Phoebe o gänget
Hej alla!
Farre på hästarnas evigt gröna ängar!
onsdag 14 januari 2026
Självcensur och tystnadskulturer
måndag 8 december 2025
Kostnader inom hästbranschen
Här ett blogginlägg som jag skrev för några år sedan (2023), men som jag inte publicerat förrän nu... Nedanstående kostnadsökningar har bara eskalerat sedan 2023.
Läste för en tid sedan ett blogginlägg från "Ponnymamman" om de skenande veterinärkostnaderna senaste åren. Kommentarernas tongångar går höga - det är de som tycker "självklart måste veterinärer få tillräckligt betalt", "det kostar pengar att ha djur - har du inte råd med det, så gör dig av med (eller skaffa dig inte) djuret", andra tycker att djurskyddet är i fara pga kostnadsökningarna osv osv.
Man kan diskutera skälen till varför kostnaderna har ökat på det onormala sätt det gjort under de senaste åren (mycket, mycket mera än motsvarande kostnadsökningar inom de flesta branscher) på men några saker slår mig... Man måste skilja (tror jag) på lite olika saker. Här är några av mina reflektioner.
- de som jobbar inom veterinärvården ska naturligtvis ha vettiga löner och arbetsförhållanden. Tror ingen "anklagar" veterinärer för att varken göra ett dåligt jobb eller vara huvudproblemet för att kostnaderna skenat.
- kostnaderna för djurägarna måste vara rimliga - dvs de måste kunna betala, annars kollapsar hela systemet "inifrån" som någon skrev i en kommentar till ponnymammans inlägg. Med färre djurägare blir det färre företagare/områden kring djuren som kan försörja sig, inte bara inom veterinärbranschen.
- att färre människor antagligen framöver kommer att ha råd att ha djur är även en klassfråga och kan även få påverkan på måendet hos många människor där djur har en positiv inverkan.
- riskkapitalbolagens intåg i veterinärbranschen har utan tvekan drivit på kostnadsbilden. Kostnaderna för veterinärvård har "skenat" de senaste åren med höjningar som nog INGEN annan bransch har lyckats med (ca 70% senaste 7 åren enligt vissa källor, andra nämner 40-60% - alldeles oavsett siffra så är det höjningar LÅNGT över den normala kostnadshöjningen och inflationen). Riskkapitalbolagen tog första besluten sedan har alla andra aktörer (privatpraktiserande, Jordbruksverket mfl) följt efter. Det är en olycklig men naturlig följd när någon aktör lyckas höja sina priser. Även om det inte finns någon officiell kartellbildning så blir det en inofficiell sådan.
- den höga benägenheten att ha sina djur försäkrade har nog också tveklöst drivit upp kostnaderna. Såväl försäkringsbolag som veterinärbranschen tjänar på förhållandet att de flesta djur är försäkrade. Första frågan man i allmänhet får är "är ditt djur försäkrat?" Om inte det hade betydelse för behandlingen (vad och hur mkt man gör) - så varför frågar man direkt, utan att ens först undersökt djuret? Det naturliga hade istället varit att undersöka, ge förslag på tänkbara behandlingar/åtgärder och kostnader för dessa och sedan överlåtit åt djurägaren att bestämma vad man skall göra. Om man i samband med detta DÅ frågar om djuret är försäkrat vore mer naturligt.
- det finns många branscher inom hästvärlden där det är svårt (för att säga närmast omöjligt) att få ekonomi på sin verksamhet. Tänker då speciellt på inackorderingar, ridlektioner/tillridning/inridning, avel m m. Naturligtvis finns det inom även de områdena de som lyckas få till verkligt bärkraftiga verksamheter där man inte bara kan ha vinst på själva verksamheten utan även har möjlighet att ta ut vettiga löner och till pensionen. Men för varje sådant hästföretag finns det 10-tals där något (ofta lön för arbetet o pensionen) får stryka på foten. Rent krasst så borde nog minst 50% av alla hästföretag av ovanstående sort läggas ner (eller aldrig startats) pga dålig lönsamhet. (Det som gör att de ändå startas och fortsätter drivas är att hästmänniskor ofta drivs av intresse o passion för hästsporten.) Då kanske de som fanns kvar faktiskt kunde försörja sig på sin verksamhet. Men å andra sidan skulle då många hästägare inte längre ha råd att ha kvar sina hästar...
Som jag ser det så är de enda hästbranscher som har kunnat prissätta på ett sätt som är ett krav för i princip alla andra branscher är hovslagare och veterinärer. Detta eftersom det är sådana tjänster som hästägare MÅSTE ha. De flesta andra branscher bygger antingen på att tillgång och efterfrågan styr (t.ex uppstallningar), att kostnadsbilden i omgivningen gör att det är omöjligt att sätta priserna som man egentligen borde och att det tyvärr fortfarande finns en hel del som svartjobbar och ibland pressar priser (inte alltid de är billigare) men åtminstone snedvrider konkurrensen.
Hela hästsektorn är i kris....
Hästbranschen - en bransch i kris?
Om jag själv skall svara på ovanstående fråga så säger jag JA. Jag tror dessutom vi bara är i början av krisen...
ALLT kring hästen blir dyrare (även hästarna själva) - allt ifrån uppstallning, foder, hovslageri, tävlande, träningar/kurser och för att inte tala om försäkringar och veterinärkostnader. Allt detta gör att allt fler väljer bort att ha egen häst och att tävla, det syns inte minst på de allt mer minskande antalet tävlande och tävlingar.
Lägger man dessutom till att människors vilja till ideellt arbete (som idag håller ner priserna på vissa områden) minskar och att allt färre väljer att skaffa häst (både av ekonomiska skäl som andra) så kommer antagligen krisen rulla på allt snabbare. Personligen tror jag att många av de som idag har häst kanske kommer att ha kvar nuvarande häst, men när den är borta (såld eller avlivad) så skaffar de ingen ny. Tillväxten av yngre människor som skaffar häst minskar, framför allt när man själv (och inte föräldrarna) betalar.
Fler och fler människor ifrågasätter dessutom vår användning av hästarna - och väljer kanske bort detta pga etiska skäl.
Ovanstående kommer att negativt påverka hästnäringen på alla plan - färre hästar/hästägare, mindre behov av kringnäringar - hovslageri, veterinärvård, försäkringar, uppstallningar, tränare, tävlingar, foderproducenter, utrustningsbutiker, olika alternativbehandlare osv.
Finns det då inga ljuspunkter i ovanstående? Ja, det skulle möjligtvis vara ridskolorna - de får nya möjligheter att erbjuda lektioner för de som inte har råd eller vill ha egen häst, "egen-häst-koncept" osv. Men även ridskolorna drabbas av de allt tuffare ekonomiska förutsättningarna. Människors kärvare ekonomiska förutsättningar gör att många inte ens har råd att rida på ridskola.
Personligen tror jag det blir väldigt svårt att påverka/hindra denna nedåtgående trend. Varken enskilda eller organisationer kan påverka de ekonomiska förutsättningarna och inte heller människors vilja att skaffa häst. Ridsport kommer antagligen att återigen bli en extrem rikemanssport... Hoppas jag har fel, men tyvärr är det inte mycket som tyder på det.
lördag 11 oktober 2025
Skyttegravskrig och polarisering
Vad som skulle behövas inom hästvärlden (nu pratar jag främst om Sverige eftersom det är där jag befinner mig, ute i världen finns det företeelser som är ljusår ifrån det vi ändå i någon mån anser acceptabelt) är att vi gemensamt satte oss ner och försökte komma fram till riktlinjer för vad vi anser vara acceptabelt och inte samt att man enades om dessa. Riktlinjer som utgår ifrån vad vetenskap och forskning kommit fram till är gynnsamt för HÄSTEN utan att ta hänsyn till nuvarande strukturer och metoder inom hästvärlden. Kommer vi någon gång lyckas med det??? Ytterst tveksamt om man skall döma av tonen på sociala medier där pajkastningen och polariseringen dagligen når allt högre höjder... Det är inte underligt att det finns krig i världen när vi inte ens kan komma överens om gränsdragningen mellan nyttjande och UTnyttjande av djuret hästen. Personligen så anser jag att vi (hästen och människan) kan ha ömsesidig nytta av att hästen finns i våra liv. Förhållandet kan aldrig bli helt jämlikt eftersom vi som människor har yttersta ansvaret och besluten för det mesta som händer i hästarnas liv, men vi kan ofta ta betydligt mera hänsyn till vad som är bästa möjliga för hästarna.
Det kinesiska tecknet för "förändring" är 變 (biàn). I kinesiska mytologin används tecknet för såväl "fara" som "möjlighet" - så det är förståeligt att de som nu hårdnackat håller fast vid tidigare tankesätt och metoder känner sig hotade av dagens ifrågasättande och forskning men samtidigt är nuvarande paradigmskifte (som jag tror vi är inne i) även en möjlighet. En möjlighet att skapa en bättre och mera hållbar hästsport som (och inte bara i ord) har hästarnas bästa för ögonen, Vi KAN göra det tillsammans men frågan är om vi kommer att göra det? Och framför allt - kommer vi göra det i tid innan andra krafter (myndigheter, allmänhet m m) tar över besluten i frågan?
måndag 15 september 2025
Ideella organisationer får de styrelser man förtjänar...
Ovanstående är något som Janne Wigdell (bl.a folkhögskolelärare på Strömsholm som arbetade mycket med föreningsteknik och även rådgivning till föreningar) ofta sa. Vad han menade var att för att få en bra styrelse i en ideell organisation så måste man som enskild medlem vara villig att engagera sig. Åtminstone så pass att man deltar på föreningens årsmöte och kan rösta fram de personer man vill ha i styrelsen, men även helst att man själv är villig att på något sätt engagera sig ideellt - i styrelsen, i någon arbetsgrupp eller sektion eller liknande. För gör man inte det skall man inte bli förvånad om sedan inte föreningen fungerar som man önskar. Föreningen är summan av sina medlemmar!
Styrelsens sammansättning har stor betydelse för hur föreningen fungerar. Inte minst ordförande eftersom det är hen som skall hålla samman resten av styrelsen och "leda o fördela arbetet", men även de övriga i styrelsen har stor betydelse. Styrelsen bör bestå av människor från olika intresseinriktningar i föreningen, helst någotsånär proportionellt fördelade efter de inriktningar som finns inom föreningen. MEN med det sagt - när man går in i en styrelse så måste man där bortse ifrån sina eventuella särintressen och arbeta för HELA föreningens bästa.
Valberedningen (som väljs vid varje årsmöte) är en av de allra viktigaste rollerna i föreningen - de skall bevaka dels att den tillsatta styrelsen sköter sitt uppdrag under året men även ta fram nya namn till kommande årsmöte. Personer som har rätt kompetens och som kompletterar den befintliga styrelsen. Personer i styrelsen som inte deltagit under året som gått (eller som misskött sitt uppdrag) bör inte väljas om, även om vederbörande säjer sig villig att sitta kvar på sin position... För föreningen är det viktigt att de som ingår i styrelsen både är medvetna om vad uppdraget innebär men även att man är villig/har möjlighet att lägga tid och energi på föreningsarbetet.
Valberedningen skall börja jobba direkt efter avslutat årsmöte fram till nästa årsmöte - dels för att fortlöpande följa styrelsens arbete men även för att tidigt börja rekryteringsprocessen för att ta fram nya namn till kommande årsmöte. De bör även ha "örat mot marken" och försöka kolla av hur medlemmarna uppfattar styrelsens arbete, är man nöjd eller missnöjd och vad beror det på?
Varför skriver jag detta nu - det känns kanske långt innan nästa årsmöte (som i en ridsportförening skall genomföras senast sista februari (andra föreningar/organisationer kan ha andra "sista datum" för årsmöte) men tiden går fort. Kolla med just "din" organisation när ert årsmöte genomförs. Snart är vi där - ta reda på vilka som sitter i "din" valberedning och ta kontakt med dem om du har synpunkter på befintlig styrelses arbete och/eller du har förslag på tänkbara kandidater till årsmötet. Genom att göra det tidigt så underlättar du valberedningens arbete!
När Janne W fick samtal från medlemmar som var missnöjda över hur deras förening sköttes så var hans första fråga "Var du på senaste årsmötet?" Svarade personen "nej" så var Jannes reaktion "skyll dig själv!" för skall man hård dra det så är årsmötet medlemmars enda sätt att på allvar påverka föreningen. Genom motioner och att engagera sig i personvalen. Mellan årsmötena så är det styrelsen som beslutar allt - man kan naturligtvis lämna in skrivelser m m till styrelsen även då men det är då helt upp till styrelsen att agera eller inte agera på de förslag som kommer in. Genom att skriva motioner till årsmötet är det däremot upp till de deltagande medlemmarna att besluta i frågan. Styrelsen kan ge rekommendation i frågan (motionen) till årsmötet men det är ÅRSMÖTET som beslutar. Alltför få skriver motioner till föreningar/distrikt/förbund. Motioner är ett konkret sätt att öka demokratin i en organisation.
Svenska Ridsportförbundets centrala organisation, distrikt och föreningar är alla IDEELLA verksamheter där demokrati och medlemsinflytande är hörnstenar. Ridskoledrivande föreningar har förutom de rent ideella delarna även ett yttersta ansvar för ridskoledriften, arbetsmiljöansvar (för anställd personal) m m. Ett ansvar som inte helt kan överlåtas till anställd personal utan som styrelsen fortfarande har det yttersta ansvaret för. Vissa ridskolor har dock arrenderat ut själva ridskoledriften till privat ridskoleägare som då sköter allt som rör ridskoleverksamheten, men det är fortfarande upp till den ideella styrelsen att sätta ramarna för hur den verksamheten skall bedrivas - för det är på uppdrag av den ideella föreningen. I sådana situationer är det oerhört viktigt att det finns tydliga avtal mellan förening och ridskoleägare vilket SvRF kan ge rådgivning kring. I Norrbotten är ovanstående konstellation inte så vanligt men i övriga Sverige är det relativt vanligt.
Som i så många andra sammanhang så är ledningen (ordförande, styrelse mfl) de som formar organisationen - en bra sammansatt och fungerande styrelse kan skapa en livfull, demokratisk och väl fungerande organisation. En icke fungerande styrelse kan å andra sidan snabbt rasera verksamheter som tidigare fungerat. Så vill du påverka din förening och delta i det demokratiska, ideella arbetet - ENGAGERA dig!
Idrotts Sverige får allt svårare att rekrytera ideella krafter, många vill inte/orkar inte engagera sig ideellt. Det ger negativa effekter för alla föreningar - inte minst ekonomiska. Skall allt göras av anställd personal och/eller privata företagare så får vi räkna med kraftiga fördyringar av allt som våra föreningar idag arrangerar. Så för att fortsätta driva ridsportens föreningar ideellt så krävs att just DU engagerar dig - för den där "alla, någon annan och ingen" får sällan särskilt mycket gjort...
torsdag 4 september 2025
Farsen inom hästvärlden
Egentligen är uttrycket "fars" fel utryck för vad som (inte) händer i hästvärlden. Dimridåer är kanske mer korrekt...
- Low-end abuse: Up to six months
- Mid-range abuse: between six months and three years
- Top-end abuse: three to ten years
- Maximum abuse: ten years to life
onsdag 2 april 2025
Vägen som lett oss hit...
HÄR kan du läsa denna.
måndag 26 augusti 2024
Inte mycket i livet är svart eller vitt
Nedanstående skrev jag för en tid sedan. Med det nyligen genomförda OS:et så är frågorna än mer aktuella.
Just nu pågår en rätt intensiv debatt kring hästvälfärd som handlar om skall man rida/tävla hästen eller ej. Bl.a har Jonna Bornemark, Petra Andersson deltagit i en podd (Filosofiska rummet) där frågeställningen är "Är det moraliskt försvarbart att tävla med hästar?"
Som respons på detta har Ponnymamman skrivit dels en krönika i tidningen Ridsport men även en längre artikel på sin egen sida.
Som i så många andra frågor inom hästvärlden är även denna starkt polariserad. Från den ena ytterkanten "självklart gillar/älskar hästar att tävla" till den andra "tävling med djur är under inga omständigheter försvarbart"...
Som vanligt finns kanske sanningen någonstans mitt emellan. Personligen tror jag inte att hästar överhuvud taget gillar eller har någon synpunkt på TÄVLING per se. De har ingen uppfattning om vad tävling innebär. Däremot kan de gilla det tävling innebär - se nya miljöer och andra hästar, sträcka ut i galopp tillsammans med andra hästar, den energiska stämningen på tävlingsplatser, kanske t.o.m hoppa ett o annat hinder :-) osv. Men, dessa saker kan tillgodoses via andra saker än just tävling. Själva tävlingen är ett mänskligt påfund. Något som görs för människans skull och ambitioner. Det ska vi inte hymla med.
Dessutom måste man vara lyhörd för de olika hästarnas reaktioner inför tävlingssituationen. Verkar hästen uppskatta tävlingssituationen eller innebär den enbart mera stress för individen? Ibland kan detta vara svårt att uppfatta eller kan missuppfattas. T.ex en häst som springer mot hinder behöver inte nödvändigtvis innebära att den gillar att hoppa. Det kan även vara ett tecken på stress.
Ovanstående gäller tävlingar på lägre nivåer och i närområdet, tävling på elitnivå är jag mera tveksam till om det alls är etiskt försvarbart. Dels för att den stora mängden pengar som står på spel ofta innebär att etiska ställningstagande o hänsyn till hästarna får ta plats i baksätet, men även för att resande långa sträckor o t.o.m med flyg till andra sidan världen egentligen varken är miljömässigt eller hästvälfärdsmässigt försvarbart. Dessutom lever de hästarna ett liv långt ifrån ett normalt hästliv (åtminstone i långa perioder) när det gäller sociala kontakter med andra hästar, hagvistelse osv.
När man lyssnar på debatten så kan man lätt få intrycket att antingen skall hästar tävlas eller så ska de gå i hagen hela dagarna. Det finns ju faktiskt en massa saker mellan dessa två, där tävling inte behöver vara en del, men inte heller att göra ingenting med hästen.
Personligen har jag svårt för "svart-vita" argument och fanatism (oavsett vad det gäller). Vi bör (om vi människor nu är så intelligenta som vi verkar tro) kunna komma fram till kompromisser där såväl människors önskan att tävla OCH hästarnas välfärd blir tillgodosedda. Det kanske inte går med dagens tävlingssystem och tävlingsformer, men i någon form borde det gå, åtminstone på lägre nivåer. Att t.ex börja tillämpa Andrew McLeans förslag på bedömningssystem i dressyr är ett förslag. Tävlingsformer och system (nya?) som verkligen uppfyller de två första paragraferna i Code of Conduct" är andra:
- § Inom all hästsport är omsorgen om och omvårdnaden av hästen av yttersta vikt.
- § Hästens välbefinnande skall alltid komma i första hand, före krav från uppfödare, tränare, ryttare, ägare, hästhandlare, organisatör, sponsorer, media och funktionärer.
Vi har senaste åren kommit in i vad jag upplever är ett paradigmskifte, hur hästsporten kommer att klara av att hantera detta återstår att se. En sak är dock säker - stoppa huvudet i sanden och förneka att förändring kommer att krävas är INTE en lösning....
söndag 25 augusti 2024
Att vara hästägare, ryttare och människa
torsdag 8 augusti 2024
Till vilket pris?
Två viktiga frågor man ständigt skall ställa sig - "varför?" och "vad kostar det?" VEM det kostar har ett självklart svar - det är ALLTID hästen som får betala priset för det vi gör med dem, ibland med det ultimata priset = en för tidig död! Det är inte hästen som valt att vara i vår tjänst utan den är helt och hållet utelämnad åt våra önskningar, behov och självförverkligande. För hästar är inte prestation, tävling eller ens att någon skall sitta på deras rygg viktigt eller nödvändigt. De söker i första hand mat, vatten, gemenskap med andra hästar, trygghet, stora utrymmen att vistas på och skydd mot skador/faror. Tävling/ridning är något som VI människor önskar, inte hästarna.
Det finns inom hästsporten ett antal discipliner och användningsområden - ridning, körning, gymkhana, voltige, hoppning, dressyr, western, WE osv. Det finns även ett antal ridsystem med olika synsätt och praktiker. Alla säger sig vara den enda rätta vägen... När man tar ställning till vilket system/användningsområde man skall utöva måste man alltid ställa sig frågan - vilket pris betalar hästen i detta system/användningsområde? Vad betalar hästen på både kort och lång sikt?
Det vore enkelt att välja system inom ridningen om vissa system inte fungerade. Men handen på hjärtat - väldigt många etiskt tveksamma träningsmetoder "fungerar" - åtminstone ett tag. Dels för att hästar är suveräna på att anpassa sig till olika träningsmetoder, såväl fysiskt som psykiskt. Dels har de i motsats till oss fyra ben så de kan hålla sig på benen TROTS närmast obefintlig balans, de är oftast "snälla" och gör det vi begär trots att de egentligen kanske borde kasta av oss och sen trampa oss sönder och samman. Vad man istället måste fråga sig är - vilket pris betalar de?
Många tränar t.ex regelmässigt i olika grader av hyperflexion (nosen bakom lod och 2-3 halskotan som högsta punkt) trots att det finns forskning som visar vilka skadliga effekter detta har på sikt. Samma gäller ridning i spänning och/eller höga hastigheter. Även extremt långsamma hastigheter i kraftig framvikt är vanlig inom vissa ridgrenar. Diverse inspänningar som hindrar hästen från att själv balansera sig. Högt tryck på hästens laner via betsling, hårt åtspända nosgrimmor. Träning/tävling på MYCKET unga individer. Ridning med rörelsestörda gångarter som t.ex inom dressyren, westerns pleasureklasser m m.
Ryttare kan vara oerhört skickliga tekniskt (dvs att de får hästarna att göra det som begärs) utan att de nödvändigtvis använder etiska träningsmetoder. Man bör skilja på skicklighet på det man väljer att göra och om det man gör är etiskt försvarbart. Detta eftersom de två sakerna tyvärr inte alltid går hand i hand. Dessutom är prestation hos hästen och hästvälfärd inte heller någon tillförlitlig måttstock för hästvälfärd. Hästar KAN (och gör det också) prestera på hög nivå utan att hästvälfärden behöver vara god.
Vi måste alla komma ihåg att vi har blivit anförtrodda en levande, kännande varelse, En varelse som vi har det största ansvaret av allt för - att hedra och värna dess liv.
Så nästa gång du lär dig något nytt, eller ser en professionell ryttare som du ser rida på ett särskilt sätt, fråga dig själv "till vilket pris"? När du förstår/vet vad priset hästen får betala, först då (och endast då) har du möjlighet att på ett ansvarsfullt sätt, eventuellt göra förändringar i din egen ridning.
För kom ihåg - allt är inte guld som glimmar...
fredag 26 juli 2024
Pandoras ask
Elitryttarna själva säger oftast inget, varken när det rör dem själv eller någon kollega. De förklarar eller försvarar inte sitt agerande utan konstaterar oftast "jag står för det jag gör" el liknande. Tiga ihjäl ifrågasättande eller hota med stämning är också vanliga strategier. Dujardin är den första (vad jag vet) som åtminstone på något sätt tagit ansvar och erkänt att hon agerat felaktigt (om det verkligen sen är ärligt menat eller bara försök till "damagecontrol" vet inte jag). I hennes fall har dock både kollegor (och även vänner) tagit offentligt avstånd både från (vad jag förstår) hennes agerande som henne. Ironisk tog även några från rollkurmaffian och andra som själva inte verkar riktigt rent mjöl i påsen detta avstånd. Råttorna lämnar skeppet i försök att rädda sig själva. Samma skedde inledningsvis mot Helgstrand. Det visade sig dock enbart vara spel för galleriet, inte minst genom att några av samma ryttare tagit över Helgstrands hästar och därmed indirekt stöttar honom...
onsdag 22 maj 2024
Kejsarna/kejsarinnorna har inga kläder...
Vi människor vill inget hellre än att följa strömmen. De allra flesta av oss yppar ogärna åsikter som avviker mot rådande konsensus. Vi utövar en egen "självcensur". Detta eftersom att i många sammanhang kan "för" ärligt uttalade åsikter straffa sig ordentligt. Att man blir "persona non grata" i vissa kretsar, att man tappar vänner, t.o.m att man blir av med sitt jobb/inte får något jobb, att man smutskastas och hamnar ute i kylan. Om dessa åsikter senare visar sig stämma och konsensus ändras har inget med saken att göra.
Inom hästsporten har ovanstående yttrat sig så att minsta lilla kritik av systemfel inom hästsporten hårt har tryckts ner. För att inte tala om någon mot förmodan vågat ha synpunkter på specifika ryttare.
Vi har senaste året (åren) dock sett en rejäl svängning i sociala medier angående hästvälfärdsfrågor. De utövare som tidigare var "nontouchables" är inte det i samma utsträckning. Kritik mot dessas träningsmetoder och ridning allmänt har ökat drastiskt.
Som jag skrivit MÅNGA gånger är dock inte enskilda ryttares ridning det egentliga problemet. Det är istället de systemfel som gjort att deras träningsmetoder/ridning haft/har framgång. Att de belönats via tävlingsresultat, pengar och "fame". Hästsporten MÅSTE komma till rätta med systemfelen, annars kommer bara ryttarna att avlösa varandra. Det ska helt enkelt inte löna sig att använda oetiska träningsmetoder och hästhållning!
I sociala medier kan ovanstående självcensur innebära att man inte vågar dela inlägg som avviker mot konsensusuppfattningen. Väldigt många människor väljer att inte yppa sina åsikter förrän det känns "tryggt" att göra så. Det är få människor som vågar simma mot strömmen.
"Vet inte vad som är värst - dumhet eller spelad dumhet"
Finns ett citat som jag gillar "när du förändrar ditt sätt att se så förändras det du ser". När man börjar se andra saker än tidigare så kan man inte längre o-se. Min upplevelse är att allt fler har förändrat sitt sätt och se och nu tydligt kan se att många av sportens "kejsare/kejsarinnor" i själva verket är "nakna". Desto fler i stimmet som ändrar riktning, desto fler kommer att göra detsamma.
Säkerhet med häst?
söndag 31 december 2023
Nyårskrönika 2024 - vad händer nu?
onsdag 22 november 2023
Ryttaransvar
onsdag 8 november 2023
Kognitiv dissonans inom hästsporten
"Teorin om kognitiv dissonans – känslan av obehag som uppstår när en persons moraliska uppfattning och agerande går emot varandra – introducerades av socialpsykologen Festinger (1957) i sin bok A Theory of Cognitive Dissonance.
Kognitiv dissonans betyder “tankekonflikt”. När vi handlar på ett sätt som inte överensstämmer med våra kunskaper och erfarenheter uppstår det då en kognitiv dissonans, alltså en tankekonflikt.
Kognitiv dissonans är en term som används för att beskriva den psykologiska obehagskänslan som fås genom att samtidigt hålla två eller flera oförenliga trossatser, attityder eller värdegrunder. Att vara konsekvent när det kommer till vårt förhållningssätt är viktigt för psykologisk stabilitet. Att ha åsikter som är självmotsägande skapar därmed oro och obehagskänsla. Man behöver inte nödvändigtvis vara medveten om orsaken till den kognitiva dissonansen. Vanligtvis är det snarare tvärtom, man brukar omedvetet undvika tankegångar som betonar dissonans.
Kognitiv dissonans är inte exklusivt för mentala processer. Om man håller en viss attityd, värdegrund eller trossats och i sitt beteende motsäger den, har man perfekt grogrund för kognitiv dissonans, alltså ett omedvetet undvikande av bemötandet av två oförenliga aspekter av ens person. I extrema fall fungerar det som en sorts försvarsmekanism mot svåra obehagskänslor och stress. Kognitiv dissonans kan därmed avvecklas enbart under längre perioder.
Inkonsekventa inställningar eller beteenden motiverar olika sorters individuella hanteringsstrategier. För att lindra obehaget av kognitiv dissonans är det vanligt att man försöker bortförklara, förneka eller undvika ny information som ifrågasätter en befintlig värdegrund."
(texten ovan är hämtad via google)
Du kanske nu frågar dig, vad har ovanstående med hästsporten att göra? En hel del skulle jag säga för det kan nämligen till stora delar förklara den faktaresistens som finns inom hästsporten. Att många ryttare väljer att inte ta till sig forskning som kommer fram kan nog i många fall vara ren självbevarelsedrift. För OM man börjar lyssna och reflektera kring forskningen så blir det ofta väldigt jobbigt, därför väljer man helt enkelt att stänga öronen/ögonen. Alla har vi egna exempel på (är jag helt övertygad om) sådan kognitiv dissonans. Både i hästvärlden men även i livet i stort. Människors lidande i såväl vår närhet som i världen, djur som far illa osv.
I hästsporten handlar det ofta om att vi blundar för att det vi gör med/mot våra hästar kanske orsakar dem skada. Eller åtminstone inte är är till deras förmån. Rida/inte rida, tävla/inte tävla, ha hästen i hagen/inte i hagen, ensam/med andra hästar, med eller utan täcke, vilken utrustning vi använder, vilka träningsmetoder vi använder osv, osv. Listan kan göras lång.
Att börja reflektera kring ovanstående ÄR tufft. Många väljer då istället att nonchalera det som går emot ens uppfattningar och nuvarande värdegrunder. Det är enklast så... Man kan då, med "rent samvete" fortsätta med det man gör som om inget hänt.
Vi har alla våra "bias", dvs valda sanningar. Om hästar/ridning och det mesta annat. Vi har en benägenhet att lättare ta till oss sådant som bekräftar våra valda sanningar än de som motsäger dem. Ofta är vi inte ens medveten om våra valda sanningar, de blir uppenbara först när vi konfronteras med andras valda sanningar och att dessa går emot våra egna. Vi umgås dessutom mest och oftast med de som tillhör samma "tankebubbla" som man själv tillhör. "Man blir som man umgås" 😊 Att reflektera kring vilka bias man har, och även diskutera med de som har avvikande uppfattningar, utvecklar men kan tidvis vara jobbigt.
Hästägande/ridning/körning/användning kommer alltid vara en avvägning och kompromiss mellan vad som är bäst för hästen, vad som tillfredsställer oss människors mål/ambititioner/behov/orsak till hästägandet, genomförbarhet ekonomiskt och i övrigt m m. Vår uppgift är att göra (för hästen) så kloka val som det bara är möjligt med de förutsättningar som finns. Vissa delar kanske är svåra (eller inte går) att påverka, annat kan vi utan problem påverka. Utrustning, arbete och träningsmetoder är exempel på sådant som är relativt lätt att påverka om vi vill.
Vi ser just nu en stark "strutsmentalitet" inom stora delar av hästvärlden. Trots mycket forskning, faktabaserad evidens m m så fortsätter många med saker som bevisligen är negativt för hästen - det kan vara träningsmetoder, användning av viss utrustning, neka hästen sociala interaktioner med andra hästar osv. Att öppna dörren för tanken att dessa saker är skadliga för hästens välbefinnande hotar människans (både den enskilda människan som kollektivets) rättfärdigande att rida, tävla, hålla hästar på det sätt som fram till nu varit accepterade och vanliga sätt. Personligen tror jag dock att vi är i inledningen av ett paradigmskifte på hur vi ser på hästar och till deras relation med oss människor, för allt fler människor börjar ifrågasätta de sätt vi interagerat med hästar fram till dags datum. Förhoppningsvis kommer detta paradigmskifte innebära förbättringar för våra hästar.
torsdag 5 oktober 2023
Är den "ideella eran" inom hästsporten snart över?
Många ridsportföreningar, stora som små, har idag problem med att hitta människor som vill engagera sig ideellt. Man har svårt att hitta medlemmar som vill gå in i styrelsen, framför allt på de "tyngre" posterna som ordförande, kassör och sekreterare, men även på övriga platser i föreningen.
Man har även svårt att engagera medlemmar att jobba i föreningen på olika sätt - som tävlingsfunktionärer, drivande när det gäller skapa aktiviteter för föreningens medlemmar, sälja olika produkter, baka m m, m m.
När jag började inom ridsporten som tonåring (på 70-talet) så var det närmast självklart och obligatoriskt att engagera sig ideellt. Inte bara med sådant som gav egen vinning utan även sådant som främst gynnade andra. När jag tittar tillbaka på mitt ideella engagemang i olika föreningar under alla dessa år (snart 50 år) så har jag naturligtvis fått "betalt" på olika sätt - främst genom en massa roliga upplevelser, gemenskap och möjligheter. Även mitt yrke (ridlärare och utbildningskonsulent i ett ridsportdistrikt) har jag till stora delar mitt ideella engagemang att tacka för. Jag har även haft möjligheten att hjälp till med att styra föreningars inriktning och kunnat skapa aktiviteter som jag själv varit intresserad av. Jag har även jobbat mycket för andra, främst som tävlingsarrangör/tävlingsfunktionär, trots att mitt egna tävlingsintresse inte varit särskilt stort. Även varit med om att skapa massor med aktiviteter för barn och ungdomar utan att själv ha barn.
Jag upplever att i dagens samhälle finns det några saker som alltmer styr det ideella engagemanget - det är "what´s in it for me?" och devisen "alla och någon annan skall göra det". Dvs att om man inte upplever någon direkt "pay-back" på sitt engagemang då är man inte intresserad. Det vanligaste argumentet är "jag har inte tid" eller bara total tystnad om ideell hjälp efterfrågas. Detta innebär att man gärna ser att "någon annan" ser till att ordna aktiviteter, vara funktionärer, sitta i styrelsen osv.
Problemet med ovanstående egoistiska spridning innebär dock att till slut finns det ingen "någon annan" kvar och då faller mycket inom hästsporten. För finns det inga ideella krafter kvar innebär det att föreningar läggs ner, att de enda tävlingar som anordnas är de som har avlönade funktionärer. Det sistnämnda skulle innebära enorma kostnader där tävlingar i ännu högre utsträckning skulle bli endast för de med tjock börs.
De verkligt ideella medlemmarna i alla våra ridsportföreningar har ENORMT stor betydelse! Utan dem så blir såväl utbudet som priset på många hästrelaterade verksamheter betydligt magrare/dyrare än idag. Skall allt som idag görs ideellt göras av avlönade personer kommer alla priser drastiskt höjas och antalet tävlingar antagligen minskas. Så uppskatta de som jobbar ideellt i din förening och gör även något själv annars kanske det, inom en inte alltför lång framtid, inte kommer att finnas kvar det som du använder dig av. Och finns det kvar kommer det att bli till en betydligt högre prislapp!
Som det ser ut som idag så är dessa "alla och någon annan" på väg att gå i strejk. Kan vi göra något för att påverka denna samhällsutveckling (det är inte bara ridsporten som har dessa problem) eller är det bara att acceptera förändringarna som kommer att ske?
måndag 18 september 2023
Systemfel, enskilda ryttare, detaljer och "what-about-ism"

Bilden visar Inez Fischer-Credo på fullblodsstoet Gordina, en tidigare kapplöpningshäst, under en Grand Prix 1959 vid en tävling i Vancover, British Columbia.
Jag har länge varit engagerad i frågor gällande hästvälfärd. Under mina över 50 år inom hästsporten har jag både sett företeelser komma och gå men även under den tiden omvärderat mina egna åsikter och praktiker.
![]() |
| Bilden visar Inez Fischer-Credo på fullblodsstoet Gordina, en tidigare kapplöpningshäst, under en Grand Prix 1959 vid en tävling i Vancover, British Columbia. |
Jag har under ganska många år nu varit kritisk till vissa företeelser inom hästsporten. Från början mest på hemmaplan och i min omedelbara närhet. På senare år allt mer offentligt och sedan 2018 som ordförande i föreningen EquiEthics som bildades just med syfte att lyfta hästvälfärdsfrågor generellt men inom främst dressyren specifikt.
Något som kommer upp gång efter gång - det är frågan varför jag/vi i vår kritik ger specifika exempel på ryttare. En fråga som jag gång på gång även bemött. Vilka enskilda ryttare som gör (eller inte gör saker) är egentligen aldrig intressant! Vad som ÄR intressesant är VAD de gör och framför allt vad i systemet som gör att de kan fortsätta göra det som de gör. Allra helst skulle jag helt vilja undvika konkreta exempel men ibland (ganska ofta) är de nödvändiga för att tydliggöra vad man är kritisk mot. Så långt det är möjligt så brukar åtminstone jag, "avidentifiera" ryttare så gott jag kan, dels för att fokus inte direkt skall flyttas över till VEM det är, istället för vad hästen utsätts för men också för att kritik av enskilda ryttare inte är syftet med kritiken. När det gäller video är det dock ofta svårt och även med bilder kan det vara det, människor i sporten känner ofta igen ekipage.
Kommer vi inte åt systemfelen inom hästsporten (bl.a LDR/hyperflexion/rollkur - "same shit, different names", hårt åtspända nosgrimmor) så kommer bara ryttarna att avlösa varandra.
Kan också bli frustrerad på den diskussion som förs i sociala medier - den spårar ofta ur i "what-about-ism", upphakning på detaljer (varför man kritiserar en detalj och inte tittar på helheten, eller någon annan detalj), "det var minsann inte bättre förr", man efterlyser ännu mera forskning (trots att det finns en hel del, men det räknas då ofta vara "fel" forskning eller inte tillräckligt stora och många forskningsstudier), "visa hur du själv rider" osv.
Allt var definitivt inte bättre förr. Bra och mindre bra ridning har funnits i alla århundraden. Skillnaden idag är att den mindre bra ridningen (ur hästens synvinkel) allt för ofta premieras i tävlingssammanhang. En sak som t.ex tidigare direkt fått konsekvenser i betygsättningen är nosen bakom lod, gapande munnar, oregelbundna gångarter m m. Så är det inte idag - dessa saker kan ofta på betyg på 7-9, ja t.o.m 10. Den ridning som dessutom ofta förekommer på framridningar skulle tidigare direkt resulterat i åtminstone tillsägningar och t.o.m avstängning.
Självklart finns det många saker som kan diskuteras inom hästvärlden på alla nivåer och områden och det finns även gradskillnader i vilket elände de orsakar för våra hästar men som enskild person fokuserar man ofta på just de detaljer som intresserar en mest. I mitt fall är det den påverkan på HELA hästvärlden som elitsporten har - det är den som syns, får mest mediauppmärksamhet och som dessutom påverkar alla nivåer nedanför. För det som eliten/förebilderna gör och får "betalt" för sipprar neråt till alla nivåer. Det som blir norm på högsta nivå blir sedan norm inom stora delar av hästsporten. Därför har dessa toppryttare/tränare stort ansvar inte bara gentemot hästarna utan även hela hästvärlden. Jag är mest intresserad av dressyr men problem finns i alla grenar, mer eller mindre.
Om jag skriver en artikel eller inlägg så är jag intresserad av systemfelen och helheten men använder ofta enskilda exempel (t.ex triangulerande piaff som i ett av de senaste av mina inlägg). Piaffen är dock bara ett EXEMPEL, det handlar inte om just piaffen och inte heller om den häst/ryttare som jag använde som exempel. Just detta inlägg handlade om det faktum (för det är faktiskt ett faktum) att man dels inte bedömer enligt det egna regelverket (TR) men inte heller tar hänsyn till den biomekaniska forskningen som finns på området. Kort sagt så premierar man ofta felaktig ridning, enligt min uppfattning.
Det finns tusen och en ursäkter/bortförklaringar varför just en specifik ryttare visar ridning som inte följer TR och varför domarna inte dömer enligt TR men faktum kvarstår att den ridning som visas blir norm på alla nivåer eftersom många ryttare anser att det som vinner priser/får höga poäng måste vara rätt och riktigt. Unga hästar, inte starka nog, det är inte lätt att rida (gudarna skall veta att det är det inte) osv används som argument. Men, dels är det skillnad på ryttare som skall föreställa absoluta toppnivå och hobbyryttare, dels borde vi kunna förvänta oss av elitryttarna på EM, OS nivå att de dels använder biomekaniskt riktiga träningsmetoder men även kan lära en häst en i grunden riktig piaff. Finns det stora felaktigheter i t.ex piaff i början av hästens karriär finns det dessutom små möjligheter att detta "rättar till sig när hästen blir starkare". För hästar som lärt sig en felaktig mekanik för att lösa problem är svåra att lära om och det innebär först och främst att ryttaren/tränaren måste inse problemet. Mkt bättre med en mindre uttrycksfull piaff till att börja med som har en riktig biomekanik än en där hästen lärt sig triangulera, vagga från sida till sida eller liknande. Ett felaktigt inlärt rörelsemönster är svårt att bryta. Att ovanstående/nedanstående grava felaktigheter ändå kan resultera i poäng på 7-9,5 är anmärkningsvärt. Om en ryttare får betalt med 8,5 på en KRAFTIGT vaggande (från sida till sida) piaff, som enligt TR är ett gravt fel, vad skall man då ge en riktigt utförd piaff? Detta är ett faktiskt exempel från ett mästerskap för några år sedan, där en extremt vaggande (från sida till sida) piaff fick betyget 8,5.
I TR står bl.a "Även en liten fotflyttning bakåt, oregelbundna eller ryckande steg
med fram- eller bakben, ingen klar diagonal fotflyttning, överkorsande steg fram eller bak, svängande från den ena sidan till
den andra med framdelen eller bakdelen, breddade steg bak eller
fram, förflyttning för mycket framåt eller dubbelsteg, är alla grava
felaktigheter.
Målsättningen med piaff är att visa den högsta graden av samling
medan intrycket är att hästen förblir på stället.
Piaff är en mycket samlad, taktfast och eleverad rörelse."
En del undrar även vad ovanstående har med hästvälfärd att göra och då blir mitt svar - MASSOR! Vid varje stort mästerskap kan vi se otaliga bilder/filmer av hästar som visar gapande munnar, hårt åtspända nosgrimmor, stressade ritter, felaktig ohälsosam form, painface, oregelbundna gångarter osv. Något som enligt min uppfattning dessutom blivit alltmer vanligt genom åren. Det är inte förenligt med god hästvälfärd. Bara för att det finns ännu värre saker inom hästvärlden gör det inte ovanstående bättre.
Varför inte införa Andrew McLeans förslag till bedömingsskala? Detta skulle drastiskt förändra dressyren i positiv riktning för hästarna. Läs mer via länkarna
https://www.hippson.se/artikelarkivet/dressyr/han-vill-se-hastens-valfard-som.htm
https://www.youtube.com/watch?v=Z6wGiUO8FvQ En film om hur man kan se hästens stressignaler (finns engelsk undertext om man vill ha det)













