Hej alla!

Här är Birca´s blogg om stallets människor och hästar. Här kan du läsa om vad som händer i stallet samt mina reflektioner över olika hästrelaterade företeelser. Vill även du skriva inlägg här? Kontakta då mig via mail cas.birca@telia.com

Farre på hästarnas evigt gröna ängar!

onsdag 22 maj 2024

Kejsarna/kejsarinnorna har inga kläder...



Lyssnade på morgonen på en podd som handlade om hur tystnadskulturer fungerar. Hur åsiktskorridorerna kan vara snäva i många sammanhang. Här nedan kommer jag att skriva om hästvärlden men detta finns överallt och i alla områden.

"Har du aldrig upplevt åsiktskorridoren så har du aldrig hyst en obekväm åsikt"

Vi människor vill inget hellre än att följa strömmen. De allra flesta av oss yppar ogärna åsikter som avviker mot rådande konsensus. Vi utövar en egen "självcensur". Detta eftersom att i många sammanhang kan "för" ärligt uttalade åsikter straffa sig ordentligt. Att man blir "persona non grata" i vissa kretsar, att man tappar vänner, t.o.m att man blir av med sitt jobb/inte får något jobb, att man smutskastas och hamnar ute i kylan. Om dessa åsikter senare visar sig stämma och konsensus ändras har inget med saken att göra.

Inom hästsporten har ovanstående yttrat sig så att minsta lilla kritik av systemfel inom hästsporten hårt har tryckts ner. För att inte tala om någon mot förmodan vågat ha synpunkter på specifika ryttare. 

Vi har senaste året (åren) dock sett en rejäl svängning i sociala medier angående hästvälfärdsfrågor. De utövare som tidigare var "nontouchables" är inte det i samma utsträckning. Kritik mot dessas träningsmetoder och ridning allmänt har ökat drastiskt. 

Som jag skrivit MÅNGA gånger är dock inte enskilda ryttares ridning det egentliga problemet. Det är istället de systemfel som gjort att deras träningsmetoder/ridning haft/har framgång. Att de belönats via tävlingsresultat, pengar och "fame". Hästsporten MÅSTE komma till rätta med systemfelen, annars kommer bara ryttarna att avlösa varandra. Det ska helt enkelt inte löna sig att använda oetiska träningsmetoder och hästhållning! 

I sociala medier kan ovanstående självcensur innebära att man inte vågar dela inlägg som avviker mot konsensusuppfattningen. Väldigt många människor väljer att inte yppa sina åsikter förrän det känns "tryggt" att göra så. Det är få människor som vågar simma mot strömmen.

"Vet inte vad som är värst - dumhet eller spelad dumhet"

Finns ett citat som jag gillar "när du förändrar ditt sätt att se så förändras det du ser". När man börjar se andra saker än tidigare så kan man inte längre o-se. Min upplevelse är att allt fler har förändrat sitt sätt och se och nu tydligt kan se att många av sportens "kejsare/kejsarinnor" i själva verket är "nakna". Desto fler i stimmet som ändrar riktning, desto fler kommer att göra detsamma.

Säkerhet med häst?

Skrev detta inlägg för ett bra tag sedan... Ofta gör jag så, skriver något (ofta på natten när jag inte kan sova) när jag fått idén om innehållet. Sen får det "ligga till sig, med ibland upprepade kompletteringar/ändringar, innan jag (eventuellt) publicerar det.

Just nu (detta var för några år sedan) är det mycket tal om säkerhet på hästarbetsplatser eftersom Arbetsmiljöverket planerar ett stort antal besök på hästrelaterade verksamheter.

Det är otroligt viktigt att man hela tiden har säkerheten i åtanke men samtidigt kan man fundera på vad egentligen säkerhet i samband med hästar är?? Är det i första hand stålhätteskor, handskar och hjälm, säkerhetsväst m m eller är det andra saker? Och missförstå mig då rätt - ovanstående utrustning ÄR jätteviktigt (själv har jag t.ex i princip alltid skor med stålhätta och handskar) men utrustning HINDRAR inga olyckor, däremot kan de vara väldigt bra att ha OM det händer något.
Koncentration/närvaro när man jobbar med häst är enligt min uppfattning en av de mest viktiga säkerhetsaspekterna - dvs att man är uppmärksam på hästen och tänker efter "före". Rutiner är också viktiga - vad de är spelar faktiskt mindre roll. Är bara hästarna vana vid rutinen så vänjer de sig vid det mesta. Tillräcklig utevistelse för hästarna, ingen överutfodring av kraftfoder (som gör stallmodiga hästar) och en riktig hästhantering är det absolut viktigaste för att undvika olyckor. Genom att utbilda hästarna ordentligt från marken kan man undvika många olyckstillbud.

Att jobba med hästar kommer dock ALDRIG att bli riskfritt - det är stora, snabba djur som dessutom är flyktbenägna till sin natur. En häst är otroligt snabbare än vi människor - såväl i uppfattnings- som reaktionsförmåga... Man tror att hästar har den snabbaste reaktionstiden bland alla domesticerade djur. Vi kan heller aldrig tro att vi fysiskt skall kunna kontrollera hästen - vi måste istället använda oss av andra strategier för att skaffa oss kontroll. Vad vi människor har som vi kan använda oss av som olycksförebyggande är t.ex att vi kan tänka/planera/förutse framåt.

Att använda sig av smärta som "kontroll" är också tyvärr rätt vanligt inom hästvärlden - kedjor över nosryggen/under käken eller t.o.m i munnen, diverse skarpa bett, spö använt som bestraffning, olika inspänningar - ja, listan kan tyvärr göras lång. Smärta kan ibland ge en på ytan känsla av kontroll, men det är verkligen "tunn is". I ett verkligt "skarpt läge" eller när hästen blir skrämd/stressad av något så är den "kontrollen" inte vatten värd... Dessutom triggar ofta smärta av mer eller mindre våldsamma beteenden, så t.ex en kedja över nosen kan få precis motsatt effekt än den man förväntar sig. Hästen blir ofta triggad av smärtan på nosryggen (eller under hakan) och blir i stället besvärligare än den skulle varit utan den utrustningen... 

Förtroende, tillit och lugn är istället vägen att gå. En häst som litar på sin handhavare överreagerar helt enkelt inte på skrämmande saker - reagerar ja, för det ligger i hästens natur, men den får oftast inte panik utan söker då istället skydd hos den som den har tillit och förtroende för, dvs handhavaren! Och skulle den bli helt panikslagen hindrar inte alla smärtsamma redskap i världen hästen från att ta sig därifrån...

Att ha en överdriven tro att "min häst litar på mig i alla lägen" kan också vara en säkerhetsrisk - inte tron i sig, för om man utstrålar "det är ingen fara här" så (över)reagerar hästen ofta inte även om det händer något skrämmande. Men det finns ALLTID saker som kan inträffa som hästen blir rädd/skrämd för/av - allt i omgivningen går inte gardera sig för. Vi människor kan även minska risker genom att göra kloka val och inte utsätta oss själva och hästen för onödiga säkerhetsrisker.

Skall bli mycket intressant och se/höra vad Arbetsmiljöverket kommer att fokusera på i sina besök - alltid intressant att se hur människor "utifrån" ser på verksamheten.

Att hela tiden reflektera över hur miljön kring hästarna ser ut samt vilka rutiner man har är nyckelord för att minska olyckor och olyckstillbud. Det är lätt att bli hemmablind...

söndag 31 december 2023

Nyårskrönika 2024 - vad händer nu?

För fyra år sedan skrev jag en Nyårskrönika. Läs gärna denna innan ni läser nedanstående. 

Det har på dessa fyra år hänt en hel del i hästvärlden (även om jag som varit engagerad i hästvälfärdsfrågor under många år, kan tycka det går allt för långsamt framåt, för hästarna).

År 2018 bildade jag och en del andra "hästnördar", flertalet av oss yrkesverksamma i hästbranschen, en förening, EquiEthics för att mera organiserat jobba med de hästvälfärdsfrågor som oroat oss under många år. Personligen så initierade jag föreningen pga min frustration över hur jag tyckte framför allt dressyrsporten under många år gått i fel riktning. Hästvälfrågorna är många och komplicerade och rör alla grenar och inriktningar) men vi i vår förening har inriktat oss på att försöka påverka SvRF (eftersom de är den enskilt största hästsportsorganisationen i Sverige och med möjlighet att påverka tävlingsverkamhet, ridlärare/tränare och ridskolor). Vi har idag en pågående dialog med dem.

Senaste åren/året har sedan jag skrev förra nyårskrönikan inneburit en hel del förändringar. Det har fortsatt skett en hel del skandaler inom hästsporten, fallet med mångkampsryttaren på förra OS och nu senast "Helgstrandgate" bara för att nämna några. Dessa ärenden har gjort att fler röster har höjts med krav på att hästsporten ska agera, bl.a i Frankrike och Danmark. T.o.m FEI har agerat genom att tillsätta en kommision som utrett vad som bör göras för att hindra hästsportens SLO att dras in. Tyvärr har dessa åtgärder inte inneburit nämnvärda resultat för hästarnas del. Organisationers värdegrunder och Code of conduct (som alla hästmänniskor förväntas följa) är fortfarande bara fina ord på ett papper. Dessutom verkar vissa grupper kunna göra vad de vill utan att följa dessa värdegrunder. Inte minst en del elitryttare (både I Sverige som utomlands) verkar ha någon form av specialfil som gör att de trots oetiska träningsmetoder (som blir avslöjade gång på gång) ändå kunna fortsätta, många gånger t.o.m med stående landslagsplats (och/eller undergrupper) som resultat. I de sammanhangen verkar tävlingsresultat gå före allt vad värdegrunder heter. Målen helgar medlen med andra ord...

Medan de som beslutar om riktningen för sporten (hästsportorganisationerna), än så länge, sitter på händerna och inte agerar (åtminstone inte på sätt som har praktisk betydelse för hästarna) så är det en sak som HAR förändrats och det är tonen på sociala medier. När jag skrev min senaste krönika så ledde minsta lilla kritik av hästsporten till en formligen svallvåg av bortförklaringar, idiotförklaringar, what-about-ism osv, inte minst av maktens/elitens "väpnare" som blixtsnabbt kom till elitens försvar.  Ovanstående gjorde att väldigt få vågade vara kritiska till det som händer inom sporten. Idag är läget annorlunda. Allt fler vanliga hästmänniskor vågar vara kritiska till sådant som de anser hotar hästvälfärden. Detta är bra MEN innebär även ett problem eftersom diskussioner lätt har en förmåga att spåra ur till rena personangrepp. Det är viktigt att vi för sakens skull fokuserar på systemfelen som gör det möjligt för ryttare att använda oetiska träningsmetoder och dessutom ha framgång via dem. Vi måste komma åt systemfelen, annars kommer bara ryttarna att avlösa varandra.

Frågan är nu - vad kommer att hända inom hästsporten närmaste åren? Personligen är jag luttrad och misstänker att inte särskilt mycket kommer att hända. Åtminstone inte från hästorganisationernas sida. Tror tyvärr att de varken har viljan eller förmågan att göra några större åtgärder. Hästvälfärdsfrågorna är komplexa och det är mycket makt och pengar inblandat. Många i beslutande ställning sitter dessutom "i knäet" på andra inom hästsporten. Att då fatta beslut som kanske stör "status quo" och påverkar både ens egna som vänners intressen (yrkesmässiga, ekonomiska m m) är inte lätt. Då tittar man hellre åt andra hållet än att agera i hästarnas intressen.

Däremot finns det en överhängande risk att yttre krafter (myndigheter, allmänhet) kommer tvinga fram förändringar inom hästvärlden. Hur länge till kommer t.ex hästsport vara olympiska grenar på kommande OS? Kommer länder förbjuda viss utrustning och kommer djurskyddregler skärpas? Ytterst så kan hästorganisationernas oförmåga att skydda hästarna resultera att vi mister vår SLO (social licens to operate). Kanske i första hand för tävling men i förlängning kan även annan användning av hästar vara i riskzonen.

Varje avslöjad skandal (som Helgstrandgate eller den svenska unghästutbildaren) gör hästsportens egengrävda grop djupare. Speciellt om inte beslutande organisationer kan visa på tydliga ställningstaganden och AGERANDE. Att säga "vi tar avstånd" räcker helt enkelt inte längre...


onsdag 22 november 2023

Ryttaransvar



Här kommer ett blogginlägg som jag haft i "pipeline" under en längre tid. Den nu så uppmärksammade och aktuella dokumentären från Helgstrands anläggning, Operation X, får mig nu att göra slag i saken och publicera nedanstående inlägg. Det har börjat läcka filmsekvenser från den dokumentären som får en att må fysiskt illa...

Många företeelser inom hästvärlden är under lupp just nu och debattens vågor går höga i sociala medier...

Hårt åtspända nosgrimmor, ridning i LDR, korta hopdragna halsar, bakåtlutade sitsar, ridning i spänning och övertempo, överdriven användning av sporrar och spö osv, osv. Listan kan göras lång. 

Allt fler börjar ställa krav på att organisationer, funktionärer mfl i maktposition skall agera och sätta stopp för ovanstående. Något som är förståeligt eftersom det är dessas flathet och oförmåga att agera som tagit oss dit vi är idag. Hade man "stämt i bäcken" för 15-20 år sedan hade vi inte varit i den situation vi är idag. Det är systemfelen som är det största problemet. Kommer man inte tillrätta med systemfelen som gör det möjligt (och "lönsamt") för ryttare/tränare att använda oetiska träningsmetoder så kommer bara ryttarna att avlösa varandra.

MEN - det finns två kategorier av hästmänniskor som sällan och aldrig ställs till svars för de uppkomna situationerna och det är främst RYTTARNA men även TRÄNARNA.

Ovanstående kategorier hästmänniskor brukar aldrig höja sin röst i diskussionerna, framför allt inte de som tillhör den absoluta "eliten" (inte ens nu när ovanstående dokumentär är aktuell). Är det för att man vet innerst inne att det man gör är tveksamt (men målen helgar medlen), eller finns det inga hållbara argument? Varför försvarar man annars inte sitt sätt att rida och träna? Tycker man kanske att ingen skall bry sig om hur man rider/tränar sin häst för att man vet bäst? Eller handlar det helt enkelt om okunskap, eller rättare sagt ovilja att ta till sig den kunskap som finns (faktaresistens)? Det är enklare att blunda/stänga öronen än att behöva ändra sitt sätt, då kan man i alla fall för sig själv rättfärdiga det man gör.

Som ryttare/hästägare är DU ytterst ansvarig för de val du gör för/med/mot din häst. DU väljer vilka träningsmetoder och tränare du använder dig av (eller tillåter den ryttare som rider din häst, använda sig av). Om du med dagens faktabaserade vetenskapliga kunskap som finns kring ridning och hur den påverkar hästen ändå VÄLJER att rida hästen bakom lod, med kort hals, djup, med skarpa bett, inspänningar, hårt åtspända nosgrimmor osv - fundera då åtminstone för ett ögonblick VARFÖR du gör detta? Hur kan du göra det mot din bästa vän och den som du säger dig älska? Tidigare har man kunnat skylla på okunskap och bristande tillgång till kunskap men idag finns den tillgänglig för alla. Så med andra ord är ditt val just ett VAL som ytterst din häst/hästar får betala priset för (såväl mentalt som fysiskt). 

Hästägande är ALLTID kompromisser mellan människans önskningar/mål/ambitioner/ekonomiska förutsättningar m m och det som är för hästens bästa. Vissa kompromisser är man kanske tvungen att göra men andra saker kan man med enkla medel förändra om viljan finns. Att välja etiskt försvarbar(a) träningsmetoder/utrustning är saker som enbart är ditt VAL som hästägare/ryttare. 

Även du som TRÄNARE har ett stort ansvar. Har du någon integritet eller inte? Även du gör ett VAL - antingen så ställer du dig på hästarnas sida eller så gör du det inte. Vidareutbilda dig ständigt och använd bara metoder och utrustning som stärker hästvälfärden. 

Hur de ryttare som visas i Operation X kan sova på nätterna förstår man inte - har man helt tappat förmågan att känna empati för en annan levande varelse? Den glättiga ytan hos Helgstrand står i stark kontrast till det hästarna utsätts för. Allt som glimmar är tyvärr inte guld och den hemska sanningen är att sånt som sker hos Helgstrands sker på även på ett antal fler ställen i hästvärlden. Allt för makt, pengar och framgång. Det är hästarna som får betala priset.

Här är ett blogginlägg som Ponnymamman gjort på samma tema:

onsdag 8 november 2023

Kognitiv dissonans inom hästsporten

 


"Teorin om kognitiv dissonans – känslan av obehag som uppstår när en persons moraliska uppfattning och agerande går emot varandra – introducerades av socialpsykologen Festinger (1957) i sin bok A Theory of Cognitive Dissonance.

Kognitiv dissonans betyder “tankekonflikt”. När vi handlar på ett sätt som inte överensstämmer med våra kunskaper och erfarenheter uppstår det då en kognitiv dissonans, alltså en tankekonflikt.

Kognitiv dissonans är en term som används för att beskriva den psykologiska obehagskänslan som fås genom att samtidigt hålla två eller flera oförenliga trossatser, attityder eller värdegrunder. Att vara konsekvent när det kommer till vårt förhållningssätt är viktigt för psykologisk stabilitet. Att ha åsikter som är självmotsägande skapar därmed oro och obehagskänsla. Man behöver inte nödvändigtvis vara medveten om orsaken till den kognitiva dissonansen. Vanligtvis är det snarare tvärtom, man brukar omedvetet undvika tankegångar som betonar dissonans. 

Kognitiv dissonans är inte exklusivt för mentala processer. Om man håller en viss attityd, värdegrund eller trossats och i sitt beteende motsäger den, har man perfekt grogrund för kognitiv dissonans, alltså ett omedvetet undvikande av bemötandet av två oförenliga aspekter av ens person. I extrema fall fungerar det som en sorts försvarsmekanism mot svåra obehagskänslor och stress. Kognitiv dissonans kan därmed avvecklas enbart under längre perioder.

Inkonsekventa inställningar eller beteenden motiverar olika sorters individuella hanteringsstrategier. För att lindra obehaget av kognitiv dissonans är det vanligt att man försöker bortförklara, förneka eller undvika ny information som ifrågasätter en befintlig värdegrund."
(texten ovan är hämtad via google)

Du kanske nu frågar dig, vad har ovanstående med hästsporten att göra? En hel del skulle jag säga för det kan nämligen till stora delar förklara den faktaresistens som finns inom hästsporten. Att många ryttare väljer att inte ta till sig forskning som kommer fram kan nog i många fall vara ren självbevarelsedrift. För OM man börjar lyssna och reflektera kring forskningen så blir det ofta väldigt jobbigt, därför väljer man helt enkelt att stänga öronen/ögonen. Alla har vi egna exempel på (är jag helt övertygad om) sådan kognitiv dissonans. Både i hästvärlden men även i livet i stort. Människors lidande i såväl vår närhet som i världen, djur som far illa osv. 

I hästsporten handlar det ofta om att vi blundar för att det vi gör med/mot våra hästar kanske orsakar dem skada. Eller åtminstone inte är är till deras förmån. Rida/inte rida, tävla/inte tävla, ha hästen i hagen/inte i hagen, ensam/med andra hästar, med eller utan täcke, vilken utrustning vi använder, vilka träningsmetoder vi använder osv, osv. Listan kan göras lång.

Att börja reflektera kring ovanstående ÄR tufft. Många väljer då istället att nonchalera det som går emot ens uppfattningar och nuvarande värdegrunder. Det är enklast så... Man kan då, med "rent samvete" fortsätta med det man gör som om inget hänt.

Vi har alla våra "bias", dvs valda sanningar. Om hästar/ridning och det mesta annat. Vi har en benägenhet att lättare ta till oss sådant som bekräftar våra valda sanningar än de som motsäger dem. Ofta är vi inte ens medveten om våra valda sanningar, de blir uppenbara först när vi konfronteras med andras valda sanningar och att dessa går emot våra egna. Vi umgås dessutom mest och oftast med de som tillhör samma "tankebubbla" som man själv tillhör. "Man blir som man umgås" 😊 Att reflektera kring vilka bias man har, och även diskutera med de som har avvikande uppfattningar, utvecklar men kan tidvis vara jobbigt. 

