Hej alla!

Här är Birca´s blogg om stallets människor och hästar. Här kan du läsa om vad som händer i stallet samt mina reflektioner över olika hästrelaterade företeelser. Vill även du skriva inlägg här? Kontakta då mig via mail cas.birca@telia.com

Farre på hästarnas evigt gröna ängar!

måndag 26 augusti 2024

Inte mycket i livet är svart eller vitt

Nedanstående skrev jag för en tid sedan. Med det nyligen genomförda OS:et så är frågorna än mer aktuella.

Just nu pågår en rätt intensiv debatt kring hästvälfärd som handlar om skall man rida/tävla hästen eller ej. Bl.a har Jonna Bornemark, Petra Andersson deltagit i en podd (Filosofiska rummet) där frågeställningen är "Är det moraliskt försvarbart att tävla med hästar?"

Som respons på detta har Ponnymamman skrivit dels en krönika  i tidningen Ridsport men även en längre artikel på sin egen sida.

Som i så många andra frågor inom hästvärlden är även denna starkt polariserad. Från den ena ytterkanten "självklart gillar/älskar hästar att tävla" till den andra "tävling med djur är under inga omständigheter försvarbart"...

Som vanligt finns kanske sanningen någonstans mitt emellan. Personligen tror jag inte att hästar överhuvud taget gillar eller har någon synpunkt på TÄVLING per se. De har ingen uppfattning om vad tävling innebär. Däremot kan de gilla det tävling innebär - se nya miljöer och andra hästar, sträcka ut i galopp tillsammans med andra hästar, den energiska stämningen på tävlingsplatser, kanske t.o.m hoppa ett o annat hinder :-) osv. Men, dessa saker kan tillgodoses via andra saker än just tävling. Själva tävlingen är ett mänskligt påfund. Något som görs för människans skull och ambitioner. Det ska vi inte hymla med.

Dessutom måste man vara lyhörd för de olika hästarnas reaktioner inför tävlingssituationen. Verkar hästen uppskatta tävlingssituationen eller innebär den enbart mera stress för individen? Ibland kan detta vara svårt att uppfatta eller kan missuppfattas. T.ex en häst som springer mot hinder behöver inte nödvändigtvis innebära att den gillar att hoppa. Det kan även vara ett tecken på stress.

Ovanstående gäller tävlingar på lägre nivåer och i närområdet, tävling på elitnivå är jag mera tveksam till om det alls är etiskt försvarbart. Dels för att den stora mängden pengar som står på spel ofta innebär att etiska ställningstagande o hänsyn till hästarna får ta plats i baksätet, men även för att resande långa sträckor o t.o.m med flyg till andra sidan världen egentligen varken är miljömässigt eller hästvälfärdsmässigt försvarbart. Dessutom lever de hästarna ett liv långt ifrån ett normalt hästliv (åtminstone i långa perioder) när det gäller sociala kontakter med andra hästar, hagvistelse osv.

När man lyssnar på debatten så kan man lätt få intrycket att antingen skall hästar tävlas eller så ska de gå i hagen hela dagarna. Det finns ju faktiskt en massa saker mellan dessa två, där tävling inte behöver vara en del, men inte heller att göra ingenting med hästen.

Personligen har jag svårt för "svart-vita" argument och fanatism (oavsett vad det gäller). Vi bör (om vi människor nu är så intelligenta som vi verkar tro) kunna komma fram till kompromisser där såväl människors önskan att tävla OCH hästarnas välfärd blir tillgodosedda. Det kanske inte går med dagens tävlingssystem och tävlingsformer, men i någon form borde det gå, åtminstone på lägre nivåer. Att t.ex börja tillämpa Andrew McLeans förslag på bedömningssystem i dressyr är ett förslag. Tävlingsformer och system (nya?) som verkligen uppfyller de två första paragraferna i Code of Conduct" är andra:

  • § Inom all hästsport är omsorgen om och omvårdnaden av hästen av yttersta vikt.
  • § Hästens välbefinnande skall alltid komma i första hand, före krav från uppfödare, tränare, ryttare, ägare, hästhandlare, organisatör, sponsorer, media och funktionärer.

Vi har senaste åren kommit in i vad jag upplever är ett paradigmskifte, hur hästsporten kommer att klara av att hantera detta återstår att se. En sak är dock säker - stoppa huvudet i sanden och förneka att förändring kommer att krävas är INTE en lösning....

söndag 25 augusti 2024

Att vara hästägare, ryttare och människa


Som vanligt är detta ett inlägg som påbörjades för ett bra tag sedan och först nu publiceras, därav noterna i slutet av texten.

Jag har haft egna hästar sedan 1973 - alltså 51 år i år - över ett halvt sekel. Jag har dessutom sedan 1976 arbetat yrkesmässigt med hästar. Först som stallskötare/ridinstruktör och sedan som ridskolechef på tre ideella ridskolor innan jag under 20 års tid hade egen ridskola hemma på gården. Ridskoletiden är numera förbi men jag har fortfarande en del elever. Man kan med andra ord säga att hästar har varit och är en stor del av mitt liv.

Hästarna har varit och är mina främsta lärare. Jag har en stark tro att alla, såväl djur som människor kommer in i våra liv av en orsak. De kommer för att lära oss något, om dem och om oss själva. Ibland vet man inte förrän (ibland långt) efteråt vad lärdomen är för något.

Jag har och kommer säkert även i fortsättningen göra missbedömningar och fel som i backspegeln inte var så klokt och som drabbat hästarna på olika sätt. Det enda man kan göra i efterhand är försöka att inte göra samma fel igen.

Det är alltid våra djur som får betala för våra brister och okunskap. Därför anser jag att det är min plikt att alltid försöka lära mer och vara öppen för det faktum att ibland kan det jag trott varit rätt inte är det. Hästforskningen har dessutom gått mycket framåt de senaste åren så mycket av det som ansågs som "sanningar" för 20-30 år sedan är det inte längre idag. Vi vet idag mycket mer om hur hästar fungerar (och inte) även om vi fortfarande vet alltför lite om hästens upplevelse av det vi gör med och mot dem.

Alla (i allra högsta grad även jag) har gjort felaktigheter och misstag under sina år bland hästarna. T.ex i min ungdom så hade jag extremt eldfängt humör som tyvärr mina djur ibland fick betala för. Jag har även gjort andra misstag som djuren även där fått betala priset för, oftast pga ren och skär okunnighet och inkompetens. 

Men något jag INTE gjort är att systematiskt använda system som är oetiska, vilket tyvärr är rätt vanligt idag - i alla ridgrenar men där det inom vissa grenar är mer frekvent och vanligt. Ingen nämnd eftersom det finns överallt inom hästvärlden. Tekniker och synsätt som mer eller mindre totalt blundar för hur hästen kan tänkas uppleva det den utsätts för. Ryttare och tränare som försvarar sitt sätt att rida och träna trots att många andra inom hästvärlden ser fysiska/psykiska övergrepp, biomekaniska felaktigheter, inlärd hjälplöshet m m. Skall hästsporten ha en chans på sikt så MÅSTE dessa metoder rensas bort - så fort som det bara är möjligt. Något som är lättare sagt än gjort både pga de pengar o den makt som är inblandade men även för att många försvarar dessa metoder och inte ser några problem med dem. Jag tror aldrig att sporten själv kommer att rensa bort ovanstående utan enda chansen att detta görs är om allmänheten och myndigheter sätter ner foten...

Tillagd not (240725): senaste veckans avslöjande om Charlotte Dujardin (en video som visar henne slå en häst 24 gånger under 1min med en longeringspiska), vars konsekvens blivit att hon får sex månaders avstängning under utredningen (enligt mig alltför kort avstängning, förhoppningsvis blir den längre när utredningen är klar) och inte får delta i årets OS i Paris, har gjort ovanstående text än mer aktuell. Den visar dessutom (återigen) på det ENORMA systemfelen som finns inom hästvärlden. Systemfel som gör att våld mot hästar normaliseras på olika sätt. Dujardin är dessutom på inget sätt unik eller ett undantag, snarare ett alltför vanligt exempel. Så skulle inte förvåna mig om detta ärenden gör att pandoras ask öppnar sig och alltfler exempel kommer att bli offentliga. 

Personligen tror jag tyvärr att det är ytterst få ryttare i dagens högsta elit som INTE skulle kunna avslöjas för liknande händelser - helt enkelt för att det har varit det som krävts för att nå världseliten (tyvärr). Har man tävlande/framgång som högsta mål med hästägandet så gör många det som krävs för att nå toppen, oavsett vad det kostar hästen. Vet man vad man skall titta efter så finns det så många signaler på hur hästar har tränats även om själva uppvisningen för ögat, vid en snabb titt, kan se bra/ok ut. Såväl rörelsestörningar som konflikt- och smärtsignaler och hur hästen är musklad (eller inte). Det tragiska är att många domare, funktionärer eller stora delar av publiken varken kan eller vill se dessa signaler. Därför fortsätter våldet. Den här onda spiralen MÅSTE få ett slut. Jag ser med bävan fram emot årets OS - vilka fler skandaler kommer att avslöjas? Vilka ryttare kommer att få byxorna neddragna?

not 2 (240814): Nu vet vi resultatet av OS - bilder o videos med blå tungor, korta halsar och rörelsestörda hästar har fortsatt avslöjas (finns en del riktigt bra ritter, men de finns inte bland tätryttarna resultatmässigt, för de har inte fått ordentligt betalt för sin ridning) - fem ryttare har blivit kallade till FEI för "förhör" och "smäll på fingrarna". Det har inte offentliggjorts vilka ryttare, men man kan i alla fall gissa några namn. Om det inte är så att FEI sin vana trogen INTE rör de som är i absoluta eliten utan siktar in sig på de som är längre ner i rankingen, för att ge sken av att man agerar på allvar. Artiklar om vad som händer hästarna inom elitsporten har fortsatt komma, mest i medier som inte är hästsportmedia. Allmänheten har blivit mer och mer upplyst om vad som är den mörka baksidan av sporten.

torsdag 8 augusti 2024

Till vilket pris?

Två viktiga frågor man ständigt skall ställa sig - "varför?" och "vad kostar det?" VEM det kostar har ett självklart svar - det är ALLTID hästen som får betala priset för det vi gör med dem, ibland med det ultimata priset = en för tidig död! Det är inte hästen som valt att vara i vår tjänst utan den är helt och hållet utelämnad åt våra önskningar, behov och självförverkligande. För hästar är inte prestation, tävling eller ens att någon skall sitta på deras rygg viktigt eller nödvändigt. De söker i första hand mat, vatten, gemenskap med andra hästar, trygghet, stora utrymmen att vistas på och skydd mot skador/faror. Tävling/ridning är något som VI människor önskar, inte hästarna.

Det finns inom hästsporten ett antal discipliner och användningsområden - ridning, körning, gymkhana, voltige, hoppning, dressyr, western, WE osv. Det finns även ett antal ridsystem med olika synsätt och praktiker. Alla säger sig vara den enda rätta vägen... När man tar ställning till vilket system/användningsområde man skall utöva måste man alltid ställa sig frågan - vilket pris betalar hästen i detta system/användningsområde? Vad betalar hästen på både kort och lång sikt?

Det vore enkelt att välja system inom ridningen om vissa system inte fungerade. Men handen på hjärtat - väldigt många etiskt tveksamma träningsmetoder "fungerar" - åtminstone ett tag. Dels för att hästar är suveräna på att anpassa sig till olika träningsmetoder, såväl fysiskt som psykiskt. Dels har de i motsats till oss fyra ben så de kan hålla sig på benen TROTS närmast obefintlig balans, de är oftast "snälla" och gör det vi begär trots att de egentligen kanske borde kasta av oss och sen trampa oss sönder och samman. Vad man istället måste fråga sig är - vilket pris betalar de?

Många tränar t.ex regelmässigt i olika grader av hyperflexion (nosen bakom lod och 2-3 halskotan som högsta punkt) trots att det finns forskning som visar vilka skadliga effekter detta har på sikt. Samma gäller ridning i spänning och/eller höga hastigheter. Även extremt långsamma hastigheter i kraftig framvikt är vanlig inom vissa ridgrenar. Diverse inspänningar som hindrar hästen från att själv balansera sig. Högt tryck på hästens laner via betsling, hårt åtspända nosgrimmor. Träning/tävling på MYCKET unga individer. Ridning med rörelsestörda gångarter som t.ex inom dressyren, westerns pleasureklasser m m. 

Ryttare kan vara oerhört skickliga tekniskt (dvs att de får hästarna att göra det som begärs) utan att de nödvändigtvis använder etiska träningsmetoder. Man bör skilja på skicklighet på det man väljer att göra och om det man gör är etiskt försvarbart. Detta eftersom de två sakerna tyvärr inte alltid går hand i hand. Dessutom är prestation hos hästen och hästvälfärd inte heller någon tillförlitlig måttstock för hästvälfärd. Hästar KAN (och gör det också) prestera på hög nivå utan att hästvälfärden behöver vara god.

Vi måste alla komma ihåg att vi har blivit anförtrodda en levande, kännande varelse, En varelse som vi har det största ansvaret av allt för - att hedra och värna dess liv.

Så nästa gång du lär dig något nytt, eller ser en professionell ryttare som du ser rida på ett särskilt sätt, fråga dig själv "till vilket pris"? När du förstår/vet vad priset hästen får betala, först då (och endast då) har du möjlighet att på ett ansvarsfullt sätt, eventuellt göra förändringar i din egen ridning.

För kom ihåg - allt är inte guld som glimmar...

fredag 26 juli 2024

Pandoras ask

Det verkar som "Pandoras ask" på allvar har öppnats inom ridsportvärlden senaste året... Ett antal avslöjanden har satt ridsporten i minst sagt en mindre fördelaktig dager. "Helgstrandgate", Patrik Kittels och Isabell Werths (mfl) hästars blå tungor och nu för några dagar sedan fallet med Dujardin som spöar en häst vid träning för att nämna några fall. I skrivande stund har det publicerats om en ny skandal (i bl.a Aftonbladet), denna gång OS hoppryttaren Max Kuhner (rankad 3a i världen) som ställs inför rätta under hösten, anklagad för att ha slagit en häst med en stång (barrering). I det fallet ställer sig det österrikiska ridsportförbundet bakom ryttaren och meddelar att han skall delta på OS som planerat. Ryttaren har varit föremål för djurplågeri tidigare, bl.a redan 2008.  

Ovanstående gör mig egentligen bara sorgsen trots att jag (och fler med mig) engagerat mig i dessa frågor under många år och därför inte är förvånad över det som kommer fram. Vi som sett varningstecknen har nonchalerats, förlöjligats, kallats Märtor, okunniga, avundsjuka och en massa annat. Vi har varit oroliga framför allt för hästarna men även för den djupa grop som etablissemanget (de som styr sporten, som organisationer, domare, ryttare, tränare, stor del av publiken/allmänheten mfl) grävt för hästsporten.

Jag känner mig sorgsen - inte minst för hästarnas skull men även för vart ovanstående har tagit hästvärlden - till en plats där jakt på framgång, makt och pengar uppenbarligen har gått före allt vad hästvälfärd heter. Känner mig även besviken och luttrad - vem kan man lita på inom eliten? För ovanstående skandaler kastar en skugga över ALLA, inte bara i den högsta "eliten" utan även de på lägre nivåer. Vad händer egentligen bakom lykta dörrar? För en sak kan vi vara övertygade om - det som kommit fram i ljuset är bara en promille av vad som sker.

Man kan diskutera varför vi har hamnat där vi hamnat och jag har skrivit om det i många tidigare blogginlägg. Jakt på makt, pengar, framgångar är drivkraften för många i eliten - en jakt som tyvärr ofta(st) sker på bekostnad av hästens väl. Många gör uppenbarligen vad som helst bara det resulterar i framgång... Ett tydligt exempel på det är de som ägnar sig åt LDR/Rollkur/Hyperflexion (same shit, different name"). En träningsmetod som varje normalt funtad människa borde inse har ett (för hästen) mycket högt pris att betala. Dessutom finns det en hel del forskning som fastställer de negativa effekterna av den typen om ridning. Och ändå VÄLJER man att använda det... Vad säger det om ryttaren/tränaren?

Eftersom vi tidigare helt saknat incitament och vilja från de som borde stått upp för hästen - dvs häst- & tävlingsorganisationer, domare, funktionärer mfl så har det hela eskalerat till den situation där vi är idag. Oetiska metoder SKA ALDRIG löna sig, vilket de gjort hittills. Vi måste komma bort från det normaliserade våldet och de oetiska träningsmetoderna. Ska vår sport ha en chans att överleva på sikt så måste vi BEVISA att vi kan bedriva den på etiskt försvarbara sätt!

Ett annat fenomen som är intressant är vad som händer när sådant som ovanstående avslöjas. Många, alltför många, agerar för att flytta fokus från vad som de facto händer hästarna till annat. Kallar dessa människor för "elitens väpnare". De flyttar fokus till vem som avslöjat och alla möjliga tänkbara konspirationsteorier, man smutskastar den som anmält/avslöjat och ifrågasätter dennes motiv, man trivaliserar ("så illa är det inte", "jag har sett mycket värre") osv. Även de som å andra sidan fördömer det CD gjort går ibland över gränsen för anständighet, bl.a genom att blanda in CDs barn i diskussionen.

Elitryttarna själva säger oftast inget, varken när det rör dem själv eller någon kollega. De förklarar eller försvarar inte sitt agerande utan konstaterar oftast "jag står för det jag gör" el liknande. Tiga ihjäl ifrågasättande eller hota med stämning är också vanliga strategier. Dujardin är den första (vad jag vet) som åtminstone på något sätt tagit ansvar och erkänt att hon agerat felaktigt (om det verkligen sen är ärligt menat eller bara försök till "damagecontrol" vet inte jag). I hennes fall har dock både kollegor (och även vänner) tagit offentligt avstånd både från (vad jag förstår) hennes agerande som henne. Ironisk tog även några från rollkurmaffian och andra som själva inte verkar riktigt rent mjöl i påsen detta avstånd. Råttorna lämnar skeppet i försök att rädda sig själva. Samma skedde inledningsvis mot Helgstrand. Det visade sig dock enbart vara spel för galleriet, inte minst genom att några av samma ryttare tagit över Helgstrands hästar och därmed indirekt stöttar honom...

Det blir oerhört intressant att se vad som kommer att ske närmaste tiden. Personligen har jag närmast helt tappat tron på elitryttarna som kollektiv. OS (i Paris) känns allt mer irrelevant och kommer att fläcka hela Ridsportens trovärdighet. Blir det verkligen ryttare med etiskt försvarbara träningsmetoder som hamnar högst på prispallen eller...? Redan har det publicerats ett antal bilder som tyder på att inget positivt händer när det gäller att värna hästarna.

Så, hittills kan Ridsportåret (för mig) sammanfattas med orden besvikelse, frustration, ilska, sorgsenhet, luttrad. Hade hoppats på verkliga framsteg när det gäller häst välfärden men det kanske måste bli värre innan det blir bättre...

(Känner att detta blev ett negativt inlägg. Det FINNS lite ljuspunkter men det får vi ta en annan gång. Liksom i Pandoras ask så finns hoppet ändå kvar.)
 

onsdag 22 maj 2024

Kejsarna/kejsarinnorna har inga kläder...



Lyssnade på morgonen på en podd som handlade om hur tystnadskulturer fungerar. Hur åsiktskorridorerna kan vara snäva i många sammanhang. Här nedan kommer jag att skriva om hästvärlden men detta finns överallt och i alla områden.

"Har du aldrig upplevt åsiktskorridoren så har du aldrig hyst en obekväm åsikt"

Vi människor vill inget hellre än att följa strömmen. De allra flesta av oss yppar ogärna åsikter som avviker mot rådande konsensus. Vi utövar en egen "självcensur". Detta eftersom att i många sammanhang kan "för" ärligt uttalade åsikter straffa sig ordentligt. Att man blir "persona non grata" i vissa kretsar, att man tappar vänner, t.o.m att man blir av med sitt jobb/inte får något jobb, att man smutskastas och hamnar ute i kylan. Om dessa åsikter senare visar sig stämma och konsensus ändras har inget med saken att göra.

Inom hästsporten har ovanstående yttrat sig så att minsta lilla kritik av systemfel inom hästsporten hårt har tryckts ner. För att inte tala om någon mot förmodan vågat ha synpunkter på specifika ryttare. 

Vi har senaste året (åren) dock sett en rejäl svängning i sociala medier angående hästvälfärdsfrågor. De utövare som tidigare var "nontouchables" är inte det i samma utsträckning. Kritik mot dessas träningsmetoder och ridning allmänt har ökat drastiskt. 

Som jag skrivit MÅNGA gånger är dock inte enskilda ryttares ridning det egentliga problemet. Det är istället de systemfel som gjort att deras träningsmetoder/ridning haft/har framgång. Att de belönats via tävlingsresultat, pengar och "fame". Hästsporten MÅSTE komma till rätta med systemfelen, annars kommer bara ryttarna att avlösa varandra. Det ska helt enkelt inte löna sig att använda oetiska träningsmetoder och hästhållning! 

I sociala medier kan ovanstående självcensur innebära att man inte vågar dela inlägg som avviker mot konsensusuppfattningen. Väldigt många människor väljer att inte yppa sina åsikter förrän det känns "tryggt" att göra så. Det är få människor som vågar simma mot strömmen.

"Vet inte vad som är värst - dumhet eller spelad dumhet"

Finns ett citat som jag gillar "när du förändrar ditt sätt att se så förändras det du ser". När man börjar se andra saker än tidigare så kan man inte längre o-se. Min upplevelse är att allt fler har förändrat sitt sätt och se och nu tydligt kan se att många av sportens "kejsare/kejsarinnor" i själva verket är "nakna". Desto fler i stimmet som ändrar riktning, desto fler kommer att göra detsamma.

Säkerhet med häst?

Skrev detta inlägg för ett bra tag sedan... Ofta gör jag så, skriver något (ofta på natten när jag inte kan sova) när jag fått idén om innehållet. Sen får det "ligga till sig, med ibland upprepade kompletteringar/ändringar, innan jag (eventuellt) publicerar det.

Just nu (detta var för några år sedan) är det mycket tal om säkerhet på hästarbetsplatser eftersom Arbetsmiljöverket planerar ett stort antal besök på hästrelaterade verksamheter.

Det är otroligt viktigt att man hela tiden har säkerheten i åtanke men samtidigt kan man fundera på vad egentligen säkerhet i samband med hästar är?? Är det i första hand stålhätteskor, handskar och hjälm, säkerhetsväst m m eller är det andra saker? Och missförstå mig då rätt - ovanstående utrustning ÄR jätteviktigt (själv har jag t.ex i princip alltid skor med stålhätta och handskar) men utrustning HINDRAR inga olyckor, däremot kan de vara väldigt bra att ha OM det händer något.
Koncentration/närvaro när man jobbar med häst är enligt min uppfattning en av de mest viktiga säkerhetsaspekterna - dvs att man är uppmärksam på hästen och tänker efter "före". Rutiner är också viktiga - vad de är spelar faktiskt mindre roll. Är bara hästarna vana vid rutinen så vänjer de sig vid det mesta. Tillräcklig utevistelse för hästarna, ingen överutfodring av kraftfoder (som gör stallmodiga hästar) och en riktig hästhantering är det absolut viktigaste för att undvika olyckor. Genom att utbilda hästarna ordentligt från marken kan man undvika många olyckstillbud.

Att jobba med hästar kommer dock ALDRIG att bli riskfritt - det är stora, snabba djur som dessutom är flyktbenägna till sin natur. En häst är otroligt snabbare än vi människor - såväl i uppfattnings- som reaktionsförmåga... Man tror att hästar har den snabbaste reaktionstiden bland alla domesticerade djur. Vi kan heller aldrig tro att vi fysiskt skall kunna kontrollera hästen - vi måste istället använda oss av andra strategier för att skaffa oss kontroll. Vad vi människor har som vi kan använda oss av som olycksförebyggande är t.ex att vi kan tänka/planera/förutse framåt.

Att använda sig av smärta som "kontroll" är också tyvärr rätt vanligt inom hästvärlden - kedjor över nosryggen/under käken eller t.o.m i munnen, diverse skarpa bett, spö använt som bestraffning, olika inspänningar - ja, listan kan tyvärr göras lång. Smärta kan ibland ge en på ytan känsla av kontroll, men det är verkligen "tunn is". I ett verkligt "skarpt läge" eller när hästen blir skrämd/stressad av något så är den "kontrollen" inte vatten värd... Dessutom triggar ofta smärta av mer eller mindre våldsamma beteenden, så t.ex en kedja över nosen kan få precis motsatt effekt än den man förväntar sig. Hästen blir ofta triggad av smärtan på nosryggen (eller under hakan) och blir i stället besvärligare än den skulle varit utan den utrustningen... 

Förtroende, tillit och lugn är istället vägen att gå. En häst som litar på sin handhavare överreagerar helt enkelt inte på skrämmande saker - reagerar ja, för det ligger i hästens natur, men den får oftast inte panik utan söker då istället skydd hos den som den har tillit och förtroende för, dvs handhavaren! Och skulle den bli helt panikslagen hindrar inte alla smärtsamma redskap i världen hästen från att ta sig därifrån...

Att ha en överdriven tro att "min häst litar på mig i alla lägen" kan också vara en säkerhetsrisk - inte tron i sig, för om man utstrålar "det är ingen fara här" så (över)reagerar hästen ofta inte även om det händer något skrämmande. Men det finns ALLTID saker som kan inträffa som hästen blir rädd/skrämd för/av - allt i omgivningen går inte gardera sig för. Vi människor kan även minska risker genom att göra kloka val och inte utsätta oss själva och hästen för onödiga säkerhetsrisker.

Skall bli mycket intressant och se/höra vad Arbetsmiljöverket kommer att fokusera på i sina besök - alltid intressant att se hur människor "utifrån" ser på verksamheten.

Att hela tiden reflektera över hur miljön kring hästarna ser ut samt vilka rutiner man har är nyckelord för att minska olyckor och olyckstillbud. Det är lätt att bli hemmablind...