Inte mycket i livet är svart eller vitt

Nedanstående skrev jag för en tid sedan. Med det nyligen genomförda OS:et så är frågorna än mer aktuella.

Just nu pågår en rätt intensiv debatt kring hästvälfärd som handlar om skall man rida/tävla hästen eller ej. Bl.a har Jonna Bornemark, Petra Andersson deltagit i en podd (Filosofiska rummet) där frågeställningen är "Är det moraliskt försvarbart att tävla med hästar?"

Som respons på detta har Ponnymamman skrivit dels en krönika  i tidningen Ridsport men även en längre artikel på sin egen sida.

Som i så många andra frågor inom hästvärlden är även denna starkt polariserad. Från den ena ytterkanten "självklart gillar/älskar hästar att tävla" till den andra "tävling med djur är under inga omständigheter försvarbart"...

Som vanligt finns kanske sanningen någonstans mitt emellan. Personligen tror jag inte att hästar överhuvud taget gillar eller har någon synpunkt på TÄVLING per se. De har ingen uppfattning om vad tävling innebär. Däremot kan de gilla det tävling innebär - se nya miljöer och andra hästar, sträcka ut i galopp tillsammans med andra hästar, den energiska stämningen på tävlingsplatser, kanske t.o.m hoppa ett o annat hinder :-) osv. Men, dessa saker kan tillgodoses via andra saker än just tävling. Själva tävlingen är ett mänskligt påfund. Något som görs för människans skull och ambitioner. Det ska vi inte hymla med.

Dessutom måste man vara lyhörd för de olika hästarnas reaktioner inför tävlingssituationen. Verkar hästen uppskatta tävlingssituationen eller innebär den enbart mera stress för individen? Ibland kan detta vara svårt att uppfatta eller kan missuppfattas. T.ex en häst som springer mot hinder behöver inte nödvändigtvis innebära att den gillar att hoppa. Det kan även vara ett tecken på stress.

Ovanstående gäller tävlingar på lägre nivåer och i närområdet, tävling på elitnivå är jag mera tveksam till om det alls är etiskt försvarbart. Dels för att den stora mängden pengar som står på spel ofta innebär att etiska ställningstagande o hänsyn till hästarna får ta plats i baksätet, men även för att resande långa sträckor o t.o.m med flyg till andra sidan världen egentligen varken är miljömässigt eller hästvälfärdsmässigt försvarbart. Dessutom lever de hästarna ett liv långt ifrån ett normalt hästliv (åtminstone i långa perioder) när det gäller sociala kontakter med andra hästar, hagvistelse osv.

När man lyssnar på debatten så kan man lätt få intrycket att antingen skall hästar tävlas eller så ska de gå i hagen hela dagarna. Det finns ju faktiskt en massa saker mellan dessa två, där tävling inte behöver vara en del, men inte heller att göra ingenting med hästen.

Personligen har jag svårt för "svart-vita" argument och fanatism (oavsett vad det gäller). Vi bör (om vi människor nu är så intelligenta som vi verkar tro) kunna komma fram till kompromisser där såväl människors önskan att tävla OCH hästarnas välfärd blir tillgodosedda. Det kanske inte går med dagens tävlingssystem och tävlingsformer, men i någon form borde det gå, åtminstone på lägre nivåer. Att t.ex börja tillämpa Andrew McLeans förslag på bedömningssystem i dressyr är ett förslag. Tävlingsformer och system (nya?) som verkligen uppfyller de två första paragraferna i Code of Conduct" är andra:

• § Inom all hästsport är omsorgen om och omvårdnaden av hästen av yttersta vikt.
  
• § Hästens välbefinnande skall alltid komma i första hand, före krav från uppfödare, tränare, ryttare, ägare, hästhandlare, organisatör, sponsorer, media och funktionärer.

Vi har senaste åren kommit in i vad jag upplever är ett paradigmskifte, hur hästsporten kommer att klara av att hantera detta återstår att se. En sak är dock säker - stoppa huvudet i sanden och förneka att förändring kommer att krävas är INTE en lösning....

Att vara hästägare, ryttare och människa

Som vanligt är detta ett inlägg som påbörjades för ett bra tag sedan och först nu publiceras, därav noterna i slutet av texten.

Jag har haft egna hästar sedan 1973 - alltså 51 år i år - över ett halvt sekel. Jag har dessutom sedan 1976 arbetat yrkesmässigt med hästar. Först som stallskötare/ridinstruktör och sedan som ridskolechef på tre ideella ridskolor innan jag under 20 års tid hade egen ridskola hemma på gården. Ridskoletiden är numera förbi men jag har fortfarande en del elever. Man kan med andra ord säga att hästar har varit och är en stor del av mitt liv.

Hästarna har varit och är mina främsta lärare. Jag har en stark tro att alla, såväl djur som människor kommer in i våra liv av en orsak. De kommer för att lära oss något, om dem och om oss själva. Ibland vet man inte förrän (ibland långt) efteråt vad lärdomen är för något.

Jag har och kommer säkert även i fortsättningen göra missbedömningar och fel som i backspegeln inte var så klokt och som drabbat hästarna på olika sätt. Det enda man kan göra i efterhand är försöka att inte göra samma fel igen.

Det är alltid våra djur som får betala för våra brister och okunskap. Därför anser jag att det är min plikt att alltid försöka lära mer och vara öppen för det faktum att ibland kan det jag trott varit rätt inte är det. Hästforskningen har dessutom gått mycket framåt de senaste åren så mycket av det som ansågs som "sanningar" för 20-30 år sedan är det inte längre idag. Vi vet idag mycket mer om hur hästar fungerar (och inte) även om vi fortfarande vet alltför lite om hästens upplevelse av det vi gör med och mot dem.

Alla (i allra högsta grad även jag) har gjort felaktigheter och misstag under sina år bland hästarna. T.ex i min ungdom så hade jag extremt eldfängt humör som tyvärr mina djur ibland fick betala för. Jag har även gjort andra misstag som djuren även där fått betala priset för, oftast pga ren och skär okunnighet och inkompetens. 

Men något jag INTE gjort är att systematiskt använda system som är oetiska, vilket tyvärr är rätt vanligt idag - i alla ridgrenar men där det inom vissa grenar är mer frekvent och vanligt. Ingen nämnd eftersom det finns överallt inom hästvärlden. Tekniker och synsätt som mer eller mindre totalt blundar för hur hästen kan tänkas uppleva det den utsätts för. Ryttare och tränare som försvarar sitt sätt att rida och träna trots att många andra inom hästvärlden ser fysiska/psykiska övergrepp, biomekaniska felaktigheter, inlärd hjälplöshet m m. Skall hästsporten ha en chans på sikt så MÅSTE dessa metoder rensas bort - så fort som det bara är möjligt. Något som är lättare sagt än gjort både pga de pengar o den makt som är inblandade men även för att många försvarar dessa metoder och inte ser några problem med dem. Jag tror aldrig att sporten själv kommer att rensa bort ovanstående utan enda chansen att detta görs är om allmänheten och myndigheter sätter ner foten...

Tillagd not (240725): senaste veckans avslöjande om Charlotte Dujardin (en video som visar henne slå en häst 24 gånger under 1min med en longeringspiska), vars konsekvens blivit att hon får sex månaders avstängning under utredningen (enligt mig alltför kort avstängning, förhoppningsvis blir den längre när utredningen är klar) och inte får delta i årets OS i Paris, har gjort ovanstående text än mer aktuell. Den visar dessutom (återigen) på det ENORMA systemfelen som finns inom hästvärlden. Systemfel som gör att våld mot hästar normaliseras på olika sätt. Dujardin är dessutom på inget sätt unik eller ett undantag, snarare ett alltför vanligt exempel. Så skulle inte förvåna mig om detta ärenden gör att pandoras ask öppnar sig och alltfler exempel kommer att bli offentliga. 

Personligen tror jag tyvärr att det är ytterst få ryttare i dagens högsta elit som INTE skulle kunna avslöjas för liknande händelser - helt enkelt för att det har varit det som krävts för att nå världseliten (tyvärr). Har man tävlande/framgång som högsta mål med hästägandet så gör många det som krävs för att nå toppen, oavsett vad det kostar hästen. Vet man vad man skall titta efter så finns det så många signaler på hur hästar har tränats även om själva uppvisningen för ögat, vid en snabb titt, kan se bra/ok ut. Såväl rörelsestörningar som konflikt- och smärtsignaler och hur hästen är musklad (eller inte). Det tragiska är att många domare, funktionärer eller stora delar av publiken varken kan eller vill se dessa signaler. Därför fortsätter våldet. Den här onda spiralen MÅSTE få ett slut. Jag ser med bävan fram emot årets OS - vilka fler skandaler kommer att avslöjas? Vilka ryttare kommer att få byxorna neddragna?

not 2 (240814): Nu vet vi resultatet av OS - bilder o videos med blå tungor, korta halsar och rörelsestörda hästar har fortsatt avslöjas (finns en del riktigt bra ritter, men de finns inte bland tätryttarna resultatmässigt, för de har inte fått ordentligt betalt för sin ridning) - fem ryttare har blivit kallade till FEI för "förhör" och "smäll på fingrarna". Det har inte offentliggjorts vilka ryttare, men man kan i alla fall gissa några namn. Om det inte är så att FEI sin vana trogen INTE rör de som är i absoluta eliten utan siktar in sig på de som är längre ner i rankingen, för att ge sken av att man agerar på allvar. Artiklar om vad som händer hästarna inom elitsporten har fortsatt komma, mest i medier som inte är hästsportmedia. Allmänheten har blivit mer och mer upplyst om vad som är den mörka baksidan av sporten.

Till vilket pris?

Två viktiga frågor man ständigt skall ställa sig - "varför?" och "vad kostar det?" VEM det kostar har ett självklart svar - det är ALLTID hästen som får betala priset för det vi gör med dem, ibland med det ultimata priset = en för tidig död! Det är inte hästen som valt att vara i vår tjänst utan den är helt och hållet utelämnad åt våra önskningar, behov och självförverkligande. För hästar är inte prestation, tävling eller ens att någon skall sitta på deras rygg viktigt eller nödvändigt. De söker i första hand mat, vatten, gemenskap med andra hästar, trygghet, stora utrymmen att vistas på och skydd mot skador/faror. Tävling/ridning är något som VI människor önskar, inte hästarna.

Det finns inom hästsporten ett antal discipliner och användningsområden - ridning, körning, gymkhana, voltige, hoppning, dressyr, western, WE osv. Det finns även ett antal ridsystem med olika synsätt och praktiker. Alla säger sig vara den enda rätta vägen... När man tar ställning till vilket system/användningsområde man skall utöva måste man alltid ställa sig frågan - vilket pris betalar hästen i detta system/användningsområde? Vad betalar hästen på både kort och lång sikt?

Det vore enkelt att välja system inom ridningen om vissa system inte fungerade. Men handen på hjärtat - väldigt många etiskt tveksamma träningsmetoder "fungerar" - åtminstone ett tag. Dels för att hästar är suveräna på att anpassa sig till olika träningsmetoder, såväl fysiskt som psykiskt. Dels har de i motsats till oss fyra ben så de kan hålla sig på benen TROTS närmast obefintlig balans, de är oftast "snälla" och gör det vi begär trots att de egentligen kanske borde kasta av oss och sen trampa oss sönder och samman. Vad man istället måste fråga sig är - vilket pris betalar de?

Många tränar t.ex regelmässigt i olika grader av hyperflexion (nosen bakom lod och 2-3 halskotan som högsta punkt) trots att det finns forskning som visar vilka skadliga effekter detta har på sikt. Samma gäller ridning i spänning och/eller höga hastigheter. Även extremt långsamma hastigheter i kraftig framvikt är vanlig inom vissa ridgrenar. Diverse inspänningar som hindrar hästen från att själv balansera sig. Högt tryck på hästens laner via betsling, hårt åtspända nosgrimmor. Träning/tävling på MYCKET unga individer. Ridning med rörelsestörda gångarter som t.ex inom dressyren, westerns pleasureklasser m m. 

Ryttare kan vara oerhört skickliga tekniskt (dvs att de får hästarna att göra det som begärs) utan att de nödvändigtvis använder etiska träningsmetoder. Man bör skilja på skicklighet på det man väljer att göra och om det man gör är etiskt försvarbart. Detta eftersom de två sakerna tyvärr inte alltid går hand i hand. Dessutom är prestation hos hästen och hästvälfärd inte heller någon tillförlitlig måttstock för hästvälfärd. Hästar KAN (och gör det också) prestera på hög nivå utan att hästvälfärden behöver vara god.

Vi måste alla komma ihåg att vi har blivit anförtrodda en levande, kännande varelse, En varelse som vi har det största ansvaret av allt för - att hedra och värna dess liv.

Så nästa gång du lär dig något nytt, eller ser en professionell ryttare som du ser rida på ett särskilt sätt, fråga dig själv "till vilket pris"? När du förstår/vet vad priset hästen får betala, först då (och endast då) har du möjlighet att på ett ansvarsfullt sätt, eventuellt göra förändringar i din egen ridning.

För kom ihåg - allt är inte guld som glimmar...

Pandoras ask

Det verkar som "Pandoras ask" på allvar har öppnats inom ridsportvärlden senaste året... Ett antal avslöjanden har satt ridsporten i minst sagt en mindre fördelaktig dager. "Helgstrandgate", Patrik Kittels och Isabell Werths (mfl) hästars blå tungor och nu för några dagar sedan fallet med Dujardin som spöar en häst vid träning för att nämna några fall. I skrivande stund har det publicerats om en ny skandal (i bl.a Aftonbladet), denna gång OS hoppryttaren Max Kuhner (rankad 3a i världen) som ställs inför rätta under hösten, anklagad för att ha slagit en häst med en stång (barrering). I det fallet ställer sig det österrikiska ridsportförbundet bakom ryttaren och meddelar att han skall delta på OS som planerat. Ryttaren har varit föremål för djurplågeri tidigare, bl.a redan 2008.  

Ovanstående gör mig egentligen bara sorgsen trots att jag (och fler med mig) engagerat mig i dessa frågor under många år och därför inte är förvånad över det som kommer fram. Vi som sett varningstecknen har nonchalerats, förlöjligats, kallats Märtor, okunniga, avundsjuka och en massa annat. Vi har varit oroliga framför allt för hästarna men även för den djupa grop som etablissemanget (de som styr sporten, som organisationer, domare, ryttare, tränare, stor del av publiken/allmänheten mfl) grävt för hästsporten.

Jag känner mig sorgsen - inte minst för hästarnas skull men även för vart ovanstående har tagit hästvärlden - till en plats där jakt på framgång, makt och pengar uppenbarligen har gått före allt vad hästvälfärd heter. Känner mig även besviken och luttrad - vem kan man lita på inom eliten? För ovanstående skandaler kastar en skugga över ALLA, inte bara i den högsta "eliten" utan även de på lägre nivåer. Vad händer egentligen bakom lykta dörrar? För en sak kan vi vara övertygade om - det som kommit fram i ljuset är bara en promille av vad som sker.

Man kan diskutera varför vi har hamnat där vi hamnat och jag har skrivit om det i många tidigare blogginlägg. Jakt på makt, pengar, framgångar är drivkraften för många i eliten - en jakt som tyvärr ofta(st) sker på bekostnad av hästens väl. Många gör uppenbarligen vad som helst bara det resulterar i framgång... Ett tydligt exempel på det är de som ägnar sig åt LDR/Rollkur/Hyperflexion (same shit, different name"). En träningsmetod som varje normalt funtad människa borde inse har ett (för hästen) mycket högt pris att betala. Dessutom finns det en hel del forskning som fastställer de negativa effekterna av den typen om ridning. Och ändå VÄLJER man att använda det... Vad säger det om ryttaren/tränaren?

Eftersom vi tidigare helt saknat incitament och vilja från de som borde stått upp för hästen - dvs häst- & tävlingsorganisationer, domare, funktionärer mfl så har det hela eskalerat till den situation där vi är idag. Oetiska metoder SKA ALDRIG löna sig, vilket de gjort hittills. Vi måste komma bort från det normaliserade våldet och de oetiska träningsmetoderna. Ska vår sport ha en chans att överleva på sikt så måste vi BEVISA att vi kan bedriva den på etiskt försvarbara sätt!

Ett annat fenomen som är intressant är vad som händer när sådant som ovanstående avslöjas. Många, alltför många, agerar för att flytta fokus från vad som de facto händer hästarna till annat. Kallar dessa människor för "elitens väpnare". De flyttar fokus till vem som avslöjat och alla möjliga tänkbara konspirationsteorier, man smutskastar den som anmält/avslöjat och ifrågasätter dennes motiv, man trivaliserar ("så illa är det inte", "jag har sett mycket värre") osv. Även de som å andra sidan fördömer det CD gjort går ibland över gränsen för anständighet, bl.a genom att blanda in CDs barn i diskussionen.

Elitryttarna själva säger oftast inget, varken när det rör dem själv eller någon kollega. De förklarar eller försvarar inte sitt agerande utan konstaterar oftast "jag står för det jag gör" el liknande. Tiga ihjäl ifrågasättande eller hota med stämning är också vanliga strategier. Dujardin är den första (vad jag vet) som åtminstone på något sätt tagit ansvar och erkänt att hon agerat felaktigt (om det verkligen sen är ärligt menat eller bara försök till "damagecontrol" vet inte jag). I hennes fall har dock både kollegor (och även vänner) tagit offentligt avstånd både från (vad jag förstår) hennes agerande som henne. Ironisk tog även några från rollkurmaffian och andra som själva inte verkar riktigt rent mjöl i påsen detta avstånd. Råttorna lämnar skeppet i försök att rädda sig själva. Samma skedde inledningsvis mot Helgstrand. Det visade sig dock enbart vara spel för galleriet, inte minst genom att några av samma ryttare tagit över Helgstrands hästar och därmed indirekt stöttar honom...

Det blir oerhört intressant att se vad som kommer att ske närmaste tiden. Personligen har jag närmast helt tappat tron på elitryttarna som kollektiv. OS (i Paris) känns allt mer irrelevant och kommer att fläcka hela Ridsportens trovärdighet. Blir det verkligen ryttare med etiskt försvarbara träningsmetoder som hamnar högst på prispallen eller...? Redan har det publicerats ett antal bilder som tyder på att inget positivt händer när det gäller att värna hästarna.

Så, hittills kan Ridsportåret (för mig) sammanfattas med orden besvikelse, frustration, ilska, sorgsenhet, luttrad. Hade hoppats på verkliga framsteg när det gäller häst välfärden men det kanske måste bli värre innan det blir bättre...

(Känner att detta blev ett negativt inlägg. Det FINNS lite ljuspunkter men det får vi ta en annan gång. Liksom i Pandoras ask så finns hoppet ändå kvar.)

 

Kejsarna/kejsarinnorna har inga kläder...

Lyssnade på morgonen på en podd som handlade om hur tystnadskulturer fungerar. Hur åsiktskorridorerna kan vara snäva i många sammanhang. Här nedan kommer jag att skriva om hästvärlden men detta finns överallt och i alla områden.

"Har du aldrig upplevt åsiktskorridoren så har du aldrig hyst en obekväm åsikt"

Vi människor vill inget hellre än att följa strömmen. De allra flesta av oss yppar ogärna åsikter som avviker mot rådande konsensus. Vi utövar en egen "självcensur". Detta eftersom att i många sammanhang kan "för" ärligt uttalade åsikter straffa sig ordentligt. Att man blir "persona non grata" i vissa kretsar, att man tappar vänner, t.o.m att man blir av med sitt jobb/inte får något jobb, att man smutskastas och hamnar ute i kylan. Om dessa åsikter senare visar sig stämma och konsensus ändras har inget med saken att göra.

Inom hästsporten har ovanstående yttrat sig så att minsta lilla kritik av systemfel inom hästsporten hårt har tryckts ner. För att inte tala om någon mot förmodan vågat ha synpunkter på specifika ryttare. 

Vi har senaste året (åren) dock sett en rejäl svängning i sociala medier angående hästvälfärdsfrågor. De utövare som tidigare var "nontouchables" är inte det i samma utsträckning. Kritik mot dessas träningsmetoder och ridning allmänt har ökat drastiskt. 

Som jag skrivit MÅNGA gånger är dock inte enskilda ryttares ridning det egentliga problemet. Det är istället de systemfel som gjort att deras träningsmetoder/ridning haft/har framgång. Att de belönats via tävlingsresultat, pengar och "fame". Hästsporten MÅSTE komma till rätta med systemfelen, annars kommer bara ryttarna att avlösa varandra. Det ska helt enkelt inte löna sig att använda oetiska träningsmetoder och hästhållning! 

I sociala medier kan ovanstående självcensur innebära att man inte vågar dela inlägg som avviker mot konsensusuppfattningen. Väldigt många människor väljer att inte yppa sina åsikter förrän det känns "tryggt" att göra så. Det är få människor som vågar simma mot strömmen.

"Vet inte vad som är värst - dumhet eller spelad dumhet"

Finns ett citat som jag gillar "när du förändrar ditt sätt att se så förändras det du ser". När man börjar se andra saker än tidigare så kan man inte längre o-se. Min upplevelse är att allt fler har förändrat sitt sätt och se och nu tydligt kan se att många av sportens "kejsare/kejsarinnor" i själva verket är "nakna". Desto fler i stimmet som ändrar riktning, desto fler kommer att göra detsamma.

Säkerhet med häst?

Skrev detta inlägg för ett bra tag sedan... Ofta gör jag så, skriver något (ofta på natten när jag inte kan sova) när jag fått idén om innehållet. Sen får det "ligga till sig, med ibland upprepade kompletteringar/ändringar, innan jag (eventuellt) publicerar det.

Just nu (detta var för några år sedan) är det mycket tal om säkerhet på hästarbetsplatser eftersom Arbetsmiljöverket planerar ett stort antal besök på hästrelaterade verksamheter.

Det är otroligt viktigt att man hela tiden har säkerheten i åtanke men samtidigt kan man fundera på vad egentligen säkerhet i samband med hästar är?? Är det i första hand stålhätteskor, handskar och hjälm, säkerhetsväst m m eller är det andra saker? Och missförstå mig då rätt - ovanstående utrustning ÄR jätteviktigt (själv har jag t.ex i princip alltid skor med stålhätta och handskar) men utrustning HINDRAR inga olyckor, däremot kan de vara väldigt bra att ha OM det händer något.

Koncentration/närvaro när man jobbar med häst är enligt min uppfattning en av de mest viktiga säkerhetsaspekterna - dvs att man är uppmärksam på hästen och tänker efter "före". Rutiner är också viktiga - vad de är spelar faktiskt mindre roll. Är bara hästarna vana vid rutinen så vänjer de sig vid det mesta. Tillräcklig utevistelse för hästarna, ingen överutfodring av kraftfoder (som gör stallmodiga hästar) och en riktig hästhantering är det absolut viktigaste för att undvika olyckor. Genom att utbilda hästarna ordentligt från marken kan man undvika många olyckstillbud.

Att jobba med hästar kommer dock ALDRIG att bli riskfritt - det är stora, snabba djur som dessutom är flyktbenägna till sin natur. En häst är otroligt snabbare än vi människor - såväl i uppfattnings- som reaktionsförmåga... Man tror att hästar har den snabbaste reaktionstiden bland alla domesticerade djur. Vi kan heller aldrig tro att vi fysiskt skall kunna kontrollera hästen - vi måste istället använda oss av andra strategier för att skaffa oss kontroll. Vad vi människor har som vi kan använda oss av som olycksförebyggande är t.ex att vi kan tänka/planera/förutse framåt.

Att använda sig av smärta som "kontroll" är också tyvärr rätt vanligt inom hästvärlden - kedjor över nosryggen/under käken eller t.o.m i munnen, diverse skarpa bett, spö använt som bestraffning, olika inspänningar - ja, listan kan tyvärr göras lång. Smärta kan ibland ge en på ytan känsla av kontroll, men det är verkligen "tunn is". I ett verkligt "skarpt läge" eller när hästen blir skrämd/stressad av något så är den "kontrollen" inte vatten värd... Dessutom triggar ofta smärta av mer eller mindre våldsamma beteenden, så t.ex en kedja över nosen kan få precis motsatt effekt än den man förväntar sig. Hästen blir ofta triggad av smärtan på nosryggen (eller under hakan) och blir i stället besvärligare än den skulle varit utan den utrustningen... 

Förtroende, tillit och lugn är istället vägen att gå. En häst som litar på sin handhavare överreagerar helt enkelt inte på skrämmande saker - reagerar ja, för det ligger i hästens natur, men den får oftast inte panik utan söker då istället skydd hos den som den har tillit och förtroende för, dvs handhavaren! Och skulle den bli helt panikslagen hindrar inte alla smärtsamma redskap i världen hästen från att ta sig därifrån...

Att ha en överdriven tro att "min häst litar på mig i alla lägen" kan också vara en säkerhetsrisk - inte tron i sig, för om man utstrålar "det är ingen fara här" så (över)reagerar hästen ofta inte även om det händer något skrämmande. Men det finns ALLTID saker som kan inträffa som hästen blir rädd/skrämd för/av - allt i omgivningen går inte gardera sig för. Vi människor kan även minska risker genom att göra kloka val och inte utsätta oss själva och hästen för onödiga säkerhetsrisker.

Skall bli mycket intressant och se/höra vad Arbetsmiljöverket kommer att fokusera på i sina besök - alltid intressant att se hur människor "utifrån" ser på verksamheten.

Att hela tiden reflektera över hur miljön kring hästarna ser ut samt vilka rutiner man har är nyckelord för att minska olyckor och olyckstillbud. Det är lätt att bli hemmablind...

Nyårskrönika 2024 - vad händer nu?

För fyra år sedan skrev jag en Nyårskrönika. Läs gärna denna innan ni läser nedanstående. 

Det har på dessa fyra år hänt en hel del i hästvärlden (även om jag som varit engagerad i hästvälfärdsfrågor under många år, kan tycka det går allt för långsamt framåt, för hästarna).

År 2018 bildade jag och en del andra "hästnördar", flertalet av oss yrkesverksamma i hästbranschen, en förening, EquiEthics för att mera organiserat jobba med de hästvälfärdsfrågor som oroat oss under många år. Personligen så initierade jag föreningen pga min frustration över hur jag tyckte framför allt dressyrsporten under många år gått i fel riktning. Hästvälfrågorna är många och komplicerade och rör alla grenar och inriktningar) men vi i vår förening har inriktat oss på att försöka påverka SvRF (eftersom de är den enskilt största hästsportsorganisationen i Sverige och med möjlighet att påverka tävlingsverkamhet, ridlärare/tränare och ridskolor). Vi har idag en pågående dialog med dem.

Senaste åren/året har sedan jag skrev förra nyårskrönikan inneburit en hel del förändringar. Det har fortsatt skett en hel del skandaler inom hästsporten, fallet med mångkampsryttaren på förra OS och nu senast "Helgstrandgate" bara för att nämna några. Dessa ärenden har gjort att fler röster har höjts med krav på att hästsporten ska agera, bl.a i Frankrike och Danmark. T.o.m FEI har agerat genom att tillsätta en kommision som utrett vad som bör göras för att hindra hästsportens SLO att dras in. Tyvärr har dessa åtgärder inte inneburit nämnvärda resultat för hästarnas del. Organisationers värdegrunder och Code of conduct (som alla hästmänniskor förväntas följa) är fortfarande bara fina ord på ett papper. Dessutom verkar vissa grupper kunna göra vad de vill utan att följa dessa värdegrunder. Inte minst en del elitryttare (både I Sverige som utomlands) verkar ha någon form av specialfil som gör att de trots oetiska träningsmetoder (som blir avslöjade gång på gång) ändå kunna fortsätta, många gånger t.o.m med stående landslagsplats (och/eller undergrupper) som resultat. I de sammanhangen verkar tävlingsresultat gå före allt vad värdegrunder heter. Målen helgar medlen med andra ord...

Medan de som beslutar om riktningen för sporten (hästsportorganisationerna), än så länge, sitter på händerna och inte agerar (åtminstone inte på sätt som har praktisk betydelse för hästarna) så är det en sak som HAR förändrats och det är tonen på sociala medier. När jag skrev min senaste krönika så ledde minsta lilla kritik av hästsporten till en formligen svallvåg av bortförklaringar, idiotförklaringar, what-about-ism osv, inte minst av maktens/elitens "väpnare" som blixtsnabbt kom till elitens försvar.  Ovanstående gjorde att väldigt få vågade vara kritiska till det som händer inom sporten. Idag är läget annorlunda. Allt fler vanliga hästmänniskor vågar vara kritiska till sådant som de anser hotar hästvälfärden. Detta är bra MEN innebär även ett problem eftersom diskussioner lätt har en förmåga att spåra ur till rena personangrepp. Det är viktigt att vi för sakens skull fokuserar på systemfelen som gör det möjligt för ryttare att använda oetiska träningsmetoder och dessutom ha framgång via dem. Vi måste komma åt systemfelen, annars kommer bara ryttarna att avlösa varandra.

Frågan är nu - vad kommer att hända inom hästsporten närmaste åren? Personligen är jag luttrad och misstänker att inte särskilt mycket kommer att hända. Åtminstone inte från hästorganisationernas sida. Tror tyvärr att de varken har viljan eller förmågan att göra några större åtgärder. Hästvälfärdsfrågorna är komplexa och det är mycket makt och pengar inblandat. Många i beslutande ställning sitter dessutom "i knäet" på andra inom hästsporten. Att då fatta beslut som kanske stör "status quo" och påverkar både ens egna som vänners intressen (yrkesmässiga, ekonomiska m m) är inte lätt. Då tittar man hellre åt andra hållet än att agera i hästarnas intressen.

Däremot finns det en överhängande risk att yttre krafter (myndigheter, allmänhet) kommer tvinga fram förändringar inom hästvärlden. Hur länge till kommer t.ex hästsport vara olympiska grenar på kommande OS? Kommer länder förbjuda viss utrustning och kommer djurskyddregler skärpas? Ytterst så kan hästorganisationernas oförmåga att skydda hästarna resultera att vi mister vår SLO (social licens to operate). Kanske i första hand för tävling men i förlängning kan även annan användning av hästar vara i riskzonen.

Varje avslöjad skandal (som Helgstrandgate eller den svenska unghästutbildaren) gör hästsportens egengrävda grop djupare. Speciellt om inte beslutande organisationer kan visa på tydliga ställningstaganden och AGERANDE. Att säga "vi tar avstånd" räcker helt enkelt inte längre...

Ryttaransvar

Här kommer ett blogginlägg som jag haft i "pipeline" under en längre tid. Den nu så uppmärksammade och aktuella dokumentären från Helgstrands anläggning, Operation X, får mig nu att göra slag i saken och publicera nedanstående inlägg. Det har börjat läcka filmsekvenser från den dokumentären som får en att må fysiskt illa...

Många företeelser inom hästvärlden är under lupp just nu och debattens vågor går höga i sociala medier...

Hårt åtspända nosgrimmor, ridning i LDR, korta hopdragna halsar, bakåtlutade sitsar, ridning i spänning och övertempo, överdriven användning av sporrar och spö osv, osv. Listan kan göras lång. 

Allt fler börjar ställa krav på att organisationer, funktionärer mfl i maktposition skall agera och sätta stopp för ovanstående. Något som är förståeligt eftersom det är dessas flathet och oförmåga att agera som tagit oss dit vi är idag. Hade man "stämt i bäcken" för 15-20 år sedan hade vi inte varit i den situation vi är idag. Det är systemfelen som är det största problemet. Kommer man inte tillrätta med systemfelen som gör det möjligt (och "lönsamt") för ryttare/tränare att använda oetiska träningsmetoder så kommer bara ryttarna att avlösa varandra.

MEN - det finns två kategorier av hästmänniskor som sällan och aldrig ställs till svars för de uppkomna situationerna och det är främst RYTTARNA men även TRÄNARNA.

Ovanstående kategorier hästmänniskor brukar aldrig höja sin röst i diskussionerna, framför allt inte de som tillhör den absoluta "eliten" (inte ens nu när ovanstående dokumentär är aktuell). Är det för att man vet innerst inne att det man gör är tveksamt (men målen helgar medlen), eller finns det inga hållbara argument? Varför försvarar man annars inte sitt sätt att rida och träna? Tycker man kanske att ingen skall bry sig om hur man rider/tränar sin häst för att man vet bäst? Eller handlar det helt enkelt om okunskap, eller rättare sagt ovilja att ta till sig den kunskap som finns (faktaresistens)? Det är enklare att blunda/stänga öronen än att behöva ändra sitt sätt, då kan man i alla fall för sig själv rättfärdiga det man gör.

Som ryttare/hästägare är DU ytterst ansvarig för de val du gör för/med/mot din häst. DU väljer vilka träningsmetoder och tränare du använder dig av (eller tillåter den ryttare som rider din häst, använda sig av). Om du med dagens faktabaserade vetenskapliga kunskap som finns kring ridning och hur den påverkar hästen ändå VÄLJER att rida hästen bakom lod, med kort hals, djup, med skarpa bett, inspänningar, hårt åtspända nosgrimmor osv - fundera då åtminstone för ett ögonblick VARFÖR du gör detta? Hur kan du göra det mot din bästa vän och den som du säger dig älska? Tidigare har man kunnat skylla på okunskap och bristande tillgång till kunskap men idag finns den tillgänglig för alla. Så med andra ord är ditt val just ett VAL som ytterst din häst/hästar får betala priset för (såväl mentalt som fysiskt). 

Hästägande är ALLTID kompromisser mellan människans önskningar/mål/ambitioner/ekonomiska förutsättningar m m och det som är för hästens bästa. Vissa kompromisser är man kanske tvungen att göra men andra saker kan man med enkla medel förändra om viljan finns. Att välja etiskt försvarbar(a) träningsmetoder/utrustning är saker som enbart är ditt VAL som hästägare/ryttare. 

Även du som TRÄNARE har ett stort ansvar. Har du någon integritet eller inte? Även du gör ett VAL - antingen så ställer du dig på hästarnas sida eller så gör du det inte. Vidareutbilda dig ständigt och använd bara metoder och utrustning som stärker hästvälfärden. 

Hur de ryttare som visas i Operation X kan sova på nätterna förstår man inte - har man helt tappat förmågan att känna empati för en annan levande varelse? Den glättiga ytan hos Helgstrand står i stark kontrast till det hästarna utsätts för. Allt som glimmar är tyvärr inte guld och den hemska sanningen är att sånt som sker hos Helgstrands sker på även på ett antal fler ställen i hästvärlden. Allt för makt, pengar och framgång. Det är hästarna som får betala priset.

Här är ett blogginlägg som Ponnymamman gjort på samma tema:

https://ponnymamman.se/okategoriserade/eliten-sagar-av-den-gren-de-sitter-pa-och-ingen-stjarna-vagar-saga-nagot/

Kognitiv dissonans inom hästsporten

 

"Teorin om kognitiv dissonans – känslan av obehag som uppstår när en persons moraliska uppfattning och agerande går emot varandra – introducerades av socialpsykologen Festinger (1957) i sin bok A Theory of Cognitive Dissonance.

Kognitiv dissonans betyder “tankekonflikt”. När vi handlar på ett sätt som inte överensstämmer med våra kunskaper och erfarenheter uppstår det då en kognitiv dissonans, alltså en tankekonflikt.

Kognitiv dissonans är en term som används för att beskriva den psykologiska obehagskänslan som fås genom att samtidigt hålla två eller flera oförenliga trossatser, attityder eller värdegrunder. Att vara konsekvent när det kommer till vårt förhållningssätt är viktigt för psykologisk stabilitet. Att ha åsikter som är självmotsägande skapar därmed oro och obehagskänsla. Man behöver inte nödvändigtvis vara medveten om orsaken till den kognitiva dissonansen. Vanligtvis är det snarare tvärtom, man brukar omedvetet undvika tankegångar som betonar dissonans. 

Kognitiv dissonans är inte exklusivt för mentala processer. Om man håller en viss attityd, värdegrund eller trossats och i sitt beteende motsäger den, har man perfekt grogrund för kognitiv dissonans, alltså ett omedvetet undvikande av bemötandet av två oförenliga aspekter av ens person. I extrema fall fungerar det som en sorts försvarsmekanism mot svåra obehagskänslor och stress. Kognitiv dissonans kan därmed avvecklas enbart under längre perioder.

Inkonsekventa inställningar eller beteenden motiverar olika sorters individuella hanteringsstrategier. För att lindra obehaget av kognitiv dissonans är det vanligt att man försöker bortförklara, förneka eller undvika ny information som ifrågasätter en befintlig värdegrund."
(texten ovan är hämtad via google)

Du kanske nu frågar dig, vad har ovanstående med hästsporten att göra? En hel del skulle jag säga för det kan nämligen till stora delar förklara den faktaresistens som finns inom hästsporten. Att många ryttare väljer att inte ta till sig forskning som kommer fram kan nog i många fall vara ren självbevarelsedrift. För OM man börjar lyssna och reflektera kring forskningen så blir det ofta väldigt jobbigt, därför väljer man helt enkelt att stänga öronen/ögonen. Alla har vi egna exempel på (är jag helt övertygad om) sådan kognitiv dissonans. Både i hästvärlden men även i livet i stort. Människors lidande i såväl vår närhet som i världen, djur som far illa osv. 

I hästsporten handlar det ofta om att vi blundar för att det vi gör med/mot våra hästar kanske orsakar dem skada. Eller åtminstone inte är är till deras förmån. Rida/inte rida, tävla/inte tävla, ha hästen i hagen/inte i hagen, ensam/med andra hästar, med eller utan täcke, vilken utrustning vi använder, vilka träningsmetoder vi använder osv, osv. Listan kan göras lång.

Att börja reflektera kring ovanstående ÄR tufft. Många väljer då istället att nonchalera det som går emot ens uppfattningar och nuvarande värdegrunder. Det är enklast så... Man kan då, med "rent samvete" fortsätta med det man gör som om inget hänt.

Vi har alla våra "bias", dvs valda sanningar. Om hästar/ridning och det mesta annat. Vi har en benägenhet att lättare ta till oss sådant som bekräftar våra valda sanningar än de som motsäger dem. Ofta är vi inte ens medveten om våra valda sanningar, de blir uppenbara först när vi konfronteras med andras valda sanningar och att dessa går emot våra egna. Vi umgås dessutom mest och oftast med de som tillhör samma "tankebubbla" som man själv tillhör. "Man blir som man umgås" 😊 Att reflektera kring vilka bias man har, och även diskutera med de som har avvikande uppfattningar, utvecklar men kan tidvis vara jobbigt. 

Hästägande/ridning/körning/användning kommer alltid vara en avvägning och kompromiss mellan vad som är bäst för hästen, vad som tillfredsställer oss människors mål/ambititioner/behov/orsak till hästägandet, genomförbarhet ekonomiskt och i övrigt m m. Vår uppgift är att göra (för hästen) så kloka val som det bara är möjligt med de förutsättningar som finns. Vissa delar kanske är svåra (eller inte går) att påverka, annat kan vi utan problem påverka. Utrustning, arbete och träningsmetoder är exempel på sådant som är relativt lätt att påverka om vi vill.

Vi ser just nu en stark "strutsmentalitet" inom stora delar av hästvärlden. Trots mycket forskning, faktabaserad evidens m m så fortsätter många med saker som bevisligen är negativt för hästen - det kan vara träningsmetoder, användning av viss utrustning, neka hästen sociala interaktioner med andra hästar osv. Att öppna dörren för tanken att dessa saker är skadliga för hästens välbefinnande hotar människans (både den enskilda människan som kollektivets) rättfärdigande att rida, tävla, hålla hästar på det sätt som fram till nu varit accepterade och vanliga sätt. Personligen tror jag dock att vi är i inledningen av ett paradigmskifte på hur vi ser på hästar och till deras relation med oss människor, för allt fler människor börjar ifrågasätta de sätt vi interagerat med hästar fram till dags datum. Förhoppningsvis kommer detta paradigmskifte innebära förbättringar för våra hästar.

Är den "ideella eran" inom hästsporten snart över?

 

Många ridsportföreningar, stora som små, har idag problem med att hitta människor som vill engagera sig ideellt. Man har svårt att hitta medlemmar som vill gå in i styrelsen, framför allt på de "tyngre" posterna som ordförande, kassör och sekreterare, men även på övriga platser i föreningen.

Man har även svårt att engagera medlemmar att jobba i föreningen på olika sätt - som tävlingsfunktionärer, drivande när det gäller skapa aktiviteter för föreningens medlemmar, sälja olika produkter, baka m m, m m.

När jag började inom ridsporten som tonåring (på 70-talet) så var det närmast självklart och obligatoriskt att engagera sig ideellt. Inte bara med sådant som gav egen vinning utan även sådant som främst gynnade andra. När jag tittar tillbaka på mitt ideella engagemang i olika föreningar under alla dessa år (snart 50 år) så har jag naturligtvis fått "betalt" på olika sätt - främst genom en massa roliga upplevelser, gemenskap och möjligheter. Även mitt yrke (ridlärare och utbildningskonsulent i ett ridsportdistrikt) har jag till stora delar mitt ideella engagemang att tacka för. Jag har även haft möjligheten att hjälp till med att styra föreningars inriktning och kunnat skapa aktiviteter som jag själv varit intresserad av. Jag har även jobbat mycket för andra, främst som tävlingsarrangör/tävlingsfunktionär, trots att mitt egna tävlingsintresse inte varit särskilt stort. Även varit med om att skapa massor med aktiviteter för barn och ungdomar utan att själv ha barn.

Jag upplever att i dagens samhälle finns det några saker som alltmer styr det ideella engagemanget - det är "what´s in it for me?" och devisen "alla och någon annan skall göra det". Dvs att om man inte upplever någon direkt "pay-back" på sitt engagemang då är man inte intresserad. Det vanligaste argumentet är "jag har inte tid" eller bara total tystnad om ideell hjälp efterfrågas. Detta innebär att man gärna ser att "någon annan" ser till att ordna aktiviteter, vara funktionärer, sitta i styrelsen osv. 

Problemet med ovanstående egoistiska spridning innebär dock att till slut finns det ingen "någon annan" kvar och då faller mycket inom hästsporten. För finns det inga ideella krafter kvar innebär det att föreningar läggs ner, att de enda tävlingar som anordnas är de som har avlönade funktionärer. Det sistnämnda skulle innebära enorma kostnader där tävlingar i ännu högre utsträckning skulle bli endast för de med tjock börs.

De verkligt ideella medlemmarna i alla våra ridsportföreningar har ENORMT stor betydelse! Utan dem så blir såväl utbudet som priset på många hästrelaterade verksamheter betydligt magrare/dyrare än idag. Skall allt som idag görs ideellt göras av avlönade personer kommer alla priser drastiskt höjas och antalet tävlingar antagligen minskas. Så uppskatta de som jobbar ideellt i din förening och gör även något själv annars kanske det, inom en inte alltför lång framtid, inte kommer att finnas kvar det som du använder dig av. Och finns det kvar kommer det att bli till en betydligt högre prislapp! 

Som det ser ut som idag så är dessa "alla och någon annan" på väg att gå i strejk. Kan vi göra något för att påverka denna samhällsutveckling (det är inte bara ridsporten som har dessa problem) eller är det bara att acceptera förändringarna som kommer att ske?

Systemfel, enskilda ryttare, detaljer och "what-about-ism"

 

Bilden visar Inez Fischer-Credo på fullblodsstoet Gordina, en tidigare kapplöpningshäst, under en Grand Prix 1959 vid en tävling i Vancover, British Columbia.

Jag har länge varit engagerad i frågor gällande hästvälfärd. Under mina över 50 år inom hästsporten har jag både sett företeelser komma och gå men även under den tiden omvärderat mina egna åsikter och praktiker.

Jag har under ganska många år nu varit kritisk till vissa företeelser inom hästsporten. Från början mest på hemmaplan och i min omedelbara närhet. På senare år allt mer offentligt och sedan 2018 som ordförande i föreningen EquiEthics som bildades just med syfte att lyfta hästvälfärdsfrågor generellt men inom främst dressyren specifikt.

Något som kommer upp gång efter gång - det är frågan varför jag/vi i vår kritik ger specifika exempel på ryttare. En fråga som jag gång på gång även bemött. Vilka enskilda ryttare som gör (eller inte gör saker) är egentligen aldrig intressant! Vad som ÄR intressesant är VAD de gör och framför allt vad i systemet som gör att de kan fortsätta göra det som de gör. Allra helst skulle jag helt vilja undvika konkreta exempel men ibland (ganska ofta) är de nödvändiga för att tydliggöra vad man är kritisk mot. Så långt det är möjligt så brukar åtminstone jag, "avidentifiera" ryttare så gott jag kan, dels för att fokus inte direkt skall flyttas över till VEM det är, istället för vad hästen utsätts för men också för att kritik av enskilda ryttare inte är syftet med kritiken. När det gäller video är det dock ofta svårt och även med bilder kan det vara det, människor i sporten känner ofta igen ekipage.

Kommer vi inte åt systemfelen inom hästsporten (bl.a LDR/hyperflexion/rollkur - "same shit, different names", hårt åtspända nosgrimmor) så kommer bara ryttarna att avlösa varandra.

Kan också bli frustrerad på den diskussion som förs i sociala medier - den spårar ofta ur i "what-about-ism", upphakning på detaljer (varför man kritiserar en detalj och inte tittar på helheten, eller någon annan detalj), "det var minsann inte bättre förr", man efterlyser ännu mera forskning (trots att det finns en hel del, men det räknas då ofta vara "fel" forskning eller inte tillräckligt stora och många forskningsstudier), "visa hur du själv rider" osv. 

Allt var definitivt inte bättre förr. Bra och mindre bra ridning har funnits i alla århundraden. Skillnaden idag är att den mindre bra ridningen (ur hästens synvinkel) allt för ofta premieras i tävlingssammanhang. En sak som t.ex tidigare direkt fått konsekvenser i betygsättningen är nosen bakom lod, gapande munnar, oregelbundna gångarter m m. Så är det inte idag - dessa saker kan ofta på betyg på 7-9, ja t.o.m 10. Den ridning som dessutom ofta förekommer på framridningar skulle tidigare direkt resulterat i åtminstone tillsägningar och t.o.m avstängning.

Självklart finns det många saker som kan diskuteras inom hästvärlden på alla nivåer och områden och det finns även gradskillnader i vilket elände de orsakar för våra hästar men som enskild person fokuserar man ofta på just de detaljer som intresserar en mest. I mitt fall är det den påverkan på HELA hästvärlden som elitsporten har - det är den som syns, får mest mediauppmärksamhet och som dessutom påverkar alla nivåer nedanför. För det som eliten/förebilderna gör och får "betalt" för sipprar neråt till alla nivåer. Det som blir norm på högsta nivå blir sedan norm inom stora delar av hästsporten. Därför har dessa toppryttare/tränare stort ansvar inte bara gentemot hästarna utan även hela hästvärlden. Jag är mest intresserad av dressyr men problem finns i alla grenar, mer eller mindre.

Om jag skriver en artikel eller inlägg så är jag intresserad av systemfelen och helheten men använder ofta enskilda exempel (t.ex triangulerande piaff som i ett av de senaste av mina inlägg). Piaffen är dock bara ett EXEMPEL, det handlar inte om just piaffen och inte heller om den häst/ryttare som jag använde som exempel. Just detta inlägg handlade om det faktum (för det är faktiskt ett faktum) att man dels inte bedömer enligt det egna regelverket (TR) men inte heller tar hänsyn till den biomekaniska forskningen som finns på området. Kort sagt så premierar man ofta felaktig ridning, enligt min uppfattning. 

Det finns tusen och en ursäkter/bortförklaringar varför just en specifik ryttare visar ridning som inte följer TR och varför domarna inte dömer enligt TR men faktum kvarstår att den ridning som visas blir norm på alla nivåer eftersom många ryttare anser att det som vinner priser/får höga poäng måste vara rätt och riktigt. Unga hästar, inte starka nog, det är inte lätt att rida (gudarna skall veta att det är det inte) osv används som argument. Men, dels är det skillnad på ryttare som skall föreställa absoluta toppnivå och hobbyryttare, dels borde vi kunna förvänta oss av elitryttarna på EM, OS nivå att de dels använder biomekaniskt riktiga träningsmetoder men även kan lära en häst en i grunden riktig piaff. Finns det stora felaktigheter i t.ex piaff i början av hästens karriär finns det dessutom små möjligheter att detta "rättar till sig när hästen blir starkare". För hästar som lärt sig en felaktig mekanik för att lösa problem är svåra att lära om och det innebär först och främst att ryttaren/tränaren måste inse problemet. Mkt bättre med en mindre uttrycksfull piaff till att börja med som har en riktig biomekanik än en där hästen lärt sig triangulera, vagga från sida till sida eller liknande. Ett felaktigt inlärt rörelsemönster är svårt att bryta. Att ovanstående/nedanstående grava felaktigheter ändå kan resultera i poäng på 7-9,5 är anmärkningsvärt. Om en ryttare får betalt med 8,5 på en KRAFTIGT vaggande (från sida till sida) piaff, som enligt TR är ett gravt fel, vad skall man då ge en riktigt utförd piaff? Detta är ett faktiskt exempel från ett mästerskap för några år sedan, där en extremt vaggande (från sida till sida) piaff fick betyget 8,5.

I TR står bl.a "Även en liten fotflyttning bakåt, oregelbundna eller ryckande steg med fram- eller bakben, ingen klar diagonal fotflyttning, överkorsande steg fram eller bak, svängande från den ena sidan till den andra med framdelen eller bakdelen, breddade steg bak eller fram, förflyttning för mycket framåt eller dubbelsteg, är alla grava felaktigheter. Målsättningen med piaff är att visa den högsta graden av samling medan intrycket är att hästen förblir på stället. Piaff är en mycket samlad, taktfast och eleverad rörelse."

En del undrar även vad ovanstående har med hästvälfärd att göra och då blir mitt svar - MASSOR! Vid varje stort mästerskap kan vi se otaliga bilder/filmer av hästar som visar gapande munnar, hårt åtspända nosgrimmor, stressade ritter, felaktig ohälsosam form, painface, oregelbundna gångarter osv. Något som enligt min uppfattning dessutom blivit alltmer vanligt genom åren. Det är inte förenligt med god hästvälfärd. Bara för att det finns ännu värre saker inom hästvärlden gör det inte ovanstående bättre.

Varför inte införa Andrew McLeans förslag till bedömingsskala? Detta skulle drastiskt förändra dressyren i positiv riktning för hästarna. Läs mer via länkarna

https://www.hippson.se/artikelarkivet/dressyr/han-vill-se-hastens-valfard-som.htm

https://www.youtube.com/watch?v=Z6wGiUO8FvQ En film om hur man kan se hästens stressignaler (finns engelsk undertext om man vill ha det)

Ridsportens "Non-touchables"

Här är ett blogginlägg som jag skrev för flera månader sedan. Det har nu auktualiserats pga av "Helgstrand-gate" och den planerade dokumentären (med dold kamera) från Helgstrands anläggning. Helgstrand har nu polisanmält produktionsbolaget och försöker stoppa filmen. Skulle inte förvåna mig om han lyckas med sina miljarder i ryggen. Vad han inte verkar förstå är hur hans agerande antagligen kommer att påverka allmänna opinionen kring hästsporten. En Hästsport som redan tidigare är satt under lupp. Stoppas sändningen kommer människor av naturliga skäl fundera över vad han/man har att dölja? Blir intressant att följa vad som händer. (Bilden har ingen direkt koppling till texten utan är bara ett exempel på vad hästar utsätts för)

Det finns starka tystnadskulturer inom hästsporten (på flera områden)...

Något som varit väldigt tydligt de senaste 30 åren är att många kända ryttare och/eller tränare varken ifrågasätter man eller låter stå till svars för hur de behandlar hästar.

Det finns åtskilliga exempel på såväl nationella som internationella ryttare som upprepade gånger hamnat i olika skandaler (t.ex rollkurfall) där skandalen i fråga snabbt förpassats till bakgrunden. Ryttarna har aldrig officiellt ifrågasatts, åtminstone inte från organisationer eller medier. Istället har de ofta fått utrymme att beklaga sig över den eventuella kritik som ändå nått fram i sociala medier.

Vad är det som gör att beteenden (mot hästarna) som normalt borde gjort att vederbörande fått kännbara konsekvenser (fördömanden, uteblivna tävlingsframgångar osv) istället resulterat i hyllanden, i vissa fall landslagsengagemang osv?

I mina ögon ter sig ovanstående som både oförklarligt och fegt - att de som har möjlighet att sätta stopp för dessa ryttares ofta fortsatta övergrepp mot hästar, väljer att inte göra något. Eller t.o.m förstärker ryttarens status.

Ryttarna har i sin tur blivit lite försiktigare senaste åren med att offentligt visa hur de tränar, eftersom t.o.m den mest korkade nog nu har förstått att visa rollkur inte är någon smart marknadsföring av ens ridning. Men, det skulle förvåna mig oerhört om de ändrat sitt sätt att träna, de är bara försiktigare med att visa det...

Fr.o.m 1 januari 2023 är det tillagt i TR (tävlingsreglementet) 110.3 Otillåten hantering av häst på träning blir bestraffningsbart. Vad denna "otillåtna hantering" innebär i praktiken är dock rätt oklart. Även hur eventuella fall skall anmälas/bestraffas är oklart. Speciellt om det händer på träning. Det finns en stor gråzon och frågan är om regeländringen överhuvudtaget kommer att innebära någon praktisk förändring för hästarna.

3. Förbjudna åtgärder:
Varje åtgärd mot häst, oavsett uppsåt eller oaktsamhet, som har karaktär av bestraffning är otillåten hantering av häst, inkluderande, men inte begränsat till, användande av utrustning som kan skada eller sarga hästen.
Exempel:
3.1. Kraftiga slag med eller utan tillhyggen.
3.2. Ryck i tyglar eller tömmar.
3.3. Kraftiga skänkelslag.
3.4. Kraftiga drivningar med tömmar eller piska.
3.5. Kraftig sporrning.
3.6. Skrik, svordomar eller andra olämpliga uttryck.
3.7. Drivning av uttröttade hästar.
3.8. Rollkür och hyperflektion. Med rollkür och hyperflektion menas böjning av hästens hals med överdriven kraft. (min not. Vad är "överdriven kraft"?? Alla som följt hästsporten vet att det hur många gånger som helst varit hästar som ridits i rollkur utan att det resulterat i någon åtgärd)
3.9. Överdrivet användande av spö eller piska.
3.10. Användande av tungband.
3.11. För hårt spända nosremmar (mindre än 1,5 cm) mellan nosrygg och rem. (min not. det finns HUR MÅNGA bilder som helst som tydligt visar nosgrimmor hårdare spända än detta, kontroller till trots - det verkar dessutom som om problemen är större ju högre nivå. Vad är det som gör att elitryttare oftare verkar slippa undan åtgärder?)
3.12. Bremsning.
3.13. Om det förekommer blod, sår eller svullnad på hästen gäller följande. Har blod, sår eller svullnad orsakats av ryttarens inverkan ska ekipaget stängas av.
3.14. Har blod, sår eller svullnad orsakats av annat än ryttarens inverkan, såsom att hästen har bitit sig eller fått ett balltramp eller liknande, ska en bedömning göras enligt moment 175.
3.14.1. Upptäcks blod, sår eller svullnad under ritten ska ritten omedelbart avbrytas och ekipaget uteslutas. 

Det är bra med regler som ovanstående MEN frågan är hur ofta regelverket kommer att resultera i någon åtgärd/bestraffning? Mycket av ovanstående regler har ju funnits länge i TR och det är inte ofta som överskridande gett några kännbara påföljder.

Att dessa regler även skall gälla vid träning är också bra men det är samma där - hur i hela fridens namn skall man efterleva det regelverket?? Mkt händer "bakom lyckta dörrar" och om någon mot förmodan skulle se träningen o reagera på denna, vilka är oddsen för att en sådan anmälan får någon effekt? Ord står ofta mot ord, många vågar inte filma, och/eller inte vågar anmäla för de konsekvenser en anmälan skulle kunna få för den som anmäler. Dessutom är det ju ofta så att det en person uppfattar som hästmisshandel i någon annans ögon är en normal träningsmetod. Det finns ingen konsensus inom hästsporten för var gränserna går... Det här ÄR svåra frågor men vi måste på allvar börja diskutera dem - även direkt med de som har mest makt/status inom sporten.

Vi börjar nu se allt mer ifrågasättande av åsikter och metoder - även hos de som har/haft hög position och makt inom hästsporten. De flesta går då inte in i någon debatt (åtminstone inte saklig) utan ofta istället stänger av/tar bort kommentarer och/eller tar bort inlägg. Man går i försvar och/eller förminskar den som kommer med frågor/kritik. Ovanstående har varit en framgångsrik strategi tidigare, men funkar allt sämre. Hästsporten MÅSTE framöver sakligt o evidensbaserat kunna motivera sina metoder och uppfattningar framöver, annars är vår SLO rökt på sikt. 

Det händer saker i hästvärlden

Snarorna för hästsporten börjar dras åt...

Hästsportens SLO (Social Licence to Operate) har på allvar varit diskuterad senaste 2-3 åren och nu börjar det brännas på allvar. OS i Tokyo gjorde inte saken bättre för hästsporten pga de uppmärksammade händelserna (Chian O´connors hopphäst med näsblödning, en fälttävlanshäst som fick avlivas, en tysk mångkampare som spöade sin häst mm). Dessa saker verkar ha fått även andra än allmänheten att reagera.

Förra året (2022) kom en rapport från Franska parlamentet med åtgärder som man anser behöver införas till OS i Paris 2024. Rapporten innehåller 46 olika rekommendationer, många av dem långtgående. Rekommendationerna är dels skickade direkt till OS organisationskommitté men även direkt till FEI eftersom många av rekommendationerna kräver regelförändringar från FEI.

Några (finns många fler) av rekommendationerna är:
- förbud mot kombinationsbett, gramantyglar, hissbett i kombination med martingal m m- standardiserade nosgrimmekontroller med hjälp av ISES mätinstrument
- uppdatering av lista över tillåtna utrustningar och förbjuda de som kan orsaka skada/obehag för hästen, som t.ex de som kan dras åt hårt "crank"nosgrimmor, pullarnosgrimmor, sådana som fungerar med hävstång m m.
- förbud mot användande av spö mer än en gång under tävlingsritten, eller mer än två gånger på framridning. Mer användning skall resultera i sanktioner eller t.o.m diskvalificering.
- tillåta ridning utan sporrar i dressyren.
- förbjuda "bellybands" som syftar till att skydda hästen från sporrar.
- utöka kontrollen av hästar före, efter och under tävlingen med avseende på doping och andra behandlingar avsedda att påverka hästens prestation.
- Införa en "FEI medicin loggbok" där hästens (genom livet) samtliga behandlingar skall föras in. Öka antalet dopingkontroller. Kräva vaccination mot Equine Herpes (rhinopneoumonitis).
- Stänga av hästar från tävling som har en medicinsk historia som inte är kompatibel med en optimal hästhälsa (t.ex skelett, ligament eller muskelskador som resulterat i lång period av inaktivitet) som krävs för ett deltagande i ett OS. Systematisera videofilming av veterinärkontroller för att kunna studera hästen i slowmotion.
- Förbjuda ridning bakom lod (alla grenar) under hela vistelsen på OS området med sanktioner vid överträdelse.
- Hoppning - återinföra 4 lagdeltagare, där man får räkna bort den med sämst resultat. Tävling i dagsljus, där man undviker de hetaste delarna av dagen.
- Fälttävlan - att tävlingsbanan skall till 100% ska bestå av hinder som kan kollapsa i händelse av ett fall eller kraftigt islag.
- Mångkamp - sänka hinderhöjden till max 110 cm, lotta hästar 24 tim innan tävlingen så ryttarna har möjlighet att bekanta sig med hästarna, en ryttare/häst. (Efter denna rapport kom så har ridningen tagits bort från tävlingsformen.)
- Göra OS i Paris till "OS för hästvälfärden"

Under slutet av 2021 tillsatte även FEI en "Equine Ethics and Wellbeing Commisson" bestående av oberoende veterinärer, forskare, etologer och även någon från själva sporten för att dessa skulle ge förslag på åtgärder för att framöver stärka tilliten och trovärdigheten för FEIs arbete med Hästvälfärden.

Man började med att genomföra ett antal enkäter till såväl hästintresserade som allmänheten (ca 27.000 svar från hela världen) om hur dessa ser på hästvälfärd och tävling idag. Svaren från de enkäterna har sedan resulterat i bl.a 24 förslag på åtgärder som kommissionen anser behöver göras. Många av dessa förslag på åtgärder går i linje med de förslag som gruppen från franska parlamentet lagt fram. I dagarna har det gått ut ytterligare en enkät från EEWC med flera frågor.

Kommissionen presenterade sitt arbete hittills samt de 24 förslagen och 6 fokusområden på FEI Sports Forum i maj. De har nu överlämnat sitt arbete till FEI för eventuella beslut som skall diskuteras vid FEI Board möte i Mexico i november.

De sex fokusområdena är:
1. Träning, ridning, utrustning
2. Känna igen fysisk och emotionell stress
3. Ansvarighet, tillämpning och kunskap
4. "De andra 23 timmarna" - vad händer i hästens liv utöver träning/tävling
5. Konkurrenskraftig drivkraft, hästen som ett nummer/objekt?
6. Inte i tävlingsmässigt skick, maskering av hälsoproblem

Några av de 24 förslagen till FEI:

- Bli en ledare - att utveckla (definiera, främja o säkerställa) och dela en framtidsfokuserad vision för "ett gott liv för hästar".

-  Endast främja etisk o evidensbaserad hästsport. Säkerställa förståelse för vikten av användande av etisk, evidensbaserad praktik när det gäller träning, hantering och uppvisning.

- Säkerställa att hästens intressen alltid placeras före människan och/eller sporten. Uppdatera Code of conduct.

- Att en oberoende och permanent (intern) avdelning bildas av FEI för att tillvarata hästarnas intressen. Vara en "röst" för hästen.

- BLI TROVÄRDIG - att FEI bäddar in hästvälfärd i sin struktur och sitt sätt att arbeta för att tydliggöra sitt engagemang för att prioritera hästvälfärd såväl i policy som i praktiken. Utveckla och implementera en robust intern FEI beslutsprocess för att säkerställa att hästvälfärd och etik verkligen prioriteras.

- Prioritera individuell hästvälfärd när det gäller nya och existerande utrustning i träning o tävlande, vara beredd att ändra regelverk för utrustning om det finns risker för hästvälfärden.

- Etablera och implementera en process för att säkerställa hög standard för hästvälfärden och utreda riskabla praktiker för hästar som är "utanför tävlingsmomentet" genom att etablera något liknande "atlet kontroller" som finns när det gäller människor (under "WADA code").

- Säkerställa att den existerande "Equestrian Community Integrity Unit - ECIU" (idag är den en tipstjänst för dopingärenden, korruption, vadslagning - häst är inte nämnt) är trovärdig och stödjande, och att det finns en effektiv "visselblåsarprocess" som skall hantera alla FEI relaterade oro/bekymmer/klagomål som gäller hästvälfärd under tävling och utanför. Att uppmana FEI hästmänniskor att vara "aktiva åskådare" och utmana dålig praxis när de ser det.

- Säkerställa existensen av en effektiv "noll-tolerans-policy" som förebygger, förbjuder och bestraffar varje praktik som kompromissar med hästvälfärden och säkerheten under och utanför tävling. 

- Att man proaktivt och positivt engagerar sig med publiken (inkluderande alla intressegrupper som finns inom sporten) när det gäller frågor kring hästvälfärd. Att vara transparant och engagera sig i dialog.

- Kräva obligatorisk insamling och publicering av omfattande livscykelinformation (födelse till död/hälsa/transporter/tävlingsnärvaro/ägarskap/tävlingsresultat). 

- Vara PROAKTIV - FEI måste vara beredd att utmana "status quo" och visa en dynamisk handlingsväg, och ta sina intressenter med sig (ryttare, hästägare mfl).

- Säkerställa att alla FEI intressenter förbinder sig till "FEI Equestrian Charter" (kontrakt vilket består av tre punkter 1. Jag förstår att det är ett privilegium att använda hästar i sport och med det följer ansvar (för hästen). 2. Jag åtar mig att respektera hästen som en kännande varelse förmögen att känna både positiva och negativa känslor, och att säkerställa att dess välfärd alltid är min prioritet. 3. Jag åtar mig att kontinuerligt öka min förståelse för hästens beteende och behov, och proaktivt använda denna kunskap för att ge/tillhandahålla (för) hästen ett gott liv som jag är involverad i.  

- Utveckla och sprida en "road-map" (en genomförandeplan med tidslinje) för att adressera de sex fokusområdena. Kräva av och bemyndiga alla FEI intressenter att använde de sex möjliggörarna för att adressera de prioriterade fokusområdena i deras egen kontext.

- Etablera och sprida ett "häst- etik och välfärds" utbildningsprogram för alla hästmänniskor. Kräva av FEI "stakeholders" att de genomgår minst två av kärnmodulerna relaterade till hästvälfärd och SLO, helst inom sitt första år av koppling till FEI.

- Bemyndiga tjänstemän/funtionärer att hästvälfärd är av största vikt genom utvecklade obligatorisk utbildning och fortlöpande professionell utveckling, större support för att säkerställa effektiv verkställighet och större ansvar för att nå hög standard av individuell hästvälfärd under hela tiden på tävlingsplats.

- Rekommendera evidensbaserad acceptabel frekvens av resor o restid. Vara öppen för oberoende utvärdering.

- Ytterligare kontroller för att säkerställa att hästar alltid är "väl förberedda för tävling" ("fit-to-compete". Mer utvecklade o striktare hälso- och välfärdsövervakning före och efter tävling för att förhindra att hästar startar om de upplever smärta och/eller stress.  

Några reflektioner efter att dels läst ovanstående rapporter och dels lyssnat på kommissionens presentation vid FEI Sports forum, där ordförande för kommissionen, Natalie Warran gjorde en MYCKET bra presentation tillsammans med sina kollegor:

Många av förslag ovan är MYCKET bra enligt min uppfattning. Både den franska rapporten och EEWCs. De är i delar även lika, bara formuleringar skiljer. Den franska rapporten är mera konkret, EEWCs mera övergripande.

Den stora knäckfrågan är "VAD HÄNDER NU??" Som Warran flera gånger påpekade så är det nu frågan vad FEI gör med detta (om något), vilket hon också påpekade. FEI har alltså bollen och de har ju inte direkt gjort sig kända för att vara på hästens sida i sporten...

Något som också var ganska tydligt när man lyssnade på FEI Sports Forum är att långt ifrån alla kommer att välkomna de förslag som lades fram. Många av dessa förslag är långtgående och om ALLA förslag genomfördes skulle det innebära en total riktningsförändring från fokus på människan och dess behov/viljor till HÄSTENS behov. Det finns oerhört mycket maktspel och pengar i hästsporten så den fokusförändringen kommer långt ifrån gillas av alla, hur mycket man än försäkrar att man "älskar hästar". Förändring är jobbig och alla utövare/intressenter kanske inte klarar en övergång till något annat, men å andra sidan kanske vissa inte bör göra det heller. Andra kommer att anpassa sig till nya förutsättningar och istället gynnas av dessa.

Jag tror att såväl FEIs agerande när det gäller EEWCs förslag som hanteringen av franska parlamentets förslag inför OS 2024 kommer att bli ödesfrågor för hästsporten. De kommer till stor del bli avgörande för hur säker vår SLO blir framöver. De tidigare strategierna som ridsportorganisationer (och ryttare/tränare mfl) haft - att inte låtsas om/nonchalera kritik som dyker upp alternativt använda "argument" som "vi vet vad vi gör, vi vet bäst, kritikerna är okunniga/avundsjuka/ute efter att skada sporten, vi måste utbilda de okunniga om varför vi gör som vi gör" osv fungerar helt enkelt inte längre. Världen förändras och synen på tävling/träning av häst förändras med den. De sätt som man tidigare gjort saker på fungerar många gånger inte längre och nu är vi i läget att antingen ser vi till att förändras eller så kommer vår SLO på sikt riskera att inte finnas kvar alls. Som det ser ut i skrivande stund (7 juni 2023) ser det t.ex inte ut som FEI överhuvudtaget kommer att adressera det franska förslaget. Det är åtminstone inget som kommunicerats utåt vad jag kan hitta. Gör inte hästsporten själv något för att rädda vår SLO så finns det stor risk för att andra utanför hästsporten kommer att stifta lagar som är långt mer långtgående än de förslag som finns på bordet hos FEI just nu. Själv är jag ytterst tveksam till om hästsporten själv kommer att agera kraftfullt nog.

Om jag får göra en gissning så kommer FEI (åtminstone till en början) genomföra några av de minst "kostsamma" åtgärderna av de 24 förslagen från EEWC. De som handlar om policyskrivningar och kanske den Equestrian Charter som jag nämner ovan. Detta för att åtminstone ge sken av att man agerar. Det är saker som i praktiken inte innebär något alls - många gånger är värdegrunder och policydokument inte ens värda de papper de är skrivna på. OM de skall ha något värde måste de implementeras i verkligheten och i HANDLING och PRAKTIKER. Och det är då det blir riktigt knepigt... För vem skall göra gränsdragningar, avgöra vad som är ok och inte? Och vilka sanktioner skall göras och när? Finns det domare/funktionärer som har integritet nog att se till att de regler som finns efterlevs? Idag kan man konstatera att det inte finns, för regelverket bryts mot konstant men ger ytterst sällan (för att säga aldrig) några (kännbara) konsekvenser för de som bryter mot reglerna. Det borde t.ex inte vara möjligt att träna oetiskt och sedan vinna på tävling...  

Det ÄR bra att hästvälfärdsfrågorna har kommit upp på agendan såväl i Sverige som övriga delar av världen men nu kommer de svåra delarna - att verkligen förändra de saker som inte gynnar hästarna. 

Jag avslutar med något jag skrev i ett annat blogginlägg:

Vi måste alla som håller på med häst dels reflektera över det vi själva gör, dels vara noga med vilka vi tränar för och låter ta hand om våra hästar. Det är vi som hästägare som bär tyngsta ansvaret för att just vår häst inte bara har ett uthärdligt liv utan har ett så BRA liv som möjligt, ur alla aspekter. Allt hästägande innebär kompromisser mellan vad vi som hästägare kan göra och vill ha ut av hästägandet och vad som är bäst ur hästens synvinkel. Förhållandet häst människa kan aldrig, och kanske inte ens bör, bli helt symmetriskt. Vår uppgift istället är att (så långt det är möjligt) säkerställa att vårt asymmetriska förhållande är etiskt. För det finns även fördelar för hästarna att vara i vår vård, ett helt fritt - utan människans inblandning - är definitivt inte fritt från smärta och lidande. Vi kan om vi agerar etiskt vara en tillgång i hästarnas liv.

Vill du läsa mer om både EEWCs arbete och den franska rapporten kan du klicka på länkarna nedan (obs. engelska)

Equine Ethics and Wellbeing Commission (hemsida där länkar till alla dokument och enkäter finns)

Horse Welfare Overhaul for Paris 2024 (detta är en sammanfattning, man kan via den hitta hela den franska rapporten)

 

Övertro på grovfoderanalyser

Under mina 50 år som hästägare (under den tiden även mjölkbonde under dryga 10 år) är jag lite faktiskt bekymrad över den som jag ser det ofta oreflekterade övertron på betydelsen av grovfoderanalyser. Å missförstå mig då rätt - skall man räkna foderstater, då måste man ha adekvata analyser, annars är det omöjligt.

MEN, idag när allt fler hästar går på mer eller mindre fri tillgång på grovfoder (och ofta inte behöver kraftfoder annat än om det är växande häst eller digivande sto) så är att räkna foderstater allt mindre viktigt eftersom man inte heller då vet hur många kg hästen äter per dygn. Även där blir det bara en uppskattning.

Dessutom finns det flera förutsättningar som måste vara uppfyllda för att en analys ens skall fungera som ett ungefärligt riktvärde (som ofta används som argument för att man ska kräva analyserat foder när man köper). 

Några av dessa är:

- att man med säkerhet vet att den analys man får är på just det hö/hösilage man köper 

- hur och var provet är taget? Resultatet kan variera stort beroende på hur provet är taget. 

- att den äng som höet är skördat på är någotsånär homogen. Dvs att inte fördelningen av växter/gräs varierar stort över ytan för då kan även näringsinnehållet variera. Är det ogräsbekämpat eller inte? 

- vilket år i växtföljden det är? Mjölk eller köttdjursbönder brukar ofta plöja o återinså var 3-4 år. Idag när allt färre sådana är kvar är det vanligt med betydligt längre intervall än så. 

- Gödslas vallarna regelbundet och med vad? 

- Ju tidigare i växtföljden o ju oftare gödslat - i allmänhet desto högre proteinvärde

- när under sommaren är höet skördat? Ju tidigare, desto högre proteinhalt

- kolla med hur många varv plast balarna är lindade - detta har inget med näringsinnehållet att göra men är ändå viktigt. Helst skall det vara minst 8-10 varv. Ju färre varv desto större risk för luftläckage och därmed skadade/dåliga balar. Titta även efter lappade balar - även det är högrisk och sådana balar bör användas först om alls.

- är höet/balarna du köper årets skörd eller tidigare års? Med näringsinnehållet händer inget med lagring, annat än att vitamininnehållet sjunker. Däremot kan den hygieniska kvalitén bli sämre. Det behöver inte vara något fel på fjolårsbalar men man bör som kund få veta vad man köper.

Kan man då som kund veta allt ovanstående? Nej knappast, utan det bygger på att det finns en ärlig och kanske flerårig relation mellan dig o den du köper foder av. Dessutom kanske att du kan vara med när "ditt" foder skördas så du ser hur prov tas o du t.o.m kan märka upp dina balar alternativt ta hem dem direkt från ängen. 

Det finns bland hö producenter såväl riktigt duktiga, ärliga o juste personer som de som är raka motsatsen. Har du en bra leverantör så är den personen värd att hålla fast vid. För om du fortsätter att köpa av denne även de år när tillgången är god (även om du skulle kunna få tag i foder lite billigare någon annanstans) så kan jag nästan garantera att den personen ställer upp för dig ett år när tillgången är dålig. En trogen kund (som betalar) är mkt värt för producenten. 

Vad kan man då göra om man får en analys som man är lite osäker på eller om man inte ens kan få en. Ja, först o främst - ta reda så mkt du kan om ovanstående saker. Sen kan du göra en okulär besiktning av höet. Dvs skaffa dig en bild av vilka växter som ingår och i vilken utvecklingsfas de är. Det är nästan omöjligt att gissa näringsvärde men om du i alla fall kan avgöra om höet är skördat tidigt eller sent kan du få en fingervisning. Om du känner att du har råd/vill kan du ju även själv göra en höanalys men då är det ännu viktigare att alla de balar du köper kommer från samma äng o är skördat vid samma tidpunkt, annars behöver du göra en analys för varje bal för att det skall ha någon relevans, vilket blir väldigt kostsamt.

När du sen börjar fodra med höet så är det absolut viktigaste att hålla koll på hur hästen reagerar på det. Håller den vikten eller går den upp eller ner? Beroende på vad som händer får du kanske justera mängden upp eller ner, byta ut en del mot halm, öka mängden kraftfoder osv. De allra flesta hobbyhästar behöver inget kraftfoder utan bara salt/mineraler. Behöver man ge "lite skrammel i krubban" för att andra hästar i stallet får så behöver det inte vara någon större mängd. 

En annan aspekt på rundbal (vilket är det vanligaste idag att fodra med) är att varje bal är en ny mikroflora. Den innebär alltså i princip ständiga foderbyten med någon/några veckors mellanrum. Så kan man på något vis ha en konstant (själv fodrar jag torrt hö en gång per dygn o ger dessutom lite foderjäst varje dag) för att hjälpa tarmfloran underlättar det. Något som jag blir mörkrädd när jag ser är de som bara skär av toppen av balarna o ställer in i hagen. Då har man INGEN koll på den hygieniska kvalitén i balen. Jag skulle aldrig våga göra så, även om man tar bort plasten är det svårt. Även om balen ser bra ut ytterst är det inget som säger att det inte finns jäst eller mögelfläckar längre in... Jag har av ovanstående skäl valt att istället portionera hö 5 ggr/dygn. Då kan jag hela tiden hålla koll på vilket foder hästen får. 

Här i Norrbotten så är nästan alltid energiinnehållet i höet högt (pga ljuset under sommaren). Det är ytterst sällan MJ på norrländskt hö ligger under 8-10 per kg foder. Däremot kan halten smältbart råprotein variera stort (beroende på ovanstående faktorer) från nära 0 till över 100. Helst skall vallfoder för en vuxen häst innehålla ca 6 g smbrp/MJ, det vill säga för varje energienhet (MJ) skall det finnas minst 6 gr smbrp (smältbart råprotein). Dvs om höet innehåller 9 MJ bör smb rp vara ca 54. 

På sajten Hästsverige finns mycket information om foder samt tolkning av foderstater 

https://hastsverige.se/hastens-miljo/foderstatsprogram/tolkning/ 

Till sist - foderanalys är bra MEN ta den för vad den är - en ungefärlig uppskattning av det foder du ger din häst. Tro inte att det är något du kan förlita dig till 100% - studera hästen!

Vems är felen??

Vilka fel kanske du nu frågar dig? 

Jag syftar på det massiva systemfel som gjort att många av de träningsmetoder vi ser idag, som visar hårt åtdragna nosgrimmor, inspända hästar lååångt bakom lodplanet, ridning i övertempo med störda rörelsemönster och sprättande framben, fått sådant starkt genomslag inom hästsporten. I min egenskap som ordförande i föreningen EquiEthics så får jag allt för ofta mig tillsänt filmer och bilder samt länkar till olika instagramflöden m m som visar på träning som åtminstone i mina ögon (och även den som sänder det till mig) INTE är förenligt med god ridning/hantering och hästvälfärd. Mitt råd är alltid - anmäl detta till SvRF (t.ex Hästvälfärdsrådet - HVR), av den anledningen att det oftast handlar om kända, elitryttare/tränare/unghästryttare med på pappret ofta hög kompetens och utbildning.

Det finns naturligtvis problem (som Carl Hester påpekar i en artikel nyligen) inom andra områden av hästvärlden också men det är de ryttare/tränare som får uppmärksamhet i media som påverkar hästsporten mest. På lägre nivåer beror problemen oftast på okunnighet, brist på pengar och andra resurser. På elitnivå beror det istället på makt, status och pengar (hästsporten idag är en mångmiljardindustri). Okunnighet borde det däremot inte bero på (även om det är mycket möjligt att det delvis ändå gör det).

Som jag många gånger tidigare varit inne på så finns det flera skäl till att det ser ut som det ser ut inom hästsporten:
- en stark tystnadskultur (vilken gjort/gör att människor inte vågar anmäla missförhållanden),
- en övertro på att stora tävlingsmeriter eller utbildning (tränare/ridlärare) med automatik innebär etisk hantering av hästar och kompetens när det gäller inlärningsprinciper,
- att många imponeras av tävlingsframgångar och "influencerstatus"
- att organisationer/domare mfl som har makt att värna hästarna inte tagit sitt uppdrag på allvar utan istället främjat ryttare, ridsätt osv som inte är hästvänliga. I många fall (både nationellt och internationellt) har rätt uppenbara skandaler där hästar farit illa istället lett till ännu större tävlingsframgångar och t.o.m landslagsuppdrag. Att t.ex rida häst i rollkur har vad jag vet inte inneburit några som helst bestraffningar/sanktioner av ryttare, trots att det enligt FEI regler sedan länge är förbjudet. Samma gäller hårt åtspända nosgrimmor, något som på elitnivå senaste åren varit vanligt förekommande.
- vi kan dessutom vara helt övertygade om att det som syns på tävlingsplats, framridningsbanor, clinics m m är bara en liten fraktion av det som pågår på hemmaplan. För den som vet vad man skall titta på avslöjar muskulatur (eller avsaknad av den), beteende, form osv en hel del, även om hästen för ögonblicket inte rids i t.ex rollkur. 
- avsaknaden av egentliga sanktionsmedel om någon bryter mot code of conduct eller andra regler
- en förvrängning av det som står i TR (som i grunden i stora delar är bra) så att det numera inte ens döms efter tävlingssportens eget regelverk. FEI senaste agerande att ändra skrivningen i TR (och lyfta ut vissa delar från regelverket) är bara en i raden av försämringar för hästen. 
- att målet (tävlingsframgångar) fått lov att helga medlen (träningen) oavsett vilket pris hästarna får betala.

Det HAR senaste åren skett en långsam (alltför långsam) förändring - hästvälfärd börjar på allvar komma på agendan och man ser även en långsam förändring på sociala medier där fokus allt mer sätts på hur HÄSTEN uppfattar det vi gör med och mot den. Men, vi behöver fortfarande städa upp inom hästsporten - bort med förlegade och skadliga träningsmetoder, skärpning av tillämpningen (även under träning) av regelverket. Detta gör även att vi måste börja titta på de som idag hyllas (ryttare/tränare mfl) - är det som de förespråkar och gör förenligt med hästens bästa??? För tyvärr är det så att "skit rinner neråt"... Dvs det som görs på "högsta nivå" fortplantar sig neråt i hästvärlden och till slut påverkar ridning/användning på alla nivåer. Det är det som hänt de senaste 30 åren och det som är skälet till att hästsporten ser ut som den gör idag.

Jag som varit aktiv inom hästsporten i 50 år kan se att mycket har blivit otroligt mycket bättre för (de flesta) hästarna under dessa år, framför allt det som rör foder, ute-/hagvistelse och liknande saker. Men när det gäller användningen av dem så är bilden tyvärr inte lika ljus. Där har det snarare blivit sämre i många avseenden. Alltför tidig belastning av unghästar, mera ridning enbart på ridbanor och i ridhus, ridning bakom lod, utbredd användning av diverse "stjälptyglar" o inspänningar osv osv. 

Att hästar idag oftare än tidigare går bakom lod försvaras/motiveras av att aveln förändrats - och det har den. Den har gett hästar som är vekare i sin hals och lättare släpper kontakten med bettet/handen. Dessutom har aveln gett mera spända, lättstressade hästar (eftersom "uttrycksfullhet" har varit på modet och efterfrågat). Dessa saker ställer ännu större krav på ryttaren för det är ryttarens ansvar att se till att den inte kommer bakom lod och att den inte rids i övertempo (vilket bägge är skadligt för hästens hälsa/belastning). Det handlar mycket om målbild. Att med den typen av häst börja hästens bana inom hästsporten genom att spänna in hästen som unghäst ter sig då mer än lovligt korkat... Man lär med andra ord denna (genom aveln?) känsliga häst att från första början undvika kontakt (vilket är vad som händer när man spänner in hästen statiskt). Man skall istället "ge hästen sin hand" så den vågar etablera kontakt.

Vi måste alla som håller på med häst dels reflektera över det vi själva gör, dels vara noga med vilka vi tränar för och låter ta hand om våra hästar. Det är vi som hästägare som bär tyngsta ansvaret för att just vår häst inte bara har ett uthärdligt liv utan har ett så BRA liv som möjligt, ur alla aspekter. Allt hästägande innebär kompromisser mellan vad vi som hästägare kan göra och vill ha ut av hästägandet och vad som är bäst ur hästens synvinkel. Förhållandet häst människa kan aldrig, och kanske inte ens bör, bli helt symmetriskt. Vår uppgift istället är att (så långt det är möjligt) säkerställa att vårt asymmetriska förhållande är etiskt. För det finns även fördelar för hästarna att vara i vår vård, ett helt fritt - utan människans inblandning - är definitivt inte fritt från smärta och lidande. Vi kan om vi agerar etiskt vara en tillgång i hästarnas liv.