Färre och färre väl grundridna hästar?

 

Ibland hör man människor som säger "idag finns det färre och färre väl grundridna hästar".

Är det så? Varför i så fall? Och vad är egentligen en en väl grundriden häst?

Min egen uppfattning är nog att ovanstående stämmer. Har själv under många år sökt hästar till egen verksamhet, andra ridskolor och även till privatryttare som jag hjälpt hitta hästar. Och jag har tyvärr under senare år sett en tendens till att kvalitén på hur hästar rids har sjunkit.

En väl grundriden häst är en häst i god egenbalans och med en bra förståelse och acceptans av bettet och ryttarens hand. Om hästen kan diverse "krumelurer" är av mindre betydelse. Jag köper hellre en häst som har ovanstående kvalitéer men som inte är "utbildad". Att rehabilitera hästar som är dåligt ridna är betydligt svårare och tar längre tid än att rida dit rörelser m m på en häst som har en god grund.

Några av de sämst grundridna hästar jag suttit på har tyvärr varit hästar som angetts ha hög utbildningsståndpunkt och kanske t.o.m varit tävlade på relativt hög nivå. Tar mycket hellre en häst som är riden rakt fram i skogen med en orutinerad ryttare som har en bra hand! Den ryttaren har i alla fall inte förstört hästen även om hästen inte "kan" så mycket... Och där är väl kanske den stora skillnaden mot tidigare - då fanns många hästar som inte var så "högt skolade" men å andra sidan var de inte heller förstörda.

En väldigt enkel test som säger oerhört mycket om hur hästen är riden är att helt enkelt skritta på lång tygel och sedan bara lugnt och stilla korta upp tyglarna så man har en lätt kontakt till hästens mun. Hur hästen reagerar på detta talar om hur den är riden! Dvs om hästen är skolad i munnen och har en bra relation till bettet och ryttarens hand. Detta brukar i sin tur alltid ha koppling till hur hästen är riden i övrigt och hur den reagerar på annan hjälpgivning.

De allra flesta gånger skulle man egentligen inte behöva provrida så mycket mer :-) för resten av ridningen brukar i de allra flesta fall bekräftas av denna första reaktion på kortandet av tygeln. Det låter drastiskt men min erfarenhet är att det är så.

I fall det nu är så att det finns färre och färre väl grundridna hästar - vad kan det då bero på?

Ja, där anser jag tränare och framför allt ridskolor har en STOR roll. Frågan är om vi gör ett tillräckligt bra jobb??? Lär vi ryttarna vad kvalité är i ridningen? Eller försöker vi med ryttarna/hästarna ta genvägar (som att t.ex använda stjälptyglar) på lektioner/träningar. Lär sig ryttarna hur kontakten till hästens mun skall vara och hur en häst i god egenbalans känns?? Eller går man för fort fram med ryttarna för att anpassa sig till dagens ökande krav på att man snabbt skall komma framåt i sin ridning? Att det bara blir en chimär om man slarvat med grunderna är något som ryttaren kanske inte inser och då är det lätt att man som tränare/ridlärare går lite för fort fram för att tillfredsställa eleven - som i annat fall kanske vänder sig någon annanstans.

Svaret på ovanstående måste - om nu tesen att det finns färre grundridna hästar idag stämmer (inte bara jag som framför den tesen utan det finns många som anser det) - vara att vi gör inte något särskilt bra jobb! Vad detta beror på kan ju då diskuteras - vet ridlärare/tränare idag själva hur man rider en häst till god egenbalans och kontakt till handen??? För man kan inte lära ut det man inte själv förstår eller vet...

I förlängningen kan man då spekulera i om de som utbildar tränare och ridlärare egentligen gör ett så bra jobb?! Det blir som "råttan på repet" - utbildar man utbildare på tveksamt sätt så kan ju inte deras jobb utföras annat än mediokert... Som sagt var - man kan inte lära ut det man inte själv har förståelse  och ingående kunskap om.

Kompetens och hästägaransvar

En av mina tidigare lektionselever rider halvblodet Marimba (D-ponny)

Skrev för ett år sedan ett blogginlägg som hette "Så enkelt det var en gång...." Det handlade om vilka faser man (eventuellt) går igenom i sin resa med häst i livet.

En kompis kommenterade då med nedanstående (utom nr 2 för den har jag lagt till...):

Omedvetet inkompetent - man bara gör något för att det är kul och har ingen aning om någonting...

Omedvetet inkompetent.2 - man kan ingenting men tror att man kan

Medvetet inkompetent - man har blivit medveten om hur lite man kan...

Omedvetet kompetent - när man börjar kunna en hel del men inte tror att man kan det...

Medvetet kompetent - när man är medveten om att man faktiskt kan en del....

Som hästägare tycker jag man har ett ansvar gentemot hästen att hela tiden försöka lära sig mer! Ytterst få människor går medvetet in för att skada hästen (eller ens göra något som i bästa fall bara är mindre bra för den). Däremot är det mycket skadliga saker som görs mot våra hästar pga nonchalans, okunskap och att man tyvärr litar på andra människors bedömning av vad som är bra och inte.

Det finns MÅNGA tränare/träningsmetoder där ute som inte gagnar hästens välfärd och har du då inte själv tillräckligt med kunskap för att kunna skilja det bra från det dåliga så blir det din häst/hästar som får betala priset för din bristande kunskap!

Lär dig så mycket du kan om hästen som biologisk varelse, träningslära, rörelsemekanik och inlärningsprinciper (hur hästen bäst lär in) m m och uppdatera ständigt din kunskap! Ju mer du vet/kan själv, desto lättare kan du bedöma/värdera de träningsmetoder och företeelser du möter inom hästvärlden.

Fall inte för "känd från tv", välsmort munläder och "snömos" (med det menar jag massor med fina ord, men inte alltid med så mycket substans) osv. SE hästarna - inte minst i ögonen men även hur de verkar uppleva träningen. Hästarnas minspel och andra (konflikt)beteenden kan säga mycket om hur träningen upplevs av HÄSTEN - vilket är det viktiga i "kråksången"! 

Kom bara ihåg att den extroverta hästens reaktioner på (felaktig) träning är lätt att se för den visar tydligt UTÅT att den inte gillar det hela, däremot är den introverta hästens reaktioner betydligt svårare att upptäcka. Den hästen vänder sin reaktion inåt genom att "checka ut" (den stänger av) - det är sådana hästar som ofta får epitet som "snäll", "välriden" (för den protesterar inte utåt), lat osv. Den hästen kan dock må minst lika dåligt som den extroverta hästen som protesterar med bockningar, stegringar m m, det yttrar sig bara på ett annat sätt...

Att "alla" gör på ett visst sätt behöver inte heller innebära att det är bra för hästen. Normer (som förändras över tid), "man har alltid gjort så här" osv är ingen garanti för att det är något som är bra för hästen. Utmana dina "valda sanningar" regelbundet och utvärdera om de verkligen är så bra som du trodde!

Inte bara du utan framför allt HÄSTEN skall uppskatta träningen och tycka den är kul och ok.

Gäller att välja SMART från dagens smörgåsbord...

