Hej alla!

Här är Birca´s blogg om stallets människor och hästar. Här kan du läsa om vad som händer i stallet samt mina reflektioner över olika hästrelaterade företeelser. Vill även du skriva inlägg här? Kontakta då mig via mail cas.birca@telia.com

Farre på hästarnas evigt gröna ängar!

onsdag 19 oktober 2022

Opinionsbildning och förändring

Här kommer en text som kom till efter diskussion (för en tid sedan - inlägget har legat o "puttrat" bland mina ej publicerade inlägg)  i medlemsgruppen i EquiEthics kring att mera försöka lyfta goda alternativ och inte så mycket de negativa.

Vi i EquiEthics styrelse har ständiga diskussioner kring ovanstående. Det är en balansgång på en knivsegg att peka på det i nuvarande som vi anser är fel riktning och lyfta de goda alternativen. Personligen tror jag på att göra bägge delar, men balansen måste bli bra, vilket är det svåra. Problemet inom ridsporten är att det under LÅNG tid funnits en ytterst stark tystnadskultur där makthavare i sporten helt oemotsagda fått sprida det som skapat framgång på tävlingsbanorna och bland tränare. De ytterst få som yttrat ngt om att "det inte är bra för hästarna" har tystas med olika "argument" där kritiker har kallats "okunniga", "du rider inte grand prix", "gör det bättre själv", "djurrättsaktivister", "hatare", "avundsjuka" osv.

Jag har varit i (och följt hästsporten i Sverige) i exakt 50 år (jag började rida 1972). Sedan i slutet av 70-talet som yrkesverksam bl.a ridlärare. Tidigare så fanns inte internet, sociala medier m m utan det som spreds (oavsett om det var bra eller dåliga saker) påverkade inte så många utan i princip bara de som var i fysisk närhet av det. Efter de sociala mediernas intåg så kan allt (och tyvärr oftast/mest det dåliga) spridas till oerhört många människor och blixtsnabbt. Det sprids oftast snabbast om det är något proffs/elit/influencer som sprider. Ett problem som accelererat diskussioner i sociala medier är att "alla" nu har en röst och även ofta använder sig av den möjligheten. Ibland vist och ibland inte... 

Något som är viktigt i sammanhanget är även hur knepigt kunskapsbegreppet är. Vi SER ofta olika saker trots att vi ser på samma fenomen. Jag har många gånger pekat på det faktum att vi alla ser på världen genom vår alldeles egen färgade lins beroende på förförståelse, erfarenheter, bias och myias. Den linsen måste vi alla bli medvetna om utan att hamna i en total relativisering av kunskapen. Men för att se fenomenet "jag har rätt och du har fel" på ett mer balanserat vis.

När det verkligen började gå snett för ridsporten (vilket jag anser det ha gjort, medveten om att långt ifrån alla håller med om den analysen) är enligt mig när dels de stora pengarna kom in i sporten och dels när rollkur/hyperflexion/LDR på allvar började spridas. De allra, allra flesta inom den professionella hästvärlden gjorde antingen ingenting (dvs sa inget utan bara var tysta - antagligen för att inte riskera sin försörjning/status) eller hakade på trenden (av samma skäl). Det finns gott om ovanstående även idag - det är väldigt få inom den sk nuvarande makteliten som törs/vill ha en åsikt offentligt även om de ibland mellan två ögon instämmer i den kritik som bl.a EE kommer med. De ytterst, ytterst få som protesterade i början (ex Dag Nätterqvist redan i slutet av 90-talet) blev tystade, nonchalerade eller i vissa fall effektivt deplattformerade. 

Hade inte några få väldig modiga människor, i Sverige t.ex Josefin Åkerberg och Teresia Sandin (finns fler såväl i Sverige som utomlands, t.ex Epona.tv) satt fokus på "Elefanten i rummet", då hade vi varit kvar i den totala tystnadskulturen. Man kan tycka vad man vill om deras sätt att sätta fokus men utan dem hade vi inte varit där vi ändå är idag. Vad jag vet, så har ALLA paradigmskiften utmanat makten, och i de allra flesta fall INTE i första hand lågaffektivt. Helt enkelt för att det är inte särskilt effektivt för att få makten att lyssna. "Makten" är även de som (på kort sikt i alla fall) är de som snabbast kan påverka och förändra saker inom sporten genom regelverk, utbildningar och genom att vara goda förebilder. 

Människan är ett flockdjur och det altruistiska straffet* är typiskt för mänskligheten, där har vi inte förändrats under årtusendena även om många förutsättningar förändrats. Vi människor färdas i stim där enstaka avvikande ofta stöts bort men när tillräckligt många ändrar riktning så följer resten av stimmet efter. Därav bilden på "Kejsarens nya kläder" här ovan - en saga av HC Andersson.

Vår uppgift (som jag ser det) är att vara en irriterande mygga på dagens ridsportmakt i Sverige (organisationer, elit och proffs i olika form) och ifrågasätta "status quo". De kommer inte att förändra sina sätt och de själva kommer vi inte att nå (för de har gjort karriär inom nuvarande system o den makten vill ingen lämna ifrån sig utan vidare). De vi främst KAN nå är de som vacklar och som inte gillar det som de ser inom hästvärlden. När DEN gruppen blir tillräckligt stor (och utbildad) då kommer makten tvingas till förändring. 

Equiethics (trots att vi är en väldigt liten och i sammanhanget obetydlig organisation) och den allmänna opinionen har senaste åren haft en påverkan på hästsporten, även om liten. Det ser helt annorlunda ut idag än bara för ett par år sedan. Hästvälfärdsfrågorna är uppe på agendan överallt och hästsportens SLO (social licens to operate) diskuteras livligt. Det går inte längre "vifta bort" eller tiga ihjäl (vilket tidigare varit en VÄLDIGT framgångsrik strategi) kritik som man gjorde tidigare. Ett av skälen är det jag skrivit om här ovan, dvs att nu har ALLA en röst, inte bara en liten maktelit.

Med ovanstående sagt så försöker EE så mycket vi förmår (vi engagerar oss alla på ideell basis o tid) och hinner, sprida vetenskaplig forskning, goda exempel och vad som händer i andra organisationer o världen på området m m. Men, vi visar även på det vi anser är dåliga exempel. Förhoppningsvis kommer den delen bli allt sällsyntare framöver. Jag har dessutom många gånger hävdat att det allra, allra bästa är om man kan undvika exempel där specifik ryttare kan identifieras. Av två skäl - det ena är att fokus DIREKT flyttas till VEM från VAD. Det är systemfelen som är det intressanta - kan vi inte förändra systemen, kommer bara ryttarna avlösa varandra. Ibland är det dock svårt att helt undvika VEM tyvärr eftersom så snart man använder bilder eller videos så finns det risk för att vederbörande kan identifieras. Och för att visa på systemfelen behöver man även visa på konkreta exempel, annars är det svårt att få fram VAD man invänder emot.

Till sist så anser jag att det är stor skillnad på att kritisera det som någon som har en maktposition gör (obs. det är det vederbörande GÖR som skall kritiseras, inte personen) alternativt t.ex en hobbyryttare. En elitryttare eller någon annan som professionellt arbetar inom branschen, och både i sina egna och andras ögon är ett föredöme/idol har även ett ansvar för det som vederbörande gör/säger och vilken hästhållning/ridning vederbörande utövar. En sådan person måste räkna med att även kritiseras och ifrågasättas. Det ligger i sakens natur. Vore dessutom hästsport något som inte innefattar en annan levande varelse, utan egen röst, vore saken annorlunda.

Vi i styrelsen diskuterar ständigt, tror jag nog kan svara för oss alla som varit med på resan hittills - den har varit en lärdom/utveckling på en mängd områden, även personligt. Så hjälp oss att lägga debatten på en så lugn, faktabaserad och konsekvent nivå vi kan! Vi behöver bli fler som engagerar oss på allvar och "hands-on" - på sociala medier, med tips om goda exempel/forskningsresultat vi bör sprida, etiska alternativ, i diskussioner i olika forum osv. Vi kommer med all säkerhet inte att vara överens i alla delar och alla frågor men vi kan fortsätta dialogen 😊

* altruistiskt straff - "I gruppsamhällen är gruppens överlevnad viktig. Man samarbetar för gemensamt att klara sig. Fast ibland kan det finnas en person i gruppen som beter sig illa/avvikande. Kanske stjäl de andras mat, kanske är våldsam mot andra gruppmedlemmar (eller är kritisk mot det som pågår i gruppen). Den personen blir ett hot mot gruppens överlevnad. Därför har vi människor utvecklad en tendens till att försöka bli av med den som förstör för eller utgör ett hot mot gruppen. Det kallar forskargruppen ett altruistiskt straff." I hästvärlden (och även andra sammanhang) kan den som har en avvikande åsikt (oavsett om åsikten är sann eller ej) anses som ett hot mot den stora styrande gruppen...