Hej alla!

Här är Birca´s blogg om stallets människor och hästar. Här kan du läsa om vad som händer i stallet samt mina reflektioner över olika hästrelaterade företeelser. Vill även du skriva inlägg här? Kontakta då mig via mail cas.birca@telia.com

Farre på hästarnas evigt gröna ängar!

tisdag 24 maj 2016

Vad är viktigt för hästen??


 Dagens mockningsreflektion...

De allra flesta av oss hästmänniskor vill våra hästars bästa...

Ibland kan det dock bli fel - pga okunskap och/eller missriktad välvilja. Att vi helt enkelt inte förstår vad som är viktigt i en hästs liv och inte...

Några av de första saker man BORDE få lära sig på ridskola (eller av sin tränare) är hur hästar fungerar - dvs hästars beteende och hur hästar lär in. Tyvärr är det absolut ingen självklarhet idag - ibland för att de ridlärare man har på ridskolan helt enkelt inte kan (om ridlärarutbildningen är som tidigare - och jag tror inte det skett några avgörande förändringar sedan jag gick - så är det inte mkt fokus på hästens beteende/inlärning i utbildningen, det förväntas man kunna redan innan) - och man kan inte lära ut det man själv inte har lärt sig... Det finns också gott om tränare med olika grad av hästkunnande (eller avsaknad av). Man kan mycket väl vara rätt bra ryttare tekniskt sett utan att egentligen kunna ett smack om hästar....

Av ovanstående skäl är det man lär sig på ridskola eller av sin tränare ofta ganska ytligt och i värsta fall helt motsatt till vad som är bra för hästen... Detta eftersom det hela helt och hållet bygger på vilka erfarenheter/utbildning som instruktören/tränaren har skaffat sig på sidan av sin ridlärare/tränarutbildning. Det man lär ut varierar därför oerhört beroende på vilken referensram ovanstående personer har.

Det finns mycket "man har alltid gjort så" och saker som är praktiska/viktiga för hästägaren men som inte nödvändigtvis är bra för hästen...

Vad är då viktigt för hästen???

torsdag 19 maj 2016

"Entrapment" som träningsmetod



Entrapment är ett engelskt uttryck som betyder brottsprovokation men också kan betyda snärja eller fånga i en fälla.

Entrapment som träningsmetod är inte helt ovanligt inom hästvärlden. (Kommer inte på något vettigt svenskt uttryck - använder därför ett engelskt) Det är när man med antingen med hjälp av handen och/eller stjälptyglar (olika former av inspänningar) sätter hästen i press mellan handen och skänkeln, alternativt spö vid arbete vid marken. Med andra ord att man med handen/inspänningen ser till att hästen inte kan ta vägen någonstans när skänkeln/sporrarna/spöet används. Ofta dessutom i kombination med en väldigt rund form, dvs huvudet mer eller mindre in mellan frambenen.

Vanliga tillfällen som den här typen av "träningsmetoder" används är vid piaff och passageträning. Tyvärr så resulterar ofta ovanstående i en spänd häst som endast producerar någon form av avart på ovanstående. I värsta fall blir det någon form av "utbrott" hos hästen när den helt enkelt inte klarar av det fysiska/psykiska trycket. "Explosioner", stegringar, stess osv är inte ovanliga resultat.

Entrapment i rörelse som trav och galopp är inte heller ovanligt - mycket skänkel i kombination med kanske 15-18 kg tryck i tyglarna resulterar ofta i ryttare som halvligger bakåt och en häst med nosen kraftigt bakom lod och mitten av halsen som högsta punkt... Finns undersökningar som visar att ovanstående exempel på sits (som är väldigt vanlig idag) - ofta i kombination med ett högt antal kg tryck i vardera tygeln - resulterar i ett KRAFTIGT förhöjt tryck av sadeln vid manken. Kanske inte så konstigt att dessa hästar ofta ser stressade ut...

torsdag 5 maj 2016

Intuition - veta utan att veta...

Gång på gång tycker jag man får bekräftat att man skall lita på sin intuition...

Jag skulle kunna räkna upp hur många händelser som helst när jag antingen lyssnat på min intuition (eller som jag brukar kalla det "min skyddsängel på axeln") eller ibland nonchalerat den. Ibland har det rört djur och ibland människor. Det kan röra sig om allt som rör människor eller djur.

Det kan vara beslut om ett djur - köp eller ej köp, sjukdomar, riskbedömningar - ja name it.

Det kan också handla om människor man möter - jag brukar säga att väldigt grovt indelat så reagerar man på tre olika sätt på nya människor man möter:
1. de allra flesta har man till att börja med ingen direkt uppfattning om - man är ganska likgiltig inför dem :-)
2. några fattar man direkt tycke för och tycker jättebra om
3. några få (ytterst få som tur är) tycker man instinktivt illa om

Ofta, väldigt ofta så stämmer den första känslan man får för en människa -  de som som tillhör grupp ett tar det dock ofta ett tag innan man bildar sig en uppfattning om och det kan ju "gå åt vilket håll som helst" :-) Ibland så visar det sig dock att man helt missbedömt en människa - positivt eller negativt...

Tycker att nedanstående beskrivning "en känsla av att veta utan att veta" är en bra beskrivning - gäller bara att lyssna på intuitionen och inte nonchalera de signaler som det omedvetna ger oss....

Intuition beskrivs ibland som nedan:

Intuition är att känna på sig - det vi ibland kallar magkänsla. Att intuitivt direkt känna vad vi ska göra i en viss situation - eller, oftare, vad vi inte ska göra - och detta innan vi har hunnit tänka efter.

Enligt lexikon är intuition en direkt förnimmelse av sanning eller faktum, oberoende av förnuftsresonemang.
Förnimmelser är alltid kopplade till erfarenheter - vilket i sin tur innebär att ju längre vi lever och ju mer vi är med om desto starkare blir vår intuitiva förmåga!
Bearbetningen av sinnesinformation sker implicit (omedvetet) och framstår sedan för oss som just direkt förnimmelse - det vi kallar intuition.

Den kan också beskrivas som en känsla av att veta utan att veta - den stilla rösten inuti, den oförklarliga impulsen. Intuitionen anses komma spontant och omedelbart: när man står inför ett problem så är det intuitiva svaret det som först dyker upp i medvetandet.

tisdag 29 mars 2016

Medveten strategi?



Nu har det hänt igen! Vadå kanske du undrar - ja, en "skandal" inom ridsporten. Denna gång en incident under framridning för hoppning under tävlingarna i Göteborg där en ryttare bar sig illa åt gentemot sin häst. Det finns filmer ute bl.a på facebook men är också omskrivet bl.a här och i Expressen.

Trots FEI stewarts i närheten - vars uppgift är att just ingripa vid händelser liknande denna så fick ryttaren ingen tillsägelse. Dessutom uttryckte sig kommentatorn Lotta Björe en aning otänkt när hon bagatelliserade (enligt min uppfattning) det som hände. Här finns en länk till hennes uttalande i Hippson.

Det har under senaste åren skett liknande incidenter på stora tävlingar gång, på gång, på gång. Varje gång utan att de stewarts - vars uppgift i första hand är att se till att värna hästarnas välfärd - reagerat på tävlingsplatsen. De allra flesta gånger också utan att ridsportorganisationer på något sätt reagerat på kritiken från både "hästmänniskor" som de som är utanför hästsporten. Vid något/några tillfällen har organisationen gått vidare med ärendena men det har utan undantag resulterat i att "inget fel har begåtts" även om allmänhetens uppfattning om detta har varit helt avvikande... Vanliga försvar till

onsdag 9 mars 2016

Hästägares ansvar för sitt lärande

Läste idag ett bra blogginlägg från Yvonne Larsson http://yvonnelarsson.se/2016/03/1095/

Viktigt och välskrivet från Yvonne igen - denna gång om vårt ansvar som hästägare att ta ansvar för vårt egna lärande om hästen. En erfarenhet som jag själv gjort genom alla åren som hästägare är att ju längre man håller på desto mer inser man hur lite man kan och att man hela tiden har nytt att lära. Precis som Yvonne säger så får man ibland omvärdera det man tror sig veta och ibland får man sina uppfattningar validerade...

Det svåra med lärandet är att hela tiden vara källkritisk - det är många "där ute" som utger sig för att vara "experter" ibland med diverse kursintyg som grund ibland bara "därför att"... Försök därför alltid ta in information från olika håll för att försöka utröna om det som sägs verkar vara "the real deal" eller inte. Fundera också på om den som presenterar det hela har något hen vill sälja (vilket åtminstone i mina ögon ofta gör det hela en aning mindre trovärdigt... Det kan då helt enkelt handla om smart marknadsföring.)

Genom åren så har jag (ibland genom förstahandskontakt och i andra fall via hörsägen) kommit i kontakt med:
- sadelutprovare som knappt haft någon häst- eller riderfarenhet
- "gurus" som marknadsfört någonting som visat sig ha lite eller ingen förankring i verkligheten. "Känd från TV" säljer bra...
- proffs inom någon del av hästvärlden (t.ex veterinärer, hovslagare, ridlärare för att nämna något) som ger råd som rör delar av hästvärlden som de ibland saknar kompetens för (bett, ridning, veterinära frågor osv)
- hästmassörer mfl alternativbehandlare som har liten eller ingen hästerfarenhet
- Försäljare av diverse "underpreparat" - tillskott m m som många gånger mer eller mindre saknar oberoende studier gjorda på effekt o biverkningar. Dessutom kostar ofta dessa många gånger en mindre förmögenhet. Ett exempel är olika preparat som skall vara bra för fånghästar - något som är en riktig guldgruva idag med tanke på hur många hästar som är drabbade. Hästägare i den situationen famlar ofta efter "halmstrån"...
- Människor som utger sig vara "expert" efter endast någon/några helgkursers utbildning bakom sig...

Listan på ovanstående kan göras mycket längre...

Lyssna gärna på många men läs på (så långt det är möjligt i första hand bland vetenskapliga forskningsresultat) och TÄNK SJÄLV! Låter saker för bra för att vara sant så är de oftast det....

Ställ även så många följdfrågor du kan till den som presenterar det hela - erfarenhet och förmåga att svara vettigt på följdfrågor är kriterier som också kan hjälpa dig att avgöra om råden/kunskapen är något att ta till sig.

torsdag 3 mars 2016

Temperament...

Ett till inlägg som bara indirekt handlar om häst...

Under mina unga år (fram till ungefär 25 års ålder) hade jag ett OERHÖRT eldfängt humör. Jag blev fruktansvärt arg (eller heligt för-b är nog ett sannare uttryck) för "allt och inget". Jag tände på alla cylindrar på bråkdelar av en sekund. Eftersom jag ändå någonstans är en ganska "kontrollerad" person var det dock främst min familj och mina djur (tyvärr) som råkade ut för och upplevde mina vulkanutbrott. Därför säger en del av mina mera ytliga bekanta när jag berättar om mitt humör - "Du? Kan du bli förbannad?" O ja, de skulle bara veta - man vill INTE vara i närheten när jag blir riktigt arg... Inte ens jag vill vara i närheten för jag ser bokstavligt rött...

Nu till poängerna i mitt inlägg - på 70-talet var det mycket populärt att säga "man ska inte stänga in sina känslor utan man ska släppa ut/leva ut dem". På ett sätt kan jag hålla med (för det är inte bra att stänga in känslor) men alla sätt att släppa ut dem är inte bra. Definitivt inte på det sätt jag gjorde för ilska föder ilska. Det blir en självmatande eld som är svår att släcka och till slut vet man kanske inte ens vad man är förbannad på...

Vad hände då med mitt humör kan man fråga sig? Ja, livet först och främst - jag insåg själv till slut att all denna ilska inte var sund. Mina främsta lärare för att komma till den insikten var mina hästar. Vet inte riktigt när utan det var nog en insikt som kom smygande var att ilska och hästhantering fungerar INTE. Den är t.o.m 150% kontraproduktiv! Man kan naturligtvis (och måste ibland) korrigera hästars beteende men man får aldrig göra det arg/förbannad - dels för att man då kanske korrigerar betydligt hårdare än vad man annars skulle gjort men oxå för att hästar instinktivt reagerar på vår ilska och blir hästen rädd för oss blockerar det allt vad inlärning heter...

Idag har jag därför i allmänhet oerhört långt till den glödröda ilskan som i unga år var min vardag. MEN, trycker någon (det är oftast en människa) tillräckligt länge och hårt på "mina knappar" så finns mitt eldfängda temperament fortfarande kvar - det är bara mer kontrollerat idag och det krävs betydligt mer innan det briserar! Men - kan bara tala om att briserar det - då vill man INTE vara i närheten eller föremål för min ilska...

måndag 29 februari 2016

Skicka hästen på in- ridning/körning, tillridning, problemlösning m m – Vad betalar jag för???

Var in och tittade på mina gamla artiklar på min hemsida - hittade nedanstående från november 2007. Det är lika aktuellt idag.
Vad vill du ha i "slutresultat" - är det verkligen en häst riden i
LDR (Low Deep and Round) som ovan?

Det blir allt vanligare att hästägare skickar sina hästar på antingen tillridning eller inridning/körning. Bland de som tar emot hästar finns såväl seriösa som oseriösa utbildare!

Att lämna hästen på utbildning/inridning/inkörning/problemlösning KAN vara välplacerade pengar men kan också vara rätt bortkastade. Mycket beror på hur kunnig och seriös utbildaren är! Det viktigaste av allt är dessutom (enl min mening) att man som hästägare utbildar SIG SJÄLV så att man kan ta till vara det hästen lärt sig hos utbildaren. Annars är man snart ”tillbaka på ruta ett” efter ett tag. Den absolut bästa lösningen är ofta att man som ägare utbildar sig parallellt (ibland tillsammans) med hästen. Och det kanske viktigaste av allt – att man inte skaffar sig häst (el kanske åtminstone inte en unghäst) innan man har god kunskap själv!

Om man nu tänker skicka hästen på utbildning så finns det en del saker som jag tycker att man skall tänka på:

  • Vilken kompetens har den man skickar hästen till? Kolla så noga du kan upp vederbörandes ev utbildning, erfarenheter på området, referenser, tidigare kunders uppfattningar osv
  • Kolla att utbildaren har en filosofi/ridning som överensstämmer med dina uppfattningar. Var tydlig med vad du vill ha ut av in- och/eller tillridningen.
  • Har personen i fråga registrerad firma? Sker betalning med faktura/kvitto/moms m m. Vid ev tvist eller missnöje är det svårt att göra något om man skickat hästen till utbildare som gör det svart! Kolla även upp om den registrerade firman verkar redovisa en rimlig omsättning med tanke på hur mkt verksamhet som verkar bedrivas - det finns stora verksamheter som bedrivs utan nämnvärd redovisad omsättning - då kan man fråga sig hur seriös verksamheten egentligen är...
  • Hur läggs arbetet med hästen upp? Hur många dagar/vecka görs något med hästen?

Alla relationer har ett pris


Här kommer en reflektion som inget har med häst att göra...

Ett av mina tidigare inlägg handlade om hur svårt det är med kommunikation och hur lätt vi människor kan missförstå varandra. Det här inlägget handlar istället om det faktum att alla relationer vi har under livet har någon form av "pris"...

Vad jag syftar på då är att alla relationer med andra människor innebär någon form av kompromissande och anpassning till den andra/andre.

Det brukar i alla relationer någon gång (förr eller senare) dyka upp den inre frågan "är den här relationen värd sitt pris?"

Svaret på den frågan kan man bara själv svara på...

"Ger" relationen mig något eller innebär den bara att jag "betalar"? Detta handlar naturligtvis inte om pengar utan om andra saker! Man brukar prata om "energitjuvar". Enligt min uppfattning måste en relation (oavsett vilken typ det än är) GE energi, inte bara ta - gör den det är det bättre för en själv om man avslutar relationen.

fredag 5 februari 2016

Heja Anders E!


Sitter precis och läser senaste numret av tidningen Hästfocus och hittar där en artikel om/med Anders Eriksson som nyligen gett ut boken "Hästens förutsättningar för arbete....". En bok som för övrigt verkligen kan rekommenderas!

Jag känner till Anders dedikation att jobba för hästarnas bästa - han har under många år, på olika sätt, försökt påverka Hästsverige för att sprida hästkunskap. Tyvärr utan allt för mycket gehör alla gånger. "Etablissemanget" är inte alltid intresserade av att förbättra förutsättningarna för hästarna - det är ofta många andra hänsynstaganden som anses viktigare.

I artikeln står bl.a "det är meningslöst att tillhöra en organisation som 'sopar skit under mattan'. Det finns ledstjärnor och djurskyddsutskott, det ser ju bra ut på pappret, men vem skyddar hästen? Det är bra för människor att umgås med hästar och djur, men det skall ske utifrån hästens förutsättningar." Hårda ord men tyvärr visar hästorganisationer (såväl inom landet som utomlands) ofta flathet bl.a när det gäller att stävja diskutabla träningsmetoder. Allt för mycket, allt för länge, får fortgå och ofta t.o.m hyllas av de som borde värna hästarnas välfärd i första hand! Vi har alla ett ansvar att så gott vi förmår se till att våra hästar inte far illa för det är alltid hästarna som får betala priset för vår okunnighet. Ridsportens olika makthavare och ledare - oavsett på vilken nivå de finns har där ett extra stort ansvar - de som gör regler/normer/ledstjärnor, ridlärare, domare, tävlingsfunktionärer, tränare mfl - alla sätter de ribban för vad som anses acceptabelt eller ej.

Det finns, som det också står i artikeln, självklart många bra förebilder inom ridsporten men tyvärr även en hel del som definitivt inte är det...

Det är därför det är så viktigt att Anders och sådana som han finns! Människor som ställer upp på hästarnas sida och som verkligen brinner för att sprida kunskap om hästar, dess behov och beteenden - trots de konsekvenser som sådana ställningstaganden kan få. Som det står som slutkläm i artikeln i Hästfocus "Anders önskan är att hästarna ska ha det bra i framtiden. Förhoppningen är att nästa generation ska bli bättre på att förstå sina hästar."

Så därför - hatten av (om jag hade någon) för dig, Anders! :-) Jobba vidare, du gör skillnad!


onsdag 13 januari 2016

Tittat på kurs



Var för en tid sedan och tittade på en dressyrkurs där jag såg ca 5-6 ryttare rida fina hästar av olika ålder och kunskapsnivå vilket gjorde att jag reflekterat över detta med träning och tränare.

Det är alltid intressant och titta när olika ridlärare/tränare har kurs. Inte minst ur mitt "ridlärarperspektiv". Har tränaren något tydligt system? Vad lägger hen fokus på? Hur löser hen olika problem och så vidare? Alla tränare/instruktörer har sina fokusområden som man lägger mest vikt vid - har inget att göra med rätt eller fel utan mer vad man väljer att fokusera på och vad man tycker är viktigast.

De flesta tränare jobbar på relativt likartat sätt - man kan säga att det finns en "inofficiell" standard inom hästsporten i Sverige (som antagligen är liknande i andra länder). Det behöver dock inte med nödvändighet innebära att det alla gånger finns något tydligt system.

Personligen gillar jag tränare som lägger mkt tid på grunderna. Hur ryttare klarar av att göra de "enklaste" sakerna som övergångar, halter, ryggning m m tycker jag säger mycket mer än alla "krumelurer" i världen. Tränare som lägger tid på dessa grunder imponerar därför på mig. En av de häftigaste saker jag sett ridas är därför en ryttare som gjorde närmast perfekta övergångar mellan arbets-, ökad, samlad, skol- och spansk skritt. Inte många ryttare jag vet skulle kunna göra om det! :-) DÅ sitter grunderna!

Tyvärr är det istället ofta fokusering på "kilometerträning", mest i trav och galopp. Övergångar (mellan gångarter och mellan/i rörelser) lyser ofta med sin frånvaro - de som verkligen talar om vilken kvalité det är. På sådana träningar skulle man helst vilja ha en "snabbspolningsknapp" som åskådare för (åtminstone enlig mig :-) ) är detta rätt ointressant att titta på... En oerhörd fokusering på "krök på nacken" till varje pris är också vanligt, inte helt ovanligt med olika "själptyglar" som "hjälp"...

Vilken tränare man väljer som ryttare tror jag ofta handlar om tillfälligheter - vem man blir rekommenderad, vem som är på "modet" just för närvarande, vem som instruerar på ett sätt som man känner igen sig i, att man gillar hen personligen, att vederbörande finns tillgänglig (dvs kurserna är i ens närområde) osv - det vill säga ryttarens val är en mix av personliga preferenser och tillgänglighet. Att tränaren jobbar inom den referensram man har är nog oxå viktigt för många - det är jobbigt om man måste ta till sig (för en) nya koncept och tankemodeller... :-)

För mig personligen så handlar mitt val om att jag vill rida för någon som har respekt och känsla för HÄSTEN samt har principer, system och ridfilosofi som går i linje med det som jag själv kommit fram till under alla år som jag ridit/instruerat. Därmed inte sagt att de nödvändigtvis måste vara en tränare inom fransk klassisk ridning. Det finns många som kanske säger sig syssla med någon annan ridfilosofi (eller inte egentligen har någon uttalad) men som i praktiken följer de principer o tankesätt som jag själv är inne på... 

Träningen måste vara hästvänlig/logisk och ha en röd tråd. Ny input och övningar/tillvägagångssätt är superbra så länge de är ovanstående.

Ps. "Känd från TV" eller tävlingsmeriter är för min del i sig inget nödvändigtvis meriterande för en tränare... Jag har under mina år inom ridsporten ridit för alla tänkbara tränare på alla möjliga nivåer. Bland de absolut sämsta (pedagogiskt) tränare jag ridit för finns både OS-ryttare och fantastiska ryttare (men utan förmåga att förmedla sitt kunnande)... OS-ryttare och fantastisk ryttare behöver dessutom INTE vara detsamma, därför har jag skrivit "och" ovan. De tränare jag närmast tänkte på var inte både och... :-)

tisdag 5 januari 2016

Hästen VET...


Du kan aldrig lura en häst! Hästar läser oss människor - är du rädd, osäker, arg, ledsen, upprörd - ja, vilken känsla du än har för ögonblicket - hästen VET hur du känner dig inombords...

Du kanske kan dupera andra människor men aldrig en häst...

måndag 23 november 2015

Kommunikation är SVÅRT!

Har under alla mina yrkesverksamma år arbetat med människor på olika sätt. Människor ofta i stall och ideella organisationer. Människor i form av arbetskamrater och med dem oftast i arbetsledande ställning. Utöver det så har jag såväl som alla andra privata relationer med människor i min närhet.

Något som jag gång på gång slås av är hur otroligt svårt det är med kommunikation! Att ALLT som skrivs och sägs kan missuppfattas, och också gör det! Dvs kan tolkas på ett helt annat sätt än vad sändarens avsikt var. Man brukar allmänt säga att det är sändarens ansvar att mottagaren förstår men DET är f-n inte lätt!

Ibland (rätt ofta för min del) när det av olika skäl det "blåser kallt" i relationer med andra människor - känner man att man skulle vilja isolera sig på någon bergstopp och bara ha djur omkring sig! Djur lever NU, har inga förutfattade meningar, ingen förmåga till långsinthet eller ältande. De går helt enkelt vidare.

Ovanstående kommunikationsproblem är något som jag genom livet gång på gång upplevt (vem har inte gjort det?) men inte riktigt förstått de bakomliggande orsakerna till... Nu efter att ha läst boken "Omgiven av idioter" av Thomas Erikson har jag fått förklaringen varför... (Boken kan definitivt rekommenderas om du vill veta hur vi människor "tickar" och fungerar i relation med andra människor!)

Boken beskriver nämligen att vi människor enkelt förklarat är indelade i fyra olika "färger" (rött, gult, grönt och blått). Varje färg har olika "grundbeteenden" och sätt att reagera på saker i vår omgivning.

onsdag 11 november 2015

Kontakt...


Det här är ett inlägg om kommunikation - kommunikation mellan häst och ryttare allmänt och mellan ryttarens hand och hästens mun specifikt...

Har du någon gång på allvar funderat på HUR din kontakt med hästens mun känns vid ridning? Vilken/vilka texturer kan du känna?

Är kontakten jord, vatten, eld eller luft? Eller pendlar den mellan de olika elementen? "Lever" kontakten mellan din hand och hästens mun?

Ovanstående låter kanske som "grekiska" i dina öron - det skulle de gjort för mig för 10-15-20 år sedan... Idag förstår jag på ett helt annat sätt såväl innebörden som vikten av frågorna ovan....

För är det något jag verkligen insett efter alla åren med häst är hur oviktigt VAD är i ridningen och att HUR betyder allt! Det gäller inte bara kontakten med hästen mun genom tygeln utan även de flesta andra aspekter kring hästar och ridning.

När det gäller kontakten till hästens mun är det oerhört viktigt att hästen har en kommunikation med dig via sin mun - hur hästens förhåller sig till bettet och din hand säger mycket om vilken kommunikation hästen har med dig och även dess fysiska och mentala status.

En häst som förhåller sig för mkt till "jord" är en häst som alltför ofta tar för mycket kontakt (antingen på egen hand eller oftast pga hur ryttaren förhåller sig till hästens mun). Den andra ytterligheten "luft" är istället en häst som inte alls tar kontakt - oftast av precis samma skäl som när det gäller "jord-hästen" :-)

Man söker som ryttare efter en lätt (helst bara vikten av tygeln), stadig kontakt med hästens mun. Man vill varken att hästen skall lägga tryck i tygeln (eftersom det i 9 fall av 10 innebär att hästen blir i framvikt och inte längre är självbärig) eller att den skall undvika kontakten - man vill ha ett "sug" framåt i tygeln och hästen måste våga sträcka tygeln. Den häst som inte vågar ha någon kontakt blir svårpåverkbar och blir oftast "bakom" skänkeln & handen. För mycket "eld" blir en häst som stressar och också blir svår att påverka. 

Om jag tänker tillbaka på min ridning (innan jag blev medveten om hur viktig kontakten till hästens mun är) kan jag påminna mig hur många tillfällen som helst där jag suttit på hästar (både mina egna och andras) där kommunikationen med hästens mun inte funnits. Då var jag i allmänhet nöjd med att hästen "gick på tygeln = krökte på nacken". HUR kontakten med hästens mun varken förstod jag betydelsen av eller brydde mig om egentligen. Åtminstone inte så länge hästen hade munnen stängd (med eller utan nosgrimma) och inte la tungan över bettet eller utanför munnen.   

Den brist på kommunikation som jag först blev varse var när jag satt på hästar ridna med graman eller andra inspänningar. Detta eftersom de hästarna får en väldigt specifik "kontakt" till ryttarens hand som inte ens jag kunde missa. :-) Jag brukar kalla att de blir "döda" i munnen - antingen med en väldigt stark kontakt när de går emot eller så säger de "plopp", går bakom hand och blir "extremlätt" i handen. Enligt min uppfattning tar det LÅNG tid att rehabilitera en häst som gått inspänd för att man om möjligt skall få den hästen till en bra relation med ryttarens hand.

En av de absolut enklaste testerna på hur välriden hästen är att helt enkelt bara korta upp tyglarna och etablera en mjuk kontakt till hästens mun - hur hästen reagerar på det säger massor om hur (väl) hästen är riden....

Jag har genom åren testat otroligt många hästar - allt ifrån unghästar (eller för den delen också äldre hästar) bara absolut grundridna till högt utbildade hästar som gått diverse "krumelurer" som skolor, galoppombyten, piruetter, piaff osv. Det är långt ifrån alla gånger som de högst utbildade hästarna varit de mest välridna - snarare tvärtom tyvärr. Personligen tar jag mycket hellre en BRA grundriden häst som inte kan så mycket än en högt utbildad som är illa riden. Rehabilitering är mycket svårare och tar mycket längre tid än att börja göra "krumelurer" på den endast grundridna hästen under förutsättning att denna är väl riden.

Till sist ett tips:
Ägna ditt nästa ridpass till att fundera på hur din kontakt med hästens mun känns? Är hästen avslappnad i käken ("smaskar" den till i bland?), hur är kontakten - kan du korta/länga hästens hals när du vill? Lägger hästen tryck i bettet vid vissa situationer eller när du begär olika saker? Har du samma kontakt (eller brist på) i bägge tyglarna? Fundera också på vilken inverkan DIN kontakt till hästens mun är? Många gånger speglar hästens reaktioner något som du som ryttare gör (eller inte gör).... Låga, låsta händer med raka armar kan t.ex ställa till det (mycket!) för hästen...

Sälja häst?

Jag får inspiration till mina blogginlägg via samtal, facebookinlägg, andra bloggar, personliga erfarenheter m m. Ofta är det "mockningsreflektioner" som skrivs ner, ofta på natten när jag har svårt att sova. Inlägg får gärna "ligga till sig ett tag" innan jag (eventuellt) publicerar.


För ett tag sedan skrev jag ett inlägg om svårigheterna med att KÖPA häst - det här kommer att handla om motsatsen, dvs att SÄLJA häst. För det är inte heller okomplicerat - är glad att jag själv inte behöver/vill sälja någon häst...

Hitta rätt köpare är SVÅRT, mycket skall stämma på det personliga planet eftersom man (åtminstone om man är en seriös säljare) vill att det verkligen ska bli en lyckad matchning - såväl för köparen men framför allt för hästen.

Dessutom verkar det finnas ALLA sorters hästköpare...
- sådana som inte dyker upp avtalad tid
- de som åker runt och provrider hästar utan att egentligen avse att köpa häst
- Sådana som inte har råd eller vill betala begärt pris (eller ens i närheten)
- de som kritiserar hästens utbildningsståndpunkt utan att bry sig om att ta reda på hur hästen är riden tidigare och utan någon vilja/förmåga att anpassa sig detta
- de som överskattar sin ridförmåga - är man på jakt efter sin första häst och har begränsad ridkunskap kanske man inte skall rikta in sig på en unghäst...
- de som tror att man kan få en "OS-häst" för småpengar...
.... listan här kan göras lång. 

Köpare - fundera på:
- hur mkt du har råd att köpa häst för? Slösa inte bort varken din egen eller säljarens tid genom att intressera dig för hästar högt över ditt maxpris
- ifrågasätt inte säljarens pris - tycker du inte hästen motsvarar den utbildningsståndpunkt som anges i förhållande till pris - säg "tack men nej tack, hästen är inte den jag letar efter"
- vilken typ av häst letar du efter och vad ska ha du ha den till?
- du kan naturligtvis ge säljaren ett "skambud" men ta inte illa upp eller argumentera emot om svaret blir nej. Respektera säljarens besked!

Som säljare tar man en oerhörd risk eftersom man sällan kan veta hur köparen kommer att förvalta hästen. En köpare kan tyvärr på kort tid förstöra en häst oavsett tidigare hälsostatus. Alla hästar behöver en längre tid än man tror att anpassa sig till ny ryttare, nytt sätt att rida, ny utfodring, hästkompisar m m. En häst som kanske håller utan problem hos en ryttare, går kanske sönder hos en annan.

En ordentlig veterinärundersökning med en HÄSTveterinär (där helst såväl säljare som köpare närvarar), ett ordentligt skrivet kontrakt med "öppna kort" både från säljarens sida (om ev problem med hästen) som köparen (till vad man avser använda hästen till och hur man tränar) ökar förutsättningen för att både köpare och säljare skall bli nöjda.

Lova bara vad du kan hålla och håll det det du lovar!

torsdag 8 oktober 2015

Detta med bett...

Ibland blir man mer än lovligt frustrerad på detta med synen på bett....

Det finns hur många olika varianter på bett som helst - olika metaller, stångverkan och utan stångverkan, olika metaller, raka, två-delade, tre-delade, med tungfrihet och utan, parerstänger, rullar/kulor, fasta/lösa ringar osv. Dessutom har många bett namn som indikerar att bettet skall vara speciellt "snällt" - "Happy tounge". Olika kombinationsbett som dessutom ofta kan ledas i en massa olika riktning (varför och med vilken effekt är sällan helt tydligt förklarat)...

Kort sagt - bett är en DJUNGEL som det gäller att använda sig klokt av och inte gå på smarta försäljningsknep och "bettet på modet" just nu.

Många som håller på och byter bett gör detta för att man upplever att det finns någon form av problem med hästens mun - hästen blir "stark", den kastar med huvudet, "går emot handen" osv.

Min filosofi är ganska enkel - prova rid hästen med en så enkel utrustning som möjligt - vanligt tränsbett (två eller tredelat) med en tjocklek som passar hästens mun (oftast inte alltför tjock). Rid dessutom antingen helt utan nosgrimma eller med en LÖST spänd nosgrimma.

Ställ dig själv efter ridturen ett antal frågor som bl.a nedanstående:
- gapar hästen?
- trycker hästen emot när du gör förhållningar?
- kastar den med huvudet?
- undviker den kontakt med bettet?
- sätter den upp huvudet när du tar kontakt med munnen?

Blir det ett jakande svar på en eller flera av ovanstående frågor så är en sak säker - din häst HAR problem! Frågan är då med vad??

Steg 1:
För att utesluta att problemet/problemen inte består av att hästen har tandproblem = kontakta veterinär för munhåle/tandundersökning.

Steg 2:
Fundera på vilken roll DU har i ekvationen? Hur använder du dina händer? En häst som t.ex blir "stark" kan mycket väl vara en häst som försvarar sin mun mot en dragande hand. Hästar är mottrycksdjur (dvs de försvarar sig ofta med att "gå in" i smärta och trycka emot) och låser halsen för att inte känna lika mycket smärta i munnen.

En hand som går bakåt sätter tryck på hästens oerhört känsliga laner och två saker kan då hända - antingen trycker hästen emot (se ovan) eller så kryper den bakom hand och undviker bettkontakten. Hästar som känns "lätta i handen" är ofta den sistnämnda hästen. Min erfarenhet är att ungefär 80% av alla hästarna trycker emot, övriga 20% undviker kontakten...

Att ryttaren har kontroll över sin hand, är lätt i sin hjälpgivning och aldrig går bakåt med handen är A och O för att få en häst som är "bra" i munnen. En häst som inte upplever obehag i sin mun gapar INTE, nosgrimma eller inte nosgrimma!

Steg 3:
Fundera även på hur bettet du använder påverkar hästen. Kontrollera att lederna på ditt tre-delade bett inte hamnar mitt över lanerna = oerhört smärtsamt!

Har du ett stångbett så tänk på att ett sådant ställer ännu högre krav på att din hand är lätt/bra. Stångbettets skänklar förstärker din kraft med hand mångdubbelt (hur mkt beror bl.a på stångens längd, enkelt uttryckt ju längre skänkel, desto skarpare bett). Många ryttare säger "min häst 'trivs' så bra på stångbett" för att den upplevs väldigt lätt i handen och "lättmanövrerad". Detta beror dock ofta på att hästen inte VÅGAR gå emot ett stångbett - skulle DU våga gå emot om du hade ett rakblad mot halsen?

Var skeptisk mot försäljningsknep som att t.ex kalla ett bett för "Happy tounge" (eller andra liknande namn som antyder att bettet i fråga skulle vara speciellt "snällt"/bra). Just det specifika bettet skulle lika gärna kunna kallas "Sad laner". Det är ett bett med tungfrihet (en båge där "tungan skall få plats"). Vad man då skall veta är att en tungfrihet ("frihet" tycker jag i och för sig är ett aningen missvisande namn) innebär är att hästen visserligen har tungan mera "fri" men det innebär också att hästen får det svårare att med tungans hjälp lyfta bettet - ju större tungfrihet, desto svårare för hästen att göra detta. Det i sin tur gör att trycket på de känsliga lanerna blir ännu större. Ett bett med tungfrihet är alltså ett SKARPARE bett än motsvarande utan tungfrihet....

Var också skeptiskt mot alltför avancerade bett och bettkombinationer där verkan är luddig. För hästens skull - håll det hela så enkelt som möjligt med så lite "skrot" i munnen som möjligt. Det finns egentligen INGEN plats för ett bett i hästens mun...

Det är lätt att försöka "lösa" upplevda problem med hästens mun med att köpa ett nytt bett - det svåra är att istället inse att "felet" kanske finns hos den som håller i tyglarna/tömmarna.... Där finns också oftast den egentliga problemlösningen.

En väl utbildad häst, med en ryttare med bra hand - kommunicerar med sin mun. Genom att rida hästen och känna vilken kontakt hästen har med ryttarens hand (utan någon hårt åtdragen nosgrimma) kan man få mycket information om hur hästen mår såväl i sin kropp som "knopp" och även hur den är utbildad/inte utbildad. Att man drar igen hästens mun med en nosgrimma för att hindra den från att gapa gör inte att hästens problem försvinner, man försöker bara dölja det...

tisdag 22 september 2015

Samtycke?

Här kommer en ny "mockningsreflektion" som en spinoff på mitt förra inlägg:

Inom ridsporten pratar man väldigt sällan och lite om hästens samtycke till vad vi hittar på med den! I stället pratar man rätt ofta om att hästar är lata, ovilliga och "inte vill jobba"...

Hur kommer det sig att den attityden gentemot hästar är så utbredd? Att den dessutom  innefattar massor med såväl redskap som ridteknik vars (enda) syfte är att få hästen att underkasta sig vår vilja?

Varför fokuserar inte ridningen och hästhanteringen mera på samarbete och samtycke ifrån hästens sida?

Personligen tror jag att en stor del av skälen är rädsla. Hästar är stora och starka djur som potentiellt kan vara farliga. Att då använda kraft/styrka och olika redskap/ridtekniker som ger en (chimär) av kontroll kan kännas bra i stunden. Och även ge en hel del framgång i sporten eftersom hästar i grund och botten är otroligt anpassningsbara djur! Om man sedan under sin utbildning till ryttare/hästmänniska hela tiden matas med råd/lösningar från tränare/instruktörer som underblåser denna känsla tror man lätt att dessa lösningar är det enda sättet att utbilda hästar...

Vad kan man då "tjäna på" att ha ett annat förhållningssätt till hästar och dess träning?

Ja, tänk dig då in i situationen om hur du som människa skulle förhålla dig till och känna dig i en liknande tränings-/arbetssituation? Tror du att DU skulle prestera bättre om det finns ett ömsesidigt samtycke mellan dig och din tränare? Hur skulle DIN motivation till arbetet påverkas av att DU kände dig tvingad och kanske t.o.m misshandlad (för det är faktiskt vad en del hästträning gränsar till/handlar om)?

En häst som har tillit till sin ryttare/handhavare och som känner sig respekterad av densamma kan "gå genom eld och vatten" för denne! (Respekt är nämligen en "two-way-Street, man måste ge den för att få den!) Hästen blir arbetsvillig och följsam.

Finns nog en och annan som har invändningen att ovanstående ridning - alltså en ridning där samtycke från hästen är viktigt - skulle vara "lallande" och ineffektiv men enligt min uppfattning är det precis tvärtom. Har du hästens tillit och samarbetsvilja kan du istället begära mycket mera än om du saknar det. En häst som i inte vill (eller klarar av) det du begär använder mycket energi till att kämpa emot. Energi som istället kunde användas till det som är uppgiften.

Det är otroligt roligt när man ser ryttare där verkligen samarbete och tillit är högt prioriterade - några ryttare som jag direkt tänker på är fälttävlansryttarna Chris Bartle och Mark Todd. Se dem rida var riktiga höjdare. Såg bl.a den sistnämnda live på förVM i Stockholm 1989.

Här nedan finns dels en film med Mark Todd med sin fantastiska Charisma från OS 1988 i Seol.
https://youtu.be/IhI4TaA4cCs (gick tyvärr inte att bädda in)

Här en film med Chris Bartle med sin häst Wily Trout i en kür i Världscupfinalen 1986. Wily Trout var en omskolad fälttävlanshäst (fullblod) som hade rykte om sig att vara "galen och oridbar" men med Chris Bartle nådde de som bäst en 6e plats i dressyr på OS 1984.




Tillägg 22/9: Har fått en kommentar från någon som sett Mark Todd på mindre tävling med sina unghästar där han inte burit sig speciellt trevligt åt mot sina hästar. Trist att höra men kanske inte så förvånande för det är oftast svårt att bilda sig en uppfattning om någon utan att följa vederbörande under längre tid. Min erfarenhet (live) av Todd var i tävlingssituationen (vid en tävling) med hästen Charisma där Todd var otroligt mjuk och följsam i såväl terrängen, hoppningen som dressyren. De ritterna var på en "färdig" och dessutom under själva tävlingsmomentet. Men, där ser man - under en "fin" yta finns det ibland mindre trevliga träningsmetoder...

onsdag 16 september 2015

Rik eller fattig?



Kontakten med häst - oavsett om det är från marken eller i ridning kan vara så mycket! Den kan vara så otroligt berikande, kanske främst för oss människor men jag tror även för hästen. Men den kan också vara väldigt "fattig"...

Den rika samvaron med häst bygger på tillit, ömsesidigt förtroende och verklig kommunikation mellan häst och människa. Den förutsätter att man SER hästen som en kännande, tänkande varelse... Samtycke och ömsesidighet är viktigt.

Den "fattiga" tillvaron med häst är däremot när man främst ser hästen som ett redskap där den inte har något värde om den inte länge kan prestera det man vill ha den till... Man ser ofta hästen som en mekanisk pryl som man forma som man vill, ofta med hjälp av diverse "stälptyglar" och/eller skarpa bett. Samtycke från hästens sida är ofta rätt ointressant, det viktiga är att man får hästen att prestera det man vill.

Har DU en rik eller fattig relation med din häst? Eller kanske en blandning av dessa ytterligheter? 

Fundera på hur du ser på hästen och din relation med den? 

Som jag ser det så finns det hur mycket som helst att vinna på att skapa/utveckla en verkligt "rik" relation med sin häst - inte minst ur den personliga utvecklingens skull, men även ur prestationssynpunkt om prestation är viktigt för dig.

måndag 31 augusti 2015

Spöets vara eller inte vara som hjälpmedel i hästträning?


Fick en reaktion på ett av mina tidigare inlägg "Kjejsarens nya kläder & ridsporten" då jag lagt upp en bild där ryttaren (undertecknad :-) ) red med spö. Skribenten undrade om jag verkligen tyckte det var ok att rida med  spö när jag inte anser att den ridning som jag kritiserade var ok (här kanske jag lägger in en betydelse i skribentens fråga som inte var avsedd, men det var så jag tolkade frågan och påföljande kommentarer).

Vill i det här inlägget därför förtydliga hur jag ser på spöanvändning (och kanske även ge någon tips på hur man kan använda sig av spöet vid ridning/arbete från marken. :-)

Min åsikt är att jag definitivt tycker att spö är närmast en absolut nödvändig utrustning i träningen av hästen eftersom man inte har så många alternativ att förstärka sin hjälpgivning med om inte hästen lyssnar (av vilket skäl det än må vara) på den "primära" hjälpen dvs tyglar/hand och/eller skänkel (vilken det nu handlar om).

Alternativen istället för spö är som jag ser det  rösten eller att bli STARKARE i hjälpgivningen med hand eller skänkel - antingen med redskap som sporrar eller skarpare bett, och/eller genom att trycka/sparka till hårdare med skänkeln eller att ta i mera med handen. Att vara tvungen att bli starkare i hjälpgivningen tycker jag är negativt ur utbildningssynpunkt eftersom vad jag riskerar träna in är då att hästen skall vänta/förvänta sig en hårdare/starkare hjälp för att reagera. Sitter du dessutom på en viss typ av häst så riskerar det resultera i en "avinlärning" dvs att hästen blir trögare och trögare... På en het häst riskerar det i stället resultera i en alltmer stressad/het häst. Tryck (oavsett om det är med skänklarna eller i hästens mun) resulterar oftast antingen i en häst som springer och lägger sig i handen och/eller en som undviker bettet.

Den klassiska ramsan "lugn, framåt, rak" är superviktig - utan lugn är det inte kvalité - lugn hos hästen måste ha prioritet framför allt annat! Obs. lugn har dock inte något med energi/framåtbjudningen/farten att göra - det är två helt skilda saker.... Vad man ofta ser hos "talangfulla/framgångsrika" tävlingshästar är att lugnet saknas - man måste skilja på spänning och spänst. En väl riden häst är spänstig men absolut inte spänd!

Spöet är som jag ser det ett otroligt användbart redskap som inte har något med bestraffning att göra - tvärtom. Hästen får absolut INTE vara rädd för spöet. Däremot måste hästen UTBILDAS i att förstå spöet - det kan användas på otroligt många olika sätt.

Frågeställaren i ovanstående exempel förstod inte hur man kan använda spöet t.ex som lugnande/bromsande effekt och det är inte så underligt eftersom man oftast inte får lära sig HUR man kan använda spö - den i särklass vanligaste användningen är att man använder det när man vill "sätta fart" på hästen eller t.o.m bestraffa den. Det är tyvärr oftast nästan den enda användningen som man får lära sig som ryttare. (Så fick även jag lära mig och det var så jag använde spö under de första 20-25 åren av min "ridkarriär".) Många verkar associera spöanvändning med uttrycken "ge spö" eller "spöa upp" - jag brukar istället för namnet spö använda ordet "motivator" :-)

Om hästen är utbildad med spö så kan man t.ex


- stanna den genom att trycka med spöet uppe på länden.
- stanna den genom att "dutta" med spöet framtill på bogen
- få den att gå långsamt när man håller spöet horisontellt en bit framför den när man är på marken
- gå sidvärts när man håller den på olika sätt på sidan av hästen - både mot en och från en beroende på vad man lärt hästen och hur man håller spöet
- påverka bakdelen genom att lägga mot/dutta med spöet på bakdelen
- påverka framdelen genom att lägga mot/dutta med spöet på bogen
- få hästen att gå i ner i "neckextension" - "lång och låg" genom att använda spöet på ett visst sätt på halsen

Detta är bara några av exempel - peka, olika strykningar, "duttningar" med olika rytm och på olika ställen på hästens kropp, "swingar" i luften på olika sätt är andra användningar.... Även hur man håller spöet när man inte använder det och hur man vinklar det (t.ex liggande mot bogen, över sitt eget lår eller rakt upp) har betydelse för användningen (och för hästen).

För några år sedan (2010) skrev jag ett blogginlägg på min gamla blogg "Phoebe och gänget" som hette "Spö - vad anser du om det?" http://blogg.bircahastgard.se/#post295

Innehållet i det blogginlägget var som följer inkl två kommentarer (varav en av mig).

I tidningen Ridsports specialnummer nr 1 2010 fanns en artikel med rubriken ”Ridspöet – det sista valet”. I ingressen står dessutom ”När du vill få hästen att lyda framåt eller åt sidan skall ditt förstahandsval alltid vara skänkeln. Att lägga till spö ska vara ditt sistahandsval. Att använda ridspö är ingen rättighet utan medför också ett stort ryttaransvar.”

För min del känns det som om man i ovanstående resonemang enbart tänker på spö som en bestraffande hjälp… Enligt min uppfattning är istället spöet rätt använt ett ovärderligt hjälpmedel i såväl ridningen som arbete från marken. Bestraffning är det sista man använder spöet till! I motsats till Bo Tibblin – som anser att spöet ”inte är en obligatorisk detalj i utrustningen” så anser jag närmast att det är det!

Detta eftersom om du vill ha en häst som är verkligt LÄTT för hjälperna så behöver man ofta något som kan användas som förstärkning av hjälper som hästen av någon anledning inte lyssnar tillräckligt på. Har man inte ett spö så är de alternativ man har antingen rösten eller att använda en starkare skänkel. Det förstnämnda är inte alltid lämpligt att använda och dessutom mindre verkningsfullt än ett spö, det sistnämnda är det sista du vill använda eftersom vad du då gör är att lära hästen bli mindre känslig för skänkeln – och det vill du väl inte heller??? På vad sätt utbildar det hästen att ”sparka på med skänkeln” (ett inte alltför ovanligt uttryck från tränares sida, tyvärr)?

På en häst som är utbildad ”för spöet” dvs inte är rädd för det men däremot respekterar det kan det räcka med ett lätt ”tappande” på hästens bog eller annan del av hästen för att helt enkelt påkalla hästens uppmärksamhet o fokusering på den faktiska hjälpen (handen eller möjligtvis skänkeln).

Med andra ord tycker jag inte att man skall utgå ifrån att spö är något man missbrukar! Det finns naturligtvis ryttare som gör det och det skall på alla sätt stävjas men att pga detta skriva att spöet skall anses som ett ”sistahandsval” när det gäller hjälperna är att förminska den nytta man kan ha av ett spö!

Kommentar:
Skapad av helena ons, juni 23, 2010 15:31:20
i ingressen står det "Att lägga till spö ska vara ditt sistahandsval. Att använda ridspö är ingen rättighet utan medför också ett stort ryttaransvar.”
När man skriver något sådant menar man då att skänkeln och handen INTE medför lika stort ryttaransvar? Den meningen anser jag vara väldigt lätt att misstolka. Jag tycker att man borde lägga lika mycket vikt vid att påpeka att ALLT du gör på hästryggen medför ett stort ansvar oavsett om du rider med eller utan "hjälpmedel". 

Skapad av Carina tor, juni 24, 2010 08:34:01
Instämmer! Så fort vi sätter oss på hästen - eller egentligen så snart vi hanterar hästen så utbildar vi den! Vare sig vi är medveten om det eller ej... Hästen lär sig av hur vi gör minsta lilla grej, oavsett om det är i ridningen med hand, skänkel, röst, spö eller om det är vår hantering av den från marken. Många gånger lär den sig dessutom saker som vi inte är medvetna att vi lär ut... 

Det stora problemet för våra hästar är att människor (i allmänhet) vet väldigt lite - för att inte säga ingenting - om hur hästar fungerar och varför. Talar där inte minst av egen erfarenhet! Det är först de senaste 10-15 åren som jag börjat ANA omfattningen av hur lite jag faktiskt visste om hästar innan. Jag får fortfarande i princip dagligen "aha-upplevelser" när jag rider/hanterar mina hästar eftersom jag nu i alla fall har en grundläggande kunskap om hur hästar funkar. Vilket jag inte hade tidigare... Detta eftersom min ridutbildning inte innehöll sådant. Antagligen för att mina lärare inte heller kunde eller förstod - man kan inte förmedla sånt man inte kan....

onsdag 19 augusti 2015

En olycka kommer sällan ensam...


Tycando i våras
Sommartider...

Tidigare tyckte jag sommaren ur hästsynpunkt var väldigt enkel - ingen mockning, fodring, in- och utsläpp utan hästarna gick i sommarhagen - punkt!

Nu är det tyvärr inte riktigt lika enkelt - åtminstone inte i år... Två hästar skadade - Tycando pga sparken i början av maj och Phoebe som fått en senvarning strax under carpus på höger fram i början av juni. Som grädde på moset har jag ju sedan några år tillbaka ett par hästar som är känsliga för grönt och ibland får fångkänningar.

Av ovanstående skäl blir det därför hela tiden flytt av hästar - fånghästarna får bara gå några timmar/dag på gräs och eftersom Tycando står i en av de ridhushagar där jag har Phoebe, Jaques och tidigare Höken när de inte går på grönt måste jag skifta hästar så inte Tycando tycker han blir ENSAM uppe vid ridhuset. Att han har Guld i hagen bredvid räknas inte....

Uppdatering - Jaques fick efter några veckors bete några timmar/dag fångkänningar så nu får han bara äta lite grönt i ridhushagen. Likaså Phoebe eftersom jag inte törs släppa henne i stor hage så hon springer och förvärrar senvarningen. Just nu mera begränsad rörelse som gäller för hennes del. Hoppas att skadan inte tar HELA sommaren att läka.... Omöjligt är det dock inte eftersom senskador har lååång läktid.

Uppdatering igen (19 augusti) - Phoebes sena börjar äntligen se normal ut och Tycando är nu ohalt i skritt och trav (mkt oväntat och roligt) så nu skall dessa två hästar försiktigt börja sättas igång.... 

Det är märkligt - ibland kan det gå år mellan gångerna som man har skadade hästar men när det väl händer något så "kommer ingen olycka ensam" som min pappa alltid säger. När vi hade korna så räknade vi alltid med tre skador inom kort tid... Hände det något så kom det "alltid" två incidenter till inom kort tid. Skrock eller inte men ofta stämde detta.

Kejsarens nya kläder och ridsporten

Denna bild har INGET med själva texten att göra utan är bara en fin bild på min egen Jeppe.
Upphör aldrig att förvånas över vad de sk "toppryttarna" kommer undan med... Sagan om "kejsarens nya kläder" har fått en ny tillämpning. 

(Ps. för er som inte vet vad den sagan är så handlar den (i kort version :-) om kejsaren som får nya kläder (tror han) och alla i omgivningen säger "ah, oh, så fantastiska, otroligt vackert" mfl superlativer till dess ett barn plötsligt högt och ljudligt utbrister "men han har ju inga kläder!" Kejsaren var nämligen naken!...)

Trots hur mycket bilder, filmer etc som helst som gång på gång visar YTTERST tveksamma träningsmetoder så kryllar de sociala medierna och de officiella organisationerna av positiva superlativer om ryttarna och dess ridning...

Helt uppenbart så ser vi helt olika saker trots att vi SER samma sak... Att det dessutom finns vetenskapliga bevis för hur negativt t.ex rollkur(liknande) ridning med nosen i bringan påverkar bl.a hästens andning och synfält verkar det inte påverka de som hyllar ridningen och ryttarna. Målen helgar helt uppenbart medlen så länge det resulterar i bra tävlingsresultat... Att hästarna uppvisar flera