När jag började rida så FANNS det bara en typ av ridning i Sverige = ridningen på dåtidens ridskolor = "svensk militär ridning". Idag finns det ett helt "smörgåsbord" av olika inriktningar, filosofier m m

Det har på sätt och vis blivit mycket svårare men ändå enklare att vara ryttare idag. Svårare för att idag nästan förväntas du välja någon inriktning - även om den "traditionella" ridningen kanske fortfarande är vanligast oavsett om du rider på ridskola eller ej. Skriver kanske för skall man döma efter det medlemsantal som SvRF har (ca 150.000) så är det numera tveksamt om den inriktningen fortfarande är störst - det beräknas finnas ca 500.000 personer som är RIDSPORT-intresserade i landet. Hur man kommit fram till den siffran vet jag faktiskt inte eftersom om man inte är organiserad på något vis - hur VET man hur många det är??

Att välja inriktning på sin ridning är på ett annat sätt även enklare än tidigare - enklare eftersom du idag KAN välja inriktning och filosofi betydligt mer anpassat efter dina intressen, din syn på hästen osv. Men också svårare eftersom i mängden av olika inriktningar och filosofier - vad skall du välja?? Desto mindre tidigare erfarenhet du har av hästar och ridning, desto svårare att välja.

För det finns verkligen ALLT därute - allt ifrån otroligt skickliga utövare/tränare (oavsett inriktning) till riktiga skräckexempel. Det är sällan det är filosofin det är fel på, däremot kan tolkningen av den

Arbete häst vid hand

Arbete med hästen vid hand är en underskattad träningsform! Du kan arbeta hästen från marken på ett flertal sätt:

- longering (obs! här menar jag inte runt-runt longering inspänd som man oftast ser - det är mer kilometerträning/avrastning än något annat - ytterst tveksamt om det LÄR hästen något på det sätt som det oftast görs)

- hästhanteringsövningar i repgrimma och långt grimskaft (här finns ett otal olika varianter, det viktiga tycker jag är att det är en metod som är hästvänlig, inte alla metoder är det...)

- arbete vid hand med träns (det är det jag kommer att skriva om i detta inlägg)

- tömkörning och lång tygel

Att arbeta hästen från marken med träns på fyller ett flertal funktioner. På en ung häst så handlar det om att dels lära hästen ett förhållningssätt till bettet men också lära den förstå de olika signalerna man kan göra via bettet. Att ha arbetat hästen från marken (även de andra varianterna) innan första uppsittningen underlättar inridningen något enormt. Det minimerar också skaderisken för såväl ryttare som häst.

Man brukar ibland säga att hästens mun och det förhållningssätt som man skapar till ryttarens hand är som "en blommas doft". Dvs går det snett någonstans vid inlärningen så är det väldigt svårt att

Valda sanningar

Det finns ganska många "valda sanningar" eller "mantran" inom ridningen.

En typisk sådan är "hästen kan/får gå bakom lod - den är inte stark nog".

Kan väl kanske ligga något i det så till vida att vissa hästar i det skedet lättare hamnar bakom lod - MEN det är en himla skillnad mellan att acceptera att hästen är där mer eller mindre konstant eller att direkt adressera denna felaktighet och försöka flytta fram hästens nos och öppna hals/käk vinkeln.

Mantrat många ryttare idag använder är "hästen är inte stark nog" och sen låter man hästen vara kvar bakom lod...

Är för övrigt väldigt fascinerad över hur människor reagerar på sådant som är främmande för dem. Det är inte för inte som det kinesiska tecknet för förändring också betyder både hot och möjlighet. 

Det finns många tillfällen i livet där även jag skulle reagera negativt på förändring - t.ex så händer otroligt mycket i världen just nu som antagligen kommer att förändra allas våra liv. En del i positiv riktning och annat inte - bara en sak är nog säkert - det är ATT det kommer att ske stora förändringar, man kan många gånger välja hur man ser på dessa förändringar. Man kanske inte kan påverka ATT de sker men man kan påverka sin reaktion på dem...

Det här inlägget handlar dock om de valda sanningar och förändring som finns inom ridningen. Läste nyss på FB en intressant konversation om en clinic som i stora delar bekräftar hur människor reagerar i olika situationer. 

Man kan grovt dela in dessa i tre varianter av reaktioner:
1. Väldigt positiva som präglas av "aha-upplevelse"
2. Försiktigt positiva men med mycket funderingar om "varför och hur?"
3. Negativa som präglas "så är det inte", "så kan man inte göra" och "så har jag inte lärt mig".

Jag tror personligen att vilken grupp du tillhör beror på en massa faktorer som t.ex (ingen rangordning utan jag har bara skrivit dem i den ordning jag kom på dem):
1. Hur framgångsrik du är (eller upplever dig vara) i det ridsystem du befinner dig.
2. Hur mottaglig du är att faktiskt lyssna och reflektera över det nya.
3. Hur starkt rotade dina valda sanningar är - KAN du se bortom dem förutsättningslöst?
4. Har du en upplevelse av att ditt nuvarande ridsystem inte riktigt fungerar för dig o din häst - då ökar motivationen att söka något annat.

5. Vilka miljöer och med vilka personer du umgås med - hur ofta du kommer i kontakt med "andra sätt" att närma sig hästar och ridning?

Såg härom kvällen dokumentären om OS hästen All In och hans ryttare Peder Fredricsson. Peder är en hästmänniska som aldrig upphör att imponera och då menar jag inte det faktum att han är en otroligt skicklig ryttare utan framför allt hans passion för hästarna som individer och hans strävan att hela tiden utvecklas som hästmänniska. Han verkar dessutom ha förmågan att "se utanför boxen" och söka kunskap utanför den ibland rätt snäva "vanliga" hästvärlden.

Jag vet av egen erfarenhet att det är bra att få sina "valda sanningar" utmanade -  många gånger kan det ge andra synsätt, nya problemlösningar och berika ens sätt att se på hästar och ridning långt mer än man trodde var möjligt. Att vara kvar i en "snäv kunskapsbubbla" leder inte särskilt mycket framåt.

Ta därför chansen att se så mycket ridning du kan (och inte bara från ditt eget ridsystem), rid för olika tränare (så länge de är hästvänliga), läs artiklar och böcker och leta filmer m m på nätet för "passa dig, du kanske lär dig nåt nytt!" :-) Framför allt - ha ett öppet sinne - döm inte ut något bara för att det inte görs på det sätt du är van vid...

Faktaresistens...

En god vän till mig använde för ett tag sedan ett uttryck som fastnat hos mig... Hon kallar det "faktaresistens" dvs att vissa människor trots mängder av fakta/vetenskapliga bevis envist håller fast vid en tro om något. (efter att jag skrev detta - som var ett tag sedan - har jag sett flera som använt uttrycket. Verkar vara ett uttryck "på modet" :-) )

Många människor hyser en smått ohälsosam (åtminstone från hästarnas synvinkel) tro att det faktum att någon har tävlingsmeriter och/eller är "känd" från något sammanhang är någon garanti för att vederbörande har KUNSKAP om något som rör häst. Då misstar man sig grovt. Det förstnämnda har mycket lite med hästkunnande att göra! Däremot kan ju vederbörande (eventuellt :-)) vara tekniskt skicklig - hoppa högt, göra "dressyrkrumelurer" osv. Har vederbörande BÅDE tekniskt skicklighet OCH hästkunnande är det en jättebonus, men definitivt inget självklart.

Alla lever vi i vår egna lilla "kunskapsbubbla" dvs vi anser oss kunna/veta saker om hästar och ridning. Vad man då bör vara medveten om är att denna bubbla oftast är begränsad av den tankestil vi växt upp i. Vem/vilka vi umgåtts med, vilka tränare/förebilder vi haft, vilka "valda sanningar" vi valt att tro på osv. Allt detta formar hur vi tänker och vad som är "rätt" saker att tänka ur vårt eget perspektiv men framför allt ur vår omgivnings perspektiv. "Du blir som du umgås" är ett ordspråk som verkligen stämmer många gånger. Oftast är man inte ens medveten om att man befinner sig i denna kunskapsbubbla (= tankestil) om man inte blir konfronterad med en annan tankestil.

Ibland blir man förvånad (och i vissa fall även chockad) hur en del människor är "faktaresistenta" så till den milda grad att man trots vetenskapliga bevis på motsatsen, envist håller fast vid icke hästvänliga metoder. Varför? Ja, inte vet jag - okunskap, ovilja att ta till sig ny information, idoler/tränare som hävdar att alla som är kritiska till metoden har fel och de har rätt osv...

Om jag går till min egen resa genom "hästlivet" så kan jag se vissa händelser/saker som förändrat mitt sätt att se på hästar och ridning. Jag är långt ifrån samma hästmänniska som jag en gång var - gud ske lov kanske :-)

Först och främst kan jag väl komma ihåg de år när jag verkligen tyckte "nu kan jag det här - nu har jag knäckt koden!" Det var under tonåren fram till kanske 25 års ålder... Jag brukar säga att det finns tre stadier i en hästmänniskas liv:

1. Nybörjare - kan verkligen ingenting och är även verkligt medveten om att man är nybörjare...
2. Nu kan jag det här! - Den här fasen infaller oftast efter några års ridning. Vissa människor blir kvar i den här fasen men de flesta upptäcker efter några år...
3. Skit! Jag kan ingenting! - Här blir de flesta kvar hela sitt hästliv. Inte så att man inte kan någonting utan det handlar istället om en insikt om hur mycket det finns kvar att lära och att man aldrig blir fullärd. Finns ett citat som jag tycker passar så väl in på denna fas och det är "I'm still confused but on a higher level!"

De tränare och de "hästiga" miljöer jag träffat/vistats i under åren har också i allra högsta grad format den filosofi kring hästar som jag idag försöker följa. Idag kan jag bara tacka min lyckliga stjärna att jag varit nyfiken - den nyfikenheten har gjort att jag hittat guldkorn inom olika delar av hästvärlden. En erfarenhet som jag personligen gjort är att många ridfilosofier är ganska "trångsynta" så till vida att ramen för vad som anses "rätt" är rätt snäv... Jag tycker man kan hitta guldkorn nästan överallt - urvalskriteriet i från min horisont har dock varit att träningsmetoden/tekniken/synsättet MÅSTE vara hästvänligt. Om det, enligt mina kriterier för vad som är hästvänligt, inte är det, går det hela bort som alternativ.

Idag så kommer det löpande allt mer forskningsstudier kring häst och även interaktionen häst/ryttare. Man ska vara lite kritisk när det gäller resultat eftersom det dels är väldigt dyrt och svårt (finns många variabler att ta hänsyn till) men också att beroende på hur man ställt frågorna i forskningen, blir resultaten därefter. Men, bortsett från ovanstående, det är BRA att hästforskningen blir allt större. Vi får genom denna allt mer som är kritiskt granskat av vetenskapen. Vi kan därför framöver gå allt mer från tro till vetande när det gäller många områden, inte minst ridning.

GODA föredömen

Välj dina föredömen med omsorg. 

Mycket ridning, även på hög nivå, sker utan att hästen verkligen förstått och utan dess egentliga samtycke. Tävlingsmeriter är definitivt ingen garanti för kvalité. 

Titta i hästarnas ögon. 

Fall inte heller för fina ord och trevliga manér. Många hustrumisshandlare, psykopater, narcissister mfl kan vara hur charmiga som helst... 

Låt dig inte bländas utan SE hästarna.

Det FINNS en hel del riktigt goda föredömen där ut som BÅDE i ord och handling, offentligt och i sin vardag, har verklig respekt för hästar - hylla dem oavsett eventuella tävlingsframgångar eller ej! 

Allt som glimmar är nämligen inte guld även om det genererat tävlingsframgångar.... För hur många bilder/videos av tvivelaktiga träningsmetoder ska krävas för att man skall inse att "kejsarens nya kläder" innebär att hen faktiskt är naken...

Skäl till att ha häst?

Det här skrev jag också för ett tag sedan. Man kan säga att det är en sorts spin off på inlägget "det svåra steget".

En sak som jag funderat på ett tag är att skälen till att ha häst (eller andra djur för den delen) varierar från människa till människa...

Alla har vi nog något "egoistiskt" skäl, det tillfredsställer någon form av behov hos oss. Vad dessa behov är kan dock variera stort från människa till människa.

I den ena ytterligheten finns de som enbart ser hästen som ett redskap - för ridning/körning och kanske tävling. Om redskapet av någon anledning inte kan prestera så har man inga betänkligheter alls att göra sig av med hästen i fråga - sälja eller slakt.

I den andra ytterligheten finns den som har helt andra utgångslägen för sitt hästägande - där "användbarheten" till t.ex ridning är av betydligt mera underordnad betydelse och hästen som individ betyder allt.

Sen finns det naturligtvis alla varianter mellan dessa två ytterligheter och där inte minst ekonomi har en stor betydelse för hur man agerar - det kostar en hel del pengar att ha häst oavsett om man

Det svåra steget....

(skrev i stort sett allt detta våren 2015. Inlägget har legat och "puttrat" under över två år... Jag har dragit på publiceringen för att jag misstänker att det kan provocera en del människor men nu har jag i alla fall beslutat mig för att publicera.)

Det är svårt att vara ”bödel”….

Jag har tidigare skrivit om när tiden kommer för att man skall avsluta hästens liv och om hur svårt det kan vara. Jag har ofta haft förmånen att ha hästar som blivit väldigt gamla och som dessutom varit friska upp i denna höga ålder. Flera av mina hästar har fått sluta sina dagar när de pga dåliga tänder haft svårt att få i sig tillräckligt med foder – dessutom får gamla hästar ofta ett sämre proteinupptag vilket gör att de ofta tappar muskulatur sista åren. 

Varför jag skriver om detta just nu är att jag haft en häst som befunnit sig i "dödens väntrum" ett tag pga sin ålder och sina dåliga tänder som somnade in sommaren 2015... Har dessutom två hästar till som är 27 respektive 30 år - så slutet närmar sig för dessa också. När jag skrev detta var även Tycandos framtid osäker - pga den sparkskada han ådrog sig i maj 2015...

Som jag skrivit tidigare så har jag haft möjligheten att kunna behålla hästar som inte är ”produktiva” dvs ”gör någon nytta” utan jag har kunnat ha dem kvar gående "skrotande" i en hage. Denna filosofi är något som jag fått reaktion på från mer än ett håll genom åren – ”varför tar du inte bort hästen – den kostar ju så mkt, det är en massa jobb osv”. Och javisst – tittar man strikt

Hönsteorin - varför inte inspänningstyglar?

Har här nedan fritt översatt Jean Luc Cornilles artikel (på begäran & med författarens tillstånd) - hoppas jag fått till de biomekaniska termerna rätt :-)

Här finns en länk till hönorna som refereras i inledningen... Måste ses :-) Finns även i orginaltexten som du hittar här! Där finns även beskrivande bilder på bl.a muskulaturen.

Oavsett hur kroppen rörs, så kontrollerar en höna balansen genom att hålla sitt huvud och hals absolut vertikal i alla lägen. Därför kan man säga att stabilisera hästens hals och huvud med inspänningsteori är en "höns-teori". Hästen, i motsats till hönan, håller balansen genom att röra huvud och hals.

Nyligen, så hade vi en intressant diskussion i anslutning till ett forum, som berörde användningen av inspänningstyglar. Det gällde en dödlig olycka som orsakades av användning av det systemet och inspänningstyglar. De som förespråkade inspänningstyglar försvarade ivrigt sin användning och tro på dess användning. Deras enda referens var "alla använder dem" eller "min tränare använder dem". Påståendena följdes sedan av en lång refererenslista på tränarens kvalifikationer, som att trycka på tränarens kompetens skulle bevisa nyttan av inspänningstyglar. Det var som vanligt de vanliga uttrycken som "hästen engagerar bakbenen", "musklar bakdelen", "får hästen på tygeln" etc, men dessa påståenden är del av en ryttartradition som är upprepad gång på gång utan någon riktig förståelse för de underliggande biomekaniska faktorerna. Oavsett det handlar om att sälja in alternativa böjningar av nacken, beröra benen med en eller flera spön, sänkning av nacken, eller jaga hästen på framdelen - används samma fraser som utlovar lovande resultat som aldrig går förbi ryttarens önskan.

Medlemmar av "The Science of Motion´s" kurs, visar på relevanta, motsatta observationer, som föreslår bättre lösningar och det vara intressant att se hur medlemmar av kursen var positiva till

Träning är inte alltid vacker

Kan du se din häst i ögonen med gott samvete?

I den pågående debatten är det en del som säger "träning är inte alltid vacker" när man försvarar kritiserade sätt att rida och alla dessa "ögonblicksbilder" som numera regelbundet florerar i sociala medier. Jag kan helt hålla med om detta eftersom träning är träning och inte "slutprodukt".

MEN, om denna träning handlar om att begränsa hästens synfält och andning, åsamka den smärta i munnen (eller någon annanstans) och dessutom snöra åt nosen så den har svårt att göra det enda den kan för att komma undan smärta i munnen, dvs gapa - då är den "träningen" så långt ifrån ok som man kan komma!

Det är en oerhörd skillnad på en häst som tillfälligt (vilket vilken häst som helst kan göra) kommer bakom lodplanet (och där ryttaren direkt adresserar detta som icke önskvärt) och det ridsätt som istället använder "rund och djup" som träningsmetod. En metod som just negativt påverkar hästens synfält, andning och balans (innerörat påverkas av att huvudet inte är i riktig position).

Även annan träning kanske inte ser ut enligt skolboken - beroende på var man befinner sig på utbildningsskalan, ryttarens kunskap m m - men det är inte det som är "på tapeten" tycker jag utan det är den normalisering av (enligt min uppfattning och flera med mig) oacceptabla träningsmetoder som mer och mindre går över gränsen för vad som kan kallas djurmisshandel.

Vi har hamnat vid dagens läge under en ganska långsam process (skulle tro att det är runt 20 år) där många unga ryttare idag inte har sett annan ridning än den som kritiseras idag. Dessutom har de idoler och tränare som tyvärr framgångsrikt både tävlar och lär ut dessa metoder. Det som når framgång måste ju vara rätt, eller?

Jag skulle dock vilja att alla ryttare för en stund satte sig in i vad som sker vid träning ur HÄSTENS synvinkel. Hur skulle jag som människa uppfatta en sådan typ av träning som vi utsätter många hästar för? Och om det vore ett annat djur än en häst - hur skulle man uppfatta träningen då?

Under förutsättning att man som människa har förmågan att se och tänka sig in i hästens "Point of view" blir man förskräckt. Många av de otaliga "ögonblicksbilder" och även videos från tävlingsframridningar som finns är en hel del ridning närmast att likna vid tortyr. Eller åtminstone grader av sådan. Man kan då även undra - om man tycker att DEN ridningen är ok (trots att man har såväl tävlingsledning som publikens ögon på sig) - vad utsätts då hästen för hemmavid och bakom lykta dörrar?! Den tanken vill man knappt tänka!

Som exempel se bildspelet från framridningen från Falsterbo 2016 - fotograf Crispin Parelius Johannssen. Bilderna finns i anslutning till Josefin Åkerbergs artikel "Cirkus eller ridsport - hur vill vi ha det?" https://www.hastfocus.se/cirkus-eller-ridsport-hur-vill-vi-ha-det/

Ett av de absolut största problemen inom ridsporten just nu är att det finns ingen som helst konsensus kring vad som kan räknas som ok träningsmetoder och inte. Ridning/hästhantering som somliga ser som mer eller mindre djurplågeri ser andra som helt normal, t.o.m hästvänlig träning. Vi MÅSTE på allvar dels börja sätta oss in i hur hästen kan tänkas uppleva den behandling vi utsätter den för men även på allvar börja diskutera vad som är acceptabelt och inte i träningsväg. Gör vi inte det kommer antagligen besluten om vår sport till slut hamna hos någon annan - kanske i slutänden tävling med djur blir förbjuden (vilket kanske vore det bästa för djuren för då försvinner incitamenten rosetter, pengar, fame and glory och "målet helgar medlen").

Dressyrkritiken och dess fortsättning...

Skriver detta måndag 21 november - två dagar innan det forum om hästvälfärd som SvRF bjudit in till onsdagen den 23 november. Inbjudan kom som en reaktion på all den kritik som kommit under hösten angående vad som pågår inom ridsporten... Tyvärr kom inbjudan mindre än en vecka innan träffen vilket naturligtvis negativt kommer att påverka vilka som kan delta!

Jag kommer inte att publicera detta förrän förrän träffen varit för jag vill inte påverka någons uppfattning. TYVÄRR har jag inte möjlighet att närvara själv men jag vet att personer som Anders Eriksson, Caroline Lucia Johansson och Traudi Björling kommer att göra det. Från SvRF sida är det också intressanta människor som kommer att delta som t.ex Tinne Wilhelmsson, Erik Lette, Marie Rohdin, Jens Fredricson och Robert Fritz.

Det ska bli OTROLIGT intressant att se vad denna träff kommer att resultera i. Tyvärr är jag ganska pessimistisk... Jag önskar verkligen att den skulle resultera i förändring i positiv riktning för våra hästar men jag är rädd för att det inte kommer att förändra någonting alls. Det finns flera skäl till detta. En sak är att det finns gott om makt, prestige, pengar osv som står på spel. En annan sak är att många inom organisationen inte anser att det överhuvudtaget existerar något problem och varför då ändra på något som inte är trasigt. Ett tredje skäl är att det är oerhört svårt att "backa bandet" inte minst för att det i förlängningen skulle innebära att man antagligen till slut måste kritisera ryttare som man tidigare höjt till skyarna. Inte lätt alltså att

Vad vill jag se?

Känner att jag ibland blir rätt negativ här i mina blogginlägg eftersom jag ofta skriver av mig reflektioner kring sådant som "skaver", irriterar eller oroar mig. Tänkte därför som omväxling :-) göra ett inlägg i positiv anda! :-)

Vad vill jag se när jag åker på kurs och/eller tävling?

Jag vill se:
- glada hästar med liv i blicken som gärna tar tillfället i akt och busar lite
- mjuk ridning med riktig handställning och buren hand
- bra grundridning - spelar ingen roll på vilken nivå ryttare/häst är - tittar hellre på någon som gör fina övergångar mellan skritt och trav än någon som gör krumelurer dåligt på hög nivå
- RESPEKT för hästen i alla lägen
- LUGN i arbetet - såväl hos hästen som ryttaren
- högt i tak och gärna humor i relationen mellan ridlärare och elev
- DIALOG/KOMMUNIKATION mellan häst och ryttare och mellan ryttare och ridlärare
- Häst med löst spänd nosgrimma och nosen framför lod

Jag vill kort sagt se inte bara ryttaren utan framför allt HÄSTEN ha roligt och uppskatta ridningen oavsett om den sker på ridbana, i skogen och oavsett om ridningen är hoppning, dressyr eller något annat.

Det FINNS en hel del ryttare som är goda förebilder såväl när det gäller synen på hästen och ridningen, ingen nämnd o ingen glömd! Lyssna/se efter vilka principer ryttare lever/rider efter - såväl vid träning som eventuell tävling. Det är inte allt som glimmar som är guld...

Hästarna som fått betala priset...

Det finns tyvärr många hästar som får betala ett (högt) pris för våra misstag - ibland är priset livet...

Allt för ofta hör man historier om hästar som vandrat runt hos olika utbildare och/eller ägare som misslyckats med hästen. Problem som sadeltvång, "istadighet" och andra ofta typexempel på konfliktbeteenden som stegringar, bockningar m m är vanliga. Hästen får i värsta fall förr eller senare epitetet "oridbar". Andra exempel på problem är att hästen efter intensiv träning och deltagande på tre-årstest, breeders och andra unghästtävlingar anses vara "slut" antingen psykiskt eller fysiskt. I värsta fall både ock...

Skulle vara oerhört intressant att se statistik på hur många hästar som möter döden i förtid bara för att vi människor är inkompetenta och har för bråttom.

Det finns (och kommer alltid att finnas) individer som klarar (fysiskt och psykiskt) ovanstående men de är mera undantagen som bekräftar regeln.

Hästar (och andra djur inklusive människor) kan reagera på stress och press på två olika sätt - antingen vara utåtagerande (extroverta) och via konfliktbeteende göra det uppenbart för människor i dess närheten att det inte fungerar. Personligen tror jag dock det finns minst lika många (eller antagligen ännu fler) hästar som är introverta och istället för att bli utåtagerande "stänger av". De visar därför inga tydliga konfliktbeteenden (annat än möjligtvis brist på reaktioner) utan blir istället "robotar". De hästarna kallas ofta "snälla", "lata", "välutbildade" osv men kan må minst lika dåligt som de förstnämnda extroverta hästarna - det bara yttrar sig på ett annat sätt. Var i somras vid en resa i södra Sverige på en ridskola där flera av hästarna visade tecken på introvert beteende...

Man kan tycka det självklart att alla som håller på med hästar borde lära sig vilka tecken man skall leta efter för att se om hästen man har i sin vård mår bra eller ej, men uppenbart är så inte fallet. Man behöver inte leta länge för att hitta hästar som far illa - kanske framför allt psykiskt. För är inte alla hästens basbehov tillgodosedda - då är risken stor för att hästen INTE mår särskilt bra. Det kan vara brist på utevistelse, avsaknad av sociala kontakter och andra för hästen livsviktiga förutsättningar för välmående.

Det finns "De fem friheterna" som The animal Welfare Act 2006 fastställde i djurägarens "Duty of Care" i brittisk lag. Fem friheter som vi djurägare bör sträva mot::

1. Frihet från hunger och törst. 

2. Frihet från obehag.

3. Frihet från smärta, skador och sjukdomar.

4. Frihet att utöva normalt beteende.

5. Frihet från rädsla och press/stress.

Punkt 1 uppfylls nog av de allra flesta - åtminstone får de flesta hästar idag tillräckligt med foder, i många fall även för mycket... Fri tillgång till vatten kan det i vissa fall vara si och så med...

Punkt 2 däremot är en knepig punkt - hur definierar vi "obehag"??? Som jag skrivit i ett tidigare inlägg så anses sparkande skänklar, hårda spörapp och hårda händer inte som något onormalt - det används frekvent både på ridskolor och bland privathästryttare...

Punkt 3 hänger delvis ihop med punkt två för var går gränsen mellan "obehag" och "smärta"??? Dessutom orsakar ofta vår användning och hållande av häst både skador (diverse ridrelaterade skador som t.ex kotledsinflammation, ryggont m m) och sjukdomar (som exempelvis foderrelaterad fång osv).

Punkt 4 - här finns en hel del övrigt att önska - det finns tyvärr ganska gott om hästar som INTE har möjlighet att gå i hage och inte heller i sällskap med någon annan häst. Det finns gott om forskning som visar på att en häst som inte kan TA i en annan häst, upplever sig ensam, trots stort antal hästar i närheten. Fysisk kontakt med andra hästar är ett måste för god hästhälsa...

Punkt 5 - även här finns en hel del att göra. Mycket av den träning som görs med hästar bygger tyvärr just på rädsla och press/stress. Mycket mer kunskap om inlärning vore önskvärt hos såväl ryttare, hästägare och tränare...

Vi hästmänniskor har ett ansvar att på allvar börja diskutera inte bara VAD vi gör med våra hästar utan även i allra högsta grad HUR vi gör. Vi har idag en ganska skev bild (åtminstone enligt mig :-) ) på vad som är norm och normalt när det gäller hästhållning och träning - vem törs gå i täten för att på allvar börja diskutera dessa frågor?? För de BEHÖVER diskuteras förutsättningslöst.... Inte minst för hästarnas skull som sagt var - för det är ALLTID de som får betala och ibland även det ultimata priset - dvs med sitt liv, långt innan det behöver vara nödvändigt.

Uppstallningsavgifter - dyrt eller inte?

Nu kommer jag (som vanligt) att sticka ut hakan ordentligt igen! Skrev nedanstående blogginlägg för något halvår sedan, det har "legat till sig" bland utkasten. Men nu känner jag att jag nog "måste" :-) publicera. Inte minst eftersom VÄLDIGT många hästmänniskor faktiskt sponsras - många gånger utan att ens veta om/förstå att man blir sponsrad... (med uppstallningskostnader, ridhushyror, kursavgifter m m). Man tror helt enkelt att de priser man betalar idag på den kommunala ridskolan eller hos privatföretagaren/hästägaren som hyr ut stallplatser är marknadsmässiga priser. På ett sätt är de det eftersom det är priser styrda av tillgång och efterfrågan men samtidigt är de det INTE eftersom prissättningen är skev av olika skäl - se nedan. Man klagar därför ofta på att uppstallning, ridhusavgifter, kurser m m är för dyrt och att kraven på att jobba ideellt är för höga...

Som vanligt så finns det alltid (minst) två sidor av ett mynt - privathästägarens sida är en, hästföretagarens är en och den kommunala ridskolan en tredje...

Jag VET vad det kostar att driva en hästgård med ridhus m m. Har haft ridanläggning i 22 år och var dessförinnan mjölkbonde i 10-12 år. Har idag 5 lediga platser i mitt stall av den enkla anledningen att det kostar mer än det smakar att ha fler inackorderingar (har två idag - av andra skäl än ekonomiska) - mera jobb och helt enkelt för lite betalt...

Måste återigen skriva om detta med uppstallningskostnader....

Många hästägare tycker att det är så "dyrt" om uppstallningskostnaden per månad hamnar på 2.500-3.000 kr. För många enskilda kan det alldeles säkert vara "för mycket pengar" men "för dyrt"?? Att ha råd att ha häst är ju på inget sätt en mänsklig rättighet - lika lite som jag kan klaga på att jag inte har råd att åka utomlands varje år :-) LRF har gjort beräkningar som kommit fram till att på en anläggning med ridhus och anställd personal borde uppstallningskostnaden (inkl foder och en del skötsel) ligga på ca 10.000 kr/månad. En stallarbetarares lön kostar i deras exempel ca 4 kr/min (alla kostnader inräknade som arbetsgivaravgift/egenavgifter, försäkringar m m = 240 kr/tim. Tio minuters arbetstid per dag och häst kostar bara det 1200 kr/månad...

Vad de flesta inte tänker på är hur mycket som faktiskt normalt sett ingår i uppstallningsavgiften -
saker som många tar för givet och som för stallägaren/ridskolan/anläggningen kostar både tid och pengar. Nedan har jag bara räknat upp några saker som många gånger ingår (allt kanske inte gör det men delar av det gör oftast):

- investeringar i form av ridbanor, ridhus, hindermaterial, lösdriftshallar, stall, redskap och maskiner m m (lån till sådant skall ju faktiskt betalas tillbaka med ränta... :-)
- försäkringar, tillstånd
- grovfoder inkl frakt hem och mkt av hanteringen i stallet
- kostnader för ev skötsel (skriver eventuell eftersom inte alla stall har mark) av mark, höskörd och beten
- spån inkl frakt hem och inlastning i stallet
- stängselmaterial, elaggregat, el och kontinuerliga reparationer och inköp av kompletterande material
- snöskottning på vintern (kostnad och arbete)
- vattning och sladdning av banor/ridhus
- reparationer och underhåll av stallet och andra byggnader
- underhåll av ridbanor och ridhus
- kostnader för vatten och därtill hörande installationer
- Elkostnader
- service kring hästarnas dagliga skötsel (utsläpp, fodring, vattning)
- bortforsling av grovsopor (blir mkt sådant)
- tillgång till kringutrymmen som toalett, sadelkammare osv
(har säkert glömt en hel del...)
- komplettering (blivit upplyst om att jag glömt :-) ) gödselhantering! För många stallägare är detta en STOR kostnad, själv har jag jobbet (arbetskostnaden) med gödseln men däremot är den även en tillgång för mig eftersom jag kan använda den på mina marker = behöver köpa mindre konstgödsel.

Många ställer rätt höga krav på ovanstående där man har sin häst uppstallad - "för vi betalar ju!" men faktum är "inte tillräckligt mycket för att kunna kräva en hög standard".... Framför allt så betalar man sällan skälig summa i arbetskostnad för den som gör delar av stalljobbet. Fundera på vad det skulle kosta dig - i tid och pengar - om du själv var tvungen att t.ex sköta alla in- och utsläpp och fodringar? Åka till stallet innan jobbet, täcka, fodra och släppa ut... Kanske tillbaka vid lunchtid för fodring om man inte har någon form av fri tillgång... På kvällen mocka, fodra och ta in.... Vissa kollektivstall har det så och det kräver sin sak av hästägarna. Vill man inte ha det så så måste man vara villig att betala den stallägare som gör detta jobb en skälig ersättning! Alla borde egentligen prova på att ha hästen hemma i eget stall med allt jobb och investeringar som detta innebär - eller åtminstone prova på att sköta om ett stall under en period.

Problemet för oss som hyr ut stallplatser är oftast att vi inte tar tillräckligt betalt för att KUNNA hålla en så hög standard som kunderna kräver/förväntar sig. Det är många faktorer som styr uppstallningspriser, har skrivit om detta tidigare, allt i från konkurrens från subventionerade verksamheter via kommun, stat och landsting till privata stallägare som inte tar ut full kostnadstäckning för sina tjänster pga dumhet :-) och att man drivs av annat än ekonomiska skäl (är själv en sådan) - något som kommer att straffa sig om mindre än 10 år då jag uppnår pensionsåldern... Och detta är inget klagande utan bara ett konstaterande. Är man korkad så är man :-)

Har t.ex själv räknat ut att med fullt stall (12 platser) och ridhus kostar varje plats minst omkring 2.700 kr/månad (12 mån/år) bara i kallhyra och 20 min arbetstid per häst och dag (då är det medräknat morgonfodring, utsläpp, täckespåtagning, vattning och all annan arbetstid som går åt till att sköta anläggningen och dess kringytor - vilket är ALLDELES för lite tid inräknad. Dessutom är ersättningen per timme VÄLDIGT lågt räknad - inte alls i närheten av LRFs beräkning ovan.) I summan är det INTE medtaget kostnader för maskininköp och mycket annat som är nämnt ovan utan bara en del driftskostnader som t.ex el och en arbetskostnad på 100 kr/tim brutto vilket innebär ca 35 kr kvar när moms, skatt och egenavgifter är borträknat. Ingen hög lön direkt... (Kostnaden per månad varierar naturligtvis beroende på anläggning, antal stallplatser och en massa andra förutsättningar - mitt stall är bara ett exempel).

Skulle man lägga till grovfoder så får man räkna på ytterligare 600-1.000 kr/månad beroende på storlek på häst/ponny, foder och antal kg per dag. Spån ytterligare ca 400 kr/månad.

Stallhyran på 2.700 kr/mån gör en kostnad på 90 kr/dag INKL moms för hästägaren. Momsen är 540 kr/mån. Momsen är ju som alla förhoppningsvis vet ingen intäkt för stallägaren utan en kostnad (eller rättare sagt något företagaren förvaltar ett tag åt staten). Visserligen får man dra av den moms man betalar för diverse tjänster/varor i sin tur men om företaget går i vinst blir det därför en momsskuld som skall betalas in till staten.... Och "lönen" blir vid enskild firma det som blir kvar när alla kostnader och moms är betalda = vinsten.

2.700 kr/månad i kallhyra.... Det går INTE att ta ut i Piteå-trakten. Vill man då ha inackorderingar måste man gå ner i pris och vad som får stryka på foten då är ersättning för arbetet och även de flesta tankar på att skaffa nya maskiner eller andra utvecklingar av anläggningen/verksamheten....Kan man få kostnadstäckning för rena utgifter för stall, ridhus, el osv får man vara "glad"....

Som jag skrivit tidigare - skulle man vid hästverksamheter räkna på samma sätt som vid andra företagsetableringar så skulle knappast NÅGON starta hästverksamhet! Åtminstone inte inom ridskola eller inackordering. Skall man tjäna normala årsinkomster inom hästbranschen så skall man antingen vara anställd eller längre ifrån själva hästarna - dvs tränare, hovslagare, veterinär, försäljare av hästprylar eller dylikt. Företag där man på ett helt annat sätt räknar på kostnader/intäkter och vettiga löner. Dessutom har man inte den mest kostnads- och arbetskrävande "inventarien" så nära sig - dvs hästen. Kostnaderna för denna har man helt enkelt inte i ovanstående branscher.... Någon annan tar dessa kostnader.

Samma gäller vid subventionerade verksamheter (oavsett vem som står för subventioneringen - kommun/stat eller privatperson) - någon annan än hästägaren betalar. Det säger sig ju självt att vid investeringar på kanske 40-60 miljoner för en ridanläggning (vilket inte alls är ovanliga summor när det gäller byggen av kommunala ridanläggningar) finns det inte en "snöboll i he-vetes" chans att man skall kunna räkna hem en sådan investering utan en massa bidrag/subventionering via stat/kommun. Bara om man har eget stall där man betalar alla kostnader själv betalar man de FAKTISKA kostnaderna.... Men då ser också oftast stall/anläggning ut därefter om man inte har andra intäkter som bekostar uppbyggnaden/driften av dessa.

Jag har själv drivit företag i hästbranschen i över 20 år (ridskola, ridläger, kurser, uppstallningar osv). Egentligen mot bättre ekonomiskt vetande men lönsamhet har aldrig varit en drivkraft (på gott och ont naturligtvis - det kommer inte minst att synas i pensionskuvertet så småningom). Jag har drivits av passion för hästar och utbildning av ryttare liksom många andra inom hästbranschen. Ett avlönat jobb på sidan av min hästverksamhet har också under alla år varit en ekonomisk nödvändighet.Jag har varje år fått "trolla med knäna" och försöka ha så många inkomstkällor som möjligt och hålla stenhård koll på alla utgifter.

Priset för min passion har varit mycket mera arbetstimmar än vad den normala arbetstagaren lägger ner - något som dock inte är unikt för den som är småföretagare. Jag, och andra hästföretagare som är i samma situation får skylla oss själva - jag har själv valt det liv jag levt. MEN, jag kan tycka att det bör diskuteras hur hästbranschen bedrivs - den bygger tyvärr till allt för stor del på osund konkurrens, svarta pengar, låg- eller oavlönade hästskötare med dåliga arbetsförhållanden och att "någon annan" betalar osv. Det är kort sagt inte någon särskilt sund bransch - ur många hänseenden....

"Ponnymamman" har i Tidningen ridsport skrivit ett blogginlägg på ovanstående tema http://www.tidningenridsport.se/Blogg--debatt/Bloggar/Ponnymamman/2015/5/Att-driva-stall---en-otacksam-uppgift/

Uppgradera debatten, tack!

Eftersom hästvälfärd ligger mig varmt om hjärtat så följer jag intensivt den pågående debatten om dagens ridning (som främst har gällt dressyren men som är allmängiltig). Jag önskar dock att debatten kunde handla om det som verkligen är intressant - dvs är normen som finns idag kring vad som är acceptabel ridning och inte en bra norm? Och framför allt - värnar den hästens välfärd? Finns det ett systemfel inom ridsporten och hur kan vi i så fall förändra detta?

Den intensiva debatt som förs i tidningsartiklar och framför allt i sociala medier har tyvärr en tendens att handla om annat än ovanstående - det finns gott om "bottennapp" både hos de som försvarar det som kritiseras som hos de som kritiserar...

Personangrepp, hot om vad man skall göra med människor som på något vis är inblandade/syns på bilder/videos och en hel del kraftuttryck för vad man tycker finns på bägge sidor. Diskussioner/påståenden som "den/de som är kritiska kan inte rida själva", vem som har rätten att kritisera dessa "proffs" som rider på sättet som kritiseras, "upp till bevis själva", att ryttarna som rider på kritiserat sätt är så otroligt trevliga (vilket de mycket väl kan vara men är totalt "besides the point" eftersom det inte är det sakfrågan handlar om utan det är det sätt de rider på) osv är vanliga.

Fastna inte...

Jag hör många gånger ryttare som säger "men vi gör så här" - ofta då relaterat till olika inriktningar inom ridningen - kan vara western, akademiskt, hoppning, dressyr eller "what ever".

Mitt råd är - för hästens skull, FASTNA INTE i ett sätt! Vad jag menar med det är att för hästens välfärds skull variera dig. Variera träningen, tempo, gångarter m m. Även om du "bara" rider dressyr - rid bomövningar och hoppa (och vågar/vill inte du hoppa hästen - låt någon annan göra det eller löshoppa den). Rid ut och fastna inte i ridhus! Samma här - vågar du inte rida ut din häst i terrängen - skaffa en medryttare som gör det åt dig... Tävlar du i western, rid inte bara jogg. Hoppar du och "bara" rider i höga tempon - träna att rida långsamt i olika gångarter. Listan kan göras lång...

Det finns också några väldigt allmängiltiga grundprinciper som är viktiga ur hästsynpunkt oavsett vilken inriktning du ägnar dig åt (och du kan även läsa dig till dem i vilken vettig ridhandbok som helst, oavsett inriktning):

- ta inte handen bakåt! Dvs dra inte hästen i munnen! Hästen har känsliga laner/tunga...
- ha en "buren" hand med tummarna högst - inga händer gör någon nytta nedanför manken eller i närheten av dina lår! Även om du sitter med enhandsfattning kan handen vara buren med tummarna högst...
- se till att din häst är lätt för skänkelhjälperna - och det åstadkommer du INTE med ständigt nötande skänkel och/eller mycket användning av sporrar/spö utan med en konsekvent inlärande av hjälperna och med förnuftig sparsam användning av dem i fortsättningen. Fastna inte heller i att ständigt använda sporre utan rid ibland utan för att kontrollera att hästen fortfarande är lätt för hjälperna. Rätt använt spö är ofta bästa förstärkningen men träna även att rida utan det. Förstärk INTE skänkelhjälper genom att ta i mera (=sparka), det enda du då lär hästen är att bli okänslig/trög för skänkeln.
- betsla inte upp hästen när den inte fungerar på ett "snällt" bett. Se i stället till att utbilda hästen i munnen och kanske framför allt - UTBILDA DIN HAND! Ett skarpare bett kan ge en falsk bild av att hästen är utbildad när den i själva verket inte törs gå emot bettet. T.ex ett stångbett ställer ännu större krav på ryttarens hand än ett enklare tränsbett eftersom stångbettet fungerar med hävstångseffekt.
- använd inga "stälptyglar" (just detta står kanske inte i alla ridhandböcker :-) utan är min personliga uppfattning) - dessa orsakar bara större problem (men kanske lite annorlunda) än de man upplevde sig ha när man satte på dem. Stjälptyglar är en riktig senväg istället för genväg och är inte till nytta varken för ryttaren eller hästen. Framför allt inte för hästen för de orsakar all möjliga sorts kompensoriska problem i hästens kropp!

Tänk på ridningen som (sjuk)gymnastik för hästen - ridningens syfte är att gymnastisera hästen så att den håller sig frisk och stark så länge som möjligt! Variation och återhämtning (något som också är viktigt - speciellt på unga hästar) är några av ledorden.

Till sist (men inte minst) med tanke på hur många rider idag - variera även formen! Lång och låg är bra i vissa lägen, men inte alltid! För ju lägre hästen är (speciellt om nosen hamnar bakom lod och nacken inte längre är högsta punkt) desto mera i framvikt är hästen. Det är ett fysiskt faktum - hästens huvud väger kring 30-40 kg och sitter på en lång stång (hästens hals) framför hästen. Prova själv att hålla en stor tyngd på en stång framför dig - ju lägre du håller tyngden desto jobbigare är det att hålla. Om du i stället håller stången mer eller mindre vertikal så kommer du till slut till en punkt där tyngden helt plötsligt blir jättelätt. Så funkar även hästen - ju högre hästens form är (utan att hästen är ihop/uppdragen) desto lättare blir hästen fram och ju mera av hästens vikt förflyttas till bakdelen. Så rid inte hela pass i "lång och låg" (inte ens på unghästen) utan variera formen OFTA med öppen vinkel käke/hals.

Som en vän till mig säger
"Rid inte hästen Low, Deep and Round (LDR) utan rid den High, Open and Proud (HOP)"!
Alltså rid inte hästen Låg, Djup och Rund utan rid den Hög, Öppen och Stolt!!

(blir kanske inte så kul förkortning på svenska - HÖS :-) )

Man blir som man umgås...

"Varning" - detta är ett LÅNGT blogginlägg - hoppas du orkar läsa! :-)

Ovanstående rubrik är verkligen sann - man formas och påverkas (t.o.m nog i mycket större utsträckning än man vill tro) av den miljö och de personer man umgås med... Man blir väldigt ofta obekväm och kan till och med hamna i en försvarsposition om man konfronteras med något som ligger utanför ens referensram - tänka "utanför boxen" är inte lätt, det är mycket lättare att stanna kvar inne i boxen. :-)

Som jag tidigare, vid upprepade tillfällen och i olika sammanhang framfört - enligt min uppfattning behöver vi inom ridsporten på allvar diskutera etiska frågeställningar kring hur vi tränar våra hästar. Allt fler är kritiska kring vad som blivit norm och i stort sett vid varje stor tävling - nu senast OS men också vid Falsterbotävlingarna i somras - blir det (negativa)rubriker kring vilken ridning som förekommit. Ridsporten har ett allvarligt problem med sitt varumärke...

Men - det är väl som Mats-Åke Bergström (lokal konstnär och djurvän) skrev i Piteå-tidningen nyss - han citerade Alexander Dumas d.y. som sa "Diskutera aldrig. Du omvänder ingen. Åsikter är som spikar, ju hårdare du hamrar på dem desto hårdare sitter de." Mats-Åke skrev också (jag har dock ändrat till ridsport istället för gåsjakt som han skrev om) "Det vi idag diskuterar på tidningssidor, på facebook och i andra forum om ridningens etik och moral faller som vanligt snart i glömska och, som i det här fallet, den moderna ridningen kan fortsätta som ingen hänt. Och ingen bryr sig!" Detta ter sig trist eftersom man verkligen skulle önska att det kunde föras seriösa etiska/moraliska diskussioner inom hästvärlden.

Jag är lite envis av min natur så jag kan bara inte låta bli att försöka (i olika sammanhang) föra upp

Vägen eller målet?

En reflektion jag gjort på senare år är hur viktig vägen till målet är...

Vad jag menar är att man måste veta HUR olika saker är intränade innan man kan avgöra den egentliga kvalitén på hästhanteringen/ridningen. Det är mer än en gång som jag - när man vet hur träningen gått till - fått en helt annan syn på den uppvisning eller "färdiga produkten" än innan. Man måste helt enkelt gå bakom kulisserna för att kunna avgöra om något verkligen ÄR bra eller ej... För åtminstone enligt mig måste även vägen till målet vara etiskt försvarbar - spelar ingen roll om uppvisningen är aldrig så elegant eller trevlig om inte vägen dit är likadan. Yta är ingenting - innehåll är allt!

Av ovanstående skäl har jag idag väldigt svårt för att bli imponerad - jag tänker alltid "hur har man åstadkommit detta??" Ibland kan man på hästarna ana sig till att vägen dit inte har varit bra men tyvärr inte alla gånger. En tekniskt skicklig ryttare kan skapa inlärd hjälplöshet hos hästen som inte är helt enkel att avslöja...

Det finns även tränare/tillridare som har vettiga metoder så länge hästen inte protesterar men blir en "doctor Jekyll and mister Hyde" om hästen inte följer planen. Vad som är avgörande för kvalitén är hur tränaren hanterar en häst som inte följer mallen - vilka metoder använder man då?

Enligt min uppfattning är HUR helt avgörande, inte VAD...

Ridsportens fikonspråk...

Vad i hela friden menar min ryttare?! Fattar ingenting...

Inom ridsporten svänger vi oss gärna med en massa uttryck/fikonspråk som förväntas förstås av alla ryttare och tränare. Några av de vanligast orden/fraserna är:

Hästen skall
- "vara i balans"
- "mellan hand och skänkel"
- "ta stöd i bettet"
- "arbeta med ryggen"
- "få upp ryggen"
- "gå på tygeln"
- "gå i rätt form"
- "vara lösgjord"

Man har dock konstaterat (t.o.m genom forskning) att det inte finns mycket samsyn med vad ovanstående uttryck INNEBÄR - ofta inte ens bland ridlärare/tränare som har samma utbildning... Många gånger används fraser rätt slentrianmässigt (= som floskler) och utan att egentligen tydligt definieras. Hur skall då RYTTARE kunna avgöra vad som är riktigt och bra information?

Vad ÄR t.ex balans i ridsammanhang? Ofta hör man tränare som använder uttrycket "hästen skall vara i balans" men vad MENAR man och hur applicerar man det i sin träning? Det korta svaret är oftast "inte alls"... Man använder det som ett mantra och floskel som i praktiskt utövande inte nämnvärt adresseras.

Hur vet jag om hästen är i balans eller ej? Ja, helt lätt är inte det att veta för pga att hästen har FYRA ben i motsats till våra två så KAN hästen många gånger utföra det vi begär även om det är stor brist på balans hos ekipaget. Det blir dock stor skillnad ur kvalitétssynpunkt om hästen är i god balans!

Den verkliga förutsättningarna för att jag som ryttare (eller tränare) skall kunna avgöra om hästen är i balans eller ej är att

a) hästen inte balanserar i ryttarens hand (en häst som tar "stöd" i handen är nämligen inte i balans!). Det skall självklart finnas en kontakt - man vill inte ha en häst som undviker kontakt - men hästen får inte balansera i ryttarens hand för det är = en häst mer eller mindre i framvikt.

b) ryttaren kan avgöra på vilket/vilka ben hästen har sin huvudsakliga vikt. Först när man kan avgöra det har man möjlighet att flytta vikten och därmed balansen mellan hästens olika ben vilket dramatiskt underlättar den rörelse, gångart eller vad man nu än försöker göra.

c) att jag som tränare kan SE ovanstående - för kan jag inte det kan jag inte heller på ett ändamålsenligt sätt hjälpa ryttaren

d) att jag som tränare vet med vilka hjälper och när man kan förflytta hästens vikt i olika riktningar -att jag förstår hur rörelsemekaniken fungerar hos hästen.

Tankesättet vid ovanstående exempel kan överföras på många av de uttryck som jag gav exempel på i övre delen av texten - t.ex för att veta hur man "skall få upp ryggen" på hästen måste man kunna rörelsemekanik och först och främst veta - är det möjligt att "få upp ryggen"? Och är det - hur gör man det i så fall på bäst sätt?

"Rätt form" vad innebär det? Och finns det form som är rätt i ett sammanhang och inte i ett annat? Vad är ändamålsenligt när och hur påverkar det hästens balans?

Exemplen kan göras många men vad som verkligen skulle behövas är en ordentlig diskussion kring vad vi gör och hur vi gör - då kanske vi skulle få se mera träningar ute i våra ridhus och på våra ridbanor som är verklig träning av ekipage istället för "kilometerträning" i trav och galopp och skulle dessutom med all säkerhet en större andel av våra ryttare komma betydligt längre utbildningsmässigt med sina hästar :-) Det finns alltid enstaka ekipage som kan nå långt - antingen pga talangfull ryttare och/eller häst men knäckfrågan är istället "hur långt kan den genomsnittliga hobbyryttaren nå?" Idag är nog svaret tyvärr "inte särskilt långt"....