Ridning som en inre resa...

Detta inlägg blir kanske lite "flummigt" enligt somliga men... :-)

Det är intressant att reflektera över hur mina referenspunkter för ett ridpass förändrats genom åren - från att under MÅNGA år varit fokuserat på prestation mer än känsla har jag nu kommit till en punkt när känslan är mycket viktigare än prestationen. Skall inte säga att prestationen är helt oviktig för det är svårt att frigöra sig helt från både sina egna föreställningar om hur det "bör" vara och se ut men också hur man tror att ens ridning uppfattas av andra.... Men trots allt har mitt fokus skiftat - hoppas jag kan göra det ännu mera renodlat.

För vad jag insett med åren är att hur det SER ut har väldigt lite med kvalité att göra. Vad som är viktigt är istället relationen med min häst! Till den yttre (ytliga) formen kan ibland ridning se väl så bra ut men hur är det EGENTLIGEN? Om man skalar av den yttre formen....

Numera ägnar jag därför MYCKET tid och tanke åt att fundera på bl.a:
- hur är känslan i handen, hur mottar hästen min begäran om ställning, kontakt osv? Första "testen" är när jag kortar upp tygeln och skapar en kontakt med hästens mun... 

- "Pratar" hästen med munnen? 

- Tar den lika kontakt med bägge tyglarna eller har jag mer kontakt i en av dem? 

- Följer hästen min begäran om riktning, ställning och rörelse utan motstånd eller "hakar" det i kontakten någonstans? 

- Är hästen mentalt "med mig"?
- Svarar hästen på mina framåtdrivande/förhållande hjälper utan fördröjning eller upprepning? 

- Går hästen på LÄTTA hjälper?
- LYSSNAR jag verkligen  på de svar hästen ger mig på min begäran? Eller kräver jag lydnad?

De (korta :-)) ögonblick när hästen och jag verkligen är "överens" och har en ömsesidig känsla/uppfattning om riktning, gångart och rörelse - då är det som att rida "i smör" - hästen följer min minsta begäran, utan motstånd och utan fördröjning. Ridningen blir då en form av meditation med hästen - en inre resa tillsammans....

Craig Stevens har i ett blogginlägg berört en del av det jag skriver om ovan
http://www.foundationfortheequestrianarts.org/what-is-wrong-with-my-dres sage/

Lösdrift eller "slödrift"?

Var på kurs för någon vecka sedan och där diskuterades bl.a fenomenet med de allt mer ökande lösdrifterna för hästar. En deltagare hade då ett (för mig) nytt namn på det hela och det var att det fanns risk för att det blev "slödrift" istället för lösdrift...

Personens erfarenhet var att det tyvärr ibland var mest hästägarens vilja att minska jobbet med hästarna istället för att det var hästarnas väl och ve som var i fokus. Hon var själv positiv till lösdrift (eller åtminstone väldigt mycket utevistelse) men tyckte att hon såg tendenser till just "slödrift" istället...

Jag är nog tyvärr böjd att hålla med - enligt min uppfattning ställer om möjligt lösdrift ännu mera krav på hästägaren än "vanlig" uppstallning. Har skrivit om det i samband med ett "mockningsinlägg" som jag gjorde för en tid sedan. Risken med en lösdrift är (tyvärr) att man har ännu sämre koll på hur hästen mår och man kanske inte ens är till stallet dagligen utan hästen "sköter sig själv" i lösdriften. Som jag ser det ställer lösdrift stora krav på att man verkligen kollar hälsostatusen på hästen noga - något som man får lite av sig själv om man har hästen uppstallad.

Vid uppstallad häst ser man varje morgon om hästen ätit, skitit och kanske även druckit (om man vattnar i hink och ej med vattenkopp) normalt. Du ser också när du släpper ut hästen om den rör sig normalt, om den är svullen i några ben osv. Har du hästen i lösdrift är en del av dessa saker nästan omöjligt att upptäcka i ett tidigt stadium om du inte har ett väldigt gott djuröga - vilket tyvärr inte alltid är fallet... Speciellt inte om du som hästägare inte ens är till hästen varje dag utan förlitar dig till att stallägare eller andra hästägare håller koll på din häst...

Och missförstå mig nu rätt - det finns en massa fördelar (även för hästarna :-) med lösdrift, men det är oerhört viktigt att det är BRA lösdrift och inte bara ett bekvämt, billigt, arbetsbesparande sätt för hästägaren.... Jag skulle inget hellre än att ha råd och göra en lösdriftshall för att kunna ha ute hästarna ännu mera än vad jag har idag.

Det kommer att bli jätteintressant att på ett antal år se hur fenomenet med lösdrift utvecklar sig. Kommer vissa sjukdomar öka i frekvens (t.ex fång och kolik) och andra minska (t.ex skador i rörelseapparaten & kolik)? Kolik t.ex kan både (som jag ser det) öka respektive minska totalt sett genom lösdrifterna. Den ökande rörelsen kan förhindra kolik medan sättet man hanterar foder i lösdrifterna ev kan öka frekvensen. Sättet att bara skära av toppen av rundbalar eller ha rundbalar till för få hästar kan vara potentiella (stora) hälsorisker för hästarna. Att bara skära av toppen av rundbalen innebär att man inte har NÅGON koll på kvalitén i balen (kan finnas hur mkt mögel som helst, t.ex) och att det tar kanske 10-20 dagar för häst(arna) att göra slut på en bal är en annan hälsorisk....

Kommer antalet lösdrifter att fortsätta öka eller kommer det ske en utplaning efter "första" årens boom?

Min uppfattning är nog - MYCKET utevistelse i stora hagar med hästkompisar, gärna en lösdriftshall men med möjlighet att ta in hästarna vid riktigt dåligt väderlek. Hellre det än täckade hästar i lösdrift (för hur kul är det att gå omkring med våtvärmande bandage i ur och skur??) - har man täcken i lösdriften MÅSTE man (tycker jag) byta täcken flera gånger per dag vid dåligt väder annars mår hästen betydligt bättre utan täcke och med en rejäl lösdriftshall....

Ryttarens hand igen

Ryttare som rider på kandar med sk "Fillisfattning" där stång och bridongtygeln är klart
separerade och kan användas oberoende av varandra...

Har skrivit om ryttarens hand tidigare men måste göra det igen...
Varför läggs det i allmänhet så lite tid på handen & dess inverkan?

Den synpunkten grundar jag på att man ser alltför MÅNGA ryttare som rider med kullagda, låga (ofta nedanför manken och nära/på låren) händer som hänger i hästarnas munnar...

Finns många skäl till att man (enligt min uppfattning) borde lägga mycket mera tid på att utbilda ryttarnas händer - några av dem nämner jag här nedan:

Hur ryttaren använder sina händer påverkar kvalitén i ridningen i allmänhet och hästens mun i synnerhet (har även i allra högsta grad egna erfarenheter av detta...). Vi sätter bettet på en av de absolut känsligaste delarna i hästens kropp, lanerna. Lanerna är endast täckt av en tunn slemhinna, därunder är det en VASS benkant. Hur vass är det nog inte många som vet... Läste nyss en blogg där författaren skrev att hon tyckte folk överdrev hur känslig hästen är på lanerna för "det känner man ju att det är inte särskilt vasst där..." Önskar hon kunde få känna på mitt hästhuvudskelett "Hubert" så skulle hon få känna HUR vass kanten på lanerna är - det kan naturligtvis säkert variera men på det skelettet är kanten RAKBLADsvass. Med tanke på vilken känslig struktur vi sätter bettet på är det verkligen av största vikt att vi använder våra händer och bett med förstånd. Vissa propagerar för att rida bettlöst men som jag ser det så riskerar man bara flytta problemet till ett annat område på hästen - är handen skarp/hård så finns problemet för hästen kvar - det har bara flyttats till ett annat ställe. Utbildning av RYTTAREN är istället det man borde fokusera allvarligt på... SEN kan man som omväxling mycket väl rida med bettlösa alternativ.

Något som är vanligt är att man som ryttare ofta byter bett (eller i värsta fall sätter på en stjälptygel) när man upplever att man har problem med hästens mun. Frågan man istället borde fråga sig är "har hästen problem med min hand?" Och också - "har den problem med tänderna/munnen?" Man hör ofta talas om "hästen är hård i munnen", "jag har bytt till ett stångbett och hästen 'trivs' så bra med det", "jag har bytt till ett skarpare bett och nu fungerar det mycket bättre"...

Frågan är här är "vad hände egentligen?"

Vem betalar???

Hörde igår ett program på radio om att inte alla har råd att idrotta och vad man skulle göra åt det...

Det är naturligtvis så - alla har inte råd att göra allt de vill! En del har det dessutom verkligen tufft ekonomiskt... MEN det verkar som det är typiskt svenskt att förvänta sig, ja i vissa fall i princip KRÄVA att någon annan betalar!

Vi har i Sverige många otroligt förmånliga sociala skyddsnät jämfört med många andra länder. I princip gratis sjukvård, skola, subventionerade mediciner, kommunalt finansierade sportanläggningar där utövarna oftast bara betalar en bråkdel av kostnaden för att nyttja dem. Listan kan göras lång...

VEM förväntar man sig ska betala och varför???

När det gäller hästsporten så betalar utövaren ytterst sällan den egentliga kostnaden. Vare sig man är

Djur är fantastiska!

Min katt, Tea.

Såg i morse ett program om djurs intelligens vara eller inte vara. Efter att ha sett det programmet finns det inga tvivel whatsoever att djur ÄR intelligenta. Kanske inte alla gånger på det sätt vi förväntar oss eller tror men likafullt. Djurs intelligens står ofta i direkt relation till de krav livsbetingelserna som djuret lever i ställer.

Programmet visade även exempel på forskning som gjorts på bl.a papegojor och schimpanser. Schimpansen kunde t.ex lösa problem som människan överhuvudtaget inte kan klara. Ett exempel var att en bild visades med siffror placerade slumpmässigt - schimpansen skulle sedan markera var de olika siffrorna var placerade i sifferordning. Siffrorna visades under bråkdelar av en sekund - vissa människor hinner inte ens se siffrorna, andra att det är siffror men inte vilka eller var. Pappa såg inte ens siffrorna, jag kunde uppfatta att det var siffror men hann inte urskilja en enda. Schimpansen hade INGA problem med övningen och löste den dessutom på någon sekund! Imponerande!

En papegoja hade inte lärt sig bara att prata utan kunde skilja på siffror, bokstäver, former och texturer. Den kunde t.ex i en hög med olika föremål tala om hur många föremål det fanns i en specifik form, färg och struktur. Ex antal fyrkantiga gula stenar...

Har alltid sagt att vi människor en dag kommer att inse att (vissa) djur inte bara är intelligenta utan kanske t.o.m mer intelligenta än vi - och det här programmet bara stärkte mig i den uppfattningen :-)

Och förresten - hur många djur förstör sina egna livsbetingelser som vi människor gör? Man kan ju verkligen fråga sig om det är intelligent?!

Klassisk (fransk) ridning & "vanlig" ridning - vad är det för skillnad?

François Robichon de la Guérinière

Får ibland frågan vad det är som skiljer den "franska klassiska ridningen från den "vanliga" ridningen... Här nedan ska jag lite kortfattat försöka förklara detta. Framför allt vad den klassiska ridningens principer är - jämförelser med andra ridfilosofier kan man utifrån detta göra själv. Har du frågor eller funderingar - kontakta mig gärna eller kommentera nedan.. 

Den moderna (eller "traditionella" - som jag brukar kalla den) ridning som idag lärs ut vid de flesta ridskolor bygger på idéer från 1800-talet. Den moderna ridningen kom till genom att man snabbt behövde lära meniga soldater att rida hjälpligt & förhoppningsvis klara sig med livhanken i behåll i strid. (Under tidigt 1900-tal fick dock arméns officerare utbildning i den franska klassiska ridningens system). 

Det var då (under ovanstående period) idén att jämföra hästen med en ångmaskin dök upp. Man sa att ångmaskinen (dvs hästen) får kraft av ryttarens skänklar. Ryttarens hand tar emot och dirigerar denna kraft. Skänkel och hand används alltså samtidigt. Detta var ett koncept som var i princip helt okänt i tidigare ridning. Eftersom skänkeln gasar och handen bromsar finns det risk att detta ridsätt skapar spänningar (och ibland förvirring pga motstridiga hjälper) hos såväl ryttare som häst. I en krigssituation är dock inte detta något problem och det var för det ändamålet som denna typ av system togs fram och där var det ett ändamålsenligt system (av andra skäl än rent ridtekniska). Som ryttare finns ofta en uppfattning om att man måste ha starka armar och ben för att kunna rida och kontrollera sin häst. En uppfattning som de som rider klassisk ridning inte helt delar.... :-) 

På senare år (sedan sent 80-tal) har även ridningen förändrats genom att tävlingsridningen (och de tekniker som där vunnit prisrosetter) fått allt mer genomslag. Hästar som rids "runda och djupa" med nosen mer eller mindre bakom lodplanet fanns nästan inte tidigare, men har på 2000-talet blivit allt vanligare syn på våra ridbanor - såväl inom som utanför tävlingsarenorna.... Rollkur och LDR (low, deep and round eller som en del kallar det "lightly disqused rollkur") är uttryck som dykt upp på senare år.

Den klassiska franska ridningen hämtar sina principer från framför allt 1600- och 1700-talet. Här är tygeln den primära hjälpen - inte skänkeln.

 ”Handen bör alltid verka först, och benen följa dess rörelse; ty det är en hufvudregel vid all så väl naturlig som konstmässig gång, att hästens hufvud och bogar komma först.” F. R. de la Guérinière, ur Ridkonsten (1733)

Tre tygelhjälper är nyckeln till alla rörelser du vill göra (direkt, indirekt och halvhalt) eftersom de direkt påverkar hästens balans. Säte och skänklar används naturligtvis men mera på ett kompletterande och indirekt sätt än i den traditionella ridningen. 

Ryttaren strävar efter att i första hand kommunicera med hästens hjärna - inte kontrollera hästens kropp. Hästen är den som är bäst lämpad för att kontrollera hästens kropp. Ryttarens uppgift är att ge hästen bästa möjliga kroppsliga position (för att kunna utföra uppgiften) och sedan "hålla sig ur vägen". För att detta skall fungera optimalt måste ryttaren behärska sin egen kropp! Viktiga ledord inom den klassiska ridningen är därför avspänning, följsamhet och lösgjordhet (hos ryttaren) i ländrygg, höft, knä och fotled.

Klassisk ridning handlar framför allt om skolning av ryttaren! Att hästen blir skolad, följsam, trevlig att ha att göra med och rolig att rida är en bonus! Utbildningen av hästen (och ryttaren) startar redan med hanteringen av hästen från marken. Därför är arbete vid hand en viktig del i klassisk ridning - såväl hästhantering som arbete med hästen i träns/kandar och ryttaren på marken.

En kort sammanfattning av fransk klassisk ridning
- Sitsträning (en följsam sits är A och O)
- Lätthet för hjälperna - hand och skänkel (lätthet är såväl en förutsättning som ett slutmål)
- En hjälp i taget ("hand utan skänkel, skänkel utan hand" - alltså inte skänkel o hand samtidigt)
- Kommunikation med hästen
- Lugn - utan att hästen är lugn kan man inte få någon kommunikation
- Enkel utrustning (endast enkelt tränsbett till dess häst o ryttare är ordentligt skolade)
- Inga hjälptyglar!
- Flexions (en serie övningar där man skolar dels hästens mun = förhållandet till bettet, dels använder böjning av hästens hals som ett sätt att göra hästen följsam) dessa kan man göra såväl från marken som uppsuttet
- Ryttarens hand är den primära (första, viktigaste) hjälpen - skänklar och säte endast understödjer handen
- En annan vikt läggs vid hästens balans jämfört med den traditionella ridningen. I den klassisk ridningen använder man hästens hals/huvud som "balansstång"

Men, sammanfattningsvis - den "vanliga" ridningen & den klassiska ridningen har samma mål - dvs en självbärig häst som går för små, lätta hjälper - vägen dit är dock till viss del lite annorlunda! 

Kända namn som representerar den klassiska ridningen (med länkar till deras hemsidor):
- Craig Stevens hans blogg
- Philippe Karl "School of legerete"
- Lena Danius (här kan du även klicka dig till hennes förklaring på vad klassisk ridning är)

Nedan text från Wikipedia om:

François Robichon de la Guérinière, född 1688, död 1751, var Ludvig XV:s beridare och hovstallmästare samt chef för den kungliga manegen i Tuilerierna iFrankrike från 1730 till 1751.

De la Guérinière publicerade 1733 sin bok École de Cavalerie som anses vara den ridlära som haft störst inflytande på den klassiska ridning som fortfarande praktiseras i Europa.

De la Guérinière brukar kallas "den klassiska ridkonstens fader" eftersom han förfinade och utvecklade ridkonstens principer. I sin bok definierade han bland annat den djupa och balanserade sitsen som i allt väsentligt står sig än i dag såväl för skolritt som för vanlig uteridning. De la Guérinière utvecklade ridkonsten till en hel vetenskap och menade att "utan teori är all praktik meningslös". Han utarbetade övningsprogram för att öka hästens smidighet och balans. Hans målsättning att genom systematisk utbildning skapa en ridhäst som var lugn, genomarbetad och lydig med angenäma rörelser och bekväm att rida gäller fortfarande. Teorierna i hans bok ligger till grund för verksamheten vid såväl den Spanska ridskolan i Wien som vid Frankrikes berömda ridskola Cadre Noir i Saumur.

Hästars beteende

Har tittat på videos om etologen Lucy Rees forskning om hästars beteende. Hon studerar baskiska ponnyer, Pottakas, som lever i ett område på 1000 hektar i Spanien... Här är länken till sidan där filmerna finns men för att kunna se hela filmerna måste man vara medlem i Epona.tv. 

Lucy menar att många av våra uppfattningar om vad som är ett för hästar ett normalt beteende är felaktiga eftersom de flesta studier grundar sig på studier av domesticerade hästar. Hon menar att dessa hästar helt ändrar beteende beroende på att fångenskapen (även om det är under så bra förhållanden som möjligt) orsakar stress. Stress pga konkurrens, konflikter, bristande möjlighet till att skapa naturliga sociala kontakter osv. Vi människor bestämmer om och även med vilka hästar som hästen får interagera. Även om vi har (enligt människans mått) stora hagar så är de pyttesmå enligt hästens mått mätt. Utfodring skapar konfliktbeteenden och aggression. Vår hantering och användning av hästen kan också många gånger orsaka stress hos våra hästar.

Som ett exempel så tar hon t.ex det faktum att en häst i det vilda enbart under själva betandet tar ca 30 steg per minut. Enbart det (alltså inte räknat diverse annan rörelse under dygnet) rör sig om ca 30 km per dygn...

Hon konstaterar även att det är otroligt mycket baskunskap om häst som vi vet väldigt lite om. Det finns även gott om "valda sanningar" som grundar sig på enligt henne felaktiga studier (se ovan). Några exempel är t.ex att Lucy inte kunnat hitta några belägg för att det skall finnas något "alphasto" eller "alphahingst". Istället alternerar hästarna i att vara den som flyttar på sig för att gå till vatten,

Sila mygg och svälja kameler...

Har funderat lite på detta med hagar o utevistelse....

Liiite märkligt är vad det fokuseras på? Senaste tiden så har det varit mycket fokus på och krav på att hagarna skall vara minst 10x30 meter för en häst (ökar inte riktigt 100% per ytterligare häst) och många stall har fått ålägganden att göra om sina hagar (framför allt ridskolor). Detta trots att det inte finns någon lag med måttangivelser utan det endast är en rekommendation....

I djurskyddsbestämmelserna står det (mina underskrifter):

5 kap. Rastning och utevistelse 

Allmänna krav 1 §7 Hästar ska normalt sett dagligen ges möjlighet att röra sig fritt i sina naturliga gångarter. För föl och unghästar upp till 12 månaders ålder ska denna rastning ske tillsammans med minst en annan häst. 

Första stycket gäller inte 1. hästar som på grund av skada eller sjukdom inte bör röra sig fritt, 2. när hästar tillfälligt befinner sig på annan ort än där de stadigvarande hålls, 3. om det är nödvändigt för att skydda hästarna vid onormala väderleksförhållanden,(vad är onormala väderleksförhållanden?? min not)  4. om det är nödvändigt för att skydda hästarna från skador eller sjukdom vid onormala markförhållanden som inte kunnat förebyggas, 5. om det är nödvändigt för att skydda hästarna mot allvarliga insektsangrepp, eller 6. om det finns en omedelbar fara för rovdjursangrepp som rimligen inte kan undanröjas på annat sätt. Andra stycket gäller inte om risk för oönskad betäckning föreligger. 

2 § Sådan rastning som avses i 1 § ska ske utomhus i rast- eller beteshagar. Där möjlighet saknas att anlägga rast- eller beteshagar kan sådan rastning istället ske i ridhus, paddock eller motsvarande. 

Ovanstående ger (som jag ser det) dels utrymme för en hel del tolkning och även en hel del inkonsekventa effekter. Missförstå mig då rätt - jag tycker självklart att hästar skall vara ute så mycket som möjligt i så stora hagar som möjligt!! MEN, enligt ovanstående så kan man alltså (t.ex) släppa ut hästen 5-10 minuter i en paddock eller i ett ridhus och ändå hålla sig till reglerna...

Det finns nämligen inget i reglerna som säger HUR LÄNGE hästen skall vara ute... Hur många hästar i Sverige finns det som ALDRIG får gå i en hage??? Har man ens koll på det? Får t.ex alla tävlingshästar på hög nivå verkligen vara ute i hage (eller ens lös i ett ridhus) dagligen? Tillåt mig tvivla....

Frågan är då - vad är värre? En häst som kanske aldrig (eller mycket sällan/lite) får vara lös i en hage eller en häst som går hela dagen i en visserligen några meter för liten hage i någon riktning, men dock får vara ute? (Är det "frimärkshagar" måste naturligtvis något göras - men i de flesta fall jag hört talas om är det ganska marginellt för små hagar det gällt.)

I mina ögon borde det sistnämnda vara helt klart att föredra - för vad kan effekten bli om man på befintliga anläggningar tvingas göra om hagarna enligt de nya måtten? Om inte tillräckliga ytor finns... Ja, man kanske då väljer att slå ihop hagar för att möta kraven från myndigheterna men eftersom många hästägare inte vill ha sin häst tillsammans med någon annan häst blir följden att TIDEN i hagen begränsas, man kanske får dela upp hagtiden på 3-4 hästar i värsta fall.

Själv har jag mer än tillräckligt stora hagar för det antal hästar jag har och anser det vara en lyx och även en nödvändighet när man planerar NYA anläggningar. Men när det gäller befintliga anläggningar med kanske begränsade markutrymmen borde sunt förnuft och flexibilitet få råda. Att man helt enkelt väger insatsen (både ekonomisk- och djurskydds-) mot värdet av åtgärden. Blir det verkligen bättre för hästarna???

Och borde man inte istället sätta in allvarliga åtgärder i de fall hästar inte alls eller i väldigt liten utsträckning får gå i hage (oavsett storlek). För som man gör idag känns det som man "silar mygg och sväljer kameler"....

Något som också är intressant att notera vintertid här uppe i norr (där det är en hel del snö) är hur stor del av tillgänglig hage som hästarna väljer att använda. Jag har som sagt var en rätt stor vinterhage (har haft ännu större, upp till en 2-3 hektar) men hästarna använder bara en upptrampad yta runt där jag fördelar fodret (kanske 25-35 meter i diameter, utöver detta så har de gjort en gång ner mot bäcken i hagen (där de har lite lä) där de också har trampat upp en mindre yta. Resten av hagen är i stort sett orörd.... Så, även om de kan (genom att pulsa i snön) använda större yta så gör de inte det vintertid så länge det är snö. Men, kanske man skall börja skotta rasthagarna - det kanske är nästa krav :-)

Sätt fokus på att se till att ALLA hästar i Sverige får möjlighet till minst 5 timmars utevistelse (och även helst tillsammans med minst en annan häst) - DET skulle höja hästvälfärden i Sverige avsevärt!!!

Teori & praktik?

Alla är vi olika... Olika på vilket sätt vi bäst lär in och hur vi tar till oss information.

Man brukar tala om att det finns tre olika inlärningstyper:
- Den som är VISUELL - dvs lär sig bäst genom att SE hur saker fungerar
- Den som är AUDITIV - dvs lär sig bäst genom att HÖRA hur saker fungerar
- Den som är KINESTETISK - dvs lär sig bäst när de själva är delaktiga

Vilken grupp tillhör du mest? Man har oftast flera delar men någon del är dominant...

För mig som är ridlärare är det i ovanstående sammanhang viktigt att använda så många olika typer av inlärning som möjligt - speciellt om jag har en grupp ryttare som jag jobbar med. Har man EN elev är det viktigt att höra sig för om hur hen lär sig bäst... Och framför allt inte enbart utgå ifrån hur man själv bäst lär in...

Ridning är som företeelse en väldigt PRAKTISKT orienterad aktivitet :-) För att lära dig rida måste du helt enkelt praktisera ridning mycket. MEN lika viktigt som antalet timmar i sadeln är det faktum att man praktiserar RÄTT SAKER oerhört viktigt. För "det spelar ingen roll hur fort du springer om du springer i fel riktning".

Och här kommer vi till min reflektion i överskriften på detta inlägg....

För när man hör talas om och följer hur träningar/kurser inom hästvärlden går till så är det anmärkningsvärt vanligt att den praktiska ridningen INTE följs upp med teoretiska reflektioner/diskussioner. Många träningar går till så att man rider sitt ridpass och sedan åker man hem. I BÄSTA fall är man kvar och tittar på någon/några andra ryttare som rider...

Att på ett djupare plan förstå hur saker och ting hänger ihop och VARFÖR man gör på ett visst sätt är viktigt för att komma vidare i sin ridning. Och även diskutera vad man kan göra om "plan A" inte fungerar kan vara väldigt användbart sen i den praktiska ridningen.

Han som kallas "ridkonstens fader" (Francois de la Guérinière) eftersom han förfinade och utvecklade ridkonstens principer på 1700-talet menade t.o.m att "utan teori är all praktik meningslös". Det omvända stämmer naturligtvis också för utan praktik händer inte särskilt mycket :-)

Varför sker då så lite teori i samband med kurser/träningar? (finns naturligtvis undantag, men generellt upplever jag att det är så) Beror det på bristande intresse/kunskap från såväl ryttare som tränare om vilken viktig del av lärandet teorin är eller beror det på andra saker?

En vanlig kommentar som jag hört är "teori kan väl vara bra - men vi vill ju rida!" Frågan är då ifall inte den praktiska ridningen kan bli EFFEKTIVARE om man först har ordentlig teoretisk kunskap?? Att man helt enkelt bör TA SIG TID att ha teori åtminstone ibland...

Genom att diskutera metoder, filosofier, tekniker kan man utveckla ryttarnas potential långt mer än med enbart praktiska lektioner - detta eftersom då pockar inte hästen på uppmärksamhet utan man både kan och har tid att reflektera och utbyta erfarenheter såväl med tränaren som de andra ryttarna.

Vad tycker ni som som läser bloggen? Behövs teori och är det tillräcklig sådan i anslutning till alla våra kurser?

Motstånd hos hästen

Alla har vi väl många gånger stött på någon form av motstånd/motvilja hos våra hästar...

Det kan vara allt ifrån irritation vid borstning/sadling, ovilja att tränsas till ovilja vid ridning. T.ex ovilja att gå fram, slår mot skänkeln, springer, vill inte stanna, backar okontrollerat, rusar mot/efter hinder, bockar, reser sig m m. Listan kan göras hur lång som helst och har en spännvidd från de allra minsta "motstånd" till våldsamma, farliga beteenden.

Har du någon gång funderat på VARFÖR hästen gör som den gör?? Många "motståndsbeteenden" är t.o.m så vanliga att de flesta inte ens reflekterar över att de är konfliktbeteenden...

När jag började rida så var den vanligaste reaktionen "hästen är lat/den vill inte - ge den en smäll!" Även idag är vanliga kommentarer "ta igenom", "sparka på med innerskänkeln", "sätt på en själptygel" osv. Att orsaken till motståndet skulle vara ovilja/lathet från hästens sida är nog rätt vanliga föreställningar...

Är det verkligen så?? Kan inte det hela ha helt andra orsaker?

Att hästen inte förstår vad man begär, att ryttaren ger motstridiga "order", att hästen befinner sig i en balans/form som gör det omöjligt för hästen att utföra det ryttaren begär, att ryttaren med sina hjälper hindrar hästen från att utföra uppgiften, att den har fysiska problem - även här kan listan göras lång.

Hästar hanterar problem i sin livsmiljö på i stort sett två sätt. Den introverta hästen "stänger av" och blir en zombie medan den extroverta hästen blir utåtagerande och ofta "besvärlig", kanske t.o.m farlig på olika sätt. Den förstnämnda anses ofta vara "snäll men lite trög" medan den andra kanske får epitet som "farlig", "inte klok", "oridbar" osv...

En sak som man nog skall vara klar över är att hästar gör INGENTING utan att det finns ett (för dem) fullgott skäl. Ofta kan hot mot överlevnaden (verklig eller upplevd) vara en orsak. Smärta och/eller förvirring är andra rätt vanliga skäl till i våra ögon omotiverade beteenden.

Vill man lära sig mer om hur hästar fungerar finns det gott om litteratur som handlar om det - tyvärr inte så mycket på svenska men desto mer på engelska - såväl böcker som handlar om biomekaniska förutsättningar för ridning, som böcker som handlar om hästars beteenden, inlärning och mycket mer. 

Vem tränar vem?

Min shettis Jaques med en ung elev

Vår besökande instruktör Lena Danius sa till en ryttare vid en kurs för några år sedan "Ni tränar just nu varandra - frågan är vem av er som är mest framgångsrik?"

Denna fråga är väldigt intressant eftersom man skall vara medveten om att så fort man hanterar eller rider sin häst så utbildar/tränar man den! Vare sig det är en medveten avsikt eller ej....

Det kan handla om att man förstärker ett önskvärt beteende genom sitt agerande men det kan lika ofta vara att man förstärker ett icke önskvärt beteende. Många gånger är inte ens handhavaren/ryttaren medveten om vad/vilket som sker...

Jag såg (har inga regelbundna kvällslektioner längre) i princip dagligen hur mina hästar utbildade mina ridskoleelever. Det kan t.ex vara Tycando som lyfter på ett bakben för att få skötaren att sluta borsta. Eller min tidigare Ronja som hade en glasklar "checklista" med alla nya ryttare där hon testade av om vederbörande var någon man behövde bry sig om eller inte... Eller Höken som höjer huvudet när ryttaren försöker tränsa och ryttaren då "ändrar sig" och släpper honom. Eller Phoebe (ofta på ett subtilt sätt om man inte vet vad man skall vara uppmärksam på) som får eleven att flytta sig och därmed etablerat sig som ledare i förhållandet. Listan kan göras lång....

Många ryttare (även med lång riderfarenhet) är inte medvetna om ovanstående förhållanden. Helt enkelt för att det får man oftast inte lära sig något om i en traditionell ridutbildning. Hästens beteende är märkligt nog ett ämne som man oftast inte fördjupar sig i. Trots att det hela tiden påverkar vårt förhållande till hästen oavsett om vi befinner oss i sadeln, på marken eller i vagnen.

Att vara "här och nu" med hästen i alla lägen och uppmärksam på vad som verkligen sker i interaktionen mellan häst och människa kräver koncentration och fokus! Inte helt lätt men att lägga ner tid och energi på det kan verkligen utveckla kommunikationen.

En så "enkel" sak som att verkligen studera hur hästarna interagerar med varandra i hagen (och i stallet om de har möjlighet) kan ge en många tips om hästarnas "inre liv" och hur man på ett framgångsrikt och "icke våldsbaserat" sätt kan interagera med dem. Om man vet HUR hästar lär är det även lättare att lära dem något! :-)

Ovanstående får mig att tänka på en liten seriestrip med "Snobben" där Snobbens matte får frågan "Men du sa ju att du lärt honom vissla - men han visslar ju inte?" och Charlie (heter han väl?) genast svarar "Jag sa att jag hade lärt honom - inte att han lärt sig!"

För den som vill lära mera om hur hästar fungerar är Epona.tv:s serie om etologi med Lucy Rees jätteintressant. Tyvärr så kostar det en slant att kunna se alla videos men det är det helt klart värt! Finns även andra serier, bl.a med hoppryttaren/tränaren Angelo Telatin som är jättebra.

http://epona.tv/real-ethology-with-lucy-rees 

Norrbottnisk tillbakablick...

En norrbottnisk profil - Arthur Öhlund - denna gång på ridskolan i Kallax som startades av bl.a Enar Andersson

Började fundera på vad som egentligen hänt inom hästsporten i Norrbotten sedan jag började rida 1972...

En hel del saker poppade upp i minnet:
- Hjälmarna var tunna och av glasfiber (ingen stoppning) och hakbandet bara en tunn gummisnodd - om man ens red med hjälm, ridning utan var vanlig...
- 98% av alla hästar hade inga problem med att stå i spilta/uppbundna (det tillhörde hästens "potträning"
- På tävling bestod oftast "spiltväggen" av en slana fäst i väggen (detta var sällan ett problem)
- Lite senare bestod uppstallningen ibland av byggställningar där man knöt hästarna direkt i ställningen (vilket var livsfarligt för drog någon häst i ställningen kunde hela längden av spiltor svaja!)
- På vintern red man ofta i färggranna benvärmare eller skoteroverall...
- Ville man ha benreflexer på hästarna fick man sy dem själva...

Julfika i stallet i Kallax

Julaktivitet på 70-talet i Kallax utanför Luleå - jag i mitten i vagnen... Systrarna Söderqvist är de övriga.

- Min tävlingskompis och jag brukade hyra EN box på tävling och trycka in bägge våra hästar där...
- Hade man en tvåhästars transport så körde man 2 hästar i den - oavsett vikt och bil - bara man tog sig upp för backarna...
- Fång på en stor häst existerade i princip inte! Det var bara små tjocka ponnyer som fick sånt...
- Hästhandlarna Karlgren och Rönngren tog in skeppslaster med islandshästar...
- När jag började rida fanns bara två "ridhus" i länet - Bränna-Karins i Boden (nuvarande Westernfarmen) på 18x36 meter och Kiruna RKs i gamla vattenreningsverket (runt och ca 15m? i diameter)...

What´s in it for me?

Har varit ideellt engagerad i snart 40 år inom ridsporten och har under dessa år sett en klar förändring i sättet att förhålla sig till ideellt engagemang. Hela idrottsvärlden står inför en stor utmaning kommande år när vi som växte upp på 60-80-tal (då ideellt engagemang var vanlig/naturlig/självklar del av livet för de flesta) försvinner från idrotten.

I många klubbstyrelser är nämligen snittåldern relativt hög - ibland VÄLDIGT hög. Det är svårt att få återväxt på de som jobbar ideellt....

Om ett av de vanligaste orden som kunde beskriva 60-70-talet (framför allt) var SOLIDARITET så verkar tyvärr dagens vara "WHAT´S IN IT FOR ME?" :-) Och tro nu inte att jag är någon politiskt engagerad person utan det är bara ett konstaterande o personlig reflektion från min sida att det förhåller sig så. Ni får gärna ha en avvikande åsikt - skulle inte vilja något hellre än att jag har fel!

Problemet för idrottsvärlden med ovanstående är nämligen att den dag då det inte finns människor som vill jobba ideellt med att utveckla klubbarna och skapa förutsättningar och aktiviteter för sina medlemmar så kommer mycket av dagens verksamhet som bedrivs på våra ridklubbar vara ett minne blott! Eller så kommer marknadskrafter (med självklart vinstsyfte) ordna aktiviteter som vi sedan får betala dyrt för om vi vill delta i....

Är det verkligen det våra kommande ryttare vill?

Vi måste på något vis motivera dagens ungdomar (och även många vuxna) som idag inte engagerar sig i klubbens aktiviteter annat än som konsumenter att börja även hjälpa till med att skapa förutsättningar för att klubbarna skall leva vidare med ett stort engagemang och många roliga aktiviteter till en överkomlig prislapp.

Och kom ihåg - den där "alla, någon och ingen" brukar sällan få någonting gjort! DU - ja, just DU - måste engagera dig om du vill att din klubb skall leva vidare. Behöver kanske inte vara ett styrelseuppdrag utan det finns ofta många mindre uppgifter som kan underlätta för din styrelse - baka fika, stå i cafeterian, hjälpa till i stallet, ställa upp på städdagar, vara funktionär vid tävlingar, se till att hemsida/facebooksida uppdateras - ja, listan kan göras lång. Var inte rädd för att ta kontakt med din klubb o erbjud dina tjänster :-) Varje liten sak du har tid/lust att göra underlättar!

Dessutom brukar många inom idrotten säga - "behöver man få någonting gjort - då kontaktar man den som redan har "häcken full" - den brukar inte vara omöjlig!" Det mesta här i livet handlar om prioriteringar - och jag har full förståelse för att många gör andra prioriteringar än att engagera sig i en ridklubb eller annan organisation - men då får man inte heller förvänta sig att engagemanget o drivkraften hos andra skall vara oändlig. Tänker alla att "detta prioriterar jag bort" och bara blir konsument i de aktiviteter som andra arrangerar så kommer till slut det inte finnas några kvar som driver klubben framåt!

Så kort sagt - fundera på vad DU kan göra för att dra ditt "gemensamma strå till stacken" så vi kan se till att våra klubbar även i fortsättningen kan arrangera kul saker! Snart är det dessutom årsmöte - du kanske till och med kan tänka dig en plats i klubbens styrelse eller ungdomssektion? :-)

Referensramar och färgad lins

Våga söka dig utanför din "comfortzon"....

Min ridning började med 25 år inom den traditionella ridningen, där jag tävlat en hel del inom dressyr (främst) men även en del hoppning. Jag är där även utbildad Level 2 ridlärare.
Efter att ha ridit och instruerat i drygt 40 år har jag sett, ridit och hört en hel del...:-)

Sista åren av ovanstående 25 började jag av olika skäl nyfiket söka mig till andra ridfilosofier. Bl.a westernridning, centrerad ridning, olika hästhanteringsfilosofier och akademisk ridning är sådant jag nosat på. Sen, 1999 kom jag för första gången i kontakt med fransk klassisk ridning (via Craig Stevens).

De två system som jag verkligt ingående studerat är den traditionella ridningen och den franska klassiska. Förstnämnda pga att när jag började med häst var det "the Only way" samt att jag utbildade mig till ridlärare inom det systemet. Det andra systemet för att jag personligen tycker det är det system (som jag kommit i kontakt med) som är enklast, mest logiskt och verkligen har en "röd tråd" som hänger ihop hela vägen från markhantering via arbete vid hand/longering till ridning.

Det finns dock fantastiskt skickliga utövare/tränare inom alla filosofier (men oxå naturligtvis raka motsatsen). Man kan därför "hitta guldkorn" i alla system. Viktigt, tycker jag, när man letar dessa guldkorn är att man själv försöker skapa sig egna principer/filosofi som man håller sig till.

För mig är attityden och inställningen till individen HÄSTEN det absolut viktigaste! Tycker jag inte om tränarens (och/eller filosofins) inställning till hästen går det hela bort direkt för mig... Stälptygelanvändning är en annan detalj som gör att jag

Bilden

Har fått frågan var bilden i föregående inlägg kommer ifrån och framför allt vad den står för...

Uppfattningen som bilden står för kommer från "klassisk ridning" (vad det nu står för?) dvs såväl den franska klassiska ridningen, den tyska ridningen som den svenska militära ridtraditionen. Ridning som (åtminstone tidigare) förespråkades på Spanska Ridskolan, Cadre Noir (franska motsvarigheten till Spanska Ridskolan) som Sveriges Strömsholm. När TR först skrevs (till OS i Stockholm 1912) så var idealet detta som visas på vänstersidan. T.ex så ansågs hästen vara "på tygeln" även om nosryggen var så långt fram som i 45 graders vinkel mot lodlinjen. Det kan man inte minst se om man tittar på en del gamla bilder av hästar i piaff. 

Att idag mittenbilden på högersidan har blivit normen och den i särklass vanligaste synen på våra ridbanor är något som successivt hänt under de senaste 10-20 åren och beror till stor del på att tävlingsporten och dess framgångsrika utövare fått stort inflytande på hur tränare tränar och hur domare dömer. Bakgrunden/orsaken till det kan man spekulera länge kring...

Det finns dock skäl till att den vänstra spalten i bilden anges som "rätt" - det kommer från generationer av ryttare som haft häst såväl som arbetsredskap som en av de mest värdefulla ägodelar man kunde äga. Det var därför av högsta vikt att man förvaltade sin häst så den kunde tjänstgöra upp i så hög ålder som möjligt. Hållbarhet var därför av högsta prioritet. 

Man ska dock även vara medveten att "avarter" funnits tidigare under århundradena - t.ex det vi idag kallar "rollkur" har funnits även tidigare (det går "mode" även i ridtekniker) men under annat namn. Ridningen har dock hela tiden kommit tillbaka till grundprinciperna som vänster sida i bilden visar.

Den som lever får väl se i vilken riktning dagens ridning kommer att förändras - min förhoppning är att återigen bilderna på vänster sida kommer att bli dominerande - det är jag övertygad om vore det bästa för våra hästar....

På tygeln?

Det finns inom ridsporten en väldig fixering och tro att det faktum att hästen kröker på nacken - gärna "rund" med nosen mer eller mindre bakom lodplanet - innebär att hästen "får upp ryggen" och bär sig (och ryttaren) rätt och därför mår bra av den formen. Att hästen gärna kan (eller t.o.m SKA) gå där till dess den är "stark nog". Många gånger rids hästar hela ridpass i denna låga, "runda" form. Detta är enligt mig (och många med mig) helt fel slutsatser...

Detta grundar jag på det faktum att hästens övre och undre muskelkedjor inte fungerar optimalt om hästen är förböjd i längdriktningen. Dessutom blir hästen mer och mer i framvikt ju lägre hästen är. Hästen balanserar sig med hjälp av hals/huvud och alla former av samling är omöjlig så länge hästen har huvudet mellan frambenen... Hästen kan dock i den "formen" fortfarande göra rörelser, t.o.m piaff men det sker då helt utan att vikt fördelas mera till bakdelen vilket är syftet med ex piaff... Formen bör även hela tiden förändras under ridpasset, att rida i bara en form befrämjar inte hästens hälsa - varje form har sina fördelar och nackdelar... Det är själva förändringarna i form som utvecklar och utbildar...

För att få en häst som verkligen är på tygeln och använder sin kropp är det viktigt att börja i "rätt ände". Man börjar med att lära hästen ett förhållningssätt till bettet och ryttarens hand. Det kan man göra via ett antal "flexions" (böjningar av hästens hals först från marken och sedan uppsuttet). Man vill först få hästen att kommunicera med munnen - utan den kommunikationen är det närmast omöjlighet att få en bra kommunikation med såväl hästens kropp som knopp!

När man lärt hästen att "ge munnen" (detta förutsätter för övrigt en löst spänd nosgrimma) lär man sedan hästen gör böjningar lateralt (åt sidan) åt bägge håll. Det är viktigt att hästen (både när den ger munnen och i böjningar) till att börja med INTE ger i nacken. Det är det sista förhållningssättet till bettet/handen som man lär hästen. Det är nämligen oerhört lätt att lära hästen "kröka på nacken" och lär sig den det utan att ge munnen och kunna göra laterala flexions bäddar det för problem längre fram...

Har i det här inlägget bifogat en jättebra bild på vad man bör sträva efter (och inte). På vänstersidan det man ska sträva efter och på höger det man inte vill se/rida. Tyvärr så är den mittersta bilden på höger sida den syn som är i särklass vanligast på våra ridbanor! Man kan fråga sig vems ansvar det är?? Ryttare gör det som tränare/domare säger är bra och som man ser merparten av ryttare i omgivningen gör - det blir norm oavsett om det är bra för hästen eller ej...

Not. när man ber hästen bli "lång och låg" (dvs mittenbilderna) är det viktigt att hästen går FRAM med sin nos (som på den vänstra bilden) för att hästen skall stretcha ut sin hals/ryggmuskulatur - på den högra bilden blir visserligen hästen låg men inte längre - vinkeln mellan ganaschen och halsen blir inget större...

Sammanfattningsvis - ridning ÄR svårt och även med de bästa intentioner är det inte alltid "man får till det" och det gör inget. Vad jag däremot tror är viktigt är att man har en tydlig målbild och att man försöker nå så nära den man förmår. Och att man då även försöker undvika (i så stor utsträckning som möjligt) det man inte vill ha i slutänden. För hur logiskt är det (egentligen) att träna i en form som man sen i slutänden inte vill ha?? Dvs det som finns till höger i bilden. Man har ju hela spektrumet i form på vänstersidan som man kan använda..

Idoler....?

Började fundera idag på ordet "idol". Har jag några sådana i hästvärlden?? Eller i övrigt för den delen?

För mig personligen har ordet "idol" en lätt negativ klang. För mig är en idol någon man lite okritiskt ser upp till/höjer till skyarna - ibland kanske bara av det faktum att vederbörande är "känd". För mig känns det bättre att prata om "förebilder". Men detta är en av mig, helt personlig tolkning/uppfattning.

Förebilder däremot har jag flera som jag i olika faser av mitt "hästliv" tagit lärdom av på olika sätt. De som satt mest avtryck i mitt liv har varit människor som verkligen har HÄSTEN i centrum. Ingen nämnd, ingen glömd! :-)

Däremot förtjänar INGEN människa att sättas på piedestal - alla har fel och brister. Ibland kan jag tycka att tränare/ryttare sätts upp på höga piedestaler där de sällan förtjänar att sitta - dessutom trillar folk alltid ner från höjden förr eller senare! :-)

Inom hästbranschen kommer det allt som oftast "gurus" som "alla" ser upp till och närmast helgonförklarar. Det kan  vara kända tävlingsryttare, personer kända från tv och dylikt. Dyrkan står dessutom sällan i proportion till personens kunskap. I själva verket verkar kunskap och kompetens ha ganska lite med saken att göra.... Vi människor är nog ganska lättmanipulerade (inte bara när det gäller hästvärlden utan det gäller överhuvudtaget).

Smart marknadsföring, "framgångsrikt" deltagande i uppvisningar/TV/tävlingar räcker långt för att bli "idol". Stjärnstatusen finns i bästa fall kvar några år till dess man hittat någon ny att höja till skyarna...

Val vi gör

Suttit och bläddrat bland inläggen i min gamla blogg "Phoebe o gänget". Hittade ett inlägg skrivet 2009 som är lika aktuellt idag som det var då - håll till godo.

Mocka i stallet är ett bra tillfälle att låta tankarna vandra. Har många gånger fått bra idéer där ... För någon dag sedan började jag fundera på det faktum att varje dag innebär ständiga val - i stort som smått. Allt ifrån valet vad man skall ha för kläder eller äta till frukost, lunch och middag till livsavgörande val.

Jag är av den bestämda åsikten att oavsett vilka val man gjort i livet är det ingen idé att fundera så mycket på "what if?" Det går aldrig att "backa bandet" utan de val man gjort formar en till den människa man är och det liv man lever idag - på gott och ont!

Men, ibland smyger sig ändå tanken in -vart hade jag varit idag OM jag hade gjort ett annat val? I efterhand kan man ibland känna att en viss situation kanske var mer livsavgörande än vad man just i det ögonblicket förstod... Livet består av ett oändligt (eller egentligen inte oändligt eftersom livet en dag tar slut) antal "vägskäl" och beroende på vilka val man gör under livet avgörs vilken slutstation det blir...

När det gäller våra husdjur - hund, katt, häst mfl - så har vi oinskränkt makt över dessa. Våra val avgör vilka liv de lever - och t.o.m om de får fortsätta leva. Djuren kan väldigt sällan själva göra val som rör deras livsbetingelser utan det är vi människor som gör dessa val åt dem...

När det gäller våra hästar så väljer vi vilket stall, box/spilta (inte så vanligt längre och numera får man inte bygga spiltor annat än som skötselspiltor), lösdrift, hagvistelse eller ej, hagkompisar eller gå ensam, längden på utevistelsen, fri tillgång till grovfoder/starkt begränsat, täcke eller ej osv. Vi bestämmer också vilken typ av arbete som hästen skall utföra och med vilken filosofi vi rider och hanterar våra hästar. Kort sagt - hästen är i vårt totala "våld", något som också innebär ett stor ansvar för oss som har häst. Detsamma gäller naturligtvis även andra djur som vi har i vår vård.

Vet inte hur ni andra som brukar läsa min blogg funderar men jag funderar ofta på "gör/gjorde jag rätt nu" när det gäller allt i kring djurägandet. För hur väl man än vill blir det ibland fel... Felbedömningar, missriktad välvilja, förmänskligande (t.ex "nu fryser jag - det gör säkert hästen också"), häftigt humör (något som jag tidigare verkligen hade - och även nu ibland, även om det är sällan, "brinner det" och jag gör saker som jag senare ångrar!) 

Reflekterar ni över ert djurägande? 

Jag tror att man kan lära sig mycket, inte minst om sig själv genom att fundera på vilka val man gjort (såväl personliga val som de val man gjort för sitt djurs räkning) - inte genom att ångra valen men däremot genom att fundera på vilka följder de fick. Vissa val man gjort när det gäller djurägande kan man ju dessutom ändra på - kanske inte alla gånger för det djur du hade just då men däremot kan effekten av det valet påverka dig när det gäller kommande djur....

Roa, oroa, inspirera och kanske irritera...

Har bloggat i ett antal år nu och ibland frågar folk om varför jag bloggar och hur jag kan komma på saker att skriva om?

Orsaken till bloggen är att jag har känt ett behov av att "skriva av mig" om företeelser inom hästvärlden (och ibland utanför den). Ibland skriver jag medvetet lite provocerande för att skapa debatt och förhoppningsvis lite eftertänksamhet. Med all säkerhet har jag genom årens lopp irriterat en och annan men det bjuder jag på :-)

Något som jag också lärt mig genom åren är att ALLT kan missuppfattas/missförstås... Det enda som jag som bloggare (och även på FB och personligen i samtal med människor) kan göra är att undvika rena personpåhopp, tänka mig för och skriva så tydligt som jag förmår för att få fram det jag vill säga/stå för. Hur sedan mottagarna tolkar det jag skriver kan jag inte påverka. 

Skriver därför ofta inlägg "när andan faller på" och sedan kan jag komma tillbaka till dem, kanske ändra/komplettera innan jag eventuellt publicerar. Vissa inlägg kan därför vara skrivna veckor/ibland månader innan de publiceras.... Annat publicerar jag direkt när jag skrivit det. En del brukar undra hur jag hinner skriva så många inlägg under kort tid - vilket det ibland kan bli - men det beror då alltså på att jag kanske "ruvat" på en del inlägg :-)

Inte alla håller med om det jag skriver & det förväntar jag mig inte heller men förhoppningsvis har jag även gett en och annan någon ny infallsvinkel på hästägandet och hästen. Försöker blanda inlägg med hästkunskapsinriktning med inlägg av annan karaktär som t.ex reflektioner kring saker inom hästvärlden.

Jag får mina bloggidéer från saker som händer i min närmiljö, saker jag läser eller ser, kurser jag deltar på, egna upplevelser osv. Jag bloggar mest för min egen skull (för att skriva av mig :-)) men är någon intresserad av att följa min blogg är det bonus...

Det jag skriver är MINA upplevelser och uppfattningar från alla mina år inom hästvärlden.

Clinic för George Morris

(I filmen ovan beskriver Morris det amerikanska systemets historia - filmen kommer inte ifrån clinicen på Flyinge).

Tittar på clinic (på Horse1) för George Morris på Flyinge... Här följer lite reflektioner.

Demonstrerar det nordamerikanska systemet som från början baserats på fullblodshästar. Baseras på den franska och italienska ridningen. Först efter 2a världskriget kom den amerikanska ridningen i kontakt med den tyska ridningen.

Börjar med att visa hur han jobbar med grunderna. Han kritiserar för låg hand och menar att det finns skäl till att det ska vara en rak linje från hästens mun till ryttarens armbåge. Bryts den linjen neråt så blir ryttaren hängande i hästens mun och det blir tryck på hästens känsliga planer. Han pratar om ryttarens händer och de fyra delarna (i ryttarens kropp) som finns. Han vill se höga, slutna händer o bryr sig inte om formen. 

Han sitter upp för att demonstrera vad han menar med händerna. När hästen höjer huvudet ska ryttaren höja händerna. Poängterar flera gånger att händerna ska vara stadiga, stilla och inte dra. Säger oxå att öppna är en av de mest användbara övningarna. Hästen måste acceptera kontakten med handen! Vänta in hästen! Han travar bommar... Och poängterar sitsen och att hästen inte ska ändra