Kostnader inom hästbranschen

Här ett blogginlägg som jag skrev för några år sedan (2023), men som jag inte publicerat förrän nu... Nedanstående kostnadsökningar har bara eskalerat sedan 2023.

Läste för en tid sedan ett blogginlägg från "Ponnymamman" om de skenande veterinärkostnaderna senaste åren. Kommentarernas tongångar går höga - det är de som tycker "självklart måste veterinärer få tillräckligt betalt", "det kostar pengar att ha djur - har du inte råd med det, så gör dig av med (eller skaffa dig inte) djuret", andra tycker att djurskyddet är i fara pga kostnadsökningarna osv osv.

Man kan diskutera skälen till varför kostnaderna har ökat på det onormala sätt det gjort under de senaste åren (mycket, mycket mera än motsvarande kostnadsökningar inom de flesta branscher) på men några saker slår mig... Man måste skilja (tror jag) på lite olika saker. Här är några av mina reflektioner. 

- de som jobbar inom veterinärvården ska naturligtvis ha vettiga löner och arbetsförhållanden. Tror ingen "anklagar" veterinärer för att varken göra ett dåligt jobb eller vara huvudproblemet för att kostnaderna skenat. 

- kostnaderna för djurägarna måste vara rimliga - dvs de måste kunna betala, annars kollapsar hela systemet "inifrån" som någon skrev i en kommentar till ponnymammans inlägg. Med färre djurägare blir det färre företagare/områden kring djuren som kan försörja sig, inte bara inom veterinärbranschen. 

- att färre människor antagligen framöver kommer att ha råd att ha djur är även en klassfråga och kan även få påverkan på måendet hos många människor där djur har en positiv inverkan. 

- riskkapitalbolagens intåg i veterinärbranschen har utan tvekan drivit på kostnadsbilden. Kostnaderna för veterinärvård har "skenat" de senaste åren med höjningar som nog INGEN annan bransch har lyckats med (ca 70% senaste 7 åren enligt vissa källor, andra nämner 40-60% - alldeles oavsett siffra så är det höjningar LÅNGT över den normala kostnadshöjningen och inflationen). Riskkapitalbolagen tog första besluten sedan har alla andra aktörer (privatpraktiserande, Jordbruksverket mfl) följt efter. Det är en olycklig men naturlig följd när någon aktör lyckas höja sina priser. Även om det inte finns någon officiell kartellbildning så blir det en inofficiell sådan. 

- den höga benägenheten att ha sina djur försäkrade har nog också tveklöst drivit upp kostnaderna. Såväl försäkringsbolag som veterinärbranschen tjänar på förhållandet att de flesta djur är försäkrade. Första frågan man i allmänhet får är "är ditt djur försäkrat?" Om inte det hade betydelse för behandlingen (vad och hur mkt man gör) - så varför frågar man direkt, utan att ens först undersökt djuret? Det naturliga hade istället varit att undersöka, ge förslag på tänkbara behandlingar/åtgärder och kostnader för dessa och sedan överlåtit åt djurägaren att bestämma vad man skall göra. Om man i samband med detta DÅ frågar om djuret är försäkrat vore mer naturligt.

- det finns många branscher inom hästvärlden där det är svårt (för att säga närmast omöjligt) att få ekonomi på sin verksamhet. Tänker då speciellt på inackorderingar, ridlektioner/tillridning/inridning, avel m m. Naturligtvis finns det inom även de områdena de som lyckas få till verkligt bärkraftiga verksamheter där man inte bara kan ha vinst på själva verksamheten utan även har möjlighet att ta ut vettiga löner och till pensionen. Men för varje sådant hästföretag finns det 10-tals där något (ofta lön för arbetet o pensionen) får stryka på foten. Rent krasst så borde nog minst 50% av alla hästföretag av ovanstående sort läggas ner (eller aldrig startats) pga dålig lönsamhet. (Det som gör att de ändå startas och fortsätter drivas är att hästmänniskor ofta drivs av intresse o passion för hästsporten.) Då kanske de som fanns kvar faktiskt kunde försörja sig på sin verksamhet. Men å andra sidan skulle då många hästägare inte längre ha råd att ha kvar sina hästar... 

Som jag ser det så är de enda hästbranscher som har kunnat prissätta på ett sätt som är ett krav för i princip alla andra branscher är hovslagare och veterinärer. Detta eftersom det är sådana tjänster som hästägare MÅSTE ha. De flesta andra branscher bygger antingen på att tillgång och efterfrågan styr (t.ex uppstallningar), att kostnadsbilden i omgivningen gör att det är omöjligt att sätta priserna som man egentligen borde och att det tyvärr fortfarande finns en hel del som svartjobbar och ibland pressar priser (inte alltid de är billigare) men åtminstone snedvrider konkurrensen.  

Hela hästsektorn är i kris....

Hästbranschen - en bransch i kris?

 

Om jag själv skall svara på ovanstående fråga så säger jag JA. Jag tror dessutom vi bara är i början av krisen...

ALLT kring hästen blir dyrare (även hästarna själva) - allt ifrån uppstallning, foder, hovslageri, tävlande, träningar/kurser och för att inte tala om försäkringar och veterinärkostnader. Allt detta gör att allt fler väljer bort att ha egen häst och att tävla, det syns inte minst på de allt mer minskande antalet tävlande och tävlingar.

Lägger man dessutom till att människors vilja till ideellt arbete (som idag håller ner priserna på vissa områden) minskar och att allt färre väljer att skaffa häst (både av ekonomiska skäl som andra) så kommer antagligen krisen rulla på allt snabbare. Personligen tror jag att många av de som idag har häst kanske kommer att ha kvar nuvarande häst, men när den är borta (såld eller avlivad) så skaffar de ingen ny. Tillväxten av yngre människor som skaffar häst minskar, framför allt när man själv (och inte föräldrarna) betalar.

Fler och fler människor ifrågasätter dessutom vår användning av hästarna - och väljer kanske bort detta pga etiska skäl.

Ovanstående kommer att negativt påverka hästnäringen på alla plan - färre hästar/hästägare, mindre behov av kringnäringar - hovslageri, veterinärvård, försäkringar, uppstallningar, tränare, tävlingar, foderproducenter, utrustningsbutiker, olika alternativbehandlare osv.

Finns det då inga ljuspunkter i ovanstående? Ja, det skulle möjligtvis vara ridskolorna - de får nya möjligheter att erbjuda lektioner för de som inte har råd eller vill ha egen häst, "egen-häst-koncept" osv. Men även ridskolorna drabbas av de allt tuffare ekonomiska förutsättningarna. Människors kärvare ekonomiska förutsättningar gör att många inte ens har råd att rida på ridskola.

Personligen tror jag det blir väldigt svårt att påverka/hindra denna nedåtgående trend. Varken enskilda eller organisationer kan påverka de ekonomiska förutsättningarna och inte heller människors vilja att skaffa häst. Ridsport kommer antagligen att återigen bli en extrem rikemanssport... Hoppas jag har fel, men tyvärr är det inte mycket som tyder på det.

Skyttegravskrig och polarisering

Läste idag ett inlägg på sociala medier om fotograf/bilder, "ögonblicksbilder", motiv/agendor, hat, hot, personangrepp och offer.

Kraftuttryck som, hat, hot, drev osv används frekvent om motparten i denna typ av diskussioner. Kraftuttryck som riskerar tappa sin betydelse eftersom de ofta används även om det hela endast handlar om att personer har olika uppfattningar och/eller oro för de hästar som är inblandade .

Just ovanstående inlägg handlade om en specifik fotograf och hens bilder. Bilder som man anklagar för att vara manipulerade och "ögonblicksbilder". Trots att det finns tillgång till 1000-tals bilder och även videos (om man vill) av de ritter som hen dokumenterar, där man kan bilda sig en egen uppfattning. För även om det finns "bra" bilder (ur hästsportens vinkel) så visar de bilder som inte är "bra" en verklighet för hästen i de momenten. Frågan är då - hur mkt, för hästen, obehagliga/smärtsamma "ögonblick" skall den behöva tåla? Och framför allt - vad kan vi göra för att minimera dessa "ögonblick"?

Vi befinner oss i en (häst)kultur där många uppenbarligen inte vill konfronteras med bilder/videos som visar sådant som kulturen inte vill kännas vid att det existerar. Så istället för att reflektera och rannsaka sig själv så "skjuter man budbäraren" genom att på olika sätt misskreditera denne/dessa.

Det har under nu rätt många år kommit fram missförhållanden inom sporten, inte bara via ovanstående fotograf utan på många olika sätt. Trots detta så befinner sig stora delar av hästvärlden fortfarande I en förnekelsefas. Istället för att erkänna att "ja, vi (eller rättare sagt hästarna) har problem - vad gör vi åt detta?!" så fortsätter man förneka, minimalisera, nonchalera och "skjuta budbärarna". Antagligen ofta för att man anser att det som sker idag är ett hot och ifrågasättande av ens egna erfarenheter, sätt, position och eventuell makt. Det är tufft att kanske inse att det man gör/gjort inte är hästvänligt... Hur vore det om man istället startade en konstruktiv debatt om hur vi kan åtgärda de problem som finns?

Just nu lever vi dessutom i en tid när hästvärlden blir allt mer polariserad och där olika intressen, träningsfilosofier och grupperingar "krigar" mot varandra - där det grävs skyttegravar och man till varje pris försvarar sin egen filosofi och förkastar alla andras. Inlärningsprinciper som negativ förstärkning anses vara 100% fel av somliga och positiv förstärkning likaså av andra. Användning av skarpa bett och/eller hjälp(stjälp)tyglar försvaras av en del och förkastas av andra. Frågan om ridning versus inte rida är även det en het potatis. Listan på liknande motstridiga uppfattningar kan göras lång... Jag har befunnit mig i hästvärlden (yrkesmässigt) i över 50 år och har aldrig upplevt sådan polarisering som idag. De försök som gjorts att få till konstruktiva debatter/workshops stupar ofta på att några delar av hästsporten antingen inte vill delta eller inte bjuds in.

Vad som skulle behövas inom hästvärlden (nu pratar jag främst om Sverige eftersom det är där jag befinner mig, ute i världen finns det företeelser som är ljusår ifrån det vi ändå i någon mån anser acceptabelt) är att vi gemensamt satte oss ner och försökte komma fram till riktlinjer för vad vi anser vara acceptabelt och inte samt att man enades om dessa. Riktlinjer som utgår ifrån vad vetenskap och forskning kommit fram till är gynnsamt för HÄSTEN utan att ta hänsyn till nuvarande strukturer och metoder inom hästvärlden. Kommer vi någon gång lyckas med det??? Ytterst tveksamt om man skall döma av tonen på sociala medier där pajkastningen och polariseringen dagligen når allt högre höjder... Det är inte underligt att det finns krig i världen när vi inte ens kan komma överens om gränsdragningen mellan nyttjande och UTnyttjande av djuret hästen. Personligen så anser jag att vi (hästen och människan) kan ha ömsesidig nytta av att hästen finns i våra liv. Förhållandet kan aldrig bli helt jämlikt eftersom vi som människor har yttersta ansvaret och besluten för det mesta som händer i hästarnas liv, men vi kan ofta ta betydligt mera hänsyn till vad som är bästa möjliga för hästarna.

Det kinesiska tecknet för "förändring" är 變 (biàn). I kinesiska mytologin används tecknet för såväl "fara" som "möjlighet" - så det är förståeligt att de som nu hårdnackat håller fast vid tidigare tankesätt och metoder känner sig hotade av dagens ifrågasättande och forskning men samtidigt är nuvarande paradigmskifte (som jag tror vi är inne i) även en möjlighet. En möjlighet att skapa en bättre och mera hållbar hästsport som (och inte bara i ord) har hästarnas bästa för ögonen, Vi KAN göra det tillsammans men frågan är om vi kommer att göra det? Och framför allt - kommer vi göra det i tid innan andra krafter (myndigheter, allmänhet m m) tar över besluten i frågan?

Ideella organisationer får de styrelser man förtjänar...

 Ovanstående är något som Janne Wigdell (bl.a folkhögskolelärare på Strömsholm som arbetade mycket med föreningsteknik och även rådgivning till föreningar) ofta sa. Vad han menade var att för att få en bra styrelse i en ideell organisation så måste man som enskild medlem vara villig att engagera sig. Åtminstone så pass att man deltar på föreningens årsmöte och kan rösta fram de personer man vill ha i styrelsen, men även helst att man själv är villig att på något sätt engagera sig ideellt - i styrelsen, i någon arbetsgrupp eller sektion eller liknande. För gör man inte det skall man inte bli förvånad om sedan inte föreningen fungerar som man önskar. Föreningen är summan av sina medlemmar!

Styrelsens sammansättning har stor betydelse för hur föreningen fungerar. Inte minst ordförande eftersom det är hen som skall hålla samman resten av styrelsen och "leda o fördela arbetet", men även de övriga i styrelsen har stor betydelse. Styrelsen bör bestå av människor från olika intresseinriktningar i föreningen, helst någotsånär proportionellt fördelade efter de inriktningar som finns inom föreningen. MEN med det sagt - när man går in i en styrelse så måste man där bortse ifrån sina eventuella särintressen och arbeta för HELA föreningens bästa.

Valberedningen (som väljs vid varje årsmöte) är en av de allra viktigaste rollerna i föreningen - de skall bevaka dels att den tillsatta styrelsen sköter sitt uppdrag under året men även ta fram nya namn till kommande årsmöte. Personer som har rätt kompetens och som kompletterar den befintliga styrelsen. Personer i styrelsen som inte deltagit under året som gått (eller som misskött sitt uppdrag) bör inte väljas om, även om vederbörande säjer sig villig att sitta kvar på sin position... För föreningen är det viktigt att de som ingår i styrelsen både är medvetna om vad uppdraget innebär men även att man är villig/har möjlighet att lägga tid och energi på föreningsarbetet.

Valberedningen skall börja jobba direkt efter avslutat årsmöte fram till nästa årsmöte - dels för att fortlöpande följa styrelsens arbete men även för att tidigt börja rekryteringsprocessen för att ta fram nya namn till kommande årsmöte. De bör även ha "örat mot marken" och försöka kolla av hur medlemmarna uppfattar styrelsens arbete, är man nöjd eller missnöjd och vad beror det på?

Varför skriver jag detta nu - det känns kanske långt innan nästa årsmöte (som i en ridsportförening skall genomföras senast sista februari (andra föreningar/organisationer kan ha andra "sista datum" för årsmöte) men tiden går fort. Kolla med just "din" organisation när ert årsmöte genomförs. Snart är vi där - ta reda på vilka som sitter i "din" valberedning och ta kontakt med dem om du har synpunkter på befintlig styrelses arbete och/eller du har förslag på tänkbara kandidater till årsmötet. Genom att göra det tidigt så underlättar du valberedningens arbete!

När Janne W fick samtal från medlemmar som var missnöjda över hur deras förening sköttes så var hans första fråga "Var du på senaste årsmötet?" Svarade personen "nej" så var Jannes reaktion "skyll dig själv!" för skall man hård dra det så är årsmötet medlemmars enda sätt att på allvar påverka föreningen. Genom motioner och att engagera sig i personvalen. Mellan årsmötena så är det styrelsen som beslutar allt - man kan naturligtvis lämna in skrivelser m m till styrelsen även då men det är då helt upp till styrelsen att agera eller inte agera på de förslag som kommer in. Genom att skriva motioner till årsmötet är det däremot upp till de deltagande medlemmarna att besluta i frågan. Styrelsen kan ge rekommendation i frågan (motionen) till årsmötet men det är ÅRSMÖTET som beslutar. Alltför få skriver motioner till föreningar/distrikt/förbund. Motioner är ett konkret sätt att öka demokratin i en organisation.

Svenska Ridsportförbundets centrala organisation, distrikt och föreningar är alla IDEELLA verksamheter där demokrati och medlemsinflytande är hörnstenar. Ridskoledrivande föreningar har förutom de rent ideella delarna även ett yttersta ansvar för ridskoledriften, arbetsmiljöansvar (för anställd personal) m m. Ett ansvar som inte helt kan överlåtas till anställd personal utan som styrelsen fortfarande har det yttersta ansvaret för. Vissa ridskolor har dock arrenderat ut själva ridskoledriften till privat ridskoleägare som då sköter allt som rör ridskoleverksamheten, men det är fortfarande upp till den ideella styrelsen att sätta ramarna för hur den verksamheten skall bedrivas - för det är på uppdrag av den ideella föreningen. I sådana situationer är det oerhört viktigt att det finns tydliga avtal mellan förening och ridskoleägare vilket SvRF kan ge rådgivning kring. I Norrbotten är ovanstående konstellation inte så vanligt men i övriga Sverige är det relativt vanligt.    

Som i så många andra sammanhang så är ledningen (ordförande, styrelse mfl) de som formar organisationen - en bra sammansatt och fungerande styrelse kan skapa en livfull, demokratisk och väl fungerande organisation. En icke fungerande styrelse kan å andra sidan snabbt rasera verksamheter som tidigare fungerat. Så vill du påverka din förening och delta i det demokratiska, ideella arbetet - ENGAGERA dig!

Idrotts Sverige får allt svårare att rekrytera ideella krafter, många vill inte/orkar inte engagera sig ideellt. Det ger negativa effekter för alla föreningar - inte minst ekonomiska. Skall allt göras av anställd personal och/eller privata företagare så får vi räkna med kraftiga fördyringar av allt som våra föreningar idag arrangerar. Så för att fortsätta driva ridsportens föreningar ideellt så krävs att just DU engagerar dig - för den där "alla, någon annan och ingen" får sällan särskilt mycket gjort...

Farsen inom hästvärlden

AI genererad bild av häst med gapande mun

Egentligen är uttrycket "fars" fel utryck för vad som (inte) händer i hästvärlden. Dimridåer är kanske mer korrekt...

FEI (och även vårt egna SvRF) sitter även i fortsättningen på sina händer för att (antar jag) slippa på allvar ta tag i de saker som riskerar hästvälfärden inom tävlingsvärlden och i förlängningen SLO inom HELA hästvärlden. Man gör SMÅ utspel/ageranden för att ge intrycket att man arbetar med hästvälfärden och är "the horses Guardians" som är FEIs uttryck. Men så länge man inte mera i verklig HANDLING tar tag i de allvarliga problem som finns inom sporten så är dessutom uttalanden enbart dimridåer och "snömos" och hittills finns det inga tecken som tyder på att det kommer att ske större förändringar till det bättre inom snar framtid. FEI gav Andrew McLean tidigt i våras ett uppdrag (lite oklart exakt vad) att arbeta för hästvälfärd för FEI räkning. Än så länge har vi inte sett något resultat av den utnämningen...

Bestraffningarna för det som bryter mot hästvälfärden är svaga. För att ta Dujardin som exempel så motsvarar hennes avstängning på 1 år den lägre delen av "mid-range abuse" (24 spöslag med långpisk under loppet av 1 minut, vi vet inte hur resten av "lektionen" såg ut, för det har inte offentliggjorts), snäppet över den lägsta nivån. Man kan undra vad som skulle krävas för att dömas till längre avstängning inom ramen för "mid-range abuse"?? Hennes avstängning är nu (september 2025) avslutad.

Som jämförelse fick Helgstrand 2 års avstängning (efter danska dokumentären om vad som skedde/sker på hans anläggning) och är nu tillbaka och tävlar, hoppryttaren Andrew Kocher fick 10 år (för användning av elektriska sporrar), en distansryttare fick 20 år (för att ha tävlat häst som var både dopad och nervblockerad - hästen avled på tävling). OS-ryttaren Ceasar Parra fick 15 års avstängning för upprepade övergrepp mot hästar, som filmats (en avstängning som nu överklagats och Parra har 54 personer som ställt sig bakom/intygat hans överklagande!!?). Dessa är bara några exempel. Det finns många exempel på långvariga systematiska övergrepp (som ridning i rollkur/ldr, blå tungor etc) som inte resulterat i avstängningar överhuvudtaget... Trots att företeelserna pågått under lång tid, med upprepade skandaler i pressen som följd. Det verkar nästan som det skall krävas en mängd spöslag, elektriska sporrar eller liknande (för ALLA uppenbara övergrepp) för att det skall resultera i någon som helst påföljd. De mera subtila övergreppen, under lång tid, verkar ännu svårare att agera mot. Det finns verkligen en allmänt utbredd normalisering av olika typer av våld mot hästarna inom hästsporten...

Dessutom är de fall som kommer till allmänhetens kännedom antagligen bara absoluta toppen av ett isberg (eftersom mycket av det som sker är så normaliserat inom hästvärlden). För att något skall bli offentligt krävs att någon/några har kurage att agera visselblåsare och dessutom har foto/filmbevis som styrker deras påståenden. De kanske trots sådant inte blir trodda. Att då riskera sin egen karriär och dessutom bli hudflängda offentligt göra att de flesta inte tar det steget. De allra flesta hästskötare får skriva på någon form av "non-disclosure-avtal" där de får intyga att de inte kommer att yppa det som de är med om och ser för någon annan. Gör de det så riskerar de stämning. Att man då inte vågar agera är högst förståeligt eftersom de som hotar oftast har mkt mera resurser (ibland miljoner) till sitt förfogande. Såväl hästskötare som andra som blir visselblåsare riskerar dessutom att bli totalt utfrysta ur den hästvärld som de ofta så desperat vill tillhöra. De blir "persona-non-grata". Inte många som törs/vill riskera detta. Om visselblåsningen dessutom avslöjar någon riktig toppryttare så finns det hur många som helst i omgivningen som ställer upp som dennes "väpnare" och kraftigt försvarar vederbörande. Fallet med Cesar Parra (se ovan) är bara ett exempel på detta.

"AI-översikt:

A rider can be banned from FEI events for horse abuse for periods ranging from six months to life, depending on the severity of the abuse. The FEI has increased the length of bans for horse abuse, with "top-end" abuse now resulting in bans of three to 10 years, and "maximum" level abuse resulting in bans of 10 years to life.

Here´s a breakdown of FEI´s ban lengths for horse abuse:

• Low-end abuse: Up to six months
• Mid-range abuse: between six months and three years
• Top-end abuse: three to ten years
• Maximum abuse: ten years to life

These changes were implemented to strengthen punishments for those found to have abused horses, following a series of scandals in equestrian sports."

Vägen som lett oss hit...

Lång och låg. Foto: Carina Sundström

Skrev detta för ett år sedan - i mars 2024, men tyvärr lika aktuellt idag. Åtskilliga skandaler/avslöjanden har hänt under det senaste åren men inte mkt har hänt som gjort verklig skillnad för hästarna:

Läste idag en artikel om en elitryttare som anser att framridningar inte ska filmas...
HÄR kan du läsa denna.

Det får mig att reflektera kring vad det är som lett ridsporten dit den är idag - många gånger kritiserad, avslöjande på avslöjande om oetiska träningsmetoder, risken att förlora vår Sociala licens (SLO) och hoten att hästsporten skall försvinna från OS grenarna m m.

Läget vi befinner oss idag är resultatet av en åtminstone 20-25 år lång process, det är inget som hänt över en natt.

Hästsporten som helhet och ryttare mer specifikt har under lång tid levt i en bubbla där de varit "nontouchables". All eventuell kritik har runnit av som vatten på en gås eftersom man har haft inställningen av "vi vet vad vi gör, vi vet bäst och vi talar om för andra vad som är rätt". Ovanpå detta har det funnits en MYCKET stark tystnadskultur där varje antydan av kritik omgående trycks ner (alternativt nonchalerats total).

Nu har dock "Pandoras ask" öppnats och inte enbart direkt hästintresserade utan även allmänheten och därmed riksmedia fått upp ögonen för vad som pågår inom sporten, och då inte enbart de positiva sakerna (som trots allt är många) utan även de övergrepp (både mot människor och hästar) och oetiska träningsmetoder som länge pågått inom sporten. 

Att då (som i ovanstående artikel) gå ut och kräva att inte framridningar på tävling skall filmas sänder HELT fel signaler. Vår sport får inte vara något som skall censureras utan all träning/tävling måste vara transparent. Är vår träning och träning etiskt försvarbar så är det inga problem, är den det inte skall det åtgärdas! Ryttaren i artikeln (och med all säkerhet även många fler) anser jag dessutom underskattar sin publik och allmänheten. De allra flesta kan förhoppningsvis skilja på tillfälliga olyckliga händelser som kanske ser våldsamma ut och vad som är systematiskt oetisk träning. Kan människor inte det får väl hästvärlden utbilda kring detta. OBS! Inte försvara oetisk träning utan med hjälp av inlärningsprinciper och etologiska förklaringar förklara vad som händer i specifika situationer.

Debatten på sociala medier har dock idag nästan "slagit över" från att varit närmast obefintlig till allt hårdare ord, ofta rena personangrepp vilket är olyckligt. Som jag många gånger skrivit är egentligen inte de enskilda ryttarna problemet utan det är de systemfel som gör den oetiska ridningen inte bara är möjlig, utan även premieras som är problemet. Åtgärdar man inte systemfelen så kommer bara ryttarna avlösa varandra. Jag tror även att den hårda tonen främst orsakas av att de som verkligen kunnat påverka utvecklingen "suttit på händerna" och inte agerat. De oetiska, hårdhänta träningsmetoderna har därför blivit norm i hög utsträckning. Frustrationen hos de som haft invändningar har ökat och ökat för att nu närmast exploderat. 

Jag är rädd att polarisering kommer att öka ännu mer under en tid men jag hoppas, hoppas att det bortom det kan växa fram en bättre, mera etiskt försvarbar hästsport. Alldeles oavsett vad som händer så tror jag vi är i början av ett paradigmskifte, var det slutar återstår att se.