Självcensur och tystnadskulturer

Några nyårsreflektioner kring senaste tidens kraftiga reaktioner på SvRFs beslut att från 2027 att ändra möjligheten för barn under 13 år att tävla på elitnivå. Denna reaktion har skapat närmast gigantiska reaktioner från allt från "vanliga" ryttare/föräldrar till ett helt gäng elitryttare.

Jag har ingen egentlig uppfattning i själva sakfrågan även om jag inte är förvånad att den kommer upp. Redan för ca 10 år sedan (kommer inte ihåg exakt när, men var enligt uppgift redan 2013)  kom RF (Riksidrottsförbundet) med denna policyuppmaning till alla idrotter anslutna till dem. Många idrotter har även förändrat sina regelverk för länge sedan, så dock inte SvRF. Vilket är förvånande och jag har ingen insyn i varför det dröjt så länge. Kanske RF till slut krävt agerande från SvRFs sida? Vad man också kan reagera på är HUR man nu kommunicerat kommande förändringar. Eller rättare sagt knappt kommunicerat - exakt på vilket sätt och vilka tävlingar (förutom SM) som beslutet kommer att beröra är i skrivande stund väldigt oklart... Den (dåliga) hanteringen av frågan har onekligen orsakat mycket av turbulensen.

Men, min reflektion är egentligen inte ovanstående utan det faktum är att NU går många framträdande inom sporten "man ur huse" och öppet och kraftfullt protesterar och är upprörda över ovanstående beslut. Samma människor som när det gällt trygghetsfrågor/övergrepp samt skandaler när det gäller hästvälfärden i princip varit tysta som möss. Ingen upprördhet eller öppna ställningstaganden i de fallen... (Skrev detta för någon vecka sedan och ser nu att fler än jag, t.ex ponnymamman nu gjort samma reflektion).

Det finns inom ridsporten (liksom inom många andra delar av samhället) en utbredd såväl självcensur som tystnadskultur. Många kanske har uppfattningar, men väljer att inte öppet stå för dem för den personliga kostnaden upplevs bli för hög. Då väljer man i stället att vara tyst. Att säga det man faktiskt tycker kan få konsekvenser som att man t.ex utesluts från den grupp man vill tillhöra, förlorar kunder/sponsorer/arbete/"vänner" m m. I ovanstående fall när det gäller förändringen av ett regelverk upplevs det uppenbarligen riskfritt. Personligen upplever jag dock att det vore klädsamt om man på liknande sätt även ställde upp för de som utsatts för övergrepp (såväl människor som hästar) eftersom inget av detta hör hemma i vår sport.

Har du självcensurerat dig någon gång? Själv kan jag definitivt svara ja på den frågan. För att inte göra det krävs att frågan är så pass viktig för en att vara tyst inte är något alternativ och att priset (för att tala ut har oftast ett pris i någon form) inte upplevs för högt.

Behöver man alltid uttrycka det man tycker? Nej, självklart inte. Ibland kan det t.o.m vara helt rätt att inte göra det eftersom det kanske skadar/sårar någon annan. Men när det gäller olika systemfel och barn/djur som far illa så är läget annorlunda enligt min mening. För tystnaden är ett av de största hoten mot en positiv förändring. Mer än ett stort samhällsproblem i världen har fått oanade svåra konsekvenser pga den stora massans/majoritetens tystnad...

Sammanhang, arbetsplatser och organisationer där tystnadskulturerna är starka är inga sunda miljöer. Man måste kunna öppet diskutera och kompromissa om frågor på ett respektfullt och ansvarstagande sätt. 

Uppdatering 14 januari: skrev ovanstående för någon dryg vecka sedan och nu har det hela eskalerat ytterligare. Igår meddelade SvRF att hela hoppkommittén avsatts med omedelbar verkan. Samma dag meddelades att GS (generalsekreterare) Johan Fyrberg avslutat sin anställning, även han med omedelbar verkan (trots att det var sagt att han skulle vara kvar till den 30 juni). En tf GS är utsedd. 

Vad i hela friden händer?? Det känns som om en hel del saker "mörkas" och att medlemmarna inte får veta hela sanningen/bakgrunden. Men, jag kanske är ute och cyklar.

Till helgen skall den årliga tävlingskonferensen genomföras. Denna gång i Nässjö. Då ska bl.a denna 13-årsgräns diskuteras. En inte allt för vild gissning kan ana att diskussionernas vågor kommer att gå höga under denna helg! Förhoppningsvis kan alla inblandade se till vad som långsiktigt är bäst för såväl våra ungdomar som hästar/ponnyer. Förändringar upplevs ofta som hot men de kan ju även innebära något bra på sikt. Kan andra sporter anpassa/ändra sig så kan även ridsporten. Men då krävs att alla på något vis är villiga till kompromisser, annars blir positionerna låsta.

Kostnader inom hästbranschen

Här ett blogginlägg som jag skrev för några år sedan (2023), men som jag inte publicerat förrän nu... Nedanstående kostnadsökningar har bara eskalerat sedan 2023.

Läste för en tid sedan ett blogginlägg från "Ponnymamman" om de skenande veterinärkostnaderna senaste åren. Kommentarernas tongångar går höga - det är de som tycker "självklart måste veterinärer få tillräckligt betalt", "det kostar pengar att ha djur - har du inte råd med det, så gör dig av med (eller skaffa dig inte) djuret", andra tycker att djurskyddet är i fara pga kostnadsökningarna osv osv.

Man kan diskutera skälen till varför kostnaderna har ökat på det onormala sätt det gjort under de senaste åren (mycket, mycket mera än motsvarande kostnadsökningar inom de flesta branscher) på men några saker slår mig... Man måste skilja (tror jag) på lite olika saker. Här är några av mina reflektioner. 

- de som jobbar inom veterinärvården ska naturligtvis ha vettiga löner och arbetsförhållanden. Tror ingen "anklagar" veterinärer för att varken göra ett dåligt jobb eller vara huvudproblemet för att kostnaderna skenat. 

- kostnaderna för djurägarna måste vara rimliga - dvs de måste kunna betala, annars kollapsar hela systemet "inifrån" som någon skrev i en kommentar till ponnymammans inlägg. Med färre djurägare blir det färre företagare/områden kring djuren som kan försörja sig, inte bara inom veterinärbranschen. 

- att färre människor antagligen framöver kommer att ha råd att ha djur är även en klassfråga och kan även få påverkan på måendet hos många människor där djur har en positiv inverkan. 

- riskkapitalbolagens intåg i veterinärbranschen har utan tvekan drivit på kostnadsbilden. Kostnaderna för veterinärvård har "skenat" de senaste åren med höjningar som nog INGEN annan bransch har lyckats med (ca 70% senaste 7 åren enligt vissa källor, andra nämner 40-60% - alldeles oavsett siffra så är det höjningar LÅNGT över den normala kostnadshöjningen och inflationen). Riskkapitalbolagen tog första besluten sedan har alla andra aktörer (privatpraktiserande, Jordbruksverket mfl) följt efter. Det är en olycklig men naturlig följd när någon aktör lyckas höja sina priser. Även om det inte finns någon officiell kartellbildning så blir det en inofficiell sådan. 

- den höga benägenheten att ha sina djur försäkrade har nog också tveklöst drivit upp kostnaderna. Såväl försäkringsbolag som veterinärbranschen tjänar på förhållandet att de flesta djur är försäkrade. Första frågan man i allmänhet får är "är ditt djur försäkrat?" Om inte det hade betydelse för behandlingen (vad och hur mkt man gör) - så varför frågar man direkt, utan att ens först undersökt djuret? Det naturliga hade istället varit att undersöka, ge förslag på tänkbara behandlingar/åtgärder och kostnader för dessa och sedan överlåtit åt djurägaren att bestämma vad man skall göra. Om man i samband med detta DÅ frågar om djuret är försäkrat vore mer naturligt.

- det finns många branscher inom hästvärlden där det är svårt (för att säga närmast omöjligt) att få ekonomi på sin verksamhet. Tänker då speciellt på inackorderingar, ridlektioner/tillridning/inridning, avel m m. Naturligtvis finns det inom även de områdena de som lyckas få till verkligt bärkraftiga verksamheter där man inte bara kan ha vinst på själva verksamheten utan även har möjlighet att ta ut vettiga löner och till pensionen. Men för varje sådant hästföretag finns det 10-tals där något (ofta lön för arbetet o pensionen) får stryka på foten. Rent krasst så borde nog minst 50% av alla hästföretag av ovanstående sort läggas ner (eller aldrig startats) pga dålig lönsamhet. (Det som gör att de ändå startas och fortsätter drivas är att hästmänniskor ofta drivs av intresse o passion för hästsporten.) Då kanske de som fanns kvar faktiskt kunde försörja sig på sin verksamhet. Men å andra sidan skulle då många hästägare inte längre ha råd att ha kvar sina hästar... 

Som jag ser det så är de enda hästbranscher som har kunnat prissätta på ett sätt som är ett krav för i princip alla andra branscher är hovslagare och veterinärer. Detta eftersom det är sådana tjänster som hästägare MÅSTE ha. De flesta andra branscher bygger antingen på att tillgång och efterfrågan styr (t.ex uppstallningar), att kostnadsbilden i omgivningen gör att det är omöjligt att sätta priserna som man egentligen borde och att det tyvärr fortfarande finns en hel del som svartjobbar och ibland pressar priser (inte alltid de är billigare) men åtminstone snedvrider konkurrensen.  

Hela hästsektorn är i kris....

Hästbranschen - en bransch i kris?

 

Om jag själv skall svara på ovanstående fråga så säger jag JA. Jag tror dessutom vi bara är i början av krisen...

ALLT kring hästen blir dyrare (även hästarna själva) - allt ifrån uppstallning, foder, hovslageri, tävlande, träningar/kurser och för att inte tala om försäkringar och veterinärkostnader. Allt detta gör att allt fler väljer bort att ha egen häst och att tävla, det syns inte minst på de allt mer minskande antalet tävlande och tävlingar.

Lägger man dessutom till att människors vilja till ideellt arbete (som idag håller ner priserna på vissa områden) minskar och att allt färre väljer att skaffa häst (både av ekonomiska skäl som andra) så kommer antagligen krisen rulla på allt snabbare. Personligen tror jag att många av de som idag har häst kanske kommer att ha kvar nuvarande häst, men när den är borta (såld eller avlivad) så skaffar de ingen ny. Tillväxten av yngre människor som skaffar häst minskar, framför allt när man själv (och inte föräldrarna) betalar.

