Hej alla!

Här är Birca´s blogg om stallets människor och hästar. Här kan du läsa om vad som händer i stallet samt mina reflektioner över olika hästrelaterade företeelser. Vill även du skriva inlägg här? Kontakta då mig via mail cas.birca@telia.com

Farre på hästarnas evigt gröna ängar!

måndag 5 december 2022

Helgar målet vägen?

 


Ibland (rätt ofta) ser man hästar som på ytan är välutbildade och "lydiga". Många gånger vet man dock inte hur man nått det man visar upp...

Ju äldre jag blir desto viktigare blir frågan om VÄGEN till målet. För utan verklig utbildning, samarbete och kompanjonskap är målet inget värt. Vägen kan ibland vara kantad av hårda hjälper, skarp utrustning och diverse "stjälptyglar" för att forma det människan vill ha ut av hästen. 

Våld och hot om våld är tyvärr vanliga träningsmetoder inom hästsporten. Ett skarpt bett (ofta med hävstång) och/eller sporrar som tydligt sätter gränserna för vad hästen får göra eller inte göra det skapar en häst på ytan "lydig" och välutbildad men som den hårda vägen fått lära sig vad som händer om den avviker det minsta från av människan satta ramar för beteende. För mig är det inte ett äkta kompanjonskap utan ett förhållande herre och slav. Hur väl orkestrerad än uppvisningen i fråga är.

För att säkert skilja "agnarna från vetet" behöver man följa aktuell ryttare på nära håll och ofta under en längre tid - något som inte alltid är möjligt. För det är långt ifrån allt som glimmar som är guld...

Normalisering inom hästvärlden


Kompisar... Trots att de har flera hektar bete väljer de att beta nos vid nos.
Kompisar - trots att de har flera ha bete väljer de att beta nos vid nos.

Pratade för en tid sedan med en bekant som är engagerad i en ridskola och de planerar en utbildning/föreläsning om "Normaliserade beteenden" inom hästvärlden. Ett MYCKET bra initiativ och det fick mig att fundera kring detta lite extra.

Man kan lägga in lite olika saker i ovanstående - det ena är beteenden hos hästen. Det innebär att det finns en hel del beteenden som vi ser hos hästar som är så vanliga att vi hästmänniskor inte ens förstår eller ser att de egentligen är onaturliga för hästen utan istället tecken på att inte riktigt allt i hästens miljö är optimalt. Har skrivit om det i något tidigare inlägg. Det kan vara t.ex vara hästar som är:

- sura och griniga vid hantering/skötsel (sparkar, bits, kläms)
- ständigt (trots träning) går iväg vid uppsittning
- bara står och hänger i hagen
- inte vill gå fram i ridning utan är "trög"
- det omvända - är "nervös"/het/springer i ridningen
- avstängda - detta är ett STORT problem i sig, skulle gissa det största enligt min uppfattning eftersom de hästarna är "snälla", "väluppfostrade" osv och därför förstår inte människor att de istället har gett upp och vänt sitt dåliga mående inåt.

Hästar är antingen introverta (vänder sig inåt o stänger av) eller extroverta (vänder sig utåt och blir "besvärliga"). De förstnämnda hästarna missar vi ofta för de gör inget väsen av sig. Sådana hästar tror jag tyvärr är väldigt vanliga - mycket, mycket vanligare än vi nog vill tro...

Den andra vanliga normaliseringen är hur vi människor hanterar "avvikande" beteenden hos hästen. Det kan vara att:

- spö används för att bestraffa beteenden hos hästen
- sporrar används på en trög häst istället för att utreda orsaken till "trögheten"
- att verbala uttryck används för att beskriva hästen som "hästen är dum", "den vill inte", "den är olydig/lat", "du måste visa vem som bestämmer" osv. 

Ovanstående är så vanligt inom hästvärlden så man varken förstår att det handlar om avvikande eller onormala beteenden eller att hanteringen av dem (från människans sida) oftast är kontraproduktiva. Hästars beteenden är ett resultat av människans hantering/ridning, det är ALDRIG hästens fel om något går snett. Däremot kan saker som upplevs som problembeteenden bero på smärta, bagage från tidigare hantering/ridning, svag motivation (även det är människans ansvar att förstärka) osv. 

Man har nu även börjat prata om "de fem domänerna" när det gäller hästvälfärd. Läs mer här!

Vad som är nytt med de fem domänerna är att man där även väger in hästens mentala hälsa och psykiska välmående, något man tidigare inte pratade om i samband med Hästvälfärd. För tyvärr är det ju så att hästar kan ha alla fysiska behov som mat, vatten, hovvård osv tillgodosedda men det behöver inte betyda att hästen mår bra. Något vi även inom hästvärlden måste komma bort ifrån är tron att prestation har något med hästvälfärd och mentalt välmående att göra. Tyvärr kan hästar prestera på väldigt hög nivå utan att för den skull nödvändigtvis må bra, de två sakerna hör inte med automatik ihop. Brukar säga "Hästar kan 'stå ut' med mycket innan de dör".

Frågor man bör ställa sig är bl.a 
- kan en häst känna glädje och förväntan?
- kan en häst bli deprimerad?
- vilken relation har du med din häst, och vilken relation har den till dig?
- känner hästen tillit till dig och du till den?

Vi behöver alla mera diskutera hur hästen kan tänkas UPPLEVA det vi gör med och mot den. Ökar det vi gör hästens välmående (även psykiskt) eller minskar den detsamma?

Vänskapsband och flocktillhörighet

Har under en tid reflekterat kring hur många hästar (och framför allt ponnyer) som (alltför) ofta får byta både stall, hästkompisar och kanske ägare. Och hur många gånger hästägaren kanske inte förstår, eller vill förstå, hur det påverkar hästen...

Hästar byter stall och hästkompisar av många skäl - hästägaren trivs inte i stallet, har ledsnat på sin häst, byter till en annan häst, ägaren byter bostadsort och därigenom även måste byta stall osv. Ponnyer är alldeles speciellt utsatta eftersom deras ryttare ofta växer ur dem. Det är få ponnyer förunnat att få leva länge i samma stall, med samma flock och människor. Säkraste stället ur den synpunkten är en ridskola, eftersom fungerar ponnyn där, blir den kvar. När ryttare växer ur ponnyerna så kommer nya ryttare till ridskolan. Även när det gäller hästar så är ofta chansen till ett långvarigt hem större på en ridskola (eftersom en fungerande häst i verksamheten blir kvar). Säljer man till en privatperson vet man ofta inte om hästen är kvar om ett år hos den nya ägaren - ändrade förhållanden, att man tröttnat, ekonomiska problem m m kan göra att hästen inom rätt kort tid riskerar få byta hem igen. Finns naturligtvis många exempel på livslånga hem bland privata hästägare men risken för byte av hem är ofta högre än vid försäljning till en verksamhet.

Hur påverkar då dessa stall-/ägarbyten hästarna? Ja, det beror alldeles på - ibland kan det bli jättebra och andra gånger inte alls bra. Men en sak kan man vara säker på - det påverkar hästen i STOR grad och det tar tid för hästen att fullt ut finna sig tillrätta med ett nytt stall, nya hästkompisar och kanske nya människor och ridning.

När man som jag under många år har studerat och följt stabila hästflockar så är det mycket intressant att se såväl hur hästar i den befintliga flocken tar till sig nya bekantskaper som hur de reagerar när någon flockmedlem lämnar flocken, oavsett om det är för att resa till ett nytt stall eller för att möta döden. Min fasta övertygelse är att de VET. Att jag säger det beror på hur hästarna reagerar vid de olika händelserna. De känner helt säkert på sig att något är på gång. De kanske inte egentligen förstår VAD som kommer att hända, men ATT det kommer att hända något utöver det vanliga är ställt utom allt tvivel (för mig). Enligt min erfarenhet skiljer sig dessutom hästarnas reaktion om hästen skall resa iväg eller om den skall möta döden...

Hästar som tappar kanske sin bästa kompis i flocken kan bli deprimerade under en tid, eftersom dynamiken i flocken förändras. Det tar tid att skapa nya vänskapsband och komma över sorgen efter den som försvunnit.

Ibland hör man även att ryttare som skaffar en ny häst redan efter någon/några vecka/veckor kursar/tränar/tävlar osv. Det är ett högriskbeteende och helt olämpligt. Många hästar får fysiska problem inom ett halvår efter ett ryttarbyte. Detta eftersom de inte bara byter miljö, hästkompisar och foder utan även byter ryttare och kanske utrustning och ridsätt/träning. Hästen måste få TID på sig att acklimatisera sig till de nya förhållandena.

TID är nyckelordet - hästar måste få tillräckligt mycket tid på sig för att en förändring av deras livsbetingelser inte skall orsaka mer skada/problem än nödvändigt.

onsdag 19 oktober 2022

Opinionsbildning och förändring

Här kommer en text som kom till efter diskussion (för en tid sedan - inlägget har legat o "puttrat" bland mina ej publicerade inlägg)  i medlemsgruppen i EquiEthics kring att mera försöka lyfta goda alternativ och inte så mycket de negativa.

Vi i EquiEthics styrelse har ständiga diskussioner kring ovanstående. Det är en balansgång på en knivsegg att peka på det i nuvarande som vi anser är fel riktning och lyfta de goda alternativen. Personligen tror jag på att göra bägge delar, men balansen måste bli bra, vilket är det svåra. Problemet inom ridsporten är att det under LÅNG tid funnits en ytterst stark tystnadskultur där makthavare i sporten helt oemotsagda fått sprida det som skapat framgång på tävlingsbanorna och bland tränare. De ytterst få som yttrat ngt om att "det inte är bra för hästarna" har tystas med olika "argument" där kritiker har kallats "okunniga", "du rider inte grand prix", "gör det bättre själv", "djurrättsaktivister", "hatare", "avundsjuka" osv.

Jag har varit i (och följt hästsporten i Sverige) i exakt 50 år (jag började rida 1972). Sedan i slutet av 70-talet som yrkesverksam bl.a ridlärare. Tidigare så fanns inte internet, sociala medier m m utan det som spreds (oavsett om det var bra eller dåliga saker) påverkade inte så många utan i princip bara de som var i fysisk närhet av det. Efter de sociala mediernas intåg så kan allt (och tyvärr oftast/mest det dåliga) spridas till oerhört många människor och blixtsnabbt. Det sprids oftast snabbast om det är något proffs/elit/influencer som sprider. Ett problem som accelererat diskussioner i sociala medier är att "alla" nu har en röst och även ofta använder sig av den möjligheten. Ibland vist och ibland inte... 

Något som är viktigt i sammanhanget är även hur knepigt kunskapsbegreppet är. Vi SER ofta olika saker trots att vi ser på samma fenomen. Jag har många gånger pekat på det faktum att vi alla ser på världen genom vår alldeles egen färgade lins beroende på förförståelse, erfarenheter, bias och myias. Den linsen måste vi alla bli medvetna om utan att hamna i en total relativisering av kunskapen. Men för att se fenomenet "jag har rätt och du har fel" på ett mer balanserat vis.

När det verkligen började gå snett för ridsporten (vilket jag anser det ha gjort, medveten om att långt ifrån alla håller med om den analysen) är enligt mig när dels de stora pengarna kom in i sporten och dels när rollkur/hyperflexion/LDR på allvar började spridas. De allra, allra flesta inom den professionella hästvärlden gjorde antingen ingenting (dvs sa inget utan bara var tysta - antagligen för att inte riskera sin försörjning/status) eller hakade på trenden (av samma skäl). Det finns gott om ovanstående även idag - det är väldigt få inom den sk nuvarande makteliten som törs/vill ha en åsikt offentligt även om de ibland mellan två ögon instämmer i den kritik som bl.a EE kommer med. De ytterst, ytterst få som protesterade i början (ex Dag Nätterqvist redan i slutet av 90-talet) blev tystade, nonchalerade eller i vissa fall effektivt deplattformerade. 

Hade inte några få väldig modiga människor, i Sverige t.ex Josefin Åkerberg och Teresia Sandin (finns fler såväl i Sverige som utomlands, t.ex Epona.tv) satt fokus på "Elefanten i rummet", då hade vi varit kvar i den totala tystnadskulturen. Man kan tycka vad man vill om deras sätt att sätta fokus men utan dem hade vi inte varit där vi ändå är idag. Vad jag vet, så har ALLA paradigmskiften utmanat makten, och i de allra flesta fall INTE i första hand lågaffektivt. Helt enkelt för att det är inte särskilt effektivt för att få makten att lyssna. "Makten" är även de som (på kort sikt i alla fall) är de som snabbast kan påverka och förändra saker inom sporten genom regelverk, utbildningar och genom att vara goda förebilder. 

Människan är ett flockdjur och det altruistiska straffet* är typiskt för mänskligheten, där har vi inte förändrats under årtusendena även om många förutsättningar förändrats. Vi människor färdas i stim där enstaka avvikande ofta stöts bort men när tillräckligt många ändrar riktning så följer resten av stimmet efter. Därav bilden på "Kejsarens nya kläder" här ovan - en saga av HC Andersson.

Vår uppgift (som jag ser det) är att vara en irriterande mygga på dagens ridsportmakt i Sverige (organisationer, elit och proffs i olika form) och ifrågasätta "status quo". De kommer inte att förändra sina sätt och de själva kommer vi inte att nå (för de har gjort karriär inom nuvarande system o den makten vill ingen lämna ifrån sig utan vidare). De vi främst KAN nå är de som vacklar och som inte gillar det som de ser inom hästvärlden. När DEN gruppen blir tillräckligt stor (och utbildad) då kommer makten tvingas till förändring. 

Equiethics (trots att vi är en väldigt liten och i sammanhanget obetydlig organisation) och den allmänna opinionen har senaste åren haft en påverkan på hästsporten, även om liten. Det ser helt annorlunda ut idag än bara för ett par år sedan. Hästvälfärdsfrågorna är uppe på agendan överallt och hästsportens SLO (social licens to operate) diskuteras livligt. Det går inte längre "vifta bort" eller tiga ihjäl (vilket tidigare varit en VÄLDIGT framgångsrik strategi) kritik som man gjorde tidigare. Ett av skälen är det jag skrivit om här ovan, dvs att nu har ALLA en röst, inte bara en liten maktelit.

Med ovanstående sagt så försöker EE så mycket vi förmår (vi engagerar oss alla på ideell basis o tid) och hinner, sprida vetenskaplig forskning, goda exempel och vad som händer i andra organisationer o världen på området m m. Men, vi visar även på det vi anser är dåliga exempel. Förhoppningsvis kommer den delen bli allt sällsyntare framöver. Jag har dessutom många gånger hävdat att det allra, allra bästa är om man kan undvika exempel där specifik ryttare kan identifieras. Av två skäl - det ena är att fokus DIREKT flyttas till VEM från VAD. Det är systemfelen som är det intressanta - kan vi inte förändra systemen, kommer bara ryttarna avlösa varandra. Ibland är det dock svårt att helt undvika VEM tyvärr eftersom så snart man använder bilder eller videos så finns det risk för att vederbörande kan identifieras. Och för att visa på systemfelen behöver man även visa på konkreta exempel, annars är det svårt att få fram VAD man invänder emot.

Till sist så anser jag att det är stor skillnad på att kritisera det som någon som har en maktposition gör (obs. det är det vederbörande GÖR som skall kritiseras, inte personen) alternativt t.ex en hobbyryttare. En elitryttare eller någon annan som professionellt arbetar inom branschen, och både i sina egna och andras ögon är ett föredöme/idol har även ett ansvar för det som vederbörande gör/säger och vilken hästhållning/ridning vederbörande utövar. En sådan person måste räkna med att även kritiseras och ifrågasättas. Det ligger i sakens natur. Vore dessutom hästsport något som inte innefattar en annan levande varelse, utan egen röst, vore saken annorlunda.

Vi i styrelsen diskuterar ständigt, tror jag nog kan svara för oss alla som varit med på resan hittills - den har varit en lärdom/utveckling på en mängd områden, även personligt. Så hjälp oss att lägga debatten på en så lugn, faktabaserad och konsekvent nivå vi kan! Vi behöver bli fler som engagerar oss på allvar och "hands-on" - på sociala medier, med tips om goda exempel/forskningsresultat vi bör sprida, etiska alternativ, i diskussioner i olika forum osv. Vi kommer med all säkerhet inte att vara överens i alla delar och alla frågor men vi kan fortsätta dialogen 😊

* altruistiskt straff - "I gruppsamhällen är gruppens överlevnad viktig. Man samarbetar för gemensamt att klara sig. Fast ibland kan det finnas en person i gruppen som beter sig illa/avvikande. Kanske stjäl de andras mat, kanske är våldsam mot andra gruppmedlemmar (eller är kritisk mot det som pågår i gruppen). Den personen blir ett hot mot gruppens överlevnad. Därför har vi människor utvecklad en tendens till att försöka bli av med den som förstör för eller utgör ett hot mot gruppen. Det kallar forskargruppen ett altruistiskt straff." I hästvärlden (och även andra sammanhang) kan den som har en avvikande åsikt (oavsett om åsikten är sann eller ej) anses som ett hot mot den stora styrande gruppen...

måndag 26 september 2022

Seminarium om hästvälfärd och djurskydd den 22 september 2022

Ovanstående dag hände något som jag skulle kalla unikt (hittills åtminstone). Då hade SCAW https://www.slu.se/centrumbildningar-och-projekt/nationellt-centrum-for-djurvalfard/  bjudit in till ett seminarium om hästvälfärd. Vad som var unikt (enligt mig) var att det för första gången (vad jag vet) var inbjudet människor av en mängd olika bakgrund - veterinärer, forskare, ryttare, alternativbehandlare, försäkringsbolag, skolor, etologer, ridlärare, tränare, domare/överdomare, såväl anställda som ideella funktionärer från SvRF mfl.

Vad som även var unikt var att för en gångs skull diskuterades även "elefanterna i rummet", dvs hur vi rider/använder våra hästar. Senaste tiden har de fem domänerna börjat diskuterats allt mer men den femte domänen (dvs hästens mentala mående) brukar oftast bara beröras som hastigast i förbifarten. Det är en het potatis som inte så många vågar börja peta på. Men denna dag var just hur vi använder våra hästar i fokus. Några av initiativtagarna var veterinär Sara Nyman och hästutbildaren Anders Eriksson.

Programmet var i korta dag som följer:

Vart var vi och var har vi kommit? (Sara Nyman, leg vet, VMD och Anders Eriksson, hästutbildare). De visade bilder och berättade lite om ridsportens historia i Sverige och vad som skett de senaste 20-30 åren. De visade bl.a bilder på hästmunnar, forskning på tygel"kontakt" och vad en för mycket kontakt innebär för hästen m m.

Hästsportens SLO

SLO står för "Social licens to operate". Det är ett uttryck som blivit allt vanligare att det talas om i hästsammanhang. Vissa hästorganisationer (t.ex galoppsporten) har i en del länder varit snabbare än andra på att förstå vikten av SLO och även försökt agera för att vi skall få behålla den. Andra (som t.ex FEI) slår mest bara dövörat till. 

SLO innebär rent praktiskt att vi (hästsporten) har allmänhetens "licens" (tillåtelse) att göra det vi gör, dvs rida/köra, tävla m m med våra hästar.

Samhället är i ständig förändring och det finns otaliga exempel på sådant som under en tid varit helt accepterat men som idag anses helt oacceptabelt. 

Hästsporten totalt, och tävlingssporten specifikt är idag uppmärksammad och dess SLO är ifrågasatt, såväl av privatpersoner, organisationer och kan i förlängningen komma ifrågasättas även av myndigheter.

Hästsporten själv är dåligt rustad att på något vis förändra sporten - dels för att man ofta inte anser att det finns några problem men även för att än så länge är inte trycket utifrån tillräckligt starkt för att man skall tvingas till åtgärder. Något som antagligen kommer att krävas innan något görs (av organisationerna själva) och frågan är om detta då kommer för sent?

Incitamenten att agera är än så länge svaga - makt, pengar, "vi har alltid gjort så här", "hästvälfärden är god", "vi vet vad som är bäst för hästarna" osv hindrar saker från att förändras. Att dessutom sätta organisationer själva som ansvariga för att agera/försvara ridsportens SLO är som att "sätta räven att vakta hönshuset"... Det är enligt min uppfattning ytterst tveksamt om hästsporten själv kommer att agera innan det är för sent. Varken vilja eller förmåga finns.

Nedanstående bild visar på SLO för ett företag men det kan lika gärna gälla andra verksamheter. Olika nivåer. Vi inom hästsporten vill definitivt inte hamna i röda fältet...  



fredag 5 augusti 2022

Falsterbotävlingarna 2022

Har inte själv varit på Falsterbotävlingarna i år men rapporter från de som varit tyder på att det INTE blivit något bättre... Det foto-/filmförbud som numera verkar finnas överallt har dock gjort att det inte dykt upp (än i alla fall) foto-/filmbevis som styrker detta. Det är få som vågar/kan med foto/videobevis visa hur det ser ut på framridningar. Många tycker säkert att detta förbud är positivt, det skyddar ryttarna och sporten...

MEN, är det verkligen så? Ja, kanske på kort sikt, men långsiktigt? Alla vill vi väl ha en sport som vi kan vara stolta över och som vi kan försvara för alla de som tycker att all användning (och framför allt tävling) med häst skall förbjudas. Att då förbjuda fotografering och filmning sänder enligt min uppfattning HELT fel signaler - dvs att sporten har något att dölja. OM ridningen verkligen är hästvänlig (i det stora hela), som så många påstår, så skulle det då finnas otaliga exempel på BRA ridning och god hästvälfärd, så många så att de då enstaka avarter som fanns skulle få mindre genomslag i media. Men är det som en bekant till mig (som varit på tävlingarna) skrev (och jag litar på hens uppfattning) då är det (fortfarande) lika illa som tidigare:

"Jag skrev detta om b l a mitt intryck av Falsterbo i en kommentar till ett inlägg om att vi måste se över vår sport för att behålla vår social licens som nu pratas om t o m på FEI nivå: Ja så många numera som skriver o säger detta - att vi måste sopa framför egen dörr innan allmänheten börjar ifrågasätta oss.

Jag kan säga att det jag såg igår på Falsterbo (då satt jag på framridningen mest för det är där du ser hur det verkligen rids - inte på banan - i vart fall i till närmelsevis så tydligt) så lyste detta tänket med sin frånvaro. ÖD t ex... alltså jag såg endast ETT agerande från dennes sida. Vilket gällde en nosgrimma som typ 5 m från henne drogs åt så hon kunde i stort sett INTE kolla den...

Men vår ovilja inom sporten att börja se o ifrågasätta all den normaliserade smärta o det våld vi ohämmat orsakar hästarna är slående när man "sätter på sig dom glasögonen". Harmoni mellan häst o ryttare var det sista jag tänkte på när jag satt där. Så mycket irriterande ryttare, som bankar till, trycker till med sporrar rejält - bankar skulle jag säga, sånt rattade in truten, så ihop pressade halsar o trånga ganascher. Lossa o bända i halsarna "för den måste komma igenom" - nästan alltid i samband med bestraffande skänkel. Såååå få beröm! Så många som får panik när dom pressar in i en rörelse t ex, tvärnitar o flänger upp huvet, stegar, slår bakut, slår mot hårda skänklar (då får dom sig en hurring givetvis...), stressade hästar som flåsar, genomsvettiga av stress. Tränare som står vid ringside och VARJE gång ryttaren gör en "korrigering" d v s hutar åt hästen på ett eller annat sätt - så får dom i sin öronsnäcka: Braaa där! Rätt så!, Ja den måste igenom!... Ett fåtal gånger ser man när nån ryttare "klappar" d v s om rörelse utförts enligt förväntan - då daskar dom till den med näven på halsen HÅRT o snabbt EN gång med ena handen - då givetvis tagit båda tyglar i andra handen så man inte släpper ut näsan gud förbjude.... Numera finns ju forskning på detta att om hästen får välja uppskattar den mer en vänlig smekning eller lätt kliande på manken t ex än detta "daskande".. men det verkar inte gått fram... Man kan vara nervös o spänd inför uppgiften o omgivningens och ens egen förväntan att prestera i såna här sammanhang - all förståelse för det - men om det måste innebära bruka våld så vet jag inte.... Dessutom - ridsättet är väldigt inarbetat o vant, det syns. Glädje o partnerskap med sin häst? Njaaaeee.... not som much.

Såg EN alltigenom harmonisk ryttare rida igår och det var ett världsnamn. Glädjande nog. Hen tävlade inte igår utan tränade sin häst bara. Nu har jag sen länge "haft dessa glasögon på mig" så numera kan jag inte o-se längre. Och folk får tycka jag är för gnällig. Men för mig sett ur hästen perspektiv finns inga ursäkter till våld, smärta, tvång, stress o brutalitet. Det går rida och tävla UTAN det."

Flera andra av mina bekanta som varit på plats intygar liknande upplevelser. En skrev "efter en hel dag på framridningen på lördag, 7 års final, och 2 GP, var det svårt att försvara dressyrens existens som tävlings sport. 12 ekipage (missade dom första 2, så ska inte döma dem, red sina hästar från illa till brutalt. Enda syftet som kan logisk förklaras är förtryck och sen "belöningen" av att gå in på banan och slippa tortyren."   

Ovanstående är bägge exempel är från dressyrridningen men mycket av problemen finns även i andra grenar. Att det förhåller sig som ovan just när det gäller dressyren är dubbelt olyckligt. Dressyr som skall vara grunden för allt annat och som skall skapa en välriden, trygg och säker häst med lång hållbarhet och hälsa. Problemen har dessutom funnits i dagens omfattning i minst 20 år... Inte mycket i rätt riktning har hänt under dessa år utan problemen har istället blivit cementerade.

Den stora knäckfrågan är "i vilken ände börjar man" för att förändra/reformera såväl träning som tävling? Såväl tränare, domare och överdomare som ryttare behöver uppenbarligen såväl utbildning som incitament att förändras. Faktabaserad forskning hjälper uppenbarligen inte. "Faktaresistensen" är hög bland ryttare mfl. Så länge det ger "bra betalt" i form av tävlingsresultat/pengar/makt så kommer inget att förändras. Den onda cirkeln måste brytas någonstans och frågan är då vem/vad vill/kan vara den som "bryter" cirkeln? För gör vi det inte själva inom hästvärlden/sporten så KOMMER förr eller senare någon annan göra det åt oss. Det är bara en tidsfråga...

söndag 29 maj 2022

Vem törs peta på elefanterna i rummet?


Senaste året/åren så HAR det hänt något med debatten kring Hästvälfärd. Den är uppe på agendan (vilket den inte var tidigare) och små, små framsteg görs i dess namn.

MEN...

I stor sett ingen (förutom några enstaka privatpersoner) har vågat börja peta i den elefanthjord som befinner sig i hästvärlden. Vilka elefanter undrar du kanske då? Ja, det är hästvälfärden med fokus på hur vi använder oss av hästar, dvs rider/kör eller vad vi nu håller på med.

DET är "elefanter" som ingen än så länge har vågat (eller vill) börja peta på...

Orsaken till att alla (offentliga) diskussioner saknar just detta fokus är med all säkerhet flera. Några skäl är antagligen att

- vissa anser att det inte finns något att diskutera och "varför laga det som inte är trasigt?"

- människor i hästvärldens maktelit inte vill röra i "status quo" eftersom det skulle påverka just deras makt, position, försörjning, penningflöde m m.

- det skulle ifrågasätta vissa elitryttares (vissa t.o.m landslagsryttares) metoder och även SvRFs val att utse dessa som representanter för Sverige trots högst tveksamma träningsmetoder.

- det skulle påverka såväl utbildningar inom hästsporten som landets ridskolor 

Hästvärlden är dessutom en gigantisk "hydra" där många är i beroendeställning och/eller "sitter i knäet" på andra delar av hästvärlden. Det gör hela hästvärlden förändringsovillig eftersom åtgärd på ett ställe påverkar flera andra.

Övriga hästvälfärdsfrågor är mera uppe på agendan nu än tidigare t.ex frågor om hagar, utevistelse, ättider, samvaro med andra hästar osv. Vilket är jättebra. Men det är områden som inte är i närheten lika känsliga som just HUR vi rider, kör, utbildar hästar.

Läste nyss en artikel (skriven av Moa Mellberg, hållbarhetsstrateg Tailorbird) som visserligen handlar om hållbarhet men kan lika gärna handla om frågan om hästvälfärd. Några citat ur artikeln där jag ändrat ordet hållbarhet till hästvälfärd...

"Alla arbetar med hästvälfärd, men ingen förändrar sig" (överskriften på artikeln i fråga).

"Jag har hittills inte mött ett enda företag (läs organisation) som inte tycker att hästvälfärd är viktigt och som inte påstår sig ha ett hästvälfärdsarbete - ändå går utvecklingen alltför långsamt."

I artikeln görs sedan två exempel på olika vanliga arbetssätt i organisationer, genom två fiktiva personer som kallas Dokument-Doris och Agenda 2030-Amir.

"Dokument-Doris sätter hästvälfärdsmål, skriver hästvälfärdspolicy´s och gör en hästvälfärdsrapport. Hon har alla papper på plats men de saknar förankring i verksamheten/verkligheten. I kärnverksamheten har inga större förändringar skett."

"Agenda 2030-Amir har en annan taktik, han vill jobba med de globala målen. Han väljer ut några av målen som han skall jobba mot. Han beskriver på hemsidan hur han jobbar med dessa mål och ger exempel på åtgärder i organisationen. Amir känner sig nöjd då han anser att han redan uppnått målen. Att det praktiska arbetet/verksamheten i organisationen inte återspeglar Amirs önsketänkande är inget han reflekterar över."

"Varken Amir eller Doris upplever sitt hästvälfärdsarbete som något "lönsamt" - det ser det som något man som organisation behöver ha, de ser hästvälfärdsarbetet som ett krav utifrån. När jag möter Amir och Doris förstår jag varför det går långsamt - de båda är nöjda med det hästvälfärdsarbete de gjort utan att egentligen förändra något i sin verksamhet. De väljer mål som de redan uppnått och insatser som konkurrenterna redan gjort, istället för att göra de insatser som gör störst skillnad, där de har möjlighet att göra störst positiv förändring och där det finns möjlighet att ligga i verklig framkant."

"Det räcker inte att du har en policy och några mål på plats - du måste våga förändra din verksamhet och uppfylla nya behov för att bli den verkliga vinnaren".

Den stora frågan framöver är - vilken/vilka hästorganisation i Sverige (och även globalt i världen) skall bli den/de som VERKLIGEN tar ordentliga steg framåt när det gäller hästvälfärdsfrågorna - och då även börja diskutera "elefanthjorden i rummet" (=användningen)??


Hydra
= ett mytologiskt monster som lurar i träsk eller andra vattenrika områden. Hydran var en grotesk varelse med minst åtta huvuden varav det mittersta sades vara odödligt. För varje huvud som höggs av växte dessutom två nya ut. (från Wikipedia)

måndag 6 december 2021

Att vara "Ombörjare"

Det är så OERHÖRT viktigt att få lära sig rätt från början. Inte minst för att undvika kommande problem för det är som att bygga hus på en dålig grund - det kan fungera ett tag men så småningom rasar korthuset.

Där är den utbildade RIDLÄRAREN oerhört viktig. Skriver ridläraren eftersom denne i allmänhet har mycket mera (och bredare) kunskap än tränaren. Såväl ridlärare som tränare kan man kalla sig oavsett om man har formell utbildning på området eller ej. Skillnaden mellan Level utbildade ridlärare och A-B-C tränare är främst att tränarna har tävlingsmeriter, vilket inte säger NÅGOT om vederbörandes pedagogiska kunskaper och förmåga. Har ridläraren erhållit sin Level via någon av ridsportens längre utbildningar (och inte "bara" diplomering) så garanterar det även oftast en längre utbildning på en mängd områden. I många länder är det inte överhuvudtaget tillåtet att hålla ridlektioner för andra än sin omedelbara familj utan formell utbildning. I Sverige kan vem som helst kalla sig såväl ridlärare som tränare, även helt utan utbildning, erfarenhet och formell kompetens. 

Det gäller att välja utbildare (och ridskola) med omsorg - vilket inte är så lätt om man inte själv har kunskaper. Åk gärna och titta på lektioner (oavsett om det gäller en ridskola eller tränare) för att bilda dig en uppfattning om lektionernas upplägg och ledarnas kompetens. Välj någon som är noga med grundridningen, sits osv och inte går för fort fram, för annars riskerar du att förr eller senare vara tvungen att "backa bandet" och starta om, vilket är mkt svårare än att lära rätt från början. Välj även någon med hästvänliga metoder. För att "sudda" tidigare felaktigheter krävs MÅNGA repetitioner och stark motivation. Undvik även som pesten ridlärare/tränare som använder sig av diverse quick-fixes som t.ex olika stjälptyglar. Det är som att pissa i brallorna - det kan kännas varmt o skönt direkt men blir väldigt obehagligt o besvärligt på sikt. Genvägar blir oftast senvägar... 

En vän till mig beskrev ovanstående "ombörjarprocess" som nedan:

"Kommer ihåg när jag fick lära om mig. Efter lång tid med skenande skritt gav jag upp och bara suckade och (tydligen) slappnade av, varpå hästen Marimba måste ha tänkt "Äntligen fattar hon. Nu kan jag börja lära henne." Efter det började vi kunna utvecklas. Är för evigt tacksam för att den stunden tändes fast jag först trodde att ljuset slocknade!"

Oftast så är det en speciell häst som gör att man beslutar sig för att bli "ombörjare". En häst som dels får en att inse att man kanske inte har rätt verktyg men där inte heller de verktyg man har sedan tidigare fungerar. Hästar som kräver ridning som rehab är därför också ofta skälet till varför man känner ett behov att lära om.

Att bli "ombörjare" kräver motivation och tålamod. För att ändra på tidigare uppfattningar om rätt/fel och sätt att förhålla sig till ridningen är inte lätt. Ofta så faller hela ens tidigare system först samman för att så småningom, del för del, hitta plats i ett nytt system och skapar ofta framför allt ett annat sätt att tänka och förhålla sig till ridningen. För att detta skall vara möjligt måste VILJAN till förändring finnas, annars går det aldrig. Man måste även vara beredd på att processen tar TID.

Är DU motiverad nog att utforska andra synsätt än de du hittills växt upp med i din ridning? Sök dig då till de ridlärare/tränare/inspiratörer som utmanar ditt sätt att tänka kring häst och ridning... Det kan lyfta din ridning och kommunikation med hästen till nivåer du inte trodde var möjliga.


onsdag 24 november 2021

Svenskt ridsystem?

På spaning efter klassisk ridning: Klas Adam Ehrengranat
 På spaning efter klassisk ridning: Klas Adam Ehrengranat
Nedanstående blogginlägg började jag skriva för flera år sedan - det har sen varit "på vänt" och jag har ibland återkommit till det för att skriva/ändra lite. I veckan fick jag så några videos från en ridlektion sänt till mig - från en av landets ridskolor (med ett flertal Level 1, 2 och 3 utbildade ridlärare). De filmerna fick mig att återigen titta igenom detta inlägg eftersom det tyvärr inte var särskilt positiva bilder dessa videos visade (och inte heller några unika undantag). De bekräftade tyvärr istället min uppfattning.
.........

Finns det egentligen något SVENSKT ridsystem? Har vi något system på våra ridskolor som säkerställer att våra ridelever får en god grund?

Själv är jag lite tveksam om det verkligen är så... I SvRFs dokument "Framtidens Ridskola" står det bl.a att "Den svenska ridskolan skall vara världsledande vad gäller att förmedla kunskap, social gemenskap och ett livslångt intresse för hästar och ridning."

Det står även att "Ridskolan skall ge god grundutbildning". Gör vi det ??? (och då menar jag ridskolor generellt i hela landet). Är inte helt övertygad om det... 


Det vore väldigt intressant att diskutera hur utfallet på våra ridskolor faktiskt är? Dvs hur pass bra blir ”snittprodukten” – alltså den genomsnittliga ryttaren? Alla system kan få fram enstaka ”superryttare” som skulle blivit bra alldeles oavsett inom vilket system de rider. Frågan är istället hur bra blir den ”genomsnittliga” ryttaren (eller t.o.m hur bra blir den MINST naturligt begåvade ryttaren)??? 

Min upplevelse är tyvärr att den genomsnittliga ryttaren inte blir särskilt bra - dessutom tror jag

många slutar innan de utvecklats så långt de skulle kunna, många gånger kanske pga att de inte längre känner att de utvecklas?

torsdag 28 oktober 2021

Debattklimat?

Om debattklimatet i Sverige... (och i hästvärlden specifikt). "Houston, we have a problem".

Nu har det hänt, igen, inlägg/trådar tas bort för att alla inte är överens. Personer lämnar grupper, andra stängs av (eller begränsas i möjligheten att göra inlägg). Naturligtvis kan det finnas tillfällen när såväl avstängningar som borttagning av inlägg är befogade men frågan är var ribban normalt läggs?

Jag pratar just denna gång om en diskussion i en (stängd) hästgrupp som började med en delning av en tidningsartikel. En del läsare var kritiska till innehållet och då främst den häst- och inlärningsfilosofi som artikeln gav uttryck för. Personligen gjorde jag ett inlägg där jag skrev att man hade hoppats att den syn på häst som artikeln visade på skulle varit borta från hästvärlden vid det här laget och att den dessutom (enligt mig) gav ett intryck av bristande insikt om bl.a inlärningsprinciper. Dessutom använde jag (tyvärr) uttrycket "grottmänniskoridning" när jag beskrev den filosofi som gavs uttryck för i artikeln. Detta som en humoristisk referens till de tecknade serier som visar en man med klubba i handen som släpar sin kvinna efter sig i håret (i det här fallet syftande på osofistikerad ridning med metoder som inte hör hemma i nutid). Det var dock ett onödigt och klantigt försök till användning av ironi/satir som föll platt och även uppenbart missförstods av en del. 

Även andra än jag var kritiska till artikeln. Jag följde inte tråden hela tiden och sent på kvällen togs den så bort i sin helhet. Jag vet därför inte hur skarpa kommentarerna blev i slutet men i det jag hann se var det inga personangrepp, människor hade olika uppfattningar och diskuterade men mer än så uppfattade jag inte det hela. Ursprungsinlägget är borta men däremot kom flera nya inlägg om personer som pga denna diskussion väljer att gå ur gruppen. Något som naturligtvis känns både onödigt och tråkigt och dessutom svårt att bilda sig en uppfattning om relevansen av, eftersom man inte kan läsa inlägget och kommentarerna längre.

Tyvärr så krävs det knappt något (generellt i Sveriges debattklimat, inte bara i hästvärlden) för att saker skall börja kallas både det ena o andra, hot/hat/mobbing är bara några av de epitet som snabbare än blixten ofta dyker upp så snart några personer inte är överens i sakfrågor. Denna fokusförförflyttning är olycklig av flera skäl och gäller även de gånger när tyvärr någon specifik person kritiseras – då flyttas DIREKT fokus till VEM som gjort eller inte gjort något istället för att fokus läggs på VAD hästen utsätts för och vad systemfelen är. Som jag skrivit många gånger är det INTE intressant VEM som gör saker, däremot är det högintressant att dels diskutera hur det påverkar hästarna och även vilka systemfel som orsakar att de kan uppstå. Ovanstående teknik att fokusförflytta styr effektivt (i nio av tio fall) bort diskussionen från själva sakfrågorna, och man kan därför fundera på om just det ibland även är den primära orsaken till taktiken?

Därför nu till problemet - det här fenomenet att inget kritiskt ska få skrivas, att man inte ska kunna diskutera/vara oense, sätter enligt mig en stor, blöt filt över hela utvecklingen inom hästvärlden. Dels blir människor ofta extremt lättkränkta (dessutom många gånger på någon annans vägnar), och därför blir det svårt att på sansade sätt diskutera o lyfta olika synvinklar. Det blir lätt pajkastning och mynnar bara ut i "jag har rätt o du har FEL". Vi människor försvarar ofta våra bias o myias intill absurditetens gräns, istället för att på allvar lyssna och diskutera våra oenigheter. Alla har vi bias o myias men det gäller (så långt det är möjligt) att vara medvetna om dem och försöka lyfta diskussionerna förbi dessa.

Enligt min uppfattning så är debatter/diskussioner nödvändiga för att vi både ska särskåda och ifrågasätta befintliga normer och dessutom kanske så småningom enas om en bättre väg framåt. Man behöver för det inte alltid vara ense (för utvecklingens skull SKA man kanske inte ens vara ense för "där alla tänker lika tänks det inte särskilt mycket") utan idéer o tankar behöver stötas o blötas mot varandra. Inom hästvärlden har det dessutom på senare år kommit allt mer forskningsbaserade rön som man kan luta sig mot.

Dessutom kan man faktiskt VÄLJA hur man förhåller sig till det som skrivs på sociala medier. När man ser något som man reagerar på (vilket åtminstone jag gör ofta) kan man börja med att fundera på "är det här så viktigt för mig att reagera på så jag MÅSTE skriva något, eller kan jag bara välja att scrolla förbi även om jag tycker det är korkat/fel/irriterande osv (välj reaktion)? OM jag väljer att skriva något - är jag villig att ta konsekvenserna av det och redo för att alla kanske inte håller med mig?

Ta inte alla kommentarer personligt! Skilj på sak och person. Även om man är oense behöver det inte innebära att den andra personen hatar eller mobbar dig. Och skulle det mot förmodan vara så att de gör det så är det DERAS problem, inte ditt. OM du väljer att gå ur en grupp pga det som skrivs i den - fundera på om det är nödvändigt att skriva det i gruppen? Varför skulle det vara väsentligt och för vem? Om du känner att du måste markera för någon - t
a i stället kontakt med administratörer(na) för gruppen och förklara ditt ställningstagande. 

Vad och hur kan vi göra för att tillsammans försöka förbättra debattklimatet??? Att öka toleransen för att människor har olika uppfattningar och komma vidare TROTS detta, för att gemensamt komma fram till en bra (framför allt för HÄSTEN) väg framåt. Att kunna diskutera öppet och ärligt om SAKFRÅGOR, system(fel) och utan personangrepp.

 PS. Det ÄR dessutom väldigt svårt att i skrift göra sig förstådd - ALLT går att missförstå och gör det också. När man pratar öga mot öga är det mkt annat som påverkar, som minspel, tonfall osv. Dessutom kan man då få (och även ge) en direkt respons. Vid skriftlig kommunikation blir det en fördröjning. Något som i princip alltid missförstås är dessutom satir/ironi - det går oftast många förbi... Därför gör man bäst i att undvika sådant, något som jag borde gjort i ovanstående exempel 😏.

 

söndag 29 augusti 2021

När du förändrar ditt sätt att se, så förändras det du ser...

En bild först publicerad 1892 - vad ser du (först)?

Jag upphör aldrig att förvånas över hur olika vi människor kan uppfatta saker. Såväl i skriven text som i bilder.

Även om vi många gånger ser samma saker så SER vi inte samma sak... Eller hör/läser för den delen. 

Ovanstående blir så uppenbart när man följer olika diskussioner om häst och ridning (skulle för övrigt kunna vara vad som helst, behöver inte handla om häst).

Där en person ser fantastiska rörelser, lösgjordhet, spänst och skicklig ridning ser en annan kanske spänning, tvång, onaturliga/störda rörelser och övergrepp... Vem har då rätt? Ja, det handlar mycket om perspektiv. Vilken färgad lins man har på sig. En lins som i sin tur beror på tidigare erfarenheter och valda sanningar.

Det är oerhört svårt (för att inte säga omöjligt) att ändra någon annan människas uppfattning. Det enda man kan hoppas på är att vederbörande inte omedelbart förkastar ett annat perspektiv utan istället förhåller sig öppen och reflekterar kring det sagda/skrivna/visade. Den enda som kan ändra uppfattning är personen själv - och då är det ofta efter en ganska lång inledande process. En process som kan startas av en mängd olika skäl. Av en (speciell) häst är ofta fallet när det kommer till sättet man ser på och förhåller sig till saker inom hästvärlden. 

Fundera på vad det är du ser och vad som gör att du ser just det du ser? Eller varför du tolkar det du hör/ser i text på det sätt du gör? Själv har jag (av en mängd orsaker) ändrat mitt sätt att se på hästar och ridning de senaste 20-25 åren, genom att träffa människor (som jag ofta kommit i kontakt med genom tillfälligheter) som fått mig att omvärdera det jag trott mig kunna och veta. Det har fått mig att inse att "när man ändrar sitt sätt att se så förändrar sig det man ser" (citat av Warwick Schiller). Och när man väl ser (eller blir uppmärksammad på) vissa detaljer så kan man inte "o'se". 

fredag 30 juli 2021

Förbjuda all tävling med djur?

Häst på internationell tävlingsframridning våren 2020

Tillägg 2021-08-09: Det bör nog förtydligas att varken jag personligen (eller föreningen Equiethics - som jag är ordförande i och initiativtagare till - vill förbjuda varken ridning/körning eller tävling! Detta blogginlägg har jag skrivit eftersom jag anser att det finns problem inom tävlingssporten som behöver reflekteras kring och diskutera. Gör vi inte det så är det stor risk att vi på sikt förlorar sportens SLO. 

Det här inlägget började jag skriva redan för ett par år sedan... Nu med OS 2021 i full gång har detta aktualiserats för min del, så nu har jag återkommit till mitt tidigare bloggutkast. Det blir allt mer uppenbart (enligt min uppfattning) att vi har stora systemfel och etiska problem när det gäller tävling med häst, inte minst rapporteringen från årets OS visar på detta. Hästsporten har inte råd med ovanstående om den ska få behålla sin sociala licens på sikt. För även om många inom hästvärlden inte ser några som helst problem med tävlandet (och vad som händer hästarna) utan istället hyllar detta, så är det en allt större grupp (såväl internt inom hästvärlden som bland allmänheten) som inte gillar stora delar av det som de ser.

Det börjar därför allt mer "brännas" inom hästsporten... Hela tiden kommer det nya rapporter om ytterst tveksamma träningsmetoder som tyvärr (pga att det oftast är kända, framgångsrika tävlingsryttare som utövar dessa metoder, utan att beslutande organisationer sätter ordentliga gränser för vad som är ok)  verkar ha en tendens att sprida sig "neråt" inom hästsporten till de "vanliga" ryttarna. Ett exempel är LDR (Low, deep and round eller som jag istället kallar det "Lightly disguised rollkur") som numera är mer eller mindre norm på alla nivåer... Tävlingssporten gräver själv en allt djupare grop där den sociala licensen allt mer kommer i riskzonen. 

Har inte följt hela OS dressyren 2021 men många av de klipp jag sett (och de diskussioner jag läst i sociala medier) har tyvärr gjort att jag alltmer funderat på om tävling med djur (häst) verkligen är etiskt försvarbart? Dels ur synpunkten att hur vettigt är det egentligen att skicka hästar jorden runt för tävling men även för de etiska implikationer som finns i själva tävlingsmomenten? GÅR det verkligen att upprätthålla (och/eller säkerställa) hästvälfärd i tävlingssammanhang? Tveksamt, ytterst tveksamt... 

Tänk tanken om all tävling med djur skulle förbjudas??? Om man ser 20-30 år framåt i tiden är det inte alls ett otänkbart scenario. Om inte sporten själv sanerar inom sina led finns en överhängande risk att det så småningom kan bli följden, frågan är mer hur lång tid det kommer att ta. Omvärldens sociala licens för tävling med djur diskuteras redan idag inom olika grupperingar. Det diskuteras t.ex om att inte alla av ridsportens grenar skall få vara kvar i OS - visserligen inte främst av djurskyddsskäl utan bl.a av ekonomiska sådana. Om ridsporten försvinner som OS gren så kommer det i sin tur att påverka stora delar av den övriga tävlingsverksamheten.

Det finns exempel från andra verksamheter i världen där den sociala licensen - "social licens to operate" (SLO) - har dragits in. Bl.a när det gäller användandet av djur i samband med cirkus, rävjakt och när det gäller gruvdrift. För hästsportens del så är det inte enbart tävlingssporten som står på spel utan det är ALL användning/handhavande, även på hobbynivå, som i slutänden ligger i vågskålen. Försvinner licensen för tävling med djur är det stor risk att även SLO för annat hästrelaterat på sikt försvinner. Det är därför ALLA hästmänniskors ansvar att se till att det finns positiva saker att försvara, men även att arbeta för att få bort det som kan anses (internt och bland allmänheten) som icke hästvänligt. Medvetenheten ökar sakta inom flera delar av hästvärlden, tyvärr som det verkar, långsammast, från häst/ryttar/ansvariga organisationers sida. Det FINNS dock organisationer i världen som tar SLO på allvar, bl.a det Australiensiska galoppförbudet. Nedanstående citat uttalades redan 2016.

Ray Murrihy, outgoing chief steward in New South Wales:

If we don’t pay due regard to welfare matters, it will be at our peril. If we don’t do it ourselves, the next time we’ll be sitting in the back seat, not the driver’s seat.

Här är en länk till mera info om Australiens arbete inom galoppvärlden.

Mera om Social licens (slideshow)

Ibland får jag frågan om jag tycker att man ska tävla med djur eller ej. Jag måste då erkänna att jag är kluven i min uppfattning. En del av mig vill säga "självklart ska man kunna tävla med djur - under förutsättning att det görs på ett etiskt hållbart sätt". En annan del av mig säger "det bästa för djuren vore nog om tävling med dem upphörde!" Hur kan jag då var kluven - ja, främst för att förstnämnda argumenten i princip (enligt min uppfattning) är en utopi och önsketänkande... Tyvärr finns det hur många exempel på det som helst (inte bara inom hästsport utan i alla sammanhang där djur är inblandade). För när tävling kommer in i bilden så får tyvärr ofta(st) djurets bästa en underordnad betydelse. Många tävlingsryttare bedyrar sin fantastiska kärlek till sin häst men oftast så räcker inte den kärleken längre till när hästen inte längre (av vilket skäl det än må vara) uppfyller de förväntningar som ryttaren har på den. I mina ögon är det inte kärlek. Då ÄR hästen enbart ett redskap för ryttarens ambitioner och förväntningar på framgång. Resultatet av det blir ofta att antingen säljer man och skaffar ett nytt redskap alternativt att hästen får betala med sitt liv, för att försäkringspengar ska kunna hämtas ut och finansiera en ny tävlingshäst. Detta många gånger även om hästen med tid skulle kunna rehabiliteras, kanske inte till en tidigare nivå, men till en fungerande användning på lägre nivå. 

I mina ögon är det hyckleri att inte tala klarspråk i ovanstående fall. Att säga att tävlingskarriären är viktigare än hästen kan visserligen i mina ögon te sig en aning känslokallt men jag personligen skulle ändå tycka att den som säger det rent ut har mer integritet än den som låtsas något annat. Men man kanske ljuger så man tror sig själv, vad vet jag... Alla har vi för övrigt "egennyttiga" skäl och orsaker till att vi har hästar i våra liv. Det uppfyller för oss alla någon form av behov, som inte alltid har hästens bästa för ögonen. Så vi alla behöver nog rannsaka oss själva om orsaken till att vi väljer att ha häst. Hästägande ÄR alltid en kompromiss mellan vad vi vill, vad hästen behöver och vad som är praktiskt/ekonomiskt möjligt. Viktiga är att man reflekterar...

Tyvärr så innebär tävling (med pengar, sponsorer, makt, position osv i mixen) att "redskapet", i hästsportens fall ett djur, många gånger får underordnad betydelse. Vid tävling med döda redskap (eller bara människans egen kropp) så spelar detta ingen roll (för då är beslutet och hur det drabbar bara människans) men vid hästsport så är det alltid hästen som får betala priset. Är det verkligen försvarbart?? Skall det överhuvudtaget vara det måste vi nog på sikt åtminstone se till att tävling med häst sker på ett så etiskt försvarbart sätt som det bara är möjligt...

Dessutom har de senaste årtiondenas enorma förändring när det gäller pengarna i elitsporten (med höga prispengar, fantasisummor när det gäller hästar som byter ägare, sponsoravtal i mångmiljonklassen osv) inneburit att HÄSTEN fått allt mer tillbakadragen betydelse i sammanhanget även om det är kring den allt cirklar. Ryttare och ägare gör det som krävs för att bevaka den (bl.a ekonomiska) investering som hästen innebär vilket innebär att det inte alltid är för hästens bästa det som görs med och mot den. När pengar kommer med i spelet så slås oftast alla andra hänsynstaganden mer eller mindre ut...

Vad jag tycker om tävling med hästar just nu? Ja, ärligt talat vet jag inte riktigt. Främst för att människans främsta egenskap tyvärr inte är omhändertagande utan jakt på personliga framgångar och ambition som i de allra flesta fall slår det förstnämnda med "hästlängder"... 

MEN, med det sagt så FINNS det ljuspunkter. Det dyker emellanåt upp nya ekipage som står för en mer etiskt försvarbar ridstil. Allt är därför inte kolmörkt. Frågan är dock vilken roll dessa får - blir de nya förebilder? SER ens gemene man skillnaden? Hur skolas folks etiska blick och vems ansvar är det att skola denna?

Hur skulle tävlingsmomentet kunna bli mera etiskt medvetet? T.ex stilhoppning istället för omhoppning på tid? Bedömning av framridning? (vägen till målet MÅSTE ha betydelse, inte bara det som syns på tävlingsbanan) etc

Hur skulle poängbedöming av Hästvälfärd kunna se ut? Att det som är hästvälfärd blev positivt definierat dvs som frihet TILL: "så fint att du har så mjuk o följsam hand", "så fin bjudning o balans utan sporrar eller övervinklat kandar", "sån fin och följsam sits" osv. Alltså istället för att välfärd definieras negativt genom förbud: dvs frihet FRÅN viss typ av bett, sporre, doping, hårt åtspända nosgrimmor, LDR etc. Båda friheterna behövs såklart men om man medvetandegjorde och meriterade positiv frihet skulle mycket vinnas. 

not. begreppen negativ och positiv frihet myntades av Isaiah Berlin inom den politiska teorin. Det är en mycket bra och användbar distinktion.

En utökad/mkt mer ingående utbildning av domare när det gäller hästvälfärdsfrågor vore även på sin plats, så bedömningar speglar och följer TR i högre grad än vad som sker idag.

Till sist:
Hästarna får ALLTID betala priset för det vi människor gör med och mot dem...

måndag 12 juli 2021

Etisk tvätt (eller "Etisk teater") inom hästsporten?

Vad är "Etisk tvätt"? Och vad i hela världen har det med hästsport att göra? 

Uttrycket kommer ifrån uttryck som "ethicswashing" och "greenwashing". Och nej, det har ingenting att göra med att tvätta med ekologiska preparat... Det innebär istället organisationers/företags och enskilda personers "spel för galleriet" för att ge intrycket av att man agerar etiskt (ur miljöhänseende eller ur andra avseenden) utan att i praktiken nödvändigtvis göra det. De etiska riktlinjerna är oftast i första hand fina ord i någon värdegrund eller annat dokument, inte något som genomsyrar verkligheten. Det kallas även "Etisk teater". 

Vi kommer antagligen inom hästsporten närmaste åren se allt fler försök till "Etisk tvätt". Såväl från organisationer och hästföretags sidor som enskilda ryttare med sociala plattformar. Detta eftersom den sociala licensen att rida/tävla blir allt mer ifrågasatt. Det kommer därför att bli allt viktigare att det man gör i alla fall ger intrycket av att vara etiskt försvarbart. 

Personer och organisationer kommer därför bli allt mer medvetna om hur viktigt det är att bygga sitt "etiska varumärke" ur marknadsföringshänseende. Hur kan då vi "vanliga häst människor" avgöra om det vi läser/ser/hör endast är "Etisk tvätt" eller något mer??? Ja, först och främst - det är INTE lätt och man måste ge alla en möjlighet att bevisa att det hela är allvarligt menat  - speciellt om det handlar om individer/organisationer som tidigare visat många prov på etiskt tveksamma uppfattningar/handlingar. Människor KAN naturligtvis verkligen ändra grundsyn, men då brukar de praktiska handlingarna förändras på genomgripande sätt. Som uttrycket säger "The proof is in The pudding", man får helt enkelt se vad som "serveras" - så det inte är "kejsarens nya kläder". Många tror dessutom säkert även med all säkerhet att det som de säger och det som de gör överensstämmer, trots att många andra uppfattar det som totalt motsägelsefullt - såg t.ex nyss ett uttalande från en häst profil där de fina orden och vad hen visar i verkligheten ligger ljusår ifrån varandra... 

Hur man bedömer och bemöter ethics washing är en jätteviktig fråga (och kommer antagligen bli allt viktigare framöver) inom hästvärlden, som rör många lager av förändring, förändringsvilja eller ren strategi. Vi har dessutom inom hästvärlden ett antal problematiska systemfel som bör/måste adresseras på sikt om vi ska kunna behålla vår sociala licens. 

Här nedan finns en del länkar som handlar om "greenwashing" och "ethics washing" om du vill läsa mera. 

Citat från en av länkarna nedan: "No, it is not about washing your clothes in a responsible way. Ethics Washing refers to the practice of ethical window dressing. It is where an organization gives lip service to ethics to make it seem as though it acts responsibly but does not do anything to make sure that, in fact, it is occurring in practice. Ethics is mainly for show. In other words, the organization adopts the position: “We are an ethical organization. Just look at these policies.”

Ethics washing – also called “ethics theater” – is the practice of fabricating or exaggerating a company’s interest in equitable AI systems that work for everyone. Organization’s that practice it follow a concept that can best be characterized as promoting ethics for the good of all. Some point to Google’s experience in 2019 of creating an Artificial Intelligence (AI) ethics board only to disband it less than two weeks later."




måndag 24 maj 2021

Att vara duktig elev till en dålig lärare

Ekipaget/tränaren på bilden har inget med texten att göra utan är bara en beskrivande bild av förhållandet elev/lärare

En vän till mig brukar säga att det finns många exempel på ovanstående inom hästvärlden...

Tyvärr måste jag ge henne rätt. Man ser dagligen exempel från sociala medier där ryttare/hästägare rider/hanterar hästar på sätt som strider mot det mesta som inlärning och biomekanik säger. Man ser även dagligen filmer där tränare antingen ger råd till ryttaren som är kontraproduktivt, helt felaktiga alternativt inte adresserar grundläggande problem. 

Ibland ser man ryttare som tränar för någon på relativt hög nivå (medelsvår/svår klass) där det finns stora grundläggande problem som inte adresseras, utan istället tränar man på avancerade rörelser/övningar. Det är som att tro att man skall bygga ett hållbart och bra hus på en grund som är sned, vind och trasig. Ett hus på en sådan grund kommer förr eller senare rasa. När det gäller häst så blir resultatet antingen en skadad häst och/eller att man inte kommer längre i utbildningen av ekipaget... Något som idag ses i försäkringsbolagens skadestatistik.

Inom hästsporten finns det dessutom en tradition av muntligt överförande av kunskap som jag anser vara ett problem. Många ryttare rider för en ridlärare/tränare (som i bästa fall är en bra sådan, i sämsta fall en dålig) där kunskapsförmedlingen ofta är bristfällig. I värsta fall kommer denna ryttare i sin tur bli tränare för andra ryttare. Det blir då lätt som "viskningsleken" - det som kanske från början hade någon bra substans blir för varje led i kedjan allt mer urvattnat och i värsta fall helt förvrängt.

Ovanstående är inte ryttarnas fel utan ett systemfel. Dels för att det ofta inte ens finns ett regelrätt system (åtminstone inte ett som följer hästens biomekanik och inlärningsprinciper) och för det andra att det eventuella systemet inte appliceras och tydliggörs. Verkliga diskussioner kring inlärning, metoder och pedagogik finns alltför sällan inom ridlärar/tränarkåren (och inte heller mellan tränare och elev). Det finns helt enkelt ingen kvalitetssäkring. Att som ryttare hitta en BRA lärare är inte lätt - utan det görs ofta genom att titta på vederbörandes tävlingsmeriter och/eller hur "känd"/populär vederbörande är. Bägge delar sådant som inte egentligen säger NÅGONTING om vederbörandes verkliga kunskap eller förmåga att förmedla denna. 

Hur skall man komma tillrätta med ovanstående? Går det ens? Tror tyvärr inte att nuvarande strukturer kommer att förändras nämnvärt - de är fast förankrade i hästvärlden och det skulle krävas ett mindre mirakel för att åstadkomma några grundläggande förändringar - och vem skulle vara initiativtagare till en sådan förändring? Knappast de som är i "systemet" för de "tjänar" på att inget förändras. Att någon kraft utifrån skulle förändra tror jag inte heller på, det finns för mycket makt och pengar som spelar in för att nuvarande maktstruktur skall kunna påverkas att göra någon större förändring... Jag är pga ovanstående rätt pessimistisk när det gäller förändringar av ovanstående - för ryttare i allmänhet har varken kunskap eller ens bryr sig om ovanstående. Man rider hellre för en tränare som säger "bra, braa" i olika tonlägen och/eller någon som har status inom hästvärlden så man kan säga "jag rider för....!" än att söka någon som kanske ställer krav på verklig grundkunskap innan ribban höjs. Ovanstående är ett konkret hot mot såväl kunskapsnivån hos kommande ryttare men framför allt för hästens hälsa.

Tror enda möjliga vägen som enskild ryttare är att själv vara väldigt selektiv när man väljer ridlärare/tränare. Noga försöka lära sig så mycket som möjligt om inlärningsprinciper, biomekanik och andra aspekter kring hur hästar fungerar. Genom att skaffa dig egen kunskap kan du undvika de värsta minorna när du söker tränare. Att inte låta sig imponeras enbart av vilka meriter tränaren har utan noga undersöka vilka träningsmetoder, hästsyn m m som vederbörande har. Att sen inte utan vidare "köpa" det tränaren säger - ställ frågan "varför?" så ofta som möjligt och nöj dig inte förrän tränaren gett en noggrann förklaring som verkar trovärdig och logisk. Viktigast av allt - notera nog hur din häst reagerar på träningen, det är alltid den som får betala priset för det vi människor gör med och mot den! 

Sist men inte minst - tro inte på "quick fixes" - att träna häst hållbart kräver TID, speciellt om träningen/utbildningen tidigare haft luckor hos dig som ryttare och/eller hos hästen. Hittar du en tränare som du tror på, håll fast vid denne - fladdra inte som en fjäril mellan olika tränare (framför allt inte om de har olika träningsfilosofier). Det krävs en röd tråd för att på allvar komma någonstans med din och din hästs utbildning.

måndag 3 maj 2021

Kill your darlings...

Handen på hjärtat, hur benägen är DU att
tänka utanför boxen?

Det är en sak att "skruva lite" på sina valda sanningar och referensramar och något annat att faktiskt i någon mån sträcka sig utanför dessa ramar... Att vara öppen och på ett så förutsättningslöst sätt man kan, utmana det man tror sig kunna och veta är inte lätt.

Hörde för ett tag sedan när man i en podd diskuterade just detta och tog som exempel där de i sitt möte med en ny tränare upplevde att de verkligen fått utmana sitt tidigare tänk. Skulle varit intressant att veta på vilket sätt, för min upplevelse är ofta att människor upplever att de har tänkt utanför boxen då de i själva verket bara förflyttat sig en aning från "centrum" men fortfarande befinner sig i boxen... 

Alla ser vi på omvärlden (och på oss själva) med färgad lins...

För dryga 6 år sedan skrev jag ett inlägg på ovanstående tema "Referensramar och färgad lins"




onsdag 17 mars 2021

Trender som kommer och ibland går igen...


Pratade för en tid sedan, med min vän som är veterinär, om hennes upplevelse att karies hos häst ökat rätt dramatiskt (enligt hennes uppfattning) senaste åren. Karies var något som för 10-20 år sedan sällan konstaterades på häst. Vi diskuterade hur mycket av detta beror på att man kanske inte var medveten om karies på samma sätt som idag, men också vad som kan ha påverkat förekomsten (för det är inte bara hon som konstaterat att förekomsten ökat utan det finns även forskningskällor på detta - sök t.ex på tänder/karies på Hästsverige.se).

Min kompis teori/uppfattning (som hon delar med åtminstone en del andra veterinärer) är att den ökade förekomsten sammanfallit med den allt mer utbredda användningen av hösilage och även den vanligare fria tillgången av foder. Exakt vad ovanstående beror på vet jag inte (en del tror det beror på annat ph-värde i hösilage och att även strukturen är annorlunda) och det är inte heller skälet till varför jag skriver detta blogginlägg. Det är istället att vårt samtal fick mig att reflektera över vilka trender/moden/företeelser som jag sett komma (och ibland gå) inom hästsporten genom åren, och vad det är som gör att de dyker upp och/eller försvinner...

Under 70-80 talet så gav t.ex SLU ut foderrekommendationer (främst för unghästar) som idag nog skulle få de flesta att slå sig för pannan. Vet inte riktigt var man fick dessa rekommendationer ifrån men jag misstänker att det var att man helt enkelt överförde dessa o i princip rakt av, direkt från forskning om nötdjursuppfödning. På den tiden fanns inte mycket forskning inriktad på häst och att då ta foderrekommendationer från nöt - där maximal tillväxt är önskvärd och djuret dessutom har en livstid innan slakt på kanske omkring 6 mån - 1,5 år och djuret i fråga inte heller skall utföra någon form av arbete - ter sig i dag, med den kunskap som finns nu inte särskilt smart. För det sättet att tänka resulterade i att rekommendationerna var närmast orimliga mängder kraftfoder till unghästar. Att rekommendationen kunde hamna på 5-6 kg kraftfoder totalt var långt ifrån ovanligt (och dessutom med idag ansett relativt små grovfodergivor). Något som antagligen är vettigt om man enbart ser till maximal tillväxt, men som knappast är det ur hållbarhetssynpunkt för en häst som i bästa fall skall leva och fungera i 15-25 år. Som tur är så har ovanstående sätt att resonera försvunnit på senare år.

En annan sak som var väldigt vanlig på 80-talet var regelmässig användning av "Tokosel" (ett preparat med E-vitamin o Selen). "Alla" gav det... Överhuvudtaget så har tillskottsmarknaden under åren haft många preparat som under perioder varit allmänt använda och ansetts närmast livsnödvändiga, för att några år senare varit helt "ute". Samma gäller många utrustningsdetaljer - de säljs i mängder under ett antal år (tack vare "mördande reklam" och ofta någon elitryttare som frontfigur) för att ett tag senare vara helt ute, då det kommit andra produkter på marknaden.

En företeelse som ökat närmast lavinartat på senare år är fri tillgång till grovfoder. Något som är såväl bra som mindre bra. Fördelen är att man då tillgodoser inte bara hästens näringsbehov utan även tuggbehov och att antalet hästar med magsår rimligtvis bör ha minskat. Till nackdelarna finns risken för överutfodring med välfärdssjukdomar som fång, insulinresistens m m som följd (något som även ökat lavinartat). Den större andelen hästar med karies har antagligen också med detta förändrade sätt att fodra att göra.

Många företeelser blir vanliga för att någon "elitryttare" använder det. Ett nuvarande exempel är att linda hästens ben med en padd som går upp över halva karpus. Vet inte vem som kom med det modet från början men det är ett helt vansinnigt påhitt enligt min uppfattning. Det finns forskning som tyder på att överhuvudtaget linda vid ridning (och i andra fall också, om det inte rör sig om rena sårbandage eller liknande) har betydligt fler nackdelar än fördelar. Att dessutom linda så padden sticker upp över karpus har INGA som helst fördelar, bara nackdelar. Den som kan peka på någon fördel får gärna informera mig om den i så fall...

Andra moden som också kommit ifrån någon/några idoliserade ryttare är hyperflexion/rollkur/ldr - trots att all tillgänglig forskning visar att det inte finns några för hästen positiva effekter av detta. Samma gäller den alltmer ökande användningen av olika stjälptyglar som graman m m.

Man bör alltid fundera över - vem säger att detta är bra? Är det vetenskapligt utförda studier (helst stora) eller? Verkar det logiskt och ligger det i linje med hur hästar fungerar?

Det finns stort antal andra "trender" som kommit och ibland gått genom åren - ibland har det varit bra saker som blivit kvar (eller tyvärr försvunnit), andra gånger raka motsatsen (som förhoppningsvis i så fall snabbt försvunnit, men i vissa fall envist blivit kvar trots mängder av vetenskapliga bevis för att de borde försvinna).

Är vi hästmänniskor allmänt lättmanipulerade eller?

fredag 8 januari 2021

Hur undviker man en "skänkeldöd" häst?


Vad man först måste konstatera är att "skänkeldöda" hästar finns inte... Vad som hänt med en häst som uppfattas som "skänkeldöd" är att inlärningen och underhållandet av hjälperna i mer eller mindre grad misslyckats.

Hästar kan ha mer eller mindre egen bjudning - vissa hästar är kvicka, reaktiva och andra är mera sävliga och långsamma (relativt sätt) i sin natur. De förstnämnda hästarna är lättare att behålla reaktiva för hjälperna men det är långt ifrån omöjligt även med de sistnämnda.

Faktorer som påverkar:

Motivation!
En av de viktigaste aspekterna för att bibehålla (och öka) framåtbjudningen hos hästen är dess motivation. Hur rolig tycker din häst att träningen är? Det finns massor med saker man kan göra för att uppmuntra motivationen - beröm vid minsta framsteg (mer om detta nedan), variera såväl ridning/träning som plats. 

Fastna inte i ridhus utan rid i skogen, på utebana, tömkör, löshoppa, hoppa, markarbeta på olika sätt m m. Gör arbetet meningsfullt och roligt för hästen!

EN hjälp i taget
Använd bara en hjälp i taget dvs "hand utan skänkel, skänkel utan hand". Hand och skänkel samtidigt ("cykla med handbromsen på") kan döda den mest framåttänkande häst. Driv inte heller med sätet eller kläm konstant med benen - bägge de sakerna tenderar att göra hästen avtrubbad.

Aldrig använda en hjälp STARKARE för att få bättre reaktion
Man får ofta rådet att, om hästen inte reagerar på skänkelhjälpen, att använda en starkare hjälp nästa gång. Det är inget bra råd för vad du tränar då är att avtrubba hästen för hjälperna. Använd istället någon form av förstärkning av skänkelhjälpen och upprepa skänkelhjälpen lika lätt som första gången.

"Tjata" inte
Att konstant hela tiden "tjata" med hjälperna (även förstärkningshjälperna) tränar även det bara en sak - en trögare och allt mer avstängd häst. Se till att det hela tiden är en balans mellan rörelse och vila. Ha korta arbetspass med vila emellan. Har man t.ex en häst som i skritt inte går fram ordentligt kan det vara bättre att låta den hästen göra en kort vila stillastående. I stället för att kanske sitta och tjata med skänklarna i skritten... Desto mer omotiverad hästen är desto viktigare är det med täta vilopauser (behöver inte vara långa men som en belöning av väl utfört arbete även om det bara är ett halvt varv på en volt).

Använd förstärkningshjälper (röst, spö)
Experimentera vilka förstärkningar som fungerar bäst på just den aktuella hästen. Det kan vara olika röstkommandon (klickanden, smackning osv) men det kan även vara olika användningar av spö. Många ser på spö som "spöa, slå" och anser att användande av spö är uteslutande negativt. Då har man helt missförstått användningsmöjligheterna för spöet. Man ska mer se det som en förlängd del av sin arm som man kan peka med, lära in olika betydelse för beroende på var och hur man lägger det mot hästen. Spö kan t.o.m vara förhållande beroende på hur man använder det. På en häst som inte längre lyssnar eller är motiverad för skänkeln kan man använda det som en ljudeffekt genom att svizza med det i luften, eller att fästa en plastpåse längst ut som orsakar ett ljud när man rör det i luften. Att hårt klatscha till (eller ännu värre slå) hästen med spöet är INTE hur spö skall användas. 

Kanske reagerar någon på att jag inte nämner sporrar här och det är medvetet. Sporren är egentligen inte tänkt som framåtdrivande hjälp utan som en samlande. Sporrar bör användas mycket sparsamt och endast av ryttare som har full kontroll på sin skänkel. Annars kommer även den användningen att få en avtrubbande effekt.

BERÖM
Vikten av beröm för att öka motivationen hos hästen kan inte tillräckligt poängteras! Vi ryttare är i allmänhet rätt "bra" på att "vara på" hästen när den inte gör som vi önskar. Däremot är beröm när hästen gör det vi vill alltför sällsynt. Berömmet kan var allt ifrån användning av rösten, en strykning på halsen, en morotsbit, totalt lättande av hjälperna till en skrittpaus eller t.o.m en stunds stillastående. 

Sammanfattningsvis
så kan man säga att INGEN häst behöver bli "trög" - det är vårt ansvar som ryttare att upprätthålla hästens reaktioner på våra hjälper. Lyckas vi inte med det så är det någon av ovanstående punkter (eller alla) som vi behöver träna på. En häst som redan blivit avtrubbad för hjälperna måste man först utreda vad detta beror på. Mår hästen bra psykiskt och fysiskt? Har den tillräckligt mycket social kontakt med andra hästar? Tränas den tillräckligt varierat? När man kommit fram till vilka saker som orsakar "trögheten" kan man sedan välja en eller flera av ovanstående saker att träna specifikt.

Har hästen blivit trög för skänkeln kan man t.ex göra en "leg lesson" dvs att man ger hästen en lätt skänkelhjälp, reagerar inte hästen på denna gör man om en lätt skänkelhjälp och samtidigt förstärker med något som man vet att hästen reagerar framåt på (t.ex swischar med spöet i luften). Det är oerhört viktigt (för om denna leg lesson skall fungera) att man när hästen då förhoppningsvis springer iväg framåt att man ABSOLUT INTE bromsar hästen i munnen utan låter den springa iväg, även om det kanske blir mer än man tänkt sig. Sen bromsar man mjukt in hästen igen och upprepar. De allra flesta hästar - där det hela inte gått alltför långt, behöver inte många upprepningar för att sedan börja svara betydligt bättre för en lätt skänkelhjälp. Det viktigaste i all ridning framöver är dock att använda EN hjälp i taget och inte rida med handbromsen på. Har du aldrig gjort en sådan här leg lesson bör du ta hjälp av en ridlärare som förstår hur den skall göras. 

Är hästen/ponnyn väldigt avstängd för hjälperna kan det ta tid att åtgärda allt som behöver åtgärdas innan man får varaktigt resultat.

Man måste vara medveten om att så snart vi hanterar/rider/kör hästen så är det alltid någon som lär sig något - frågan är vem och vad? Likaväl som att vi kan lära hästen saker så kan även en "avinlärning" ske. Ju mer vi kan renodla, förenkla våra olika hjälper och se till att de inte blir motstridiga, desto lättare är det såväl att lära hästen något som att se till att den förblir reaktiv på våra hjälper. 

"Ridningen är enkel, men inte lätt"

Spö - ett fantastiskt hjälpmedel och ett fruktansvärt vapen...


Många människor har skarpa uppfattningar för och emot spö inom hästsporten...
Skälet till att vissa människor tycker att spö är fruktansvärt och något man absolut inte ska använda dem är nog att många förknippar det med "spöa" och "ge spö" eftersom det ofta är de enda användningarna som man kommer i kontakt med. Utbildningen kring hur man kan använda sig av ett spö på andra sätt är normalt sett närmast obefintliga.

Som vanligt med olika typer av utrustning finns det olika användningar av dem som kan ha olika för- och nackdelar. Missbruk av spö är fruktansvärt och skall stävjas på alla tänkbara sätt. Men enligt min uppfattning kan ett spö kan vara ett fantastiskt redskap/hjälpmedel som inte har något som helst med våld eller hot om våld att göra. Att helt vilja förbjuda spö är lite som att t.ex förbjuda knivar för att de KAN användas för att skada någon. 

Man kan genom att placera spöet på olika sätt - såväl på hästens kropp som i luften lära hästen olika saker. Det handlar precis som så mycket annat om att lära in ett signalsystem som är förståeligt för hästen. Man kan lära hästen att flytta sig i olika riktningar (såväl att gå mot spöet som ifrån). Spöet kan fungera framåtbjudande men även förhållande eller t.o.m som stoppsignal. 

Här finns länk till ett tidigare inlägg jag gjort för flera år sedan om just användning av spö.