Dokumentären om Buck

Har precis läst en bekants blogg och hennes reaktion på ovanstående. Inlägget heter "Provocerad".



Måste bara kommentera Tess inlägg med mina egna reflektioner. Jag håller oxå med om att det sätt att lägga en lasso om hästens bakben för att kontrollera den är minst sagt diskuterbart (vilket jag oxå skrev i mitt tidigare inlägg om denna dokumentär). Jag tycker oxå att den "quick-fix-mentalitet" som verkar finnas på hans clinics där man väldigt snabbt går från oriden/ohanterbar "vildhäst" (eftersom det verkar som om många som är på hans clinics är sådana som kommer med diverse problemhästar) inte är något att direkt rekommendera. Framför allt inte för vem som helst. MEN, vad man måste tänka på här är att denne Buck kommer från en helt annan "hästkultur" än vad vi i Sverige gör. Och det är ingen ursäkt, jag vet, men det kan dock vara en förklaring till varför han jobbar som han gör....

Scenerna med hingsten som anföll var väldigt starka (och obehagliga) och jag kan hålla med om att hästen i rätt hög utsträckning blev provocerad - MEN jag tycker oxå att Buck nog sammanfattade det hela bra när han pratade med ägaren. Jag tror nämligen inte att denna häst var ett isolerat problem utan ett symptom på större problem i hennes liv, som hon mkt riktigt instämde i. För, först och främst - varför i hela fridens namn hade hon 18 (!) hingstar för??? Kan inte tänka mig något rationellt skäl för detta. Just denna anfallande hingst var ju dubbelt tragisk eftersom han antagligen fick betala med sitt liv för hennes.... (ja, vad det nu var?) Jag uppfattade dessutom inte att Buck menade att alla hingstar skulle vara "köttätande tigrar". Vad jag hörde honom säga var att "Kelly var så nära ett rovdjur som en häst kan bli" och att de flesta människor varken behöver eller ska ha en hingst. Att sätta ett lassorep runt hans bakben var nog just i det läget det säkraste man kunde göra för att överhuvudtaget kunna hantera denna häst. Tyvärr så är det ofta så att har det gått så här långt fel med en häst som det gjort med Kelly är oftast det enda säkra att avliva! En häst som upptäckt vem som egentligen bestämmer är en farlig häst, pga sin storlek, styrka o snabbhet - en människa har inte en chans om hästen verkligen går in för att skada!

Detta med att ha hingst är förövrigt något som jag tycker alla som skaffar sig häst skall ta sig en (eller två :-) ordentliga funderare på varför man gör??? Hingstar kan vara hur trevliga som helst (om de är ordentligt hanterade/skolade) - har själv haft en hingst i stallet rätt många år och han var en riktig gentleman och hur lätthanterlig som helst (tack vare tidigare ägare), har även haft unghingstar - MEN VARFÖR SKALL MAN HA EN HINGST??? Det är ytterst få hästar som är lämpliga som avelsmaterial och för det andra - finns det ston att betäcka varje år som motiverar att man har kvar hästen som hingst?

Kan det finnas andra skäl till att man vill ha en hingst? I den frågan bör man nog rannsaka sig själv ordentligt - för trots allt finns det många olägenheter med hingstar som man slipper med valacker och ston. Inte minst för hingsten själv eftersom de flesta hingstar får gå utan sällskap i hagen.

Varför jag skriver detta är för att jag upplever att det blivit allt vanligare att hästägare skaffar hingstar (kom mkt med de iberiska importerna, där man av tradition verkar behålla det mesta som hingst, även om det inte är avelsmaterial - men det finns även inom andra raser). Många gånger blir dessa hingstar problem för sina ägare - man tappar kontrollen (oavsett om man vill erkänna det eller ej) och hästägandet blir ett problem. (Och Tess, om du läser detta - ta det inte personligt - det lilla jag hann se av dig o Jubileo - du verkade inte ha hanteringsproblem med honom, långt ifrån! Men jag har sett andra hästägare där så har varit fallet.)

Till slut tillbaka till dokumentären med Buck - jag vidhåller fortfarande att det fanns mycket bra i den dokumentären, speciellt hans sätt att rida. Otroligt mjukt, små lätta hjälper och en kommunikation mellan häst o ryttare som man sällan ser - oavsett disciplin inom ridsporten.

Det finns alltid (när det gäller denna film som hästhantering/ridning/träningsmetoder rent allmänt) olika sätt att reagera på det man ser - vi ser på allt genom "färgad lins". Dvs ett filter där tidigare erfarenheter, åsikter och syn på tillvaron inkl hästar färgar det vi ser. Där en person ser något väldigt positivt kan en annan person se raka motsatsen och alla schatteringar däremellan.... Det finns t.ex tränare/träningsmetoder som jag aldrig i livet skulle vara intresserade av att följa/gå kurs för osv men som kanske en del andra höjer till skyarna...

Ibland kan man bara "enas om att vara oense" :-)