Olika ridfilosofier

Efter att ha växt upp med den svenska militära ridningen, ridit i 25 år och under tiden utbildat mig till Ridlärare Level 2 (RIK 1 o 2) på Strömsholm så var det en mängd orsaker som gjorde att jag började se mig om efter alternativa ridfilosofier. Jag provade bl.a på westernridning, centrerad ridning och akademisk ridning. Sen kom jag i kontakt med den klassiska franska ridningen och det är den filosofi som jag nu i över 20 år främst ägnat mig åt.

François Robichon de la Guérinière

Får ibland frågan vad det är som skiljer den "franska klassiska" ridningen från den "vanliga" ridningen... Här nedan ska jag försöka förklara detta (åtminstone en del). Framför allt vad den klassiska ridningens principer är och vilka skillnader, enligt min upplevelse efter att snart ridit enligt bägge i 25 år vardera, det finns mellan den tankestilen och den svenska (tyska) ridfilosofin. 

Den moderna (eller "traditionella" - som jag brukar kalla den, eftersom den är den dominerande i Sverige) ridning som idag lärs ut vid de flesta ridskolor bygger på idéer från 1800-talet. Den moderna ridningen kom till genom att man snabbt 

Den viktiga kommunikationen

Nedanstående artikel skrev jag till vår distriktsbilaga i "Häst och ryttare" för ett antal år sedan. Har nu gjort lite kompletteringar/förtydliganden:

Det här är ett inlägg om kommunikation - kommunikation mellan häst och ryttare allmänt och mellan ryttarens hand och hästens mun specifikt.

Har du någon gång på allvar funderat på HUR din kontakt med hästens mun känns vid ridning? Vilken/vilka texturer kan du känna? Är kontakten jord, vatten, eld eller luft? Eller pendlar den mellan de olika elementen? "Lever" kontakten mellan din hand och hästens mun? När det gäller kontakten till hästens mun är det oerhört viktigt att hästen har en kommunikation med dig via sin mun - hur hästen förhåller sig till bettet och din hand säger mycket om vilken kommunikation hästen har med dig och även dess fysiska och mentala status.

En häst som förhåller sig för mycket till "jord" är en häst som alltför ofta tar för mycket kontakt, antingen på egen hand eller oftast på grund av hur ryttaren förhåller sig till hästens mun. Den andra ytterligheten "luft" är istället en häst som inte alls tar kontakt - oftast av precis samma skäl som när det gäller "jord-hästen". Den häst som inte vågar ha någon kontakt blir svårpåverkbar och blir oftast "bakom" skänkeln och handen. För mycket "eld" blir en häst som stressar och också blir svår att påverka. Helst vill man att hästen skall vara så mycket "vatten" som möjligt - alltså påverkbar, följsam och kommunikativ i alla lägen.

Om jag tänker tillbaka på min ridning, innan jag blev medveten om hur viktig kontakten till hästens mun är, kan jag påminna mig hur många tillfällen som helst där jag suttit på hästar, både mina egna och andras, där kommunikationen med hästens mun inte funnits. Då var jag i allmänhet nöjd med att hästen "gick på tygeln" = "krökte på nacken". Hur kontakten kändes var inte något prioriterat eftersom det dröjde många års ridning (med otaliga olika tränare) innan någon talade om eller utbildade mig i just detta. Antagligen för att inte heller de visste hur viktigt just det är...

Den brist på kommunikation som jag först blev varse var när jag satt på hästar ridna med graman eller andra inspänningar. Jag brukar kalla att de blir "döda" i munnen - antingen med en stark kontakt när de går emot eller så säger de "plopp", går bakom hand och blir "extremlätt" i handen. Enligt min uppfattning tar det LÅNG tid att rehabilitera en häst som gått inspänd för att man om möjligt skall få den hästen till en bra relation med ryttarens hand.

Jag har genom åren testat otroligt många hästar - allt ifrån unghästar och för den delen också äldre hästar, från bara absolut grundridna till högt utbildade hästar som gått diverse "krumelurer" som skolor, galoppombyten, piruetter, piaff osv. Det är långt ifrån alla gånger som de högst utbildade hästarna varit de mest välridna - snarare tvärtom tyvärr. Personligen tar jag mycket hellre en BRA grundriden häst som inte kan så mycket än en högt utbildad som är illa riden. Rehabilitering är mycket svårare och tar mycket längre tid än att börja göra "krumelurer" på den endast grundridna hästen (under förutsättning att den är väl riden).

Tips:
- ägna ditt nästa ridpass åt att fundera på hur din kontakt med hästens mun känns?
- Är hästen avslappnad i käken? "Smaskar" den till ibland?
- Hur är kontakten? Kan du korta och länga hästens hals när du vill?
- Vad händer när du kortar upp tygeln i skritt? Följer hästen med upp/kortare eller "stretar den emot"? Måste du göra något med handen/skänkeln innan hästen kommer på tygeln?
- Lägger hästen tryck i bettet vid vissa situationer eller när du begär olika saker?
- Har du samma kontakt, eller brist på kontakt, i bägge tyglarna?

Fundera också på vilken inverkan din kontakt till hästens mun har? Många gånger speglar hästen reaktioner något som du som ryttare gör, eller inte gör. Låga, låsta händer med raka armar kan t.ex ställa till det (mycket!) för hästen. Munnen är en av de allra känsligaste ställena på hästens kropp så ha stor respekt för det du utsätter hästen för där.

Hästens mun är som en blommas doft - en gång förstörd... Så var rädd om den!

Kommande utmaningar under 2020-talet

Vi behöver inom ridsporten börja paddla...

I det här blogginlägget tänkte jag ta upp några av de (enligt min uppfattning) kommande utmaningarna som hästsporten står inför under 2020 talet. Jag är medveten om att jag generaliserar (och att det finns undantag som visar på annat) men hoten är, som jag ser det, verkliga.

Ridskolornas roll 

Jag fick ett mail med reflektioner från en person som själv jobbar inom hästbranschen. Hen skrev: "Har funderat och funderat. Tänker så här: 

Ridskolor har en otrolig viktig uppgift idag att förmedla kunskap såväl praktisk och teoretisk, men en allt större del av dagens samhälle väljer att inte vilja ha delar av den kunskapen. Ridningen blir mer och mer en lyx där man kan fokusera på det som är roligt, d v s för en del personer innebär det mycket galopp, hoppa högt eller göra svåra övningar man antagligen inte är riktigt mogen för än.

Det basala som ligger till grund för att kunna hantera hästar och bibehålla friska hästar som lever ett gott liv trots sitt arbete (eller tack vare?) försvinner mer och mer ut i periferin. 

När allt fler väljer bort det som man gör mest av i sammanhang (såsom kringskötsel) hur kan man då försvara ridskolans rätt att finnas? Alltså om man samtidigt ska lära ut allt det där hästfolk borde kunna, när de inte är intresserade av det egentligen, så blir det allt svårare att driva lönsam ridskoleverksamhet. Allt som ska utföras av personal för att eleven inte orkar/har lust gör ju att lektionspriser borde stiga. För att idag ska alla ha rätt att rida så får priserna inte gå upp hur mycket som helst. Kan man verkligen fortsätta på det viset utan att det i slutändan är hästarna som blir lidande?"

Jag tror att det ligger mycket i ovanstående. Ridskolor idag har flera uppgifter som direkt eller indirekt påverkar kommande generationer ryttare. En roll som jag anser OERHÖRT viktig är att sprida hästkunskap. Vissa ridskolor lyckas bra med det, andra tyvärr inte lika bra. Kanske man borde börja med att byta namn från RIDskola till HÄSTskola? Vad som är en stor försvårande del idag är att allt fler skaffar sina barn allt tidigare egna hästar/ponnyer. Så tidigt att de inte hunnit få nämnvärd hästkunskap (och ofta har inte heller föräldrarna denna). Hur kan vi sprida hästkunskap bland alla dessa? Kanske fortfarande i ridskolans regi men om inte, på vilket sätt då?

Nyårskrönika 2020 - paradigmskifte på gång?

Jag har nu under relativt många år aktivt intresserat/engagerat mig för, och på olika sätt arbetat för ett mera etiskt förhållningssätt till hästar.

Jag är från början utbildad inom den svenska militära ridtraditionen, utbildad Level 2 ridlärare, arbetat yrkesverksamt med hästar i dryga 40 år. Bl.a med egen ridskole- och lägerverksamhet under 20 år. Sedan mitten av 90-talet har jag även intresserat mig för ridfilosofier utanför SvRFs verksamhetsområde.

Det har skett och sker en långsam förändring av hästvärlden, såväl i Sverige som i övriga världen. En förändring som allt mer ifrågasätter tidigare kulturer, synsätt och praktiker inom hästsporten. Framför allt så sker en förändring på hur man ser på hästen som både biologisk och känslomässig varelse. Att allt mer fokus sätts på hur HÄSTEN upplever relationen med oss människor. Och vilka rättigheter vi kan ta oss när det gäller hur vi tränar och interagerar med hästar. 

Allt ovanstående väcker ett stort antal frågor, många svåra och mer eller mindre obekväma, för oss som på något sätt har hästar i vårt liv.

Min känsla är att ovanstående förändringar sker i all snabbare takt. Även om man många gånger kan tycka att "ingenting händer" så är det allt fler personer som idag uttrycker åsikter som för bara några år sedan i princip var omöjliga att ge uttryck för. De få som ändå gjorde det sågs mer eller mindre som paria inom ridsporten. Idag ser/hör man allt fler (även en del som har karriär/status att förlora) som tar ställning (för hästarna). Gissningsvis är det ett tecken på att rörelsen närmar sig "point of no return" och att ingen vill vara "sist på bollen". De som har lite fingertoppskänsla kommer att hoppa på tåget i tid. De som inte har det kommer ofrånkomligen att bli lämnade kvar på perrongen...

Många slår dock fortfarande ifrån sig alla diskussioner som ifrågasätter om hästsporten verkligen i alla lägen har hästarnas välfärd för ögonen. Argument/synpunkter som är vanliga är "kritiken sänder fel signaler" (med det menar man den kritik som kommer inifrån hästsporten själv som de menar skadar ridsporten), "alla som håller på med hästar vet att hästar inte presterar om de mår dåligt", "våld och tvång får ingen häst att prestera", "de som kritiserar kan inget om hästar" osv. Ovanstående kommentarer säger betydligt mer om kunskapen/insikten hos de som säger detta än om det som de uttalar sig om... 

Vad är det då som gör att många inte ens anser att det finns något att diskutera? Ja, först och främst är det de som skapat sig karriär, status och framgångar inom nuvarande system. Det är naturligt och förståeligt att de inte är intresserad av förändra något, för då faller kanske hela deras karriär och levebröd. De känner sig hotade av de diskussioner och de frågeställningar som såväl en del inom hästsporten, men även utanför, ställer. Sedan finns det den stora massan av hästintresserade som inte egentligen har någon egen uppfattning utan bara följer strömmen (och än så länge de som är mest tongivande/har makt inom hästsporten). När strömmen väl ändrar riktning så kommer även de flesta av de människorna att ändra riktning. Det är en djupt mänskligt rotad egenskap, vi är flockdjur och vill befinna oss i flocken, inte utanför eller i ytterkanten... 

Vad man skall vara medveten om är alldeles oavsett hur eller om hästsporten själv väljer att hantera det i samhället ökande ifrågasättandet av hur vi hanterar/använder hästar så kommer detta att fortsätta. Att förneka att det finns saker/förhållningssätt att diskutera är ingen framgångsfaktor. Vad hästsporten i stället måste göra är att själva gå i spetsen för diskussionerna. Bara genom att göra det kan vi hoppas att på sikt få behålla vår sociala licens att hålla på med hästar. 

Jag är så pass gammal så jag har hunnit uppleva några avgörande förändringar inom hästvärlden. Vissa var smygande och dessutom sådana att när jag var mitt i dem inte insåg hur de på sikt skulle påverka hästsporten.

Jag började rida 1972 (strax efter militärens avhästning 1968. Då präglades hela hästsverige av den militära traditionen och såväl hästar som dåtidens ridlärare kom från den traditionen. Mycket av detta var bra (det har jag insett först långt senare), en del var mindre bra men största problemet (som jag ser det) är att den militära traditionen inte uppmuntrade frågan "varför"? Pedagogik var därför inte heller något som lades vikt vid. Det mesta av det som lärdes ut följdes därför inte av information/kunskap om varför... Inom militären fanns dock en stor samlad kunskap som byggde på faktisk användning (i arbete av olika slag, inte i första hand för rekreation o tävling) av hästen, och de lärdomar som detta innebär.

I början av 80-talet blev sedan de tidigare militära ridlärarna oftast "omoderna" och ansågs mossiga. Deras kunskap togs oftast inte tillvara på och idag är det inte många som fortfarande är i livet. Istället blev ridlärare/tränare med tävlingsframgångar allt mer populära som kunskapsförmedlare. Personer med ofta en mindre förankrad praktisk kunskap men med en modernare syn på pedagogik. Tävlingsframgångar fick dessutom allt mer betydelse och status.

På (sent) 1990-tal och 2000-talet kom sedan det som i mina ögon haft den största, enskilda, negativa effekten på ridningen i Sverige och resten av världen. Det var hyperflexion, rollkur, LDR (same shit, different name enligt min uppfattning). Detta hade använts av ett fåtal även tidigare men då i hemlighet och bakom lykta dörrar. Under 2000-talet blev de teknikerna helt plötsligt rumsrena och offentliga genom att "rollkurmaffian" (min benämning på ett antal elitryttare som gjorde rollkur offentligt till sin träningsmetod) fick tävlingsframgångar med hästar ridna med de teknikerna. Det i sin tur pga att organisationer, tävlingsarrangörer och domare inte höll fast vid det befintliga regelverket och de klassiska principerna utan föll för spektakulära rörelser, publikrekord och klirr i kassan. Det är effekterna av den riktningsförändringen som vi alla lever med idag. Det förhållningssättet till hästar och ridning (bl.a rollkur/LDR) genomsyrar idag i princip all ridning (mer eller mindre - inte regelrätt rollkur som tur är men definitivt LDR i varierande grad) på alla nivåer. Det som görs på elitnivå sipprar neråt...

Det har tagit rätt många år att hamna där vi är idag och det kommer med all säkerhet att ta ännu fler år innan ett paradigmskifte skett fullt ut, men min övertygelse är att det är på gång... Den som lever får se hur lång tid det tar och vad det i slutänden kommer att innebära för den hästsport vi känner idag. Hur hästsporten själva agerar kommer att ha stor betydelse för framtiden - "huvudet i sanden" eller aktiv strategi för att möta framtiden? Vi behöver fler öppna samtal och diskussioner inom hästvärlden - om vad och hur vi gör med våra hästar. Vad som är etiskt hållbart och vad som är på tiden att det fasas ut...

Gott nytt år 2020!

Carina Sundström

Ordförande EquiEthics

Det handlar om målbild...

Nacken högst, nosen i eller något framför lodlinjen (genom ögat).
Man nämner ibland även att mungipan skall gå genom lodlinjen.

Man hör ofta ursäkten - när man pratar om att hästar går mer eller mindre bakom lodplan - att "bara hästen blir starkare så kommer nosen fram" och "det gör inte något att hästen går bakom lod, det är bara tillfälligt". Sen ser man ofta samma ryttare rida pass efter pass, år efter år med hästen i samma form... När menar man att den blir stark nog att flytta fram nosen?

Som jag ser det så finns det flera problem med dagens norm:

1. Det är idag så vanligt med hästar som går mer eller mindre bakom lodplanet så många ryttare kan inte ens avgöra vad det innebär eller känna igen det när man ser det. Man hör ofta ryttare uttala sig om hästars form där de inte tycker att hästen går bakom lod trots att den definitivt gör det. Vi behöver uppdatera kunskapen om hur hästen ser ut om den är framför (respektive bakom) lodplanet.

2. Vi har gått från en svart/vit norm i regelverket - "hästens nos skall vara i eller något framför lodplanet" till en (väldigt) mera tillåtande norm (bakom lodplanet). Normalt sett så är jag inte för svart/vita normer/regler men i just det här fallet är uppluckringen av regelverket negativ. För lodplanet är det ENDA som man KAN förhålla sig till. Dvs framför = bra, bakom = dåligt. För när man började slira på det så hamnar man direkt i problemet "hur mycket bakom är för mycket"? Är det 5 grader, 10, 20 eller är det nosen i bringan? Det är helt omöjligt att göra gränsdragningen - enda möjliga gränsdragningen är lodlinjen. Är nosen framför så är det acceptabelt, är den bakom är det inte acceptabelt. Hörde en gång en känd tränare säga (som försvar för att många hästar går bakom lod) "men hur mycket bakom lod är acceptabelt, det går ju inte att räkna millimeter?" Hen har fullständigt rätt för det enda man KAN förhålla sig till är en fast linje (lodlinjen) - att börja diskutera hur mycket bakom lod som är acceptabelt är inte möjligt, för då hamnar man där vi hamnat idag.

ps. som en anekdot tävlade jag en häst på 70-80 talet som gått Grand Prix (inte med mig dock) som gärna la sig ca 3-5 cm bakom lodplanet (utan att släppa bettet men dock bakom). I princip HELA vår träning gick ut på att få honom att flytta fram nosen, för kom jag på tävling och han gick så, så var

Koppling teori och praktik?

Vill här i förväg förvarna att jag nedan kommer att vara (åtminstone säkert enligt somliga) :-) en aning provocerande. Det här är min upplevelse av ridsporten och och hur den förändrats (eller inte) genom åren...

I helgen som var (28-29 september) hade föreningen EquiEthics sitt första medlemsmöte. Vi startade på lördagen med att några från styrelsen träffades för planering av söndagen. Därefter anslöt ytterligare några för en trevlig middag med mycket hästprat (om en massa olika saker). Vi kommer att redovisa mera ingående om söndagens medlemsmöte så småningom men vill här ta upp en reflektion som jag och fler med mig gjorde under ovanstående middag och medlemsmöte...

Vad är det som gör att teori och praktik många gånger inte går hand i hand inom hästsporten??? Som ett exempel så är (åtminstone inom SvRF och svensk ridskola/träning) den tyska Ridhandboken 1-2 (i svensk översättning) den officiella litteraturen som såväl Ridlärare som tränare förväntas följa. Denna bok är i stora delar väldigt bra (även om det finns lite märkligheter - översättningsfel??) och skulle man verkligen följa det som står i denna bok skulle ridsverige se annorlunda ut. Men nu till problemet - när man åker ut på ridskolor och till ridhus där träningar/ridning pågår så PRAKTISERAS det oftast inte på det sätt som det står i Ridhandboken...

Hur kan det komma sig??

Som ett exempel så var det nyss en ridskola som vid en fråga varför man använde en viss bild på sin hemsida (som visade en häst rejält bakom lod, med mitten på halsen som högsta punkt) fick till svar

Förändringarnas vindar...

Det diskuteras ofta vad hästvälfärd egentligen är och vad inom hästvärlden som bör förändras/diskuteras (om något?). Svaren på detta varierar beroende på vem du pratar med, och svaren är många eftersom frågan är komplex. Här följer en del av min syn på saken.

Utgångspunkten anser jag bör vara de "Fem friheterna". Läs mer om dessa här - https://hastsverige.se/om-hastar/hastens-valfard-2/ De bör vara grundplåten för allt man gör för/mot och med hästarna.

Uppfyller då alla delar av hästvärlden ovanstående? Det korta svaret är nej, och det finns många skäl till det.

Ett av skälen är att normer och acceptans av vissa företeelser över tid förändras.

Det finns även olika delar av hästvärlden som brottas med delvis olika typer av problem där det som pågår inom tävlingsvärlden är en typ av problem, det som händer inom hobbyvärlden en delvis annan typ av problem. Förändringar tar tid och man får hoppas på små steg i rätt riktning. Har skrivit om det i ett annat inlägg - "Om jag får drömma"

Något som även försvårar ekvationen är att man inte kan förneka att hästsporten (alla dess delar) omsätter ENORMA pengar. Allt ifrån försäljning av utrustning, hästar, tjänster, tävlingar, spel, sponsorer osv, osv. Det gör att förändringsviljan till hästens fördel inte är så hög. Finns alltid människor som sätter pengar, makt och framgång före hästens väl vid skarpt läge. Oavsett hur mycket man försäkrar att man "älskar" sin(a) häst(ar).

Vad jag INTE tror kommer att ske inom överskådlig tid är:

Hästsportens sociala licens

Kommentar till senaste veckans händelser inom hästsporten och hästsportens sociala licens (som Maria Bucht länkat ett inlägg, från ISES, på EquiEtics facebook).

Det är just diskussionen om den sociala licensen som är en av de absoluta knäckfrågorna inom ridsporten. För varje negativ rapportering (ur välfärdssynpunkt) från hästsporten som sker, desto djupare blir gropen som sporten gräver för sig själv.

Bara senaste tiden så har en häst dött (distans) och fyra ryttare blivit uteslutna (EM dressyren) pga halta hästar eller blodregeln.

Människor inom hästsporten kallar sedan den kritik/diskussion som framkommer i kölvattnet efter ovanstående antingen som berättigad kritik och ifrågasättande av vad som får fortgå inom sporten, eller hat och orättfärdig kritik av hyllade ryttare. Gårdagens händelse där en av världens mest hyllade ryttare någonsin blev utesluten blev antagligen en total chock för många.

Som vanligt tenderar diskussionerna att ofta flytta fokus från vad som verkligen hänt hästarna till fokus på (och försvar av sina idoler) ryttarna. (Bort)förklaringarna till varför t.ex blod uppstått efter sporrar är många.

Många tycker att den kritik som allt fler "vanliga" ryttare riktar mot sin egen sport och företeelser i den, är felaktig. Att man inte skall kritisera (eller hata, som många anser). Kalla all förekommande kritik för hat är en vanlig tendens, inte bara inom hästvärlden. Personligen tycker jag att den diskussion kring vad som är ok och inte inom hästvärlden som växt fram de senaste åren är ett sundhetstecken. Även om den naturligtvis ibland spårar ur, vilket är mycket olyckligt. Bara för några år sedan var den offentliga hästvärlden i princip helt fri från kritik. Inte för att inte synpunkter och kritik fanns utan för att väldigt få vågade bryta tystnaden offentligt.

Att världens hästsportorganisationerna varit mer eller mindre oförmögna att såväl ta kritik på allvar, som att på allvar skydda hästarna (som är den allra första punkten i Code of conduct) gör att vi idag är i den situation där vi är. De har mera skyddat ryttarna och sporten än hästarna. När nu ändå ridsportorganisationerna börjar agera för hästvälfärdens bästa med i små steg förändrat regelverk och framför allt efterlevande av de regler som finns (och som i många fall funnits länge) så ger det naturligtvis efterdyningar (och starka känslor) inom hästvärlden. Vissa positiva och andra negativa. 

Skall vi inom hästvärlden på sikt kunna behålla vår sociala licens att tävla (vilket jag personligen är för) så MÅSTE vi ta itu med de mörka sidorna som finns inom sporten. Det måste vara så att utrustning och ridning inte får skada hästen. Blod i munnen eller av sporrar MÅSTE ha nolltolerans, oavsett vilka förklaringsmodeller man har till att det uppstått och vilka ryttare som än ridit (idolstatusen kan inte få avgöra vem som blir utesluten eller inte). Vägen till målet MÅSTE ha betydelse och jakten på målet får aldrig rättfärdiga tveksamma metoder på vägen dit! 

Rida med sätet?

En tyvärr alltför vanlig syn, ofta med ännu lägre händer, nedanför manken och ibland även med raka armar.

Skrev för en tid sedan ett blogginlägg om ridning bakom lodplanet och fick då synpunkten "att varför fokusera på hästens form ur det perspektivet - fokuseringen blir alltför mycket på hästens huvud?" Dessutom brukar ett vanligt argument när man pratar mkt om nosen framför lod och handen att "man ska inte rida med handen utan med skänklar och säte...". Till det vill jag säga "ja, MEN...."

Vad jag menar med det är först och främst att visst skall man i första hand rida med skänklar och säte - eller framför allt position. Dvs man kan på en utbildad häst arbeta mkt med position (ryttarens) och "öppna och stänga dörrar" med skänklarna. T.ex en sidvärtsrörelse kan man göra genom att rotera lite ifrån rörelseriktningen och öppna upp skänkeln i rörelseriktningen. Men, finns det något som kan "driva en häst till vansinne" så är det en dålig ryttarhand! Därför anser jag att man måste lägga ner MYCKET tid åt att utbilda/förfina ryttarens hand för utan en bra hand så fungerar inte helheten.

I den svenska (egentligen översättning från den tyska versionen) Ridhandboken 1 står det angående handen bl.a "Händerna skall vara knutna utan att vara spända. De skall hållas rakt upp, för endast med en sådan handställning kan ryttaren ge fina tygelhjälper genom att bara röra handleden." Det står också "Underarmen-tygeln-hästens mun skall alltid bilda en rak linje, både ur ryttarens synvinkel som från sidan . Om denna linje behålls, kan ryttaren med mjuk hand ge korrekta och känsliga tygelhjälper".

(Tycker själv att skrivningen "skall hållas rakt upp" är en aning märklig - vad är "rakt upp"? Hade varit bättre att skriva "med tummarna högst"...)

Tygelhjälper har man i ovanstående bok använt rätt många sidor att förklara (närmare bestämt sidan 79-88, 8 sidor) vilket visar vilken betydelse man anser detta har. Ett citat därifrån: "Mellanrummet

Alla gör vi vår egen resa

Regalo, Lusitano - en rehabhäst som lärde mig mycket 

Här kommer en smått filosofisk reflektion om hur hästvärlden ser ut och vad som hänt i den under de senast årtiondena.

Alla gör vi vår egen resa inom hästvärlden...

Efter mina snart 50 år inom hästsporten så har jag haft gott om tid :-) att reflektera både över hur min egen resa inom hästvärlden sett ut men också hur den världen runt ikring mig förändrats.

Jag började min resa som 12-åring på ridskola (bl.a ridskola där den militära traditionen var stark men även en ridskola där ridläraren var utbildad fritidspedagog - vilket inte var vanligt under tidigt 70-tal). Redan efter ett år så skaffade min familj hästar. Mycket pga av att min pappa ville ha häst. Han hade växt upp med hästar (arbetshästar i främst skogsbruk och kolning) och min farfar var även hästhandlare. Parallellt med hästägandet fortsatte dock såväl min syster och jag rida på ridskola (under en period t.o.m på två) under ganska många år. Så det var redan från början mycket ridning för min del.

Under ungdomsåren och ett antal år framåt tävlade jag även en del, främst dressyr men även

Hyckleri och svart baksida inom hästsporten

Det finns mängder av fina dokument inom hästsporten som alla inblandade förväntas följa. SvRFs ledstjärnor, värdegrunder och sist men inte minst Code of Conduct (CoC) är det som alla ryttare/tränare förväntas följa.

Vad alla ovanstående dokument i korthet går ut på är att hästens välfärd i alla lägen ska gå före alla andra och allt annat.

Är det då så i verkligheten? Nej tyvärr långt därifrån, inte minst på elitnivå där mängder av pengar, många gånger miljonbelopp, står på spel.

Man kan dagligen (på sociala medier) se exempel på ridning som är högriskridning när det gäller hästhälsa - mycket av det hyllas som "fantastisk" ridning och rörelsemekanik. Utöver detta finns MYCKET som pågår bakom "lykta dörrar" och aldrig visas upp offentligt.

Många ryttare och tränare har även en yttre "fernissa" där man använder alla de rätta orden och även i offentlig handling (vid clinics och tävlingar) verkar förespråka en hästvänlig verksamhet. Det TRÄNAS många gånger helt annorlunda och verkligheten bakom kulisserna är tyvärr många gånger något HELT annat än det som offentligt påstås. Det finns MÅNGA som kan vittna om fruktansvärda missförhållanden där hästar far oerhört illa. Det är dock ytterst sällsynt att dessa historier blir offentliga. Ibland beroende på att vederbörande har skrivit på en tystnadsklausul i sitt anställningskontrakt, att det finns hot om negativa konsekvenser (som stämning och/eller "svartlistning") osv som gör det omöjligt att offentligt tala om vad som faktiskt pågår.

De som inte står ut att arbeta på ställen där ord och handling inte går hand i hand slutar ofta snabbt. De som blir kvar har antingen rymligt samvete och/eller tror att det som sker med hästarna är fullt naturligt och som det skall vara. Chansen till en framgångsrik karriär inom ridsporten med kända namn i sitt CV spelar antagligen också sin roll.

Vi har stora problem inom hästsporten. Vår sociala licens bygger på att vi kan stå för att vi hanterar våra hästar med kunskap, ödmjukhet, omsorg och känsla för individen. Att vi inte gör något som medvetet skadar hästen och att vi har hästens bästa framför ögonen i allt det vi gör med och mot dem.

Kan vi det?

Om jag får drömma...

Hästvälfärd är inget lätt ämne - det är så mycket och har så många delar och faktorer som påverkar. Har under en tid funderat på vad jag (och även andra) uppfattar som hästvälfärd? Är frågan svart/vit? Finns det några "100% rätta svar"? Enligt min uppfattning gör det inte det - hästägande är ständiga kompromisser mellan vad som (kanske) är bäst och vad som är genomförbart (av en mängd olika skäl). Man måste se till helheten för hästen - man kanske måste kompromissa på vissa delar, men där ändå helheten för hästen kan bli bra.

Om  jag får drömma så hoppas jag att hästvärlden ser ut något i stil med nedanstående om 20 år:

Öppet brev till dem det berör

Har några funderingar som jag skulle vilja ha svar på från de ryttare som berörs...

Vad är det som gör att man som ryttare VÄLJER att rida på sätt som kritiseras starkt över hela världen???

Jag tänker då förstås på ridning i rollkur/LDR (gränsdragningen är luddig). En position som sägs åstadkommits på olika sätt, med eller utan graman och med eller utan "tvång". Det sistnämnda är för övrigt ett rätt vagt uttryck. Vad är tvång i sammanhanget? På bilden (från slutet av 2018) visas definitivt rollkur, med nosen i bringan kan det inte vara annat. LDR är däremot allt mellan detta och nosen strax bakom lodplanet...

När det gäller ovanstående typ av ridning (rollkur/LDR) konstaterade ISES redan 2015 att det fanns 55 olika publicerade forskningsstudier på hästars "huvud och hals position", 42 av dem tog upp välfärdspåverkan. I 88% av studierna hade man dragit slutsatsen att hyperflexion av hals och nacke negativt påverkade hästvälfärden. Negativa effekter på andning, syn, balans, muskulärt m m. Då var dessutom i princip endast de fysiska aspekterna medtagna och inte de psykiska (dessa är svåra att mäta). Länk här till en artikel om ovanstående. Noteras kan också att endast 1 (EN) studie (van Breda, 2006) säger sig visa på bevis att hästvälfärden skulle öka vid användning av hyperflexion vid träning av hästen. Det är knappast en tillfällighet att van Breda är holländare...  

Här finns ISES uttalande i frågan med en mängd referenser till forskningsstudier och även en historisk överblick över uttryck och användning av hyperflexion genom århundradena (för det är långt ifrån en ny företeelse).

Så åter till min fråga - vad är motiven för ryttare att ändå rida med dessa metoder? Metoder som bevisligen är skadliga för hästarna men som dessutom drar till sig massiv kritik från vissa delar av hästvärlden världen över. 

Kritiken får ofta epitet som "drev", att det är "människor som inte kan rida själva", "är avundsjuka och ogina" osv. Med andra ord flyttas, vid varje tillfälle som blir publikt, fokus från vad som faktiskt händer hästarna till att anklaga kritikerna för "drev". Tror inte att jag vid något enda tillfälle sett någon av de berörda ryttarna faktiskt förklara varför de väljer att rida på ovanstående sätt trots forskning och opinion som talar emot att man borde göra det. 

Det enda "försvar" jag sett användas är att "det inte påverkar hästen negativt", att det handlar om "ögonblicksbilder" (trots ibland långa sekvenser film), att man "älskar sina hästar" osv. Dvs jag har inte en enda gång sett att man motiverat sitt val med stöd av forskningen på området. Vilket ju inom parantes vore svårt eftersom det bara finns en studie som i så fall stödjer det...

Ovanstående ridning är inte heller isolerade företeelser (tyvärr, för då vore det inget större problem) utan det finns MÅNGA ryttare, såväl svenska som utländska som skulle kunna namnges. Även många tränare som förespråkar ovanstående behöver förklara sina val att lära ut detta!

Finns det NÅGON som har stake nog att förklara sitt val? För det är faktiskt dags att flytta fokus till vad som de facto händer hästarna vid ovanstående ridning.

Dilemman...

Det finns flera dilemman när det gäller att arbeta för hästens välfärd och mot en del företeelser som finns inom hästvärlden... Nedan rör ridningen.

I grunden så är VEM som gör de oetiska träningsmetoderna rätt ointressant för så länge de anses rätt och riktiga så kommer det hela tiden komma nya utövare. Det är systemfelen man måste komma åt.

Men då kommer vi till dilemman i sammanhanget - hur kommer man åt systemfelen utan att visa på konkreta exempel? Då säger någon säkert - "men ta exempel från något annat land" och det kan man naturligtvis göra men då kommer alltid några att säga "men det här förekommer inte i Sverige".

Man kommer, förr eller senare, komma till en punkt där man faktiskt behöver VISA på faktiska exempel.

Ett annat dilemma är att NÄR bilderna på faktiska ryttare för några år sedan började publiceras då kom blixtsnabbt argumentet "det är bara en ögonblicksbild" - alldeles oavsett hur många bilder det är frågan om. För att då komma vidare för att visa på vad som faktiskt pågår så började då video på företeelserna spridas. Då blir argumentet "ögonblicksbild" smått löjligt så då byts strategi - då flyttar man i stället fokus från vad som de facto händer hästarna till "stackars uthängda  ryttare". De som försöker sätta fokus på missförhållanden och övergrepp mot hästar som sker, blir kallade "drev", "nättroll", "rötägg" m m.

De ryttare som blivit kritiserade har ytterst sällan (vad jag vet inte alls) motiverat/förklarat sina träningsmetoder eller adresserat det faktum att det finns åtskillig forskning som visar på de för hästen negativa effekterna. Man har istället använt "försvar" som:
- Vi älskar våra hästar (en favorit verkar det som...)

- Våra hästar sköts om som kungar
- Vi tar mycket bättre hand om våra hästar än våra kritiker
- De som kritiserar oss är okunniga, kan inte rida, rider inte själv Grand Prix, är bara ogina och avundsjuka osv.
- det finns även med all säkerhet exempel på där kritiker tystas genom hot om eller faktiska stämningar för förtal. Många av de ryttare som kraftigast kritiserats i världen är ryttare med mycket makt och pengar i ryggen. Vanliga människor har i det läget oftast inget alternativ än att backa, man har helt inte råd att göra annat.

Ett annat dilemma är att oavsett vilka bilder/videos som visats på t.ex rollkur osv så har kritiken istället för orsaka ifrågasättande av ryttaren/tränarens metoder (vilket man tycker borde vara logiskt)

har den vid ett flertal gånger resulterat i en framgångsboost av ryttarens/tränarens karriär. Så det måste uppenbarligen ligga något i uttrycket "all reklam är bra reklam, även den dåliga". Människor är märkliga farkoster...

Ett ytterligare dilemma är att det i hästsammanhang blir allt vanligare med foto/filmförbud. På ett sätt kan man ha en viss förståelse för det eftersom det FINNS tillfällen där korta filmsekvenser eller enstaka bilder kan ryckas ur sitt sammanhang. Men, samtidigt ger det en mycket märklig bild av vår sport... För i och med de förbjuden talar man i princip om för omvärlden att "vi sysslar med något som inte är riktigt rumsrent, vi har något som vi inte vill visa utåt". Vill vi verkligen ha det så? Ett annat resultat är att medan våra organisationer går ut och säger att vi ska "visa civilkurage om vi ser hästar som far illa", "gå de officiella vägarna och anmäla tillsammans med bevis". Då skulle jag vilja fråga - hur bevisar man om man inte har möjlighet att filma/fota? För jag kan ta gift på att om man bara muntligt eller skriftligt påtalar det hela (även om man är flera) så kommer resultatet bli "ingen åtgärd, ord står mot ord"...

Dessutom finns det i Sverige åtminstone några exempel som anmälts till polis och/eller Jordbruksverket eller liknande. Vad jag vet har inte något av de fallen resulterat i något resultat - vår djurlagstiftning är rätt tam i många avseenden. Djuret skall i princip vara döende innan något händer. När det gäller det finns det även många exempel ute i landet som rört hästar som farit illa i andra sammanhang än just ridning. 

Till sist ett av de största dilemman som finns - dvs normalisering av träningsmetoder som strider mot allt vad sunda inlärningsprinciper heter! Såg igår kväll en film på Youtube med en "träning" av en häst på åtminstone Mvs nivå (verkar göra byten o skolor) med en "tränare" som tydligen var Grand Prix domare. Det var en häst som helt uppenbarligen fått nog och ett skrämmande sätt att försöka lösa situationen. Okunnighet var bara förnamnet. Dessutom verkade publiken uppfatta det hela roligt vilket gör det hela ännu mera skrämmande! Stackars, stackars häst!

Just ovanstående film verkar vara upplagd av hästägaren (ryttaren?) själv vilket är väldigt ovanligt. Liknande "träning" är med all sannolikhet tyvärr alltför vanlig men kommer det ut på Youtube är det i allmänhet INTE ryttaren/ägaren som lägger ut, och då försvinner ofta filmerna fort av skäl som ovan. Det blir helt enkelt inte offentligt utan sker bakom lykta dörrar eller i närvaro av ett litet sällskap.

Sammanfattningsvis - hur gör man för att sätta fokus på vad som händer, helt normaliserat, utan att använda praktiska exempel??! För det blir väldig abstrakt om man inte kan visa - det HÄR är det jag/vi invänder emot!

Att använda sig av vanliga hobbyryttare som exempel på systemfelen (även om de naturligtvis även finns där) tycker jag absolut INTE ska göras. Det mesta görs trots allt av ren o skär okunskap, inte i akt o mening att skada hästen, utan för att man tror att det man gör är rätt och/eller för att man inte förmår annat. Skall man använda några exempel så anser jag det bör vara från elitryttare, tränare, unghäst tränare mfl, dvs de som proffs arbetar med hästar. De ska föreställa förebilder och dessutom åker de ofta runt och har clinics/träningar för att sprida sitt sätt att rida...

Hästar är atleter

Läste för en tid sedan en krönika, skriven av Peter Ljungcrantz, i ett gammalt nummer av Tidningen Ridsport med rubriken "Hästarna så framavlade att de är atleter på högsta nivå"...
https://www.tidningenridsport.se/peter-ljungcrantz-hastarna-ar-nu-sa-langt-framavlade-att-de-ar-atleter-pa-allra-hogsta-niva/

Enligt min uppfattning finns det flera problem med denna krönika...

"Som ryttare måste man känna sin egen begränsning och inte sätta hästen i situationer som ryttaren inte reder ut även om hästen har förmågan". Ovanstående är ju önskvärt men är det alltid fallet? Ofta får hästen skulden för att det inte går bra på tävlingsbanan - senast exemplen på det är de bägge fallen i Aachen - hoppryttaren som gjorde rundslag på spöet samt dressyrryttaren som inte var juste mot hästen på framridningen. Min fråga är helt enkelt - vad indikerar att en ryttare passerat gränsen för sin förmåga? Är det hjälptyglar, skarpa bett, rollkur, tighta nosgrimmor, bakåtlutad sits? Dvs allt som verkar vara normalt idag?

"Den viktigaste frågan just nu för alla som håller på med hästsport i någon form, oavsett nivå, är hur vi ska visa för människor som inte är insatta i hästvärlden att det som vi gör med våra djur är helt okej och faktiskt sker på hästens villkor. Detta måste vi visa med hjälp av argument som bygger vetenskaplig grund och väl beprövad erfarenhet." Det här stycket anser jag uttrycker flera saker - en sak är att krönikörens uppfattning är att alla som är kritiska mot ridning som sker inte är "insatta i hästvärlden". En annan sak är "det vi gör med våra djur är helt okey och faktiskt sker på hästens villkor". Här anser jag att krönikören först och främst förutsätter att alla de som är kritiska till företeelser inom hästsporten är okunniga - det är långt ifrån sanningen. Många har lång erfarenhet av häst, även om det inte är tävling på elitnivå. Vi är många hästmänniskor som inte tycker om det vi ser på tävlingsbanorna och framför allt bekymrade över hur det formar framtidens ryttare.

Att all ridning skulle ske på "hästens villkor" är ju helt att vara ute och cykla. Vadå "hästens villkor" - det är ju människan som helt och hållet bestämmer i förhållandet med hästen! Det är knappast hästen som vill vara ute och tävla (den vet inte ens om det konceptet) utan det är ryttarens vilja, ambitioner och bekräftelsesökande som tar hästen till tävling. De saker som (eventuellt) hästen skulle vilja ha från tävlingssituationen som omväxling, utforskande, springa ikapp osv - det behöver man inte tävling till utan det kan man uppnå på andra sätt. Ovanstående är tävlingsryttarens "försvar" för att motivera tävling men det har ingenting med hästen att göra.

"Svenska Ridsportförbundet tog ett initiativ genom att anordna konferensen ”From the Horse’s Perspective” under EM i Göteborg 2017. Den genomfördes tillsammans med SLU, det europeiska ridsportförbundet och World Breeding Federation for Sport Horses. Konferensen blev mycket uppskattad och kommer att fortsätta under EM i Holland 2019." Den konferensen kanske blev uppskattad men hade mycket lite med direkt hästvälfärd att göra - åtminstone den del som främst diskuteras.

"Det finns ingen som tycker att man plågar hundar som vallar får, hundar som används till jakt eller ledarhundar som utför sitt viktiga arbete. Alla är överens om att de är framavlade så att det ligger i deras instinkt att genomföra arbetet och att de gör det med största glädje och tillfredsställelse." Det här tar priset! Att jämföra vall- och jakthundar (och även ledarhundar) med (tävlings)hästar är ju sanslöst! Det är som att jämföra äpplen och spenat. Arbetande hundar har ingen förare som sitter på ryggen, spänner in den (med hand, bett eller övrig utrustning). De jobbar dessutom oftast lösa, helt frivilligt och med sina naturliga instinkter. Så långt ifrån häst som man komma. Inte många hästar hoppar höga hinder eller gör piaff självmant - de går oftast runt ett hinder (om möjlighet finns) och högre skolans rörelser kan de ibland göra men då på egen hand - där den vill och vad den vill. Den väljer dessutom att avbryta rörelsen när den vill. Ovanstående handlar dessutom i det ena fallet om ett rovdjur och i det andra om ett bytesdjur...

"På samma sätt är det med hästarna. För 30-40 år sedan fick man tvinga de svenskavlade hästarna över ett hinder. Om de själva fick välja försökte de ta sig så långt som möjligt ifrån alla hinder som kom i deras väg. Sedan dess har vi avlat med holländska hästar och holsteiner och dessutom selekterat stenhårt för hoppförmåga och hopptemperament." Detta kan man ju diskutera om det egentligen stämmer och i så fall är så lyckat? - man har avlat fram hästar som många "vanliga" ryttare inte klarar av att rida och med så vek konstruktion att de får fysiska problem redan som unga.

"Dessa hästar fungerar som målsökande robotar, som bara vill att ryttaren ska styra på nästa hinder och visa vägen framåt. De hästar som är avlade på rätt sätt kräver ingen drivning vid löshoppning utan litar fullständigt på att den som hanterar dem inte utsätter dem för uppgifter som de inte är mogna för.

Framför allt när det gäller de unga hästarna måste vi lyssna till forskarnas resultat och erfarna ryttares och tränares erfarenhet. Vad är okej att göra med de unga hästarna vid olika åldrar?" Anser man verkligen att man lyssnar till forskares resultat? På vilket sätt då? Att ställa höga krav på hästar i allt yngre ålder strider mot allt vad forskning säger om t.ex tillväxtzoner. Man verkar inte heller lyssna på de forskningsresultat som talar om hur negativt hästar reagerar på rollkur/LDR och hur det påverkar puls, stress, syn och andning. Inte heller lyssnar man särskilt mycket på hästtandläkare/veterinärer som kan vittna om hur vanligt skador i munnen är pga bett, nosgrimmor och hårda händer. Inte heller olika veterinärers och hästterapeuters erfarenheter om ridrelaterade problem i hästars skelett och muskulatur verkar nå fram.

Så min fundering är - vad är egentligen syftet med ovanstående krönika? Är det tävlingssportens försvarstal eller är det äkta omsorg om hästarna? 

Två saker som jag tycker alla hästägare bör prova på

Min shettis Jaques, 27 år gammal som jag på försommaren 2018 fick ta bort pga bl.a cushings

Skrev för några veckor sedan ett FB inlägg där jag skrev att jag tycker det finns två saker som alla hästägare någon gång borde prova på...

Den första är att någon gång prova på att ha (eget eller hyrt) stall. Gärna under minst ett år. Detta eftersom att innan man gjort det så förstår man ofta inte hur mkt jobb det är. Många har en ganska "romantisk" bild av hur det är att ha eget stall. "Så skönt att ha hästen hemma", "så billigt det måste vara att ha eget stall" osv är inte ovanliga kommentarer. Jag som haft eget stall i 40 år är den första att erkänna att det finns fördelar med det. En av de främsta är att man då ofta ser sina hästar betydligt mer (speciellt jag som jobbar mestadels hemifrån) än vad de flesta gör och i och med det oftast ser eventuella problem tidigt. Men, vad många inte inser att ovanstående fördelar har en hel del nackdelar som den som är inackorderad kanske inte är medveten om. Skrev för några år sedan ett blogginlägg om just detta.

Ovanstående i sig är egentligen i inget problem om det inte vore för det faktum att de som hyr ut stallplatser ytterst sällan kan ta vettigt betalt för det extra jobb o kostnader det innebär att hyra ut stallplatser. Det är allt vanligare att stallägare väljer att stå med platser tomma. Något som på sikt kan bli ett verkligt problem för de som inte har möjlighet att (eller vill) ha eget stall. Själv har jag endast två inackorderingar i dagsläget (av andra skäl än ekonomiska) men har 7 boxar lediga (över halva stallet) eftersom det helt enkelt kostar mer än det smakar (i reda pengar och arbetsinsats) att hyra ut dem. Det finns dock även ett annat problem - skulle stall hyror ligga på en nivå där ersättningen för arbete, maskiner, underhåll osv skulle vara rimliga skulle MÅNGA av dagens hästägare helt enkelt inte ha råd att ha häst. På sikt kanske lösningen för dessa vore kollektivstall, där alla gemensamt sköter/bekostar allt. Men många har inte praktisk möjlighet (eller vill) t.ex åka till stallet innan jobbet. Bara tiden kommer att visa i vilka riktningar ovanstående kommer att ta. Lösdrifter är lösningen på en del problem men även där behöver hästarna regelbunden tillsyn så inte hästvälfärden riskeras. Mkt kan hända på 24 timmar utan tillsyn... Ps. jag har upprepade gånger fått frågan "kan du inte bygga några lösdrifter"? Med undermeningen "då blir det billigare för mig" :-) Att bygga lösdrifter kostar även det pengar - jag har hittills sett det som oekonomiskt att göra den investeringen, eftersom jag inte i rimlig tid kan få igen denna investering med nuvarande prisbild. Lösdrift är dessutom ingen "slödrift" - en väl skött lösdrift kräver minst lika mycket jobb (och investeringar) som uppstallade hästar, bara annorlunda. Jag har definitivt ingen lösning på ovanstående problem men tycker bara att det är något som behöver reflekteras över, av alla som har egen häst - oavsett om det är i eget stall eller uppstallad någonstans.

(Kanske jag ska förtydliga något - jag har några inackorderingar i stallet, inte av förtagsmässiga skäl utan pga vänskap, sällskap och hjälp de gånger jag behöver det. Vad jag syftar på i mitt inlägg är att inackorderingar är inget vettigt ur företagssynpunkt med tanke på allmän lönsamhet, möjlighet att ta ut vettig lön för jobbet och göra investeringar/utveckling av anläggningen. Något som även påverkar pensionen i förlängningen. Inom andra branscher skulle man helt enkelt välja att inte starta sådana företag alls. Något som alla hästägare bör reflektera kring...)

Den andra saken jag tycker alla hästägare bör prova på är att följa åtminstone en häst hela vägen till döden. Jag ska kanske också förtydliga vad jag menar med det. En vän till mig påpekade att hon inte tyckte att det var nödvändigt att följa sin egen häst hela vägen. Inte om man själv är så uppriven att ens känslor riskerar att smitta av sig på hästen. Där håller jag helt med henne! Jag har själv ibland fattat sådana beslut. Har under mina 45 år med hästar (de flesta av dem yrkesmässigt) haft ganska många hästar som av olika skäl har varit tvungna att möta döden. Många har jag varit med hela vägen men långt ifrån alla - inte minst för att jag har en fantastisk pappa som mina hästar litat fullt på och som följt dem sista biten.

Varför tycker jag då att det ändå är viktigt att prova på att vara med hela vägen? Ja, det finns flera skäl men några av de viktigaste är att det ger en viktiga erfarenheter. Inte minst för att kunna fatta väl avvägda beslut om vilken metod man vill använda.

Själv har jag varit med om att ta bort hästar med bultpistol, älgstudsare (vilket inte var ovanlig metod tidigare) och med medicin/avlivningsvätska. Den sistnämnda metoden endast två sjuka hästar som redan hade permanenentkanyl satt.

Vad väljer man då? Ja, först ska man vara medveten om att oavsett metod KAN det tyvärr gå snett. Pga oförutsedda reaktioner från hästen men också beroende på hur skicklig/rutinerad veterinären eller den som sköter bultpistolen är. De allra flesta gånger går det dock bra oavsett metod.

Personligen så väljer jag, utan att tveka en sekund, kula (bultpistol). Undantag är om hästen är akut sjuk och veterinär redan är på plats (men då är det mest av praktiska skäl o för att inte förlänga hästens lidande). Det intressanta är att de allra flesta som jag pratat med (och som varit med om mer än en avlivning) tveklöst säger samma som jag.

Mitt skäl till valet är att det är ett snabbt sätt. Det säger "poff" och sen är hästen borta. Oftast utan ens några ryckningar, hästen bara styvnar till i benen och faller på sidan. Med mediciner är förloppet längre - först ska hästen ha lugnande, den faller (och det är inte säkert att man har kontrollen över hur) och sen skall den sprutas med avlivningsvätska. En vätska som för övrigt är oerhört farlig. En process som från början till slut är betydligt mer utdragen. Något som jag personligen tycker är betydligt jobbigare än alternativet. Finns det då inga problem med kula? Ja, nackdelen med det är att hästen skall avblodas. Vilket, om man inte tål att se blod, kan uppfattas otäckt. Men, som djurägare behöver man inte vara med under den processen för då är ju hästen redan död.

Nu tillbaka till min ursprungliga uppfattning - jag tycker man iallafall någon (eller några gånger) bör vara med vid avlivning av häst (gärna om man har möjlighet vid bägge de olika metoderna). Orkar man inte göra det med sin egen häst (vilket jag har full förståelse för) så kan man hjälpa någon kompis med deras bästa vän som man kanske inte är lika emotionellt fäst vid. Varför ska man då göra ovanstående? Ja, först och främst för att man då när det är dags att (ev) följa sin egen häst till den sista vilan - kan ta beslut om metod genom att VETA hur de går till och inte genom att lyssna på andras uppfattningar. Jag anser också att det är mitt ansvar att ta ansvar även för hästens död - jag blir rätt upprörd när jag ser hästar som säljs (eller lämnas bort) i ålder där det är ganska uppenbart att det är för att ägaren inte orkar ta beslutet att ta bort hästen. Ett beslut som man MÅSTE kunna ta som djurägare enligt min uppfattning. Att låta en gammal (ibland mycket gammal) häst häst byta miljö, ägare och kompisar är inte juste mot hästen.... Kan man inte längre själv ta hand om (den gamla) hästen (av vilket skäl det än må vara) så tycker jag att man ska ta sitt ansvar att ta bort sin häst istället för att lämna över det problemet till någon annan - hur jobbigt man än tycker att det är.

Jag vet vad jag föredrar och varför. Vet du?

Är då inte ovanstående jobbig? Ja, självklart och jag önskade jag kunde säga att blir lättare för varje gång men det blir det inte, snarare värre, åtminstone för mig. Det finns dock bara en enda sak som är säkert i livet och det är att det en dag tar slut. <3 Såväl hästarnas, andra djurs som våra egna.

Ridning bakom lodplanet och annat

Det finns många som tycker att det är alldeles för mycket fokusering kring ridning bakom lodplanet eller ej... Många tycker att det finns mycket annat som är viktigt/viktigare - vilket jag instämmer i, MEN här kommer mina reflektioner i ämnet.

Det finns en del företeelser som över tid blivit norm och "sanning" - många gånger av oklar anledning...

En av dessa "sanningar" är tron att "om hästen går bakom lod (btv) gör det inget, den kommer framför lod när den är stark nog". Detta är ett argument som man ser/hör i princip dagligen... Vart det från början kom har jag ingen aning om, men i dag anses det i alla fall som en mer eller mindre absolut sanning hos flertalet ryttare.

Frågan är då - hur väl stämmer det och vilka effekter får ridning med den tron?

Vad hos hästen tror man behöver stärkas och hur samt varför ska man (eller inte) acceptera att hästen går bakom lod?

Hästen behöver lära sig bära oss på ryggen, inget i hästens konstruktion är gjort för att klara ett tryck/belastning som kommer uppifrån.

För att klara det behöver många saker samverka för att åstadkomma en stabil ryggrad och där hästen utnyttjar recoilen i senapparaten energibesparande. Alternativet är att hästen med muskelkraft "drar sig“ framåt, framför allt med frambenen, ofta i kombination med att balansen är i framvikt och hästen därför "ramlar" ifatt sig själv, ofta genom att öka farten. Jämför med dig själv om du när du springer vid något tillfälle skulle komma framför tyngdpunkten, antagligen skulle du i ditt försök att återfå balansen försöka öka farten, dessutom skulle du antagligen till slut ramla framlänges. När det gäller hästen så gör det faktum att den har fyra ben att risken för att ramla minskar. Den klarar att hålla sig på benen betydligt längre men det behöver definitivt inte innebära att balansen är bra. Av ovanstående skäl anser jag att den nuvarande normen att i alla lägen rida hästen framåt ur problem är en tveksam strategi - det kan (eventuellt) på kort sikt lösa hästens balansproblem men gör det detta på längre sikt? Jag anser inte det. Rida framåt har sin tid och effekt men att rida "som man stulit hästen" som är så vanligt idag anser jag inte stärker hästen på sikt utan istället orsakar slitage i förtid. Att se (unga) hästar ridas i enormt övertempo utan varken takt eller balans är mer regel än undantag i dag. Ytterligare en norm som kommit/ökat de senaste 20 åren. Många säger "wow, vilken rörelsemekanik" - min reaktion är mera "stackars häst" och överrörlighet, stress och en för tidig död (eller åtminstone skador). Hästen behöver lära sig använda sin coremuskulatur och det innebär att den även behöver lära sig röra sig långsamt. Tänk "qigong" för häst...

För att hästen på ett bra sätt ska kunna bära oss behöver även hästen (bl.a) stärka muskulaturen runt/framför manken (bl.a trapetius, romboideus mfl). Hos en häst som går bakom lod används inte den muskulaturen utan istället bara muskulaturen på undersidan av halsen som t.ex brachiocephalicus. Om man sitter på hästen på kort tygel ("på tygeln") skall man notera hur halsen ser ut. Är halsen smalare strax framför manken än längre fram mot öronen är det ett tecken på att hästen inte använder kroppen optimalt. Andra effekter av att hästen går bakom lodplanet är att belastningen (och risken för skador) på nackbandet ökar samt att andning, syn m m påverkas negativt.

Vad jag ser som ett problem idag (efter 45 år i hästbranschen) är inte det faktum att hästar hamnar bakom lod (det kan många hästar göra av ett flertal skäl, oftast ryttarrelaterade) utan det är den närmast totala normförändringen som skett (främst) de senaste 20 åren. En normförändring där mitt inledande citat har blivit den i särklass vanligaste uppfattningen bland dagens ryttare. En norm som enligt min uppfattning helt förändrat den dagliga ridningen som sker. Detta eftersom principer i ridning ÄR viktiga. Oavsett vilken typ av filosofi man rider efter. Varje häst är unik och de ska ridas därefter men utan principer blir det lätt fel, inte minst ur biomekanisk synpunkt.

Detta eftersom har man som grundprincip att man inte vill att hästen ska "hamna" bakom lod kommer man att rida på ett helt annat vis än om man har "det gör inte så mycket... tills hästen är stark nog..." som princip. 

Varför låta hästen gå i en position som inte tillför något positivt, inte tränar det man vill träna upp och inte heller är det man i slutänden vill ha? Dessutom är "nosen framför lod" en väldigt enkel princip att förhålla sig till. Lodlinjen genom ögat är en TYDLIG "måttstock". Om hästen tillåts gå bakom lod blir istället frågan "hur mkt är ok??" Tio grader, femton, trettio... Eller? Och hur länge??? Några minuter, hela ridpasset, en månad eller flera år??

Vad vet vi.... egentligen?

Ibland funderar jag på hur lite vi egentligen vet om våra djur...

Hela hösten har min Phoebe inte varit sig lik. "Ledsen i ögat", låg och ovanligt lugn/trött. Väldigt subtila förändringar men ändå oroande. Så pass mycket att jag allvarligt funderat på att göra en ingående veterinär utredning på henne.

Innan jag hann göra det så vände det helt plötsligt. Nu är glimten tillbaka i ögonen, hon busar i hagen och min "stängselterrorist" är tillbaka. Phoebe har nämligen i alla sina nu 15 år varit svår att stänga in. Hon är specialist på att rymma ur hagen.

Jag vet fortfarande inte vad som orsakade dippen i Phoebes humör men plötsligt slog det mig... Kan hon ha varit i sorg? Vi människor pratar ofta om att man inte ska förmänskliga djur och i det håller jag med om på så många plan. Men samtidigt ska vi kanske inte heller förminska deras förmåga till känslor. Djur ÄR känslor...

Kan hon ha varit i sorg? I somras så tappade hon två av de hästar hon haft i sin närheten hela sitt liv, Tibbe och Jaques. Speciellt Jaques och hon hade en speciell relation. Eftersom de bägge har/hade fångkänslighet så fick de ofta (under sommaren) gå i egen hage halva dagarna. Dessutom var de "kompisar i brott" eftersom de var lika benägna att smita ur hagen - de följdes oftast åt.

Tror ofta vi underskattar våra djurs känslor, inte minst vänskapsrelationer. Att skiljas från sina vänner (oavsett orsak) kan ha större effekt på våra hästar än vad vi nog många gånger förstår... 💕

Sorgsen och beklämd

Nu sticker jag ut hakan (igen)....

Läste idag en 12 sidor lång artikel i Tidningen Ridsport om Andreas Helgstrand och hans företagsimperium (som är värt drygt en miljard kronor) och blev så oerhört beklämd och sorgsen å hästarnas vägnar. Hela artikeln andas att pengar är det absolut viktigaste och att "omsorgen" om hästen endast har ekonomiska förtecken.

Det finns heller ingenting egentligen omnämnt i artikeln om hästarna annat än som ekonomisk investering, och penningmaskin. Några citat är "Du ska inte köpa en häst du inte tror att du kan tjäna en miljon på", "du ska gå efter det som betalar sig", "alla hästar på gården har en prislapp - allt är till salu här".

Jag förstår naturligtvis att jobbar man med häst på ovanstående nivå så måste man tänka ekonomiskt. Jag har själv yrkesmässig verksamhet med mina hästar (och har behov av att det hela går ihop ekonomiskt) men kan ändå bli beklämd när hästar uteslutande blir "varor" och "produkter" som vilket dött ting som helst - det var den känslan jag fick när jag läste artikeln. Dessutom fanns det kommentarer kring den starka kritik som framkommit mot Helgstrands ridning (t.ex Akeem Foldagers blå tunga, samt framridning på Falsterbo för några år sedan). Här nedan några citat från texten (det kursiva är Helgstrands uttalanden):

"I Danmark verkar hästvärlden splittrad i sina åsikter om Helgstrand. Den största delen av den etablerade hästvärlden samarbetar och brukar hans tjänster. De ifrågasätter inte hans metoder. Det är ofta enstaka personer som arbetar i branschen och "vanliga" hästmänniskor som står för det mesta ifrågasättandet av hans ridning" - Ibland kan jag tänka att det är avundsjuka och en irritation över att vi tar plats på marknaden. Det gör vi ju."

"Jag fick också kritik när jag vann UVM. Det bjuder jag på, men där var sex domare - hade de alla fel, undrar jag. Jag kvalificerar mig o hästen till finalen, och så är det kanske en som skriver att det är fel. Är det han eller hon som har tolkningsföreträde för vad som är rätt? Det är så orättvist, att det går så långt. Ibland känns det som en personlig hets mot mig". "Han ser det som att det är få personer som egentligen står för kritiken. Kanske handlar det också om att inte många i den etablerade hästvärlden öppet kritiserar någon som har så stora framgångar och inflytande".

"Vi om några tar hand om de här hästarna, och ja, det har någonting med pengar att göra. Kritiken kan gå ut på att det är en pengamaskin, att vi vill ha så mycket pengar för hästarna som möjligt. Och ja, det kan du säga, men om de går sönder har vi ingenting." "Så om det är en gramantygel, ett bett eller något annat, så är det faktiskt bara ett sätt att utbilda den här hästen på. För mig kan gramantygeln ses som servostyrning av hästen. Den blir trygg, går aldrig på bogarna o blir inte tung i handen. Jag utbildar hästarna på ett sådant sätt att alla ska kunna rida dem. Ofta händer det att jag provrider en häst, och så snart jag tar tag i tygeln så reser den sig och står emot. Den hästen har inte fått en bra utbildning, om det ska ses med saluögon, och blir inte lättsåld." "Alla hästar håller inte för de krav som ställs på dem hos Helgstrand Dressage. Det finns hästar som inte klarar av att vara här för länge. Kanske behövde de längre tid, eller också var de inte tillräckligt friska i kroppen."

Vad för mig utmärker alla uttalanden här ovan är en total brist på verklig känsla för hästarna, reflektion över det som faktiskt kritiken har bestått av - dvs om ridningen är bra för hästarna eller ej. Det är ju möjligt att dessa tankar/känslor finns personligt hos vederbörande men ingenting varken i ovanstående artikel eller tidigare agerande tyder på det. Däremot en kränkthet över att "någon/några" har mage att ha synpunkter på ridning som för många av oss andra är över gränsen till vad som är etiskt försvarbart. Det finns tyvärr även fler exempel på liknande inställningar hos kritiserade elitryttare.

Min uppfattning är att vi alla måste ta ställning (för hästarnas skull eftersom de saknar röst) och inte bara hylla det vi tycker är bra utan även tala om vad vi INTE vill se. Det FINNS människor inom hästbranschen som är värda att hyllas, inte bara för sina tävlingsframgångar utan framför allt för deras inställning till hästarna som kompanjoner och kännande varelser som förtjänar all respekt vi kan ge dem.

Houston, we have a (big) problem...

En del av senaste tidens diskussioner här på sidan (EquiEthics) tycker jag har satt fingret på en av denna tids stora problem inom hästsporten (enligt min uppfattning) och det är den starka polarisering som dykt upp (framför allt de senaste 10-15 åren). När jag började rida så fanns det bara EN sorts ridning - det var den svenska militära ridningen... Just för att det bara fanns en typ av ridning var alla även relativt överens om vad målbilden var...

Idag (mycket tack vara den snabba spridningen och tillgängligheten på nätet) finns det tävlingsridning, klassisk ridning, westernridning, centrerad ridning, kraftskapande ridning, akademisk ridning, WE, Som, EDL osv osv - har säkert glömt en hel del. Dessutom finns det "undergrupper" där man rider bettlöst, barfota, inte alls m m, m m. Det finns även en massa olika uppfattningar om hästhantering, hållande av häst (lösdrift/stall, ute i hage/inte ute i hage), foder, utrustning - ja, you name it. 

Vad som dessutom krånglar till det lite extra är att ofta alla dessa grupperingar anser att just DERAS sätt att göra saker är det ENDA rätta sättet.... Vi har även alla våra egna personliga erfarenheter och upplevelser, valda sanningar och bagage. Vi ser på omvärlden och alla företeelser genom vår alldeles egenfärgade lins. Ofta så betyder inte ens ett ord samma sak för två personer. Därför pratar vi ofta förbi varandra, kanske speciellt på nätet, där inte det personliga mötet finns.

Varför skriver jag då "Houston..." - ja det är eftersom att OM vi skall komma någonstans med syftet med bl.a den här gruppen så måste vi kunna ENAS om vissa grundläggande saker - annars kommer vi ingenstans.

Frågan är bara vad KAN vi enas om? Om något??? Vissa säger "biomekaniskt hållbart", "forskningen", "tekniken" eller liknande.

Ovanstående är utmärkta, nödvändiga och viktiga startpunkter men som jag ser det så finns tyvärr ingen konsensus där heller (än så länge) - åsikterna även inom de områdena varierar. Även åsikterna om hur ovanstående saker har effekt/kan appliceras på just den ridning som man själv håller på med varierar - faktaresistens är vanligt förekommande. Dessutom vill åtminstone inte jag ha en ridning som delvis/helt förlitar sig på teknik även om det skulle vara möjligt. Jag tror att man då skulle missa mycket av det som är hela essensen och magiken med ridningen. Teknik som en möjlig testpunkt, ja. Men inte som en ständig närvaro. Hästen måste vara den som styr i tangon...

Även om jag tror att vi alla inom hästsporten står inför en stor utmaning - att faktiskt kunna enas om vissa grundläggande principer kring hästvälfärd - så tror jag att vi är TVUNGNA att försöka hitta gemensamma nämnare mellan alla olika grupperingar. Samhället kring oss är i snabb förändring och har vi otur så kommer andra än vi själva till slut styra över vad vi får tillåtelse att göra med och mot våra hästar. Sopar vi inte framför egen dörr så kommer till slut någon/några andra att sopa åt oss... Och då kanske det inte blir på det sätt och det merparten av oss trots allt vill. 

Att vi i denna gruppering försökt få igång en dialog med just SvRF beror på att tävlingsridningen, unga influensers (som ofta kommer från den förstnämnda gruppen) och landets ridskolor är de i särklass största normskaparna för framtidens ridning. Andra delar av Hästsverige är i alla fall idag endast marginella delar som inte har nämnvärd normskapande betydelse.

Hur gör vi för att åstadkomma en förändring som på allvar tar hänsyn till hästvälfärd? Var tycker NI att vi bör börja? Några genomförbara idéer någon??? Att klaga/vara oense (mer eller mindre aggressivt i tonen) om alla tänkbara exempel på ridning och företeelser leder inte någonstans - dels för att vi inte ens där är överens men också för att de enskilda ryttarna inte är det egentliga problemet. Problemet är systemfelet, så länge det inte adresseras så kommer bara ryttare att avlösa varandra.

Att diskutera är enligt mig också nödvändigt, men det finns även risker med att tillåta diskussioner i en grupp. Risk att diskussioner urartar mer eller mindre. Var gränsen går för när diskussioner "urartat" varierar även, beroende på vem du frågar... Att fastna i diskussioner kring "jag har rätt" och "du har fel" leder INGENSTANS. Inte heller (som jag ser det) att fastna i detaljdiskussioner om olika träningsfilosofier. Hästarna har större problem än så och jag tror vi (först) måste fokusera på de stora grundläggande problemen (OM vi nu ens kan enas om vilka de är) som ställer till det för hästarna. Ibland är även linjen mellan när man fastnat och det inte längre är konstruktiva diskussioner, som leder vidare, en väldigt fin linje.. Och kan vi inte ha en enig front om NÅGOT ens i den egna gruppen, hur ska vi då kunna vara trovärdiga och påverka något i Hästvärlden utanför gruppen?? Ska vi kanske ge upp redan på förhand?

Vore det inte för att det är hästarna som hela tiden får betala priset för det vi gör med och mot dem, så skulle jag personligen för länge sedan gett upp. Jag skulle inte ge en "rats ass" om folk så red baklänges, på tvären eller What ever. Det är ENBART för hästarnas skull jag är kvar i debatten. Vore de döda redskap skulle åtminstone inte jag vara engagerad på det sätt jag är idag. Jag har trots allt inte (än) gett upp hoppet om att vi tillsammans kan åstadkomma förändringar till hästarnas fördel. Tiden kommer att visa om det är ett ouppnåeligt hopp eller ej...