"Teorin om kognitiv dissonans – känslan av obehag som uppstår när en persons moraliska uppfattning och agerande går emot varandra – introducerades av socialpsykologen Festinger (1957) i sin bok A Theory of Cognitive Dissonance.
Kognitiv dissonans betyder “tankekonflikt”. När vi handlar på ett sätt som inte överensstämmer med våra kunskaper och erfarenheter uppstår det då en kognitiv dissonans, alltså en tankekonflikt.
Kognitiv dissonans är en term som används för att beskriva den psykologiska obehagskänslan som fås genom att samtidigt hålla två eller flera oförenliga trossatser, attityder eller värdegrunder. Att vara konsekvent när det kommer till vårt förhållningssätt är viktigt för psykologisk stabilitet. Att ha åsikter som är självmotsägande skapar därmed oro och obehagskänsla. Man behöver inte nödvändigtvis vara medveten om orsaken till den kognitiva dissonansen. Vanligtvis är det snarare tvärtom, man brukar omedvetet undvika tankegångar som betonar dissonans.
Kognitiv dissonans är inte exklusivt för mentala processer. Om man håller en viss attityd, värdegrund eller trossats och i sitt beteende motsäger den, har man perfekt grogrund för kognitiv dissonans, alltså ett omedvetet undvikande av bemötandet av två oförenliga aspekter av ens person. I extrema fall fungerar det som en sorts försvarsmekanism mot svåra obehagskänslor och stress. Kognitiv dissonans kan därmed avvecklas enbart under längre perioder.
Inkonsekventa inställningar eller beteenden motiverar olika sorters individuella hanteringsstrategier. För att lindra obehaget av kognitiv dissonans är det vanligt att man försöker bortförklara, förneka eller undvika ny information som ifrågasätter en befintlig värdegrund."
(texten ovan är hämtad via google)
Du kanske nu frågar dig, vad har ovanstående med hästsporten att göra? En hel del skulle jag säga för det kan nämligen till stora delar förklara den faktaresistens som finns inom hästsporten. Att många ryttare väljer att inte ta till sig forskning som kommer fram kan nog i många fall vara ren självbevarelsedrift. För OM man börjar lyssna och reflektera kring forskningen så blir det ofta väldigt jobbigt, därför väljer man helt enkelt att stänga öronen/ögonen. Alla har vi egna exempel på (är jag helt övertygad om) sådan kognitiv dissonans. Både i hästvärlden men även i livet i stort. Människors lidande i såväl vår närhet som i världen, djur som far illa osv.
I hästsporten handlar det ofta om att vi blundar för att det vi gör med/mot våra hästar kanske orsakar dem skada. Eller åtminstone inte är är till deras förmån. Rida/inte rida, tävla/inte tävla, ha hästen i hagen/inte i hagen, ensam/med andra hästar, med eller utan täcke, vilken utrustning vi använder, vilka träningsmetoder vi använder osv, osv. Listan kan göras lång.
Att börja reflektera kring ovanstående ÄR tufft. Många väljer då istället att nonchalera det som går emot ens uppfattningar och nuvarande värdegrunder. Det är enklast så... Man kan då, med "rent samvete" fortsätta med det man gör som om inget hänt.
Vi har alla våra "bias", dvs valda sanningar. Om hästar/ridning och det mesta annat. Vi har en benägenhet att lättare ta till oss sådant som bekräftar våra valda sanningar än de som motsäger dem. Ofta är vi inte ens medveten om våra valda sanningar, de blir uppenbara först när vi konfronteras med andras valda sanningar och att dessa går emot våra egna. Vi umgås dessutom mest och oftast med de som tillhör samma "tankebubbla" som man själv tillhör. "Man blir som man umgås" 😊 Att reflektera kring vilka bias man har, och även diskutera med de som har avvikande uppfattningar, utvecklar men kan tidvis vara jobbigt.
Hästägande/ridning/körning/användning kommer alltid vara en avvägning och kompromiss mellan vad som är bäst för hästen, vad som tillfredsställer oss människors mål/ambititioner/behov/orsak till hästägandet, genomförbarhet ekonomiskt och i övrigt m m. Vår uppgift är att göra (för hästen) så kloka val som det bara är möjligt med de förutsättningar som finns. Vissa delar kanske är svåra (eller inte går) att påverka, annat kan vi utan problem påverka. Utrustning, arbete och träningsmetoder är exempel på sådant som är relativt lätt att påverka om vi vill.
Vi ser just nu en stark "strutsmentalitet" inom stora delar av hästvärlden. Trots mycket forskning, faktabaserad evidens m m så fortsätter många med saker som bevisligen är negativt för hästen - det kan vara träningsmetoder, användning av viss utrustning, neka hästen sociala interaktioner med andra hästar osv. Att öppna dörren för tanken att dessa saker är skadliga för hästens välbefinnande hotar människans (både den enskilda människan som kollektivets) rättfärdigande att rida, tävla, hålla hästar på det sätt som fram till nu varit accepterade och vanliga sätt. Personligen tror jag dock att vi är i inledningen av ett paradigmskifte på hur vi ser på hästar och till deras relation med oss människor, för allt fler människor börjar ifrågasätta de sätt vi interagerat med hästar fram till dags datum. Förhoppningsvis kommer detta paradigmskifte innebära förbättringar för våra hästar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar