Hej alla!

Här är Birca´s blogg om stallets människor och hästar. Här kan du läsa om vad som händer i stallet samt mina reflektioner över olika hästrelaterade företeelser. Vill även du skriva inlägg här? Kontakta då mig via mail cas.birca@telia.com

Farre på hästarnas evigt gröna ängar!

torsdag 8 augusti 2019

Alla gör vi vår egen resa

Regalo, Lusitano - en rehabhäst som lärde mig mycket 

Här kommer en smått filosofisk reflektion om hur hästvärlden ser ut och vad som hänt i den under de senast årtiondena.

Alla gör vi vår egen resa inom hästvärlden...

Efter mina snart 50 år inom hästsporten så har jag haft gott om tid :-) att reflektera både över hur min egen resa inom hästvärlden sett ut men också hur den världen runt ikring mig förändrats.

Jag började min resa som 12-åring på ridskola (bl.a ridskola där den militära traditionen var stark men även en ridskola där ridläraren var utbildad fritidspedagog - vilket inte var vanligt under tidigt 70-tal). Redan efter ett år så skaffade min familj hästar. Mycket pga av att min pappa ville ha häst. Han hade växt upp med hästar (arbetshästar i främst skogsbruk och kolning) och min farfar var även hästhandlare. Parallellt med hästägandet fortsatte dock såväl min syster och jag rida på ridskola (under en period t.o.m på två) under ganska många år. Så det var redan från början mycket ridning för min del.

Under ungdomsåren och ett antal år framåt tävlade jag även en del, främst dressyr men även


hoppning. Eftersom tävlandet aldrig varit en direkt drivkraft i mitt hästintresse utan mer en följd av det, så slutade jag så småningom tävla när jobb och annat kom emellan. Tyckte helt enkelt det var för dyrt i förhållande till mitt intresse för tävlandet.

Däremot så kom jag att jobba dels med jordbruk (från början mjölkkor, så småningom ridskola) på min egen gård men även som ridlärare/ridskolechef på olika ridskolor i länet. Av den anledningen så utbildade jag mig i slutet av 80-talet till "Level 2 Ridlärare". På den tiden innebar det bl.a RIK 1 och RIK 2 på Strömsholm. Efter ett antal år som Ridskolechef på olika ideella ridskolor så startade jag 1994 egen ridskola hemma på gården, något jag drev i 20 år. I dagsläget har jag lagt ner själva ridskoleverksamheten men bedriver fortfarande privatlektioner, kurser m m hemma på gården.

Under alla ovanstående år så har jag sett hur hästvärlden runt i kring mig förändrats. Från en väldigt homogen ridsport, där den "Svenska militära ridningen" i princip var det enda som gällde. Så här i efterhand kan jag se mycket bra med denna men även en del mindre bra saker. Bl.a den stelbenthet och ovilja att ta till sig nya idéer och synsätt som fanns (finns?). Även pedagogiskt lämnade den världen en hel del övrigt att önska. Att reflektera och diskutera saker var inte direkt vanligt...

Långsamt (det kom smygande, så vet inte exakt när, men jag själv blev verkligt varse förändringen i början av 2000-talet) så förändrades hästvärlden och ridningen. Företeelser som rollkur, hyperflexion och LDR (Low, deep and round eller som jag hellre kallar det Lightly Disquised Rollkur) blev mer och mer allmänt förekommande. Andra ridstilar utöver den militära ridningen blev även allt mer vanliga - western-, akademisk-, centrerad-, klassisk-, WE och "you-name-it" ridning. Fördelen med ovanstående är att varje individ kan hitta det just den söker (kanske). Nackdelen är att hästvärlden blir allt spretigare och det är svårt för nytillkomna ryttare att veta vad som är vin och vad som är vatten...

Utöver ovanstående så har även allt mer etiska frågeställningar kommit in i hästvärlden. Vad kan vi ta oss rätten att göra med hästar, på vilket sätt och vart går gränserna? Allt mer kritik och ifrågasättande av den sociala licens vi ändå än så länge har för att rida och tävla med våra hästar. Kritiken har senaste åren varit skarp mot delar av tävlingsvärlden (främst rollkur) med otaliga bilder/videos med  hästar mer eller mindre med nosen i bringan, hårt åtspända nosgrimmor och gapande munnar. En hel del blödande munnar och/eller sidor har även varit på tapeten.

Som jag ser det så kan man förhålla sig på olika sätt till alla ovanstående förändringar - ett är att stänga både öron och ögon och därigenom totalt negligera såväl kritiken som de signaler som hästar ger uttryck för när övergrepp sker mot dem. Painface är t.ex ett uttryck som det alltmer pratas om inom hästvärlden. Såväl vid sjukdomstillstånd men även vid ridning m m. Vill man inte se så ser man inte...

För, vad jag själv kan konstatera, är att har man väl börjat se saker på ett annat sätt så förändras det man tittar på. Dessutom kan man inte längre "o´se". Det är en rätt plågsam process så det allra lättaste är att låta bli att ta till sig ny forskning, låta bli att se saker och reflektera över hur det påverkar hästen osv. För det KOMMER att förändra hela ditt förhållningssätt till hästarna. Så vill du fortsätta med det du hittills gjort så är det enklaste att helt enkelt inte öppna ögonen.... Definitivt kanske inte det mest etiska men det bekvämaste.

Sen är ju varje individs resa inom hästvärlden en högst personlig resa. Vissa människor tycker inte alls vi skall använda hästar på något som helst sätt och inte heller påverka dem på något sätt. Tänker man så ska man nog kanske inte ha häst...

Själv har jag nog (för närvarande för jag är fortfarande på resa) landat i att jag faktiskt tycker användning av häst till ridning/körning eller vad det nu kan vara är helt OK, under förutsättning att det görs med respekt (både fysiskt och psykiskt) för hästen, med så små medel/hjälper som möjligt. Jag tror nämligen på ett ömsesidigt utbyte mellan häst och människa. Det kommer dock att alltid vara främst på människans villkor eftersom så fort vi tar hand om hästen så tar vi även över ansvaret och makten över hästen. Vi bestämmer hur den skall leva och även ofta hur länge. Det ligger i sakens natur. Jag är inte heller av den uppfattningen att det nödvändigtvis skulle vara bättre för världens hästar om vi människor svor oss fria från det ansvaret.

Personligen tror jag att det finns åtminstone två stora hot mot hästvälfärden - det är dels de som uteslutande använder hästen som redskap (t.ex inom tävlingsvärlden) där HÄSTEN har väldigt liten betydelse annat än som medel för makt, pengar och framgång. Den synen på hästen får stora negativa konsekvenser för enskilda hästar och många får betala det ultimata priset, dvs med sitt liv.

Det andra riktigt stora hotet tror jag faktiskt är "kärlek till döds" där människor förmänskligar hästar och inte bara ger dem egenskaper som de inte har (de är hästar och har hästars egenskaper), men även i sin ambition att vara snälla mot sina hästar gör val som i praktiken är raka motsatsen. Missförstå mig då också rätt - jag tror att hästar har betydligt mera känslor, förståelse, intelligens m m än vad de nog historiskt blivit trodda att ha. Men, frågan är mer om VI förstår dem på rätt sätt? Det är väldigt lätt att klistra på hästen sina egna känslor - det svåra är att verkligen förstå HÄSTEN och inte projicera våra egna känslor på hästen.

Det finns även (som jag ser det) ytterligare två "vattendelare" när det hästvälfärd (som i vissa delar kan ha, men inte behöver, ha med ovanstående två hot att göra) - å ena sidan den del av hästsporten där pengar innebär såväl att man har alla möjligheter att ställa alla de resurser som krävs för att åtminstone på ytan hästarna skall ha det bra, men där också pengarna och den makt de representerar kanske gör att man fattar beslut som långt ifrån är till hästens fördel, utan istället handlar om att den ekonomiska investeringen som finns i hästen går före allt annat. Den andra vattendelaren är de delar av hästsporten där snarare bristen på pengar är del av problemet. Hästägare som kanske egentligen inte har ekonomi och andra resurser att ge hästarna ett bra liv. Bägge dessa "vattendelare" representerar välfärdsproblem för hästen men på olika sätt. Okunskap kan finnas i stor utsträckning inom bägge varianterna men ibland på olika sätt.

Tror jag då att de uppfattningar jag har nu är de jag kommer att ha till dess jag dör? Förhoppningsvis inte för jag ser det just som en resa utan nödvändigtvis en slutstation. Jag har genom åren mött många fantastiska hästmänniskor (ingen nämnd o ingen glömd) och inte minst elever som fått mig reflektera över hur/vad jag gör med mina hästar. Ibland har dessa reflektioner stärkt mig i mina uppfattningar, ibland har de gjort att jag tänkt om. Jag är dessutom av den åsikten att "what goes around, comes around" när det gäller hästar. Hästar har format mig och jag formar dem. Man får de djur man förtjänar och varje djur har lärt mig något, på gott och ont :-) Ibland har de lärt mig att jag gjort misstag/agerat fel, andra gånger har jag fått bekräftat att jag gjorde rätt... Hästar är dessutom, trots att de aldrig glömmer, oerhört förlåtande och i grunden vänliga varelser - du kan göra misstag och bli förlåten, utan att allt är förstört, speciellt om ni har en god grundrelation i botten!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar