Nedanstående blogginlägg började jag skriva för flera år sedan - det har sen varit "på vänt" och jag har ibland återkommit till det för att skriva/ändra lite. I veckan fick jag så några videos från en ridlektion sänt till mig - från en av landets ridskolor (med ett flertal Level 1, 2 och 3 utbildade ridlärare). De filmerna fick mig att återigen titta igenom detta inlägg eftersom det tyvärr inte var särskilt positiva bilder dessa videos visade (och inte heller några unika undantag). De bekräftade tyvärr istället min uppfattning.
.........
Finns det egentligen något SVENSKT ridsystem? Har vi något system på våra ridskolor som säkerställer att våra ridelever får en god grund?
Själv är jag lite tveksam om det verkligen är så... I SvRFs dokument "Framtidens Ridskola" står det bl.a att "Den svenska ridskolan skall vara världsledande vad gäller att förmedla kunskap, social gemenskap och ett livslångt intresse för hästar och ridning."
Det står även att "Ridskolan skall ge god grundutbildning". Gör vi det ??? (och då menar jag ridskolor generellt i hela landet). Är inte helt övertygad om det...
Det vore väldigt intressant att diskutera hur utfallet på våra ridskolor faktiskt är? Dvs hur pass bra blir ”snittprodukten” – alltså den genomsnittliga ryttaren? Alla system kan få fram enstaka ”superryttare” som skulle blivit bra alldeles oavsett inom vilket system de rider. Frågan är istället hur bra blir den ”genomsnittliga” ryttaren (eller t.o.m hur bra blir den MINST naturligt begåvade ryttaren)???
Min upplevelse är tyvärr att den genomsnittliga ryttaren inte blir särskilt bra - dessutom tror jag
många slutar innan de utvecklats så långt de skulle kunna, många gånger kanske pga att de inte längre känner att de utvecklas?
När jag tänker tillbaka på min egen instruktörsutbildning (RIK 1 och 2 på 80/90-talet) så fanns det i princip inget regelrätt system som lärdes ut med ett undantag. Min hopplärare, Per Fresk, som jag hade på bägge kurserna hade ett väldigt uttänkt och tydligt system - såväl för ryttarna som hästarna. Pelle var influerad av bl.a George Morris (som ju på senare ord hamnat ute i kyla pga anklagelser för övergrepp - detta är ju fruktansvärt och förkastligt men det förtar inte betydelsen av hans system för ryttare och hästar). Det systemet för hoppning har jag än i dag användning av på mina lektioner. Däremot i dressyren och när det gällde pedagogik/metodik fanns mycket övrigt att önska - i princip gick det ut på att lära sig vissa "ramsor" utantill när det gäller rörelser. Vet inte riktigt hur utbildningen idag går till men tror inte att det grundläggande synsättet förändrats speciellt mycket - dessutom kan du idag göra ridlärarexamen på ett par dagar utan någon form av gemensam utbildning innan. Provet är visserligen ganska omfattande men frågan är om det ändå ger en bra bild av hur vederbörande fungerar som ridlärare?
Ska även tillägga att jag under min utbildning till Ridlärare Level 2, på totalt 6 månader (RIK 1 o 2) hade en (1!!!) dressyrlektion - skulle haft två, men en annan elev som hade problem fick ta över en av mina. Efter denna enda lektion fick jag ett betyg i min förmåga som ridlärare... (ett bra sådant :-) men det hindrar inte att underlaget för bedömningen/utbildningen i sig var helt undermåligt). I hoppningen hade vi inte någon egen lektion men gick däremot med läraren och hade dialog under lektioner (vilket enligt mig var betydligt bättre, trots att även detta var alldeles för lite för att vara en ridlärarutbildning). Personligen hade jag jobbat rätt många år som ridinstruktör redan innan jag gick RIK 1 (och var lite äldre) men flera av mina kurskamrater var unga och hade ytterst begränsad yrkeserfarenhet innan kursen. Den förmåga och kunskap jag har som ridlärare idag kommer oerhört lite från min ridlärarutbildning utan från mitt eget intresse och vilja till fortbildning. Jag är inte ensam om det (även om säkert till viss del utbildningen förändrats idag) och det gör att kvalitén och kunskapen hos Sveriges Ridlärare varierar STORT, från oerhört skickliga personer till sådana som egentligen nog inte borde vara ridlärare...
Som jag ser det så skulle vi kunna ta fram ett bra svenskt system liknande den franska klassiska ridningen - där grunden i systemet skulle kunna vara t.ex Ehrengranaths idéer (som på pappret anses vara svensk ridkonsts fader och är en nationell skatt som mer eller mindre glömts/valts bort) uppdaterade med aktuell forskning och övrig kunskap. Där hästhantering, arbete vid hand/longering/tömkörning och sedan ridningen skulle kunna följa en logisk utbildningsföljd där ryttarna verkligen fick med sig verktyg för att både på allvar utveckla sin egen ridning men också utbilda (egna) hästar. Detta i kombination med moderna pedagogiska metoder anser jag vore ett lyft för hästsverige.
Tror dock aldrig att det kommer att hända - för att a) de som styr i svensk ridsport anser inte att det är några problem med nuvarande "system" b) detta skulle kräva otroligt mycket arbete och pengar för att "omstarta" hela ridskolevärlden...
Problemet med att inte göra något är dock att nivån på "slutprodukten" i elever antagligen kommer att sjunka allt mer eftersom ryttare idag blir allt räddare, ofta vill ha "qvick fixes" och en chimär av att ha kommit någonstans i sin ridning. Idag är det oerhört svårt att med elever lägga ner den tid på grunder som egentligen behövs för kommer man (som elev) inte tillräckligt snabbt till galopp, hoppning och andra "roliga" saker så byter man ridskola till en där man får göra dessa saker även om balans och övrig hästkunskap inte är tillräcklig.... Det blir dessutom allt vanligare (speciellt till barn) att man köper egen häst/ponny trots att hästkunnandet/ridkunskapen är oerhört låg - såväl på föräldrar som barn. I bästa fall (!) rider man därefter någon gång då o då "träning" för en tränare som ofta bara ser till det specifika ridtillfället och inte helheten.
Kvalitén på ridskolors utbildning varierar idag enormt. Både pga olika utbildning (i värsta fall ingen alls) hos de som håller lektioner men också pga den pedagogik/metodik som används. Är i dag inte så ofta ut och tittar på ridlektioner men de gånger jag gör det ser man tyvärr ofta (de flesta) elever sitta med mer eller mindre raka armar, nedtryckta (ofta i höjd med låren), kullagda, ”stretande” händer – många ryttare kommenterande att ”hästen är stark i munnen”. (Undrar vad hästarna tycker om ryttarnas händer??? Hade nog antagligen inte varit lämpligt i tryck….) Dessutom går väldigt många ridskolehästar i vårt land inspända med olika inspänningstyglar. Ovanstående är enligt min erfarenhet OERHÖRT vanligt vid träning/lektioner.
Ridning med inspänningar kan liknas lite som att pissa i brallorna - det värmer för stunden, men i förlängningen är det definitivt ingen bra idé. Har man "lärt sig" att rida med inspänning så är i allmänhet enda chansen (när man tar bort dessa) att få det hela att "fungera" att ens hand efterliknar inspänningen. Det hela blir mer en kamp mellan häst och ryttare där absoluta fokus är på att hästen på ena eller andra sättet skall kröka på nacken… Utbildning av häst och ryttare??? Ja, inte enligt min uppfattning i alla fall.
Jag skulle verkligen önska att ett svenskt fungerande system togs fram - för HUR man gör för att
- skola en häst som inte kröker på nacken för att hjälptygeln eller handen håller den där
- gymnastisera hästen så att den uppnår hög ålder
- träna sits och balans som befrämjar ridningen
- hantera hästen på ett säkert sätt
För att ryttare och häst skall fungera tillsammans anser jag att det måste finnas ett tydligt SYSTEM i ridningen. Ett system som såväl ryttare som häst förstår och som ligger så nära hästens natur som möjligt. Jag upplever att fokuseringen har fastnat vid att hästen skall kröka på nacken hela tiden – hur man kommer dit har underordnad betydelse. Min upplevelse är att de flesta ryttare ofta har varken kunskap om inlärningsprinciper, rörelsemekanik eller enkel fysik – man förstår egentligen varken varför eller hur man åstadkommer olika saker inom ridningen – vare sig det handlar om form eller rörelser.
Min egen erfarenhet av den traditionella ridningen är tyvärr att det INTE finns något TYDLIGT system för varken ridningen eller ridpedagogiken. Min egen utbildning (Level 2 - gamla RIK 2 - på Strömsholm) lämnade tyvärr MYCKET övrigt att önska när det gällde pedagogik/metodik och även ridlära. Det förstod jag inte när jag gick min utbildning utan det har jag insett först när jag långt senare kommit i kontakt med andra ridsystem (bl.a den klassiska franska ridningen). Man kan som sagt var bara utgå från sin egen referensram... På pappret skall den svenska ridningen utgå från den tyska - med deras böcker i översättning som grund men när man ser hur ridningen i landet allmänt ser ut så verkar det dock inte som att det i fungerar i praktiken. Om inte teorin i den litteratur man har som referenslitteratur omsätts i praktiskt användning - då finns inget system värt namnet. Än värre om teorin och praktiken står i motsatsförhållande till varandra...
ATT man använder sig av ett system tycker jag är det viktigaste samt att det system man använder är HÄSTVÄNLIGT (vilket flera system definitivt inte är enligt min uppfattning - rollkur/LDR är bara ett exempel). Om det sedan är den klassiska ridningen (som jag personligen tycker är det mest logiska, med lättast hjälper och som tar mest hänsyn till hästens natur, av de system jag kommit i kontakt med - men det är MIN uppfattning) eller om det är något annat system är ganska egalt. Jag själv tycker t.ex en sådan som Reiner Klimke och fler med honom från samma generation var fantastiska ryttare och riktiga föredömen. De representerar ju en tysk stil men den är inte mindre bra för det! Det finns även fantastiska ryttare idag inom olika system - tyvärr sällan inom tävlingssporten (som har stor påverkan på all annan ridning i form av att fungera som normgivare)...
Skulle vara mycket intressant att höra andras åsikter om ovanstående - vilka tankar/idéer/upplevelser har DU som elev/ridlärare/ridledare om/av dagens ridsystem? Tycker DU att vi har en ridskola som är "världsledande" som det står i SvRFs dokument "Framtidens Ridskola"?
Själv är jag lite tveksam om det verkligen är så... I SvRFs dokument "Framtidens Ridskola" står det bl.a att "Den svenska ridskolan skall vara världsledande vad gäller att förmedla kunskap, social gemenskap och ett livslångt intresse för hästar och ridning."
Det står även att "Ridskolan skall ge god grundutbildning". Gör vi det ??? (och då menar jag ridskolor generellt i hela landet). Är inte helt övertygad om det...
Det vore väldigt intressant att diskutera hur utfallet på våra ridskolor faktiskt är? Dvs hur pass bra blir ”snittprodukten” – alltså den genomsnittliga ryttaren? Alla system kan få fram enstaka ”superryttare” som skulle blivit bra alldeles oavsett inom vilket system de rider. Frågan är istället hur bra blir den ”genomsnittliga” ryttaren (eller t.o.m hur bra blir den MINST naturligt begåvade ryttaren)???
Min upplevelse är tyvärr att den genomsnittliga ryttaren inte blir särskilt bra - dessutom tror jag
många slutar innan de utvecklats så långt de skulle kunna, många gånger kanske pga att de inte längre känner att de utvecklas?
När jag tänker tillbaka på min egen instruktörsutbildning (RIK 1 och 2 på 80/90-talet) så fanns det i princip inget regelrätt system som lärdes ut med ett undantag. Min hopplärare, Per Fresk, som jag hade på bägge kurserna hade ett väldigt uttänkt och tydligt system - såväl för ryttarna som hästarna. Pelle var influerad av bl.a George Morris (som ju på senare ord hamnat ute i kyla pga anklagelser för övergrepp - detta är ju fruktansvärt och förkastligt men det förtar inte betydelsen av hans system för ryttare och hästar). Det systemet för hoppning har jag än i dag användning av på mina lektioner. Däremot i dressyren och när det gällde pedagogik/metodik fanns mycket övrigt att önska - i princip gick det ut på att lära sig vissa "ramsor" utantill när det gäller rörelser. Vet inte riktigt hur utbildningen idag går till men tror inte att det grundläggande synsättet förändrats speciellt mycket - dessutom kan du idag göra ridlärarexamen på ett par dagar utan någon form av gemensam utbildning innan. Provet är visserligen ganska omfattande men frågan är om det ändå ger en bra bild av hur vederbörande fungerar som ridlärare?
Ska även tillägga att jag under min utbildning till Ridlärare Level 2, på totalt 6 månader (RIK 1 o 2) hade en (1!!!) dressyrlektion - skulle haft två, men en annan elev som hade problem fick ta över en av mina. Efter denna enda lektion fick jag ett betyg i min förmåga som ridlärare... (ett bra sådant :-) men det hindrar inte att underlaget för bedömningen/utbildningen i sig var helt undermåligt). I hoppningen hade vi inte någon egen lektion men gick däremot med läraren och hade dialog under lektioner (vilket enligt mig var betydligt bättre, trots att även detta var alldeles för lite för att vara en ridlärarutbildning). Personligen hade jag jobbat rätt många år som ridinstruktör redan innan jag gick RIK 1 (och var lite äldre) men flera av mina kurskamrater var unga och hade ytterst begränsad yrkeserfarenhet innan kursen. Den förmåga och kunskap jag har som ridlärare idag kommer oerhört lite från min ridlärarutbildning utan från mitt eget intresse och vilja till fortbildning. Jag är inte ensam om det (även om säkert till viss del utbildningen förändrats idag) och det gör att kvalitén och kunskapen hos Sveriges Ridlärare varierar STORT, från oerhört skickliga personer till sådana som egentligen nog inte borde vara ridlärare...
Som jag ser det så skulle vi kunna ta fram ett bra svenskt system liknande den franska klassiska ridningen - där grunden i systemet skulle kunna vara t.ex Ehrengranaths idéer (som på pappret anses vara svensk ridkonsts fader och är en nationell skatt som mer eller mindre glömts/valts bort) uppdaterade med aktuell forskning och övrig kunskap. Där hästhantering, arbete vid hand/longering/tömkörning och sedan ridningen skulle kunna följa en logisk utbildningsföljd där ryttarna verkligen fick med sig verktyg för att både på allvar utveckla sin egen ridning men också utbilda (egna) hästar. Detta i kombination med moderna pedagogiska metoder anser jag vore ett lyft för hästsverige.
Tror dock aldrig att det kommer att hända - för att a) de som styr i svensk ridsport anser inte att det är några problem med nuvarande "system" b) detta skulle kräva otroligt mycket arbete och pengar för att "omstarta" hela ridskolevärlden...
Problemet med att inte göra något är dock att nivån på "slutprodukten" i elever antagligen kommer att sjunka allt mer eftersom ryttare idag blir allt räddare, ofta vill ha "qvick fixes" och en chimär av att ha kommit någonstans i sin ridning. Idag är det oerhört svårt att med elever lägga ner den tid på grunder som egentligen behövs för kommer man (som elev) inte tillräckligt snabbt till galopp, hoppning och andra "roliga" saker så byter man ridskola till en där man får göra dessa saker även om balans och övrig hästkunskap inte är tillräcklig.... Det blir dessutom allt vanligare (speciellt till barn) att man köper egen häst/ponny trots att hästkunnandet/ridkunskapen är oerhört låg - såväl på föräldrar som barn. I bästa fall (!) rider man därefter någon gång då o då "träning" för en tränare som ofta bara ser till det specifika ridtillfället och inte helheten.
Kvalitén på ridskolors utbildning varierar idag enormt. Både pga olika utbildning (i värsta fall ingen alls) hos de som håller lektioner men också pga den pedagogik/metodik som används. Är i dag inte så ofta ut och tittar på ridlektioner men de gånger jag gör det ser man tyvärr ofta (de flesta) elever sitta med mer eller mindre raka armar, nedtryckta (ofta i höjd med låren), kullagda, ”stretande” händer – många ryttare kommenterande att ”hästen är stark i munnen”. (Undrar vad hästarna tycker om ryttarnas händer??? Hade nog antagligen inte varit lämpligt i tryck….) Dessutom går väldigt många ridskolehästar i vårt land inspända med olika inspänningstyglar. Ovanstående är enligt min erfarenhet OERHÖRT vanligt vid träning/lektioner.
Ridning med inspänningar kan liknas lite som att pissa i brallorna - det värmer för stunden, men i förlängningen är det definitivt ingen bra idé. Har man "lärt sig" att rida med inspänning så är i allmänhet enda chansen (när man tar bort dessa) att få det hela att "fungera" att ens hand efterliknar inspänningen. Det hela blir mer en kamp mellan häst och ryttare där absoluta fokus är på att hästen på ena eller andra sättet skall kröka på nacken… Utbildning av häst och ryttare??? Ja, inte enligt min uppfattning i alla fall.
Jag skulle verkligen önska att ett svenskt fungerande system togs fram - för HUR man gör för att
- skola en häst som inte kröker på nacken för att hjälptygeln eller handen håller den där
- gymnastisera hästen så att den uppnår hög ålder
- träna sits och balans som befrämjar ridningen
- hantera hästen på ett säkert sätt
För att ryttare och häst skall fungera tillsammans anser jag att det måste finnas ett tydligt SYSTEM i ridningen. Ett system som såväl ryttare som häst förstår och som ligger så nära hästens natur som möjligt. Jag upplever att fokuseringen har fastnat vid att hästen skall kröka på nacken hela tiden – hur man kommer dit har underordnad betydelse. Min upplevelse är att de flesta ryttare ofta har varken kunskap om inlärningsprinciper, rörelsemekanik eller enkel fysik – man förstår egentligen varken varför eller hur man åstadkommer olika saker inom ridningen – vare sig det handlar om form eller rörelser.
Min egen erfarenhet av den traditionella ridningen är tyvärr att det INTE finns något TYDLIGT system för varken ridningen eller ridpedagogiken. Min egen utbildning (Level 2 - gamla RIK 2 - på Strömsholm) lämnade tyvärr MYCKET övrigt att önska när det gällde pedagogik/metodik och även ridlära. Det förstod jag inte när jag gick min utbildning utan det har jag insett först när jag långt senare kommit i kontakt med andra ridsystem (bl.a den klassiska franska ridningen). Man kan som sagt var bara utgå från sin egen referensram... På pappret skall den svenska ridningen utgå från den tyska - med deras böcker i översättning som grund men när man ser hur ridningen i landet allmänt ser ut så verkar det dock inte som att det i fungerar i praktiken. Om inte teorin i den litteratur man har som referenslitteratur omsätts i praktiskt användning - då finns inget system värt namnet. Än värre om teorin och praktiken står i motsatsförhållande till varandra...
ATT man använder sig av ett system tycker jag är det viktigaste samt att det system man använder är HÄSTVÄNLIGT (vilket flera system definitivt inte är enligt min uppfattning - rollkur/LDR är bara ett exempel). Om det sedan är den klassiska ridningen (som jag personligen tycker är det mest logiska, med lättast hjälper och som tar mest hänsyn till hästens natur, av de system jag kommit i kontakt med - men det är MIN uppfattning) eller om det är något annat system är ganska egalt. Jag själv tycker t.ex en sådan som Reiner Klimke och fler med honom från samma generation var fantastiska ryttare och riktiga föredömen. De representerar ju en tysk stil men den är inte mindre bra för det! Det finns även fantastiska ryttare idag inom olika system - tyvärr sällan inom tävlingssporten (som har stor påverkan på all annan ridning i form av att fungera som normgivare)...
Skulle vara mycket intressant att höra andras åsikter om ovanstående - vilka tankar/idéer/upplevelser har DU som elev/ridlärare/ridledare om/av dagens ridsystem? Tycker DU att vi har en ridskola som är "världsledande" som det står i SvRFs dokument "Framtidens Ridskola"?
ps. vi har en ridskoleverksamhet som ÄR världsunik på ett område och det är att den i stora delar är subventionerad via statliga och kommunala bidrag. Vad jag vet finns det ingen motsvarighet till det i andra delar av världen. Det gör att många (som i andra länder inte har möjlighet/råd) i Sverige faktiskt HAR råd att rida, vilket är positivt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar