Brinntid...

Senaste tiden så har det cirkulerat en hel del artiklar om utbrändhet/utmattningssyndrom på facebook och "nätet". Många, t.ex nedanstående mycket bra skrivna och beskrivande!

Intressant artikel -"Ingen tackar dig när du blir sjukskriven"

Jag känner igen mig i allt hon skriver om eftersom jag 2002 hamnade i just den situation hon beskriver. Jag kan också intyga att det går att köra på "maxfart" i väldigt många år innan kroppen till slut skriker NEJ...

Jag har sedan 20 års ålder varit egenföretagare (jordbrukare, först med mjölkkor och numera med hästar). Jag har dessutom nästan hela tiden haft mer än ett jobb, som mest tre jobb samtidigt! Då jobbade jag i lagården med korna, som servitris halvtid och som ridlärare 3-4 kvällar/vecka.... Andra perioder har jag haft 50-100% tjänst utanför gården men samtidigt drivit ridskola med lektioner 4 kvällar per vecka. Visserligen med en hel del hjälp på hemmaplan men jag var under dessa år ALDRIG ledig - jag gick istället från jobb till jobb... Detta pågick som intensivast i åtminstone 15 år.

Varför i hela världen kan man fråga sig??? Ja, idag undrar väl även jag det och det finns inget enkelt svar på det. Egna ambitioner/höga krav, ekonomi, "gammal vana" är några av svaren men en sak är säker - ingen tvingade mig till det! Annat än jag själv...

När jag till slut "gick i väggen" fick jag klassiska symptom som hjärtklappning, svårigheter att sova, hjärnan kändes bokstavligt talat som om den kokade, INGET korttidsminne - kunde inte hålla en tanke i huvudet ens i 10 sekunder - köpte t.o.m en diktafon så jag skulle kunna prata in det jag för ögonblicket kom på - gjorde jag inte det var det glömt 10 sekunder senare. Hur sjukt är inte det? Kände mig heller aldrig någonsin utvilad. Slutade även helt (åtminstone upplevde jag det så) att drömma under denna period.

Vid den akuta "utbrändheten" - eller som jag själv brukar beskriva det "jag var inte utbränd men kraftigt vidbränd" "löste" jag situationen genom att säga till min chef "nu måste jag vara ledig ett halvår" (jag hade massor med övertidstimmar, också typiskt mitt sätt att vara/jobba, så jag kunde vara kompledig i fem månader. Utöver det tog jag en månads tjänstledig.) Eftersom jag fortfarande hade ridskolan igång så jobbade jag dock hemma på gården med ridskolan.

Själv tror jag att om jag inte gjort denna paus som det ändå blev hade det inte dröjt många dagar/veckor innan jag hamnat på sjukhus i en regelrätt kollaps... Jag drog i alla fall i handbromsen någotsånär i tid (även om jag i backspegeln kan tänka "vad i h-vete höll jag på med i alla dessa år - och för vad?")

Efter 6 månader gick jag så tillbaka till det externa jobbet. Inte utan problem men det fungerade...

Vad jag inte insåg då - utan det är något som tagit mig flera år att inse - är det som även beskrivs i artikeln ovan - jag kommer aldrig någonsin att bli den jag var innan min utbrändhet. Förmågan att hålla tusen bollar i luften utan problem, den enorma stresståligheten (som jag tidigare inte alls mådde dåligt av utan istället upplevde som positiv), allt jag hann med, kreativiteten osv har jag inte kvar en bråkdel av. Jag känner därför igen vart enda ord som skrivs i ovanstående artikel.

I våras tog jag ett nytt steg i mitt liv - efter många års funderande (och långsam avveckling) beslutade jag mig för att upphöra med terminsridningen kvällstid. Detta av flera skäl men framför allt för att det kändes dags att ta ett nytt spår i livet. Jag har fortfarande kvar några hästar (och kommer nog att ha det även framöver) och viss verksamhet men inte i samma omfattning som tidigare.

Frågan är nu istället - vad skall jag göra nu? Och svaret är än så länge "har ingen aning!" Har ingen direkt akut panik att besluta mig heller utan avser att tänka/känna mig för ett tag framöver. Skall försöka vara snäll med mig själv :-)