Film och foton i offentliga miljöer, tävlingar och liknande

 

Systemfel och normaliserat våld finns inom alla genar av hästsporten.

Det blir lätt en form av "moment 22" situation när det gäller övergrepp (som sker mot hästar) och ovanstående.

Å ena sidan kräver organisationer som FEI, SvRF mfl bevis (helst långa videofilmer, eftersom bilder - och även videos - oftast anses vara "ögonblicksbilder", å andra sidan finns det begränsningar för när och vad man får filma. ÄVEN om det finns bild/videomaterial så är det YTTERST sällan någon organisation, eller polis/länsstyrelse agerar på något sätt. ENDA skälet till att debatten om hästvälfärd i alla fall är på agendan är pga att enskilda individer ändå offentliggjort de saker som går över gränsen för vad välfärd är. Utan bild eller videobevis på övergrepp är det i princip omöjligt (även trots flera vittnen) få gehör för eventuella anmälningar.

De råd man får (om man ser något som kan anses som övergrepp) är att på plats:
1. Kontakta en steward -  Lycka till med att få någon respons där - de antingen tycker att "det är inte så farligt" eller troligast, törs inte agera. Av rädsla för att ryttare och/eller den egna organisationen skall riva upp "himmel o jord". Inte många har kurage att agera i det läget. För det andra - är man som funktionär "för nitisk", då kommer man inte anlitas igen utan blir "persona-non-grata" i organisationen.
2. Sök upp tävlingsledningen - samma där, det är ytterst få saker som får dem att agera. Tävlingsledningen skyddar mera ryttarna än hästarna...
3. Gör en officiell anmälan - man kan lämna in en formell protest eller anmälan till överdomaren på plats under tävlingsdagen. Men där är det en begränsad antal personer som KAN lämna in ovanstående - det är ryttare, hästägare, lagledare eller målsman/ansvarig (för ryttare under 18 år). En anmälan skall vara skriftlig och kostar 500 kr (som återbetalas om man - mot förmodan - skulle få rätt). 

I efterhand kan man anmäla till förbunden:
1. Svenska Ridsportförbundet (SvRF) - om det är en nationell tävling. Då anmäler man till juridiska utskottet eller disciplinnämnden. En sådan anmälan kan vems som helst göra som har kännedom om ärendet.
2. FEI (Internationella Ridsportförbundet). Hit skickas anmälan om det gäller en internationell tävling och FEI har strikta system för att utreda rapporterad misshandel (Abuse of horse). Dokumentation skickas direkt till dem.

Man kan även göra en juridisk anmälan (svensk lag):
Svensk djurskyddslagstiftning står alltid över sportens egna regler.
1. Länsstyrelsen. Du kan göra en anmälan om misstänkt vanvård eller djurplågeri till Länsstyrelsen i det län där tävlingen arrangeras. (not. vad jag vet har ingen anmälan - av rid/tävlingsrelaterad karaktär -  hittills resulterat i någon åtgärd från Länsstyrelsen. Antagligen för att bevisfrågan kan vara knepig samt att organisationen ofta saknar tillräcklig kompetens (enklare då att göra ingenting).
2. Polisanmälan. Om det rör sig om grov eller akut aga/misshandel kan händelsen polisanmälas som djurplågeri. Det insamlade filmmaterialet fungerar då som bevismaterial i en brottsutredning. Se Länsstyrelsens not - skulle gissa (utan att veta) att de allra flesta, om inte alla anmälningar, avskrivs direkt för detta händer med de flesta anmälningar, oavsett område...

Regler kring att sprida filmer offentligt:
(Not. det finns en hel del gråzoner kring detta, förutom det som står nedan) - om ryttarens, funktionärens el publikens ansikten syns tydligt så räknas bilden som en personuppgift enligt GDPR. Man behöver då en laglig grund (oftast samtycke eller stark intresseavvägning) för att publicera den öppet. Hästar omfattas inte av GDPR. Man kan fritt publicera bilder/film på en häst så länge inga människor, skyddade anläggningar el personuppgifter (som ägarens/ryttarens fullständiga namn i ett kränkande sammanhang) kan kopplas till den på lagstridigt sätt). 

1. FEI förbjuder strikt att åskådare publicerar rörligt material från tävlings- och framridningsområden. De kan kräva att plattformar (som Youtube el Instagram) tar bort videon baserat på upphovsrätt och sändringsrättigheter.
2. Risken för förtal: även om filmen visar sanningen, kan det enligt svensk lag räknas som förtal om du publicerar filmen på ett sätt som pekar ut ryttaren som klandervärd inför en stor publik. 

För att sammanfatta ovan så finns det MÅNGA sätt för såväl enskilda som organisationer att hindra att bevis på saker som strider mot hästvälfärd publiceras offentligt. Bara ett fåtal vågar därför pga ovanstående filma/ta foton, även om det handlar om övergrepp. Tystnadskulturen inom sporten är stark. Även det normaliserade våldet. Många känner till och har själv sett (systematiska) övergrepp mot hästar ske men väljer att titta bort och agerar inte. Det är ofta inom sporten känt vilka ryttare/tränare som använder oetiska metoder. Såväl enskilda som organisationer väljer ofta att skydda ryttarna betydligt mer än att skydda de som ingen röst har, dvs hästarna. Skandaler som Helgstrand, Dujardin mfl som briserat (finns även svenska exempel) får ofta en kort uppmärksamhet men sedan kan ryttarna fortsätta som om ingenting hänt. OM sporten själv hade tagit sitt ansvar och rensat sporten från avarter som skadar hästarna så hade dagens situation aldrig uppstått. Bl.a FEI har i stället gång på gång fattat beslut som tyder på en enorm tondövhet och nonchalans för att samhällets syn på hästar och vår användning av dem är i förändring.

Såväl FEI som andra hästsportorganisationer har som mantra att vi alla skall vara "the horses Guardians". Något som endast ter sig som försök till att rättfärdiga de systemfel som finns. Det senaste utspelet är att FEI skall införa en AI baserad moderering av kommentarsfält för att förebygga trakasserier och näthat på sociala medier i samband med VM 2026. Det blir intressant att följa hur man använder det. Hot i alla former är naturligtvis aldrig ok men "hat" som uttryck brukar i de flesta fall användas för varje form av kritik eller negativa synpunkter man inte vill höra.

Med andra ord så gräver fortfarande hästsporten sin grop ännu djupare. Frågan är när "point of no return" passeras och sportens SLO försvinner för gott? 

Not: Vi inom EquiEthics fick för en tid till oss en kort film filmad på Falsterbo tävlingarna i sommar (framridning). Personen som skickade oss filmen berättade att hen efter att ha filmat en stund (en vacker häst som visar en del konfliktbeteende, på långt håll så ryttaren är svår att identifiera, om man inte känner vederbörande) blev kontaktad av en person som sa sig tillhöra tävlingsledningen (visar sig vara överdomare). Vederbörande frågade vem och varför hen filmade?

Hen påtalade också att om avsikten var att publicera filmen (vilket det inte var) så ville hen att man skulle ha en pressväst (något som man kunde kontakta sekretariet för att få veta mer om). 

Hen som filmade frågade vem funktionären var och fick då svaret förnamnet + överdomare. Efter detta så hör man överdomaren ringa på hjälp av säkerhet/vakter "eftersom det står en här och filmar och inte vill flytta på sig och har inte har pressväst på sig." Hen avslutar samtalet med att säga "hen är ganska otrevlig". Något som jag, som lyssnat på ordväxlingen kan intyga INTE är fallet. Hen som filmar är absolut inte otrevlig på något sätt utan svarar bara lugnt på de frågor hen får. Enda kommentarerna (utöver svaren på funktionärens frågor) är att hen frågar "får man inte filma?"(som hen inte får svar på), "ja då har du sett en hel del" (när hen fick veta att funktionären var överdomare) och "det är jag inte alls" (vid påståendet att hen skulle vara otrevlig).

Ovanstående är ett exempel på hur det blivit inom sporten - sportens rädsla för att ryttarna skall känna sig uthängda och åskådarnas rädsla för att faktiskt visa på de systemfel som finns... Personen i exemplet (som filmar) ovan visar på civilkurage och lugn. Personligen tror jag inte den taktik som organisationerna och ryttarna/tränarna använt hittills kommer att fungera i längden. Dölja, mörka, skrämma till tystnad osv fungerar bara till en viss gräns. Foto/filmförbud borde inte behövas - vår verksamhet borde inte vara något som vi måste dölja. Vi måste bli mera transparanta och trovärdiga. Hästvärlden borde först och främst rannsaka sig själv och aktivt försöka få bort det som inte kan visas. Transparens är en av de främsta motvapnen mot "dålig press". Tror ingen som på allvar engagerar sig för hästvälfärden inte kan skilja på "mindre bra ridning pga okunskap & orutin" och dessa stora systemfel som finns inom sporten (och som tagit oss dit vi är idag). Systematisk ridning bakom lod, hårda händer, hårt åtspända nosgrimmor, blå tungor, spända hästar ridna i övertempo m m. Sådan ridning finns idag på alla nivåer (för ärligt talat - skit rinner neråt) men vi bör börja rensa i toppen eftersom det är dessa ryttare som är förebilder för alla längre ner. Ju fler som vågar lyfta de systemfel som finns (gärna via film, men om möjligt utan att ryttaren kan identifieras - eftersom det är kontraproduktivt) desto snabbare kommer en förändring att ske. 

Har kollat upp vad som gäller angående pressväst på Falsterbotävlingarna (som kanske gäller generellt, vad vet jag på tävlingar på den nivån) - "För att få en pressväst krävs att du är en aktiv journalist som arbetar på uppdrag av en etablerad tidning, magasin eller mediabolag. Man måste kunna styrka att man skapar material för media eller publicering. Kommersiella samarbeten eller egna kanaler utan godkänt medieavtal godkänns inte." Med andra ord - detta är som jag ser det enbart utformat för att hindra transparens och endast släppa fram det man på förhand godkänt.