Hej alla!

Här är Birca´s blogg om stallets människor och hästar. Här kan du läsa om vad som händer i stallet samt mina reflektioner över olika hästrelaterade företeelser. Vill även du skriva inlägg här? Kontakta då mig via mail cas.birca@telia.com

Farre på hästarnas evigt gröna ängar!

onsdag 24 november 2021

Svenskt ridsystem?

På spaning efter klassisk ridning: Klas Adam Ehrengranat
 På spaning efter klassisk ridning: Klas Adam Ehrengranat
Nedanstående blogginlägg började jag skriva för flera år sedan - det har sen varit "på vänt" och jag har ibland återkommit till det för att skriva/ändra lite. I veckan fick jag så några videos från en ridlektion sänt till mig - från en av landets ridskolor (med ett flertal Level 1, 2 och 3 utbildade ridlärare). De filmerna fick mig att återigen titta igenom detta inlägg eftersom det tyvärr inte var särskilt positiva bilder dessa videos visade (och inte heller några unika undantag). De bekräftade tyvärr istället min uppfattning.
.........

Finns det egentligen något SVENSKT ridsystem? Har vi något system på våra ridskolor som säkerställer att våra ridelever får en god grund?

Själv är jag lite tveksam om det verkligen är så... I SvRFs dokument "Framtidens Ridskola" står det bl.a att "Den svenska ridskolan skall vara världsledande vad gäller att förmedla kunskap, social gemenskap och ett livslångt intresse för hästar och ridning."

Det står även att "Ridskolan skall ge god grundutbildning". Gör vi det ??? (och då menar jag ridskolor generellt i hela landet). Är inte helt övertygad om det... 


Det vore väldigt intressant att diskutera hur utfallet på våra ridskolor faktiskt är? Dvs hur pass bra blir ”snittprodukten” – alltså den genomsnittliga ryttaren? Alla system kan få fram enstaka ”superryttare” som skulle blivit bra alldeles oavsett inom vilket system de rider. Frågan är istället hur bra blir den ”genomsnittliga” ryttaren (eller t.o.m hur bra blir den MINST naturligt begåvade ryttaren)??? 

Min upplevelse är tyvärr att den genomsnittliga ryttaren inte blir särskilt bra - dessutom tror jag

många slutar innan de utvecklats så långt de skulle kunna, många gånger kanske pga att de inte längre känner att de utvecklas?

torsdag 28 oktober 2021

Debattklimat?

Om debattklimatet i Sverige... (och i hästvärlden specifikt). "Houston, we have a problem".

Nu har det hänt, igen, inlägg/trådar tas bort för att alla inte är överens. Personer lämnar grupper, andra stängs av (eller begränsas i möjligheten att göra inlägg). Naturligtvis kan det finnas tillfällen när såväl avstängningar som borttagning av inlägg är befogade men frågan är var ribban normalt läggs?

Jag pratar just denna gång om en diskussion i en (stängd) hästgrupp som började med en delning av en tidningsartikel. En del läsare var kritiska till innehållet och då främst den häst- och inlärningsfilosofi som artikeln gav uttryck för. Personligen gjorde jag ett inlägg där jag skrev att man hade hoppats att den syn på häst som artikeln visade på skulle varit borta från hästvärlden vid det här laget och att den dessutom (enligt mig) gav ett intryck av bristande insikt om bl.a inlärningsprinciper. Dessutom använde jag (tyvärr) uttrycket "grottmänniskoridning" när jag beskrev den filosofi som gavs uttryck för i artikeln. Detta som en humoristisk referens till de tecknade serier som visar en man med klubba i handen som släpar sin kvinna efter sig i håret (i det här fallet syftande på osofistikerad ridning med metoder som inte hör hemma i nutid). Det var dock ett onödigt och klantigt försök till användning av ironi/satir som föll platt och även uppenbart missförstods av en del. 

Även andra än jag var kritiska till artikeln. Jag följde inte tråden hela tiden och sent på kvällen togs den så bort i sin helhet. Jag vet därför inte hur skarpa kommentarerna blev i slutet men i det jag hann se var det inga personangrepp, människor hade olika uppfattningar och diskuterade men mer än så uppfattade jag inte det hela. Ursprungsinlägget är borta men däremot kom flera nya inlägg om personer som pga denna diskussion väljer att gå ur gruppen. Något som naturligtvis känns både onödigt och tråkigt och dessutom svårt att bilda sig en uppfattning om relevansen av, eftersom man inte kan läsa inlägget och kommentarerna längre.

Tyvärr så krävs det knappt något (generellt i Sveriges debattklimat, inte bara i hästvärlden) för att saker skall börja kallas både det ena o andra, hot/hat/mobbing är bara några av de epitet som snabbare än blixten ofta dyker upp så snart några personer inte är överens i sakfrågor. Denna fokusförförflyttning är olycklig av flera skäl och gäller även de gånger när tyvärr någon specifik person kritiseras – då flyttas DIREKT fokus till VEM som gjort eller inte gjort något istället för att fokus läggs på VAD hästen utsätts för och vad systemfelen är. Som jag skrivit många gånger är det INTE intressant VEM som gör saker, däremot är det högintressant att dels diskutera hur det påverkar hästarna och även vilka systemfel som orsakar att de kan uppstå. Ovanstående teknik att fokusförflytta styr effektivt (i nio av tio fall) bort diskussionen från själva sakfrågorna, och man kan därför fundera på om just det ibland även är den primära orsaken till taktiken?

Därför nu till problemet - det här fenomenet att inget kritiskt ska få skrivas, att man inte ska kunna diskutera/vara oense, sätter enligt mig en stor, blöt filt över hela utvecklingen inom hästvärlden. Dels blir människor ofta extremt lättkränkta (dessutom många gånger på någon annans vägnar), och därför blir det svårt att på sansade sätt diskutera o lyfta olika synvinklar. Det blir lätt pajkastning och mynnar bara ut i "jag har rätt o du har FEL". Vi människor försvarar ofta våra bias o myias intill absurditetens gräns, istället för att på allvar lyssna och diskutera våra oenigheter. Alla har vi bias o myias men det gäller (så långt det är möjligt) att vara medvetna om dem och försöka lyfta diskussionerna förbi dessa.

Enligt min uppfattning så är debatter/diskussioner nödvändiga för att vi både ska särskåda och ifrågasätta befintliga normer och dessutom kanske så småningom enas om en bättre väg framåt. Man behöver för det inte alltid vara ense (för utvecklingens skull SKA man kanske inte ens vara ense för "där alla tänker lika tänks det inte särskilt mycket") utan idéer o tankar behöver stötas o blötas mot varandra. Inom hästvärlden har det dessutom på senare år kommit allt mer forskningsbaserade rön som man kan luta sig mot.

Dessutom kan man faktiskt VÄLJA hur man förhåller sig till det som skrivs på sociala medier. När man ser något som man reagerar på (vilket åtminstone jag gör ofta) kan man börja med att fundera på "är det här så viktigt för mig att reagera på så jag MÅSTE skriva något, eller kan jag bara välja att scrolla förbi även om jag tycker det är korkat/fel/irriterande osv (välj reaktion)? OM jag väljer att skriva något - är jag villig att ta konsekvenserna av det och redo för att alla kanske inte håller med mig?

Ta inte alla kommentarer personligt! Skilj på sak och person. Även om man är oense behöver det inte innebära att den andra personen hatar eller mobbar dig. Och skulle det mot förmodan vara så att de gör det så är det DERAS problem, inte ditt. OM du väljer att gå ur en grupp pga det som skrivs i den - fundera på om det är nödvändigt att skriva det i gruppen? Varför skulle det vara väsentligt och för vem? Om du känner att du måste markera för någon - t
a i stället kontakt med administratörer(na) för gruppen och förklara ditt ställningstagande. 

Vad och hur kan vi göra för att tillsammans försöka förbättra debattklimatet??? Att öka toleransen för att människor har olika uppfattningar och komma vidare TROTS detta, för att gemensamt komma fram till en bra (framför allt för HÄSTEN) väg framåt. Att kunna diskutera öppet och ärligt om SAKFRÅGOR, system(fel) och utan personangrepp.

 PS. Det ÄR dessutom väldigt svårt att i skrift göra sig förstådd - ALLT går att missförstå och gör det också. När man pratar öga mot öga är det mkt annat som påverkar, som minspel, tonfall osv. Dessutom kan man då få (och även ge) en direkt respons. Vid skriftlig kommunikation blir det en fördröjning. Något som i princip alltid missförstås är dessutom satir/ironi - det går oftast många förbi... Därför gör man bäst i att undvika sådant, något som jag borde gjort i ovanstående exempel 😏.

 

söndag 29 augusti 2021

När du förändrar ditt sätt att se, så förändras det du ser...

En bild först publicerad 1892 - vad ser du (först)?

Jag upphör aldrig att förvånas över hur olika vi människor kan uppfatta saker. Såväl i skriven text som i bilder.

Även om vi många gånger ser samma saker så SER vi inte samma sak... Eller hör/läser för den delen. 

Ovanstående blir så uppenbart när man följer olika diskussioner om häst och ridning (skulle för övrigt kunna vara vad som helst, behöver inte handla om häst).

Där en person ser fantastiska rörelser, lösgjordhet, spänst och skicklig ridning ser en annan kanske spänning, tvång, onaturliga/störda rörelser och övergrepp... Vem har då rätt? Ja, det handlar mycket om perspektiv. Vilken färgad lins man har på sig. En lins som i sin tur beror på tidigare erfarenheter och valda sanningar.

Det är oerhört svårt (för att inte säga omöjligt) att ändra någon annan människas uppfattning. Det enda man kan hoppas på är att vederbörande inte omedelbart förkastar ett annat perspektiv utan istället förhåller sig öppen och reflekterar kring det sagda/skrivna/visade. Den enda som kan ändra uppfattning är personen själv - och då är det ofta efter en ganska lång inledande process. En process som kan startas av en mängd olika skäl. Av en (speciell) häst är ofta fallet när det kommer till sättet man ser på och förhåller sig till saker inom hästvärlden. 

Fundera på vad det är du ser och vad som gör att du ser just det du ser? Eller varför du tolkar det du hör/ser i text på det sätt du gör? Själv har jag (av en mängd orsaker) ändrat mitt sätt att se på hästar och ridning de senaste 20-25 åren, genom att träffa människor (som jag ofta kommit i kontakt med genom tillfälligheter) som fått mig att omvärdera det jag trott mig kunna och veta. Det har fått mig att inse att "när man ändrar sitt sätt att se så förändrar sig det man ser" (citat av Warwick Schiller). Och när man väl ser (eller blir uppmärksammad på) vissa detaljer så kan man inte "o'se". 

fredag 30 juli 2021

Förbjuda all tävling med djur?

Häst på internationell tävlingsframridning våren 2020

Tillägg 2021-08-09: Det bör nog förtydligas att varken jag personligen (eller föreningen Equiethics - som jag är ordförande i och initiativtagare till - vill förbjuda varken ridning/körning eller tävling! Detta blogginlägg har jag skrivit eftersom jag anser att det finns problem inom tävlingssporten som behöver reflekteras kring och diskutera. Gör vi inte det så är det stor risk att vi på sikt förlorar sportens SLO. 

Det här inlägget började jag skriva redan för ett par år sedan... Nu med OS 2021 i full gång har detta aktualiserats för min del, så nu har jag återkommit till mitt tidigare bloggutkast. Det blir allt mer uppenbart (enligt min uppfattning) att vi har stora systemfel och etiska problem när det gäller tävling med häst, inte minst rapporteringen från årets OS visar på detta. Hästsporten har inte råd med ovanstående om den ska få behålla sin sociala licens på sikt. För även om många inom hästvärlden inte ser några som helst problem med tävlandet (och vad som händer hästarna) utan istället hyllar detta, så är det en allt större grupp (såväl internt inom hästvärlden som bland allmänheten) som inte gillar stora delar av det som de ser.

Det börjar därför allt mer "brännas" inom hästsporten... Hela tiden kommer det nya rapporter om ytterst tveksamma träningsmetoder som tyvärr (pga att det oftast är kända, framgångsrika tävlingsryttare som utövar dessa metoder, utan att beslutande organisationer sätter ordentliga gränser för vad som är ok)  verkar ha en tendens att sprida sig "neråt" inom hästsporten till de "vanliga" ryttarna. Ett exempel är LDR (Low, deep and round eller som jag istället kallar det "Lightly disguised rollkur") som numera är mer eller mindre norm på alla nivåer... Tävlingssporten gräver själv en allt djupare grop där den sociala licensen allt mer kommer i riskzonen. 

Har inte följt hela OS dressyren 2021 men många av de klipp jag sett (och de diskussioner jag läst i sociala medier) har tyvärr gjort att jag alltmer funderat på om tävling med djur (häst) verkligen är etiskt försvarbart? Dels ur synpunkten att hur vettigt är det egentligen att skicka hästar jorden runt för tävling men även för de etiska implikationer som finns i själva tävlingsmomenten? GÅR det verkligen att upprätthålla (och/eller säkerställa) hästvälfärd i tävlingssammanhang? Tveksamt, ytterst tveksamt... 

Tänk tanken om all tävling med djur skulle förbjudas??? Om man ser 20-30 år framåt i tiden är det inte alls ett otänkbart scenario. Om inte sporten själv sanerar inom sina led finns en överhängande risk att det så småningom kan bli följden, frågan är mer hur lång tid det kommer att ta. Omvärldens sociala licens för tävling med djur diskuteras redan idag inom olika grupperingar. Det diskuteras t.ex om att inte alla av ridsportens grenar skall få vara kvar i OS - visserligen inte främst av djurskyddsskäl utan bl.a av ekonomiska sådana. Om ridsporten försvinner som OS gren så kommer det i sin tur att påverka stora delar av den övriga tävlingsverksamheten.

Det finns exempel från andra verksamheter i världen där den sociala licensen - "social licens to operate" (SLO) - har dragits in. Bl.a när det gäller användandet av djur i samband med cirkus, rävjakt och när det gäller gruvdrift. För hästsportens del så är det inte enbart tävlingssporten som står på spel utan det är ALL användning/handhavande, även på hobbynivå, som i slutänden ligger i vågskålen. Försvinner licensen för tävling med djur är det stor risk att även SLO för annat hästrelaterat på sikt försvinner. Det är därför ALLA hästmänniskors ansvar att se till att det finns positiva saker att försvara, men även att arbeta för att få bort det som kan anses (internt och bland allmänheten) som icke hästvänligt. Medvetenheten ökar sakta inom flera delar av hästvärlden, tyvärr som det verkar, långsammast, från häst/ryttar/ansvariga organisationers sida. Det FINNS dock organisationer i världen som tar SLO på allvar, bl.a det Australiensiska galoppförbudet. Nedanstående citat uttalades redan 2016.

Ray Murrihy, outgoing chief steward in New South Wales:

If we don’t pay due regard to welfare matters, it will be at our peril. If we don’t do it ourselves, the next time we’ll be sitting in the back seat, not the driver’s seat.

Här är en länk till mera info om Australiens arbete inom galoppvärlden.

Mera om Social licens (slideshow)

Ibland får jag frågan om jag tycker att man ska tävla med djur eller ej. Jag måste då erkänna att jag är kluven i min uppfattning. En del av mig vill säga "självklart ska man kunna tävla med djur - under förutsättning att det görs på ett etiskt hållbart sätt". En annan del av mig säger "det bästa för djuren vore nog om tävling med dem upphörde!" Hur kan jag då var kluven - ja, främst för att förstnämnda argumenten i princip (enligt min uppfattning) är en utopi och önsketänkande... Tyvärr finns det hur många exempel på det som helst (inte bara inom hästsport utan i alla sammanhang där djur är inblandade). För när tävling kommer in i bilden så får tyvärr ofta(st) djurets bästa en underordnad betydelse. Många tävlingsryttare bedyrar sin fantastiska kärlek till sin häst men oftast så räcker inte den kärleken längre till när hästen inte längre (av vilket skäl det än må vara) uppfyller de förväntningar som ryttaren har på den. I mina ögon är det inte kärlek. Då ÄR hästen enbart ett redskap för ryttarens ambitioner och förväntningar på framgång. Resultatet av det blir ofta att antingen säljer man och skaffar ett nytt redskap alternativt att hästen får betala med sitt liv, för att försäkringspengar ska kunna hämtas ut och finansiera en ny tävlingshäst. Detta många gånger även om hästen med tid skulle kunna rehabiliteras, kanske inte till en tidigare nivå, men till en fungerande användning på lägre nivå. 

I mina ögon är det hyckleri att inte tala klarspråk i ovanstående fall. Att säga att tävlingskarriären är viktigare än hästen kan visserligen i mina ögon te sig en aning känslokallt men jag personligen skulle ändå tycka att den som säger det rent ut har mer integritet än den som låtsas något annat. Men man kanske ljuger så man tror sig själv, vad vet jag... Alla har vi för övrigt "egennyttiga" skäl och orsaker till att vi har hästar i våra liv. Det uppfyller för oss alla någon form av behov, som inte alltid har hästens bästa för ögonen. Så vi alla behöver nog rannsaka oss själva om orsaken till att vi väljer att ha häst. Hästägande ÄR alltid en kompromiss mellan vad vi vill, vad hästen behöver och vad som är praktiskt/ekonomiskt möjligt. Viktiga är att man reflekterar...

Tyvärr så innebär tävling (med pengar, sponsorer, makt, position osv i mixen) att "redskapet", i hästsportens fall ett djur, många gånger får underordnad betydelse. Vid tävling med döda redskap (eller bara människans egen kropp) så spelar detta ingen roll (för då är beslutet och hur det drabbar bara människans) men vid hästsport så är det alltid hästen som får betala priset. Är det verkligen försvarbart?? Skall det överhuvudtaget vara det måste vi nog på sikt åtminstone se till att tävling med häst sker på ett så etiskt försvarbart sätt som det bara är möjligt...

Dessutom har de senaste årtiondenas enorma förändring när det gäller pengarna i elitsporten (med höga prispengar, fantasisummor när det gäller hästar som byter ägare, sponsoravtal i mångmiljonklassen osv) inneburit att HÄSTEN fått allt mer tillbakadragen betydelse i sammanhanget även om det är kring den allt cirklar. Ryttare och ägare gör det som krävs för att bevaka den (bl.a ekonomiska) investering som hästen innebär vilket innebär att det inte alltid är för hästens bästa det som görs med och mot den. När pengar kommer med i spelet så slås oftast alla andra hänsynstaganden mer eller mindre ut...

Vad jag tycker om tävling med hästar just nu? Ja, ärligt talat vet jag inte riktigt. Främst för att människans främsta egenskap tyvärr inte är omhändertagande utan jakt på personliga framgångar och ambition som i de allra flesta fall slår det förstnämnda med "hästlängder"... 

MEN, med det sagt så FINNS det ljuspunkter. Det dyker emellanåt upp nya ekipage som står för en mer etiskt försvarbar ridstil. Allt är därför inte kolmörkt. Frågan är dock vilken roll dessa får - blir de nya förebilder? SER ens gemene man skillnaden? Hur skolas folks etiska blick och vems ansvar är det att skola denna?

Hur skulle tävlingsmomentet kunna bli mera etiskt medvetet? T.ex stilhoppning istället för omhoppning på tid? Bedömning av framridning? (vägen till målet MÅSTE ha betydelse, inte bara det som syns på tävlingsbanan) etc

Hur skulle poängbedöming av Hästvälfärd kunna se ut? Att det som är hästvälfärd blev positivt definierat dvs som frihet TILL: "så fint att du har så mjuk o följsam hand", "så fin bjudning o balans utan sporrar eller övervinklat kandar", "sån fin och följsam sits" osv. Alltså istället för att välfärd definieras negativt genom förbud: dvs frihet FRÅN viss typ av bett, sporre, doping, hårt åtspända nosgrimmor, LDR etc. Båda friheterna behövs såklart men om man medvetandegjorde och meriterade positiv frihet skulle mycket vinnas. 

not. begreppen negativ och positiv frihet myntades av Isaiah Berlin inom den politiska teorin. Det är en mycket bra och användbar distinktion.

En utökad/mkt mer ingående utbildning av domare när det gäller hästvälfärdsfrågor vore även på sin plats, så bedömningar speglar och följer TR i högre grad än vad som sker idag.

Till sist:
Hästarna får ALLTID betala priset för det vi människor gör med och mot dem...

måndag 12 juli 2021

Etisk tvätt (eller "Etisk teater") inom hästsporten?

Vad är "Etisk tvätt"? Och vad i hela världen har det med hästsport att göra? 

Uttrycket kommer ifrån uttryck som "ethicswashing" och "greenwashing". Och nej, det har ingenting att göra med att tvätta med ekologiska preparat... Det innebär istället organisationers/företags och enskilda personers "spel för galleriet" för att ge intrycket av att man agerar etiskt (ur miljöhänseende eller ur andra avseenden) utan att i praktiken nödvändigtvis göra det. De etiska riktlinjerna är oftast i första hand fina ord i någon värdegrund eller annat dokument, inte något som genomsyrar verkligheten. Det kallas även "Etisk teater". 

Vi kommer antagligen inom hästsporten närmaste åren se allt fler försök till "Etisk tvätt". Såväl från organisationer och hästföretags sidor som enskilda ryttare med sociala plattformar. Detta eftersom den sociala licensen att rida/tävla blir allt mer ifrågasatt. Det kommer därför att bli allt viktigare att det man gör i alla fall ger intrycket av att vara etiskt försvarbart. 

Personer och organisationer kommer därför bli allt mer medvetna om hur viktigt det är att bygga sitt "etiska varumärke" ur marknadsföringshänseende. Hur kan då vi "vanliga häst människor" avgöra om det vi läser/ser/hör endast är "Etisk tvätt" eller något mer??? Ja, först och främst - det är INTE lätt och man måste ge alla en möjlighet att bevisa att det hela är allvarligt menat  - speciellt om det handlar om individer/organisationer som tidigare visat många prov på etiskt tveksamma uppfattningar/handlingar. Människor KAN naturligtvis verkligen ändra grundsyn, men då brukar de praktiska handlingarna förändras på genomgripande sätt. Som uttrycket säger "The proof is in The pudding", man får helt enkelt se vad som "serveras" - så det inte är "kejsarens nya kläder". Många tror dessutom säkert även med all säkerhet att det som de säger och det som de gör överensstämmer, trots att många andra uppfattar det som totalt motsägelsefullt - såg t.ex nyss ett uttalande från en häst profil där de fina orden och vad hen visar i verkligheten ligger ljusår ifrån varandra... 

Hur man bedömer och bemöter ethics washing är en jätteviktig fråga (och kommer antagligen bli allt viktigare framöver) inom hästvärlden, som rör många lager av förändring, förändringsvilja eller ren strategi. Vi har dessutom inom hästvärlden ett antal problematiska systemfel som bör/måste adresseras på sikt om vi ska kunna behålla vår sociala licens. 

Här nedan finns en del länkar som handlar om "greenwashing" och "ethics washing" om du vill läsa mera. 

Citat från en av länkarna nedan: "No, it is not about washing your clothes in a responsible way. Ethics Washing refers to the practice of ethical window dressing. It is where an organization gives lip service to ethics to make it seem as though it acts responsibly but does not do anything to make sure that, in fact, it is occurring in practice. Ethics is mainly for show. In other words, the organization adopts the position: “We are an ethical organization. Just look at these policies.”

Ethics washing – also called “ethics theater” – is the practice of fabricating or exaggerating a company’s interest in equitable AI systems that work for everyone. Organization’s that practice it follow a concept that can best be characterized as promoting ethics for the good of all. Some point to Google’s experience in 2019 of creating an Artificial Intelligence (AI) ethics board only to disband it less than two weeks later."




måndag 24 maj 2021

Att vara duktig elev till en dålig lärare

Ekipaget/tränaren på bilden har inget med texten att göra utan är bara en beskrivande bild av förhållandet elev/lärare

En vän till mig brukar säga att det finns många exempel på ovanstående inom hästvärlden...

Tyvärr måste jag ge henne rätt. Man ser dagligen exempel från sociala medier där ryttare/hästägare rider/hanterar hästar på sätt som strider mot det mesta som inlärning och biomekanik säger. Man ser även dagligen filmer där tränare antingen ger råd till ryttaren som är kontraproduktivt, helt felaktiga alternativt inte adresserar grundläggande problem. 

Ibland ser man ryttare som tränar för någon på relativt hög nivå (medelsvår/svår klass) där det finns stora grundläggande problem som inte adresseras, utan istället tränar man på avancerade rörelser/övningar. Det är som att tro att man skall bygga ett hållbart och bra hus på en grund som är sned, vind och trasig. Ett hus på en sådan grund kommer förr eller senare rasa. När det gäller häst så blir resultatet antingen en skadad häst och/eller att man inte kommer längre i utbildningen av ekipaget... Något som idag ses i försäkringsbolagens skadestatistik.

Inom hästsporten finns det dessutom en tradition av muntligt överförande av kunskap som jag anser vara ett problem. Många ryttare rider för en ridlärare/tränare (som i bästa fall är en bra sådan, i sämsta fall en dålig) där kunskapsförmedlingen ofta är bristfällig. I värsta fall kommer denna ryttare i sin tur bli tränare för andra ryttare. Det blir då lätt som "viskningsleken" - det som kanske från början hade någon bra substans blir för varje led i kedjan allt mer urvattnat och i värsta fall helt förvrängt.

Ovanstående är inte ryttarnas fel utan ett systemfel. Dels för att det ofta inte ens finns ett regelrätt system (åtminstone inte ett som följer hästens biomekanik och inlärningsprinciper) och för det andra att det eventuella systemet inte appliceras och tydliggörs. Verkliga diskussioner kring inlärning, metoder och pedagogik finns alltför sällan inom ridlärar/tränarkåren (och inte heller mellan tränare och elev). Det finns helt enkelt ingen kvalitetssäkring. Att som ryttare hitta en BRA lärare är inte lätt - utan det görs ofta genom att titta på vederbörandes tävlingsmeriter och/eller hur "känd"/populär vederbörande är. Bägge delar sådant som inte egentligen säger NÅGONTING om vederbörandes verkliga kunskap eller förmåga att förmedla denna. 

Hur skall man komma tillrätta med ovanstående? Går det ens? Tror tyvärr inte att nuvarande strukturer kommer att förändras nämnvärt - de är fast förankrade i hästvärlden och det skulle krävas ett mindre mirakel för att åstadkomma några grundläggande förändringar - och vem skulle vara initiativtagare till en sådan förändring? Knappast de som är i "systemet" för de "tjänar" på att inget förändras. Att någon kraft utifrån skulle förändra tror jag inte heller på, det finns för mycket makt och pengar som spelar in för att nuvarande maktstruktur skall kunna påverkas att göra någon större förändring... Jag är pga ovanstående rätt pessimistisk när det gäller förändringar av ovanstående - för ryttare i allmänhet har varken kunskap eller ens bryr sig om ovanstående. Man rider hellre för en tränare som säger "bra, braa" i olika tonlägen och/eller någon som har status inom hästvärlden så man kan säga "jag rider för....!" än att söka någon som kanske ställer krav på verklig grundkunskap innan ribban höjs. Ovanstående är ett konkret hot mot såväl kunskapsnivån hos kommande ryttare men framför allt för hästens hälsa.

Tror enda möjliga vägen som enskild ryttare är att själv vara väldigt selektiv när man väljer ridlärare/tränare. Noga försöka lära sig så mycket som möjligt om inlärningsprinciper, biomekanik och andra aspekter kring hur hästar fungerar. Genom att skaffa dig egen kunskap kan du undvika de värsta minorna när du söker tränare. Att inte låta sig imponeras enbart av vilka meriter tränaren har utan noga undersöka vilka träningsmetoder, hästsyn m m som vederbörande har. Att sen inte utan vidare "köpa" det tränaren säger - ställ frågan "varför?" så ofta som möjligt och nöj dig inte förrän tränaren gett en noggrann förklaring som verkar trovärdig och logisk. Viktigast av allt - notera nog hur din häst reagerar på träningen, det är alltid den som får betala priset för det vi människor gör med och mot den! 

Sist men inte minst - tro inte på "quick fixes" - att träna häst hållbart kräver TID, speciellt om träningen/utbildningen tidigare haft luckor hos dig som ryttare och/eller hos hästen. Hittar du en tränare som du tror på, håll fast vid denne - fladdra inte som en fjäril mellan olika tränare (framför allt inte om de har olika träningsfilosofier). Det krävs en röd tråd för att på allvar komma någonstans med din och din hästs utbildning.

måndag 3 maj 2021

Kill your darlings...

Handen på hjärtat, hur benägen är DU att
tänka utanför boxen?

Det är en sak att "skruva lite" på sina valda sanningar och referensramar och något annat att faktiskt i någon mån sträcka sig utanför dessa ramar... Att vara öppen och på ett så förutsättningslöst sätt man kan, utmana det man tror sig kunna och veta är inte lätt.

Hörde för ett tag sedan när man i en podd diskuterade just detta och tog som exempel där de i sitt möte med en ny tränare upplevde att de verkligen fått utmana sitt tidigare tänk. Skulle varit intressant att veta på vilket sätt, för min upplevelse är ofta att människor upplever att de har tänkt utanför boxen då de i själva verket bara förflyttat sig en aning från "centrum" men fortfarande befinner sig i boxen... 

Alla ser vi på omvärlden (och på oss själva) med färgad lins...

För dryga 6 år sedan skrev jag ett inlägg på ovanstående tema "Referensramar och färgad lins"




onsdag 17 mars 2021

Trender som kommer och ibland går igen...


Pratade för en tid sedan, med min vän som är veterinär, om hennes upplevelse att karies hos häst ökat rätt dramatiskt (enligt hennes uppfattning) senaste åren. Karies var något som för 10-20 år sedan sällan konstaterades på häst. Vi diskuterade hur mycket av detta beror på att man kanske inte var medveten om karies på samma sätt som idag, men också vad som kan ha påverkat förekomsten (för det är inte bara hon som konstaterat att förekomsten ökat utan det finns även forskningskällor på detta - sök t.ex på tänder/karies på Hästsverige.se).

Min kompis teori/uppfattning (som hon delar med åtminstone en del andra veterinärer) är att den ökade förekomsten sammanfallit med den allt mer utbredda användningen av hösilage och även den vanligare fria tillgången av foder. Exakt vad ovanstående beror på vet jag inte (en del tror det beror på annat ph-värde i hösilage och att även strukturen är annorlunda) och det är inte heller skälet till varför jag skriver detta blogginlägg. Det är istället att vårt samtal fick mig att reflektera över vilka trender/moden/företeelser som jag sett komma (och ibland gå) inom hästsporten genom åren, och vad det är som gör att de dyker upp och/eller försvinner...

Under 70-80 talet så gav t.ex SLU ut foderrekommendationer (främst för unghästar) som idag nog skulle få de flesta att slå sig för pannan. Vet inte riktigt var man fick dessa rekommendationer ifrån men jag misstänker att det var att man helt enkelt överförde dessa o i princip rakt av, direkt från forskning om nötdjursuppfödning. På den tiden fanns inte mycket forskning inriktad på häst och att då ta foderrekommendationer från nöt - där maximal tillväxt är önskvärd och djuret dessutom har en livstid innan slakt på kanske omkring 6 mån - 1,5 år och djuret i fråga inte heller skall utföra någon form av arbete - ter sig i dag, med den kunskap som finns nu inte särskilt smart. För det sättet att tänka resulterade i att rekommendationerna var närmast orimliga mängder kraftfoder till unghästar. Att rekommendationen kunde hamna på 5-6 kg kraftfoder totalt var långt ifrån ovanligt (och dessutom med idag ansett relativt små grovfodergivor). Något som antagligen är vettigt om man enbart ser till maximal tillväxt, men som knappast är det ur hållbarhetssynpunkt för en häst som i bästa fall skall leva och fungera i 15-25 år. Som tur är så har ovanstående sätt att resonera försvunnit på senare år.

En annan sak som var väldigt vanlig på 80-talet var regelmässig användning av "Tokosel" (ett preparat med E-vitamin o Selen). "Alla" gav det... Överhuvudtaget så har tillskottsmarknaden under åren haft många preparat som under perioder varit allmänt använda och ansetts närmast livsnödvändiga, för att några år senare varit helt "ute". Samma gäller många utrustningsdetaljer - de säljs i mängder under ett antal år (tack vare "mördande reklam" och ofta någon elitryttare som frontfigur) för att ett tag senare vara helt ute, då det kommit andra produkter på marknaden.

En företeelse som ökat närmast lavinartat på senare år är fri tillgång till grovfoder. Något som är såväl bra som mindre bra. Fördelen är att man då tillgodoser inte bara hästens näringsbehov utan även tuggbehov och att antalet hästar med magsår rimligtvis bör ha minskat. Till nackdelarna finns risken för överutfodring med välfärdssjukdomar som fång, insulinresistens m m som följd (något som även ökat lavinartat). Den större andelen hästar med karies har antagligen också med detta förändrade sätt att fodra att göra.

Många företeelser blir vanliga för att någon "elitryttare" använder det. Ett nuvarande exempel är att linda hästens ben med en padd som går upp över halva karpus. Vet inte vem som kom med det modet från början men det är ett helt vansinnigt påhitt enligt min uppfattning. Det finns forskning som tyder på att överhuvudtaget linda vid ridning (och i andra fall också, om det inte rör sig om rena sårbandage eller liknande) har betydligt fler nackdelar än fördelar. Att dessutom linda så padden sticker upp över karpus har INGA som helst fördelar, bara nackdelar. Den som kan peka på någon fördel får gärna informera mig om den i så fall...

Andra moden som också kommit ifrån någon/några idoliserade ryttare är hyperflexion/rollkur/ldr - trots att all tillgänglig forskning visar att det inte finns några för hästen positiva effekter av detta. Samma gäller den alltmer ökande användningen av olika stjälptyglar som graman m m.

Man bör alltid fundera över - vem säger att detta är bra? Är det vetenskapligt utförda studier (helst stora) eller? Verkar det logiskt och ligger det i linje med hur hästar fungerar?

Det finns stort antal andra "trender" som kommit och ibland gått genom åren - ibland har det varit bra saker som blivit kvar (eller tyvärr försvunnit), andra gånger raka motsatsen (som förhoppningsvis i så fall snabbt försvunnit, men i vissa fall envist blivit kvar trots mängder av vetenskapliga bevis för att de borde försvinna).

Är vi hästmänniskor allmänt lättmanipulerade eller?

fredag 8 januari 2021

Hur undviker man en "skänkeldöd" häst?


Vad man först måste konstatera är att "skänkeldöda" hästar finns inte... Vad som hänt med en häst som uppfattas som "skänkeldöd" är att inlärningen och underhållandet av hjälperna i mer eller mindre grad misslyckats.

Hästar kan ha mer eller mindre egen bjudning - vissa hästar är kvicka, reaktiva och andra är mera sävliga och långsamma (relativt sätt) i sin natur. De förstnämnda hästarna är lättare att behålla reaktiva för hjälperna men det är långt ifrån omöjligt även med de sistnämnda.

Faktorer som påverkar:

Motivation!
En av de viktigaste aspekterna för att bibehålla (och öka) framåtbjudningen hos hästen är dess motivation. Hur rolig tycker din häst att träningen är? Det finns massor med saker man kan göra för att uppmuntra motivationen - beröm vid minsta framsteg (mer om detta nedan), variera såväl ridning/träning som plats. 

Fastna inte i ridhus utan rid i skogen, på utebana, tömkör, löshoppa, hoppa, markarbeta på olika sätt m m. Gör arbetet meningsfullt och roligt för hästen!

EN hjälp i taget
Använd bara en hjälp i taget dvs "hand utan skänkel, skänkel utan hand". Hand och skänkel samtidigt ("cykla med handbromsen på") kan döda den mest framåttänkande häst. Driv inte heller med sätet eller kläm konstant med benen - bägge de sakerna tenderar att göra hästen avtrubbad.

Aldrig använda en hjälp STARKARE för att få bättre reaktion
Man får ofta rådet att, om hästen inte reagerar på skänkelhjälpen, att använda en starkare hjälp nästa gång. Det är inget bra råd för vad du tränar då är att avtrubba hästen för hjälperna. Använd istället någon form av förstärkning av skänkelhjälpen och upprepa skänkelhjälpen lika lätt som första gången.

"Tjata" inte
Att konstant hela tiden "tjata" med hjälperna (även förstärkningshjälperna) tränar även det bara en sak - en trögare och allt mer avstängd häst. Se till att det hela tiden är en balans mellan rörelse och vila. Ha korta arbetspass med vila emellan. Har man t.ex en häst som i skritt inte går fram ordentligt kan det vara bättre att låta den hästen göra en kort vila stillastående. I stället för att kanske sitta och tjata med skänklarna i skritten... Desto mer omotiverad hästen är desto viktigare är det med täta vilopauser (behöver inte vara långa men som en belöning av väl utfört arbete även om det bara är ett halvt varv på en volt).

Använd förstärkningshjälper (röst, spö)
Experimentera vilka förstärkningar som fungerar bäst på just den aktuella hästen. Det kan vara olika röstkommandon (klickanden, smackning osv) men det kan även vara olika användningar av spö. Många ser på spö som "spöa, slå" och anser att användande av spö är uteslutande negativt. Då har man helt missförstått användningsmöjligheterna för spöet. Man ska mer se det som en förlängd del av sin arm som man kan peka med, lära in olika betydelse för beroende på var och hur man lägger det mot hästen. Spö kan t.o.m vara förhållande beroende på hur man använder det. På en häst som inte längre lyssnar eller är motiverad för skänkeln kan man använda det som en ljudeffekt genom att svizza med det i luften, eller att fästa en plastpåse längst ut som orsakar ett ljud när man rör det i luften. Att hårt klatscha till (eller ännu värre slå) hästen med spöet är INTE hur spö skall användas. 

Kanske reagerar någon på att jag inte nämner sporrar här och det är medvetet. Sporren är egentligen inte tänkt som framåtdrivande hjälp utan som en samlande. Sporrar bör användas mycket sparsamt och endast av ryttare som har full kontroll på sin skänkel. Annars kommer även den användningen att få en avtrubbande effekt.

BERÖM
Vikten av beröm för att öka motivationen hos hästen kan inte tillräckligt poängteras! Vi ryttare är i allmänhet rätt "bra" på att "vara på" hästen när den inte gör som vi önskar. Däremot är beröm när hästen gör det vi vill alltför sällsynt. Berömmet kan var allt ifrån användning av rösten, en strykning på halsen, en morotsbit, totalt lättande av hjälperna till en skrittpaus eller t.o.m en stunds stillastående. 

Sammanfattningsvis
så kan man säga att INGEN häst behöver bli "trög" - det är vårt ansvar som ryttare att upprätthålla hästens reaktioner på våra hjälper. Lyckas vi inte med det så är det någon av ovanstående punkter (eller alla) som vi behöver träna på. En häst som redan blivit avtrubbad för hjälperna måste man först utreda vad detta beror på. Mår hästen bra psykiskt och fysiskt? Har den tillräckligt mycket social kontakt med andra hästar? Tränas den tillräckligt varierat? När man kommit fram till vilka saker som orsakar "trögheten" kan man sedan välja en eller flera av ovanstående saker att träna specifikt.

Har hästen blivit trög för skänkeln kan man t.ex göra en "leg lesson" dvs att man ger hästen en lätt skänkelhjälp, reagerar inte hästen på denna gör man om en lätt skänkelhjälp och samtidigt förstärker med något som man vet att hästen reagerar framåt på (t.ex swischar med spöet i luften). Det är oerhört viktigt (för om denna leg lesson skall fungera) att man när hästen då förhoppningsvis springer iväg framåt att man ABSOLUT INTE bromsar hästen i munnen utan låter den springa iväg, även om det kanske blir mer än man tänkt sig. Sen bromsar man mjukt in hästen igen och upprepar. De allra flesta hästar - där det hela inte gått alltför långt, behöver inte många upprepningar för att sedan börja svara betydligt bättre för en lätt skänkelhjälp. Det viktigaste i all ridning framöver är dock att använda EN hjälp i taget och inte rida med handbromsen på. Har du aldrig gjort en sådan här leg lesson bör du ta hjälp av en ridlärare som förstår hur den skall göras. 

Är hästen/ponnyn väldigt avstängd för hjälperna kan det ta tid att åtgärda allt som behöver åtgärdas innan man får varaktigt resultat.

Man måste vara medveten om att så snart vi hanterar/rider/kör hästen så är det alltid någon som lär sig något - frågan är vem och vad? Likaväl som att vi kan lära hästen saker så kan även en "avinlärning" ske. Ju mer vi kan renodla, förenkla våra olika hjälper och se till att de inte blir motstridiga, desto lättare är det såväl att lära hästen något som att se till att den förblir reaktiv på våra hjälper. 

"Ridningen är enkel, men inte lätt"

Spö - ett fantastiskt hjälpmedel och ett fruktansvärt vapen...


Många människor har skarpa uppfattningar för och emot spö inom hästsporten...
Skälet till att vissa människor tycker att spö är fruktansvärt och något man absolut inte ska använda dem är nog att många förknippar det med "spöa" och "ge spö" eftersom det ofta är de enda användningarna som man kommer i kontakt med. Utbildningen kring hur man kan använda sig av ett spö på andra sätt är normalt sett närmast obefintliga.

Som vanligt med olika typer av utrustning finns det olika användningar av dem som kan ha olika för- och nackdelar. Missbruk av spö är fruktansvärt och skall stävjas på alla tänkbara sätt. Men enligt min uppfattning kan ett spö kan vara ett fantastiskt redskap/hjälpmedel som inte har något som helst med våld eller hot om våld att göra. Att helt vilja förbjuda spö är lite som att t.ex förbjuda knivar för att de KAN användas för att skada någon. 

Man kan genom att placera spöet på olika sätt - såväl på hästens kropp som i luften lära hästen olika saker. Det handlar precis som så mycket annat om att lära in ett signalsystem som är förståeligt för hästen. Man kan lära hästen att flytta sig i olika riktningar (såväl att gå mot spöet som ifrån). Spöet kan fungera framåtbjudande men även förhållande eller t.o.m som stoppsignal. 

Här finns länk till ett tidigare inlägg jag gjort för flera år sedan om just användning av spö.

torsdag 7 januari 2021

Förklaringsmodeller - det är skillnaden som gör skillnad

När jag lyssnar på, eller läser diskussioner om ridning så slås jag av hur betydelsefull förförståelse, förklaringsmodeller, referensramar och tankestilen är. Vad jag menar med det är att beroende på vilket utgångsläge/förklaringsmodell och målbild du har varierar dina slutsatser och "tro" på vad som är "rätt och riktigt". Ibland kan dessa saker skilja sig åt ganska rejält beroende på vem du pratar med...

Mitt "utgångsläge" är att jag har lång yrkesmässig erfarenhet, först ca 27 års ridning inom den "traditionella svenska ridningen", utbildad Level 2 Ridlärare med bl.a tävling (länge sedan nu och på lägre nivåer eftersom jag inte är tävlingsintresserad) och erfarenhet från ridskoleverksamhet (först ca 15 år på olika ideella ridskolor och sedan med 20 år vid egen ridskola). Utöver ovanstående (och delvis parallellt) har jag snart lika många års erfarenhet av "klassisk fransk ridning" eftersom jag bytte ridfilosofi runt 1999. Jag kan därför jämföra två olika tankestilar som jag har lång erfarenhet av, vilket för mig personligen är dubbelt intressant (eftersom jag då direkt kan jämföra olika tankestilar). Jag har även erfarenhet av andra ridfilosofier men inte i lika hög grad som de två ovanstående.

Ibland kan jag uppleva att rekommendationer från ridlärare/tränare utgår från (i mina ögon) felaktiga antaganden och förklaringsmodeller. Dvs att grundförutsättningarna är felaktiga och därför blir "receptet" missriktat... Frågan VARFÖR ställs allt för sällan. VARFÖR hästen gör på ett visst sätt, VARFÖR en viss hjälp anses behövas överhuvudtaget eller behövs användas på ett viss sätt. VAD är det egentligen man tränar och VARFÖR? Ordentlig kunskap kring inlärningsprinciper och hur de fungerar saknas ofta inom hästvärlden enligt min uppfattning. 

Några exempel på vad jag menar:

Nosgrimmor 

Hör ibland åsikterna att
- "man kan inte rida utan nosgrimma"
- "den skall inte vara hårt spänd, men den skall sitta åt - den stabiliserar bettet"
- "om man inte har nosgrimma, gapar ju hästen"
- "en för löst spänd nosgrimma är inte bra"
osv.
Under åtminstone de senaste 10 åren har dessutom EXTREMT hårt åtspända nosgrimmor diskuterats flitigt, inte minst i sociala medier. Nosgrimmor spänns ofta (inte minst av tränare) åt HÅRT - inte ens ett papper skulle få plats mellan nosryggen och nosgrimman, med inte sällan skelettförändringar på bl.a nosbenet som följd. Det gamla måttet "minst 2 fingrar på höjden på nosryggen" är det sällan man ser praktiseras.

Ovanstående uttalanden är enligt mig att man på något vis utgått ifrån fel förutsättningar/antaganden. 

Först och främst - varför skulle man inte kunna rida utan nosgrimma? Upplever man t.ex att hästen gapar utan nosgrimma är det inte avsaknad av nosgrimman som är problemet. Man måste istället då fråga sig (och utreda) "varför gapar hästen?" Dessutom finns det grenar/inriktningar som utan problem rider utan nosgrimma t.ex inom western och en del andra inriktningar. Om det går där, varför skulle det inte gå inom annan ridning? Hästarna är ju desamma.

"Stabiliserar bettet" (det är ett vanligt argument när man pratar nosgrimmor) - hur tänker man här? Stabiliserar på vilket sätt? Nosgrimman sitter ju inte fast i bettet i de flesta fall. Det denna möjligtvis kan göra är att den kan hindra hästen gapa hur mycket som helst och/eller från att gapa så mycket att bettringarna glider genom munnen.  Men VARFÖR gapar i så fall hästen? Eller tror man att bettet är mera still i hästens mun, eftersom den inte kan ge uttryck för eventuellt obehag? Men är att hindra hästen från att ge uttryck för detta, verkligen rätt väg att gå? Vill man dessutom ha en "stabiliserande" effekt är det bättre att i så fall sätta en rem endast på ovansidan av nosryggen fäst i bettet - då kan hästen ändå öppna munnen. Idag finns vanliga nosgrimmor med rem endast på ovansidan på marknaden. Förr var även nosgrimmor som satt fast i sidostyckena vanligt - misstänker att det är från dem dessa tankar kring stabilisering kommer. DÅ fanns det en sanning i detta med stabilisering eftersom om nosremmen sitter direkt kopplat till sidostyckena, då påverkar den bettet direkt. Idén finns kvar även om förutsättningarna förändrats med moderna nosgrimmors utformning.

Gapar hästen? Fråga dig då återigen VARFÖR? INGEN häst gapar utan för dem högst befogade skäl (helt enkelt för att gapa är inte bekvämt eller ändamålsenligt). Munnen (lanerna och tungan) är en av de i särklass känsligaste ställena hos hästen. Att utsätta hästen för stark smärta där är oerhört lätt (och vanligt). Gapar hästen kan det orsakas av smärta i munnen (lanerna, munslemhinnan, tänder), typ av bett men det allra vanligaste är ryttarens inverkan vilken ofta är orsaken till de förstnämnda smärtorna. Är orsaken något av de ovanstående är nosgrimman (eller hur man spänt den) inte problemet... Åtgärda problemet istället för symptomet!

"En "för löst" spänd nosgrimma är inte bra" - på vilket sätt skulle det inte vara bra? Enda skälet till att en för löst spänd nosgrimma skulle kunna vara ett problem är om den är av typen som kan glida ner förbi hästens haka och lossna. Men rider man t.ex med en engelsk nosgrimma utan aachenrem har det absolut ingen negativ inverkan att den är "för löst" spänd. Jag har själv en häst (hästen på bilden) som jag har engelsk nosgrimma på (eftersom jag tycker han är fin i nosgrimma) som jag har löjligt löst spänd - jag brukar aldrig spänna upp den utan trär på den som en grimma när jag tränsar hästen. 

Finns MÅNGA andra liknande exempel på (i mina ögon) felaktiga utgångslägen. Tänkte här bara här ta upp två andra och det ena är användning av "stjälptyglar" - där hör man ofta
- "de hjälper hästen att använda kroppen rätt"
- "de hjälper ryttaren att koncentrera sig på sig själv"
- "de hjälper hästen så den inte går med huvudet rätt upp och får ont i ryggen"
- "man använder bara hjälptygeln till dess ryttaren kan rida utan"
- "den används bara för att visa hästen vägen"
osv, osv.

Först och främst - VAD är det som får ryttare/tränare att tro att någon form av inspänning överhuvudtaget skull kunna vara positiv för hästen? Skulle DU må bättre i din kropp om din förmåga att själv balansera dig och använda kroppen på det sätt du själv väljer, begränsades? Finns det NÅGOT som tyder på att den skapade (av stjälptyglarna) YTTRE formen ger positiva effekter i hästens kropp? Många veterinärer och equiterapeuter kan istället bekräfta att dessa ofta innebär kompensatoriska problem i hästens kropp.

Går hästen med huvudet rätt upp? Fråga dig då igen VARFÖR?? INGEN häst går med huvudet rätt upp och med sänkt rygg om det inte finns något fullgott skäl för det! Har haft egen ridskola i 20 år (med hästar utan såväl nosgrimmor som inspänningar) så jag kan med säkerhet säga att jag har fog för ovanstående. Skälen om hästen ändå går med huvudet upp och sänkt rygg kan vara - problem i munnen (bettet, tänderna eller oftast ryttarens händer), dåligt tillpassad sadel, fysiska problem någon annanstans (ryggen, hälta osv). En frisk häst som inte upplever obehag går (med ryttare som inte kommit så långt att de kan inverka på riktigt sätt) ungefär som en häst som lunkar i hagen med hals och huvud lite rakt fram (nacken i mankhöjdens nivå med nosen lite framför lod), den går INTE med huvudet upp o sänkt rygg! Helt enkelt för att detta är väldigt obekvämt. Har man ändå på ridskolan hästar som går som nämns ovan (huvudet upp/sänkt rygg) bör man dels se över sitt sätt att utbilda ryttare/hästar, kanske göra hälsocheck på hästarna och eventuellt sälja hästar som inte klarar att gå med orutinerade ryttare. Min erfarenhet är dock att det allra oftast handlar om utbildningen av både hästar och ryttare.

"Man använder bara hjälptygeln till dess ryttaren kan inverka själv och den hjälper ryttaren att koncentrera sig på sig själv" - detta tycker jag är den i särklass största tveksamma förklaringsmodellen. För HUR skall ryttaren kunna lära sig "rätt inverkan" på en häst som är van att gå inspänd? Ja, det "går" om man menar att ryttaren måste lära sig imitera inspänningen med sin hand - för det är i princip det enda som "fungerar" på en häst som brukar vara inspänd. Är det verkligen det vi vill lära ut? Dessutom så berövar man ryttarna feedbacken från hästen på sina hjälper. Hur skall man då kunna lära sig rätt hjälpgivning och timing? 

"Den visar bara hästen vägen under en övergångsperiod" - vilket värde har en stälptygel (de allra flesta sådana fungerar via hävstångsprincip) som sätter hästen i en situation/position som den inte kan undandra sig? Annat än att komma undan inspänningens inverkan genom att släppa kontakten med bettet och ofta krypa bakom lod? Många säger då (om t.ex graman) "att jag låter den efter några minuter bara hänga, den inverkar inte". Men hästen, den VET att den finns där och vad som händer om den går emot den... Det finns betydligt bättre sätt att utbilda hästar på som får bättre och varaktigare resultat. Jag har genom åren provridit (och ibland köpt) många hästar som gått med inspänningar (ofta graman) och jag kan i de allra flesta fall känna omedelbart om hästen är riden med sådant. Hästens förhållningssätt till ryttarens hand blir väldigt speciell och det tar lång tid (om det alls går helt) att rehabilitera en sådan häst till förtroende till ryttarens hand. Hästens mun är "som en blommas doft" - är förtroendet skadat så är det inte säkert att det finns en väg tillbaka...

Det sista jag tänkte beröra är koncepten balans, framåtbjudning och bakbensaktivitet (koncept som är starkt förknippade med varandra). Här finns förklaringsmodeller som att "om hästen bara bjuder och rids tillräckligt mycket framåt" så åstadkommer man såväl balans som bakbensengagemang vilket anses som nödvändigt för en hållbar häst. Ovanstående förklaringsmodell har tyvärr i dagens ridning fått till följd att många rider FORT i övertempo - något som inte har något överhuvudtaget med framåtbjudning, balans eller bakbensaktivitet att göra. Hastighet har INGET med framåtbjudning att göra - det är i stället "hästens vilja att röra sig framåt" (hästar kan röra sig OERHÖRT långsamt med en fantastisk framåtbjudning, det finns ingen koppling per automatik mellan fart och bjudning). Att rida fort framåt kan dessutom istället åstadkomma en häst som är ännu mer i obalans och framvikt. Vad som är viktigt för balansen är inte "bakbensaktiviteten" (dvs hur långt in under kroppen hästen trampar med sina bakben) utan istället HUR hästen trampar in under kroppen och HUR den vinklar sina bakben. Längre in under kroppen är inte nödvändigtvis bättre. Man måste skilja mellan PÅSKJUTskraft och BÄRkraft. Enbart påskjutskraft bidrar inte till ökad balans, utan då "springer hästen ifatt sin balans" ungefär som en människa som tappat balansen i en nerförsbacke och desperat försöker återfå balansen genom att springa fortare... Många gånger kan det istället därför vara bättre att SÄNKA hastigheten och istället fokusera på HUR hästen rör sig framåt. Detta för att åstadkomma mer bärkraft och möjlighet till recoil i senapparaten vilket gör att hästen "lättar fram" och därmed kommer i bättre verklig balans. 

Till sist - att sitta på en häst som ärligt (och frivilligt) accepterar bettet och ryttarens hand med en lätt kontakt, där hästen följer ryttarens hand (och ryttaren följer hästens mun), där sits/skänklar används med minsta möjliga kraft och hästen följer minsta lilla begäran från ryttaren, DET är något helt annat än en häst som rids med mycket hand, mycket skänkel och säte. Har man aldrig upplevt en sådan häst/ridtur så kan man omöjligt förstå vad det innebär - det kunde definitivt inte jag, innan jag upplevde det. Hade någon försökt förklara hur det kan vara så hade min reaktion antagligen varit "jo, tjena! Dra den om rödluvan oxå". Och jag hade ridit LÄNGE innan jag fick en sådan verklig aha-upplevelse, innan det så trodde jag bara att jag visste vad det innebär. När jag läser/hör många (även på hög nivå - tränare/ryttare/ridlärare inom ridsporten) uttala sig om olika delar av ridningen/sporten så förstår jag varför de uttrycker sig som de gör - jag har varit där själv - man kan bara ha förståelse för det som finns inom den referensram och tankestil där man befinner sig. Det är fullt naturligt och finns inom alla delar av livet, problemet med det inom hästsporten är att det är hästen som får betala priset för det vi människor inte förstår eller har kunskap om.

Citerar en kompis som skrivit nedanstående i ett liknande sammanhang:
"Vi kan bara sträva efter att göra bättre när vi vet bättre, sprida den kunskap som vi i vår egen praktiska empiri sett gör positiv skillnad i relationen häst och människa (valde medvetet att sätta hästen först i det relationsparet)". Vi måste ALLTID sträva efter att utvecklas som hästmänniskor, och även våga gå utanför vår egen tankestil, referensram och valda sanningar - främst för hästens skull, men även för vår egen! Hästarna kan, om vi tillåter dem, vara vår främsta lärare!

Ett citat till som avslutning, denna gång Kjell Enhager "det är skillnaden som gör skillnad". Framförallt och viktigast, för HÄSTEN...


fredag 30 oktober 2020

Vad är "kontakt" i ridningen?

Min fantastiska shettis, Jaques som blev nästan 30 år

Det finns många uttryck inom ridsporten som används frekvent men som inte egentligen definierats. Åtminstone inte på ett tydligt sätt...

Man pratar om genomsläpplighet, balans, lösgjordhet osv. 

Kontakt och stöd är två ytterligare ord som ofta används. Ofta i kombination med att den skall vara "lätt" (kontakten) och "stadig" (stödet). Vad innebär då ovanstående? Ja, det beror väldigt mycket på vem du frågar...

Mer än en forskning har visat på att t.ex kontakten kan vara allt ifrån ca 200 gr (vilken man anser vara "tygelns vikt") upp till över 15 kg (skrämmande). Kontakt runt 3-5 kg är inte ovanligt. Detta är onekligen säkert "stadigt" men i mina ögon är det definitivt inte "lätt". Dessa uttryck behöver (enligt min uppfattning) därför definieras tydligare. Inte minst för att vi sätter bettet på en av hästens allra känsligaste strukturer, dvs munnen/lanterna, där redan ett tryck på 1 kg (eller mindre) riskerar orsaka hästen smärta och där 2-5 kg definitivt gör det. Prova sätta ett bett (speciellt ett stångbett) på ditt smalben och se vilket tryck du tål innan smärtan blir för hög.

Enligt min uppfattning är "kontakt" i första hand att hästen är "uppkopplad" till mina hjälper. Den kontakten kan t.o.m vara mer psykisk än fysisk eftersom det huvudsakligen handlar om hästens VILJA att kommunicera med mig. För att kunna vara det krävs dels att hästen är utbildad i munnen och förstår vad förväntas av den när jag kommunicerar med den via min hand och kropp. Dels att hästen kan lita på att jag inte orsakar den smärta i munnen. Det handlar om förtroende. 

Det finns dock sätt att "lära" hästen "kommunikation" via bettet som inte alls handlar om förtroende utan istället att hästen lär sig den hårda vägen (via tvära, hårda användningar av bettet) att inte att gå emot handen eller att sätta upp huvudet etc, utan att det straffar sig hårt (och orsakar smärta). DET har inget med utbildning av hästen att göra utan är enbart ett sätt att försäkra sig om att man med våld (eller hot om våld) tar bort hästens oönskade reaktioner på det ryttaren vill. I förlängningen blir detta inlärd hjälplöshet och har inget med vettig utbildning och/eller utbildad häst att göra. 

Hästar är "mottrycksdjur" så en vanlig reaktion mot smärta i munnen är inte att ge efter för trycket utan att trycka/hålla emot vilket i sin tur innebär att ryttaren upplever att hästen "hänger i handen". Det finns även hästar som vid smärta helt undviker kontakten genom att "hamna" bakom lod. Bägge dessa reaktioner är smärtutlösta och ryttarens ansvar. De hästar som undviker kontakten verkar blivit mycket vanligare på senare år. Hur mycket som beror på att aveln producerat känsligare hästar och vad som beror på förändrat sätt att rida vet jag inte. Det är inte heller särskilt intressant vad som orsakat det (det kan även vara en kombination). Det är fortfarande VÅRT ansvar att förhålla oss till det. Det är vår ridning som orsakar försvarsmekanismerna hos hästen.

Testa gärna vad just du brukar rida med för kontakt? Om du inte har tillgång till en tygeltrycksmätare, så kan du göra det med hjälp av en kompis, ett bett med tyglar och två digitala fiskevågar (man sätter de sistnämnda mellan bettringarna o tyglarna). Då kan du få en uppfattning om vilket fysiskt tryck som du normalt sett rider med. Om du tycker att du rider med en "lätt" kontakt (oavsett vad vågen visar att du har för faktiskt tryck) sträva efter att bli lättare...

Det krävs INTE en sträckt tygel för att du skall ha en kontakt med hästens kropp & knopp. Vissa ridstilar rider t.o.m på helt hängande tygel, t.ex westernridningen och det fungerar också. Hästar är oerhört anpassningsbara till de sätt vi väljer att rida dem på... Om du ändå väljer att ha en sträckt kontakt genom tygeln, försök få den kontakten till att vara så nära 0-punkten som möjligt, utan att vara noll. Det minskar risken att råka utsätta hästen för smärtutlösta reaktioner i munnen.

Ridning bör vara "ridning mellan knopp och knopp", inte så mycket "kropp till kropp" :-) Sträva efter att skapa en verklig kommunikation mellan dig och din häst, där även hästens vilja och uttryck får en plats. Helt enkelt - LYSSNA till din häst!

ps. Det är väldigt vanligt att man vid upplevda problem med hästens mun söker lösningen genom att byta till ett annat bett - jag brukar kalla det för försök till "materialdoping". Börja istället med att utesluta problem med tänder/mun eller andra problem i hästens kropp (t.ex hältor och/eller muskulära problem) kan märkas i hästens mun och förhållningssätt till bettet. När detta är uteslutet - ta då en ordentlig titt på din egen inverkan! Många "munproblem" är i själva verket att hästen har problem med DIG och dina händer...

tisdag 15 september 2020

Människan är en märklig farkost...

Varför skall människan alltid gå till ytterligheter? Det finns oräkneliga exempel på där människans strävan efter..... ja, inte vet jag... gör att avel, användning osv spårar ur mer eller mindre totalt. Nötkreaturs "Belgian Blue", katter, hundar och även på hästsidan. Listan kan med all säkerhet även göras längre. Oftast så innebär dessa extremer också negativa effekter för hälsan hos djuren. Andningssvårigheter (trubbnosarna), hjärtfel (perser, king charles spaniel mfl), hudproblem m m framavlade problem finns det gott om. Många gånger avlar man t.o.m på rena genetiska defekter. Hur sjukt är inte det?

På hästsidan finns exemplen t.ex hos araber, där idealen har blivit mer och mer "dish" i nosryggen där vissa hästar får ett "jack" i nosryggen så det nästan ser ut som om någon tagit ett tillhygge och knäckt nosbenet på hästen. Problem med andning, tänder m m är uppenbart ett lågt pris för hästen att betala...

Annat exempel inom hästvärlden är dressyrhästars allt mer extrema rörelsemönster, där inte längre tre rena gångarter finns kvar. Som grädde på moset även ofta överrörlighet som riskerar ge träningsskador efter en tids ridning. Att man dessutom väldigt tidigt rider dessa hästar, i kraftigt övertempo och en form som inte borde ses förrän på en vuxen häst gör inte saken bättre.

Olika andra företeelser inom t.ex gaited horses - som ex "big lick" inom saddlebreed är ofattbara. Att sådant inte är helt förbjudet i alla länder är en gåta. 

Även bland westernhästar (främst quarter) har det avlats på hästar födda i kraftigt utförsbacke (korta framben, höga bakben med broilermassa). Att det där (framför allt inom pleasure ridningen) blivit på modet att rida hästarna extremt långsamt i någon form av "lytesgångart" som inte längre liknar varken trav eller galopp, samt att hästarna ofta inte längre ser ut som att de lever utan är någon lobotomerad nickedocka, gör inte intrycket bättre.

Här ett exempel på ovanstående pleasure ridning

Nedanstående film är från 2019. Det finns även filmer (även från Sverige) i nutid där det ser precis lika illa ut, jag valde en amerikansk film eftersom det inte handlar om personerna utan om hur hästar rids och vad hästar utsätts för. I händelse av att du inte kan se filmen - här är länken https://www.youtube.com/watch?time_continue=711&v=LQ7TaAbEiDo&feature=emb_logo


Vad som är mest anmärkningsvärt i mina ögon är att NÅGON kan tycka att ovanstående olika exempel är bra? Att man är så inne i "sin gren" så man uppenbarligen blundar för och t.o.m försvarar företeelser som inlärd hjälplöshet och andra negativa konsekvenser som avel och sport/användning för med sig. Att man (när det gäller hästar) ser "lydighet", "väl tränad häst" och "häst i balans som bär sig"? Att man inte ser det absurda i sin sport och hur aveln/sporten förvanskar det som kanske från början varit en sund ras och en sund ridning som haft en praktisk användning?

fredag 14 augusti 2020

När det dåliga blir norm

Från framridning på en internationell tävling tidig vår 2020
Annan häst på samma tävling
Man kan lätt bli nedstämd när man tittar på de filmer som finns på Instagram, Facebook och Youtube som ryttare lägger ut (ofta sk "proffs" av olika slag som unghästutbildare, tränare och tävlingsryttare) men det finns exempel från alla delar i hästvärlden och från alla grenar. Det är mer regel än undantag att de visar inspända hästar och/eller hästar i mer och mindre kraftig LDR. Dessutom sitter ryttarna ofta i olika grader av stolsits, bakåtlutade och med mycket i handen. Var tog lodrät sits och häst med nacken högst och nosen framför lodplan vägen?

När, var och på grund av vem/vilka gick det snett? Ja, det är en ganska komplicerad fråga med flera svar, här kommer jag att ge min syn på saken.

Ett skäl är att förändringen kommit smygande. Personligen blev jag uppmärksammad på att det HADE förändrats när jag i början av 2000-talet tittade på videos med ridning (från OS, VM m m) från början av 80-talet till början av 20-talet. Åtminstone jag hade inte insett HUR mycket ridningen faktiskt hade förändrats. När man tittade på dessa videos blev det uppenbart att tävlingsridningen förändrats och tyvärr (enligt min uppfattning) inte i en positiv riktning. Man har sedan 80-talet kommit allt längre ifrån värnandet av den klassiska ridkonsten. Allt var definitivt inte bra tidigare heller men den allmänna målbilden och normerna har förändrats i radikalt negativ riktning.

De ursprungliga reglerna (TR) som togs fram inför OS 1912, hade just värnandet av den klassiska ridningen och att värna hästen, som främsta uppgift. Idag har ridningen i en del avseenden (återigen enligt min uppfattning, en del har en helt annan uppfattning) förändrats i negativ riktning lååångt längre än jag föreställde mig i början av 2000-talet. Jag skulle inte bry mig om det inte vore för att negativa förändringar drabbar hästarna. De är alltid de som får betala priset. Idag märks det, inte minst på oroande ökning av träningsrelaterade skador på våra hästar. Endast delar av den ökningen kan troligtvis förklaras av ökad undersökningsmöjligheter/vilja. Senast för några veckor sedan meddelade ett försäkringsbolag att man inför begränsningar i ersättning eftersom det finns ryttare som regelmässigt behandlar hästar (och utan tillräcklig rehabiliteringstid), för att kunna fortsätta tävla. 

Det finns många förklaringar till förändringarna som skett. En är att yngre ryttare ofta inte sett/varit med om annat än de träningsmetoder som idag är norm, för dessa ryttare är det därför naturligt att tro att dessa är rätt och riktiga. De lär sedan i sin tur ut detta till sina elever. 

Vad jag har svårare att förstå är de äldre och mera rutinerade/erfarna ryttare/tränare, som har sett annan ridning men ändå hakat på den förändring som inneburit många avsteg från de klassiska principerna. Vet inte varje enskild persons motiv men jag misstänker att mycket handlar om att man sneglat på de framgångar som dessa träningsmetoder (rollkur/hyperflexion/LDR) haft/har inom hästvärlden. Förhoppningen att själv få sådana framgångar och kanske även risken/rädslan att tappa elever och försörjning tror jag också spelar in. Är inte säker på att det alla gånger ens inneburit medvetna val utan det kan helt enkelt vara så att man följt och anpassat sig efter den aktuella "strömmen" inom hästsporten. 

Något som även påverkat förändringen inom ridsporten är att de allra flesta ryttare ser tävlingsryttare och dess framgångar som föredömen och idoler. Att man gör den olyckliga kopplingen "tävlingsframgångar = bra ridning". Det som görs bland "elitryttarna" (och som ger tävlingsframgångar) skapar normer och sipprar sedan neråt till alla nivåer i ridsporten, oavsett om det är för hästen bra saker eller ej. Ett tydligt sådant exempel på detta är dagens ridning bakom lodplanet. Från att tidigare ansetts vara dålig/okunnig/felaktig ridning har det nu förändrats till att det är närmast hundraprocentig norm att hästen går mer eller mindre bakom lodplanet. Många ryttare vet idag inte ens vad benämningen "lodplanet" innebär trots att det i TR fortfarande står att hästen skall ridas med "nosen i eller strax framför lodplanet". Att idag se en häst som verkligen går med nosen framför lod är så ovanligt att de flesta verkar närmast anse det som en felaktighet.

Som ryttare bör man försöka förhålla sig undersökande och ifrågasättande till sånt man möter inom hästvärlden. Inte automatiskt godta det som sägs och görs av (tävlings)ryttare/tränare bara för att de befinner sig högt upp i hierarkin. Ställ ständig frågor - "varför?", "hur funkar det?", "på vilket sätt gynnar detta hästen?" osv. Det finns många "floskler" inom hästsporten som många använder rätt urskillningslöst. Börjar man ställa mera frågor kring dessa visar det sig överraskande ofta att den som säger dem har väldigt grund kunskap och mest rapar upp fraser som man i sin tur hört SIN tränare säga. Ofta finns det även en rejäl diskrepans (brist på överensstämmelse) mellan de ord som sägs och det man i handling/praktik visar. Sist men inte minst måste man som ryttare tänka själv och inte godta träningsmetoder som kan innebära negativa följder för hästen. Försiktighetsprincipen borde gälla. Oavsett vad tränaren säger! Din häst är främst DITT ansvar. 

Detta ovan är mina tankar kring bakgrund/orsaker till varför en förändring skett. Här nedan har jag gjort en "tidsaxel" över händelser som jag anser på olika sätt påverkat ridsporten. Det är ingen fullständig lista utan bara en som jag satt ihop med en del av de minnen jag har från de senaste 25 åren. Googlar man på "rollkur", "LDR" m m i olika kombinationer så kommer det upp en mängd artiklar, bilder och videos om man är intresserad av att fördjupa sig i ämnet:

1995 - redan här finns video från framridning i Aachen där Isabell Werth rider fram i rollkur och kritiseras för det. Även andra (bl.a Nicole Uphoff) red tidigt på träning rollkur men då bakom lykta dörrar och då det uppdagades blev kritiken massiv. Rollkur har genom århundradena (förekom redan på 1600-talet) funnits i lite olika utsträckning och utförande men under större delen av 1900-talet ansågs det av de flesta helt förkastligt. Under 1970-talet dök det upp igen bland (framför allt hopp)ryttare som visade det offentligt (bl.a Alwin Schockemöhle).
1999 - vår egen Dag Nätterqvist skrev brev till bl.a Jordbruksverket, SvRF, Idrottsministern mfl ang den oro han hyste kring ridningens utveckling. Via denna länk kan du läsa såväl en del av hans brev som de artiklar han skrev. http://www.jakobslund.se/dadde/
2004 - OS Aten. Här vann Anky van Grundsven guld med Salinero och presenterade öppet sin ridning i rollkur som bidragande till sin framgång. Tillsammans med sin man Sjef Jensen började hon öppet propagera för ridning i rollkur. Enligt mig var det här någonstans det på allvar började gå snett eftersom FEI mfl inte på allvar satte stopp för vad som höll på att ske. Oförmågan/ointresse att kraftfullt agera gjorde att bl.a användningen av rollkur legitimerades.
2004 - Här myntade FEI uttrycket "Happy athlete" i samband med Dressage Global forum. Mycket antagligen för att försvara bilden av den "lyckliga atlet" som man ville framställa (dressyr)hästen som, efter den kritik som uppstått efter den rollkurridning som visats i bild o video.
2004 och framåt - här fick bl.a Ankys framgångar som resultat att allt fler ryttare hakade på träningsmetoden rollkur (mer eller mindre offentligt). Framför allt en grupp ryttare (som jag kallar "rolllkur-maffian") blev alltmer förknippade med företeelsen via bilder/videos, clinics m m. Tyvärr fick dessa vatten på kvarnen att dessa träningsmetoder skulle vara positiva genom att tävlingsframgångar följde i dess spår. Utöver denna grupp (som offentligt visat/pratat om att de använder metoderna) finns otaliga ryttare som också mer eller mindre rider med samma metoder men som inte är lika öppna med det. Här misslyckades FEI, domare mfl totalt med sitt uppdrag att värna den klassiska ridningen och hästarna.
2007 - här startade danska Epona.tv som fram till upphörandet 2018 satte fokus på bl.a det som pågår inom tävlingssporten. Via länken ovan kan du läsa en hel del blogginlägg samt se en del filmer/bilder som Epona.tv fotat i samband med olika internationella tävlingar m m. Det finns även fler aktörer (ingen nämnd och ingen glömd) såväl i Sverige som utomlands som försökt arbeta för att sätta fokus på vad som faktiskt sker och hur det påverkar hästarna. Många inom sporten anser att detta "förstör för sporten" men missar då helt poängen dvs frågan "hur påverkas hästarna av det vi gör med och mot dem?"
2009 - Här fick en youtubevideo "Blue tounge" (med svensken Patrik Kittel), som visade framridning i Rollkur, på en internationell tävling i Danmark, skarp kritik.
2010 - En rundabordskonferens hos FEI slog fast att ingen form där man använder "aggressive force" (vad det nu är?) skall tillåtas. FEI har flertal gånger ändrat namn på företeelsen - från början sa man "rollkur" men sedan ändrades namnet (efter intensiv kritik utifrån) till "hyperflexion" (som även det fick skarp kritik från delar av hästvärlden) för att numera kallas LDR (low, deep and round eller som många kallar det lightly disguised rollkur = lätt förklädd rollkur). I princip är dessa tre saker synonymt - det är bara hur mycket bakom lod som kan variera.
2010-talet En intensiv debatt om hårt spända nosgrimmor har bedrivits under hela 2010-talet med mängder av bildbevis och t.o.m deformerade nosryggar som spridits på sociala medier. Den har till slut resulterat i regler om minst 1,5 cm mellan nosrygg och nosgrimma i en del länder (bl.a Sverige o Danmark). Hur väl de reglerna följs och kontrolleras finns det delade meningar om.
2012 - OS i London. Här visades bilder/videos på ryttare (bl.a Sveriges egen Patrik Kittel) som red rollkur under framridning vilket resulterade i upprop om bojkott av tävlingarna. Som vanligt vid bilder/videos på ridning i rollkur/hyperflexion/LDR så är ryttarnas respons i allmänhet (om de kommenterar överhuvudtaget) att  "de inget fel gjort, det rör sig om ögonblicksbilder (oavsett hur mkt bilder/videos det finns), hästarna mår som "kungar" osv."
2014 - Schweiz blev första land i världen som förbjöd rollkur vid träning/tävling. Hur det kontrolleras och bestraffas vet jag inte.
2018 - Sverige inför TR förändringar "Rollkur och hyperflexion, alltså böjning av hästen under tvång, blir förbjudna åtgärder på hela tävlingsområdet oavsett disciplin". Specifikt vad "under tvång" innebär och vad dessa "förbjudna åtgärder" får för konsekvenser är dock otydligt. Vad jag vet har ingen ryttare i Sverige hittills fått någon påföljd för ovanstående regelbrott. 
2018 - internationella tävlingar i Aachen där mängder av bilder/videos (med flertal ryttare) från framridningar orsakade massiv kritik. 

Utöver ovanstående exempel så finns det MÄNGDER av bilder/videos från otaliga tävlingar (fram till dags datum) i olika länder som visar på att ridning i rollkur i allra högsta grad fortsätter än i dag. Hur man väljer att se på det, "aggressive force" eller inte, så påverkar det våra hästar och även på sikt sportens sociala licens. Tävlingarnas stewards och överdomare (som skall bevaka vad som händer på framridningar) agerar inte trots att det ständigt kommer nya vittnesmål om vad som händer på framridningar... Orsaken till detta kan man bara spekulera kring. Vad man kan konstatera är att det hela får fortgå i princip ostört.

Det är hög tid att beslutande organ inom hästsporten stampar ner foten och tar hästens parti på allvar - precis som det står i Code of Conduct. Annars är inte det dokumentet inte ens värt det papper det är skrivet på...






måndag 3 augusti 2020

Näthat, diskussionsklimat och åsiktskorridorer...


Hörde för en tid sen en fras i en podd som fastnat. Den löd "Den som säger att det inte finns några åsiktskorridorer har aldrig hyst en obekväm åsikt". Det är en fras som åtminstone jag tycker har stark relevans i ridsportsverige.

Det är inte lätt att föra en konstruktiv diskussion inom Hästsverige idag (även om jag trots allt upplever att det blivit något lättare under senaste åren). Minsta lilla fundering, ifrågasättande eller kritik sablas oftast ner som näthat hur väl inlindad den än är. Dessutom så finns av tradition en väldigt tydlig hierarki inom hästvärlden - där vissa grupper anses ha tolkningsföreträde utan att nödvändigtvis behöva kunna motivera/förklara sin ståndpunkt. Hästsverige lider (enligt min mening) av en långvarig "tystnadskultur" som i princip innebär att man ifrågasätter inte de som är högre upp i hierarkin.

Att ändå våga ställa frågor, ha avvikande åsikt och kanske t.o.m ifrågasätta rådande normer har pga ovanstående ett pris. Man uppfattas som obekväm och riskerar sin plats i hierarkin och kanske i förlängningen sin försörjning (om man arbetar inom häst sektorn). Av den anledningen är det få

onsdag 29 april 2020

Varför har vi hästar?

"Skit är gott! Fyrtio biljarder flugor kan inte ha fel..."
Människor har och använder hästar till en mängd saker. Hobbyhäst för eget nöjes skull; tävlingshästar; arbetande hästar som t.ex polishästar, ridskolehästar, terapihästar, skogskörningshästar osv. Vi har under 1000-tals år haft hästar i vår omedelbara närhet - tidigare mest som arbetshästar i jord och skogsbruk, idag är den vanligaste användningen nog rekreation och hobby.

Idag diskuteras alltmer sättet vi hanterar och umgås med hästar. Allt ifrån att hästen i alla lägen bara ska göra det som den vill och när den vill (och t.o.m kanske helt släppas fri från mänsklig kontakt) till den andra ytterligheten där hästen alltid o omedelbart skall lyda och enbart är till som ett redskap för oss människor...

Börjar man på allvar fundera på alla de frågor som dyker upp kring vad vi tar oss för rättigheter vid vår användning av hästar så dyker det upp högst besvärliga frågor som inte har några enkla svar...

Som forskaren Iris Bergmann, som forskat kring "Hållbar hästhållning" främst inom galoppsporten (men det gäller även andra delar av hästsporten) kommit fram till, så är det inte främst vetenskapliga grunder som avgör vilket ställningstagande vi som enskilda personer gör, när det gäller vad vi tycker

söndag 12 april 2020

Olika ridfilosofier

Efter att ha växt upp med den svenska militära ridningen, ridit i 25 år och under tiden utbildat mig till Ridlärare Level 2 (RIK 1 o 2) på Strömsholm så var det en mängd orsaker som gjorde att jag började se mig om efter alternativa ridfilosofier. Jag provade bl.a på westernridning, centrerad ridning och akademisk ridning. Sen kom jag i kontakt med den klassiska franska ridningen och det är den filosofi som jag nu i över 20 år främst ägnat mig åt.




François Robichon de la Guérinière
Får ibland frågan vad det är som skiljer den "franska klassiska" ridningen från den "vanliga" ridningen... Här nedan ska jag försöka förklara detta (åtminstone en del). Framför allt vad den klassiska ridningens principer är och vilka skillnader, enligt min upplevelse efter att snart ridit enligt bägge i 25 år vardera, det finns mellan den tankestilen och den svenska (tyska) ridfilosofin. 

Den moderna (eller "traditionella" - som jag brukar kalla den, eftersom den är den dominerande i Sverige) ridning som idag lärs ut vid de flesta ridskolor bygger på idéer från 1800-talet. Den moderna ridningen kom till genom att man snabbt