Fler och fler människor ifrågasätter dessutom vår användning av hästarna - och väljer kanske bort detta pga etiska skäl.

Ovanstående kommer att negativt påverka hästnäringen på alla plan - färre hästar/hästägare, mindre behov av kringnäringar - hovslageri, veterinärvård, försäkringar, uppstallningar, tränare, tävlingar, foderproducenter, utrustningsbutiker, olika alternativbehandlare osv.

Finns det då inga ljuspunkter i ovanstående? Ja, det skulle möjligtvis vara ridskolorna - de får nya möjligheter att erbjuda lektioner för de som inte har råd eller vill ha egen häst, "egen-häst-koncept" osv. Men även ridskolorna drabbas av de allt tuffare ekonomiska förutsättningarna. Människors kärvare ekonomiska förutsättningar gör att många inte ens har råd att rida på ridskola.

Personligen tror jag det blir väldigt svårt att påverka/hindra denna nedåtgående trend. Varken enskilda eller organisationer kan påverka de ekonomiska förutsättningarna och inte heller människors vilja att skaffa häst. Ridsport kommer antagligen att återigen bli en extrem rikemanssport... Hoppas jag har fel, men tyvärr är det inte mycket som tyder på det.

Skyttegravskrig och polarisering

Läste idag ett inlägg på sociala medier om fotograf/bilder, "ögonblicksbilder", motiv/agendor, hat, hot, personangrepp och offer.

Kraftuttryck som, hat, hot, drev osv används frekvent om motparten i denna typ av diskussioner. Kraftuttryck som riskerar tappa sin betydelse eftersom de ofta används även om det hela endast handlar om att personer har olika uppfattningar och/eller oro för de hästar som är inblandade .

Just ovanstående inlägg handlade om en specifik fotograf och hens bilder. Bilder som man anklagar för att vara manipulerade och "ögonblicksbilder". Trots att det finns tillgång till 1000-tals bilder och även videos (om man vill) av de ritter som hen dokumenterar, där man kan bilda sig en egen uppfattning. För även om det finns "bra" bilder (ur hästsportens vinkel) så visar de bilder som inte är "bra" en verklighet för hästen i de momenten. Frågan är då - hur mkt, för hästen, obehagliga/smärtsamma "ögonblick" skall den behöva tåla? Och framför allt - vad kan vi göra för att minimera dessa "ögonblick"?

Vi befinner oss i en (häst)kultur där många uppenbarligen inte vill konfronteras med bilder/videos som visar sådant som kulturen inte vill kännas vid att det existerar. Så istället för att reflektera och rannsaka sig själv så "skjuter man budbäraren" genom att på olika sätt misskreditera denne/dessa.

Det har under nu rätt många år kommit fram missförhållanden inom sporten, inte bara via ovanstående fotograf utan på många olika sätt. Trots detta så befinner sig stora delar av hästvärlden fortfarande I en förnekelsefas. Istället för att erkänna att "ja, vi (eller rättare sagt hästarna) har problem - vad gör vi åt detta?!" så fortsätter man förneka, minimalisera, nonchalera och "skjuta budbärarna". Antagligen ofta för att man anser att det som sker idag är ett hot och ifrågasättande av ens egna erfarenheter, sätt, position och eventuell makt. Det är tufft att kanske inse att det man gör/gjort inte är hästvänligt... Hur vore det om man istället startade en konstruktiv debatt om hur vi kan åtgärda de problem som finns?

Just nu lever vi dessutom i en tid när hästvärlden blir allt mer polariserad och där olika intressen, träningsfilosofier och grupperingar "krigar" mot varandra - där det grävs skyttegravar och man till varje pris försvarar sin egen filosofi och förkastar alla andras. Inlärningsprinciper som negativ förstärkning anses vara 100% fel av somliga och positiv förstärkning likaså av andra. Användning av skarpa bett och/eller hjälp(stjälp)tyglar försvaras av en del och förkastas av andra. Frågan om ridning versus inte rida är även det en het potatis. Listan på liknande motstridiga uppfattningar kan göras lång... Jag har befunnit mig i hästvärlden (yrkesmässigt) i över 50 år och har aldrig upplevt sådan polarisering som idag. De försök som gjorts att få till konstruktiva debatter/workshops stupar ofta på att några delar av hästsporten antingen inte vill delta eller inte bjuds in.

Vad som skulle behövas inom hästvärlden (nu pratar jag främst om Sverige eftersom det är där jag befinner mig, ute i världen finns det företeelser som är ljusår ifrån det vi ändå i någon mån anser acceptabelt) är att vi gemensamt satte oss ner och försökte komma fram till riktlinjer för vad vi anser vara acceptabelt och inte samt att man enades om dessa. Riktlinjer som utgår ifrån vad vetenskap och forskning kommit fram till är gynnsamt för HÄSTEN utan att ta hänsyn till nuvarande strukturer och metoder inom hästvärlden. Kommer vi någon gång lyckas med det??? Ytterst tveksamt om man skall döma av tonen på sociala medier där pajkastningen och polariseringen dagligen når allt högre höjder... Det är inte underligt att det finns krig i världen när vi inte ens kan komma överens om gränsdragningen mellan nyttjande och UTnyttjande av djuret hästen. Personligen så anser jag att vi (hästen och människan) kan ha ömsesidig nytta av att hästen finns i våra liv. Förhållandet kan aldrig bli helt jämlikt eftersom vi som människor har yttersta ansvaret och besluten för det mesta som händer i hästarnas liv, men vi kan ofta ta betydligt mera hänsyn till vad som är bästa möjliga för hästarna.

Det kinesiska tecknet för "förändring" är 變 (biàn). I kinesiska mytologin används tecknet för såväl "fara" som "möjlighet" - så det är förståeligt att de som nu hårdnackat håller fast vid tidigare tankesätt och metoder känner sig hotade av dagens ifrågasättande och forskning men samtidigt är nuvarande paradigmskifte (som jag tror vi är inne i) även en möjlighet. En möjlighet att skapa en bättre och mera hållbar hästsport som (och inte bara i ord) har hästarnas bästa för ögonen, Vi KAN göra det tillsammans men frågan är om vi kommer att göra det? Och framför allt - kommer vi göra det i tid innan andra krafter (myndigheter, allmänhet m m) tar över besluten i frågan?

Ideella organisationer får de styrelser man förtjänar...

 Ovanstående är något som Janne Wigdell (bl.a folkhögskolelärare på Strömsholm som arbetade mycket med föreningsteknik och även rådgivning till föreningar) ofta sa. Vad han menade var att för att få en bra styrelse i en ideell organisation så måste man som enskild medlem vara villig att engagera sig. Åtminstone så pass att man deltar på föreningens årsmöte och kan rösta fram de personer man vill ha i styrelsen, men även helst att man själv är villig att på något sätt engagera sig ideellt - i styrelsen, i någon arbetsgrupp eller sektion eller liknande. För gör man inte det skall man inte bli förvånad om sedan inte föreningen fungerar som man önskar. Föreningen är summan av sina medlemmar!

Styrelsens sammansättning har stor betydelse för hur föreningen fungerar. Inte minst ordförande eftersom det är hen som skall hålla samman resten av styrelsen och "leda o fördela arbetet", men även de övriga i styrelsen har stor betydelse. Styrelsen bör bestå av människor från olika intresseinriktningar i föreningen, helst någotsånär proportionellt fördelade efter de inriktningar som finns inom föreningen. MEN med det sagt - när man går in i en styrelse så måste man där bortse ifrån sina eventuella särintressen och arbeta för HELA föreningens bästa.

Valberedningen (som väljs vid varje årsmöte) är en av de allra viktigaste rollerna i föreningen - de skall bevaka dels att den tillsatta styrelsen sköter sitt uppdrag under året men även ta fram nya namn till kommande årsmöte. Personer som har rätt kompetens och som kompletterar den befintliga styrelsen. Personer i styrelsen som inte deltagit under året som gått (eller som misskött sitt uppdrag) bör inte väljas om, även om vederbörande säjer sig villig att sitta kvar på sin position... För föreningen är det viktigt att de som ingår i styrelsen både är medvetna om vad uppdraget innebär men även att man är villig/har möjlighet att lägga tid och energi på föreningsarbetet.

Valberedningen skall börja jobba direkt efter avslutat årsmöte fram till nästa årsmöte - dels för att fortlöpande följa styrelsens arbete men även för att tidigt börja rekryteringsprocessen för att ta fram nya namn till kommande årsmöte. De bör även ha "örat mot marken" och försöka kolla av hur medlemmarna uppfattar styrelsens arbete, är man nöjd eller missnöjd och vad beror det på?

Varför skriver jag detta nu - det känns kanske långt innan nästa årsmöte (som i en ridsportförening skall genomföras senast sista februari (andra föreningar/organisationer kan ha andra "sista datum" för årsmöte) men tiden går fort. Kolla med just "din" organisation när ert årsmöte genomförs. Snart är vi där - ta reda på vilka som sitter i "din" valberedning och ta kontakt med dem om du har synpunkter på befintlig styrelses arbete och/eller du har förslag på tänkbara kandidater till årsmötet. Genom att göra det tidigt så underlättar du valberedningens arbete!

När Janne W fick samtal från medlemmar som var missnöjda över hur deras förening sköttes så var hans första fråga "Var du på senaste årsmötet?" Svarade personen "nej" så var Jannes reaktion "skyll dig själv!" för skall man hård dra det så är årsmötet medlemmars enda sätt att på allvar påverka föreningen. Genom motioner och att engagera sig i personvalen. Mellan årsmötena så är det styrelsen som beslutar allt - man kan naturligtvis lämna in skrivelser m m till styrelsen även då men det är då helt upp till styrelsen att agera eller inte agera på de förslag som kommer in. Genom att skriva motioner till årsmötet är det däremot upp till de deltagande medlemmarna att besluta i frågan. Styrelsen kan ge rekommendation i frågan (motionen) till årsmötet men det är ÅRSMÖTET som beslutar. Alltför få skriver motioner till föreningar/distrikt/förbund. Motioner är ett konkret sätt att öka demokratin i en organisation.

Svenska Ridsportförbundets centrala organisation, distrikt och föreningar är alla IDEELLA verksamheter där demokrati och medlemsinflytande är hörnstenar. Ridskoledrivande föreningar har förutom de rent ideella delarna även ett yttersta ansvar för ridskoledriften, arbetsmiljöansvar (för anställd personal) m m. Ett ansvar som inte helt kan överlåtas till anställd personal utan som styrelsen fortfarande har det yttersta ansvaret för. Vissa ridskolor har dock arrenderat ut själva ridskoledriften till privat ridskoleägare som då sköter allt som rör ridskoleverksamheten, men det är fortfarande upp till den ideella styrelsen att sätta ramarna för hur den verksamheten skall bedrivas - för det är på uppdrag av den ideella föreningen. I sådana situationer är det oerhört viktigt att det finns tydliga avtal mellan förening och ridskoleägare vilket SvRF kan ge rådgivning kring. I Norrbotten är ovanstående konstellation inte så vanligt men i övriga Sverige är det relativt vanligt.    

Som i så många andra sammanhang så är ledningen (ordförande, styrelse mfl) de som formar organisationen - en bra sammansatt och fungerande styrelse kan skapa en livfull, demokratisk och väl fungerande organisation. En icke fungerande styrelse kan å andra sidan snabbt rasera verksamheter som tidigare fungerat. Så vill du påverka din förening och delta i det demokratiska, ideella arbetet - ENGAGERA dig!

Idrotts Sverige får allt svårare att rekrytera ideella krafter, många vill inte/orkar inte engagera sig ideellt. Det ger negativa effekter för alla föreningar - inte minst ekonomiska. Skall allt göras av anställd personal och/eller privata företagare så får vi räkna med kraftiga fördyringar av allt som våra föreningar idag arrangerar. Så för att fortsätta driva ridsportens föreningar ideellt så krävs att just DU engagerar dig - för den där "alla, någon annan och ingen" får sällan särskilt mycket gjort...

Farsen inom hästvärlden

AI genererad bild av häst med gapande mun

Egentligen är uttrycket "fars" fel utryck för vad som (inte) händer i hästvärlden. Dimridåer är kanske mer korrekt...

FEI (och även vårt egna SvRF) sitter även i fortsättningen på sina händer för att (antar jag) slippa på allvar ta tag i de saker som riskerar hästvälfärden inom tävlingsvärlden och i förlängningen SLO inom HELA hästvärlden. Man gör SMÅ utspel/ageranden för att ge intrycket att man arbetar med hästvälfärden och är "the horses Guardians" som är FEIs uttryck. Men så länge man inte mera i verklig HANDLING tar tag i de allvarliga problem som finns inom sporten så är dessutom uttalanden enbart dimridåer och "snömos" och hittills finns det inga tecken som tyder på att det kommer att ske större förändringar till det bättre inom snar framtid. FEI gav Andrew McLean tidigt i våras ett uppdrag (lite oklart exakt vad) att arbeta för hästvälfärd för FEI räkning. Än så länge har vi inte sett något resultat av den utnämningen...

Bestraffningarna för det som bryter mot hästvälfärden är svaga. För att ta Dujardin som exempel så motsvarar hennes avstängning på 1 år den lägre delen av "mid-range abuse" (24 spöslag med långpisk under loppet av 1 minut, vi vet inte hur resten av "lektionen" såg ut, för det har inte offentliggjorts), snäppet över den lägsta nivån. Man kan undra vad som skulle krävas för att dömas till längre avstängning inom ramen för "mid-range abuse"?? Hennes avstängning är nu (september 2025) avslutad.

Som jämförelse fick Helgstrand 2 års avstängning (efter danska dokumentären om vad som skedde/sker på hans anläggning) och är nu tillbaka och tävlar, hoppryttaren Andrew Kocher fick 10 år (för användning av elektriska sporrar), en distansryttare fick 20 år (för att ha tävlat häst som var både dopad och nervblockerad - hästen avled på tävling). OS-ryttaren Ceasar Parra fick 15 års avstängning för upprepade övergrepp mot hästar, som filmats (en avstängning som nu överklagats och Parra har 54 personer som ställt sig bakom/intygat hans överklagande!!?). Dessa är bara några exempel. Det finns många exempel på långvariga systematiska övergrepp (som ridning i rollkur/ldr, blå tungor etc) som inte resulterat i avstängningar överhuvudtaget... Trots att företeelserna pågått under lång tid, med upprepade skandaler i pressen som följd. Det verkar nästan som det skall krävas en mängd spöslag, elektriska sporrar eller liknande (för ALLA uppenbara övergrepp) för att det skall resultera i någon som helst påföljd. De mera subtila övergreppen, under lång tid, verkar ännu svårare att agera mot. Det finns verkligen en allmänt utbredd normalisering av olika typer av våld mot hästarna inom hästsporten...

Dessutom är de fall som kommer till allmänhetens kännedom antagligen bara absoluta toppen av ett isberg (eftersom mycket av det som sker är så normaliserat inom hästvärlden). För att något skall bli offentligt krävs att någon/några har kurage att agera visselblåsare och dessutom har foto/filmbevis som styrker deras påståenden. De kanske trots sådant inte blir trodda. Att då riskera sin egen karriär och dessutom bli hudflängda offentligt göra att de flesta inte tar det steget. De allra flesta hästskötare får skriva på någon form av "non-disclosure-avtal" där de får intyga att de inte kommer att yppa det som de är med om och ser för någon annan. Gör de det så riskerar de stämning. Att man då inte vågar agera är högst förståeligt eftersom de som hotar oftast har mkt mera resurser (ibland miljoner) till sitt förfogande. Såväl hästskötare som andra som blir visselblåsare riskerar dessutom att bli totalt utfrysta ur den hästvärld som de ofta så desperat vill tillhöra. De blir "persona-non-grata". Inte många som törs/vill riskera detta. Om visselblåsningen dessutom avslöjar någon riktig toppryttare så finns det hur många som helst i omgivningen som ställer upp som dennes "väpnare" och kraftigt försvarar vederbörande. Fallet med Cesar Parra (se ovan) är bara ett exempel på detta.

"AI-översikt:

A rider can be banned from FEI events for horse abuse for periods ranging from six months to life, depending on the severity of the abuse. The FEI has increased the length of bans for horse abuse, with "top-end" abuse now resulting in bans of three to 10 years, and "maximum" level abuse resulting in bans of 10 years to life.

Here´s a breakdown of FEI´s ban lengths for horse abuse:

• Low-end abuse: Up to six months
• Mid-range abuse: between six months and three years
• Top-end abuse: three to ten years
• Maximum abuse: ten years to life

These changes were implemented to strengthen punishments for those found to have abused horses, following a series of scandals in equestrian sports."

Vägen som lett oss hit...

Lång och låg. Foto: Carina Sundström

Skrev detta för ett år sedan - i mars 2024, men tyvärr lika aktuellt idag. Åtskilliga skandaler/avslöjanden har hänt under det senaste åren men inte mkt har hänt som gjort verklig skillnad för hästarna:

Läste idag en artikel om en elitryttare som anser att framridningar inte ska filmas...
HÄR kan du läsa denna.

Det får mig att reflektera kring vad det är som lett ridsporten dit den är idag - många gånger kritiserad, avslöjande på avslöjande om oetiska träningsmetoder, risken att förlora vår Sociala licens (SLO) och hoten att hästsporten skall försvinna från OS grenarna m m.

Läget vi befinner oss idag är resultatet av en åtminstone 20-25 år lång process, det är inget som hänt över en natt.

Hästsporten som helhet och ryttare mer specifikt har under lång tid levt i en bubbla där de varit "nontouchables". All eventuell kritik har runnit av som vatten på en gås eftersom man har haft inställningen av "vi vet vad vi gör, vi vet bäst och vi talar om för andra vad som är rätt". Ovanpå detta har det funnits en MYCKET stark tystnadskultur där varje antydan av kritik omgående trycks ner (alternativt nonchalerats total).

Nu har dock "Pandoras ask" öppnats och inte enbart direkt hästintresserade utan även allmänheten och därmed riksmedia fått upp ögonen för vad som pågår inom sporten, och då inte enbart de positiva sakerna (som trots allt är många) utan även de övergrepp (både mot människor och hästar) och oetiska träningsmetoder som länge pågått inom sporten. 

Att då (som i ovanstående artikel) gå ut och kräva att inte framridningar på tävling skall filmas sänder HELT fel signaler. Vår sport får inte vara något som skall censureras utan all träning/tävling måste vara transparent. Är vår träning och träning etiskt försvarbar så är det inga problem, är den det inte skall det åtgärdas! Ryttaren i artikeln (och med all säkerhet även många fler) anser jag dessutom underskattar sin publik och allmänheten. De allra flesta kan förhoppningsvis skilja på tillfälliga olyckliga händelser som kanske ser våldsamma ut och vad som är systematiskt oetisk träning. Kan människor inte det får väl hästvärlden utbilda kring detta. OBS! Inte försvara oetisk träning utan med hjälp av inlärningsprinciper och etologiska förklaringar förklara vad som händer i specifika situationer.

Debatten på sociala medier har dock idag nästan "slagit över" från att varit närmast obefintlig till allt hårdare ord, ofta rena personangrepp vilket är olyckligt. Som jag många gånger skrivit är egentligen inte de enskilda ryttarna problemet utan det är de systemfel som gör den oetiska ridningen inte bara är möjlig, utan även premieras som är problemet. Åtgärdar man inte systemfelen så kommer bara ryttarna avlösa varandra. Jag tror även att den hårda tonen främst orsakas av att de som verkligen kunnat påverka utvecklingen "suttit på händerna" och inte agerat. De oetiska, hårdhänta träningsmetoderna har därför blivit norm i hög utsträckning. Frustrationen hos de som haft invändningar har ökat och ökat för att nu närmast exploderat. 

Jag är rädd att polarisering kommer att öka ännu mer under en tid men jag hoppas, hoppas att det bortom det kan växa fram en bättre, mera etiskt försvarbar hästsport. Alldeles oavsett vad som händer så tror jag vi är i början av ett paradigmskifte, var det slutar återstår att se.

Inte mycket i livet är svart eller vitt

Nedanstående skrev jag för en tid sedan. Med det nyligen genomförda OS:et så är frågorna än mer aktuella.

Just nu pågår en rätt intensiv debatt kring hästvälfärd som handlar om skall man rida/tävla hästen eller ej. Bl.a har Jonna Bornemark, Petra Andersson deltagit i en podd (Filosofiska rummet) där frågeställningen är "Är det moraliskt försvarbart att tävla med hästar?"

Som respons på detta har Ponnymamman skrivit dels en krönika  i tidningen Ridsport men även en längre artikel på sin egen sida.

Som i så många andra frågor inom hästvärlden är även denna starkt polariserad. Från den ena ytterkanten "självklart gillar/älskar hästar att tävla" till den andra "tävling med djur är under inga omständigheter försvarbart"...

Som vanligt finns kanske sanningen någonstans mitt emellan. Personligen tror jag inte att hästar överhuvud taget gillar eller har någon synpunkt på TÄVLING per se. De har ingen uppfattning om vad tävling innebär. Däremot kan de gilla det tävling innebär - se nya miljöer och andra hästar, sträcka ut i galopp tillsammans med andra hästar, den energiska stämningen på tävlingsplatser, kanske t.o.m hoppa ett o annat hinder :-) osv. Men, dessa saker kan tillgodoses via andra saker än just tävling. Själva tävlingen är ett mänskligt påfund. Något som görs för människans skull och ambitioner. Det ska vi inte hymla med.

Dessutom måste man vara lyhörd för de olika hästarnas reaktioner inför tävlingssituationen. Verkar hästen uppskatta tävlingssituationen eller innebär den enbart mera stress för individen? Ibland kan detta vara svårt att uppfatta eller kan missuppfattas. T.ex en häst som springer mot hinder behöver inte nödvändigtvis innebära att den gillar att hoppa. Det kan även vara ett tecken på stress.

Ovanstående gäller tävlingar på lägre nivåer och i närområdet, tävling på elitnivå är jag mera tveksam till om det alls är etiskt försvarbart. Dels för att den stora mängden pengar som står på spel ofta innebär att etiska ställningstagande o hänsyn till hästarna får ta plats i baksätet, men även för att resande långa sträckor o t.o.m med flyg till andra sidan världen egentligen varken är miljömässigt eller hästvälfärdsmässigt försvarbart. Dessutom lever de hästarna ett liv långt ifrån ett normalt hästliv (åtminstone i långa perioder) när det gäller sociala kontakter med andra hästar, hagvistelse osv.

När man lyssnar på debatten så kan man lätt få intrycket att antingen skall hästar tävlas eller så ska de gå i hagen hela dagarna. Det finns ju faktiskt en massa saker mellan dessa två, där tävling inte behöver vara en del, men inte heller att göra ingenting med hästen.

Personligen har jag svårt för "svart-vita" argument och fanatism (oavsett vad det gäller). Vi bör (om vi människor nu är så intelligenta som vi verkar tro) kunna komma fram till kompromisser där såväl människors önskan att tävla OCH hästarnas välfärd blir tillgodosedda. Det kanske inte går med dagens tävlingssystem och tävlingsformer, men i någon form borde det gå, åtminstone på lägre nivåer. Att t.ex börja tillämpa Andrew McLeans förslag på bedömningssystem i dressyr är ett förslag. Tävlingsformer och system (nya?) som verkligen uppfyller de två första paragraferna i Code of Conduct" är andra:

• § Inom all hästsport är omsorgen om och omvårdnaden av hästen av yttersta vikt.
  
• § Hästens välbefinnande skall alltid komma i första hand, före krav från uppfödare, tränare, ryttare, ägare, hästhandlare, organisatör, sponsorer, media och funktionärer.

Vi har senaste åren kommit in i vad jag upplever är ett paradigmskifte, hur hästsporten kommer att klara av att hantera detta återstår att se. En sak är dock säker - stoppa huvudet i sanden och förneka att förändring kommer att krävas är INTE en lösning....

Att vara hästägare, ryttare och människa

Som vanligt är detta ett inlägg som påbörjades för ett bra tag sedan och först nu publiceras, därav noterna i slutet av texten.

Jag har haft egna hästar sedan 1973 - alltså 51 år i år - över ett halvt sekel. Jag har dessutom sedan 1976 arbetat yrkesmässigt med hästar. Först som stallskötare/ridinstruktör och sedan som ridskolechef på tre ideella ridskolor innan jag under 20 års tid hade egen ridskola hemma på gården. Ridskoletiden är numera förbi men jag har fortfarande en del elever. Man kan med andra ord säga att hästar har varit och är en stor del av mitt liv.

Hästarna har varit och är mina främsta lärare. Jag har en stark tro att alla, såväl djur som människor kommer in i våra liv av en orsak. De kommer för att lära oss något, om dem och om oss själva. Ibland vet man inte förrän (ibland långt) efteråt vad lärdomen är för något.

Jag har och kommer säkert även i fortsättningen göra missbedömningar och fel som i backspegeln inte var så klokt och som drabbat hästarna på olika sätt. Det enda man kan göra i efterhand är försöka att inte göra samma fel igen.

Det är alltid våra djur som får betala för våra brister och okunskap. Därför anser jag att det är min plikt att alltid försöka lära mer och vara öppen för det faktum att ibland kan det jag trott varit rätt inte är det. Hästforskningen har dessutom gått mycket framåt de senaste åren så mycket av det som ansågs som "sanningar" för 20-30 år sedan är det inte längre idag. Vi vet idag mycket mer om hur hästar fungerar (och inte) även om vi fortfarande vet alltför lite om hästens upplevelse av det vi gör med och mot dem.

Alla (i allra högsta grad även jag) har gjort felaktigheter och misstag under sina år bland hästarna. T.ex i min ungdom så hade jag extremt eldfängt humör som tyvärr mina djur ibland fick betala för. Jag har även gjort andra misstag som djuren även där fått betala priset för, oftast pga ren och skär okunnighet och inkompetens. 

Men något jag INTE gjort är att systematiskt använda system som är oetiska, vilket tyvärr är rätt vanligt idag - i alla ridgrenar men där det inom vissa grenar är mer frekvent och vanligt. Ingen nämnd eftersom det finns överallt inom hästvärlden. Tekniker och synsätt som mer eller mindre totalt blundar för hur hästen kan tänkas uppleva det den utsätts för. Ryttare och tränare som försvarar sitt sätt att rida och träna trots att många andra inom hästvärlden ser fysiska/psykiska övergrepp, biomekaniska felaktigheter, inlärd hjälplöshet m m. Skall hästsporten ha en chans på sikt så MÅSTE dessa metoder rensas bort - så fort som det bara är möjligt. Något som är lättare sagt än gjort både pga de pengar o den makt som är inblandade men även för att många försvarar dessa metoder och inte ser några problem med dem. Jag tror aldrig att sporten själv kommer att rensa bort ovanstående utan enda chansen att detta görs är om allmänheten och myndigheter sätter ner foten...

Tillagd not (240725): senaste veckans avslöjande om Charlotte Dujardin (en video som visar henne slå en häst 24 gånger under 1min med en longeringspiska), vars konsekvens blivit att hon får sex månaders avstängning under utredningen (enligt mig alltför kort avstängning, förhoppningsvis blir den längre när utredningen är klar) och inte får delta i årets OS i Paris, har gjort ovanstående text än mer aktuell. Den visar dessutom (återigen) på det ENORMA systemfelen som finns inom hästvärlden. Systemfel som gör att våld mot hästar normaliseras på olika sätt. Dujardin är dessutom på inget sätt unik eller ett undantag, snarare ett alltför vanligt exempel. Så skulle inte förvåna mig om detta ärenden gör att pandoras ask öppnar sig och alltfler exempel kommer att bli offentliga. 

Personligen tror jag tyvärr att det är ytterst få ryttare i dagens högsta elit som INTE skulle kunna avslöjas för liknande händelser - helt enkelt för att det har varit det som krävts för att nå världseliten (tyvärr). Har man tävlande/framgång som högsta mål med hästägandet så gör många det som krävs för att nå toppen, oavsett vad det kostar hästen. Vet man vad man skall titta efter så finns det så många signaler på hur hästar har tränats även om själva uppvisningen för ögat, vid en snabb titt, kan se bra/ok ut. Såväl rörelsestörningar som konflikt- och smärtsignaler och hur hästen är musklad (eller inte). Det tragiska är att många domare, funktionärer eller stora delar av publiken varken kan eller vill se dessa signaler. Därför fortsätter våldet. Den här onda spiralen MÅSTE få ett slut. Jag ser med bävan fram emot årets OS - vilka fler skandaler kommer att avslöjas? Vilka ryttare kommer att få byxorna neddragna?

not 2 (240814): Nu vet vi resultatet av OS - bilder o videos med blå tungor, korta halsar och rörelsestörda hästar har fortsatt avslöjas (finns en del riktigt bra ritter, men de finns inte bland tätryttarna resultatmässigt, för de har inte fått ordentligt betalt för sin ridning) - fem ryttare har blivit kallade till FEI för "förhör" och "smäll på fingrarna". Det har inte offentliggjorts vilka ryttare, men man kan i alla fall gissa några namn. Om det inte är så att FEI sin vana trogen INTE rör de som är i absoluta eliten utan siktar in sig på de som är längre ner i rankingen, för att ge sken av att man agerar på allvar. Artiklar om vad som händer hästarna inom elitsporten har fortsatt komma, mest i medier som inte är hästsportmedia. Allmänheten har blivit mer och mer upplyst om vad som är den mörka baksidan av sporten.

Till vilket pris?

Två viktiga frågor man ständigt skall ställa sig - "varför?" och "vad kostar det?" VEM det kostar har ett självklart svar - det är ALLTID hästen som får betala priset för det vi gör med dem, ibland med det ultimata priset = en för tidig död! Det är inte hästen som valt att vara i vår tjänst utan den är helt och hållet utelämnad åt våra önskningar, behov och självförverkligande. För hästar är inte prestation, tävling eller ens att någon skall sitta på deras rygg viktigt eller nödvändigt. De söker i första hand mat, vatten, gemenskap med andra hästar, trygghet, stora utrymmen att vistas på och skydd mot skador/faror. Tävling/ridning är något som VI människor önskar, inte hästarna.

Det finns inom hästsporten ett antal discipliner och användningsområden - ridning, körning, gymkhana, voltige, hoppning, dressyr, western, WE osv. Det finns även ett antal ridsystem med olika synsätt och praktiker. Alla säger sig vara den enda rätta vägen... När man tar ställning till vilket system/användningsområde man skall utöva måste man alltid ställa sig frågan - vilket pris betalar hästen i detta system/användningsområde? Vad betalar hästen på både kort och lång sikt?

Det vore enkelt att välja system inom ridningen om vissa system inte fungerade. Men handen på hjärtat - väldigt många etiskt tveksamma träningsmetoder "fungerar" - åtminstone ett tag. Dels för att hästar är suveräna på att anpassa sig till olika träningsmetoder, såväl fysiskt som psykiskt. Dels har de i motsats till oss fyra ben så de kan hålla sig på benen TROTS närmast obefintlig balans, de är oftast "snälla" och gör det vi begär trots att de egentligen kanske borde kasta av oss och sen trampa oss sönder och samman. Vad man istället måste fråga sig är - vilket pris betalar de?

Många tränar t.ex regelmässigt i olika grader av hyperflexion (nosen bakom lod och 2-3 halskotan som högsta punkt) trots att det finns forskning som visar vilka skadliga effekter detta har på sikt. Samma gäller ridning i spänning och/eller höga hastigheter. Även extremt långsamma hastigheter i kraftig framvikt är vanlig inom vissa ridgrenar. Diverse inspänningar som hindrar hästen från att själv balansera sig. Högt tryck på hästens laner via betsling, hårt åtspända nosgrimmor. Träning/tävling på MYCKET unga individer. Ridning med rörelsestörda gångarter som t.ex inom dressyren, westerns pleasureklasser m m. 

Ryttare kan vara oerhört skickliga tekniskt (dvs att de får hästarna att göra det som begärs) utan att de nödvändigtvis använder etiska träningsmetoder. Man bör skilja på skicklighet på det man väljer att göra och om det man gör är etiskt försvarbart. Detta eftersom de två sakerna tyvärr inte alltid går hand i hand. Dessutom är prestation hos hästen och hästvälfärd inte heller någon tillförlitlig måttstock för hästvälfärd. Hästar KAN (och gör det också) prestera på hög nivå utan att hästvälfärden behöver vara god.

Vi måste alla komma ihåg att vi har blivit anförtrodda en levande, kännande varelse, En varelse som vi har det största ansvaret av allt för - att hedra och värna dess liv.

Så nästa gång du lär dig något nytt, eller ser en professionell ryttare som du ser rida på ett särskilt sätt, fråga dig själv "till vilket pris"? När du förstår/vet vad priset hästen får betala, först då (och endast då) har du möjlighet att på ett ansvarsfullt sätt, eventuellt göra förändringar i din egen ridning.

För kom ihåg - allt är inte guld som glimmar...

Pandoras ask

Det verkar som "Pandoras ask" på allvar har öppnats inom ridsportvärlden senaste året... Ett antal avslöjanden har satt ridsporten i minst sagt en mindre fördelaktig dager. "Helgstrandgate", Patrik Kittels och Isabell Werths (mfl) hästars blå tungor och nu för några dagar sedan fallet med Dujardin som spöar en häst vid träning för att nämna några fall. I skrivande stund har det publicerats om en ny skandal (i bl.a Aftonbladet), denna gång OS hoppryttaren Max Kuhner (rankad 3a i världen) som ställs inför rätta under hösten, anklagad för att ha slagit en häst med en stång (barrering). I det fallet ställer sig det österrikiska ridsportförbundet bakom ryttaren och meddelar att han skall delta på OS som planerat. Ryttaren har varit föremål för djurplågeri tidigare, bl.a redan 2008.  

Ovanstående gör mig egentligen bara sorgsen trots att jag (och fler med mig) engagerat mig i dessa frågor under många år och därför inte är förvånad över det som kommer fram. Vi som sett varningstecknen har nonchalerats, förlöjligats, kallats Märtor, okunniga, avundsjuka och en massa annat. Vi har varit oroliga framför allt för hästarna men även för den djupa grop som etablissemanget (de som styr sporten, som organisationer, domare, ryttare, tränare, stor del av publiken/allmänheten mfl) grävt för hästsporten.

Jag känner mig sorgsen - inte minst för hästarnas skull men även för vart ovanstående har tagit hästvärlden - till en plats där jakt på framgång, makt och pengar uppenbarligen har gått före allt vad hästvälfärd heter. Känner mig även besviken och luttrad - vem kan man lita på inom eliten? För ovanstående skandaler kastar en skugga över ALLA, inte bara i den högsta "eliten" utan även de på lägre nivåer. Vad händer egentligen bakom lykta dörrar? För en sak kan vi vara övertygade om - det som kommit fram i ljuset är bara en promille av vad som sker.

Man kan diskutera varför vi har hamnat där vi hamnat och jag har skrivit om det i många tidigare blogginlägg. Jakt på makt, pengar, framgångar är drivkraften för många i eliten - en jakt som tyvärr ofta(st) sker på bekostnad av hästens väl. Många gör uppenbarligen vad som helst bara det resulterar i framgång... Ett tydligt exempel på det är de som ägnar sig åt LDR/Rollkur/Hyperflexion (same shit, different name"). En träningsmetod som varje normalt funtad människa borde inse har ett (för hästen) mycket högt pris att betala. Dessutom finns det en hel del forskning som fastställer de negativa effekterna av den typen om ridning. Och ändå VÄLJER man att använda det... Vad säger det om ryttaren/tränaren?

Eftersom vi tidigare helt saknat incitament och vilja från de som borde stått upp för hästen - dvs häst- & tävlingsorganisationer, domare, funktionärer mfl så har det hela eskalerat till den situation där vi är idag. Oetiska metoder SKA ALDRIG löna sig, vilket de gjort hittills. Vi måste komma bort från det normaliserade våldet och de oetiska träningsmetoderna. Ska vår sport ha en chans att överleva på sikt så måste vi BEVISA att vi kan bedriva den på etiskt försvarbara sätt!

Ett annat fenomen som är intressant är vad som händer när sådant som ovanstående avslöjas. Många, alltför många, agerar för att flytta fokus från vad som de facto händer hästarna till annat. Kallar dessa människor för "elitens väpnare". De flyttar fokus till vem som avslöjat och alla möjliga tänkbara konspirationsteorier, man smutskastar den som anmält/avslöjat och ifrågasätter dennes motiv, man trivaliserar ("så illa är det inte", "jag har sett mycket värre") osv. Även de som å andra sidan fördömer det CD gjort går ibland över gränsen för anständighet, bl.a genom att blanda in CDs barn i diskussionen.

Elitryttarna själva säger oftast inget, varken när det rör dem själv eller någon kollega. De förklarar eller försvarar inte sitt agerande utan konstaterar oftast "jag står för det jag gör" el liknande. Tiga ihjäl ifrågasättande eller hota med stämning är också vanliga strategier. Dujardin är den första (vad jag vet) som åtminstone på något sätt tagit ansvar och erkänt att hon agerat felaktigt (om det verkligen sen är ärligt menat eller bara försök till "damagecontrol" vet inte jag). I hennes fall har dock både kollegor (och även vänner) tagit offentligt avstånd både från (vad jag förstår) hennes agerande som henne. Ironisk tog även några från rollkurmaffian och andra som själva inte verkar riktigt rent mjöl i påsen detta avstånd. Råttorna lämnar skeppet i försök att rädda sig själva. Samma skedde inledningsvis mot Helgstrand. Det visade sig dock enbart vara spel för galleriet, inte minst genom att några av samma ryttare tagit över Helgstrands hästar och därmed indirekt stöttar honom...

Det blir oerhört intressant att se vad som kommer att ske närmaste tiden. Personligen har jag närmast helt tappat tron på elitryttarna som kollektiv. OS (i Paris) känns allt mer irrelevant och kommer att fläcka hela Ridsportens trovärdighet. Blir det verkligen ryttare med etiskt försvarbara träningsmetoder som hamnar högst på prispallen eller...? Redan har det publicerats ett antal bilder som tyder på att inget positivt händer när det gäller att värna hästarna.

Så, hittills kan Ridsportåret (för mig) sammanfattas med orden besvikelse, frustration, ilska, sorgsenhet, luttrad. Hade hoppats på verkliga framsteg när det gäller häst välfärden men det kanske måste bli värre innan det blir bättre...

(Känner att detta blev ett negativt inlägg. Det FINNS lite ljuspunkter men det får vi ta en annan gång. Liksom i Pandoras ask så finns hoppet ändå kvar.)

 

Kejsarna/kejsarinnorna har inga kläder...

Lyssnade på morgonen på en podd som handlade om hur tystnadskulturer fungerar. Hur åsiktskorridorerna kan vara snäva i många sammanhang. Här nedan kommer jag att skriva om hästvärlden men detta finns överallt och i alla områden.

"Har du aldrig upplevt åsiktskorridoren så har du aldrig hyst en obekväm åsikt"

Vi människor vill inget hellre än att följa strömmen. De allra flesta av oss yppar ogärna åsikter som avviker mot rådande konsensus. Vi utövar en egen "självcensur". Detta eftersom att i många sammanhang kan "för" ärligt uttalade åsikter straffa sig ordentligt. Att man blir "persona non grata" i vissa kretsar, att man tappar vänner, t.o.m att man blir av med sitt jobb/inte får något jobb, att man smutskastas och hamnar ute i kylan. Om dessa åsikter senare visar sig stämma och konsensus ändras har inget med saken att göra.

Inom hästsporten har ovanstående yttrat sig så att minsta lilla kritik av systemfel inom hästsporten hårt har tryckts ner. För att inte tala om någon mot förmodan vågat ha synpunkter på specifika ryttare. 

Vi har senaste året (åren) dock sett en rejäl svängning i sociala medier angående hästvälfärdsfrågor. De utövare som tidigare var "nontouchables" är inte det i samma utsträckning. Kritik mot dessas träningsmetoder och ridning allmänt har ökat drastiskt. 

Som jag skrivit MÅNGA gånger är dock inte enskilda ryttares ridning det egentliga problemet. Det är istället de systemfel som gjort att deras träningsmetoder/ridning haft/har framgång. Att de belönats via tävlingsresultat, pengar och "fame". Hästsporten MÅSTE komma till rätta med systemfelen, annars kommer bara ryttarna att avlösa varandra. Det ska helt enkelt inte löna sig att använda oetiska träningsmetoder och hästhållning! 

