Läste idag ett inlägg på sociala medier om fotograf/bilder, "ögonblicksbilder", motiv/agendor, hat, hot, personangrepp och offer.
Kraftuttryck som, hat, hot, drev osv används frekvent om motparten i denna typ av diskussioner. Kraftuttryck som riskerar tappa sin betydelse eftersom de ofta används även om det hela endast handlar om att personer har olika uppfattningar och/eller oro för de hästar som är inblandade .
Just ovanstående inlägg handlade om en specifik fotograf och hens bilder. Bilder som man anklagar för att vara manipulerade och "ögonblicksbilder". Trots att det finns tillgång till 1000-tals bilder och även videos (om man vill) av de ritter som hen dokumenterar, där man kan bilda sig en egen uppfattning. För även om det finns "bra" bilder (ur hästsportens vinkel) så visar de bilder som inte är "bra" en verklighet för hästen i de momenten. Frågan är då - hur mkt, för hästen, obehagliga/smärtsamma "ögonblick" skall den behöva tåla? Och framför allt - vad kan vi göra för att minimera dessa "ögonblick"?
Vi befinner oss i en (häst)kultur där många uppenbarligen inte vill konfronteras med bilder/videos som visar sådant som kulturen inte vill kännas vid att det existerar. Så istället för att reflektera och rannsaka sig själv så "skjuter man budbäraren" genom att på olika sätt misskreditera denne/dessa.
Det har under nu rätt många år kommit fram missförhållanden inom sporten, inte bara via ovanstående fotograf utan på många olika sätt. Trots detta så befinner sig stora delar av hästvärlden fortfarande I en förnekelsefas. Istället för att erkänna att "ja, vi (eller rättare sagt hästarna) har problem - vad gör vi åt detta?!" så fortsätter man förneka, minimalisera, nonchalera och "skjuta budbärarna". Antagligen ofta för att man anser att det som sker idag är ett hot och ifrågasättande av ens egna erfarenheter, sätt, position och eventuell makt. Det är tufft att kanske inse att det man gör/gjort inte är hästvänligt... Hur vore det om man istället startade en konstruktiv debatt om hur vi kan åtgärda de problem som finns?
Just nu lever vi dessutom i en tid när hästvärlden blir allt mer polariserad och där olika intressen, träningsfilosofier och grupperingar "krigar" mot varandra - där det grävs skyttegravar och man till varje pris försvarar sin egen filosofi och förkastar alla andras. Inlärningsprinciper som negativ förstärkning anses vara 100% fel av somliga och positiv förstärkning likaså av andra. Användning av skarpa bett och/eller hjälp(stjälp)tyglar försvaras av en del och förkastas av andra. Frågan om ridning versus inte rida är även det en het potatis. Listan på liknande motstridiga uppfattningar kan göras lång... Jag har befunnit mig i hästvärlden (yrkesmässigt) i över 50 år och har aldrig upplevt sådan polarisering som idag. De försök som gjorts att få till konstruktiva debatter/workshops stupar ofta på att några delar av hästsporten antingen inte vill delta eller inte bjuds in.
Vad som skulle behövas inom hästvärlden (nu pratar jag främst om Sverige eftersom det är där jag befinner mig, ute i världen finns det företeelser som är ljusår ifrån det vi ändå i någon mån anser acceptabelt) är att vi gemensamt satte oss ner och försökte komma fram till riktlinjer för vad vi anser vara acceptabelt och inte samt att man enades om dessa. Riktlinjer som utgår ifrån vad vetenskap och forskning kommit fram till är gynnsamt för HÄSTEN utan att ta hänsyn till nuvarande strukturer och metoder inom hästvärlden. Kommer vi någon gång lyckas med det??? Ytterst tveksamt om man skall döma av tonen på sociala medier där pajkastningen och polariseringen dagligen når allt högre höjder... Det är inte underligt att det finns krig i världen när vi inte ens kan komma överens om gränsdragningen mellan nyttjande och UTnyttjande av djuret hästen. Personligen så anser jag att vi (hästen och människan) kan ha ömsesidig nytta av att hästen finns i våra liv. Förhållandet kan aldrig bli helt jämlikt eftersom vi som människor har yttersta ansvaret och besluten för det mesta som händer i hästarnas liv, men vi kan ofta ta betydligt mera hänsyn till vad som är bästa möjliga för hästarna.
Det kinesiska tecknet för "förändring" är 變 (biàn). I kinesiska mytologin används tecknet för såväl "fara" som "möjlighet" - så det är förståeligt att de som nu hårdnackat håller fast vid tidigare tankesätt och metoder känner sig hotade av dagens ifrågasättande och forskning men samtidigt är nuvarande paradigmskifte (som jag tror vi är inne i) även en möjlighet. En möjlighet att skapa en bättre och mera hållbar hästsport som (och inte bara i ord) har hästarnas bästa för ögonen, Vi KAN göra det tillsammans men frågan är om vi kommer att göra det? Och framför allt - kommer vi göra det i tid innan andra krafter (myndigheter, allmänhet m m) tar över besluten i frågan?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar