Hej alla!

Här är Birca´s blogg om stallets människor och hästar. Här kan du läsa om vad som händer i stallet samt mina reflektioner över olika hästrelaterade företeelser. Vill även du skriva inlägg här? Kontakta då mig via mail cas.birca@telia.com

Farre på hästarnas evigt gröna ängar!

tisdag 31 december 2019

Nyårskrönika 2020 - paradigmskifte på gång?


Jag har nu under relativt många år aktivt intresserat/engagerat mig för, och på olika sätt arbetat för ett mera etiskt förhållningssätt till hästar.

Jag är från början utbildad inom den svenska militära ridtraditionen, utbildad Level 2 ridlärare, arbetat yrkesverksamt med hästar i dryga 40 år. Bl.a med egen ridskole- och lägerverksamhet under 20 år. Sedan mitten av 90-talet har jag även intresserat mig för ridfilosofier utanför SvRFs verksamhetsområde.

Det har skett och sker en långsam förändring av hästvärlden, såväl i Sverige som i övriga världen. En förändring som allt mer ifrågasätter tidigare kulturer, synsätt och praktiker inom hästsporten. Framför allt så sker en förändring på hur man ser på hästen som både biologisk och känslomässig varelse. Att allt mer fokus sätts på hur HÄSTEN upplever relationen med oss människor. Och vilka rättigheter vi kan ta oss när det gäller hur vi tränar och interagerar med hästar. 

Allt ovanstående väcker ett stort antal frågor, många svåra och mer eller mindre obekväma, för oss som på något sätt har hästar i vårt liv.

Min känsla är att ovanstående förändringar sker i all snabbare takt. Även om man många gånger kan tycka att "ingenting händer" så är det allt fler personer som idag uttrycker åsikter som för bara några år sedan i princip var omöjliga att ge uttryck för. De få som ändå gjorde det sågs mer eller mindre som paria inom ridsporten. Idag ser/hör man allt fler (även en del som har karriär/status att förlora) som tar ställning (för hästarna). Gissningsvis är det ett tecken på att rörelsen närmar sig "point of no return" och att ingen vill vara "sist på bollen". De som har lite fingertoppskänsla kommer att hoppa på tåget i tid. De som inte har det kommer ofrånkomligen att bli lämnade kvar på perrongen...

Många slår dock fortfarande ifrån sig alla diskussioner som ifrågasätter om hästsporten verkligen i alla lägen har hästarnas välfärd för ögonen. Argument/synpunkter som är vanliga är "kritiken sänder fel signaler" (med det menar man den kritik som kommer inifrån hästsporten själv som de menar skadar ridsporten), "alla som håller på med hästar vet att hästar inte presterar om de mår dåligt", "våld och tvång får ingen häst att prestera", "de som kritiserar kan inget om hästar" osv. Ovanstående kommentarer säger betydligt mer om kunskapen/insikten hos de som säger detta än om det som de uttalar sig om... 

Vad är det då som gör att många inte ens anser att det finns något att diskutera? Ja, först och främst är det de som skapat sig karriär, status och framgångar inom nuvarande system. Det är naturligt och förståeligt att de inte är intresserad av förändra något, för då faller kanske hela deras karriär och levebröd. De känner sig hotade av de diskussioner och de frågeställningar som såväl en del inom hästsporten, men även utanför, ställer. Sedan finns det den stora massan av hästintresserade som inte egentligen har någon egen uppfattning utan bara följer strömmen (och än så länge de som är mest tongivande/har makt inom hästsporten). När strömmen väl ändrar riktning så kommer även de flesta av de människorna att ändra riktning. Det är en djupt mänskligt rotad egenskap, vi är flockdjur och vill befinna oss i flocken, inte utanför eller i ytterkanten... 

Vad man skall vara medveten om är alldeles oavsett hur eller om hästsporten själv väljer att hantera det i samhället ökande ifrågasättandet av hur vi hanterar/använder hästar så kommer detta att fortsätta. Att förneka att det finns saker/förhållningssätt att diskutera är ingen framgångsfaktor. Vad hästsporten i stället måste göra är att själva gå i spetsen för diskussionerna. Bara genom att göra det kan vi hoppas att på sikt få behålla vår sociala licens att hålla på med hästar. 

Jag är så pass gammal så jag har hunnit uppleva några avgörande förändringar inom hästvärlden. Vissa var smygande och dessutom sådana att när jag var mitt i dem inte insåg hur de på sikt skulle påverka hästsporten.

Jag började rida 1972 (strax efter militärens avhästning 1968. Då präglades hela hästsverige av den militära traditionen och såväl hästar som dåtidens ridlärare kom från den traditionen. Mycket av detta var bra (det har jag insett först långt senare), en del var mindre bra men största problemet (som jag ser det) är att den militära traditionen inte uppmuntrade frågan "varför"? Pedagogik var därför inte heller något som lades vikt vid. Det mesta av det som lärdes ut följdes därför inte av information/kunskap om varför... Inom militären fanns dock en stor samlad kunskap som byggde på faktisk användning (i arbete av olika slag, inte i första hand för rekreation o tävling) av hästen, och de lärdomar som detta innebär.

I början av 80-talet blev sedan de tidigare militära ridlärarna oftast "omoderna" och ansågs mossiga. Deras kunskap togs oftast inte tillvara på och idag är det inte många som fortfarande är i livet. Istället blev ridlärare/tränare med tävlingsframgångar allt mer populära som kunskapsförmedlare. Personer med ofta en mindre förankrad praktisk kunskap men med en modernare syn på pedagogik. Tävlingsframgångar fick dessutom allt mer betydelse och status.

På (sent) 1990-tal och 2000-talet kom sedan det som i mina ögon haft den största, enskilda, negativa effekten på ridningen i Sverige och resten av världen. Det var hyperflexion, rollkur, LDR (same shit, different name enligt min uppfattning). Detta hade använts av ett fåtal även tidigare men då i hemlighet och bakom lykta dörrar. Under 2000-talet blev de teknikerna helt plötsligt rumsrena och offentliga genom att "rollkurmaffian" (min benämning på ett antal elitryttare som gjorde rollkur offentligt till sin träningsmetod) fick tävlingsframgångar med hästar ridna med de teknikerna. Det i sin tur pga att organisationer, tävlingsarrangörer och domare inte höll fast vid det befintliga regelverket och de klassiska principerna utan föll för spektakulära rörelser, publikrekord och klirr i kassan. Det är effekterna av den riktningsförändringen som vi alla lever med idag. Det förhållningssättet till hästar och ridning (bl.a rollkur/LDR) genomsyrar idag i princip all ridning (mer eller mindre - inte regelrätt rollkur som tur är men definitivt LDR i varierande grad) på alla nivåer. Det som görs på elitnivå sipprar neråt...

Det har tagit rätt många år att hamna där vi är idag och det kommer med all säkerhet att ta ännu fler år innan ett paradigmskifte skett fullt ut, men min övertygelse är att det är på gång... Den som lever får se hur lång tid det tar och vad det i slutänden kommer att innebära för den hästsport vi känner idag. Hur hästsporten själva agerar kommer att ha stor betydelse för framtiden - "huvudet i sanden" eller aktiv strategi för att möta framtiden? Vi behöver fler öppna samtal och diskussioner inom hästvärlden - om vad och hur vi gör med våra hästar. Vad som är etiskt hållbart och vad som är på tiden att det fasas ut...

Gott nytt år 2020!

Carina Sundström
Ordförande EquiEthics

torsdag 12 december 2019

Det handlar om målbild...

Nacken högst, nosen i eller något framför lodlinjen (genom ögat).
Man nämner ibland även att mungipan skall gå genom lodlinjen.

Man hör ofta ursäkten - när man pratar om att hästar går mer eller mindre bakom lodplan - att "bara hästen blir starkare så kommer nosen fram" och "det gör inte något att hästen går bakom lod, det är bara tillfälligt". Sen ser man ofta samma ryttare rida pass efter pass, år efter år med hästen i samma form... När menar man att den blir stark nog att flytta fram nosen?

Som jag ser det så finns det flera problem med dagens norm:

1. Det är idag så vanligt med hästar som går mer eller mindre bakom lodplanet så många ryttare kan inte ens avgöra vad det innebär eller känna igen det när man ser det. Man hör ofta ryttare uttala sig om hästars form där de inte tycker att hästen går bakom lod trots att den definitivt gör det. Vi behöver uppdatera kunskapen om hur hästen ser ut om den är framför (respektive bakom) lodplanet.

2. Vi har gått från en svart/vit norm i regelverket - "hästens nos skall vara i eller något framför lodplanet" till en (väldigt) mera tillåtande norm (bakom lodplanet). Normalt sett så är jag inte för svart/vita normer/regler men i just det här fallet är uppluckringen av regelverket negativ. För lodplanet är det ENDA som man KAN förhålla sig till. Dvs framför = bra, bakom = dåligt. För när man började slira på det så hamnar man direkt i problemet "hur mycket bakom är för mycket"? Är det 5 grader, 10, 20 eller är det nosen i bringan? Det är helt omöjligt att göra gränsdragningen - enda möjliga gränsdragningen är lodlinjen. Är nosen framför så är det acceptabelt, är den bakom är det inte acceptabelt. Hörde en gång en känd tränare säga (som försvar för att många hästar går bakom lod) "men hur mycket bakom lod är acceptabelt, det går ju inte att räkna millimeter?" Hen har fullständigt rätt för det enda man KAN förhålla sig till är en fast linje (lodlinjen) - att börja diskutera hur mycket bakom lod som är acceptabelt är inte möjligt, för då hamnar man där vi hamnat idag.

ps. som en anekdot tävlade jag en häst på 70-80 talet som gått Grand Prix (inte med mig dock) som gärna la sig ca 3-5 cm bakom lodplanet (utan att släppa bettet men dock bakom). I princip HELA vår träning gick ut på att få honom att flytta fram nosen, för kom jag på tävling och han gick så, så var

lördag 5 oktober 2019

Koppling teori och praktik?

Vill här i förväg förvarna att jag nedan kommer att vara (åtminstone säkert enligt somliga) :-) en aning provocerande. Det här är min upplevelse av ridsporten och och hur den förändrats (eller inte) genom åren...

I helgen som var (28-29 september) hade föreningen EquiEthics sitt första medlemsmöte. Vi startade på lördagen med att några från styrelsen träffades för planering av söndagen. Därefter anslöt ytterligare några för en trevlig middag med mycket hästprat (om en massa olika saker). Vi kommer att redovisa mera ingående om söndagens medlemsmöte så småningom men vill här ta upp en reflektion som jag och fler med mig gjorde under ovanstående middag och medlemsmöte...

Vad är det som gör att teori och praktik många gånger inte går hand i hand inom hästsporten??? Som ett exempel så är (åtminstone inom SvRF och svensk ridskola/träning) den tyska Ridhandboken 1-2 (i svensk översättning) den officiella litteraturen som såväl Ridlärare som tränare förväntas följa. Denna bok är i stora delar väldigt bra (även om det finns lite märkligheter - översättningsfel??) och skulle man verkligen följa det som står i denna bok skulle ridsverige se annorlunda ut. Men nu till problemet - när man åker ut på ridskolor och till ridhus där träningar/ridning pågår så PRAKTISERAS det oftast inte på det sätt som det står i Ridhandboken...

Hur kan det komma sig??

Som ett exempel så var det nyss en ridskola som vid en fråga varför man använde en viss bild på sin hemsida (som visade en häst rejält bakom lod, med mitten på halsen som högsta punkt) fick till svar

måndag 26 augusti 2019

Förändringarnas vindar...

Det diskuteras ofta vad hästvälfärd egentligen är och vad inom hästvärlden som bör förändras/diskuteras (om något?). Svaren på detta varierar beroende på vem du pratar med, och svaren är många eftersom frågan är komplex. Här följer en del av min syn på saken.


Utgångspunkten anser jag bör vara de "Fem friheterna". Läs mer om dessa här - https://hastsverige.se/om-hastar/hastens-valfard-2/ De bör vara grundplåten för allt man gör för/mot och med hästarna.

Uppfyller då alla delar av hästvärlden ovanstående? Det korta svaret är nej, och det finns många skäl till det.

Ett av skälen är att normer och acceptans av vissa företeelser över tid förändras.
Det finns även olika delar av hästvärlden som brottas med delvis olika typer av problem där det som pågår inom tävlingsvärlden är en typ av problem, det som händer inom hobbyvärlden en delvis annan typ av problem. Förändringar tar tid och man får hoppas på små steg i rätt riktning. Har skrivit om det i ett annat inlägg - "Om jag får drömma"

Något som även försvårar ekvationen är att man inte kan förneka att hästsporten (alla dess delar) omsätter ENORMA pengar. Allt ifrån försäljning av utrustning, hästar, tjänster, tävlingar, spel, sponsorer osv, osv. Det gör att förändringsviljan till hästens fördel inte är så hög. Finns alltid människor som sätter pengar, makt och framgång före hästens väl vid skarpt läge. Oavsett hur mycket man försäkrar att man "älskar" sin(a) häst(ar).

Vad jag INTE tror kommer att ske inom överskådlig tid är:

onsdag 21 augusti 2019

Hästsportens sociala licens

Kommentar till senaste veckans händelser inom hästsporten och hästsportens sociala licens (som Maria Bucht länkat ett inlägg, från ISES, på EquiEtics facebook).

Det är just diskussionen om den sociala licensen som är en av de absoluta knäckfrågorna inom ridsporten. För varje negativ rapportering (ur välfärdssynpunkt) från hästsporten som sker, desto djupare blir gropen som sporten gräver för sig själv.

Bara senaste tiden så har en häst dött (distans) och fyra ryttare blivit uteslutna (EM dressyren) pga halta hästar eller blodregeln.

Människor inom hästsporten kallar sedan den kritik/diskussion som framkommer i kölvattnet efter ovanstående antingen som berättigad kritik och ifrågasättande av vad som får fortgå inom sporten, eller hat och orättfärdig kritik av hyllade ryttare. Gårdagens händelse där en av världens mest hyllade ryttare någonsin blev utesluten blev antagligen en total chock för många.

Som vanligt tenderar diskussionerna att ofta flytta fokus från vad som verkligen hänt hästarna till fokus på (och försvar av sina idoler) ryttarna. (Bort)förklaringarna till varför t.ex blod uppstått efter sporrar är många.

Många tycker att den kritik som allt fler "vanliga" ryttare riktar mot sin egen sport och företeelser i den, är felaktig. Att man inte skall kritisera (eller hata, som många anser). Kalla all förekommande kritik för hat är en vanlig tendens, inte bara inom hästvärlden. Personligen tycker jag att den diskussion kring vad som är ok och inte inom hästvärlden som växt fram de senaste åren är ett sundhetstecken. Även om den naturligtvis ibland spårar ur, vilket är mycket olyckligt. Bara för några år sedan var den offentliga hästvärlden i princip helt fri från kritik. Inte för att inte synpunkter och kritik fanns utan för att väldigt få vågade bryta tystnaden offentligt.

Att världens hästsportorganisationerna varit mer eller mindre oförmögna att såväl ta kritik på allvar, som att på allvar skydda hästarna (som är den allra första punkten i Code of conduct) gör att vi idag är i den situation där vi är. De har mera skyddat ryttarna och sporten än hästarna. När nu ändå ridsportorganisationerna börjar agera för hästvälfärdens bästa med i små steg förändrat regelverk och framför allt efterlevande av de regler som finns (och som i många fall funnits länge) så ger det naturligtvis efterdyningar (och starka känslor) inom hästvärlden. Vissa positiva och andra negativa. 

Skall vi inom hästvärlden på sikt kunna behålla vår sociala licens att tävla (vilket jag personligen är för) så MÅSTE vi ta itu med de mörka sidorna som finns inom sporten. Det måste vara så att utrustning och ridning inte får skada hästen. Blod i munnen eller av sporrar MÅSTE ha nolltolerans, oavsett vilka förklaringsmodeller man har till att det uppstått och vilka ryttare som än ridit (idolstatusen kan inte få avgöra vem som blir utesluten eller inte). Vägen till målet MÅSTE ha betydelse och jakten på målet får aldrig rättfärdiga tveksamma metoder på vägen dit! 

måndag 19 augusti 2019

Rida med sätet?

En tyvärr alltför vanlig syn, ofta med ännu lägre händer, nedanför manken och ibland även med raka armar.

Skrev för en tid sedan ett blogginlägg om ridning bakom lodplanet och fick då synpunkten "att varför fokusera på hästens form ur det perspektivet - fokuseringen blir alltför mycket på hästens huvud?" Dessutom brukar ett vanligt argument när man pratar mkt om nosen framför lod och handen att "man ska inte rida med handen utan med skänklar och säte...". Till det vill jag säga "ja, MEN...."

Vad jag menar med det är först och främst att visst skall man i första hand rida med skänklar och säte - eller framför allt position. Dvs man kan på en utbildad häst arbeta mkt med position (ryttarens) och "öppna och stänga dörrar" med skänklarna. T.ex en sidvärtsrörelse kan man göra genom att rotera lite ifrån rörelseriktningen och öppna upp skänkeln i rörelseriktningen. Men, finns det något som kan "driva en häst till vansinne" så är det en dålig ryttarhand! Därför anser jag att man måste lägga ner MYCKET tid åt att utbilda/förfina ryttarens hand för utan en bra hand så fungerar inte helheten.

I den svenska (egentligen översättning från den tyska versionen) Ridhandboken 1 står det angående handen bl.a "Händerna skall vara knutna utan att vara spända. De skall hållas rakt upp, för endast med en sådan handställning kan ryttaren ge fina tygelhjälper genom att bara röra handleden." Det står också "Underarmen-tygeln-hästens mun skall alltid bilda en rak linje, både ur ryttarens synvinkel som från sidan . Om denna linje behålls, kan ryttaren med mjuk hand ge korrekta och känsliga tygelhjälper".

(Tycker själv att skrivningen "skall hållas rakt upp" är en aning märklig - vad är "rakt upp"? Hade varit bättre att skriva "med tummarna högst"...)

Tygelhjälper har man i ovanstående bok använt rätt många sidor att förklara (närmare bestämt sidan 79-88, 8 sidor) vilket visar vilken betydelse man anser detta har. Ett citat därifrån: "Mellanrummet

torsdag 8 augusti 2019

Alla gör vi vår egen resa

Regalo, Lusitano - en rehabhäst som lärde mig mycket 

Här kommer en smått filosofisk reflektion om hur hästvärlden ser ut och vad som hänt i den under de senast årtiondena.

Alla gör vi vår egen resa inom hästvärlden...

Efter mina snart 50 år inom hästsporten så har jag haft gott om tid :-) att reflektera både över hur min egen resa inom hästvärlden sett ut men också hur den världen runt ikring mig förändrats.

Jag började min resa som 12-åring på ridskola (bl.a ridskola där den militära traditionen var stark men även en ridskola där ridläraren var utbildad fritidspedagog - vilket inte var vanligt under tidigt 70-tal). Redan efter ett år så skaffade min familj hästar. Mycket pga av att min pappa ville ha häst. Han hade växt upp med hästar (arbetshästar i främst skogsbruk och kolning) och min farfar var även hästhandlare. Parallellt med hästägandet fortsatte dock såväl min syster och jag rida på ridskola (under en period t.o.m på två) under ganska många år. Så det var redan från början mycket ridning för min del.

Under ungdomsåren och ett antal år framåt tävlade jag även en del, främst dressyr men även

lördag 27 juli 2019

Hyckleri och svart baksida inom hästsporten

Det finns mängder av fina dokument inom hästsporten som alla inblandade förväntas följa. SvRFs ledstjärnor, värdegrunder och sist men inte minst Code of Conduct (CoC) är det som alla ryttare/tränare förväntas följa.

Vad alla ovanstående dokument i korthet går ut på är att hästens välfärd i alla lägen ska gå före alla andra och allt annat.

Är det då så i verkligheten? Nej tyvärr långt därifrån, inte minst på elitnivå där mängder av pengar, många gånger miljonbelopp, står på spel.

Man kan dagligen (på sociala medier) se exempel på ridning som är högriskridning när det gäller hästhälsa - mycket av det hyllas som "fantastisk" ridning och rörelsemekanik. Utöver detta finns MYCKET som pågår bakom "lykta dörrar" och aldrig visas upp offentligt.

Många ryttare och tränare har även en yttre "fernissa" där man använder alla de rätta orden och även i offentlig handling (vid clinics och tävlingar) verkar förespråka en hästvänlig verksamhet. Det TRÄNAS många gånger helt annorlunda och verkligheten bakom kulisserna är tyvärr många gånger något HELT annat än det som offentligt påstås. Det finns MÅNGA som kan vittna om fruktansvärda missförhållanden där hästar far oerhört illa. Det är dock ytterst sällsynt att dessa historier blir offentliga. Ibland beroende på att vederbörande har skrivit på en tystnadsklausul i sitt anställningskontrakt, att det finns hot om negativa konsekvenser (som stämning och/eller "svartlistning") osv som gör det omöjligt att offentligt tala om vad som faktiskt pågår.

De som inte står ut att arbeta på ställen där ord och handling inte går hand i hand slutar ofta snabbt. De som blir kvar har antingen rymligt samvete och/eller tror att det som sker med hästarna är fullt naturligt och som det skall vara. Chansen till en framgångsrik karriär inom ridsporten med kända namn i sitt CV spelar antagligen också sin roll.

Vi har stora problem inom hästsporten. Vår sociala licens bygger på att vi kan stå för att vi hanterar våra hästar med kunskap, ödmjukhet, omsorg och känsla för individen. Att vi inte gör något som medvetet skadar hästen och att vi har hästens bästa framför ögonen i allt det vi gör med och mot dem.

Kan vi det?

Om jag får drömma...


Hästvälfärd är inget lätt ämne - det är så mycket och har så många delar och faktorer som påverkar. Har under en tid funderat på vad jag (och även andra) uppfattar som hästvälfärd? Är frågan svart/vit? Finns det några "100% rätta svar"? Enligt min uppfattning gör det inte det - hästägande är ständiga kompromisser mellan vad som (kanske) är bäst och vad som är genomförbart (av en mängd olika skäl). Man måste se till helheten för hästen - man kanske måste kompromissa på vissa delar, men där ändå helheten för hästen kan bli bra.

Om  jag får drömma så hoppas jag att hästvärlden ser ut något i stil med nedanstående om 20 år:

tisdag 19 februari 2019

Öppet brev till dem det berör

Har några funderingar som jag skulle vilja ha svar på från de ryttare som berörs...

Vad är det som gör att man som ryttare VÄLJER att rida på sätt som kritiseras starkt över hela världen???

Jag tänker då förstås på ridning i rollkur/LDR (gränsdragningen är luddig). En position som sägs åstadkommits på olika sätt, med eller utan graman och med eller utan "tvång". Det sistnämnda är för övrigt ett rätt vagt uttryck. Vad är tvång i sammanhanget? På bilden (från slutet av 2018) visas definitivt rollkur, med nosen i bringan kan det inte vara annat. LDR är däremot allt mellan detta och nosen strax bakom lodplanet...

När det gäller ovanstående typ av ridning (rollkur/LDR) konstaterade ISES redan 2015 att det fanns 55 olika publicerade forskningsstudier på hästars "huvud och hals position", 42 av dem tog upp välfärdspåverkan. I 88% av studierna hade man dragit slutsatsen att hyperflexion av hals och nacke negativt påverkade hästvälfärden. Negativa effekter på andning, syn, balans, muskulärt m m. Då var dessutom i princip endast de fysiska aspekterna medtagna och inte de psykiska (dessa är svåra att mäta). Länk här till en artikel om ovanstående. Noteras kan också att endast 1 (EN) studie (van Breda, 2006) säger sig visa på bevis att hästvälfärden skulle öka vid användning av hyperflexion vid träning av hästen. Det är knappast en tillfällighet att van Breda är holländare...  

Här finns ISES uttalande i frågan med en mängd referenser till forskningsstudier och även en historisk överblick över uttryck och användning av hyperflexion genom århundradena (för det är långt ifrån en ny företeelse).

Så åter till min fråga - vad är motiven för ryttare att ändå rida med dessa metoder? Metoder som bevisligen är skadliga för hästarna men som dessutom drar till sig massiv kritik från vissa delar av hästvärlden världen över. 

Kritiken får ofta epitet som "drev", att det är "människor som inte kan rida själva", "är avundsjuka och ogina" osv. Med andra ord flyttas, vid varje tillfälle som blir publikt, fokus från vad som faktiskt händer hästarna till att anklaga kritikerna för "drev". Tror inte att jag vid något enda tillfälle sett någon av de berörda ryttarna faktiskt förklara varför de väljer att rida på ovanstående sätt trots forskning och opinion som talar emot att man borde göra det. 

Det enda "försvar" jag sett användas är att "det inte påverkar hästen negativt", att det handlar om "ögonblicksbilder" (trots ibland långa sekvenser film), att man "älskar sina hästar" osv. Dvs jag har inte en enda gång sett att man motiverat sitt val med stöd av forskningen på området. Vilket ju inom parantes vore svårt eftersom det bara finns en studie som i så fall stödjer det...

Ovanstående ridning är inte heller isolerade företeelser (tyvärr, för då vore det inget större problem) utan det finns MÅNGA ryttare, såväl svenska som utländska som skulle kunna namnges. Även många tränare som förespråkar ovanstående behöver förklara sina val att lära ut detta!

Finns det NÅGON som har stake nog att förklara sitt val? För det är faktiskt dags att flytta fokus till vad som de facto händer hästarna vid ovanstående ridning.

torsdag 17 januari 2019

Dilemman...


Det finns flera dilemman när det gäller att arbeta för hästens välfärd och mot en del företeelser som finns inom hästvärlden... Nedan rör ridningen.

I grunden så är VEM som gör de oetiska träningsmetoderna rätt ointressant för så länge de anses rätt och riktiga så kommer det hela tiden komma nya utövare. Det är systemfelen man måste komma åt.

Men då kommer vi till dilemman i sammanhanget - hur kommer man åt systemfelen utan att visa på konkreta exempel? Då säger någon säkert - "men ta exempel från något annat land" och det kan man naturligtvis göra men då kommer alltid några att säga "men det här förekommer inte i Sverige".
Man kommer, förr eller senare, komma till en punkt där man faktiskt behöver VISA på faktiska exempel.

Ett annat dilemma är att NÄR bilderna på faktiska ryttare för några år sedan började publiceras då kom blixtsnabbt argumentet "det är bara en ögonblicksbild" - alldeles oavsett hur många bilder det är frågan om. För att då komma vidare för att visa på vad som faktiskt pågår så började då video på företeelserna spridas. Då blir argumentet "ögonblicksbild" smått löjligt så då byts strategi - då flyttar man i stället fokus från vad som de facto händer hästarna till "stackars uthängda  ryttare". De som försöker sätta fokus på missförhållanden och övergrepp mot hästar som sker, blir kallade "drev", "nättroll", "rötägg" m m.

De ryttare som blivit kritiserade har ytterst sällan (vad jag vet inte alls) motiverat/förklarat sina träningsmetoder eller adresserat det faktum att det finns åtskillig forskning som visar på de för hästen negativa effekterna. Man har istället använt "försvar" som:
- Vi älskar våra hästar (en favorit verkar det som...)
- Våra hästar sköts om som kungar
- Vi tar mycket bättre hand om våra hästar än våra kritiker
- De som kritiserar oss är okunniga, kan inte rida, rider inte själv Grand Prix, är bara ogina och avundsjuka osv.
- det finns även med all säkerhet exempel på där kritiker tystas genom hot om eller faktiska stämningar för förtal. Många av de ryttare som kraftigast kritiserats i världen är ryttare med mycket makt och pengar i ryggen. Vanliga människor har i det läget oftast inget alternativ än att backa, man har helt inte råd att göra annat.

Ett annat dilemma är att oavsett vilka bilder/videos som visats på t.ex rollkur osv så har kritiken istället för orsaka ifrågasättande av ryttaren/tränarens metoder (vilket man tycker borde vara logiskt)
har den vid ett flertal gånger resulterat i en framgångsboost av ryttarens/tränarens karriär. Så det måste uppenbarligen ligga något i uttrycket "all reklam är bra reklam, även den dåliga". Människor är märkliga farkoster...

Ett ytterligare dilemma är att det i hästsammanhang blir allt vanligare med foto/filmförbud. På ett sätt kan man ha en viss förståelse för det eftersom det FINNS tillfällen där korta filmsekvenser eller enstaka bilder kan ryckas ur sitt sammanhang. Men, samtidigt ger det en mycket märklig bild av vår sport... För i och med de förbjuden talar man i princip om för omvärlden att "vi sysslar med något som inte är riktigt rumsrent, vi har något som vi inte vill visa utåt". Vill vi verkligen ha det så? Ett annat resultat är att medan våra organisationer går ut och säger att vi ska "visa civilkurage om vi ser hästar som far illa", "gå de officiella vägarna och anmäla tillsammans med bevis". Då skulle jag vilja fråga - hur bevisar man om man inte har möjlighet att filma/fota? För jag kan ta gift på att om man bara muntligt eller skriftligt påtalar det hela (även om man är flera) så kommer resultatet bli "ingen åtgärd, ord står mot ord"...

Dessutom finns det i Sverige åtminstone några exempel som anmälts till polis och/eller Jordbruksverket eller liknande. Vad jag vet har inte något av de fallen resulterat i något resultat - vår djurlagstiftning är rätt tam i många avseenden. Djuret skall i princip vara döende innan något händer. När det gäller det finns det även många exempel ute i landet som rört hästar som farit illa i andra sammanhang än just ridning. 

Till sist ett av de största dilemman som finns - dvs normalisering av träningsmetoder som strider mot allt vad sunda inlärningsprinciper heter! Såg igår kväll en film på Youtube med en "träning" av en häst på åtminstone Mvs nivå (verkar göra byten o skolor) med en "tränare" som tydligen var Grand Prix domare. Det var en häst som helt uppenbarligen fått nog och ett skrämmande sätt att försöka lösa situationen. Okunnighet var bara förnamnet. Dessutom verkade publiken uppfatta det hela roligt vilket gör det hela ännu mera skrämmande! Stackars, stackars häst!

Just ovanstående film verkar vara upplagd av hästägaren (ryttaren?) själv vilket är väldigt ovanligt. Liknande "träning" är med all sannolikhet tyvärr alltför vanlig men kommer det ut på Youtube är det i allmänhet INTE ryttaren/ägaren som lägger ut, och då försvinner ofta filmerna fort av skäl som ovan. Det blir helt enkelt inte offentligt utan sker bakom lykta dörrar eller i närvaro av ett litet sällskap.

Sammanfattningsvis - hur gör man för att sätta fokus på vad som händer, helt normaliserat, utan att använda praktiska exempel??! För det blir väldig abstrakt om man inte kan visa - det HÄR är det jag/vi invänder emot!

Att använda sig av vanliga hobbyryttare som exempel på systemfelen (även om de naturligtvis även finns där) tycker jag absolut INTE ska göras. Det mesta görs trots allt av ren o skär okunskap, inte i akt o mening att skada hästen, utan för att man tror att det man gör är rätt och/eller för att man inte förmår annat. Skall man använda några exempel så anser jag det bör vara från elitryttare, tränare, unghäst tränare mfl, dvs de som proffs arbetar med hästar. De ska föreställa förebilder och dessutom åker de ofta runt och har clinics/träningar för att sprida sitt sätt att rida...

fredag 4 januari 2019

Hästar är atleter


Läste för en tid sedan en krönika, skriven av Peter Ljungcrantz, i ett gammalt nummer av Tidningen Ridsport med rubriken "Hästarna så framavlade att de är atleter på högsta nivå"...
https://www.tidningenridsport.se/peter-ljungcrantz-hastarna-ar-nu-sa-langt-framavlade-att-de-ar-atleter-pa-allra-hogsta-niva/

Enligt min uppfattning finns det flera problem med denna krönika...
"Som ryttare måste man känna sin egen begränsning och inte sätta hästen i situationer som ryttaren inte reder ut även om hästen har förmågan". Ovanstående är ju önskvärt men är det alltid fallet? Ofta får hästen skulden för att det inte går bra på tävlingsbanan - senast exemplen på det är de bägge fallen i Aachen - hoppryttaren som gjorde rundslag på spöet samt dressyrryttaren som inte var juste mot hästen på framridningen. Min fråga är helt enkelt - vad indikerar att en ryttare passerat gränsen för sin förmåga? Är det hjälptyglar, skarpa bett, rollkur, tighta nosgrimmor, bakåtlutad sits? Dvs allt som verkar vara normalt idag?

"Den viktigaste frågan just nu för alla som håller på med hästsport i någon form, oavsett nivå, är hur vi ska visa för människor som inte är insatta i hästvärlden att det som vi gör med våra djur är helt okej och faktiskt sker på hästens villkor. Detta måste vi visa med hjälp av argument som bygger vetenskaplig grund och väl beprövad erfarenhet." Det här stycket anser jag uttrycker flera saker - en sak är att krönikörens uppfattning är att alla som är kritiska mot ridning som sker inte är "insatta i hästvärlden". En annan sak är "det vi gör med våra djur är helt okey och faktiskt sker på hästens villkor". Här anser jag att krönikören först och främst förutsätter att alla de som är kritiska till företeelser inom hästsporten är okunniga - det är långt ifrån sanningen. Många har lång erfarenhet av häst, även om det inte är tävling på elitnivå. Vi är många hästmänniskor som inte tycker om det vi ser på tävlingsbanorna och framför allt bekymrade över hur det formar framtidens ryttare.

Att all ridning skulle ske på "hästens villkor" är ju helt att vara ute och cykla. Vadå "hästens villkor" - det är ju människan som helt och hållet bestämmer i förhållandet med hästen! Det är knappast hästen som vill vara ute och tävla (den vet inte ens om det konceptet) utan det är ryttarens vilja, ambitioner och bekräftelsesökande som tar hästen till tävling. De saker som (eventuellt) hästen skulle vilja ha från tävlingssituationen som omväxling, utforskande, springa ikapp osv - det behöver man inte tävling till utan det kan man uppnå på andra sätt. Ovanstående är tävlingsryttarens "försvar" för att motivera tävling men det har ingenting med hästen att göra.

"Svenska Ridsportförbundet tog ett initiativ genom att anordna konferensen ”From the Horse’s Perspective” under EM i Göteborg 2017. Den genomfördes tillsammans med SLU, det europeiska ridsportförbundet och World Breeding Federation for Sport Horses. Konferensen blev mycket uppskattad och kommer att fortsätta under EM i Holland 2019." Den konferensen kanske blev uppskattad men hade mycket lite med direkt hästvälfärd att göra - åtminstone den del som främst diskuteras.

"Det finns ingen som tycker att man plågar hundar som vallar får, hundar som används till jakt eller ledarhundar som utför sitt viktiga arbete. Alla är överens om att de är framavlade så att det ligger i deras instinkt att genomföra arbetet och att de gör det med största glädje och tillfredsställelse." Det här tar priset! Att jämföra vall- och jakthundar (och även ledarhundar) med (tävlings)hästar är ju sanslöst! Det är som att jämföra äpplen och spenat. Arbetande hundar har ingen förare som sitter på ryggen, spänner in den (med hand, bett eller övrig utrustning). De jobbar dessutom oftast lösa, helt frivilligt och med sina naturliga instinkter. Så långt ifrån häst som man komma. Inte många hästar hoppar höga hinder eller gör piaff självmant - de går oftast runt ett hinder (om möjlighet finns) och högre skolans rörelser kan de ibland göra men då på egen hand - där den vill och vad den vill. Den väljer dessutom att avbryta rörelsen när den vill. Ovanstående handlar dessutom i det ena fallet om ett rovdjur och i det andra om ett bytesdjur...

"På samma sätt är det med hästarna. För 30-40 år sedan fick man tvinga de svenskavlade hästarna över ett hinder. Om de själva fick välja försökte de ta sig så långt som möjligt ifrån alla hinder som kom i deras väg. Sedan dess har vi avlat med holländska hästar och holsteiner och dessutom selekterat stenhårt för hoppförmåga och hopptemperament." Detta kan man ju diskutera om det egentligen stämmer och i så fall är så lyckat? - man har avlat fram hästar som många "vanliga" ryttare inte klarar av att rida och med så vek konstruktion att de får fysiska problem redan som unga.

"Dessa hästar fungerar som målsökande robotar, som bara vill att ryttaren ska styra på nästa hinder och visa vägen framåt. De hästar som är avlade på rätt sätt kräver ingen drivning vid löshoppning utan litar fullständigt på att den som hanterar dem inte utsätter dem för uppgifter som de inte är mogna för.
Framför allt när det gäller de unga hästarna måste vi lyssna till forskarnas resultat och erfarna ryttares och tränares erfarenhet. Vad är okej att göra med de unga hästarna vid olika åldrar?" Anser man verkligen att man lyssnar till forskares resultat? På vilket sätt då? Att ställa höga krav på hästar i allt yngre ålder strider mot allt vad forskning säger om t.ex tillväxtzoner. Man verkar inte heller lyssna på de forskningsresultat som talar om hur negativt hästar reagerar på rollkur/LDR och hur det påverkar puls, stress, syn och andning. Inte heller lyssnar man särskilt mycket på hästtandläkare/veterinärer som kan vittna om hur vanligt skador i munnen är pga bett, nosgrimmor och hårda händer. Inte heller olika veterinärers och hästterapeuters erfarenheter om ridrelaterade problem i hästars skelett och muskulatur verkar nå fram.

Så min fundering är - vad är egentligen syftet med ovanstående krönika? Är det tävlingssportens försvarstal eller är det äkta omsorg om hästarna?