I sociala medier kan ovanstående självcensur innebära att man inte vågar dela inlägg som avviker mot konsensusuppfattningen. Väldigt många människor väljer att inte yppa sina åsikter förrän det känns "tryggt" att göra så. Det är få människor som vågar simma mot strömmen.

"Vet inte vad som är värst - dumhet eller spelad dumhet"

Finns ett citat som jag gillar "när du förändrar ditt sätt att se så förändras det du ser". När man börjar se andra saker än tidigare så kan man inte längre o-se. Min upplevelse är att allt fler har förändrat sitt sätt och se och nu tydligt kan se att många av sportens "kejsare/kejsarinnor" i själva verket är "nakna". Desto fler i stimmet som ändrar riktning, desto fler kommer att göra detsamma.

Säkerhet med häst?

Skrev detta inlägg för ett bra tag sedan... Ofta gör jag så, skriver något (ofta på natten när jag inte kan sova) när jag fått idén om innehållet. Sen får det "ligga till sig, med ibland upprepade kompletteringar/ändringar, innan jag (eventuellt) publicerar det.

Just nu (detta var för några år sedan) är det mycket tal om säkerhet på hästarbetsplatser eftersom Arbetsmiljöverket planerar ett stort antal besök på hästrelaterade verksamheter.

Det är otroligt viktigt att man hela tiden har säkerheten i åtanke men samtidigt kan man fundera på vad egentligen säkerhet i samband med hästar är?? Är det i första hand stålhätteskor, handskar och hjälm, säkerhetsväst m m eller är det andra saker? Och missförstå mig då rätt - ovanstående utrustning ÄR jätteviktigt (själv har jag t.ex i princip alltid skor med stålhätta och handskar) men utrustning HINDRAR inga olyckor, däremot kan de vara väldigt bra att ha OM det händer något.

Koncentration/närvaro när man jobbar med häst är enligt min uppfattning en av de mest viktiga säkerhetsaspekterna - dvs att man är uppmärksam på hästen och tänker efter "före". Rutiner är också viktiga - vad de är spelar faktiskt mindre roll. Är bara hästarna vana vid rutinen så vänjer de sig vid det mesta. Tillräcklig utevistelse för hästarna, ingen överutfodring av kraftfoder (som gör stallmodiga hästar) och en riktig hästhantering är det absolut viktigaste för att undvika olyckor. Genom att utbilda hästarna ordentligt från marken kan man undvika många olyckstillbud.

Att jobba med hästar kommer dock ALDRIG att bli riskfritt - det är stora, snabba djur som dessutom är flyktbenägna till sin natur. En häst är otroligt snabbare än vi människor - såväl i uppfattnings- som reaktionsförmåga... Man tror att hästar har den snabbaste reaktionstiden bland alla domesticerade djur. Vi kan heller aldrig tro att vi fysiskt skall kunna kontrollera hästen - vi måste istället använda oss av andra strategier för att skaffa oss kontroll. Vad vi människor har som vi kan använda oss av som olycksförebyggande är t.ex att vi kan tänka/planera/förutse framåt.

Att använda sig av smärta som "kontroll" är också tyvärr rätt vanligt inom hästvärlden - kedjor över nosryggen/under käken eller t.o.m i munnen, diverse skarpa bett, spö använt som bestraffning, olika inspänningar - ja, listan kan tyvärr göras lång. Smärta kan ibland ge en på ytan känsla av kontroll, men det är verkligen "tunn is". I ett verkligt "skarpt läge" eller när hästen blir skrämd/stressad av något så är den "kontrollen" inte vatten värd... Dessutom triggar ofta smärta av mer eller mindre våldsamma beteenden, så t.ex en kedja över nosen kan få precis motsatt effekt än den man förväntar sig. Hästen blir ofta triggad av smärtan på nosryggen (eller under hakan) och blir i stället besvärligare än den skulle varit utan den utrustningen... 

Förtroende, tillit och lugn är istället vägen att gå. En häst som litar på sin handhavare överreagerar helt enkelt inte på skrämmande saker - reagerar ja, för det ligger i hästens natur, men den får oftast inte panik utan söker då istället skydd hos den som den har tillit och förtroende för, dvs handhavaren! Och skulle den bli helt panikslagen hindrar inte alla smärtsamma redskap i världen hästen från att ta sig därifrån...

Att ha en överdriven tro att "min häst litar på mig i alla lägen" kan också vara en säkerhetsrisk - inte tron i sig, för om man utstrålar "det är ingen fara här" så (över)reagerar hästen ofta inte även om det händer något skrämmande. Men det finns ALLTID saker som kan inträffa som hästen blir rädd/skrämd för/av - allt i omgivningen går inte gardera sig för. Vi människor kan även minska risker genom att göra kloka val och inte utsätta oss själva och hästen för onödiga säkerhetsrisker.

Skall bli mycket intressant och se/höra vad Arbetsmiljöverket kommer att fokusera på i sina besök - alltid intressant att se hur människor "utifrån" ser på verksamheten.

Att hela tiden reflektera över hur miljön kring hästarna ser ut samt vilka rutiner man har är nyckelord för att minska olyckor och olyckstillbud. Det är lätt att bli hemmablind...

Nyårskrönika 2024 - vad händer nu?

För fyra år sedan skrev jag en Nyårskrönika. Läs gärna denna innan ni läser nedanstående. 

Det har på dessa fyra år hänt en hel del i hästvärlden (även om jag som varit engagerad i hästvälfärdsfrågor under många år, kan tycka det går allt för långsamt framåt, för hästarna).

År 2018 bildade jag och en del andra "hästnördar", flertalet av oss yrkesverksamma i hästbranschen, en förening, EquiEthics för att mera organiserat jobba med de hästvälfärdsfrågor som oroat oss under många år. Personligen så initierade jag föreningen pga min frustration över hur jag tyckte framför allt dressyrsporten under många år gått i fel riktning. Hästvälfrågorna är många och komplicerade och rör alla grenar och inriktningar) men vi i vår förening har inriktat oss på att försöka påverka SvRF (eftersom de är den enskilt största hästsportsorganisationen i Sverige och med möjlighet att påverka tävlingsverkamhet, ridlärare/tränare och ridskolor). Vi har idag en pågående dialog med dem.

Senaste åren/året har sedan jag skrev förra nyårskrönikan inneburit en hel del förändringar. Det har fortsatt skett en hel del skandaler inom hästsporten, fallet med mångkampsryttaren på förra OS och nu senast "Helgstrandgate" bara för att nämna några. Dessa ärenden har gjort att fler röster har höjts med krav på att hästsporten ska agera, bl.a i Frankrike och Danmark. T.o.m FEI har agerat genom att tillsätta en kommision som utrett vad som bör göras för att hindra hästsportens SLO att dras in. Tyvärr har dessa åtgärder inte inneburit nämnvärda resultat för hästarnas del. Organisationers värdegrunder och Code of conduct (som alla hästmänniskor förväntas följa) är fortfarande bara fina ord på ett papper. Dessutom verkar vissa grupper kunna göra vad de vill utan att följa dessa värdegrunder. Inte minst en del elitryttare (både I Sverige som utomlands) verkar ha någon form av specialfil som gör att de trots oetiska träningsmetoder (som blir avslöjade gång på gång) ändå kunna fortsätta, många gånger t.o.m med stående landslagsplats (och/eller undergrupper) som resultat. I de sammanhangen verkar tävlingsresultat gå före allt vad värdegrunder heter. Målen helgar medlen med andra ord...

Medan de som beslutar om riktningen för sporten (hästsportorganisationerna), än så länge, sitter på händerna och inte agerar (åtminstone inte på sätt som har praktisk betydelse för hästarna) så är det en sak som HAR förändrats och det är tonen på sociala medier. När jag skrev min senaste krönika så ledde minsta lilla kritik av hästsporten till en formligen svallvåg av bortförklaringar, idiotförklaringar, what-about-ism osv, inte minst av maktens/elitens "väpnare" som blixtsnabbt kom till elitens försvar.  Ovanstående gjorde att väldigt få vågade vara kritiska till det som händer inom sporten. Idag är läget annorlunda. Allt fler vanliga hästmänniskor vågar vara kritiska till sådant som de anser hotar hästvälfärden. Detta är bra MEN innebär även ett problem eftersom diskussioner lätt har en förmåga att spåra ur till rena personangrepp. Det är viktigt att vi för sakens skull fokuserar på systemfelen som gör det möjligt för ryttare att använda oetiska träningsmetoder och dessutom ha framgång via dem. Vi måste komma åt systemfelen, annars kommer bara ryttarna att avlösa varandra.

Frågan är nu - vad kommer att hända inom hästsporten närmaste åren? Personligen är jag luttrad och misstänker att inte särskilt mycket kommer att hända. Åtminstone inte från hästorganisationernas sida. Tror tyvärr att de varken har viljan eller förmågan att göra några större åtgärder. Hästvälfärdsfrågorna är komplexa och det är mycket makt och pengar inblandat. Många i beslutande ställning sitter dessutom "i knäet" på andra inom hästsporten. Att då fatta beslut som kanske stör "status quo" och påverkar både ens egna som vänners intressen (yrkesmässiga, ekonomiska m m) är inte lätt. Då tittar man hellre åt andra hållet än att agera i hästarnas intressen.

Däremot finns det en överhängande risk att yttre krafter (myndigheter, allmänhet) kommer tvinga fram förändringar inom hästvärlden. Hur länge till kommer t.ex hästsport vara olympiska grenar på kommande OS? Kommer länder förbjuda viss utrustning och kommer djurskyddregler skärpas? Ytterst så kan hästorganisationernas oförmåga att skydda hästarna resultera att vi mister vår SLO (social licens to operate). Kanske i första hand för tävling men i förlängning kan även annan användning av hästar vara i riskzonen.

Varje avslöjad skandal (som Helgstrandgate eller den svenska unghästutbildaren) gör hästsportens egengrävda grop djupare. Speciellt om inte beslutande organisationer kan visa på tydliga ställningstaganden och AGERANDE. Att säga "vi tar avstånd" räcker helt enkelt inte längre...

Ryttaransvar

Här kommer ett blogginlägg som jag haft i "pipeline" under en längre tid. Den nu så uppmärksammade och aktuella dokumentären från Helgstrands anläggning, Operation X, får mig nu att göra slag i saken och publicera nedanstående inlägg. Det har börjat läcka filmsekvenser från den dokumentären som får en att må fysiskt illa...

Många företeelser inom hästvärlden är under lupp just nu och debattens vågor går höga i sociala medier...

Hårt åtspända nosgrimmor, ridning i LDR, korta hopdragna halsar, bakåtlutade sitsar, ridning i spänning och övertempo, överdriven användning av sporrar och spö osv, osv. Listan kan göras lång. 

Allt fler börjar ställa krav på att organisationer, funktionärer mfl i maktposition skall agera och sätta stopp för ovanstående. Något som är förståeligt eftersom det är dessas flathet och oförmåga att agera som tagit oss dit vi är idag. Hade man "stämt i bäcken" för 15-20 år sedan hade vi inte varit i den situation vi är idag. Det är systemfelen som är det största problemet. Kommer man inte tillrätta med systemfelen som gör det möjligt (och "lönsamt") för ryttare/tränare att använda oetiska träningsmetoder så kommer bara ryttarna att avlösa varandra.

MEN - det finns två kategorier av hästmänniskor som sällan och aldrig ställs till svars för de uppkomna situationerna och det är främst RYTTARNA men även TRÄNARNA.

Ovanstående kategorier hästmänniskor brukar aldrig höja sin röst i diskussionerna, framför allt inte de som tillhör den absoluta "eliten" (inte ens nu när ovanstående dokumentär är aktuell). Är det för att man vet innerst inne att det man gör är tveksamt (men målen helgar medlen), eller finns det inga hållbara argument? Varför försvarar man annars inte sitt sätt att rida och träna? Tycker man kanske att ingen skall bry sig om hur man rider/tränar sin häst för att man vet bäst? Eller handlar det helt enkelt om okunskap, eller rättare sagt ovilja att ta till sig den kunskap som finns (faktaresistens)? Det är enklare att blunda/stänga öronen än att behöva ändra sitt sätt, då kan man i alla fall för sig själv rättfärdiga det man gör.

Som ryttare/hästägare är DU ytterst ansvarig för de val du gör för/med/mot din häst. DU väljer vilka träningsmetoder och tränare du använder dig av (eller tillåter den ryttare som rider din häst, använda sig av). Om du med dagens faktabaserade vetenskapliga kunskap som finns kring ridning och hur den påverkar hästen ändå VÄLJER att rida hästen bakom lod, med kort hals, djup, med skarpa bett, inspänningar, hårt åtspända nosgrimmor osv - fundera då åtminstone för ett ögonblick VARFÖR du gör detta? Hur kan du göra det mot din bästa vän och den som du säger dig älska? Tidigare har man kunnat skylla på okunskap och bristande tillgång till kunskap men idag finns den tillgänglig för alla. Så med andra ord är ditt val just ett VAL som ytterst din häst/hästar får betala priset för (såväl mentalt som fysiskt). 

Hästägande är ALLTID kompromisser mellan människans önskningar/mål/ambitioner/ekonomiska förutsättningar m m och det som är för hästens bästa. Vissa kompromisser är man kanske tvungen att göra men andra saker kan man med enkla medel förändra om viljan finns. Att välja etiskt försvarbar(a) träningsmetoder/utrustning är saker som enbart är ditt VAL som hästägare/ryttare. 

Även du som TRÄNARE har ett stort ansvar. Har du någon integritet eller inte? Även du gör ett VAL - antingen så ställer du dig på hästarnas sida eller så gör du det inte. Vidareutbilda dig ständigt och använd bara metoder och utrustning som stärker hästvälfärden. 

Hur de ryttare som visas i Operation X kan sova på nätterna förstår man inte - har man helt tappat förmågan att känna empati för en annan levande varelse? Den glättiga ytan hos Helgstrand står i stark kontrast till det hästarna utsätts för. Allt som glimmar är tyvärr inte guld och den hemska sanningen är att sånt som sker hos Helgstrands sker på även på ett antal fler ställen i hästvärlden. Allt för makt, pengar och framgång. Det är hästarna som får betala priset.

Här är ett blogginlägg som Ponnymamman gjort på samma tema:

https://ponnymamman.se/okategoriserade/eliten-sagar-av-den-gren-de-sitter-pa-och-ingen-stjarna-vagar-saga-nagot/

Kognitiv dissonans inom hästsporten

 

"Teorin om kognitiv dissonans – känslan av obehag som uppstår när en persons moraliska uppfattning och agerande går emot varandra – introducerades av socialpsykologen Festinger (1957) i sin bok A Theory of Cognitive Dissonance.

Kognitiv dissonans betyder “tankekonflikt”. När vi handlar på ett sätt som inte överensstämmer med våra kunskaper och erfarenheter uppstår det då en kognitiv dissonans, alltså en tankekonflikt.

Kognitiv dissonans är en term som används för att beskriva den psykologiska obehagskänslan som fås genom att samtidigt hålla två eller flera oförenliga trossatser, attityder eller värdegrunder. Att vara konsekvent när det kommer till vårt förhållningssätt är viktigt för psykologisk stabilitet. Att ha åsikter som är självmotsägande skapar därmed oro och obehagskänsla. Man behöver inte nödvändigtvis vara medveten om orsaken till den kognitiva dissonansen. Vanligtvis är det snarare tvärtom, man brukar omedvetet undvika tankegångar som betonar dissonans. 

Kognitiv dissonans är inte exklusivt för mentala processer. Om man håller en viss attityd, värdegrund eller trossats och i sitt beteende motsäger den, har man perfekt grogrund för kognitiv dissonans, alltså ett omedvetet undvikande av bemötandet av två oförenliga aspekter av ens person. I extrema fall fungerar det som en sorts försvarsmekanism mot svåra obehagskänslor och stress. Kognitiv dissonans kan därmed avvecklas enbart under längre perioder.

Inkonsekventa inställningar eller beteenden motiverar olika sorters individuella hanteringsstrategier. För att lindra obehaget av kognitiv dissonans är det vanligt att man försöker bortförklara, förneka eller undvika ny information som ifrågasätter en befintlig värdegrund."
(texten ovan är hämtad via google)

Du kanske nu frågar dig, vad har ovanstående med hästsporten att göra? En hel del skulle jag säga för det kan nämligen till stora delar förklara den faktaresistens som finns inom hästsporten. Att många ryttare väljer att inte ta till sig forskning som kommer fram kan nog i många fall vara ren självbevarelsedrift. För OM man börjar lyssna och reflektera kring forskningen så blir det ofta väldigt jobbigt, därför väljer man helt enkelt att stänga öronen/ögonen. Alla har vi egna exempel på (är jag helt övertygad om) sådan kognitiv dissonans. Både i hästvärlden men även i livet i stort. Människors lidande i såväl vår närhet som i världen, djur som far illa osv. 

I hästsporten handlar det ofta om att vi blundar för att det vi gör med/mot våra hästar kanske orsakar dem skada. Eller åtminstone inte är är till deras förmån. Rida/inte rida, tävla/inte tävla, ha hästen i hagen/inte i hagen, ensam/med andra hästar, med eller utan täcke, vilken utrustning vi använder, vilka träningsmetoder vi använder osv, osv. Listan kan göras lång.

Att börja reflektera kring ovanstående ÄR tufft. Många väljer då istället att nonchalera det som går emot ens uppfattningar och nuvarande värdegrunder. Det är enklast så... Man kan då, med "rent samvete" fortsätta med det man gör som om inget hänt.

Vi har alla våra "bias", dvs valda sanningar. Om hästar/ridning och det mesta annat. Vi har en benägenhet att lättare ta till oss sådant som bekräftar våra valda sanningar än de som motsäger dem. Ofta är vi inte ens medveten om våra valda sanningar, de blir uppenbara först när vi konfronteras med andras valda sanningar och att dessa går emot våra egna. Vi umgås dessutom mest och oftast med de som tillhör samma "tankebubbla" som man själv tillhör. "Man blir som man umgås" 😊 Att reflektera kring vilka bias man har, och även diskutera med de som har avvikande uppfattningar, utvecklar men kan tidvis vara jobbigt. 

Hästägande/ridning/körning/användning kommer alltid vara en avvägning och kompromiss mellan vad som är bäst för hästen, vad som tillfredsställer oss människors mål/ambititioner/behov/orsak till hästägandet, genomförbarhet ekonomiskt och i övrigt m m. Vår uppgift är att göra (för hästen) så kloka val som det bara är möjligt med de förutsättningar som finns. Vissa delar kanske är svåra (eller inte går) att påverka, annat kan vi utan problem påverka. Utrustning, arbete och träningsmetoder är exempel på sådant som är relativt lätt att påverka om vi vill.

Vi ser just nu en stark "strutsmentalitet" inom stora delar av hästvärlden. Trots mycket forskning, faktabaserad evidens m m så fortsätter många med saker som bevisligen är negativt för hästen - det kan vara träningsmetoder, användning av viss utrustning, neka hästen sociala interaktioner med andra hästar osv. Att öppna dörren för tanken att dessa saker är skadliga för hästens välbefinnande hotar människans (både den enskilda människan som kollektivets) rättfärdigande att rida, tävla, hålla hästar på det sätt som fram till nu varit accepterade och vanliga sätt. Personligen tror jag dock att vi är i inledningen av ett paradigmskifte på hur vi ser på hästar och till deras relation med oss människor, för allt fler människor börjar ifrågasätta de sätt vi interagerat med hästar fram till dags datum. Förhoppningsvis kommer detta paradigmskifte innebära förbättringar för våra hästar.

Är den "ideella eran" inom hästsporten snart över?

 

Många ridsportföreningar, stora som små, har idag problem med att hitta människor som vill engagera sig ideellt. Man har svårt att hitta medlemmar som vill gå in i styrelsen, framför allt på de "tyngre" posterna som ordförande, kassör och sekreterare, men även på övriga platser i föreningen.

Man har även svårt att engagera medlemmar att jobba i föreningen på olika sätt - som tävlingsfunktionärer, drivande när det gäller skapa aktiviteter för föreningens medlemmar, sälja olika produkter, baka m m, m m.

När jag började inom ridsporten som tonåring (på 70-talet) så var det närmast självklart och obligatoriskt att engagera sig ideellt. Inte bara med sådant som gav egen vinning utan även sådant som främst gynnade andra. När jag tittar tillbaka på mitt ideella engagemang i olika föreningar under alla dessa år (snart 50 år) så har jag naturligtvis fått "betalt" på olika sätt - främst genom en massa roliga upplevelser, gemenskap och möjligheter. Även mitt yrke (ridlärare och utbildningskonsulent i ett ridsportdistrikt) har jag till stora delar mitt ideella engagemang att tacka för. Jag har även haft möjligheten att hjälp till med att styra föreningars inriktning och kunnat skapa aktiviteter som jag själv varit intresserad av. Jag har även jobbat mycket för andra, främst som tävlingsarrangör/tävlingsfunktionär, trots att mitt egna tävlingsintresse inte varit särskilt stort. Även varit med om att skapa massor med aktiviteter för barn och ungdomar utan att själv ha barn.

Jag upplever att i dagens samhälle finns det några saker som alltmer styr det ideella engagemanget - det är "what´s in it for me?" och devisen "alla och någon annan skall göra det". Dvs att om man inte upplever någon direkt "pay-back" på sitt engagemang då är man inte intresserad. Det vanligaste argumentet är "jag har inte tid" eller bara total tystnad om ideell hjälp efterfrågas. Detta innebär att man gärna ser att "någon annan" ser till att ordna aktiviteter, vara funktionärer, sitta i styrelsen osv. 

Problemet med ovanstående egoistiska spridning innebär dock att till slut finns det ingen "någon annan" kvar och då faller mycket inom hästsporten. För finns det inga ideella krafter kvar innebär det att föreningar läggs ner, att de enda tävlingar som anordnas är de som har avlönade funktionärer. Det sistnämnda skulle innebära enorma kostnader där tävlingar i ännu högre utsträckning skulle bli endast för de med tjock börs.

De verkligt ideella medlemmarna i alla våra ridsportföreningar har ENORMT stor betydelse! Utan dem så blir såväl utbudet som priset på många hästrelaterade verksamheter betydligt magrare/dyrare än idag. Skall allt som idag görs ideellt göras av avlönade personer kommer alla priser drastiskt höjas och antalet tävlingar antagligen minskas. Så uppskatta de som jobbar ideellt i din förening och gör även något själv annars kanske det, inom en inte alltför lång framtid, inte kommer att finnas kvar det som du använder dig av. Och finns det kvar kommer det att bli till en betydligt högre prislapp! 

Som det ser ut som idag så är dessa "alla och någon annan" på väg att gå i strejk. Kan vi göra något för att påverka denna samhällsutveckling (det är inte bara ridsporten som har dessa problem) eller är det bara att acceptera förändringarna som kommer att ske?

Systemfel, enskilda ryttare, detaljer och "what-about-ism"

 

Bilden visar Inez Fischer-Credo på fullblodsstoet Gordina, en tidigare kapplöpningshäst, under en Grand Prix 1959 vid en tävling i Vancover, British Columbia.

Jag har länge varit engagerad i frågor gällande hästvälfärd. Under mina över 50 år inom hästsporten har jag både sett företeelser komma och gå men även under den tiden omvärderat mina egna åsikter och praktiker.

Jag har under ganska många år nu varit kritisk till vissa företeelser inom hästsporten. Från början mest på hemmaplan och i min omedelbara närhet. På senare år allt mer offentligt och sedan 2018 som ordförande i föreningen EquiEthics som bildades just med syfte att lyfta hästvälfärdsfrågor generellt men inom främst dressyren specifikt.

Något som kommer upp gång efter gång - det är frågan varför jag/vi i vår kritik ger specifika exempel på ryttare. En fråga som jag gång på gång även bemött. Vilka enskilda ryttare som gör (eller inte gör saker) är egentligen aldrig intressant! Vad som ÄR intressesant är VAD de gör och framför allt vad i systemet som gör att de kan fortsätta göra det som de gör. Allra helst skulle jag helt vilja undvika konkreta exempel men ibland (ganska ofta) är de nödvändiga för att tydliggöra vad man är kritisk mot. Så långt det är möjligt så brukar åtminstone jag, "avidentifiera" ryttare så gott jag kan, dels för att fokus inte direkt skall flyttas över till VEM det är, istället för vad hästen utsätts för men också för att kritik av enskilda ryttare inte är syftet med kritiken. När det gäller video är det dock ofta svårt och även med bilder kan det vara det, människor i sporten känner ofta igen ekipage.

Kommer vi inte åt systemfelen inom hästsporten (bl.a LDR/hyperflexion/rollkur - "same shit, different names", hårt åtspända nosgrimmor) så kommer bara ryttarna att avlösa varandra.

Kan också bli frustrerad på den diskussion som förs i sociala medier - den spårar ofta ur i "what-about-ism", upphakning på detaljer (varför man kritiserar en detalj och inte tittar på helheten, eller någon annan detalj), "det var minsann inte bättre förr", man efterlyser ännu mera forskning (trots att det finns en hel del, men det räknas då ofta vara "fel" forskning eller inte tillräckligt stora och många forskningsstudier), "visa hur du själv rider" osv. 

Allt var definitivt inte bättre förr. Bra och mindre bra ridning har funnits i alla århundraden. Skillnaden idag är att den mindre bra ridningen (ur hästens synvinkel) allt för ofta premieras i tävlingssammanhang. En sak som t.ex tidigare direkt fått konsekvenser i betygsättningen är nosen bakom lod, gapande munnar, oregelbundna gångarter m m. Så är det inte idag - dessa saker kan ofta på betyg på 7-9, ja t.o.m 10. Den ridning som dessutom ofta förekommer på framridningar skulle tidigare direkt resulterat i åtminstone tillsägningar och t.o.m avstängning.

Självklart finns det många saker som kan diskuteras inom hästvärlden på alla nivåer och områden och det finns även gradskillnader i vilket elände de orsakar för våra hästar men som enskild person fokuserar man ofta på just de detaljer som intresserar en mest. I mitt fall är det den påverkan på HELA hästvärlden som elitsporten har - det är den som syns, får mest mediauppmärksamhet och som dessutom påverkar alla nivåer nedanför. För det som eliten/förebilderna gör och får "betalt" för sipprar neråt till alla nivåer. Det som blir norm på högsta nivå blir sedan norm inom stora delar av hästsporten. Därför har dessa toppryttare/tränare stort ansvar inte bara gentemot hästarna utan även hela hästvärlden. Jag är mest intresserad av dressyr men problem finns i alla grenar, mer eller mindre.

Om jag skriver en artikel eller inlägg så är jag intresserad av systemfelen och helheten men använder ofta enskilda exempel (t.ex triangulerande piaff som i ett av de senaste av mina inlägg). Piaffen är dock bara ett EXEMPEL, det handlar inte om just piaffen och inte heller om den häst/ryttare som jag använde som exempel. Just detta inlägg handlade om det faktum (för det är faktiskt ett faktum) att man dels inte bedömer enligt det egna regelverket (TR) men inte heller tar hänsyn till den biomekaniska forskningen som finns på området. Kort sagt så premierar man ofta felaktig ridning, enligt min uppfattning. 

Det finns tusen och en ursäkter/bortförklaringar varför just en specifik ryttare visar ridning som inte följer TR och varför domarna inte dömer enligt TR men faktum kvarstår att den ridning som visas blir norm på alla nivåer eftersom många ryttare anser att det som vinner priser/får höga poäng måste vara rätt och riktigt. Unga hästar, inte starka nog, det är inte lätt att rida (gudarna skall veta att det är det inte) osv används som argument. Men, dels är det skillnad på ryttare som skall föreställa absoluta toppnivå och hobbyryttare, dels borde vi kunna förvänta oss av elitryttarna på EM, OS nivå att de dels använder biomekaniskt riktiga träningsmetoder men även kan lära en häst en i grunden riktig piaff. Finns det stora felaktigheter i t.ex piaff i början av hästens karriär finns det dessutom små möjligheter att detta "rättar till sig när hästen blir starkare". För hästar som lärt sig en felaktig mekanik för att lösa problem är svåra att lära om och det innebär först och främst att ryttaren/tränaren måste inse problemet. Mkt bättre med en mindre uttrycksfull piaff till att börja med som har en riktig biomekanik än en där hästen lärt sig triangulera, vagga från sida till sida eller liknande. Ett felaktigt inlärt rörelsemönster är svårt att bryta. Att ovanstående/nedanstående grava felaktigheter ändå kan resultera i poäng på 7-9,5 är anmärkningsvärt. Om en ryttare får betalt med 8,5 på en KRAFTIGT vaggande (från sida till sida) piaff, som enligt TR är ett gravt fel, vad skall man då ge en riktigt utförd piaff? Detta är ett faktiskt exempel från ett mästerskap för några år sedan, där en extremt vaggande (från sida till sida) piaff fick betyget 8,5.

I TR står bl.a "Även en liten fotflyttning bakåt, oregelbundna eller ryckande steg med fram- eller bakben, ingen klar diagonal fotflyttning, överkorsande steg fram eller bak, svängande från den ena sidan till den andra med framdelen eller bakdelen, breddade steg bak eller fram, förflyttning för mycket framåt eller dubbelsteg, är alla grava felaktigheter. Målsättningen med piaff är att visa den högsta graden av samling medan intrycket är att hästen förblir på stället. Piaff är en mycket samlad, taktfast och eleverad rörelse."

En del undrar även vad ovanstående har med hästvälfärd att göra och då blir mitt svar - MASSOR! Vid varje stort mästerskap kan vi se otaliga bilder/filmer av hästar som visar gapande munnar, hårt åtspända nosgrimmor, stressade ritter, felaktig ohälsosam form, painface, oregelbundna gångarter osv. Något som enligt min uppfattning dessutom blivit alltmer vanligt genom åren. Det är inte förenligt med god hästvälfärd. Bara för att det finns ännu värre saker inom hästvärlden gör det inte ovanstående bättre.

Varför inte införa Andrew McLeans förslag till bedömingsskala? Detta skulle drastiskt förändra dressyren i positiv riktning för hästarna. Läs mer via länkarna

https://www.hippson.se/artikelarkivet/dressyr/han-vill-se-hastens-valfard-som.htm

https://www.youtube.com/watch?v=Z6wGiUO8FvQ En film om hur man kan se hästens stressignaler (finns engelsk undertext om man vill ha det)