Hej alla!

Här är Birca´s blogg om stallets människor och hästar. Här kan du läsa om vad som händer i stallet samt mina reflektioner över olika hästrelaterade företeelser. Vill även du skriva inlägg här? Kontakta då mig via mail cas.birca@telia.com

Farre på hästarnas evigt gröna ängar!

torsdag 15 december 2022

Min tappra, tappra lilla häst

Nedanstående skrev jag i början av mars 2022, först nu publicerar jag

Nu tog vägen slut...

Nästan nitton år efter att jag såg dig födas så tog du dina sista andetag i januari 2022. Min Phoebe, min egen uppfödning med Phedra (Phaeton-Rote Boldt) som mamma och PRE:n Furtivo IV som pappa.

En häst som många gånger trotsat döden mot alla odds. En aning otursförföljd, men samtidigt med en enorm livsvilja annars hade hennes tid på jorden blivit betydligt kortare.

Smart, påhittig och som unghäst en aning besvärlig men samtidigt oerhört snäll. Svår att stängsla in, helt okänslig för ström och smärttålig som få. Atletisk och enormt kvick/snabb i många avseenden. Finns många historier/minnen tillsammans med henne. Hon har ridits såväl av mig själv som fungerat som ridskolehäst under många år.

Det är något speciellt med djur som man följt hela vägen - de får en alldeles speciell plats i ens hjärta. Phoebe har jag dessutom upplevt många saker med som svetsat oss samman ännu mera. Jag har tillbringat MÅNGA timmar tillsammans med henne, ofta under sjukdom.

För att nämna några saker som hänt under hennes liv:

- som 5-åring fick hon en svår senskada på ena bakbenet efter en olycka i hagen som skadade såväl ytliga som djupa böjsenan och dessutom gaffelbandet. Efter lång rehab (med boxhage, skrittmotion från marken osv) så blev hon fullt återställd och fick inte ens någon ärrbildning.

- pga min klantighet (PRE är ju lättfödda) så fick hon dock sitt första fånganfall då jag efter rehab av ovanstående inte tänkte mig för utan släppte henne på bete med väl högt hull. Skulle ha bantat bort den extra vikt hon hade fått under rehabtiden för senskadan.

- kommer inte ihåg hur gammal hon var då hon en höst blev MYCKET sjuk helt plötsligt. Började som en uppdragen buk (man såg tydligt "kvickdrags fåran") men inte mkt andra symptom. Veterinären och jag förstod inte vad det kunde vara men hon fick smärtstillande fenylbutazon. Hon fick gå i hage men efter några dagar såg hon lite "låg" ut när jag skulle ta in henne. Betoning på "lite"! Jag tempade henne och trodde det var fel på termometern för den visade 42,7 grader. Men, det var inte fel. Som tur var sjönk tempen efter nåt eller några dygn. Hade hon inte stått på febernedsättande redan hade hon antagligen dött. Sen följde en LÅNG sjukdomsperiod med massor av undersökningar och medicinering. Veterinär och labb stod frågande. Hon hade feber o febertoppar under flera månaders tid. Hon fick även en böld på halsen efter någon av de alla injektioner hon fick. Labbet hade aldrig sett så höga infektionsvärden (det låg på över 1100 och skall vara under 100) men labbet sa att bölden inte kunde förklara värdena annat än max 500. Under sjukdomstiden fick hon även svåra fångsymtom som inte gav med sig förrän hovslagare gjorde en radikal borttagning av främre hovväggen. Jag ville till slut göra slut på hennes lidande men min veterinär ville vi skulle försöka ytterligare liten tid och sen vände det helt plötsligt. Även ur denna sjukdom gick hon ur utan åtminstone synbara skador (vi röntgade t.ex hennes hovben och de var trots den långa o svåra fångperioden helt opåverkade). Vad som egentligen orsakade hennes sjukdom lyckades vi aldrig få reda på (fången var nog bara en effekt av den egentliga sjukdomen).

- under åren efter ovanstående fick hon ett par lättare fånganfall (senaste 2018) som relativt snabbt gick att åtgärda. Hon svarade bra på behandling. Hon kollades för PPID (vilket hon inte hade), däremot var hon en aning insulinresistent. Hon gick dock hela tiden (utom i de akuta faserna och med min andning i halsgropen), i alla år på bete tillsammans med de andra hästarna. Dock inte hela dygn utan hon fick delar av dygnet gå tillsammans med någon annan häst i hage utan gräs. Jag valde att göra så dels för att jag inte ville undanhålla henne sällskapet av de övriga i flocken och inte heller hennes möjlighet att gå på bete. Inte minst för att hon livet igenom var en riktig "stängselterrorist" som i princip inte gick att stänga in. Inte minst för att hon var oerhört smärttålig (vilket är på gott och ont) och därför HELT obrydd om elstängsel - hon kröp, hoppade eller tråcklade sig ut ur alla stängsel. Det hände att hon stod halvvägs ute ur en hage med en tråd på ryggen och en under magen - enda reaktionen var att det ryckte lite lätt i huden på henne... Hade hon vid rymning då varit helt ovan vid att äta gräs så skulle då fånganfall kommit som brev på posten. Så inte minst därför ville jag att hon skulle äta åtminstone lite gräs varje sommar.

- för några år sedan fick hon mitt i vintern ett långvarigt kolikanfall (tog en vecka, fyra veterinärbesök och MYCKET promenerande innan det gick över). Även då hade jag i princip räknat bort henne. Jag hade några år tidigare upptäckt några små "skimmelsjukeknölar" runt anus och när veterinärerna gick in rektalt så upptäcktes att hon även hade knölar invärtes. Hur mkt är svårt att avgöra. Hösten 2020 upptäckte veterinären och jag att hon dessutom hade knölar i mungiporna (inne i munnen). Dessa verkade inte bekomma henne men frågan är hur länge det skulle tagit innan det gjorde det.

- vad som hände nu i vintras (januari 2022) var att hon antagligen fick en smygande låggradig fång (ingen påverkan på lamellranden, ingen puls eller värme i hoven) som till slut resulterade i den "tassighet" som är typisk start för fång. Vi provade behandla med Metacam som vanligt men denna gång blev det inget bättre och då kände jag att nu är vägen slut. Jag hade redan tidigare bestämt mig för att om hon skulle få ett till fånganfall skulle jag ta bort henne. Bättre att fatta det beslutet innan hon blivit sjukare. Bestämde dock att hon fick gå kvar tillsammans med sina kompisar i hagen (hon rörde sig inte mkt på slutet) trots behandling istället för att ställas på box. Hon hade inga kraftigare fångsymtom utan mest lite "ömfotad". Hon fick ha trä-på-dojjor ute med extra sulor.

Varför skriver jag nu detta, kanske någon undrar? Ja, det är för att Phoebe har mer än någon annan häst lärt mig hur OERHÖRT svårt det är att avgöra hur en häst egentligen mår. Hon har lärt mig massor, inte minst för att hon var så enormt smärttålig. Jag har därför utvecklat (hoppas o tror jag) en "radar" på att se de små tecknen på när allt inte står rätt till. Det kan vara en lätt förändring av ett beteende, en förändrad blick eller kroppshållning. ÄVEN om man blir mer uppmärksam så kan man aldrig säkert VETA hur hästen egentligen mår eftersom deras överlevnadsstrategi är att dölja sitt dåliga mående så länge det går. 

Väntade jag då lite för länge innan jag tog bort Phoebe? Ja, det får jag aldrig veta men samtidigt är min inställning att jag vill absolut inte att mina djur skall må dåligt men jag vill inte heller ta deras liv innan det är dags så jag får leva med och stå för de beslut jag fattat i varje enskilt fall. Jag har vid det här laget följt många djur till deras sista vila. Den här veckan blev det inte bara Phoebe utan även min jack russel Sazza. Så vissa veckor är jobbigare än andra...  

Tack min vän, Marina 💖för att du gick de sista stegen med min tappra lilla häst. Den här gången var det för svårt att själv göra det.

Bild på oss från hösten 2018

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar