansvar för sitt lärande

Läste idag ett bra blogginlägg från Yvonne Larsson http://yvonnelarsson.se/2016/03/1095/

Viktigt och välskrivet från Yvonne igen - denna gång om vårt ansvar som hästägare att ta ansvar för vårt egna lärande om hästen. En erfarenhet som jag själv gjort genom alla åren som hästägare är att ju längre man håller på desto mer inser man hur lite man kan och att man hela tiden har nytt att lära. Precis som Yvonne säger så får man ibland omvärdera det man tror sig veta och ibland får man sina uppfattningar validerade...

Det svåra med lärandet är att hela tiden vara källkritisk - det är många "där ute" som utger sig för att vara "experter" ibland med diverse kursintyg som grund ibland bara "därför att"... Försök därför alltid ta in information från olika håll för att försöka utröna om det som sägs verkar vara "the real deal" eller inte. Fundera också på om den som presenterar det hela har något hen vill sälja (vilket åtminstone i mina ögon ofta gör det hela en aning mindre trovärdigt... Det kan då helt enkelt handla om smart marknadsföring.)

Genom åren så har jag (ibland genom förstahandskontakt och i andra fall via hörsägen) kommit i kontakt med:
- sadelutprovare som knappt haft någon häst- eller riderfarenhet
- "gurus" som marknadsfört någonting som visat sig ha lite eller ingen förankring i verkligheten. "Känd från TV" säljer bra...
- proffs inom någon del av hästvärlden (t.ex veterinärer, hovslagare, ridlärare för att nämna något) som ger råd som rör delar av hästvärlden som de ibland saknar kompetens för (bett, ridning, veterinära frågor osv)
- hästmassörer mfl alternativbehandlare som har liten eller ingen hästerfarenhet
- Försäljare av diverse "underpreparat" - tillskott m m som många gånger mer eller mindre saknar oberoende studier gjorda på effekt o biverkningar. Dessutom kostar ofta dessa många gånger en mindre förmögenhet. Ett exempel är olika preparat som skall vara bra för fånghästar - något som är en riktig guldgruva idag med tanke på hur många hästar som är drabbade. Hästägare i den situationen famlar ofta efter "halmstrån"...
- Människor som utger sig vara "expert" efter endast någon/några helgkursers utbildning bakom sig...

Listan på ovanstående kan göras mycket längre...

Lyssna gärna på många men läs på (så långt det är möjligt i första hand bland vetenskapliga forskningsresultat) och TÄNK SJÄLV! Låter saker för bra för att vara sant så är de oftast det....

Ställ även så många följdfrågor du kan till den som presenterar det hela - erfarenhet och förmåga att svara vettigt på följdfrågor är kriterier som också kan hjälpa dig att avgöra om råden/kunskapen är något att ta till sig.

Temperament...

Ett till inlägg som bara indirekt handlar om häst...

Under mina unga år (fram till ungefär 25 års ålder) hade jag ett OERHÖRT eldfängt humör. Jag blev fruktansvärt arg (eller heligt för-b är nog ett sannare uttryck) för "allt och inget". Jag tände på alla cylindrar på bråkdelar av en sekund. Eftersom jag ändå någonstans är en ganska "kontrollerad" person var det dock främst min familj och mina djur (tyvärr) som råkade ut för och upplevde mina vulkanutbrott. Därför säger en del av mina mera ytliga bekanta när jag berättar om mitt humör - "Du? Kan du bli förbannad?" O ja, de skulle bara veta - man vill INTE vara i närheten när jag blir riktigt arg... Inte ens jag vill vara i närheten för jag ser bokstavligt rött...

Nu till poängerna i mitt inlägg - på 70-talet var det mycket populärt att säga "man ska inte stänga in sina känslor utan man ska släppa ut/leva ut dem". På ett sätt kan jag hålla med (för det är inte bra att stänga in känslor) men alla sätt att släppa ut dem är inte bra. Definitivt inte på det sätt jag gjorde för ilska föder ilska. Det blir en självmatande eld som är svår att släcka och till slut vet man kanske inte ens vad man är förbannad på...

Vad hände då med mitt humör kan man fråga sig? Ja, livet först och främst - jag insåg själv till slut att all denna ilska inte var sund. Mina främsta lärare för att komma till den insikten var mina hästar. Vet inte riktigt när utan det var nog en insikt som kom smygande var att ilska och hästhantering fungerar INTE. Den är t.o.m 150% kontraproduktiv! Man kan naturligtvis (och måste ibland) korrigera hästars beteende men man får aldrig göra det arg/förbannad - dels för att man då kanske korrigerar betydligt hårdare än vad man annars skulle gjort men oxå för att hästar instinktivt reagerar på vår ilska och blir hästen rädd för oss blockerar det allt vad inlärning heter...

Idag har jag därför i allmänhet oerhört långt till den glödröda ilskan som i unga år var min vardag. MEN, trycker någon (det är oftast en människa) tillräckligt länge och hårt på "mina knappar" så finns mitt eldfängda temperament fortfarande kvar - det är bara mer kontrollerat idag och det krävs betydligt mer innan det briserar! Men - kan bara tala om att briserar det - då vill man INTE vara i närheten eller föremål för min ilska...