Helgar målen medlen??

Med anledning av det (återigen) varit skriverier/bilder/videos med tvivelaktig ridning från såväl Falsterbotävlingarna som Aachen (från både hoppning som dressyr).

Ibland undrar man över hur folk tänker....

Det verkar att för en del människor är det viktigaste att man lyckas på tävling... Tyvärr är flera av de som idag ligger högt i ranking på världslistan även de som är mest kända för sina tvivelaktiga träningsmetoder. Vissa ryttare har gång på gång valsat runt i sociala medier på bilder och i video´s med minst sagt hårdhänta metoder - hårt åtspända nosgrimmor, kandarstänger som ligger mer och mindre horisontellt i hästens mun, blod i hästens mun och/eller sidor, hästens hals och nos i positioner som de flesta av oss kallar rollkur men andra kallar hyperflexion eller LDR. Enligt mig är det "same shit but different name"...

Att domarkåren inte verkar kunna skilja på en verkligt lösgjord häst som jobbar igenom hela kroppen i balans och en häst som med sänkt rygg, sprättiga framben och i framvikt gör tyvärr att ridning som beskrivs i första stycket många gånger premieras med höga poäng trots att rörelsen inte ens är en riktig rörelse enligt TR (tävlingsreglementet). Många hästmänniskor hakar på och hyllar dessa ryttare "för de vinner ju" - därav min fråga i rubriken - helgar verkligen målen medlen??? Ska vi hylla ryttare som verkar sakna verklig känsla för ridning och framför allt för hästarna????

Vet inte hur ni känner men för mig är VÄGEN till framgången absolut viktigast! Är träningsmetoderna juste mot hästen eller ej? Har vägen till framgång gått via bryska metoder, rollkur, LDR m m då är framgången inget värd (enligt min uppfattning), oavsett hur många priser/medaljer vederbörande får. Det är dessutom svårt att avgöra ibland vilka träningsmetoder som används - det som syns på framridningsbanor är antagligen bara en friserad version av det som sker hemmavid. Blir man upprörd av ridningen på framridning (med stewarts och publik som ser det hela) - då vill man knappt tänka tanken "vad händer hemma???"

Vad man kan konstatera är att konsensus helt saknas när det gäller att bedöma de "floskler" (sätter inom citat inte för att orden saknar betydelse, långt därifrån, utan för att de används slentrianmässigt som någon form av legitimering av i stort sett vilken ridning som helst) som lösgjordhet, balans, harmoni osv.

Ett stort problem inom ridsporten är dessutom (som jag ser det) att mycket av kunskapsförmedlingen sker via "muntlig tradition" dvs att ryttare rider för någon som påstår en hel del saker - ofta utan att ens förklara varför eller om man gör det har ett övertygande sätt oavsett riktigheten i det man säger. Något som mer eller mindre verkar ge "carte blanche" är att vederbörande har tävlingsframgångar - något som i sig tyvärr inte har NÅGON som helst koppling till verkligt hästkunnande... Teknisk skicklighet - ja, hästkunnande - inte nödvändigtvis.

Läste för ett tag sedan en artikel där någon (kommer inte ihåg vem) skrev om "Fel att generalisera..." Några poänger hade skribenten för man bör allmänt inte generalisera saker - det är sällan något är svart eller vitt. Det mesta är en gråskala...

Hästar/hästägande, ridning och tävling med häst handlar mycket om att kompromissa - kompromissa mellan vad som är optimalt för hästen och vad som tillfredsställer oss människors behov och motiv till hästägandet samt vad som helt enkelt är möjligt. Vi kan ( och kanske inte heller bör), i alla avseenden efterlikna hästens liv i det vilda. Det finns ju faktiskt fördelar för hästen att ha god tillgång till mat, skydd, veterinärvård m.m.

MEN, i vissa avseenden tycker jag samma skribent är ute och cyklar när hon skriver "En häst och dess ryttare är ett team och utan samarbete kan man inte nå några högre nivåer i tävlingssammanhang. Många hästar på högsta nivå sköts som spädbarn och de är kungar i stallet." Den meningen tyder tyvärr på en viss brist på hästkunnande, för hästar kan (och gör det oxå) mycket väl prestera TROTS att den inte mår bra. Den kanske inte presterar så länge - många hästar pensioneras eller t.o.m möter döden alldeles för tidigt. Hästar som egentligen inte ens borde vara i sin "peak" "pensioneras" i tidig ålder. Och hur många hästar är det som inte ens uppnår 8-10 års ålder pga skador de åsamkats för att man jagat segrar? "Teamet" hon pratar om har ofta bara en som styr och det är ryttaren - hästen har inte något att säga till om. Och att "skötas om som ett spädbarn" behöver ju inte nödvändigtvis betyda något positivt för hästen utan brukar tyvärr istället vara det motsatta....

En annan sak som diskuteras frekvent i den pågående diskussionen kring ridning o hästvälfärd är även att många tycker att man inte skall "hänga ut" specifika ryttare med bild eller namn utan bara lyfta fram goda exempel. Något som jag i princip håller med om (för det är egentligen helt ointressant vem/vilka som rider på det kritiserade sätten för det hela är större än enskilda ryttare, det är ett totalt systemfel) MEN samtidigt innebär ovanstående ställningstagande ett stort problem. HUR skall man kunna diskutera ett systemfel utan att visa på praktiska exempel på felen??? Förklara det för mig! Att bara med ord förklara vad man tycker systemfelet innebär funkar inte! Dels för att ingen skulle bry sig och för det andra att det blir för abstrakt. INGEN vill ju ta till sig att man själv är del av systemfelet - det är alltid dessa "alla, någon och ingen" som gör fel...

Att enbart lyfta fram positiva exempel fungerar ju inte heller för tyvärr är många av de ryttare som rider på de kritiserade sätten högt upp i världsrankingen och det smäller högre än allt vad korrekt/god ridning gör. Idag är det dessutom knappt någon "toppryttare" som INTE rider sina hästar mer eller mindre btv (bakom lod) så att hitta riktigt goda förebilder bland dem är inte helt lätt - de finns oftast inom andra delar av hästvärlden och använda dem som förebilder har inte så stor genomslagskraft bland den genomsnittliga hästintresserade. Fame and glory är det som man tittar/lyssnar på och tror är bra...

Vad som är det verkligt stora problemet med de rådande förhållandena är att hade federationerna (först o främst FEI men även de nationella som SvRF) hållit fast vid sina egna regelverk (TR o CoC) och sett till att de efterlevts då hade vi inte varit i den situation vi är idag. Att "vända atlantångaren" nu kräver ett mod och en integritet som jag ärligt talat tvivlar på att den finns. Kommer det att ske något väsentligt är det för att federationerna tvingas till det - av allmän opinion eller av "yttre makt" som djurskyddslagstiftning el liknande. Den som lever får se om något händer...