Det händer saker i hästvärlden

Snarorna för hästsporten börjar dras åt...

Hästsportens SLO (Social Licence to Operate) har på allvar varit diskuterad senaste 2-3 åren och nu börjar det brännas på allvar. OS i Tokyo gjorde inte saken bättre för hästsporten pga de uppmärksammade händelserna (Chian O´connors hopphäst med näsblödning, en fälttävlanshäst som fick avlivas, en tysk mångkampare som spöade sin häst mm). Dessa saker verkar ha fått även andra än allmänheten att reagera.

Förra året (2022) kom en rapport från Franska parlamentet med åtgärder som man anser behöver införas till OS i Paris 2024. Rapporten innehåller 46 olika rekommendationer, många av dem långtgående. Rekommendationerna är dels skickade direkt till OS organisationskommitté men även direkt till FEI eftersom många av rekommendationerna kräver regelförändringar från FEI.

Några (finns många fler) av rekommendationerna är:
- förbud mot kombinationsbett, gramantyglar, hissbett i kombination med martingal m m- standardiserade nosgrimmekontroller med hjälp av ISES mätinstrument
- uppdatering av lista över tillåtna utrustningar och förbjuda de som kan orsaka skada/obehag för hästen, som t.ex de som kan dras åt hårt "crank"nosgrimmor, pullarnosgrimmor, sådana som fungerar med hävstång m m.
- förbud mot användande av spö mer än en gång under tävlingsritten, eller mer än två gånger på framridning. Mer användning skall resultera i sanktioner eller t.o.m diskvalificering.
- tillåta ridning utan sporrar i dressyren.
- förbjuda "bellybands" som syftar till att skydda hästen från sporrar.
- utöka kontrollen av hästar före, efter och under tävlingen med avseende på doping och andra behandlingar avsedda att påverka hästens prestation.
- Införa en "FEI medicin loggbok" där hästens (genom livet) samtliga behandlingar skall föras in. Öka antalet dopingkontroller. Kräva vaccination mot Equine Herpes (rhinopneoumonitis).
- Stänga av hästar från tävling som har en medicinsk historia som inte är kompatibel med en optimal hästhälsa (t.ex skelett, ligament eller muskelskador som resulterat i lång period av inaktivitet) som krävs för ett deltagande i ett OS. Systematisera videofilming av veterinärkontroller för att kunna studera hästen i slowmotion.
- Förbjuda ridning bakom lod (alla grenar) under hela vistelsen på OS området med sanktioner vid överträdelse.
- Hoppning - återinföra 4 lagdeltagare, där man får räkna bort den med sämst resultat. Tävling i dagsljus, där man undviker de hetaste delarna av dagen.
- Fälttävlan - att tävlingsbanan skall till 100% ska bestå av hinder som kan kollapsa i händelse av ett fall eller kraftigt islag.
- Mångkamp - sänka hinderhöjden till max 110 cm, lotta hästar 24 tim innan tävlingen så ryttarna har möjlighet att bekanta sig med hästarna, en ryttare/häst. (Efter denna rapport kom så har ridningen tagits bort från tävlingsformen.)
- Göra OS i Paris till "OS för hästvälfärden"

Under slutet av 2021 tillsatte även FEI en "Equine Ethics and Wellbeing Commisson" bestående av oberoende veterinärer, forskare, etologer och även någon från själva sporten för att dessa skulle ge förslag på åtgärder för att framöver stärka tilliten och trovärdigheten för FEIs arbete med Hästvälfärden.

Man började med att genomföra ett antal enkäter till såväl hästintresserade som allmänheten (ca 27.000 svar från hela världen) om hur dessa ser på hästvälfärd och tävling idag. Svaren från de enkäterna har sedan resulterat i bl.a 24 förslag på åtgärder som kommissionen anser behöver göras. Många av dessa förslag på åtgärder går i linje med de förslag som gruppen från franska parlamentet lagt fram. I dagarna har det gått ut ytterligare en enkät från EEWC med flera frågor.

Kommissionen presenterade sitt arbete hittills samt de 24 förslagen och 6 fokusområden på FEI Sports Forum i maj. De har nu överlämnat sitt arbete till FEI för eventuella beslut som skall diskuteras vid FEI Board möte i Mexico i november.

De sex fokusområdena är:
1. Träning, ridning, utrustning
2. Känna igen fysisk och emotionell stress
3. Ansvarighet, tillämpning och kunskap
4. "De andra 23 timmarna" - vad händer i hästens liv utöver träning/tävling
5. Konkurrenskraftig drivkraft, hästen som ett nummer/objekt?
6. Inte i tävlingsmässigt skick, maskering av hälsoproblem

Några av de 24 förslagen till FEI:

- Bli en ledare - att utveckla (definiera, främja o säkerställa) och dela en framtidsfokuserad vision för "ett gott liv för hästar".

-  Endast främja etisk o evidensbaserad hästsport. Säkerställa förståelse för vikten av användande av etisk, evidensbaserad praktik när det gäller träning, hantering och uppvisning.

- Säkerställa att hästens intressen alltid placeras före människan och/eller sporten. Uppdatera Code of conduct.

- Att en oberoende och permanent (intern) avdelning bildas av FEI för att tillvarata hästarnas intressen. Vara en "röst" för hästen.

- BLI TROVÄRDIG - att FEI bäddar in hästvälfärd i sin struktur och sitt sätt att arbeta för att tydliggöra sitt engagemang för att prioritera hästvälfärd såväl i policy som i praktiken. Utveckla och implementera en robust intern FEI beslutsprocess för att säkerställa att hästvälfärd och etik verkligen prioriteras.

- Prioritera individuell hästvälfärd när det gäller nya och existerande utrustning i träning o tävlande, vara beredd att ändra regelverk för utrustning om det finns risker för hästvälfärden.

- Etablera och implementera en process för att säkerställa hög standard för hästvälfärden och utreda riskabla praktiker för hästar som är "utanför tävlingsmomentet" genom att etablera något liknande "atlet kontroller" som finns när det gäller människor (under "WADA code").

- Säkerställa att den existerande "Equestrian Community Integrity Unit - ECIU" (idag är den en tipstjänst för dopingärenden, korruption, vadslagning - häst är inte nämnt) är trovärdig och stödjande, och att det finns en effektiv "visselblåsarprocess" som skall hantera alla FEI relaterade oro/bekymmer/klagomål som gäller hästvälfärd under tävling och utanför. Att uppmana FEI hästmänniskor att vara "aktiva åskådare" och utmana dålig praxis när de ser det.

- Säkerställa existensen av en effektiv "noll-tolerans-policy" som förebygger, förbjuder och bestraffar varje praktik som kompromissar med hästvälfärden och säkerheten under och utanför tävling. 

- Att man proaktivt och positivt engagerar sig med publiken (inkluderande alla intressegrupper som finns inom sporten) när det gäller frågor kring hästvälfärd. Att vara transparant och engagera sig i dialog.

- Kräva obligatorisk insamling och publicering av omfattande livscykelinformation (födelse till död/hälsa/transporter/tävlingsnärvaro/ägarskap/tävlingsresultat). 

- Vara PROAKTIV - FEI måste vara beredd att utmana "status quo" och visa en dynamisk handlingsväg, och ta sina intressenter med sig (ryttare, hästägare mfl).

- Säkerställa att alla FEI intressenter förbinder sig till "FEI Equestrian Charter" (kontrakt vilket består av tre punkter 1. Jag förstår att det är ett privilegium att använda hästar i sport och med det följer ansvar (för hästen). 2. Jag åtar mig att respektera hästen som en kännande varelse förmögen att känna både positiva och negativa känslor, och att säkerställa att dess välfärd alltid är min prioritet. 3. Jag åtar mig att kontinuerligt öka min förståelse för hästens beteende och behov, och proaktivt använda denna kunskap för att ge/tillhandahålla (för) hästen ett gott liv som jag är involverad i.  

- Utveckla och sprida en "road-map" (en genomförandeplan med tidslinje) för att adressera de sex fokusområdena. Kräva av och bemyndiga alla FEI intressenter att använde de sex möjliggörarna för att adressera de prioriterade fokusområdena i deras egen kontext.

- Etablera och sprida ett "häst- etik och välfärds" utbildningsprogram för alla hästmänniskor. Kräva av FEI "stakeholders" att de genomgår minst två av kärnmodulerna relaterade till hästvälfärd och SLO, helst inom sitt första år av koppling till FEI.

- Bemyndiga tjänstemän/funtionärer att hästvälfärd är av största vikt genom utvecklade obligatorisk utbildning och fortlöpande professionell utveckling, större support för att säkerställa effektiv verkställighet och större ansvar för att nå hög standard av individuell hästvälfärd under hela tiden på tävlingsplats.

- Rekommendera evidensbaserad acceptabel frekvens av resor o restid. Vara öppen för oberoende utvärdering.

- Ytterligare kontroller för att säkerställa att hästar alltid är "väl förberedda för tävling" ("fit-to-compete". Mer utvecklade o striktare hälso- och välfärdsövervakning före och efter tävling för att förhindra att hästar startar om de upplever smärta och/eller stress.  

Några reflektioner efter att dels läst ovanstående rapporter och dels lyssnat på kommissionens presentation vid FEI Sports forum, där ordförande för kommissionen, Natalie Warran gjorde en MYCKET bra presentation tillsammans med sina kollegor:

Många av förslag ovan är MYCKET bra enligt min uppfattning. Både den franska rapporten och EEWCs. De är i delar även lika, bara formuleringar skiljer. Den franska rapporten är mera konkret, EEWCs mera övergripande.

Den stora knäckfrågan är "VAD HÄNDER NU??" Som Warran flera gånger påpekade så är det nu frågan vad FEI gör med detta (om något), vilket hon också påpekade. FEI har alltså bollen och de har ju inte direkt gjort sig kända för att vara på hästens sida i sporten...

Något som också var ganska tydligt när man lyssnade på FEI Sports Forum är att långt ifrån alla kommer att välkomna de förslag som lades fram. Många av dessa förslag är långtgående och om ALLA förslag genomfördes skulle det innebära en total riktningsförändring från fokus på människan och dess behov/viljor till HÄSTENS behov. Det finns oerhört mycket maktspel och pengar i hästsporten så den fokusförändringen kommer långt ifrån gillas av alla, hur mycket man än försäkrar att man "älskar hästar". Förändring är jobbig och alla utövare/intressenter kanske inte klarar en övergång till något annat, men å andra sidan kanske vissa inte bör göra det heller. Andra kommer att anpassa sig till nya förutsättningar och istället gynnas av dessa.

Jag tror att såväl FEIs agerande när det gäller EEWCs förslag som hanteringen av franska parlamentets förslag inför OS 2024 kommer att bli ödesfrågor för hästsporten. De kommer till stor del bli avgörande för hur säker vår SLO blir framöver. De tidigare strategierna som ridsportorganisationer (och ryttare/tränare mfl) haft - att inte låtsas om/nonchalera kritik som dyker upp alternativt använda "argument" som "vi vet vad vi gör, vi vet bäst, kritikerna är okunniga/avundsjuka/ute efter att skada sporten, vi måste utbilda de okunniga om varför vi gör som vi gör" osv fungerar helt enkelt inte längre. Världen förändras och synen på tävling/träning av häst förändras med den. De sätt som man tidigare gjort saker på fungerar många gånger inte längre och nu är vi i läget att antingen ser vi till att förändras eller så kommer vår SLO på sikt riskera att inte finnas kvar alls. Som det ser ut i skrivande stund (7 juni 2023) ser det t.ex inte ut som FEI överhuvudtaget kommer att adressera det franska förslaget. Det är åtminstone inget som kommunicerats utåt vad jag kan hitta. Gör inte hästsporten själv något för att rädda vår SLO så finns det stor risk för att andra utanför hästsporten kommer att stifta lagar som är långt mer långtgående än de förslag som finns på bordet hos FEI just nu. Själv är jag ytterst tveksam till om hästsporten själv kommer att agera kraftfullt nog.

Om jag får göra en gissning så kommer FEI (åtminstone till en början) genomföra några av de minst "kostsamma" åtgärderna av de 24 förslagen från EEWC. De som handlar om policyskrivningar och kanske den Equestrian Charter som jag nämner ovan. Detta för att åtminstone ge sken av att man agerar. Det är saker som i praktiken inte innebär något alls - många gånger är värdegrunder och policydokument inte ens värda de papper de är skrivna på. OM de skall ha något värde måste de implementeras i verkligheten och i HANDLING och PRAKTIKER. Och det är då det blir riktigt knepigt... För vem skall göra gränsdragningar, avgöra vad som är ok och inte? Och vilka sanktioner skall göras och när? Finns det domare/funktionärer som har integritet nog att se till att de regler som finns efterlevs? Idag kan man konstatera att det inte finns, för regelverket bryts mot konstant men ger ytterst sällan (för att säga aldrig) några (kännbara) konsekvenser för de som bryter mot reglerna. Det borde t.ex inte vara möjligt att träna oetiskt och sedan vinna på tävling...  

Det ÄR bra att hästvälfärdsfrågorna har kommit upp på agendan såväl i Sverige som övriga delar av världen men nu kommer de svåra delarna - att verkligen förändra de saker som inte gynnar hästarna. 

Jag avslutar med något jag skrev i ett annat blogginlägg:

Vi måste alla som håller på med häst dels reflektera över det vi själva gör, dels vara noga med vilka vi tränar för och låter ta hand om våra hästar. Det är vi som hästägare som bär tyngsta ansvaret för att just vår häst inte bara har ett uthärdligt liv utan har ett så BRA liv som möjligt, ur alla aspekter. Allt hästägande innebär kompromisser mellan vad vi som hästägare kan göra och vill ha ut av hästägandet och vad som är bäst ur hästens synvinkel. Förhållandet häst människa kan aldrig, och kanske inte ens bör, bli helt symmetriskt. Vår uppgift istället är att (så långt det är möjligt) säkerställa att vårt asymmetriska förhållande är etiskt. För det finns även fördelar för hästarna att vara i vår vård, ett helt fritt - utan människans inblandning - är definitivt inte fritt från smärta och lidande. Vi kan om vi agerar etiskt vara en tillgång i hästarnas liv.

Vill du läsa mer om både EEWCs arbete och den franska rapporten kan du klicka på länkarna nedan (obs. engelska)

Equine Ethics and Wellbeing Commission (hemsida där länkar till alla dokument och enkäter finns)

Horse Welfare Overhaul for Paris 2024 (detta är en sammanfattning, man kan via den hitta hela den franska rapporten)

 

Övertro på grovfoderanalyser

Under mina 50 år som hästägare (under den tiden även mjölkbonde under dryga 10 år) är jag lite faktiskt bekymrad över den som jag ser det ofta oreflekterade övertron på betydelsen av grovfoderanalyser. Å missförstå mig då rätt - skall man räkna foderstater, då måste man ha adekvata analyser, annars är det omöjligt.

MEN, idag när allt fler hästar går på mer eller mindre fri tillgång på grovfoder (och ofta inte behöver kraftfoder annat än om det är växande häst eller digivande sto) så är att räkna foderstater allt mindre viktigt eftersom man inte heller då vet hur många kg hästen äter per dygn. Även där blir det bara en uppskattning.

Dessutom finns det flera förutsättningar som måste vara uppfyllda för att en analys ens skall fungera som ett ungefärligt riktvärde (som ofta används som argument för att man ska kräva analyserat foder när man köper). 

Några av dessa är:

- att man med säkerhet vet att den analys man får är på just det hö/hösilage man köper 

- hur och var provet är taget? Resultatet kan variera stort beroende på hur provet är taget. 

- att den äng som höet är skördat på är någotsånär homogen. Dvs att inte fördelningen av växter/gräs varierar stort över ytan för då kan även näringsinnehållet variera. Är det ogräsbekämpat eller inte? 

- vilket år i växtföljden det är? Mjölk eller köttdjursbönder brukar ofta plöja o återinså var 3-4 år. Idag när allt färre sådana är kvar är det vanligt med betydligt längre intervall än så. 

- Gödslas vallarna regelbundet och med vad? 

- Ju tidigare i växtföljden o ju oftare gödslat - i allmänhet desto högre proteinvärde

- när under sommaren är höet skördat? Ju tidigare, desto högre proteinhalt

- kolla med hur många varv plast balarna är lindade - detta har inget med näringsinnehållet att göra men är ändå viktigt. Helst skall det vara minst 8-10 varv. Ju färre varv desto större risk för luftläckage och därmed skadade/dåliga balar. Titta även efter lappade balar - även det är högrisk och sådana balar bör användas först om alls.

- är höet/balarna du köper årets skörd eller tidigare års? Med näringsinnehållet händer inget med lagring, annat än att vitamininnehållet sjunker. Däremot kan den hygieniska kvalitén bli sämre. Det behöver inte vara något fel på fjolårsbalar men man bör som kund få veta vad man köper.

Kan man då som kund veta allt ovanstående? Nej knappast, utan det bygger på att det finns en ärlig och kanske flerårig relation mellan dig o den du köper foder av. Dessutom kanske att du kan vara med när "ditt" foder skördas så du ser hur prov tas o du t.o.m kan märka upp dina balar alternativt ta hem dem direkt från ängen. 

Det finns bland hö producenter såväl riktigt duktiga, ärliga o juste personer som de som är raka motsatsen. Har du en bra leverantör så är den personen värd att hålla fast vid. För om du fortsätter att köpa av denne även de år när tillgången är god (även om du skulle kunna få tag i foder lite billigare någon annanstans) så kan jag nästan garantera att den personen ställer upp för dig ett år när tillgången är dålig. En trogen kund (som betalar) är mkt värt för producenten. 

Vad kan man då göra om man får en analys som man är lite osäker på eller om man inte ens kan få en. Ja, först o främst - ta reda så mkt du kan om ovanstående saker. Sen kan du göra en okulär besiktning av höet. Dvs skaffa dig en bild av vilka växter som ingår och i vilken utvecklingsfas de är. Det är nästan omöjligt att gissa näringsvärde men om du i alla fall kan avgöra om höet är skördat tidigt eller sent kan du få en fingervisning. Om du känner att du har råd/vill kan du ju även själv göra en höanalys men då är det ännu viktigare att alla de balar du köper kommer från samma äng o är skördat vid samma tidpunkt, annars behöver du göra en analys för varje bal för att det skall ha någon relevans, vilket blir väldigt kostsamt.

När du sen börjar fodra med höet så är det absolut viktigaste att hålla koll på hur hästen reagerar på det. Håller den vikten eller går den upp eller ner? Beroende på vad som händer får du kanske justera mängden upp eller ner, byta ut en del mot halm, öka mängden kraftfoder osv. De allra flesta hobbyhästar behöver inget kraftfoder utan bara salt/mineraler. Behöver man ge "lite skrammel i krubban" för att andra hästar i stallet får så behöver det inte vara någon större mängd. 

En annan aspekt på rundbal (vilket är det vanligaste idag att fodra med) är att varje bal är en ny mikroflora. Den innebär alltså i princip ständiga foderbyten med någon/några veckors mellanrum. Så kan man på något vis ha en konstant (själv fodrar jag torrt hö en gång per dygn o ger dessutom lite foderjäst varje dag) för att hjälpa tarmfloran underlättar det. Något som jag blir mörkrädd när jag ser är de som bara skär av toppen av balarna o ställer in i hagen. Då har man INGEN koll på den hygieniska kvalitén i balen. Jag skulle aldrig våga göra så, även om man tar bort plasten är det svårt. Även om balen ser bra ut ytterst är det inget som säger att det inte finns jäst eller mögelfläckar längre in... Jag har av ovanstående skäl valt att istället portionera hö 5 ggr/dygn. Då kan jag hela tiden hålla koll på vilket foder hästen får. 

Här i Norrbotten så är nästan alltid energiinnehållet i höet högt (pga ljuset under sommaren). Det är ytterst sällan MJ på norrländskt hö ligger under 8-10 per kg foder. Däremot kan halten smältbart råprotein variera stort (beroende på ovanstående faktorer) från nära 0 till över 100. Helst skall vallfoder för en vuxen häst innehålla ca 6 g smbrp/MJ, det vill säga för varje energienhet (MJ) skall det finnas minst 6 gr smbrp (smältbart råprotein). Dvs om höet innehåller 9 MJ bör smb rp vara ca 54. 

På sajten Hästsverige finns mycket information om foder samt tolkning av foderstater 

https://hastsverige.se/hastens-miljo/foderstatsprogram/tolkning/ 

Till sist - foderanalys är bra MEN ta den för vad den är - en ungefärlig uppskattning av det foder du ger din häst. Tro inte att det är något du kan förlita dig till 100% - studera hästen!

Vems är felen??

Vilka fel kanske du nu frågar dig? 

Jag syftar på det massiva systemfel som gjort att många av de träningsmetoder vi ser idag, som visar hårt åtdragna nosgrimmor, inspända hästar lååångt bakom lodplanet, ridning i övertempo med störda rörelsemönster och sprättande framben, fått sådant starkt genomslag inom hästsporten. I min egenskap som ordförande i föreningen EquiEthics så får jag allt för ofta mig tillsänt filmer och bilder samt länkar till olika instagramflöden m m som visar på träning som åtminstone i mina ögon (och även den som sänder det till mig) INTE är förenligt med god ridning/hantering och hästvälfärd. Mitt råd är alltid - anmäl detta till SvRF (t.ex Hästvälfärdsrådet - HVR), av den anledningen att det oftast handlar om kända, elitryttare/tränare/unghästryttare med på pappret ofta hög kompetens och utbildning.

Det finns naturligtvis problem (som Carl Hester påpekar i en artikel nyligen) inom andra områden av hästvärlden också men det är de ryttare/tränare som får uppmärksamhet i media som påverkar hästsporten mest. På lägre nivåer beror problemen oftast på okunnighet, brist på pengar och andra resurser. På elitnivå beror det istället på makt, status och pengar (hästsporten idag är en mångmiljardindustri). Okunnighet borde det däremot inte bero på (även om det är mycket möjligt att det delvis ändå gör det).

Som jag många gånger tidigare varit inne på så finns det flera skäl till att det ser ut som det ser ut inom hästsporten:
- en stark tystnadskultur (vilken gjort/gör att människor inte vågar anmäla missförhållanden),
- en övertro på att stora tävlingsmeriter eller utbildning (tränare/ridlärare) med automatik innebär etisk hantering av hästar och kompetens när det gäller inlärningsprinciper,
- att många imponeras av tävlingsframgångar och "influencerstatus"
- att organisationer/domare mfl som har makt att värna hästarna inte tagit sitt uppdrag på allvar utan istället främjat ryttare, ridsätt osv som inte är hästvänliga. I många fall (både nationellt och internationellt) har rätt uppenbara skandaler där hästar farit illa istället lett till ännu större tävlingsframgångar och t.o.m landslagsuppdrag. Att t.ex rida häst i rollkur har vad jag vet inte inneburit några som helst bestraffningar/sanktioner av ryttare, trots att det enligt FEI regler sedan länge är förbjudet. Samma gäller hårt åtspända nosgrimmor, något som på elitnivå senaste åren varit vanligt förekommande.
- vi kan dessutom vara helt övertygade om att det som syns på tävlingsplats, framridningsbanor, clinics m m är bara en liten fraktion av det som pågår på hemmaplan. För den som vet vad man skall titta på avslöjar muskulatur (eller avsaknad av den), beteende, form osv en hel del, även om hästen för ögonblicket inte rids i t.ex rollkur. 
- avsaknaden av egentliga sanktionsmedel om någon bryter mot code of conduct eller andra regler
- en förvrängning av det som står i TR (som i grunden i stora delar är bra) så att det numera inte ens döms efter tävlingssportens eget regelverk. FEI senaste agerande att ändra skrivningen i TR (och lyfta ut vissa delar från regelverket) är bara en i raden av försämringar för hästen. 
- att målet (tävlingsframgångar) fått lov att helga medlen (träningen) oavsett vilket pris hästarna får betala.

Det HAR senaste åren skett en långsam (alltför långsam) förändring - hästvälfärd börjar på allvar komma på agendan och man ser även en långsam förändring på sociala medier där fokus allt mer sätts på hur HÄSTEN uppfattar det vi gör med och mot den. Men, vi behöver fortfarande städa upp inom hästsporten - bort med förlegade och skadliga träningsmetoder, skärpning av tillämpningen (även under träning) av regelverket. Detta gör även att vi måste börja titta på de som idag hyllas (ryttare/tränare mfl) - är det som de förespråkar och gör förenligt med hästens bästa??? För tyvärr är det så att "skit rinner neråt"... Dvs det som görs på "högsta nivå" fortplantar sig neråt i hästvärlden och till slut påverkar ridning/användning på alla nivåer. Det är det som hänt de senaste 30 åren och det som är skälet till att hästsporten ser ut som den gör idag.

Jag som varit aktiv inom hästsporten i 50 år kan se att mycket har blivit otroligt mycket bättre för (de flesta) hästarna under dessa år, framför allt det som rör foder, ute-/hagvistelse och liknande saker. Men när det gäller användningen av dem så är bilden tyvärr inte lika ljus. Där har det snarare blivit sämre i många avseenden. Alltför tidig belastning av unghästar, mera ridning enbart på ridbanor och i ridhus, ridning bakom lod, utbredd användning av diverse "stjälptyglar" o inspänningar osv osv. 

Att hästar idag oftare än tidigare går bakom lod försvaras/motiveras av att aveln förändrats - och det har den. Den har gett hästar som är vekare i sin hals och lättare släpper kontakten med bettet/handen. Dessutom har aveln gett mera spända, lättstressade hästar (eftersom "uttrycksfullhet" har varit på modet och efterfrågat). Dessa saker ställer ännu större krav på ryttaren för det är ryttarens ansvar att se till att den inte kommer bakom lod och att den inte rids i övertempo (vilket bägge är skadligt för hästens hälsa/belastning). Det handlar mycket om målbild. Att med den typen av häst börja hästens bana inom hästsporten genom att spänna in hästen som unghäst ter sig då mer än lovligt korkat... Man lär med andra ord denna (genom aveln?) känsliga häst att från första början undvika kontakt (vilket är vad som händer när man spänner in hästen statiskt). Man skall istället "ge hästen sin hand" så den vågar etablera kontakt.

Vi måste alla som håller på med häst dels reflektera över det vi själva gör, dels vara noga med vilka vi tränar för och låter ta hand om våra hästar. Det är vi som hästägare som bär tyngsta ansvaret för att just vår häst inte bara har ett uthärdligt liv utan har ett så BRA liv som möjligt, ur alla aspekter. Allt hästägande innebär kompromisser mellan vad vi som hästägare kan göra och vill ha ut av hästägandet och vad som är bäst ur hästens synvinkel. Förhållandet häst människa kan aldrig, och kanske inte ens bör, bli helt symmetriskt. Vår uppgift istället är att (så långt det är möjligt) säkerställa att vårt asymmetriska förhållande är etiskt. För det finns även fördelar för hästarna att vara i vår vård, ett helt fritt - utan människans inblandning - är definitivt inte fritt från smärta och lidande. Vi kan om vi agerar etiskt vara en tillgång i hästarnas liv.

Konsten att koka en groda levande

En mockningsreflektion från i morse...

Nästa år är det 25 år sedan Dag Nätterqvist skrev skrivelser (till bl.a jordbruksverket, idrottsministern, SvRF mfl) om hur han ansåg ridningen i Sverige var på fel väg, inte minst ur hästarnas synvinkel.

Normer förändras över tid, många gånger så långsamt att det kan vara svårt att upptäcka rörelsen. Det var det som i morse fick mig att tänka på hur man kokar en groda levande (kanske smått bisarr liknelse men det är ett talesätt). Man sätter en groda i en gryta med kallt vatten och höjer temperaturen ytterst långsamt till dess grodan är kokt... Grodan hoppar inte ut ur kastrullen för den inser inte att den håller på att bli kokt. 

Lite som ovan har förändringen inom ridsporten varit. Successiva förändringar som var och en för sig ofta inte utgjort någon större förändring men staplade på varandra har de inneburit stora förändringar i synsätt och normer. Dessutom har många yngre ryttare inte upplevt något annat än det som är norm idag och de är därför ofta frågande inför den kritik som en del av oss äldre framför. 

Det har inte hänt särskilt mycket positivt inom hästvälfärdsområdet (åtminstone inte när det gäller användningen av häst) sedan Dadde skrev sina texter men det har känts som (de senast 1-2 åren) som det faktiskt börja röra sig i positiv riktning. Hästsportens SLO (Social Licence to Operate) är på allvar på agendan - nu krävs dock HANDLING för att vända/styra om den "oljetanker" som hästsporten är och det gör man inte så lätt. Frågan är vem som vill och vågar gå i täten för en sådan omdirigering??

Vill du läsa Daddes texter så finns de HÄR.

Hur kan vi objektivt mäta välmående?

I FB-gruppen EquiEthics blev det för en tid sen en diskussion om inlärd hjälplöshet och om denna är kronisk eller om den kan vara tillfällig. Dvs om hästen tillfälligt kan försättas i inlärd hjälplöshet under t.ex en framridning genom rollkur/ldr för att sedan komma ur det tillståndet strax efteråt vid själva tävlingsritten. Min personliga gissning är att de hästar som visas i rollkur/ldr på framridning antagligen på hemmaplan fått utstå detta under lång tid och antagligen även i högre grad än vad som visas på framridning på tävling. Varför skulle man annars rida hästen så under framridning om det inte används som regelmässig träningsmetod? Risken för mer eller mindre permanent inlärd hjälplöshet är därför antagligen hög.

Eftersom jag tycker att detta är en principiellt både viktig och intressant fråga så skriver jag nu detta blogginlägg.

Här är en svensk publikation med många referenser till andra studier som rör såväl inlärd hjälplöshet som olika träningsmetoder. 
https://stud.epsilon.slu.se/14720/11/zacharias_j_190609.pdf 

Frågan om hur hästar mår psykiskt är en ytterst svår fråga. Dels för att hästar är mästare på att dölja dåligt mående, dels för att forskning på t.ex inlärd hjälplöshet är svårt att motivera etiskt. Vad kan man ta sig rätten att göra mot djur för forskningens skull? En del av de forskningar som ovanstående artikel hänvisar till är gamla studier då man hade helt andra etiska regler för vad man kan o inte kan göra med djur. Däremot finns det en hel del studier kring hur hästen verkar uppleva och reagerar på sin omgivning och träning. Det är ett forskningsområde som även ökar.

Vad som finns gott om är anekdotiska upplevelser av hästägare/ryttare om hur man upplevt hästars känslomässiga mående och kanske främst förändring av densamma. Att man t.ex köpt en häst som man upplevt "avstängd" och "utcheckad" men som efter en tid helt förändrat sitt beteende.

Många är vi säkert som sett hästar i olika grenar/förhållanden som vi uppfattat som störda i sitt beteende. Hästar som ibland t.o.m kanske vid en första anblick kan ses som lydiga, välutbildade, lata, snälla osv. T.ex ridskolehästar (och andra) som inte visar några känslor utan verkar avstängda, westernhästar i djup form och ultralångsam "lytesgalopp" (som jag kallar galoppen som man tydligen vill att pleasurehästarna skall röra sig i), hopphästar i rollkur/ldr och extrema bett, dressyrhästar också i rollkur/ldr med hårt åtdragna nosgrimmor osv. Hästar som verkar ha gett upp, ibland för att de helt enkelt inte trivs med sitt jobb (en del ridskolehästar), eller westernhästar som lärt sig "the hard way" vad som händer om de skulle våga öka tempot eller höja huvudet, hopp o dressyrhästar som får vänja sig vid svårighet att andas och/eller hårdhänt hantering av bett och kanske stjälptyglar. Exemplen kan göras många. Utöver ovanstående finns även de hästar som blir utåtagerande och "besvärliga" - där är det kanske lättare att förstå att det psykiska (och/eller) fysiska måendet inte är så bra.

Vad kan vi då göra för att uppskatta hästen välmående? Ja, först och främst se till att så många av deras naturliga behov är tillfredsställda. Som foder/ättid, utevistelse, rörelse och kanske framför allt - möjlighet till sociala kontakter med andra hästar. Sen se till att vi använder utrustning och träningsmetoder som så lite aversiva som möjligt. Helt enkelt ge hästen möjlighet till kontroll och delaktighet i det som händer den.

Citat från ovanstående artikel:

"Hästens emotioner kopplade till ansiktsuttryck har tidigare var en förbisedd aspekt vid läsning av hästens beteende, men nu har man tagit fram ett systematiskt sätt att registrera detta (Watham et al., 2015)."

"Olämplig träning, bristfälligheter i träningstekniken och felaktig tillämpning av inlärningsteorin kan resultera i osamarbetsvilliga hästar och oönskade beteenden, såsom aggression (Hall et al., 2008; McGreevy & McLean, 2010), men det kan även ge sig uttryck i en mer passiv häst (McGreevy & McLean, 2007)."

"Det är inte enbart träning som kan påverka hästens kontroll av tillvaron. När hästen inte kan kontrollera variabler i sin omgivning, så som exempelvis utfodring, socialt umgänge, belysning eller aversiva faktorer leder detta troligen till frustration (McGreevy & McLean, 2010). En minskad kontroll av olika element i miljön följt av oundvikliga aversiver kan leda till inlärd hjälplöshet (McGreevy & McLean, 2010)."

"För att avgöra om hästen har hamnat i ett tillstånd av inlärd hjälplöshet är beteendeobservation en viktig metod (Warren-Smith & McGreevy, 2007). En ökad förståelse bland ryttare, tränare och skötare för beteendemässiga tecken på obehag hos den ridna hästen skulle öka välfärden för många hästar som felaktigt betecknas som ”besvärliga” eller svåra att träna (Hall et al., 2013). Man behöver vara lika uppmärksam på tysta och tillbakadragna hästar, som de som öppet visar ”beteendeproblem” (Hall et al., 2008). Frånvaron av beteendemässig respons hos hästar ökar behovet av fysiologiska mått, på till exempel kronisk stress, som kan karaktärisera inlärd hjälplöshet (McGreevy & McLean, 2010). Att leta efter tecken på positiva emotioner är också ett steg i att motverka risken för utveckling av inlärd hjälplöshet (Hall et al., 2008)"

"Linjen mellan korrekt kommunikation och motsägelsefulla signaler är enligt Baragli et al. (2015) väldigt tunn. Studier har visat att stress och konfliktbeteenden kan uppstå vid hästträning på grund av samverkande motstridiga signaler, inkonsekvent förstärkning eller förstärkning av olika responser för samma signaler, samt tryck som inte reduceras till lättare signaler (McGreevy & McLean, 2010)."

Här finns om du vill läsa mera även en artikel från Hästvälfärdsgruppen om inlärd hjälplöshet med ytterligare referenser till relaterade studier. https://hastvalfardsgruppen.wordpress.com/inlard-hjalploshet-hos-hastar/

Min tappra, tappra lilla häst

Nedanstående skrev jag i början av mars 2022, först nu publicerar jag

Nu tog vägen slut...

Nästan nitton år efter att jag såg dig födas så tog du dina sista andetag i januari 2022. Min Phoebe, min egen uppfödning med Phedra (Phaeton-Rote Boldt) som mamma och PRE:n Furtivo IV som pappa.

En häst som många gånger trotsat döden mot alla odds. En aning otursförföljd, men samtidigt med en enorm livsvilja annars hade hennes tid på jorden blivit betydligt kortare.

Smart, påhittig och som unghäst en aning besvärlig men samtidigt oerhört snäll. Svår att stängsla in, helt okänslig för ström och smärttålig som få. Atletisk och enormt kvick/snabb i många avseenden. Finns många historier/minnen tillsammans med henne. Hon har ridits såväl av mig själv som fungerat som ridskolehäst under många år.

Det är något speciellt med djur som man följt hela vägen - de får en alldeles speciell plats i ens hjärta. Phoebe har jag dessutom upplevt många saker med som svetsat oss samman ännu mera. Jag har tillbringat MÅNGA timmar tillsammans med henne, ofta under sjukdom.

För att nämna några saker som hänt under hennes liv:

- som 5-åring fick hon en svår senskada på ena bakbenet efter en olycka i hagen som skadade såväl ytliga som djupa böjsenan och dessutom gaffelbandet. Efter lång rehab (med boxhage, skrittmotion från marken osv) så blev hon fullt återställd och fick inte ens någon ärrbildning.

- pga min klantighet (PRE är ju lättfödda) så fick hon dock sitt första fånganfall då jag efter rehab av ovanstående inte tänkte mig för utan släppte henne på bete med väl högt hull. Skulle ha bantat bort den extra vikt hon hade fått under rehabtiden för senskadan.

- kommer inte ihåg hur gammal hon var då hon en höst blev MYCKET sjuk helt plötsligt. Började som en uppdragen buk (man såg tydligt "kvickdrags fåran") men inte mkt andra symptom. Veterinären och jag förstod inte vad det kunde vara men hon fick smärtstillande fenylbutazon. Hon fick gå i hage men efter några dagar såg hon lite "låg" ut när jag skulle ta in henne. Betoning på "lite"! Jag tempade henne och trodde det var fel på termometern för den visade 42,7 grader. Men, det var inte fel. Som tur var sjönk tempen efter nåt eller några dygn. Hade hon inte stått på febernedsättande redan hade hon antagligen dött. Sen följde en LÅNG sjukdomsperiod med massor av undersökningar och medicinering. Veterinär och labb stod frågande. Hon hade feber o febertoppar under flera månaders tid. Hon fick även en böld på halsen efter någon av de alla injektioner hon fick. Labbet hade aldrig sett så höga infektionsvärden (det låg på över 1100 och skall vara under 100) men labbet sa att bölden inte kunde förklara värdena annat än max 500. Under sjukdomstiden fick hon även svåra fångsymtom som inte gav med sig förrän hovslagare gjorde en radikal borttagning av främre hovväggen. Jag ville till slut göra slut på hennes lidande men min veterinär ville vi skulle försöka ytterligare liten tid och sen vände det helt plötsligt. Även ur denna sjukdom gick hon ur utan åtminstone synbara skador (vi röntgade t.ex hennes hovben och de var trots den långa o svåra fångperioden helt opåverkade). Vad som egentligen orsakade hennes sjukdom lyckades vi aldrig få reda på (fången var nog bara en effekt av den egentliga sjukdomen).

- under åren efter ovanstående fick hon ett par lättare fånganfall (senaste 2018) som relativt snabbt gick att åtgärda. Hon svarade bra på behandling. Hon kollades för PPID (vilket hon inte hade), däremot var hon en aning insulinresistent. Hon gick dock hela tiden (utom i de akuta faserna och med min andning i halsgropen), i alla år på bete tillsammans med de andra hästarna. Dock inte hela dygn utan hon fick delar av dygnet gå tillsammans med någon annan häst i hage utan gräs. Jag valde att göra så dels för att jag inte ville undanhålla henne sällskapet av de övriga i flocken och inte heller hennes möjlighet att gå på bete. Inte minst för att hon livet igenom var en riktig "stängselterrorist" som i princip inte gick att stänga in. Inte minst för att hon var oerhört smärttålig (vilket är på gott och ont) och därför HELT obrydd om elstängsel - hon kröp, hoppade eller tråcklade sig ut ur alla stängsel. Det hände att hon stod halvvägs ute ur en hage med en tråd på ryggen och en under magen - enda reaktionen var att det ryckte lite lätt i huden på henne... Hade hon vid rymning då varit helt ovan vid att äta gräs så skulle då fånganfall kommit som brev på posten. Så inte minst därför ville jag att hon skulle äta åtminstone lite gräs varje sommar.

- för några år sedan fick hon mitt i vintern ett långvarigt kolikanfall (tog en vecka, fyra veterinärbesök och MYCKET promenerande innan det gick över). Även då hade jag i princip räknat bort henne. Jag hade några år tidigare upptäckt några små "skimmelsjukeknölar" runt anus och när veterinärerna gick in rektalt så upptäcktes att hon även hade knölar invärtes. Hur mkt är svårt att avgöra. Hösten 2020 upptäckte veterinären och jag att hon dessutom hade knölar i mungiporna (inne i munnen). Dessa verkade inte bekomma henne men frågan är hur länge det skulle tagit innan det gjorde det.

- vad som hände nu i vintras (januari 2022) var att hon antagligen fick en smygande låggradig fång (ingen påverkan på lamellranden, ingen puls eller värme i hoven) som till slut resulterade i den "tassighet" som är typisk start för fång. Vi provade behandla med Metacam som vanligt men denna gång blev det inget bättre och då kände jag att nu är vägen slut. Jag hade redan tidigare bestämt mig för att om hon skulle få ett till fånganfall skulle jag ta bort henne. Bättre att fatta det beslutet innan hon blivit sjukare. Bestämde dock att hon fick gå kvar tillsammans med sina kompisar i hagen (hon rörde sig inte mkt på slutet) trots behandling istället för att ställas på box. Hon hade inga kraftigare fångsymtom utan mest lite "ömfotad". Hon fick ha trä-på-dojjor ute med extra sulor.

Varför skriver jag nu detta, kanske någon undrar? Ja, det är för att Phoebe har mer än någon annan häst lärt mig hur OERHÖRT svårt det är att avgöra hur en häst egentligen mår. Hon har lärt mig massor, inte minst för att hon var så enormt smärttålig. Jag har därför utvecklat (hoppas o tror jag) en "radar" på att se de små tecknen på när allt inte står rätt till. Det kan vara en lätt förändring av ett beteende, en förändrad blick eller kroppshållning. ÄVEN om man blir mer uppmärksam så kan man aldrig säkert VETA hur hästen egentligen mår eftersom deras överlevnadsstrategi är att dölja sitt dåliga mående så länge det går. 

Väntade jag då lite för länge innan jag tog bort Phoebe? Ja, det får jag aldrig veta men samtidigt är min inställning att jag vill absolut inte att mina djur skall må dåligt men jag vill inte heller ta deras liv innan det är dags så jag får leva med och stå för de beslut jag fattat i varje enskilt fall. Jag har vid det här laget följt många djur till deras sista vila. Den här veckan blev det inte bara Phoebe utan även min jack russel Sazza. Så vissa veckor är jobbigare än andra...  

Tack min vän, Marina 💖för att du gick de sista stegen med min tappra lilla häst. Den här gången var det för svårt att själv göra det.

Bild på oss från hösten 2018

Helgar målet vägen?

 

Ibland (rätt ofta) ser man hästar som på ytan är välutbildade och "lydiga". Många gånger vet man dock inte hur man nått det man visar upp...

Ju äldre jag blir desto viktigare blir frågan om VÄGEN till målet. För utan verklig utbildning, samarbete och kompanjonskap är målet inget värt. Vägen kan ibland vara kantad av hårda hjälper, skarp utrustning och diverse "stjälptyglar" för att forma det människan vill ha ut av hästen. 

Våld och hot om våld är tyvärr vanliga träningsmetoder inom hästsporten. Ett skarpt bett (ofta med hävstång) och/eller sporrar som tydligt sätter gränserna för vad hästen får göra eller inte göra det skapar en häst på ytan "lydig" och välutbildad men som den hårda vägen fått lära sig vad som händer om den avviker det minsta från av människan satta ramar för beteende. För mig är det inte ett äkta kompanjonskap utan ett förhållande herre och slav. Hur väl orkestrerad än uppvisningen i fråga är.

För att säkert skilja "agnarna från vetet" behöver man följa aktuell ryttare på nära håll och ofta under en längre tid - något som inte alltid är möjligt. För det är långt ifrån allt som glimmar som är guld...

Normalisering inom hästvärlden

Kompisar - trots att de har flera ha bete väljer de att beta nos vid nos.

Pratade för en tid sedan med en bekant som är engagerad i en ridskola och de planerar en utbildning/föreläsning om "Normaliserade beteenden" inom hästvärlden. Ett MYCKET bra initiativ och det fick mig att fundera kring detta lite extra.

Man kan lägga in lite olika saker i ovanstående - det ena är beteenden hos hästen. Det innebär att det finns en hel del beteenden som vi ser hos hästar som är så vanliga att vi hästmänniskor inte ens förstår eller ser att de egentligen är onaturliga för hästen utan istället tecken på att inte riktigt allt i hästens miljö är optimalt. Har skrivit om det i något tidigare inlägg. Det kan vara t.ex vara hästar som är:

- sura och griniga vid hantering/skötsel (sparkar, bits, kläms)
- ständigt (trots träning) går iväg vid uppsittning
- bara står och hänger i hagen
- inte vill gå fram i ridning utan är "trög"
- det omvända - är "nervös"/het/springer i ridningen
- avstängda - detta är ett STORT problem i sig, skulle gissa det största enligt min uppfattning eftersom de hästarna är "snälla", "väluppfostrade" osv och därför förstår inte människor att de istället har gett upp och vänt sitt dåliga mående inåt.

Hästar är antingen introverta (vänder sig inåt o stänger av) eller extroverta (vänder sig utåt och blir "besvärliga"). De förstnämnda hästarna missar vi ofta för de gör inget väsen av sig. Sådana hästar tror jag tyvärr är väldigt vanliga - mycket, mycket vanligare än vi nog vill tro...

Den andra vanliga normaliseringen är hur vi människor hanterar "avvikande" beteenden hos hästen. Det kan vara att:

- spö används för att bestraffa beteenden hos hästen
- sporrar används på en trög häst istället för att utreda orsaken till "trögheten"
- att verbala uttryck används för att beskriva hästen som "hästen är dum", "den vill inte", "den är olydig/lat", "du måste visa vem som bestämmer" osv. 

Ovanstående är så vanligt inom hästvärlden så man varken förstår att det handlar om avvikande eller onormala beteenden eller att hanteringen av dem (från människans sida) oftast är kontraproduktiva. Hästars beteenden är ett resultat av människans hantering/ridning, det är ALDRIG hästens fel om något går snett. Däremot kan saker som upplevs som problembeteenden bero på smärta, bagage från tidigare hantering/ridning, svag motivation (även det är människans ansvar att förstärka) osv. 

Man har nu även börjat prata om "de fem domänerna" när det gäller hästvälfärd. Läs mer här!

Vad som är nytt med de fem domänerna är att man där även väger in hästens mentala hälsa och psykiska välmående, något man tidigare inte pratade om i samband med Hästvälfärd. För tyvärr är det ju så att hästar kan ha alla fysiska behov som mat, vatten, hovvård osv tillgodosedda men det behöver inte betyda att hästen mår bra. Något vi även inom hästvärlden måste komma bort ifrån är tron att prestation har något med hästvälfärd och mentalt välmående att göra. Tyvärr kan hästar prestera på väldigt hög nivå utan att för den skull nödvändigtvis må bra, de två sakerna hör inte med automatik ihop. Brukar säga "Hästar kan 'stå ut' med mycket innan de dör".

Frågor man bör ställa sig är bl.a 
- kan en häst känna glädje och förväntan?
- kan en häst bli deprimerad?
- vilken relation har du med din häst, och vilken relation har den till dig?
- känner hästen tillit till dig och du till den?

Vi behöver alla mera diskutera hur hästen kan tänkas UPPLEVA det vi gör med och mot den. Ökar det vi gör hästens välmående (även psykiskt) eller minskar den detsamma?

Vänskapsband och flocktillhörighet

Har under en tid reflekterat kring hur många hästar (och framför allt ponnyer) som (alltför) ofta får byta både stall, hästkompisar och kanske ägare. Och hur många gånger hästägaren kanske inte förstår, eller vill förstå, hur det påverkar hästen...

Hästar byter stall och hästkompisar av många skäl - hästägaren trivs inte i stallet, har ledsnat på sin häst, byter till en annan häst, ägaren byter bostadsort och därigenom även måste byta stall osv. Ponnyer är alldeles speciellt utsatta eftersom deras ryttare ofta växer ur dem. Det är få ponnyer förunnat att få leva länge i samma stall, med samma flock och människor. Säkraste stället ur den synpunkten är en ridskola, eftersom fungerar ponnyn där, blir den kvar. När ryttare växer ur ponnyerna så kommer nya ryttare till ridskolan. Även när det gäller hästar så är ofta chansen till ett långvarigt hem större på en ridskola (eftersom en fungerande häst i verksamheten blir kvar). Säljer man till en privatperson vet man ofta inte om hästen är kvar om ett år hos den nya ägaren - ändrade förhållanden, att man tröttnat, ekonomiska problem m m kan göra att hästen inom rätt kort tid riskerar få byta hem igen. Finns naturligtvis många exempel på livslånga hem bland privata hästägare men risken för byte av hem är ofta högre än vid försäljning till en verksamhet.

Hur påverkar då dessa stall-/ägarbyten hästarna? Ja, det beror alldeles på - ibland kan det bli jättebra och andra gånger inte alls bra. Men en sak kan man vara säker på - det påverkar hästen i STOR grad och det tar tid för hästen att fullt ut finna sig tillrätta med ett nytt stall, nya hästkompisar och kanske nya människor och ridning.

När man som jag under många år har studerat och följt stabila hästflockar så är det mycket intressant att se såväl hur hästar i den befintliga flocken tar till sig nya bekantskaper som hur de reagerar när någon flockmedlem lämnar flocken, oavsett om det är för att resa till ett nytt stall eller för att möta döden. Min fasta övertygelse är att de VET. Att jag säger det beror på hur hästarna reagerar vid de olika händelserna. De känner helt säkert på sig att något är på gång. De kanske inte egentligen förstår VAD som kommer att hända, men ATT det kommer att hända något utöver det vanliga är ställt utom allt tvivel (för mig). Enligt min erfarenhet skiljer sig dessutom hästarnas reaktion om hästen skall resa iväg eller om den skall möta döden...

Hästar som tappar kanske sin bästa kompis i flocken kan bli deprimerade under en tid, eftersom dynamiken i flocken förändras. Det tar tid att skapa nya vänskapsband och komma över sorgen efter den som försvunnit.

Ibland hör man även att ryttare som skaffar en ny häst redan efter någon/några vecka/veckor kursar/tränar/tävlar osv. Det är ett högriskbeteende och helt olämpligt. Många hästar får fysiska problem inom ett halvår efter ett ryttarbyte. Detta eftersom de inte bara byter miljö, hästkompisar och foder utan även byter ryttare och kanske utrustning och ridsätt/träning. Hästen måste få TID på sig att acklimatisera sig till de nya förhållandena.

TID är nyckelordet - hästar måste få tillräckligt mycket tid på sig för att en förändring av deras livsbetingelser inte skall orsaka mer skada/problem än nödvändigt.

Opinionsbildning och förändring

Här kommer en text som kom till efter diskussion (för en tid sedan - inlägget har legat o "puttrat" bland mina ej publicerade inlägg)  i medlemsgruppen i EquiEthics kring att mera försöka lyfta goda alternativ och inte så mycket de negativa.

Vi i EquiEthics styrelse har ständiga diskussioner kring ovanstående. Det är en balansgång på en knivsegg att peka på det i nuvarande som vi anser är fel riktning och lyfta de goda alternativen. Personligen tror jag på att göra bägge delar, men balansen måste bli bra, vilket är det svåra. Problemet inom ridsporten är att det under LÅNG tid funnits en ytterst stark tystnadskultur där makthavare i sporten helt oemotsagda fått sprida det som skapat framgång på tävlingsbanorna och bland tränare. De ytterst få som yttrat ngt om att "det inte är bra för hästarna" har tystas med olika "argument" där kritiker har kallats "okunniga", "du rider inte grand prix", "gör det bättre själv", "djurrättsaktivister", "hatare", "avundsjuka" osv.

Jag har varit i (och följt hästsporten i Sverige) i exakt 50 år (jag började rida 1972). Sedan i slutet av 70-talet som yrkesverksam bl.a ridlärare. Tidigare så fanns inte internet, sociala medier m m utan det som spreds (oavsett om det var bra eller dåliga saker) påverkade inte så många utan i princip bara de som var i fysisk närhet av det. Efter de sociala mediernas intåg så kan allt (och tyvärr oftast/mest det dåliga) spridas till oerhört många människor och blixtsnabbt. Det sprids oftast snabbast om det är något proffs/elit/influencer som sprider. Ett problem som accelererat diskussioner i sociala medier är att "alla" nu har en röst och även ofta använder sig av den möjligheten. Ibland vist och ibland inte... 

Något som är viktigt i sammanhanget är även hur knepigt kunskapsbegreppet är. Vi SER ofta olika saker trots att vi ser på samma fenomen. Jag har många gånger pekat på det faktum att vi alla ser på världen genom vår alldeles egen färgade lins beroende på förförståelse, erfarenheter, bias och myias. Den linsen måste vi alla bli medvetna om utan att hamna i en total relativisering av kunskapen. Men för att se fenomenet "jag har rätt och du har fel" på ett mer balanserat vis.

När det verkligen började gå snett för ridsporten (vilket jag anser det ha gjort, medveten om att långt ifrån alla håller med om den analysen) är enligt mig när dels de stora pengarna kom in i sporten och dels när rollkur/hyperflexion/LDR på allvar började spridas. De allra, allra flesta inom den professionella hästvärlden gjorde antingen ingenting (dvs sa inget utan bara var tysta - antagligen för att inte riskera sin försörjning/status) eller hakade på trenden (av samma skäl). Det finns gott om ovanstående även idag - det är väldigt få inom den sk nuvarande makteliten som törs/vill ha en åsikt offentligt även om de ibland mellan två ögon instämmer i den kritik som bl.a EE kommer med. De ytterst, ytterst få som protesterade i början (ex Dag Nätterqvist redan i slutet av 90-talet) blev tystade, nonchalerade eller i vissa fall effektivt deplattformerade. 

Hade inte några få väldig modiga människor, i Sverige t.ex Josefin Åkerberg och Teresia Sandin (finns fler såväl i Sverige som utomlands, t.ex Epona.tv) satt fokus på "Elefanten i rummet", då hade vi varit kvar i den totala tystnadskulturen. Man kan tycka vad man vill om deras sätt att sätta fokus men utan dem hade vi inte varit där vi ändå är idag. Vad jag vet, så har ALLA paradigmskiften utmanat makten, och i de allra flesta fall INTE i första hand lågaffektivt. Helt enkelt för att det är inte särskilt effektivt för att få makten att lyssna. "Makten" är även de som (på kort sikt i alla fall) är de som snabbast kan påverka och förändra saker inom sporten genom regelverk, utbildningar och genom att vara goda förebilder. 

Människan är ett flockdjur och det altruistiska straffet* är typiskt för mänskligheten, där har vi inte förändrats under årtusendena även om många förutsättningar förändrats. Vi människor färdas i stim där enstaka avvikande ofta stöts bort men när tillräckligt många ändrar riktning så följer resten av stimmet efter. Därav bilden på "Kejsarens nya kläder" här ovan - en saga av HC Andersson.

Vår uppgift (som jag ser det) är att vara en irriterande mygga på dagens ridsportmakt i Sverige (organisationer, elit och proffs i olika form) och ifrågasätta "status quo". De kommer inte att förändra sina sätt och de själva kommer vi inte att nå (för de har gjort karriär inom nuvarande system o den makten vill ingen lämna ifrån sig utan vidare). De vi främst KAN nå är de som vacklar och som inte gillar det som de ser inom hästvärlden. När DEN gruppen blir tillräckligt stor (och utbildad) då kommer makten tvingas till förändring. 

Equiethics (trots att vi är en väldigt liten och i sammanhanget obetydlig organisation) och den allmänna opinionen har senaste åren haft en påverkan på hästsporten, även om liten. Det ser helt annorlunda ut idag än bara för ett par år sedan. Hästvälfärdsfrågorna är uppe på agendan överallt och hästsportens SLO (social licens to operate) diskuteras livligt. Det går inte längre "vifta bort" eller tiga ihjäl (vilket tidigare varit en VÄLDIGT framgångsrik strategi) kritik som man gjorde tidigare. Ett av skälen är det jag skrivit om här ovan, dvs att nu har ALLA en röst, inte bara en liten maktelit.

Med ovanstående sagt så försöker EE så mycket vi förmår (vi engagerar oss alla på ideell basis o tid) och hinner, sprida vetenskaplig forskning, goda exempel och vad som händer i andra organisationer o världen på området m m. Men, vi visar även på det vi anser är dåliga exempel. Förhoppningsvis kommer den delen bli allt sällsyntare framöver. Jag har dessutom många gånger hävdat att det allra, allra bästa är om man kan undvika exempel där specifik ryttare kan identifieras. Av två skäl - det ena är att fokus DIREKT flyttas till VEM från VAD. Det är systemfelen som är det intressanta - kan vi inte förändra systemen, kommer bara ryttarna avlösa varandra. Ibland är det dock svårt att helt undvika VEM tyvärr eftersom så snart man använder bilder eller videos så finns det risk för att vederbörande kan identifieras. Och för att visa på systemfelen behöver man även visa på konkreta exempel, annars är det svårt att få fram VAD man invänder emot.

Till sist så anser jag att det är stor skillnad på att kritisera det som någon som har en maktposition gör (obs. det är det vederbörande GÖR som skall kritiseras, inte personen) alternativt t.ex en hobbyryttare. En elitryttare eller någon annan som professionellt arbetar inom branschen, och både i sina egna och andras ögon är ett föredöme/idol har även ett ansvar för det som vederbörande gör/säger och vilken hästhållning/ridning vederbörande utövar. En sådan person måste räkna med att även kritiseras och ifrågasättas. Det ligger i sakens natur. Vore dessutom hästsport något som inte innefattar en annan levande varelse, utan egen röst, vore saken annorlunda.

Vi i styrelsen diskuterar ständigt, tror jag nog kan svara för oss alla som varit med på resan hittills - den har varit en lärdom/utveckling på en mängd områden, även personligt. Så hjälp oss att lägga debatten på en så lugn, faktabaserad och konsekvent nivå vi kan! Vi behöver bli fler som engagerar oss på allvar och "hands-on" - på sociala medier, med tips om goda exempel/forskningsresultat vi bör sprida, etiska alternativ, i diskussioner i olika forum osv. Vi kommer med all säkerhet inte att vara överens i alla delar och alla frågor men vi kan fortsätta dialogen 😊

* altruistiskt straff - "I gruppsamhällen är gruppens överlevnad viktig. Man samarbetar för gemensamt att klara sig. Fast ibland kan det finnas en person i gruppen som beter sig illa/avvikande. Kanske stjäl de andras mat, kanske är våldsam mot andra gruppmedlemmar (eller är kritisk mot det som pågår i gruppen). Den personen blir ett hot mot gruppens överlevnad. Därför har vi människor utvecklad en tendens till att försöka bli av med den som förstör för eller utgör ett hot mot gruppen. Det kallar forskargruppen ett altruistiskt straff." I hästvärlden (och även andra sammanhang) kan den som har en avvikande åsikt (oavsett om åsikten är sann eller ej) anses som ett hot mot den stora styrande gruppen...

Seminarium om hästvälfärd och djurskydd den 22 september 2022

Ovanstående dag hände något som jag skulle kalla unikt (hittills åtminstone). Då hade SCAW https://www.slu.se/centrumbildningar-och-projekt/nationellt-centrum-for-djurvalfard/  bjudit in till ett seminarium om hästvälfärd. Vad som var unikt (enligt mig) var att det för första gången (vad jag vet) var inbjudet människor av en mängd olika bakgrund - veterinärer, forskare, ryttare, alternativbehandlare, försäkringsbolag, skolor, etologer, ridlärare, tränare, domare/överdomare, såväl anställda som ideella funktionärer från SvRF mfl.

Vad som även var unikt var att för en gångs skull diskuterades även "elefanterna i rummet", dvs hur vi rider/använder våra hästar. Senaste tiden har de fem domänerna börjat diskuterats allt mer men den femte domänen (dvs hästens mentala mående) brukar oftast bara beröras som hastigast i förbifarten. Det är en het potatis som inte så många vågar börja peta på. Men denna dag var just hur vi använder våra hästar i fokus. Några av initiativtagarna var veterinär Sara Nyman och hästutbildaren Anders Eriksson.

Programmet var i korta dag som följer:

Vart var vi och var har vi kommit? (Sara Nyman, leg vet, VMD och Anders Eriksson, hästutbildare). De visade bilder och berättade lite om ridsportens historia i Sverige och vad som skett de senaste 20-30 åren. De visade bl.a bilder på hästmunnar, forskning på tygel"kontakt" och vad en för mycket kontakt innebär för hästen m m.

Hästsportens SLO

SLO står för "Social licens to operate". Det är ett uttryck som blivit allt vanligare att det talas om i hästsammanhang. Vissa hästorganisationer (t.ex galoppsporten) har i en del länder varit snabbare än andra på att förstå vikten av SLO och även försökt agera för att vi skall få behålla den. Andra (som t.ex FEI) slår mest bara dövörat till. 

SLO innebär rent praktiskt att vi (hästsporten) har allmänhetens "licens" (tillåtelse) att göra det vi gör, dvs rida/köra, tävla m m med våra hästar.

Samhället är i ständig förändring och det finns otaliga exempel på sådant som under en tid varit helt accepterat men som idag anses helt oacceptabelt. 

Hästsporten totalt, och tävlingssporten specifikt är idag uppmärksammad och dess SLO är ifrågasatt, såväl av privatpersoner, organisationer och kan i förlängningen komma ifrågasättas även av myndigheter.

Hästsporten själv är dåligt rustad att på något vis förändra sporten - dels för att man ofta inte anser att det finns några problem men även för att än så länge är inte trycket utifrån tillräckligt starkt för att man skall tvingas till åtgärder. Något som antagligen kommer att krävas innan något görs (av organisationerna själva) och frågan är om detta då kommer för sent?

Incitamenten att agera är än så länge svaga - makt, pengar, "vi har alltid gjort så här", "hästvälfärden är god", "vi vet vad som är bäst för hästarna" osv hindrar saker från att förändras. Att dessutom sätta organisationer själva som ansvariga för att agera/försvara ridsportens SLO är som att "sätta räven att vakta hönshuset"... Det är enligt min uppfattning ytterst tveksamt om hästsporten själv kommer att agera innan det är för sent. Varken vilja eller förmåga finns.

Nedanstående bild visar på SLO för ett företag men det kan lika gärna gälla andra verksamheter. Olika nivåer. Vi inom hästsporten vill definitivt inte hamna i röda fältet...  

Falsterbotävlingarna 2022

Har inte själv varit på Falsterbotävlingarna i år men rapporter från de som varit tyder på att det INTE blivit något bättre... Det foto-/filmförbud som numera verkar finnas överallt har dock gjort att det inte dykt upp (än i alla fall) foto-/filmbevis som styrker detta. Det är få som vågar/kan med foto/videobevis visa hur det ser ut på framridningar. Många tycker säkert att detta förbud är positivt, det skyddar ryttarna och sporten...

MEN, är det verkligen så? Ja, kanske på kort sikt, men långsiktigt? Alla vill vi väl ha en sport som vi kan vara stolta över och som vi kan försvara för alla de som tycker att all användning (och framför allt tävling) med häst skall förbjudas. Att då förbjuda fotografering och filmning sänder enligt min uppfattning HELT fel signaler - dvs att sporten har något att dölja. OM ridningen verkligen är hästvänlig (i det stora hela), som så många påstår, så skulle det då finnas otaliga exempel på BRA ridning och god hästvälfärd, så många så att de då enstaka avarter som fanns skulle få mindre genomslag i media. Men är det som en bekant till mig (som varit på tävlingarna) skrev (och jag litar på hens uppfattning) då är det (fortfarande) lika illa som tidigare:

"Jag skrev detta om b l a mitt intryck av Falsterbo i en kommentar till ett inlägg om att vi måste se över vår sport för att behålla vår social licens som nu pratas om t o m på FEI nivå: Ja så många numera som skriver o säger detta - att vi måste sopa framför egen dörr innan allmänheten börjar ifrågasätta oss.

Jag kan säga att det jag såg igår på Falsterbo (då satt jag på framridningen mest för det är där du ser hur det verkligen rids - inte på banan - i vart fall i till närmelsevis så tydligt) så lyste detta tänket med sin frånvaro. ÖD t ex... alltså jag såg endast ETT agerande från dennes sida. Vilket gällde en nosgrimma som typ 5 m från henne drogs åt så hon kunde i stort sett INTE kolla den...

Men vår ovilja inom sporten att börja se o ifrågasätta all den normaliserade smärta o det våld vi ohämmat orsakar hästarna är slående när man "sätter på sig dom glasögonen". Harmoni mellan häst o ryttare var det sista jag tänkte på när jag satt där. Så mycket irriterande ryttare, som bankar till, trycker till med sporrar rejält - bankar skulle jag säga, sånt rattade in truten, så ihop pressade halsar o trånga ganascher. Lossa o bända i halsarna "för den måste komma igenom" - nästan alltid i samband med bestraffande skänkel. Såååå få beröm! Så många som får panik när dom pressar in i en rörelse t ex, tvärnitar o flänger upp huvet, stegar, slår bakut, slår mot hårda skänklar (då får dom sig en hurring givetvis...), stressade hästar som flåsar, genomsvettiga av stress. Tränare som står vid ringside och VARJE gång ryttaren gör en "korrigering" d v s hutar åt hästen på ett eller annat sätt - så får dom i sin öronsnäcka: Braaa där! Rätt så!, Ja den måste igenom!... Ett fåtal gånger ser man när nån ryttare "klappar" d v s om rörelse utförts enligt förväntan - då daskar dom till den med näven på halsen HÅRT o snabbt EN gång med ena handen - då givetvis tagit båda tyglar i andra handen så man inte släpper ut näsan gud förbjude.... Numera finns ju forskning på detta att om hästen får välja uppskattar den mer en vänlig smekning eller lätt kliande på manken t ex än detta "daskande".. men det verkar inte gått fram... Man kan vara nervös o spänd inför uppgiften o omgivningens och ens egen förväntan att prestera i såna här sammanhang - all förståelse för det - men om det måste innebära bruka våld så vet jag inte.... Dessutom - ridsättet är väldigt inarbetat o vant, det syns. Glädje o partnerskap med sin häst? Njaaaeee.... not som much.

Såg EN alltigenom harmonisk ryttare rida igår och det var ett världsnamn. Glädjande nog. Hen tävlade inte igår utan tränade sin häst bara. Nu har jag sen länge "haft dessa glasögon på mig" så numera kan jag inte o-se längre. Och folk får tycka jag är för gnällig. Men för mig sett ur hästen perspektiv finns inga ursäkter till våld, smärta, tvång, stress o brutalitet. Det går rida och tävla UTAN det."

Flera andra av mina bekanta som varit på plats intygar liknande upplevelser. En skrev "efter en hel dag på framridningen på lördag, 7 års final, och 2 GP, var det svårt att försvara dressyrens existens som tävlings sport. 12 ekipage (missade dom första 2, så ska inte döma dem, red sina hästar från illa till brutalt. Enda syftet som kan logisk förklaras är förtryck och sen "belöningen" av att gå in på banan och slippa tortyren."   

Ovanstående är bägge exempel är från dressyrridningen men mycket av problemen finns även i andra grenar. Att det förhåller sig som ovan just när det gäller dressyren är dubbelt olyckligt. Dressyr som skall vara grunden för allt annat och som skall skapa en välriden, trygg och säker häst med lång hållbarhet och hälsa. Problemen har dessutom funnits i dagens omfattning i minst 20 år... Inte mycket i rätt riktning har hänt under dessa år utan problemen har istället blivit cementerade.

Den stora knäckfrågan är "i vilken ände börjar man" för att förändra/reformera såväl träning som tävling? Såväl tränare, domare och överdomare som ryttare behöver uppenbarligen såväl utbildning som incitament att förändras. Faktabaserad forskning hjälper uppenbarligen inte. "Faktaresistensen" är hög bland ryttare mfl. Så länge det ger "bra betalt" i form av tävlingsresultat/pengar/makt så kommer inget att förändras. Den onda cirkeln måste brytas någonstans och frågan är då vem/vad vill/kan vara den som "bryter" cirkeln? För gör vi det inte själva inom hästvärlden/sporten så KOMMER förr eller senare någon annan göra det åt oss. Det är bara en tidsfråga...

Vem törs peta på elefanterna i rummet?

Senaste året/åren så HAR det hänt något med debatten kring Hästvälfärd. Den är uppe på agendan (vilket den inte var tidigare) och små, små framsteg görs i dess namn.

MEN...

I stor sett ingen (förutom några enstaka privatpersoner) har vågat börja peta i den elefanthjord som befinner sig i hästvärlden. Vilka elefanter undrar du kanske då? Ja, det är hästvälfärden med fokus på hur vi använder oss av hästar, dvs rider/kör eller vad vi nu håller på med.

DET är "elefanter" som ingen än så länge har vågat (eller vill) börja peta på...

Orsaken till att alla (offentliga) diskussioner saknar just detta fokus är med all säkerhet flera. Några skäl är antagligen att

- vissa anser att det inte finns något att diskutera och "varför laga det som inte är trasigt?"

- människor i hästvärldens maktelit inte vill röra i "status quo" eftersom det skulle påverka just deras makt, position, försörjning, penningflöde m m.

- det skulle ifrågasätta vissa elitryttares (vissa t.o.m landslagsryttares) metoder och även SvRFs val att utse dessa som representanter för Sverige trots högst tveksamma träningsmetoder.

- det skulle påverka såväl utbildningar inom hästsporten som landets ridskolor 

Hästvärlden är dessutom en gigantisk "hydra" där många är i beroendeställning och/eller "sitter i knäet" på andra delar av hästvärlden. Det gör hela hästvärlden förändringsovillig eftersom åtgärd på ett ställe påverkar flera andra.

Övriga hästvälfärdsfrågor är mera uppe på agendan nu än tidigare t.ex frågor om hagar, utevistelse, ättider, samvaro med andra hästar osv. Vilket är jättebra. Men det är områden som inte är i närheten lika känsliga som just HUR vi rider, kör, utbildar hästar.

Läste nyss en artikel (skriven av Moa Mellberg, hållbarhetsstrateg Tailorbird) som visserligen handlar om hållbarhet men kan lika gärna handla om frågan om hästvälfärd. Några citat ur artikeln där jag ändrat ordet hållbarhet till hästvälfärd...

"Alla arbetar med hästvälfärd, men ingen förändrar sig" (överskriften på artikeln i fråga).

"Jag har hittills inte mött ett enda företag (läs organisation) som inte tycker att hästvälfärd är viktigt och som inte påstår sig ha ett hästvälfärdsarbete - ändå går utvecklingen alltför långsamt."

I artikeln görs sedan två exempel på olika vanliga arbetssätt i organisationer, genom två fiktiva personer som kallas Dokument-Doris och Agenda 2030-Amir.

"Dokument-Doris sätter hästvälfärdsmål, skriver hästvälfärdspolicy´s och gör en hästvälfärdsrapport. Hon har alla papper på plats men de saknar förankring i verksamheten/verkligheten. I kärnverksamheten har inga större förändringar skett."

"Agenda 2030-Amir har en annan taktik, han vill jobba med de globala målen. Han väljer ut några av målen som han skall jobba mot. Han beskriver på hemsidan hur han jobbar med dessa mål och ger exempel på åtgärder i organisationen. Amir känner sig nöjd då han anser att han redan uppnått målen. Att det praktiska arbetet/verksamheten i organisationen inte återspeglar Amirs önsketänkande är inget han reflekterar över."

"Varken Amir eller Doris upplever sitt hästvälfärdsarbete som något "lönsamt" - det ser det som något man som organisation behöver ha, de ser hästvälfärdsarbetet som ett krav utifrån. När jag möter Amir och Doris förstår jag varför det går långsamt - de båda är nöjda med det hästvälfärdsarbete de gjort utan att egentligen förändra något i sin verksamhet. De väljer mål som de redan uppnått och insatser som konkurrenterna redan gjort, istället för att göra de insatser som gör störst skillnad, där de har möjlighet att göra störst positiv förändring och där det finns möjlighet att ligga i verklig framkant."

"Det räcker inte att du har en policy och några mål på plats - du måste våga förändra din verksamhet och uppfylla nya behov för att bli den verkliga vinnaren".

Den stora frågan framöver är - vilken/vilka hästorganisation i Sverige (och även globalt i världen) skall bli den/de som VERKLIGEN tar ordentliga steg framåt när det gäller hästvälfärdsfrågorna - och då även börja diskutera "elefanthjorden i rummet" (=användningen)??

Hydra = ett mytologiskt monster som lurar i träsk eller andra vattenrika områden. Hydran var en grotesk varelse med minst åtta huvuden varav det mittersta sades vara odödligt. För varje huvud som höggs av växte dessutom två nya ut. (från Wikipedia)

Att vara "Ombörjare"

Det är så OERHÖRT viktigt att få lära sig rätt från början. Inte minst för att undvika kommande problem för det är som att bygga hus på en dålig grund - det kan fungera ett tag men så småningom rasar korthuset.

Där är den utbildade RIDLÄRAREN oerhört viktig. Skriver ridläraren eftersom denne i allmänhet har mycket mera (och bredare) kunskap än tränaren. Såväl ridlärare som tränare kan man kalla sig oavsett om man har formell utbildning på området eller ej. Skillnaden mellan Level utbildade ridlärare och A-B-C tränare är främst att tränarna har tävlingsmeriter, vilket inte säger NÅGOT om vederbörandes pedagogiska kunskaper och förmåga. Har ridläraren erhållit sin Level via någon av ridsportens längre utbildningar (och inte "bara" diplomering) så garanterar det även oftast en längre utbildning på en mängd områden. I många länder är det inte överhuvudtaget tillåtet att hålla ridlektioner för andra än sin omedelbara familj utan formell utbildning. I Sverige kan vem som helst kalla sig såväl ridlärare som tränare, även helt utan utbildning, erfarenhet och formell kompetens. 

Det gäller att välja utbildare (och ridskola) med omsorg - vilket inte är så lätt om man inte själv har kunskaper. Åk gärna och titta på lektioner (oavsett om det gäller en ridskola eller tränare) för att bilda dig en uppfattning om lektionernas upplägg och ledarnas kompetens. Välj någon som är noga med grundridningen, sits osv och inte går för fort fram, för annars riskerar du att förr eller senare vara tvungen att "backa bandet" och starta om, vilket är mkt svårare än att lära rätt från början. Välj även någon med hästvänliga metoder. För att "sudda" tidigare felaktigheter krävs MÅNGA repetitioner och stark motivation. Undvik även som pesten ridlärare/tränare som använder sig av diverse quick-fixes som t.ex olika stjälptyglar. Det är som att pissa i brallorna - det kan kännas varmt o skönt direkt men blir väldigt obehagligt o besvärligt på sikt. Genvägar blir oftast senvägar... 

En vän till mig beskrev ovanstående "ombörjarprocess" som nedan:

"Kommer ihåg när jag fick lära om mig. Efter lång tid med skenande skritt gav jag upp och bara suckade och (tydligen) slappnade av, varpå hästen Marimba måste ha tänkt "Äntligen fattar hon. Nu kan jag börja lära henne." Efter det började vi kunna utvecklas. Är för evigt tacksam för att den stunden tändes fast jag först trodde att ljuset slocknade!"

Oftast så är det en speciell häst som gör att man beslutar sig för att bli "ombörjare". En häst som dels får en att inse att man kanske inte har rätt verktyg men där inte heller de verktyg man har sedan tidigare fungerar. Hästar som kräver ridning som rehab är därför också ofta skälet till varför man känner ett behov att lära om.

Att bli "ombörjare" kräver motivation och tålamod. För att ändra på tidigare uppfattningar om rätt/fel och sätt att förhålla sig till ridningen är inte lätt. Ofta så faller hela ens tidigare system först samman för att så småningom, del för del, hitta plats i ett nytt system och skapar ofta framför allt ett annat sätt att tänka och förhålla sig till ridningen. För att detta skall vara möjligt måste VILJAN till förändring finnas, annars går det aldrig. Man måste även vara beredd på att processen tar TID.

Är DU motiverad nog att utforska andra synsätt än de du hittills växt upp med i din ridning? Sök dig då till de ridlärare/tränare/inspiratörer som utmanar ditt sätt att tänka kring häst och ridning... Det kan lyfta din ridning och kommunikation med hästen till nivåer du inte trodde var möjliga.

Svenskt ridsystem?

 
Nedanstående blogginlägg började jag skriva för flera år sedan - det har sen varit "på vänt" och jag har ibland återkommit till det för att skriva/ändra lite. I veckan fick jag så några videos från en ridlektion sänt till mig - från en av landets ridskolor (med ett flertal Level 1, 2 och 3 utbildade ridlärare). De filmerna fick mig att återigen titta igenom detta inlägg eftersom det tyvärr inte var särskilt positiva bilder dessa videos visade (och inte heller några unika undantag). De bekräftade tyvärr istället min uppfattning.

.........

Finns det egentligen något SVENSKT ridsystem? Har vi något system på våra ridskolor som säkerställer att våra ridelever får en god grund?

Själv är jag lite tveksam om det verkligen är så... I SvRFs dokument "Framtidens Ridskola" står det bl.a att "Den svenska ridskolan skall vara världsledande vad gäller att förmedla kunskap, social gemenskap och ett livslångt intresse för hästar och ridning."

Det står även att "Ridskolan skall ge god grundutbildning". Gör vi det ??? (och då menar jag ridskolor generellt i hela landet). Är inte helt övertygad om det... 

Det vore väldigt intressant att diskutera hur utfallet på våra ridskolor faktiskt är? Dvs hur pass bra blir ”snittprodukten” – alltså den genomsnittliga ryttaren? Alla system kan få fram enstaka ”superryttare” som skulle blivit bra alldeles oavsett inom vilket system de rider. Frågan är istället hur bra blir den ”genomsnittliga” ryttaren (eller t.o.m hur bra blir den MINST naturligt begåvade ryttaren)??? 

Min upplevelse är tyvärr att den genomsnittliga ryttaren inte blir särskilt bra - dessutom tror jag
många slutar innan de utvecklats så långt de skulle kunna, många gånger kanske pga att de inte längre känner att de utvecklas?