Hästägande/ridning/körning/användning kommer alltid vara en avvägning och kompromiss mellan vad som är bäst för hästen, vad som tillfredsställer oss människors mål/ambititioner/behov/orsak till hästägandet, genomförbarhet ekonomiskt och i övrigt m m. Vår uppgift är att göra (för hästen) så kloka val som det bara är möjligt med de förutsättningar som finns. Vissa delar kanske är svåra (eller inte går) att påverka, annat kan vi utan problem påverka. Utrustning, arbete och träningsmetoder är exempel på sådant som är relativt lätt att påverka om vi vill.

Vi ser just nu en stark "strutsmentalitet" inom stora delar av hästvärlden. Trots mycket forskning, faktabaserad evidens m m så fortsätter många med saker som bevisligen är negativt för hästen - det kan vara träningsmetoder, användning av viss utrustning, neka hästen sociala interaktioner med andra hästar osv. Att öppna dörren för tanken att dessa saker är skadliga för hästens välbefinnande hotar människans (både den enskilda människan som kollektivets) rättfärdigande att rida, tävla, hålla hästar på det sätt som fram till nu varit accepterade och vanliga sätt. Personligen tror jag dock att vi är i inledningen av ett paradigmskifte på hur vi ser på hästar och till deras relation med oss människor, för allt fler människor börjar ifrågasätta de sätt vi interagerat med hästar fram till dags datum. Förhoppningsvis kommer detta paradigmskifte innebära förbättringar för våra hästar.

torsdag 5 oktober 2023

Är den "ideella eran" inom hästsporten snart över?

 

Många ridsportföreningar, stora som små, har idag problem med att hitta människor som vill engagera sig ideellt. Man har svårt att hitta medlemmar som vill gå in i styrelsen, framför allt på de "tyngre" posterna som ordförande, kassör och sekreterare, men även på övriga platser i föreningen.

Man har även svårt att engagera medlemmar att jobba i föreningen på olika sätt - som tävlingsfunktionärer, drivande när det gäller skapa aktiviteter för föreningens medlemmar, sälja olika produkter, baka m m, m m.

När jag började inom ridsporten som tonåring (på 70-talet) så var det närmast självklart och obligatoriskt att engagera sig ideellt. Inte bara med sådant som gav egen vinning utan även sådant som främst gynnade andra. När jag tittar tillbaka på mitt ideella engagemang i olika föreningar under alla dessa år (snart 50 år) så har jag naturligtvis fått "betalt" på olika sätt - främst genom en massa roliga upplevelser, gemenskap och möjligheter. Även mitt yrke (ridlärare och utbildningskonsulent i ett ridsportdistrikt) har jag till stora delar mitt ideella engagemang att tacka för. Jag har även haft möjligheten att hjälp till med att styra föreningars inriktning och kunnat skapa aktiviteter som jag själv varit intresserad av. Jag har även jobbat mycket för andra, främst som tävlingsarrangör/tävlingsfunktionär, trots att mitt egna tävlingsintresse inte varit särskilt stort. Även varit med om att skapa massor med aktiviteter för barn och ungdomar utan att själv ha barn.

Jag upplever att i dagens samhälle finns det några saker som alltmer styr det ideella engagemanget - det är "what´s in it for me?" och devisen "alla och någon annan skall göra det". Dvs att om man inte upplever någon direkt "pay-back" på sitt engagemang då är man inte intresserad. Det vanligaste argumentet är "jag har inte tid" eller bara total tystnad om ideell hjälp efterfrågas. Detta innebär att man gärna ser att "någon annan" ser till att ordna aktiviteter, vara funktionärer, sitta i styrelsen osv. 

Problemet med ovanstående egoistiska spridning innebär dock att till slut finns det ingen "någon annan" kvar och då faller mycket inom hästsporten. För finns det inga ideella krafter kvar innebär det att föreningar läggs ner, att de enda tävlingar som anordnas är de som har avlönade funktionärer. Det sistnämnda skulle innebära enorma kostnader där tävlingar i ännu högre utsträckning skulle bli endast för de med tjock börs.

De verkligt ideella medlemmarna i alla våra ridsportföreningar har ENORMT stor betydelse! Utan dem så blir såväl utbudet som priset på många hästrelaterade verksamheter betydligt magrare/dyrare än idag. Skall allt som idag görs ideellt göras av avlönade personer kommer alla priser drastiskt höjas och antalet tävlingar antagligen minskas. Så uppskatta de som jobbar ideellt i din förening och gör även något själv annars kanske det, inom en inte alltför lång framtid, inte kommer att finnas kvar det som du använder dig av. Och finns det kvar kommer det att bli till en betydligt högre prislapp! 

Som det ser ut som idag så är dessa "alla och någon annan" på väg att gå i strejk. Kan vi göra något för att påverka denna samhällsutveckling (det är inte bara ridsporten som har dessa problem) eller är det bara att acceptera förändringarna som kommer att ske?

måndag 18 september 2023

Systemfel, enskilda ryttare, detaljer och "what-about-ism"

 
inez
Bilden visar Inez Fischer-Credo på fullblodsstoet Gordina, en tidigare kapplöpningshäst, under en Grand Prix 1959 vid en tävling i Vancover, British Columbia.

Jag har länge varit engagerad i frågor gällande hästvälfärd. Under mina över 50 år inom hästsporten har jag både sett företeelser komma och gå men även under den tiden omvärderat mina egna åsikter och praktiker.

Jag har under ganska många år nu varit kritisk till vissa företeelser inom hästsporten. Från början mest på hemmaplan och i min omedelbara närhet. På senare år allt mer offentligt och sedan 2018 som ordförande i föreningen EquiEthics som bildades just med syfte att lyfta hästvälfärdsfrågor generellt men inom främst dressyren specifikt.

Något som kommer upp gång efter gång - det är frågan varför jag/vi i vår kritik ger specifika exempel på ryttare. En fråga som jag gång på gång även bemött. Vilka enskilda ryttare som gör (eller inte gör saker) är egentligen aldrig intressant! Vad som ÄR intressesant är VAD de gör och framför allt vad i systemet som gör att de kan fortsätta göra det som de gör. Allra helst skulle jag helt vilja undvika konkreta exempel men ibland (ganska ofta) är de nödvändiga för att tydliggöra vad man är kritisk mot. Så långt det är möjligt så brukar åtminstone jag, "avidentifiera" ryttare så gott jag kan, dels för att fokus inte direkt skall flyttas över till VEM det är, istället för vad hästen utsätts för men också för att kritik av enskilda ryttare inte är syftet med kritiken. När det gäller video är det dock ofta svårt och även med bilder kan det vara det, människor i sporten känner ofta igen ekipage.

Kommer vi inte åt systemfelen inom hästsporten (bl.a LDR/hyperflexion/rollkur - "same shit, different names", hårt åtspända nosgrimmor) så kommer bara ryttarna att avlösa varandra.

Kan också bli frustrerad på den diskussion som förs i sociala medier - den spårar ofta ur i "what-about-ism", upphakning på detaljer (varför man kritiserar en detalj och inte tittar på helheten, eller någon annan detalj), "det var minsann inte bättre förr", man efterlyser ännu mera forskning (trots att det finns en hel del, men det räknas då ofta vara "fel" forskning eller inte tillräckligt stora och många forskningsstudier), "visa hur du själv rider" osv. 

Allt var definitivt inte bättre förr. Bra och mindre bra ridning har funnits i alla århundraden. Skillnaden idag är att den mindre bra ridningen (ur hästens synvinkel) allt för ofta premieras i tävlingssammanhang. En sak som t.ex tidigare direkt fått konsekvenser i betygsättningen är nosen bakom lod, gapande munnar, oregelbundna gångarter m m. Så är det inte idag - dessa saker kan ofta på betyg på 7-9, ja t.o.m 10. Den ridning som dessutom ofta förekommer på framridningar skulle tidigare direkt resulterat i åtminstone tillsägningar och t.o.m avstängning.

Självklart finns det många saker som kan diskuteras inom hästvärlden på alla nivåer och områden och det finns även gradskillnader i vilket elände de orsakar för våra hästar men som enskild person fokuserar man ofta på just de detaljer som intresserar en mest. I mitt fall är det den påverkan på HELA hästvärlden som elitsporten har - det är den som syns, får mest mediauppmärksamhet och som dessutom påverkar alla nivåer nedanför. För det som eliten/förebilderna gör och får "betalt" för sipprar neråt till alla nivåer. Det som blir norm på högsta nivå blir sedan norm inom stora delar av hästsporten. Därför har dessa toppryttare/tränare stort ansvar inte bara gentemot hästarna utan även hela hästvärlden. Jag är mest intresserad av dressyr men problem finns i alla grenar, mer eller mindre.

Om jag skriver en artikel eller inlägg så är jag intresserad av systemfelen och helheten men använder ofta enskilda exempel (t.ex triangulerande piaff som i ett av de senaste av mina inlägg). Piaffen är dock bara ett EXEMPEL, det handlar inte om just piaffen och inte heller om den häst/ryttare som jag använde som exempel. Just detta inlägg handlade om det faktum (för det är faktiskt ett faktum) att man dels inte bedömer enligt det egna regelverket (TR) men inte heller tar hänsyn till den biomekaniska forskningen som finns på området. Kort sagt så premierar man ofta felaktig ridning, enligt min uppfattning. 

Det finns tusen och en ursäkter/bortförklaringar varför just en specifik ryttare visar ridning som inte följer TR och varför domarna inte dömer enligt TR men faktum kvarstår att den ridning som visas blir norm på alla nivåer eftersom många ryttare anser att det som vinner priser/får höga poäng måste vara rätt och riktigt. Unga hästar, inte starka nog, det är inte lätt att rida (gudarna skall veta att det är det inte) osv används som argument. Men, dels är det skillnad på ryttare som skall föreställa absoluta toppnivå och hobbyryttare, dels borde vi kunna förvänta oss av elitryttarna på EM, OS nivå att de dels använder biomekaniskt riktiga träningsmetoder men även kan lära en häst en i grunden riktig piaff. Finns det stora felaktigheter i t.ex piaff i början av hästens karriär finns det dessutom små möjligheter att detta "rättar till sig när hästen blir starkare". För hästar som lärt sig en felaktig mekanik för att lösa problem är svåra att lära om och det innebär först och främst att ryttaren/tränaren måste inse problemet. Mkt bättre med en mindre uttrycksfull piaff till att börja med som har en riktig biomekanik än en där hästen lärt sig triangulera, vagga från sida till sida eller liknande. Ett felaktigt inlärt rörelsemönster är svårt att bryta. Att ovanstående/nedanstående grava felaktigheter ändå kan resultera i poäng på 7-9,5 är anmärkningsvärt. Om en ryttare får betalt med 8,5 på en KRAFTIGT vaggande (från sida till sida) piaff, som enligt TR är ett gravt fel, vad skall man då ge en riktigt utförd piaff? Detta är ett faktiskt exempel från ett mästerskap för några år sedan, där en extremt vaggande (från sida till sida) piaff fick betyget 8,5.

I TR står bl.a "Även en liten fotflyttning bakåt, oregelbundna eller ryckande steg med fram- eller bakben, ingen klar diagonal fotflyttning, överkorsande steg fram eller bak, svängande från den ena sidan till den andra med framdelen eller bakdelen, breddade steg bak eller fram, förflyttning för mycket framåt eller dubbelsteg, är alla grava felaktigheter. Målsättningen med piaff är att visa den högsta graden av samling medan intrycket är att hästen förblir på stället. Piaff är en mycket samlad, taktfast och eleverad rörelse."

En del undrar även vad ovanstående har med hästvälfärd att göra och då blir mitt svar - MASSOR! Vid varje stort mästerskap kan vi se otaliga bilder/filmer av hästar som visar gapande munnar, hårt åtspända nosgrimmor, stressade ritter, felaktig ohälsosam form, painface, oregelbundna gångarter osv. Något som enligt min uppfattning dessutom blivit alltmer vanligt genom åren. Det är inte förenligt med god hästvälfärd. Bara för att det finns ännu värre saker inom hästvärlden gör det inte ovanstående bättre.

Varför inte införa Andrew McLeans förslag till bedömingsskala? Detta skulle drastiskt förändra dressyren i positiv riktning för hästarna. Läs mer via länkarna

https://www.hippson.se/artikelarkivet/dressyr/han-vill-se-hastens-valfard-som.htm

https://www.youtube.com/watch?v=Z6wGiUO8FvQ En film om hur man kan se hästens stressignaler (finns engelsk undertext om man vill ha det)

fredag 23 juni 2023

Ridsportens "Non-touchables"


Här är ett blogginlägg som jag skrev för flera månader sedan. Det har nu auktualiserats pga av "Helgstrand-gate" och den planerade dokumentären (med dold kamera) från Helgstrands anläggning. Helgstrand har nu polisanmält produktionsbolaget och försöker stoppa filmen. Skulle inte förvåna mig om han lyckas med sina miljarder i ryggen. Vad han inte verkar förstå är hur hans agerande antagligen kommer att påverka allmänna opinionen kring hästsporten. En Hästsport som redan tidigare är satt under lupp. Stoppas sändningen kommer människor av naturliga skäl fundera över vad han/man har att dölja? Blir intressant att följa vad som händer. (Bilden har ingen direkt koppling till texten utan är bara ett exempel på vad hästar utsätts för)

Det finns starka tystnadskulturer inom hästsporten (på flera områden)...

Något som varit väldigt tydligt de senaste 30 åren är att många kända ryttare och/eller tränare varken ifrågasätter man eller låter stå till svars för hur de behandlar hästar.

Det finns åtskilliga exempel på såväl nationella som internationella ryttare som upprepade gånger hamnat i olika skandaler (t.ex rollkurfall) där skandalen i fråga snabbt förpassats till bakgrunden. Ryttarna har aldrig officiellt ifrågasatts, åtminstone inte från organisationer eller medier. Istället har de ofta fått utrymme att beklaga sig över den eventuella kritik som ändå nått fram i sociala medier.

Vad är det som gör att beteenden (mot hästarna) som normalt borde gjort att vederbörande fått kännbara konsekvenser (fördömanden, uteblivna tävlingsframgångar osv) istället resulterat i hyllanden, i vissa fall landslagsengagemang osv?

I mina ögon ter sig ovanstående som både oförklarligt och fegt - att de som har möjlighet att sätta stopp för dessa ryttares ofta fortsatta övergrepp mot hästar, väljer att inte göra något. Eller t.o.m förstärker ryttarens status.

Ryttarna har i sin tur blivit lite försiktigare senaste åren med att offentligt visa hur de tränar, eftersom t.o.m den mest korkade nog nu har förstått att visa rollkur inte är någon smart marknadsföring av ens ridning. Men, det skulle förvåna mig oerhört om de ändrat sitt sätt att träna, de är bara försiktigare med att visa det...

Fr.o.m 1 januari 2023 är det tillagt i TR (tävlingsreglementet) 110.3 Otillåten hantering av häst på träning blir bestraffningsbart. Vad denna "otillåtna hantering" innebär i praktiken är dock rätt oklart. Även hur eventuella fall skall anmälas/bestraffas är oklart. Speciellt om det händer på träning. Det finns en stor gråzon och frågan är om regeländringen överhuvudtaget kommer att innebära någon praktisk förändring för hästarna.

3. Förbjudna åtgärder:
Varje åtgärd mot häst, oavsett uppsåt eller oaktsamhet, som har karaktär av bestraffning är otillåten hantering av häst, inkluderande, men inte begränsat till, användande av utrustning som kan skada eller sarga hästen.
Exempel:
3.1. Kraftiga slag med eller utan tillhyggen.
3.2. Ryck i tyglar eller tömmar.
3.3. Kraftiga skänkelslag.
3.4. Kraftiga drivningar med tömmar eller piska.
3.5. Kraftig sporrning.
3.6. Skrik, svordomar eller andra olämpliga uttryck.
3.7. Drivning av uttröttade hästar.
3.8. Rollkür och hyperflektion. Med rollkür och hyperflektion menas böjning av hästens hals med överdriven kraft. (min not. Vad är "överdriven kraft"?? Alla som följt hästsporten vet att det hur många gånger som helst varit hästar som ridits i rollkur utan att det resulterat i någon åtgärd)
3.9. Överdrivet användande av spö eller piska.
3.10. Användande av tungband.
3.11. För hårt spända nosremmar (mindre än 1,5 cm) mellan nosrygg och rem. (min not. det finns HUR MÅNGA bilder som helst som tydligt visar nosgrimmor hårdare spända än detta, kontroller till trots - det verkar dessutom som om problemen är större ju högre nivå. Vad är det som gör att elitryttare oftare verkar slippa undan åtgärder?)
3.12. Bremsning.
3.13. Om det förekommer blod, sår eller svullnad på hästen gäller följande. Har blod, sår eller svullnad orsakats av ryttarens inverkan ska ekipaget stängas av.
3.14. Har blod, sår eller svullnad orsakats av annat än ryttarens inverkan, såsom att hästen har bitit sig eller fått ett balltramp eller liknande, ska en bedömning göras enligt moment 175.
3.14.1. Upptäcks blod, sår eller svullnad under ritten ska ritten omedelbart avbrytas och ekipaget uteslutas. 

Det är bra med regler som ovanstående MEN frågan är hur ofta regelverket kommer att resultera i någon åtgärd/bestraffning? Mycket av ovanstående regler har ju funnits länge i TR och det är inte ofta som överskridande gett några kännbara påföljder.

Att dessa regler även skall gälla vid träning är också bra men det är samma där - hur i hela fridens namn skall man efterleva det regelverket?? Mkt händer "bakom lyckta dörrar" och om någon mot förmodan skulle se träningen o reagera på denna, vilka är oddsen för att en sådan anmälan får någon effekt? Ord står ofta mot ord, många vågar inte filma, och/eller inte vågar anmäla för de konsekvenser en anmälan skulle kunna få för den som anmäler. Dessutom är det ju ofta så att det en person uppfattar som hästmisshandel i någon annans ögon är en normal träningsmetod. Det finns ingen konsensus inom hästsporten för var gränserna går... Det här ÄR svåra frågor men vi måste på allvar börja diskutera dem - även direkt med de som har mest makt/status inom sporten.

Vi börjar nu se allt mer ifrågasättande av åsikter och metoder - även hos de som har/haft hög position och makt inom hästsporten. De flesta går då inte in i någon debatt (åtminstone inte saklig) utan ofta istället stänger av/tar bort kommentarer och/eller tar bort inlägg. Man går i försvar och/eller förminskar den som kommer med frågor/kritik. Ovanstående har varit en framgångsrik strategi tidigare, men funkar allt sämre. Hästsporten MÅSTE framöver sakligt o evidensbaserat kunna motivera sina metoder och uppfattningar framöver, annars är vår SLO rökt på sikt. 

onsdag 7 juni 2023

Det händer saker i hästvärlden


Snarorna för hästsporten börjar dras åt...

Hästsportens SLO (Social Licence to Operate) har på allvar varit diskuterad senaste 2-3 åren och nu börjar det brännas på allvar. OS i Tokyo gjorde inte saken bättre för hästsporten pga de uppmärksammade händelserna (Chian O´connors hopphäst med näsblödning, en fälttävlanshäst som fick avlivas, en tysk mångkampare som spöade sin häst mm). Dessa saker verkar ha fått även andra än allmänheten att reagera.

Förra året (2022) kom en rapport från Franska parlamentet med åtgärder som man anser behöver införas till OS i Paris 2024. Rapporten innehåller 46 olika rekommendationer, många av dem långtgående. Rekommendationerna är dels skickade direkt till OS organisationskommitté men även direkt till FEI eftersom många av rekommendationerna kräver regelförändringar från FEI.

Några (finns många fler) av rekommendationerna är:
- förbud mot kombinationsbett, gramantyglar, hissbett i kombination med martingal m m- standardiserade nosgrimmekontroller med hjälp av ISES mätinstrument
- uppdatering av lista över tillåtna utrustningar och förbjuda de som kan orsaka skada/obehag för hästen, som t.ex de som kan dras åt hårt "crank"nosgrimmor, pullarnosgrimmor, sådana som fungerar med hävstång m m.
- förbud mot användande av spö mer än en gång under tävlingsritten, eller mer än två gånger på framridning. Mer användning skall resultera i sanktioner eller t.o.m diskvalificering.
- tillåta ridning utan sporrar i dressyren.
- förbjuda "bellybands" som syftar till att skydda hästen från sporrar.
- utöka kontrollen av hästar före, efter och under tävlingen med avseende på doping och andra behandlingar avsedda att påverka hästens prestation.
- Införa en "FEI medicin loggbok" där hästens (genom livet) samtliga behandlingar skall föras in. Öka antalet dopingkontroller. Kräva vaccination mot Equine Herpes (rhinopneoumonitis).
- Stänga av hästar från tävling som har en medicinsk historia som inte är kompatibel med en optimal hästhälsa (t.ex skelett, ligament eller muskelskador som resulterat i lång period av inaktivitet) som krävs för ett deltagande i ett OS. Systematisera videofilming av veterinärkontroller för att kunna studera hästen i slowmotion.
- Förbjuda ridning bakom lod (alla grenar) under hela vistelsen på OS området med sanktioner vid överträdelse.
- Hoppning - återinföra 4 lagdeltagare, där man får räkna bort den med sämst resultat. Tävling i dagsljus, där man undviker de hetaste delarna av dagen.
- Fälttävlan - att tävlingsbanan skall till 100% ska bestå av hinder som kan kollapsa i händelse av ett fall eller kraftigt islag.
- Mångkamp - sänka hinderhöjden till max 110 cm, lotta hästar 24 tim innan tävlingen så ryttarna har möjlighet att bekanta sig med hästarna, en ryttare/häst. (Efter denna rapport kom så har ridningen tagits bort från tävlingsformen.)
- Göra OS i Paris till "OS för hästvälfärden"

Under slutet av 2021 tillsatte även FEI en "Equine Ethics and Wellbeing Commisson" bestående av oberoende veterinärer, forskare, etologer och även någon från själva sporten för att dessa skulle ge förslag på åtgärder för att framöver stärka tilliten och trovärdigheten för FEIs arbete med Hästvälfärden.

Man började med att genomföra ett antal enkäter till såväl hästintresserade som allmänheten (ca 27.000 svar från hela världen) om hur dessa ser på hästvälfärd och tävling idag. Svaren från de enkäterna har sedan resulterat i bl.a 24 förslag på åtgärder som kommissionen anser behöver göras. Många av dessa förslag på åtgärder går i linje med de förslag som gruppen från franska parlamentet lagt fram. I dagarna har det gått ut ytterligare en enkät från EEWC med flera frågor.

Kommissionen presenterade sitt arbete hittills samt de 24 förslagen och 6 fokusområden på FEI Sports Forum i maj. De har nu överlämnat sitt arbete till FEI för eventuella beslut som skall diskuteras vid FEI Board möte i Mexico i november.

De sex fokusområdena är:
1. Träning, ridning, utrustning
2. Känna igen fysisk och emotionell stress
3. Ansvarighet, tillämpning och kunskap
4. "De andra 23 timmarna" - vad händer i hästens liv utöver träning/tävling
5. Konkurrenskraftig drivkraft, hästen som ett nummer/objekt?
6. Inte i tävlingsmässigt skick, maskering av hälsoproblem


Några av de 24 förslagen till FEI:

- Bli en ledare - att utveckla (definiera, främja o säkerställa) och dela en framtidsfokuserad vision för "ett gott liv för hästar".

-  Endast främja etisk o evidensbaserad hästsport. Säkerställa förståelse för vikten av användande av etisk, evidensbaserad praktik när det gäller träning, hantering och uppvisning.

- Säkerställa att hästens intressen alltid placeras före människan och/eller sporten. Uppdatera Code of conduct.

- Att en oberoende och permanent (intern) avdelning bildas av FEI för att tillvarata hästarnas intressen. Vara en "röst" för hästen.

- BLI TROVÄRDIG - att FEI bäddar in hästvälfärd i sin struktur och sitt sätt att arbeta för att tydliggöra sitt engagemang för att prioritera hästvälfärd såväl i policy som i praktiken. Utveckla och implementera en robust intern FEI beslutsprocess för att säkerställa att hästvälfärd och etik verkligen prioriteras.

- Prioritera individuell hästvälfärd när det gäller nya och existerande utrustning i träning o tävlande, vara beredd att ändra regelverk för utrustning om det finns risker för hästvälfärden.

- Etablera och implementera en process för att säkerställa hög standard för hästvälfärden och utreda riskabla praktiker för hästar som är "utanför tävlingsmomentet" genom att etablera något liknande "atlet kontroller" som finns när det gäller människor (under "WADA code").

- Säkerställa att den existerande "Equestrian Community Integrity Unit - ECIU" (idag är den en tipstjänst för dopingärenden, korruption, vadslagning - häst är inte nämnt) är trovärdig och stödjande, och att det finns en effektiv "visselblåsarprocess" som skall hantera alla FEI relaterade oro/bekymmer/klagomål som gäller hästvälfärd under tävling och utanför. Att uppmana FEI hästmänniskor att vara "aktiva åskådare" och utmana dålig praxis när de ser det.

- Säkerställa existensen av en effektiv "noll-tolerans-policy" som förebygger, förbjuder och bestraffar varje praktik som kompromissar med hästvälfärden och säkerheten under och utanför tävling. 

- Att man proaktivt och positivt engagerar sig med publiken (inkluderande alla intressegrupper som finns inom sporten) när det gäller frågor kring hästvälfärd. Att vara transparant och engagera sig i dialog.

- Kräva obligatorisk insamling och publicering av omfattande livscykelinformation (födelse till död/hälsa/transporter/tävlingsnärvaro/ägarskap/tävlingsresultat). 

- Vara PROAKTIV - FEI måste vara beredd att utmana "status quo" och visa en dynamisk handlingsväg, och ta sina intressenter med sig (ryttare, hästägare mfl).

- Säkerställa att alla FEI intressenter förbinder sig till "FEI Equestrian Charter" (kontrakt vilket består av tre punkter 1. Jag förstår att det är ett privilegium att använda hästar i sport och med det följer ansvar (för hästen). 2. Jag åtar mig att respektera hästen som en kännande varelse förmögen att känna både positiva och negativa känslor, och att säkerställa att dess välfärd alltid är min prioritet. 3. Jag åtar mig att kontinuerligt öka min förståelse för hästens beteende och behov, och proaktivt använda denna kunskap för att ge/tillhandahålla (för) hästen ett gott liv som jag är involverad i.  

- Utveckla och sprida en "road-map" (en genomförandeplan med tidslinje) för att adressera de sex fokusområdena. Kräva av och bemyndiga alla FEI intressenter att använde de sex möjliggörarna för att adressera de prioriterade fokusområdena i deras egen kontext.

- Etablera och sprida ett "häst- etik och välfärds" utbildningsprogram för alla hästmänniskor. Kräva av FEI "stakeholders" att de genomgår minst två av kärnmodulerna relaterade till hästvälfärd och SLO, helst inom sitt första år av koppling till FEI.

- Bemyndiga tjänstemän/funtionärer att hästvälfärd är av största vikt genom utvecklade obligatorisk utbildning och fortlöpande professionell utveckling, större support för att säkerställa effektiv verkställighet och större ansvar för att nå hög standard av individuell hästvälfärd under hela tiden på tävlingsplats.

- Rekommendera evidensbaserad acceptabel frekvens av resor o restid. Vara öppen för oberoende utvärdering.

- Ytterligare kontroller för att säkerställa att hästar alltid är "väl förberedda för tävling" ("fit-to-compete". Mer utvecklade o striktare hälso- och välfärdsövervakning före och efter tävling för att förhindra att hästar startar om de upplever smärta och/eller stress.  

Några reflektioner efter att dels läst ovanstående rapporter och dels lyssnat på kommissionens presentation vid FEI Sports forum, där ordförande för kommissionen, Natalie Warran gjorde en MYCKET bra presentation tillsammans med sina kollegor:

Många av förslag ovan är MYCKET bra enligt min uppfattning. Både den franska rapporten och EEWCs. De är i delar även lika, bara formuleringar skiljer. Den franska rapporten är mera konkret, EEWCs mera övergripande.

Den stora knäckfrågan är "VAD HÄNDER NU??" Som Warran flera gånger påpekade så är det nu frågan vad FEI gör med detta (om något), vilket hon också påpekade. FEI har alltså bollen och de har ju inte direkt gjort sig kända för att vara på hästens sida i sporten...

Något som också var ganska tydligt när man lyssnade på FEI Sports Forum är att långt ifrån alla kommer att välkomna de förslag som lades fram. Många av dessa förslag är långtgående och om ALLA förslag genomfördes skulle det innebära en total riktningsförändring från fokus på människan och dess behov/viljor till HÄSTENS behov. Det finns oerhört mycket maktspel och pengar i hästsporten så den fokusförändringen kommer långt ifrån gillas av alla, hur mycket man än försäkrar att man "älskar hästar". Förändring är jobbig och alla utövare/intressenter kanske inte klarar en övergång till något annat, men å andra sidan kanske vissa inte bör göra det heller. Andra kommer att anpassa sig till nya förutsättningar och istället gynnas av dessa.

Jag tror att såväl FEIs agerande när det gäller EEWCs förslag som hanteringen av franska parlamentets förslag inför OS 2024 kommer att bli ödesfrågor för hästsporten. De kommer till stor del bli avgörande för hur säker vår SLO blir framöver. De tidigare strategierna som ridsportorganisationer (och ryttare/tränare mfl) haft - att inte låtsas om/nonchalera kritik som dyker upp alternativt använda "argument" som "vi vet vad vi gör, vi vet bäst, kritikerna är okunniga/avundsjuka/ute efter att skada sporten, vi måste utbilda de okunniga om varför vi gör som vi gör" osv fungerar helt enkelt inte längre. Världen förändras och synen på tävling/träning av häst förändras med den. De sätt som man tidigare gjort saker på fungerar många gånger inte längre och nu är vi i läget att antingen ser vi till att förändras eller så kommer vår SLO på sikt riskera att inte finnas kvar alls. Som det ser ut i skrivande stund (7 juni 2023) ser det t.ex inte ut som FEI överhuvudtaget kommer att adressera det franska förslaget. Det är åtminstone inget som kommunicerats utåt vad jag kan hitta. Gör inte hästsporten själv något för att rädda vår SLO så finns det stor risk för att andra utanför hästsporten kommer att stifta lagar som är långt mer långtgående än de förslag som finns på bordet hos FEI just nu. Själv är jag ytterst tveksam till om hästsporten själv kommer att agera kraftfullt nog.

Om jag får göra en gissning så kommer FEI (åtminstone till en början) genomföra några av de minst "kostsamma" åtgärderna av de 24 förslagen från EEWC. De som handlar om policyskrivningar och kanske den Equestrian Charter som jag nämner ovan. Detta för att åtminstone ge sken av att man agerar. Det är saker som i praktiken inte innebär något alls - många gånger är värdegrunder och policydokument inte ens värda de papper de är skrivna på. OM de skall ha något värde måste de implementeras i verkligheten och i HANDLING och PRAKTIKER. Och det är då det blir riktigt knepigt... För vem skall göra gränsdragningar, avgöra vad som är ok och inte? Och vilka sanktioner skall göras och när? Finns det domare/funktionärer som har integritet nog att se till att de regler som finns efterlevs? Idag kan man konstatera att det inte finns, för regelverket bryts mot konstant men ger ytterst sällan (för att säga aldrig) några (kännbara) konsekvenser för de som bryter mot reglerna. Det borde t.ex inte vara möjligt att träna oetiskt och sedan vinna på tävling...  

Det ÄR bra att hästvälfärdsfrågorna har kommit upp på agendan såväl i Sverige som övriga delar av världen men nu kommer de svåra delarna - att verkligen förändra de saker som inte gynnar hästarna. 

Jag avslutar med något jag skrev i ett annat blogginlägg:

Vi måste alla som håller på med häst dels reflektera över det vi själva gör, dels vara noga med vilka vi tränar för och låter ta hand om våra hästar. Det är vi som hästägare som bär tyngsta ansvaret för att just vår häst inte bara har ett uthärdligt liv utan har ett så BRA liv som möjligt, ur alla aspekter. Allt hästägande innebär kompromisser mellan vad vi som hästägare kan göra och vill ha ut av hästägandet och vad som är bäst ur hästens synvinkel. Förhållandet häst människa kan aldrig, och kanske inte ens bör, bli helt symmetriskt. Vår uppgift istället är att (så långt det är möjligt) säkerställa att vårt asymmetriska förhållande är etiskt. För det finns även fördelar för hästarna att vara i vår vård, ett helt fritt - utan människans inblandning - är definitivt inte fritt från smärta och lidande. Vi kan om vi agerar etiskt vara en tillgång i hästarnas liv.

Vill du läsa mer om både EEWCs arbete och den franska rapporten kan du klicka på länkarna nedan (obs. engelska)

Equine Ethics and Wellbeing Commission (hemsida där länkar till alla dokument och enkäter finns)

Horse Welfare Overhaul for Paris 2024 (detta är en sammanfattning, man kan via den hitta hela den franska rapporten)

 


lördag 8 april 2023

Övertro på grovfoderanalyser


Under mina 50 år som hästägare (under den tiden även mjölkbonde under dryga 10 år) är jag lite faktiskt bekymrad över den som jag ser det ofta oreflekterade övertron på betydelsen av grovfoderanalyser. Å missförstå mig då rätt - skall man räkna foderstater, då måste man ha adekvata analyser, annars är det omöjligt.

MEN, idag när allt fler hästar går på mer eller mindre fri tillgång på grovfoder (och ofta inte behöver kraftfoder annat än om det är växande häst eller digivande sto) så är att räkna foderstater allt mindre viktigt eftersom man inte heller då vet hur många kg hästen äter per dygn. Även där blir det bara en uppskattning.

Dessutom finns det flera förutsättningar som måste vara uppfyllda för att en analys ens skall fungera som ett ungefärligt riktvärde (som ofta används som argument för att man ska kräva analyserat foder när man köper). 

Några av dessa är:
- att man med säkerhet vet att den analys man får är på just det hö/hösilage man köper 
- hur och var provet är taget? Resultatet kan variera stort beroende på hur provet är taget. 
- att den äng som höet är skördat på är någotsånär homogen. Dvs att inte fördelningen av växter/gräs varierar stort över ytan för då kan även näringsinnehållet variera. Är det ogräsbekämpat eller inte? 
- vilket år i växtföljden det är? Mjölk eller köttdjursbönder brukar ofta plöja o återinså var 3-4 år. Idag när allt färre sådana är kvar är det vanligt med betydligt längre intervall än så. 
- Gödslas vallarna regelbundet och med vad? 
- Ju tidigare i växtföljden o ju oftare gödslat - i allmänhet desto högre proteinvärde
- när under sommaren är höet skördat? Ju tidigare, desto högre proteinhalt
- kolla med hur många varv plast balarna är lindade - detta har inget med näringsinnehållet att göra men är ändå viktigt. Helst skall det vara minst 8-10 varv. Ju färre varv desto större risk för luftläckage och därmed skadade/dåliga balar. Titta även efter lappade balar - även det är högrisk och sådana balar bör användas först om alls.
- är höet/balarna du köper årets skörd eller tidigare års? Med näringsinnehållet händer inget med lagring, annat än att vitamininnehållet sjunker. Däremot kan den hygieniska kvalitén bli sämre. Det behöver inte vara något fel på fjolårsbalar men man bör som kund få veta vad man köper.

Kan man då som kund veta allt ovanstående? Nej knappast, utan det bygger på att det finns en ärlig och kanske flerårig relation mellan dig o den du köper foder av. Dessutom kanske att du kan vara med när "ditt" foder skördas så du ser hur prov tas o du t.o.m kan märka upp dina balar alternativt ta hem dem direkt från ängen. 

Det finns bland hö producenter såväl riktigt duktiga, ärliga o juste personer som de som är raka motsatsen. Har du en bra leverantör så är den personen värd att hålla fast vid. För om du fortsätter att köpa av denne även de år när tillgången är god (även om du skulle kunna få tag i foder lite billigare någon annanstans) så kan jag nästan garantera att den personen ställer upp för dig ett år när tillgången är dålig. En trogen kund (som betalar) är mkt värt för producenten. 

Vad kan man då göra om man får en analys som man är lite osäker på eller om man inte ens kan få en. Ja, först o främst - ta reda så mkt du kan om ovanstående saker. Sen kan du göra en okulär besiktning av höet. Dvs skaffa dig en bild av vilka växter som ingår och i vilken utvecklingsfas de är. Det är nästan omöjligt att gissa näringsvärde men om du i alla fall kan avgöra om höet är skördat tidigt eller sent kan du få en fingervisning. Om du känner att du har råd/vill kan du ju även själv göra en höanalys men då är det ännu viktigare att alla de balar du köper kommer från samma äng o är skördat vid samma tidpunkt, annars behöver du göra en analys för varje bal för att det skall ha någon relevans, vilket blir väldigt kostsamt.

När du sen börjar fodra med höet så är det absolut viktigaste att hålla koll på hur hästen reagerar på det. Håller den vikten eller går den upp eller ner? Beroende på vad som händer får du kanske justera mängden upp eller ner, byta ut en del mot halm, öka mängden kraftfoder osv. De allra flesta hobbyhästar behöver inget kraftfoder utan bara salt/mineraler. Behöver man ge "lite skrammel i krubban" för att andra hästar i stallet får så behöver det inte vara någon större mängd. 

En annan aspekt på rundbal (vilket är det vanligaste idag att fodra med) är att varje bal är en ny mikroflora. Den innebär alltså i princip ständiga foderbyten med någon/några veckors mellanrum. Så kan man på något vis ha en konstant (själv fodrar jag torrt hö en gång per dygn o ger dessutom lite foderjäst varje dag) för att hjälpa tarmfloran underlättar det. Något som jag blir mörkrädd när jag ser är de som bara skär av toppen av balarna o ställer in i hagen. Då har man INGEN koll på den hygieniska kvalitén i balen. Jag skulle aldrig våga göra så, även om man tar bort plasten är det svårt. Även om balen ser bra ut ytterst är det inget som säger att det inte finns jäst eller mögelfläckar längre in... Jag har av ovanstående skäl valt att istället portionera hö 5 ggr/dygn. Då kan jag hela tiden hålla koll på vilket foder hästen får. 

Här i Norrbotten så är nästan alltid energiinnehållet i höet högt (pga ljuset under sommaren). Det är ytterst sällan MJ på norrländskt hö ligger under 8-10 per kg foder. Däremot kan halten smältbart råprotein variera stort (beroende på ovanstående faktorer) från nära 0 till över 100. Helst skall vallfoder för en vuxen häst innehålla ca 6 g smbrp/MJ, det vill säga för varje energienhet (MJ) skall det finnas minst 6 gr smbrp (smältbart råprotein). Dvs om höet innehåller 9 MJ bör smb rp vara ca 54. 

På sajten Hästsverige finns mycket information om foder samt tolkning av foderstater 

Till sist - foderanalys är bra MEN ta den för vad den är - en ungefärlig uppskattning av det foder du ger din häst. Tro inte att det är något du kan förlita dig till 100% - studera hästen!

Vems är felen??

Vilka fel kanske du nu frågar dig? 

Jag syftar på det massiva systemfel som gjort att många av de träningsmetoder vi ser idag, som visar hårt åtdragna nosgrimmor, inspända hästar lååångt bakom lodplanet, ridning i övertempo med störda rörelsemönster och sprättande framben, fått sådant starkt genomslag inom hästsporten. I min egenskap som ordförande i föreningen EquiEthics så får jag allt för ofta mig tillsänt filmer och bilder samt länkar till olika instagramflöden m m som visar på träning som åtminstone i mina ögon (och även den som sänder det till mig) INTE är förenligt med god ridning/hantering och hästvälfärd. Mitt råd är alltid - anmäl detta till SvRF (t.ex Hästvälfärdsrådet - HVR), av den anledningen att det oftast handlar om kända, elitryttare/tränare/unghästryttare med på pappret ofta hög kompetens och utbildning.

Det finns naturligtvis problem (som Carl Hester påpekar i en artikel nyligen) inom andra områden av hästvärlden också men det är de ryttare/tränare som får uppmärksamhet i media som påverkar hästsporten mest. På lägre nivåer beror problemen oftast på okunnighet, brist på pengar och andra resurser. På elitnivå beror det istället på makt, status och pengar (hästsporten idag är en mångmiljardindustri). Okunnighet borde det däremot inte bero på (även om det är mycket möjligt att det delvis ändå gör det).

