Efter att ha växt upp med den svenska militära ridningen, ridit i 25 år och under tiden utbildat mig till Ridlärare Level 2 (RIK 1 o 2) på Strömsholm så var det en mängd orsaker som gjorde att jag började se mig om efter alternativa ridfilosofier. Jag provade bl.a på westernridning, centrerad ridning och akademisk ridning. Sen kom jag i kontakt med den klassiska franska ridningen och det är den filosofi som jag nu i över 20 år främst ägnat mig åt.
| François Robichon de la Guérinière |
Den moderna (eller "traditionella" - som jag brukar kalla den, eftersom den är den dominerande i Sverige) ridning som idag lärs ut vid de flesta ridskolor bygger på idéer från 1800-talet. Den moderna ridningen kom till genom att man snabbt
behövde lära meniga soldater att rida hjälpligt & förhoppningsvis klara sig med livhanken i behåll i strid. (Under tidigt 1900-tal fick dock arméns officerare utbildning i den franska klassiska ridningens system).
Det var då (under ovanstående period) idén att jämföra hästen med en ångmaskin dök upp. Man sa att ångmaskinen (dvs hästen) får kraft av ryttarens skänklar. Ryttarens hand tar emot och dirigerar denna kraft. Skänkel och hand används alltså samtidigt. Detta var ett koncept som var i princip helt okänt i tidigare ridning. Eftersom skänkeln gasar och handen bromsar finns det risk att detta ridsätt skapar spänningar (och ibland förvirring pga motstridiga hjälper) hos såväl ryttare som häst. I en krigssituation är dock inte detta något problem och det var för det ändamålet som denna typ av system togs fram och där var det ett ändamålsenligt system (av andra skäl än rent ridtekniska). Som ryttare finns ofta en uppfattning om att man måste ha starka armar och ben för att kunna rida och kontrollera sin häst. En uppfattning som de som rider klassisk ridning inte helt delar.... :-)
behövde lära meniga soldater att rida hjälpligt & förhoppningsvis klara sig med livhanken i behåll i strid. (Under tidigt 1900-tal fick dock arméns officerare utbildning i den franska klassiska ridningens system).
Det var då (under ovanstående period) idén att jämföra hästen med en ångmaskin dök upp. Man sa att ångmaskinen (dvs hästen) får kraft av ryttarens skänklar. Ryttarens hand tar emot och dirigerar denna kraft. Skänkel och hand används alltså samtidigt. Detta var ett koncept som var i princip helt okänt i tidigare ridning. Eftersom skänkeln gasar och handen bromsar finns det risk att detta ridsätt skapar spänningar (och ibland förvirring pga motstridiga hjälper) hos såväl ryttare som häst. I en krigssituation är dock inte detta något problem och det var för det ändamålet som denna typ av system togs fram och där var det ett ändamålsenligt system (av andra skäl än rent ridtekniska). Som ryttare finns ofta en uppfattning om att man måste ha starka armar och ben för att kunna rida och kontrollera sin häst. En uppfattning som de som rider klassisk ridning inte helt delar.... :-)
På senare år (sedan sent 1980-tal) har även ridningen förändrats genom att tävlingsridningen (och de tekniker som där vunnit prisrosetter) fått allt mer genomslag. Hästar som rids "runda och djupa" med nosen mer eller mindre bakom lodplanet fanns nästan inte tidigare, men har sedan 2000-talet blivit allt vanligare syn på våra ridbanor - såväl inom som utanför tävlingsarenorna.... Rollkur och LDR (low, deep and round eller som en del kallar det "lightly disqused rollkur") är uttryck som dykt upp på senare år.
Den klassiska franska ridningen hämtar sina principer från framför allt 1600- och 1700-talet. Här är tygeln den primära hjälpen - inte skänkeln.
”Handen bör alltid verka först, och benen följa dess rörelse; ty det är en hufvudregel vid all så väl naturlig som konstmässig gång, att hästens hufvud och bogar komma först.” F. R. de la Guérinière, ur Ridkonsten (1733)
Tre tygelhjälper är nyckeln till alla rörelser du vill göra (direkt, indirekt och halvhalt) eftersom de direkt påverkar hästens balans. Säte och skänklar används naturligtvis men mera på ett kompletterande och indirekt sätt än i den traditionella ridningen.
Den klassiska franska ridningen hämtar sina principer från framför allt 1600- och 1700-talet. Här är tygeln den primära hjälpen - inte skänkeln.
”Handen bör alltid verka först, och benen följa dess rörelse; ty det är en hufvudregel vid all så väl naturlig som konstmässig gång, att hästens hufvud och bogar komma först.” F. R. de la Guérinière, ur Ridkonsten (1733)
Tre tygelhjälper är nyckeln till alla rörelser du vill göra (direkt, indirekt och halvhalt) eftersom de direkt påverkar hästens balans. Säte och skänklar används naturligtvis men mera på ett kompletterande och indirekt sätt än i den traditionella ridningen.
Ryttaren strävar efter att i första hand kommunicera med hästens hjärna - inte kontrollera hästens kropp. Hästen är den som är bäst lämpad för att kontrollera hästens kropp. Ryttarens uppgift är att ge hästen bästa möjliga kroppsliga position (för att kunna utföra uppgiften) och sedan "hålla sig ur vägen". För att detta skall fungera optimalt måste ryttaren behärska sin egen kropp! Viktiga ledord inom den klassiska ridningen är därför avspänning, följsamhet och lösgjordhet (hos ryttaren) i ländrygg, höft, knä och fotled.
Klassisk ridning handlar framför allt om skolning av ryttaren! Att hästen blir skolad, följsam, trevlig att ha att göra med och rolig att rida är en bonus! Utbildningen av hästen (och ryttaren) startar redan med hanteringen av hästen från marken. Därför är arbete vid hand en viktig del i klassisk ridning - såväl hästhantering som arbete med hästen i träns/kandar och ryttaren på marken.
En kort sammanfattning av fransk klassisk ridning
- Sitsträning (en följsam sits är A och O)
- Lätthet för hjälperna - hand och skänkel (lätthet är såväl en förutsättning som ett slutmål)
- En hjälp i taget ("hand utan skänkel, skänkel utan hand" - alltså inte skänkel o hand samtidigt)
- Kommunikation med hästen
- Lugn - utan att hästen är lugn kan man inte få någon kommunikation
- Enkel utrustning (endast enkelt tränsbett till dess häst o ryttare är ordentligt skolade) och ofta utan nosgrimma
- Inga hjälptyglar!
- Flexions (en serie övningar där man skolar dels hästens mun = förhållandet till bettet, dels används böjning av hästens hals som ett sätt att göra hästen följsam) dessa kan man göra främst från marken men i viss mån även uppsuttet
- Ryttarens hand är den primära (första, viktigaste) hjälpen - skänklar och säte endast understödjer handen
- En annan vikt läggs vid hästens balans jämfört med den traditionella ridningen. I den klassisk ridningen använder man hästens hals/huvud som "balansstång"
Men, sammanfattningsvis - den "vanliga" ridningen & den klassiska ridningen har samma mål - dvs en självbärig häst som går för små, lätta hjälper - vägen dit är dock till viss del lite annorlunda!
Klassisk ridning handlar framför allt om skolning av ryttaren! Att hästen blir skolad, följsam, trevlig att ha att göra med och rolig att rida är en bonus! Utbildningen av hästen (och ryttaren) startar redan med hanteringen av hästen från marken. Därför är arbete vid hand en viktig del i klassisk ridning - såväl hästhantering som arbete med hästen i träns/kandar och ryttaren på marken.
En kort sammanfattning av fransk klassisk ridning
- Sitsträning (en följsam sits är A och O)
- Lätthet för hjälperna - hand och skänkel (lätthet är såväl en förutsättning som ett slutmål)
- En hjälp i taget ("hand utan skänkel, skänkel utan hand" - alltså inte skänkel o hand samtidigt)
- Kommunikation med hästen
- Lugn - utan att hästen är lugn kan man inte få någon kommunikation
- Enkel utrustning (endast enkelt tränsbett till dess häst o ryttare är ordentligt skolade) och ofta utan nosgrimma
- Inga hjälptyglar!
