Förändringarnas vindar...

Det diskuteras ofta vad hästvälfärd egentligen är och vad inom hästvärlden som bör förändras/diskuteras (om något?). Svaren på detta varierar beroende på vem du pratar med, och svaren är många eftersom frågan är komplex. Här följer en del av min syn på saken.

Utgångspunkten anser jag bör vara de "Fem friheterna". Läs mer om dessa här - https://hastsverige.se/om-hastar/hastens-valfard-2/ De bör vara grundplåten för allt man gör för/mot och med hästarna.

Uppfyller då alla delar av hästvärlden ovanstående? Det korta svaret är nej, och det finns många skäl till det.

Ett av skälen är att normer och acceptans av vissa företeelser över tid förändras.

Det finns även olika delar av hästvärlden som brottas med delvis olika typer av problem där det som pågår inom tävlingsvärlden är en typ av problem, det som händer inom hobbyvärlden en delvis annan typ av problem. Förändringar tar tid och man får hoppas på små steg i rätt riktning. Har skrivit om det i ett annat inlägg - "Om jag får drömma"

Något som även försvårar ekvationen är att man inte kan förneka att hästsporten (alla dess delar) omsätter ENORMA pengar. Allt ifrån försäljning av utrustning, hästar, tjänster, tävlingar, spel, sponsorer osv, osv. Det gör att förändringsviljan till hästens fördel inte är så hög. Finns alltid människor som sätter pengar, makt och framgång före hästens väl vid skarpt läge. Oavsett hur mycket man försäkrar att man "älskar" sin(a) häst(ar).

Vad jag INTE tror kommer att ske inom överskådlig tid är:

Hästsportens sociala licens

Kommentar till senaste veckans händelser inom hästsporten och hästsportens sociala licens (som Maria Bucht länkat ett inlägg, från ISES, på EquiEtics facebook).

Det är just diskussionen om den sociala licensen som är en av de absoluta knäckfrågorna inom ridsporten. För varje negativ rapportering (ur välfärdssynpunkt) från hästsporten som sker, desto djupare blir gropen som sporten gräver för sig själv.

Bara senaste tiden så har en häst dött (distans) och fyra ryttare blivit uteslutna (EM dressyren) pga halta hästar eller blodregeln.

Människor inom hästsporten kallar sedan den kritik/diskussion som framkommer i kölvattnet efter ovanstående antingen som berättigad kritik och ifrågasättande av vad som får fortgå inom sporten, eller hat och orättfärdig kritik av hyllade ryttare. Gårdagens händelse där en av världens mest hyllade ryttare någonsin blev utesluten blev antagligen en total chock för många.

Som vanligt tenderar diskussionerna att ofta flytta fokus från vad som verkligen hänt hästarna till fokus på (och försvar av sina idoler) ryttarna. (Bort)förklaringarna till varför t.ex blod uppstått efter sporrar är många.

Många tycker att den kritik som allt fler "vanliga" ryttare riktar mot sin egen sport och företeelser i den, är felaktig. Att man inte skall kritisera (eller hata, som många anser). Kalla all förekommande kritik för hat är en vanlig tendens, inte bara inom hästvärlden. Personligen tycker jag att den diskussion kring vad som är ok och inte inom hästvärlden som växt fram de senaste åren är ett sundhetstecken. Även om den naturligtvis ibland spårar ur, vilket är mycket olyckligt. Bara för några år sedan var den offentliga hästvärlden i princip helt fri från kritik. Inte för att inte synpunkter och kritik fanns utan för att väldigt få vågade bryta tystnaden offentligt.

Att världens hästsportorganisationerna varit mer eller mindre oförmögna att såväl ta kritik på allvar, som att på allvar skydda hästarna (som är den allra första punkten i Code of conduct) gör att vi idag är i den situation där vi är. De har mera skyddat ryttarna och sporten än hästarna. När nu ändå ridsportorganisationerna börjar agera för hästvälfärdens bästa med i små steg förändrat regelverk och framför allt efterlevande av de regler som finns (och som i många fall funnits länge) så ger det naturligtvis efterdyningar (och starka känslor) inom hästvärlden. Vissa positiva och andra negativa. 

Skall vi inom hästvärlden på sikt kunna behålla vår sociala licens att tävla (vilket jag personligen är för) så MÅSTE vi ta itu med de mörka sidorna som finns inom sporten. Det måste vara så att utrustning och ridning inte får skada hästen. Blod i munnen eller av sporrar MÅSTE ha nolltolerans, oavsett vilka förklaringsmodeller man har till att det uppstått och vilka ryttare som än ridit (idolstatusen kan inte få avgöra vem som blir utesluten eller inte). Vägen till målet MÅSTE ha betydelse och jakten på målet får aldrig rättfärdiga tveksamma metoder på vägen dit! 

Rida med sätet?

En tyvärr alltför vanlig syn, ofta med ännu lägre händer, nedanför manken och ibland även med raka armar.

Skrev för en tid sedan ett blogginlägg om ridning bakom lodplanet och fick då synpunkten "att varför fokusera på hästens form ur det perspektivet - fokuseringen blir alltför mycket på hästens huvud?" Dessutom brukar ett vanligt argument när man pratar mkt om nosen framför lod och handen att "man ska inte rida med handen utan med skänklar och säte...". Till det vill jag säga "ja, MEN...."

Vad jag menar med det är först och främst att visst skall man i första hand rida med skänklar och säte - eller framför allt position. Dvs man kan på en utbildad häst arbeta mkt med position (ryttarens) och "öppna och stänga dörrar" med skänklarna. T.ex en sidvärtsrörelse kan man göra genom att rotera lite ifrån rörelseriktningen och öppna upp skänkeln i rörelseriktningen. Men, finns det något som kan "driva en häst till vansinne" så är det en dålig ryttarhand! Därför anser jag att man måste lägga ner MYCKET tid åt att utbilda/förfina ryttarens hand för utan en bra hand så fungerar inte helheten.

I den svenska (egentligen översättning från den tyska versionen) Ridhandboken 1 står det angående handen bl.a "Händerna skall vara knutna utan att vara spända. De skall hållas rakt upp, för endast med en sådan handställning kan ryttaren ge fina tygelhjälper genom att bara röra handleden." Det står också "Underarmen-tygeln-hästens mun skall alltid bilda en rak linje, både ur ryttarens synvinkel som från sidan . Om denna linje behålls, kan ryttaren med mjuk hand ge korrekta och känsliga tygelhjälper".

(Tycker själv att skrivningen "skall hållas rakt upp" är en aning märklig - vad är "rakt upp"? Hade varit bättre att skriva "med tummarna högst"...)

Tygelhjälper har man i ovanstående bok använt rätt många sidor att förklara (närmare bestämt sidan 79-88, 8 sidor) vilket visar vilken betydelse man anser detta har. Ett citat därifrån: "Mellanrummet

Alla gör vi vår egen resa

Regalo, Lusitano - en rehabhäst som lärde mig mycket 

Här kommer en smått filosofisk reflektion om hur hästvärlden ser ut och vad som hänt i den under de senast årtiondena.

Alla gör vi vår egen resa inom hästvärlden...

Efter mina snart 50 år inom hästsporten så har jag haft gott om tid :-) att reflektera både över hur min egen resa inom hästvärlden sett ut men också hur den världen runt ikring mig förändrats.

Jag började min resa som 12-åring på ridskola (bl.a ridskola där den militära traditionen var stark men även en ridskola där ridläraren var utbildad fritidspedagog - vilket inte var vanligt under tidigt 70-tal). Redan efter ett år så skaffade min familj hästar. Mycket pga av att min pappa ville ha häst. Han hade växt upp med hästar (arbetshästar i främst skogsbruk och kolning) och min farfar var även hästhandlare. Parallellt med hästägandet fortsatte dock såväl min syster och jag rida på ridskola (under en period t.o.m på två) under ganska många år. Så det var redan från början mycket ridning för min del.

Under ungdomsåren och ett antal år framåt tävlade jag även en del, främst dressyr men även