Som jag många gånger tidigare varit inne på så finns det flera skäl till att det ser ut som det ser ut inom hästsporten:
- en stark tystnadskultur (vilken gjort/gör att människor inte vågar anmäla missförhållanden),
- en övertro på att stora tävlingsmeriter eller utbildning (tränare/ridlärare) med automatik innebär etisk hantering av hästar och kompetens när det gäller inlärningsprinciper,
- att många imponeras av tävlingsframgångar och "influencerstatus"
- att organisationer/domare mfl som har makt att värna hästarna inte tagit sitt uppdrag på allvar utan istället främjat ryttare, ridsätt osv som inte är hästvänliga. I många fall (både nationellt och internationellt) har rätt uppenbara skandaler där hästar farit illa istället lett till ännu större tävlingsframgångar och t.o.m landslagsuppdrag. Att t.ex rida häst i rollkur har vad jag vet inte inneburit några som helst bestraffningar/sanktioner av ryttare, trots att det enligt FEI regler sedan länge är förbjudet. Samma gäller hårt åtspända nosgrimmor, något som på elitnivå senaste åren varit vanligt förekommande.
- vi kan dessutom vara helt övertygade om att det som syns på tävlingsplats, framridningsbanor, clinics m m är bara en liten fraktion av det som pågår på hemmaplan. För den som vet vad man skall titta på avslöjar muskulatur (eller avsaknad av den), beteende, form osv en hel del, även om hästen för ögonblicket inte rids i t.ex rollkur. 
- avsaknaden av egentliga sanktionsmedel om någon bryter mot code of conduct eller andra regler
- en förvrängning av det som står i TR (som i grunden i stora delar är bra) så att det numera inte ens döms efter tävlingssportens eget regelverk. FEI senaste agerande att ändra skrivningen i TR (och lyfta ut vissa delar från regelverket) är bara en i raden av försämringar för hästen. 
- att målet (tävlingsframgångar) fått lov att helga medlen (träningen) oavsett vilket pris hästarna får betala.

Det HAR senaste åren skett en långsam (alltför långsam) förändring - hästvälfärd börjar på allvar komma på agendan och man ser även en långsam förändring på sociala medier där fokus allt mer sätts på hur HÄSTEN uppfattar det vi gör med och mot den. Men, vi behöver fortfarande städa upp inom hästsporten - bort med förlegade och skadliga träningsmetoder, skärpning av tillämpningen (även under träning) av regelverket. Detta gör även att vi måste börja titta på de som idag hyllas (ryttare/tränare mfl) - är det som de förespråkar och gör förenligt med hästens bästa??? För tyvärr är det så att "skit rinner neråt"... Dvs det som görs på "högsta nivå" fortplantar sig neråt i hästvärlden och till slut påverkar ridning/användning på alla nivåer. Det är det som hänt de senaste 30 åren och det som är skälet till att hästsporten ser ut som den gör idag.

Jag som varit aktiv inom hästsporten i 50 år kan se att mycket har blivit otroligt mycket bättre för (de flesta) hästarna under dessa år, framför allt det som rör foder, ute-/hagvistelse och liknande saker. Men när det gäller användningen av dem så är bilden tyvärr inte lika ljus. Där har det snarare blivit sämre i många avseenden. Alltför tidig belastning av unghästar, mera ridning enbart på ridbanor och i ridhus, ridning bakom lod, utbredd användning av diverse "stjälptyglar" o inspänningar osv osv. 

Att hästar idag oftare än tidigare går bakom lod försvaras/motiveras av att aveln förändrats - och det har den. Den har gett hästar som är vekare i sin hals och lättare släpper kontakten med bettet/handen. Dessutom har aveln gett mera spända, lättstressade hästar (eftersom "uttrycksfullhet" har varit på modet och efterfrågat). Dessa saker ställer ännu större krav på ryttaren för det är ryttarens ansvar att se till att den inte kommer bakom lod och att den inte rids i övertempo (vilket bägge är skadligt för hästens hälsa/belastning). Det handlar mycket om målbild. Att med den typen av häst börja hästens bana inom hästsporten genom att spänna in hästen som unghäst ter sig då mer än lovligt korkat... Man lär med andra ord denna (genom aveln?) känsliga häst att från första början undvika kontakt (vilket är vad som händer när man spänner in hästen statiskt). Man skall istället "ge hästen sin hand" så den vågar etablera kontakt.

Vi måste alla som håller på med häst dels reflektera över det vi själva gör, dels vara noga med vilka vi tränar för och låter ta hand om våra hästar. Det är vi som hästägare som bär tyngsta ansvaret för att just vår häst inte bara har ett uthärdligt liv utan har ett så BRA liv som möjligt, ur alla aspekter. Allt hästägande innebär kompromisser mellan vad vi som hästägare kan göra och vill ha ut av hästägandet och vad som är bäst ur hästens synvinkel. Förhållandet häst människa kan aldrig, och kanske inte ens bör, bli helt symmetriskt. Vår uppgift istället är att (så långt det är möjligt) säkerställa att vårt asymmetriska förhållande är etiskt. För det finns även fördelar för hästarna att vara i vår vård, ett helt fritt - utan människans inblandning - är definitivt inte fritt från smärta och lidande. Vi kan om vi agerar etiskt vara en tillgång i hästarnas liv.

lördag 25 mars 2023

Konsten att koka en groda levande


En mockningsreflektion från i morse...

Nästa år är det 25 år sedan Dag Nätterqvist skrev skrivelser (till bl.a jordbruksverket, idrottsministern, SvRF mfl) om hur han ansåg ridningen i Sverige var på fel väg, inte minst ur hästarnas synvinkel.

Normer förändras över tid, många gånger så långsamt att det kan vara svårt att upptäcka rörelsen. Det var det som i morse fick mig att tänka på hur man kokar en groda levande (kanske smått bisarr liknelse men det är ett talesätt). Man sätter en groda i en gryta med kallt vatten och höjer temperaturen ytterst långsamt till dess grodan är kokt... Grodan hoppar inte ut ur kastrullen för den inser inte att den håller på att bli kokt. 

Lite som ovan har förändringen inom ridsporten varit. Successiva förändringar som var och en för sig ofta inte utgjort någon större förändring men staplade på varandra har de inneburit stora förändringar i synsätt och normer. Dessutom har många yngre ryttare inte upplevt något annat än det som är norm idag och de är därför ofta frågande inför den kritik som en del av oss äldre framför. 

Det har inte hänt särskilt mycket positivt inom hästvälfärdsområdet (åtminstone inte när det gäller användningen av häst) sedan Dadde skrev sina texter men det har känts som (de senast 1-2 åren) som det faktiskt börja röra sig i positiv riktning. Hästsportens SLO (Social Licence to Operate) är på allvar på agendan - nu krävs dock HANDLING för att vända/styra om den "oljetanker" som hästsporten är och det gör man inte så lätt. Frågan är vem som vill och vågar gå i täten för en sådan omdirigering??

Vill du läsa Daddes texter så finns de HÄR.

onsdag 4 januari 2023

Hur kan vi objektivt mäta välmående?

I FB-gruppen EquiEthics blev det för en tid sen en diskussion om inlärd hjälplöshet och om denna är kronisk eller om den kan vara tillfällig. Dvs om hästen tillfälligt kan försättas i inlärd hjälplöshet under t.ex en framridning genom rollkur/ldr för att sedan komma ur det tillståndet strax efteråt vid själva tävlingsritten. Min personliga gissning är att de hästar som visas i rollkur/ldr på framridning antagligen på hemmaplan fått utstå detta under lång tid och antagligen även i högre grad än vad som visas på framridning på tävling. Varför skulle man annars rida hästen så under framridning om det inte används som regelmässig träningsmetod? Risken för mer eller mindre permanent inlärd hjälplöshet är därför antagligen hög.

Eftersom jag tycker att detta är en principiellt både viktig och intressant fråga så skriver jag nu detta blogginlägg.

Här är en svensk publikation med många referenser till andra studier som rör såväl inlärd hjälplöshet som olika träningsmetoder. 
https://stud.epsilon.slu.se/14720/11/zacharias_j_190609.pdf 

Frågan om hur hästar mår psykiskt är en ytterst svår fråga. Dels för att hästar är mästare på att dölja dåligt mående, dels för att forskning på t.ex inlärd hjälplöshet är svårt att motivera etiskt. Vad kan man ta sig rätten att göra mot djur för forskningens skull? En del av de forskningar som ovanstående artikel hänvisar till är gamla studier då man hade helt andra etiska regler för vad man kan o inte kan göra med djur. Däremot finns det en hel del studier kring hur hästen verkar uppleva och reagerar på sin omgivning och träning. Det är ett forskningsområde som även ökar.

Vad som finns gott om är anekdotiska upplevelser av hästägare/ryttare om hur man upplevt hästars känslomässiga mående och kanske främst förändring av densamma. Att man t.ex köpt en häst som man upplevt "avstängd" och "utcheckad" men som efter en tid helt förändrat sitt beteende.

Många är vi säkert som sett hästar i olika grenar/förhållanden som vi uppfattat som störda i sitt beteende. Hästar som ibland t.o.m kanske vid en första anblick kan ses som lydiga, välutbildade, lata, snälla osv. T.ex ridskolehästar (och andra) som inte visar några känslor utan verkar avstängda, westernhästar i djup form och ultralångsam "lytesgalopp" (som jag kallar galoppen som man tydligen vill att pleasurehästarna skall röra sig i), hopphästar i rollkur/ldr och extrema bett, dressyrhästar också i rollkur/ldr med hårt åtdragna nosgrimmor osv. Hästar som verkar ha gett upp, ibland för att de helt enkelt inte trivs med sitt jobb (en del ridskolehästar), eller westernhästar som lärt sig "the hard way" vad som händer om de skulle våga öka tempot eller höja huvudet, hopp o dressyrhästar som får vänja sig vid svårighet att andas och/eller hårdhänt hantering av bett och kanske stjälptyglar. Exemplen kan göras många. Utöver ovanstående finns även de hästar som blir utåtagerande och "besvärliga" - där är det kanske lättare att förstå att det psykiska (och/eller) fysiska måendet inte är så bra.

Vad kan vi då göra för att uppskatta hästen välmående? Ja, först och främst se till att så många av deras naturliga behov är tillfredsställda. Som foder/ättid, utevistelse, rörelse och kanske framför allt - möjlighet till sociala kontakter med andra hästar. Sen se till att vi använder utrustning och träningsmetoder som så lite aversiva som möjligt. Helt enkelt ge hästen möjlighet till kontroll och delaktighet i det som händer den.

Citat från ovanstående artikel:

"Hästens emotioner kopplade till ansiktsuttryck har tidigare var en förbisedd aspekt vid läsning av hästens beteende, men nu har man tagit fram ett systematiskt sätt att registrera detta (Watham et al., 2015)."

"Olämplig träning, bristfälligheter i träningstekniken och felaktig tillämpning av inlärningsteorin kan resultera i osamarbetsvilliga hästar och oönskade beteenden, såsom aggression (Hall et al., 2008; McGreevy & McLean, 2010), men det kan även ge sig uttryck i en mer passiv häst (McGreevy & McLean, 2007)."

"Det är inte enbart träning som kan påverka hästens kontroll av tillvaron. När hästen inte kan kontrollera variabler i sin omgivning, så som exempelvis utfodring, socialt umgänge, belysning eller aversiva faktorer leder detta troligen till frustration (McGreevy & McLean, 2010). En minskad kontroll av olika element i miljön följt av oundvikliga aversiver kan leda till inlärd hjälplöshet (McGreevy & McLean, 2010)."

"För att avgöra om hästen har hamnat i ett tillstånd av inlärd hjälplöshet är beteendeobservation en viktig metod (Warren-Smith & McGreevy, 2007). En ökad förståelse bland ryttare, tränare och skötare för beteendemässiga tecken på obehag hos den ridna hästen skulle öka välfärden för många hästar som felaktigt betecknas som ”besvärliga” eller svåra att träna (Hall et al., 2013). Man behöver vara lika uppmärksam på tysta och tillbakadragna hästar, som de som öppet visar ”beteendeproblem” (Hall et al., 2008). Frånvaron av beteendemässig respons hos hästar ökar behovet av fysiologiska mått, på till exempel kronisk stress, som kan karaktärisera inlärd hjälplöshet (McGreevy & McLean, 2010). Att leta efter tecken på positiva emotioner är också ett steg i att motverka risken för utveckling av inlärd hjälplöshet (Hall et al., 2008)"

"Linjen mellan korrekt kommunikation och motsägelsefulla signaler är enligt Baragli et al. (2015) väldigt tunn. Studier har visat att stress och konfliktbeteenden kan uppstå vid hästträning på grund av samverkande motstridiga signaler, inkonsekvent förstärkning eller förstärkning av olika responser för samma signaler, samt tryck som inte reduceras till lättare signaler (McGreevy & McLean, 2010)."

Här finns om du vill läsa mera även en artikel från Hästvälfärdsgruppen om inlärd hjälplöshet med ytterligare referenser till relaterade studier. https://hastvalfardsgruppen.wordpress.com/inlard-hjalploshet-hos-hastar/

torsdag 15 december 2022

Min tappra, tappra lilla häst

Nedanstående skrev jag i början av mars 2022, först nu publicerar jag

Nu tog vägen slut...

Nästan nitton år efter att jag såg dig födas så tog du dina sista andetag i januari 2022. Min Phoebe, min egen uppfödning med Phedra (Phaeton-Rote Boldt) som mamma och PRE:n Furtivo IV som pappa.

En häst som många gånger trotsat döden mot alla odds. En aning otursförföljd, men samtidigt med en enorm livsvilja annars hade hennes tid på jorden blivit betydligt kortare.

Smart, påhittig och som unghäst en aning besvärlig men samtidigt oerhört snäll. Svår att stängsla in, helt okänslig för ström och smärttålig som få. Atletisk och enormt kvick/snabb i många avseenden. Finns många historier/minnen tillsammans med henne. Hon har ridits såväl av mig själv som fungerat som ridskolehäst under många år.

Det är något speciellt med djur som man följt hela vägen - de får en alldeles speciell plats i ens hjärta. Phoebe har jag dessutom upplevt många saker med som svetsat oss samman ännu mera. Jag har tillbringat MÅNGA timmar tillsammans med henne, ofta under sjukdom.

För att nämna några saker som hänt under hennes liv:

- som 5-åring fick hon en svår senskada på ena bakbenet efter en olycka i hagen som skadade såväl ytliga som djupa böjsenan och dessutom gaffelbandet. Efter lång rehab (med boxhage, skrittmotion från marken osv) så blev hon fullt återställd och fick inte ens någon ärrbildning.

- pga min klantighet (PRE är ju lättfödda) så fick hon dock sitt första fånganfall då jag efter rehab av ovanstående inte tänkte mig för utan släppte henne på bete med väl högt hull. Skulle ha bantat bort den extra vikt hon hade fått under rehabtiden för senskadan.

- kommer inte ihåg hur gammal hon var då hon en höst blev MYCKET sjuk helt plötsligt. Började som en uppdragen buk (man såg tydligt "kvickdrags fåran") men inte mkt andra symptom. Veterinären och jag förstod inte vad det kunde vara men hon fick smärtstillande fenylbutazon. Hon fick gå i hage men efter några dagar såg hon lite "låg" ut när jag skulle ta in henne. Betoning på "lite"! Jag tempade henne och trodde det var fel på termometern för den visade 42,7 grader. Men, det var inte fel. Som tur var sjönk tempen efter nåt eller några dygn. Hade hon inte stått på febernedsättande redan hade hon antagligen dött. Sen följde en LÅNG sjukdomsperiod med massor av undersökningar och medicinering. Veterinär och labb stod frågande. Hon hade feber o febertoppar under flera månaders tid. Hon fick även en böld på halsen efter någon av de alla injektioner hon fick. Labbet hade aldrig sett så höga infektionsvärden (det låg på över 1100 och skall vara under 100) men labbet sa att bölden inte kunde förklara värdena annat än max 500. Under sjukdomstiden fick hon även svåra fångsymtom som inte gav med sig förrän hovslagare gjorde en radikal borttagning av främre hovväggen. Jag ville till slut göra slut på hennes lidande men min veterinär ville vi skulle försöka ytterligare liten tid och sen vände det helt plötsligt. Även ur denna sjukdom gick hon ur utan åtminstone synbara skador (vi röntgade t.ex hennes hovben och de var trots den långa o svåra fångperioden helt opåverkade). Vad som egentligen orsakade hennes sjukdom lyckades vi aldrig få reda på (fången var nog bara en effekt av den egentliga sjukdomen).

- under åren efter ovanstående fick hon ett par lättare fånganfall (senaste 2018) som relativt snabbt gick att åtgärda. Hon svarade bra på behandling. Hon kollades för PPID (vilket hon inte hade), däremot var hon en aning insulinresistent. Hon gick dock hela tiden (utom i de akuta faserna och med min andning i halsgropen), i alla år på bete tillsammans med de andra hästarna. Dock inte hela dygn utan hon fick delar av dygnet gå tillsammans med någon annan häst i hage utan gräs. Jag valde att göra så dels för att jag inte ville undanhålla henne sällskapet av de övriga i flocken och inte heller hennes möjlighet att gå på bete. Inte minst för att hon livet igenom var en riktig "stängselterrorist" som i princip inte gick att stänga in. Inte minst för att hon var oerhört smärttålig (vilket är på gott och ont) och därför HELT obrydd om elstängsel - hon kröp, hoppade eller tråcklade sig ut ur alla stängsel. Det hände att hon stod halvvägs ute ur en hage med en tråd på ryggen och en under magen - enda reaktionen var att det ryckte lite lätt i huden på henne... Hade hon vid rymning då varit helt ovan vid att äta gräs så skulle då fånganfall kommit som brev på posten. Så inte minst därför ville jag att hon skulle äta åtminstone lite gräs varje sommar.

- för några år sedan fick hon mitt i vintern ett långvarigt kolikanfall (tog en vecka, fyra veterinärbesök och MYCKET promenerande innan det gick över). Även då hade jag i princip räknat bort henne. Jag hade några år tidigare upptäckt några små "skimmelsjukeknölar" runt anus och när veterinärerna gick in rektalt så upptäcktes att hon även hade knölar invärtes. Hur mkt är svårt att avgöra. Hösten 2020 upptäckte veterinären och jag att hon dessutom hade knölar i mungiporna (inne i munnen). Dessa verkade inte bekomma henne men frågan är hur länge det skulle tagit innan det gjorde det.

- vad som hände nu i vintras (januari 2022) var att hon antagligen fick en smygande låggradig fång (ingen påverkan på lamellranden, ingen puls eller värme i hoven) som till slut resulterade i den "tassighet" som är typisk start för fång. Vi provade behandla med Metacam som vanligt men denna gång blev det inget bättre och då kände jag att nu är vägen slut. Jag hade redan tidigare bestämt mig för att om hon skulle få ett till fånganfall skulle jag ta bort henne. Bättre att fatta det beslutet innan hon blivit sjukare. Bestämde dock att hon fick gå kvar tillsammans med sina kompisar i hagen (hon rörde sig inte mkt på slutet) trots behandling istället för att ställas på box. Hon hade inga kraftigare fångsymtom utan mest lite "ömfotad". Hon fick ha trä-på-dojjor ute med extra sulor.

Varför skriver jag nu detta, kanske någon undrar? Ja, det är för att Phoebe har mer än någon annan häst lärt mig hur OERHÖRT svårt det är att avgöra hur en häst egentligen mår. Hon har lärt mig massor, inte minst för att hon var så enormt smärttålig. Jag har därför utvecklat (hoppas o tror jag) en "radar" på att se de små tecknen på när allt inte står rätt till. Det kan vara en lätt förändring av ett beteende, en förändrad blick eller kroppshållning. ÄVEN om man blir mer uppmärksam så kan man aldrig säkert VETA hur hästen egentligen mår eftersom deras överlevnadsstrategi är att dölja sitt dåliga mående så länge det går. 

Väntade jag då lite för länge innan jag tog bort Phoebe? Ja, det får jag aldrig veta men samtidigt är min inställning att jag vill absolut inte att mina djur skall må dåligt men jag vill inte heller ta deras liv innan det är dags så jag får leva med och stå för de beslut jag fattat i varje enskilt fall. Jag har vid det här laget följt många djur till deras sista vila. Den här veckan blev det inte bara Phoebe utan även min jack russel Sazza. Så vissa veckor är jobbigare än andra...  

Tack min vän, Marina 💖för att du gick de sista stegen med min tappra lilla häst. Den här gången var det för svårt att själv göra det.

Bild på oss från hösten 2018