- Flexions (en serie övningar där man skolar dels hästens mun = förhållandet till bettet, dels används böjning av hästens hals som ett sätt att göra hästen följsam) dessa kan man göra främst från marken men i viss mån även uppsuttet
- Ryttarens hand är den primära (första, viktigaste) hjälpen - skänklar och säte endast understödjer handen
- En annan vikt läggs vid hästens balans jämfört med den traditionella ridningen. I den klassisk ridningen använder man hästens hals/huvud som "balansstång"
Men, sammanfattningsvis - den "vanliga" ridningen & den klassiska ridningen har samma mål - dvs en självbärig häst som går för små, lätta hjälper - vägen dit är dock till viss del lite annorlunda!
De största skillnaderna mellan de två ridfilosofierna (hur de utövas idag) är enligt mig:
- I den "vanliga ridningen" (kommer att kalla den Trad hädanefter) använder man inte konceptet balans på samma sätt, man använder sig inte av hästens position (hållning) alls på samma sätt
- det finns ingen systematisk utbildning av hästens mun o ryttarens hand (via arbete från marken) som det görs i den klassiska ridningen
- fokus på skänklar o säte är i Trad mera i fokus än handen. Det har lika stor betydelse i den klassiska ridningen men där anser man att utbildningen av handen måste gå först eftersom en dåligt utbildad hand förstör så mycket i ridningen och för hästen.
- alla former av "stjälptyglar" är ett i princip absolut "no, NO" inom den klassiska ridningen
- alla former av "stjälptyglar" är ett i princip absolut "no, NO" inom den klassiska ridningen
- man ser olika på skänklarnas roll i de olika systemen. I Trad ser man själva trycket av skänkeln som signalen framåt. I klassiska är trycket bara "hallå!", medan lossandet av skänkeln är själva "gå-signalen". Man använder överhuvudtaget skänklarna på ett betydligt mindre fysiskt sätt än inom Trad. Istället mer liknande westernridningens tanke om att "öppna o stänga dörrar".
- synen på framåtbjudning och problemlösning skiljer sig även åt. I Trad använder man oftast mera ridning framåt som lösning på det flesta problem. Man rider framåt, "genom" problemen för att öka bakbensaktiviteten och därigenom förbättra balans och samtidigt lösa de problem man upplever. I den klassiska ridningen anser man istället att man först måste ge hästen en position, där den i balans själv KAN lösa ev problem. I det läget kan det vara kontraproduktivt att öka ridningen framåt. Rider framåt (i form av hastighet) gör man först när hästen ÄR i balans. Framåtbjudning har enligt den skolan inget med fart/hastighet att göra.
- även synen på bakbensaktivitet och dess betydelse skiljer sig åt. Inom Trad är det skänkeln och ridning/drivningen framåt som skapar bakbensaktiviteten. I den klassiska ridningen är det i första hand förändringen av hästens position. Hästen lägger mera vikt o vinklar sina bakben genom förändring av positionen på hals o huvud (som fungerar som en balansstång).
- I den klassiska ridningen driver man inte med sätet på det sätt som är vanligt inom trad - istället försöker man i sin sits vara så neutral som möjligt, vill man påverka hästen med sitsen så gör man det via rotation och position mer än fysiskt drivande.
- synen på vad "kontakt" är skiljer sig även åt. I trad ridning accepterar man ofta en starkare kontakt enligt devisen "kontakten lättar när hästen blir starkare", samma tanke finns där om hästen hamnar bakom lod. Man har tron att det rättar till sig när hästen blir starkare. I den klassiska ridningen anser man istället att kontakten aldrig ska tillåtas bli stark eller att hästen ska gå bakom lod. Därför adresseras detta omedelbart om det skulle hända. Lätthet och form är inte bara slutmålet utan även förutsättningen.
- min upplevelse är att man inom den klassiska ridningen tar mer hänsyn till hästens natur så tillvida att hästen ges mera möjlighet att uttrycka sig. Att man som ryttare faktiskt försöker ha en dialog/kommunikation med hästen, inte en monolog...
Sammanfattningsvis finns det några deviser som jag tycker beskriver filosofierna (har använt engelska uttryck för att jag tycker de är lättare att kort sammanfatta): i den Trad ridningen är "make him do" en av grundprinciperna, dvs om man stöter på problem så förstärker man hjälpgivningen för att lösa problemen, i den klassiska ridningen är istället devisen "why?" dvs man felsöker (framför allt sin egen kropp/hjälpgivning) för att komma till orsaken varför problemen uppstår - är det något jag som ryttare gör/gjort, är hästen i en position som gör det svårt för hästen att utföra det man vill, osv? Där blir ofta resultatet av frågan "varför" en korrigering av ryttarens position/hjälpgivning o hästens position och en ännu lättare hjälpgivning, inte en starkare...
Kända namn som representerar den klassiska ridningen är Craig Stevens (tack vare honom kom jag i kontakt med denna ridfilosofi 1999) och Philippe Karl "School of legerete".
ps. Ovanstående är MINA uppfattningar och tolkningar av skillnaderna mellan de olika filosofierna efter mina dryga 45 år inom ridsporten och med långvarig erfarenhet av bägge systemen. Det finns med all säkerhet andra med helt annorlunda uppfattningar... :-)
Nedan text från Wikipedia om:
- min upplevelse är att man inom den klassiska ridningen tar mer hänsyn till hästens natur så tillvida att hästen ges mera möjlighet att uttrycka sig. Att man som ryttare faktiskt försöker ha en dialog/kommunikation med hästen, inte en monolog...
Sammanfattningsvis finns det några deviser som jag tycker beskriver filosofierna (har använt engelska uttryck för att jag tycker de är lättare att kort sammanfatta): i den Trad ridningen är "make him do" en av grundprinciperna, dvs om man stöter på problem så förstärker man hjälpgivningen för att lösa problemen, i den klassiska ridningen är istället devisen "why?" dvs man felsöker (framför allt sin egen kropp/hjälpgivning) för att komma till orsaken varför problemen uppstår - är det något jag som ryttare gör/gjort, är hästen i en position som gör det svårt för hästen att utföra det man vill, osv? Där blir ofta resultatet av frågan "varför" en korrigering av ryttarens position/hjälpgivning o hästens position och en ännu lättare hjälpgivning, inte en starkare...
Kända namn som representerar den klassiska ridningen är Craig Stevens (tack vare honom kom jag i kontakt med denna ridfilosofi 1999) och Philippe Karl "School of legerete".
ps. Ovanstående är MINA uppfattningar och tolkningar av skillnaderna mellan de olika filosofierna efter mina dryga 45 år inom ridsporten och med långvarig erfarenhet av bägge systemen. Det finns med all säkerhet andra med helt annorlunda uppfattningar... :-)
Nedan text från Wikipedia om:
François Robichon de la Guérinière, född 1688, död 1751, var Ludvig XV:s beridare och hovstallmästare samt chef för den kungliga manegen i Tuilerierna iFrankrike från 1730 till 1751.
De la Guérinière publicerade 1733 sin bok École de Cavalerie som anses vara den ridlära som haft störst inflytande på den klassiska ridning som fortfarande praktiseras i Europa.
De la Guérinière brukar kallas "den klassiska ridkonstens fader" eftersom han förfinade och utvecklade ridkonstens principer. I sin bok definierade han bland annat den djupa och balanserade sitsen som i allt väsentligt står sig än i dag såväl för skolritt som för vanlig uteridning. De la Guérinière utvecklade ridkonsten till en hel vetenskap och menade att "utan teori är all praktik meningslös". Han utarbetade övningsprogram för att öka hästens smidighet och balans. Hans målsättning att genom systematisk utbildning skapa en ridhäst som var lugn, genomarbetad och lydig med angenäma rörelser och bekväm att rida gäller fortfarande. Teorierna i hans bok ligger till grund för verksamheten vid såväl den Spanska ridskolan i Wien som vid Frankrikes berömda ridskola Cadre Noir i Saumur.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar