"Varning" - detta är ett LÅNGT blogginlägg - hoppas du orkar läsa! :-)
Ovanstående rubrik är verkligen sann - man formas och påverkas (t.o.m nog i mycket större utsträckning än man vill tro) av den miljö och de personer man umgås med... Man blir väldigt ofta obekväm och kan till och med hamna i en försvarsposition om man konfronteras med något som ligger utanför ens referensram - tänka "utanför boxen" är inte lätt, det är mycket lättare att stanna kvar inne i boxen. :-)
Som jag tidigare, vid upprepade tillfällen och i olika sammanhang framfört - enligt min uppfattning behöver vi inom ridsporten på allvar diskutera etiska frågeställningar kring hur vi tränar våra hästar. Allt fler är kritiska kring vad som blivit norm och i stort sett vid varje stor tävling - nu senast OS men också vid Falsterbotävlingarna i somras - blir det (negativa)rubriker kring vilken ridning som förekommit. Ridsporten har ett allvarligt problem med sitt varumärke...
Men - det är väl som Mats-Åke Bergström (lokal konstnär och djurvän) skrev i Piteå-tidningen nyss - han citerade Alexander Dumas d.y. som sa "Diskutera aldrig. Du omvänder ingen. Åsikter är som spikar, ju hårdare du hamrar på dem desto hårdare sitter de." Mats-Åke skrev också (jag har dock ändrat till ridsport istället för gåsjakt som han skrev om) "Det vi idag diskuterar på tidningssidor, på facebook och i andra forum om ridningens etik och moral faller som vanligt snart i glömska och, som i det här fallet, den moderna ridningen kan fortsätta som ingen hänt. Och ingen bryr sig!" Detta ter sig trist eftersom man verkligen skulle önska att det kunde föras seriösa etiska/moraliska diskussioner inom hästvärlden.
Jag är lite envis av min natur så jag kan bara inte låta bli att försöka (i olika sammanhang) föra upp
ovanstående på agendan men det är inte ovanligt att man möts av svar som "varför skall man haka upp sig på det som är negativt", "det är väl inget fel på ridningen!", "varför gå till personangrepp, det är ju så trevliga människor", "varför tar man hela tiden upp detta?!", "det är professionella ryttare, de vet vad de gör och de vinner ju" osv...
Först av allt vill jag då svara - det är INTE fråga om att gå till personangrepp - personligen tycker jag inte att det ens handlar om VEM som gör dessa saker (även om tyvärr några personer ständigt
återkommer eftersom de rider som de gör) utan det handlar om VAD man gör och vad som blivit norm. Det handlar om ett systemfel! För det andra handlar det om vår värdegrund och vision inom ridsporten (SvRF) - fina ord som borde vara värda mer än pappret de är skrivna på...
SvRFs ledstjärnor som gäller hästen:
* Jag hanterar hästen på ett sätt som jag kan stå för och som jag är stolt över inför omvärlden
* Jag behandlar alla hästar med respekt
* Jag ser till att hästen finns i en trygg- och säker miljö och jag reagerar om den far illa
* Jag tränar & tävlar i samspel med hästen & kräver inte mer än vad vi har förutsättningar att klara av
* Jag ansvarar själv för att öka min kunskap och kompetens om hästen
Code of Conducts tre första punkter:
1. Inom all hästsport är omsorgen om och omvårdnaden av hästen av yttersta vikt.
2. Hästens välbefinnande skall alltid komma i första hand, före krav från uppfödare, tränare, ryttare, ägare, hästhandlare, organisatör, sponsorer, media och funktionärer.
3. Hästens hälsa och välfärd måste garanteras vid all hantering av hästens väl som vid all veterinär behandling.
Ovanstående är för mig personligen viktiga punkter men jag upphör aldrig förvånas över hur olika vi ser på saker även om vi SER samma saker... Nyss fick jag dock en riktig aha-upplevelse då jag läste Lena Danius studie i Didaktik "Individens kunskapskonstruktion och kulturens ramverk - En studie om kunskapens innehåll att rida hästar".
Vad har nu detta med inledningen av mitt blogginlägg att göra?? Ja, för att förenkla det hela en del så handlar Lenas uppsats om vi alla lever i en värld där kunskap (inte bara om hästar) aktivt konstrueras av individen och att denna konstruktion sker inom det ramverk, den tankestil, som den rådande kulturen definierar... Kunskap kan ses som knuten till argumentation och handling i social kontext. Kunskap är alltid relaterad till ett visst syfte då kunskap hjälper en individ att agera på ett sätt som motsvarar förväntningarna i en viss social praktik. Kunskap bär med sig moraliska och politiska värderingar som tjänar ett visst intresse och syfte. Sådana underliggande moraliska och politiska värderingar samt syften är ofta inte synliga för medlemmarna själva inom en viss kultur.
"Kulturer är meningsbärande. Medlemmar av samma kultur delar sätt att se på och vara i världen, inte minst det som är underförstått och för-givet-taget... Man kan säga att medlemmar av samma kultur handlar i enlighet med samma regler. Denna "kulturella grammatik" är ofta inte reflekterade utan för-givet-tagna." (Carlgren 1997:17) Detta underförstådda och för-givet-tagna benämner Fleck (1997) för tankestil. En tankestil är det som ramar in och styr, ofta omedvetet, det val av synvinkel individen gör. När vi erfar omvärlden menar Fleck (1997) att vi inte gör det som objektiva observatörer utan utifrån inskolad erfarenhet. Detta gör att vi ser det vi förväntar oss att se. Inom varje tankestil finns det etablerade föreställningar om vad som är rätt och fel, sant eller falskt. Både vad som ses som relevanta frågor, och vad som bedöms som rätt eller fel svar påverkas alltså av tankestilen.. Den förutsättningslösa observationen är en psykologisk orimlighet - observationerna styrs av den tankestil som individen är inskolad i... Det finns visserligen en objektiv verklighet men vi kan endast förstå denna verklighet utifrån den kunskap vi själva konstruerat om denna verklighet.
Vill du läsa mer (eller hela) Lenas uppsats så hittar du den här! Den handlar om hennes jämförelse mellan olika tankestilar via tre olika ridhandböcker (Svenska översättningen av Ridhandboken del 1, Ehrengranaths "Ridläran eller Ridskolan" och "Ridkonsten" av de la Guérinière) från tre olika århundranden (2003, 1836 samt 1731/1828). Den är helt klart läsvärd tycker jag om man är intresserad om varför saker är som de är :-)
Nu åter till min inledande frågeställning och önskan - varför kan vi inte diskutera etiska frågeställningar på allvar inom ridsporten? Ja, när man läst om olika tankestilar och hur de fungerar så förstår man att första kriteriet måste vara att man någonstans kommer till slutsatsen att allt inte är så bra som det kan vara. För upplever man inte att det finns något problem - varför fixa något som inte är trasigt? Problemet idag blir dock att människor uppenbarligen har olika tankestilar - vissa ser problem - andra inte... Man kanske inte heller VILL se några problem - det är ju mkt enklare att låtsas som ingen kritik finns. Så länge man inte adresserar problemen så finns de inte, eller?!
Men - det är väl som Mats-Åke Bergström (lokal konstnär och djurvän) skrev i Piteå-tidningen nyss - han citerade Alexander Dumas d.y. som sa "Diskutera aldrig. Du omvänder ingen. Åsikter är som spikar, ju hårdare du hamrar på dem desto hårdare sitter de." Mats-Åke skrev också (jag har dock ändrat till ridsport istället för gåsjakt som han skrev om) "Det vi idag diskuterar på tidningssidor, på facebook och i andra forum om ridningens etik och moral faller som vanligt snart i glömska och, som i det här fallet, den moderna ridningen kan fortsätta som ingen hänt. Och ingen bryr sig!" Detta ter sig trist eftersom man verkligen skulle önska att det kunde föras seriösa etiska/moraliska diskussioner inom hästvärlden.
Jag är lite envis av min natur så jag kan bara inte låta bli att försöka (i olika sammanhang) föra upp
ovanstående på agendan men det är inte ovanligt att man möts av svar som "varför skall man haka upp sig på det som är negativt", "det är väl inget fel på ridningen!", "varför gå till personangrepp, det är ju så trevliga människor", "varför tar man hela tiden upp detta?!", "det är professionella ryttare, de vet vad de gör och de vinner ju" osv...
Först av allt vill jag då svara - det är INTE fråga om att gå till personangrepp - personligen tycker jag inte att det ens handlar om VEM som gör dessa saker (även om tyvärr några personer ständigt
återkommer eftersom de rider som de gör) utan det handlar om VAD man gör och vad som blivit norm. Det handlar om ett systemfel! För det andra handlar det om vår värdegrund och vision inom ridsporten (SvRF) - fina ord som borde vara värda mer än pappret de är skrivna på...
SvRFs ledstjärnor som gäller hästen:
* Jag hanterar hästen på ett sätt som jag kan stå för och som jag är stolt över inför omvärlden
* Jag behandlar alla hästar med respekt
* Jag ser till att hästen finns i en trygg- och säker miljö och jag reagerar om den far illa
* Jag tränar & tävlar i samspel med hästen & kräver inte mer än vad vi har förutsättningar att klara av
* Jag ansvarar själv för att öka min kunskap och kompetens om hästen
Code of Conducts tre första punkter:
1. Inom all hästsport är omsorgen om och omvårdnaden av hästen av yttersta vikt.
2. Hästens välbefinnande skall alltid komma i första hand, före krav från uppfödare, tränare, ryttare, ägare, hästhandlare, organisatör, sponsorer, media och funktionärer.
3. Hästens hälsa och välfärd måste garanteras vid all hantering av hästens väl som vid all veterinär behandling.
Ovanstående är för mig personligen viktiga punkter men jag upphör aldrig förvånas över hur olika vi ser på saker även om vi SER samma saker... Nyss fick jag dock en riktig aha-upplevelse då jag läste Lena Danius studie i Didaktik "Individens kunskapskonstruktion och kulturens ramverk - En studie om kunskapens innehåll att rida hästar".
Vad har nu detta med inledningen av mitt blogginlägg att göra?? Ja, för att förenkla det hela en del så handlar Lenas uppsats om vi alla lever i en värld där kunskap (inte bara om hästar) aktivt konstrueras av individen och att denna konstruktion sker inom det ramverk, den tankestil, som den rådande kulturen definierar... Kunskap kan ses som knuten till argumentation och handling i social kontext. Kunskap är alltid relaterad till ett visst syfte då kunskap hjälper en individ att agera på ett sätt som motsvarar förväntningarna i en viss social praktik. Kunskap bär med sig moraliska och politiska värderingar som tjänar ett visst intresse och syfte. Sådana underliggande moraliska och politiska värderingar samt syften är ofta inte synliga för medlemmarna själva inom en viss kultur.
"Kulturer är meningsbärande. Medlemmar av samma kultur delar sätt att se på och vara i världen, inte minst det som är underförstått och för-givet-taget... Man kan säga att medlemmar av samma kultur handlar i enlighet med samma regler. Denna "kulturella grammatik" är ofta inte reflekterade utan för-givet-tagna." (Carlgren 1997:17) Detta underförstådda och för-givet-tagna benämner Fleck (1997) för tankestil. En tankestil är det som ramar in och styr, ofta omedvetet, det val av synvinkel individen gör. När vi erfar omvärlden menar Fleck (1997) att vi inte gör det som objektiva observatörer utan utifrån inskolad erfarenhet. Detta gör att vi ser det vi förväntar oss att se. Inom varje tankestil finns det etablerade föreställningar om vad som är rätt och fel, sant eller falskt. Både vad som ses som relevanta frågor, och vad som bedöms som rätt eller fel svar påverkas alltså av tankestilen.. Den förutsättningslösa observationen är en psykologisk orimlighet - observationerna styrs av den tankestil som individen är inskolad i... Det finns visserligen en objektiv verklighet men vi kan endast förstå denna verklighet utifrån den kunskap vi själva konstruerat om denna verklighet.
Vill du läsa mer (eller hela) Lenas uppsats så hittar du den här! Den handlar om hennes jämförelse mellan olika tankestilar via tre olika ridhandböcker (Svenska översättningen av Ridhandboken del 1, Ehrengranaths "Ridläran eller Ridskolan" och "Ridkonsten" av de la Guérinière) från tre olika århundranden (2003, 1836 samt 1731/1828). Den är helt klart läsvärd tycker jag om man är intresserad om varför saker är som de är :-)
Nu åter till min inledande frågeställning och önskan - varför kan vi inte diskutera etiska frågeställningar på allvar inom ridsporten? Ja, när man läst om olika tankestilar och hur de fungerar så förstår man att första kriteriet måste vara att man någonstans kommer till slutsatsen att allt inte är så bra som det kan vara. För upplever man inte att det finns något problem - varför fixa något som inte är trasigt? Problemet idag blir dock att människor uppenbarligen har olika tankestilar - vissa ser problem - andra inte... Man kanske inte heller VILL se några problem - det är ju mkt enklare att låtsas som ingen kritik finns. Så länge man inte adresserar problemen så finns de inte, eller?!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar