 |
| Ryttare som rider på kandar med sk "Fillisfattning" där stång och bridongtygeln är klart separerade och kan användas oberoende av varandra... |
Varför läggs det i allmänhet så lite tid på handen & dess inverkan?
Den synpunkten grundar jag på att man ser alltför MÅNGA ryttare som rider med kullagda, låga (ofta nedanför manken och nära/på låren) händer som hänger i hästarnas munnar...
Finns många skäl till att man (enligt min uppfattning) borde lägga mycket mera tid på att utbilda ryttarnas händer - några av dem nämner jag här nedan:
Hur ryttaren använder sina händer påverkar kvalitén i ridningen i allmänhet och hästens mun i synnerhet (har även i allra högsta grad egna erfarenheter av detta...). Vi sätter bettet på en av de absolut känsligaste delarna i hästens kropp, lanerna. Lanerna är endast täckt av en tunn slemhinna, därunder är det en VASS benkant. Hur vass är det nog inte många som vet... Läste nyss en blogg där författaren skrev att hon tyckte folk överdrev hur känslig hästen är på lanerna för "det känner man ju att det är inte särskilt vasst där..." Önskar hon kunde få känna på mitt hästhuvudskelett "Hubert" så skulle hon få känna HUR vass kanten på lanerna är - det kan naturligtvis säkert variera men på det skelettet är kanten RAKBLADsvass. Med tanke på vilken känslig struktur vi sätter bettet på är det verkligen av största vikt att vi använder våra händer och bett med förstånd. Vissa propagerar för att rida bettlöst men som jag ser det så riskerar man bara flytta problemet till ett annat område på hästen - är handen skarp/hård så finns problemet för hästen kvar - det har bara flyttats till ett annat ställe. Utbildning av RYTTAREN är istället det man borde fokusera allvarligt på... SEN kan man som omväxling mycket väl rida med bettlösa alternativ.
Något som är vanligt är att man som ryttare ofta byter bett (eller i värsta fall sätter på en stjälptygel) när man upplever att man har problem med hästens mun. Frågan man istället borde fråga sig är "har hästen problem med min hand?" Och också - "har den problem med tänderna/munnen?" Man hör ofta talas om "hästen är hård i munnen", "jag har bytt till ett stångbett och hästen 'trivs' så bra med det", "jag har bytt till ett skarpare bett och nu fungerar det mycket bättre"...
Frågan är här är "vad hände egentligen?"
Hästar är i grund och botten "mottrycksdjur" dvs om de utsätts för ett tryck - t.ex i munnen så är ofta hästens första reaktion att trycka emot. I fallet med smärtsamt tryck på lanerna får ofta den känsliga hästen heta att den är "stark", "hård i munnen" osv när den egentligen bara försvarar sin känsliga mun... Som ryttare (borde) vi istället försöka undvika att sätta ett tryck på lanerna och därmed undvika hästens mottrycksreaktion. Hur gör man då det? Ja ett sätt är att ta handen uppåt istället för bakåt - på det sättet blir trycket mer i mungipan istället för på lanerna.
Finns många skäl till att man (enligt min uppfattning) borde lägga mycket mera tid på att utbilda ryttarnas händer - några av dem nämner jag här nedan:
Hur ryttaren använder sina händer påverkar kvalitén i ridningen i allmänhet och hästens mun i synnerhet (har även i allra högsta grad egna erfarenheter av detta...). Vi sätter bettet på en av de absolut känsligaste delarna i hästens kropp, lanerna. Lanerna är endast täckt av en tunn slemhinna, därunder är det en VASS benkant. Hur vass är det nog inte många som vet... Läste nyss en blogg där författaren skrev att hon tyckte folk överdrev hur känslig hästen är på lanerna för "det känner man ju att det är inte särskilt vasst där..." Önskar hon kunde få känna på mitt hästhuvudskelett "Hubert" så skulle hon få känna HUR vass kanten på lanerna är - det kan naturligtvis säkert variera men på det skelettet är kanten RAKBLADsvass. Med tanke på vilken känslig struktur vi sätter bettet på är det verkligen av största vikt att vi använder våra händer och bett med förstånd. Vissa propagerar för att rida bettlöst men som jag ser det så riskerar man bara flytta problemet till ett annat område på hästen - är handen skarp/hård så finns problemet för hästen kvar - det har bara flyttats till ett annat ställe. Utbildning av RYTTAREN är istället det man borde fokusera allvarligt på... SEN kan man som omväxling mycket väl rida med bettlösa alternativ.
Något som är vanligt är att man som ryttare ofta byter bett (eller i värsta fall sätter på en stjälptygel) när man upplever att man har problem med hästens mun. Frågan man istället borde fråga sig är "har hästen problem med min hand?" Och också - "har den problem med tänderna/munnen?" Man hör ofta talas om "hästen är hård i munnen", "jag har bytt till ett stångbett och hästen 'trivs' så bra med det", "jag har bytt till ett skarpare bett och nu fungerar det mycket bättre"...
Frågan är här är "vad hände egentligen?"
Hästar är i grund och botten "mottrycksdjur" dvs om de utsätts för ett tryck - t.ex i munnen så är ofta hästens första reaktion att trycka emot. I fallet med smärtsamt tryck på lanerna får ofta den känsliga hästen heta att den är "stark", "hård i munnen" osv när den egentligen bara försvarar sin känsliga mun... Som ryttare (borde) vi istället försöka undvika att sätta ett tryck på lanerna och därmed undvika hästens mottrycksreaktion. Hur gör man då det? Ja ett sätt är att ta handen uppåt istället för bakåt - på det sättet blir trycket mer i mungipan istället för på lanerna.
Men att t.ex säga åt en ryttare att hen bör HÖJA handen istället för att ta den bakåt är som att svära i kyrkan, verkar det som.... Detta trots att man (i alla ridhandböcker som jag känner till - och jag har läst MÅNGA) står att man inte skall ta handen bakåt???? Att man sen i själva verket regelmässigt TAR handen mer eller mindre just bakåt (förhållning, understödjande tygeltag) är en annan sak....
I den svenska (egentligen översättning från den tyska versionen) Ridhandboken 1 står det angående handen bl.a "Händerna skall vara knutna utan att vara spända. De skall hållas rakt upp, för endast med en sådan handställning kan ryttaren ge fina tygelhjälper genom att bara röra handleden." Det står också "Underarmen-tygeln-hästens mun skall alltid bilda en rak linje, både ur ryttarens synvinkel som från sidan . Om denna linje behålls, kan ryttaren med mjuk hand ge korrekta och känsliga tygelhjälper".
(Tycker själv att skrivningen "skall hållas rakt upp" är en aning märklig - vad är "rakt upp"? Hade varit bättre att skriva "med tummarna högst"...)
Tygelhjälper har man i ovanstående bok använt rätt många sidor att förklara (närmare bestämt sidan 79-88) vilket visar vilken betydelse man anser detta har. Ett citat därifrån: "Mellanrummet mellan händerna beror på hur kraftig hals hästen har, eftersom tygellinjen skall vara rak även uppifrån sett". Som exempel på felaktig handställning nämns omkullagda händer. Ingenstans står det att något tygeltag skall gå bakåt! Som mest ges rådet att man förstärker tygeltaget genom att "vrida handleden en aning inåt".
Hur håller DU dina händer och på vilket sätt använder DU dina tygelhjälper????
Angående påståendet att hästen "trivs" så bra med ett stångbett - KAN möjligtvis det ha en något annorlunda förklaring? Ett stångbett verkar med hävstångsverkan (dvs den kraft som ryttaren tar i tyglarna multipliceras - hur mkt beror bl.a på skänkelns längd. Enkelt förklarat - ju längre skänkel, desto större kraftutväxling = mera tryck på lanerna = kraftigare smärtförnimmelse för hästen.... Många ryttare tycker att hästen blir så "mjuk" när man rider på stångbett och det beror många gånger på att hästen inte vågar gå emot smärtan i munnen. Eftersom smärtan övervinner mottrycksreflexen så upplevs hästen "lätt och mjuk". Skulle du trycka emot om du hade en kniv mot strupen??
Ett experiment man kan göra på sig själv med ett stångbett är att lägga stångbettet antingen över smalbenet (med kindkedjan på vaden) eller (om man är två) knäppa ihop händerna framför sig, med armbågarna på bordet och sedan sätta stångbettet på underarmarna. Vad man skall komma ihåg när man gör detta experiment är att vi (speciellt på vaden) har betydligt mer "muskelbuntning" än vad hästen har - på den är det i princip ben mot ben (lanerna och baksidan av käken där kedjan ligger - finns där bara tunna slemhinnor/vävnad över). Prova sedan att inverka med stångbettet och se hur DU "trivs" med det?? Och hur mycket du kan "ta" i tyglarna innan det gör ont? - för det gör det!
Och missförstå mig nu rätt - ett stångbett kan vara ett mycket användbart bett/redskap under förutsättning att ryttarens hand och hästen är utbildad i munnen. I början av 90-talet pratade bl.a Reiner Klimke och andra världsryttare om att de red minst 80% av tiden på vanligt tränsbett - endast resterande del på kandar. Undrar hur det ser ut idag?
Även andra, på olika sätt skarpa bett, kan ha ovanstående förklaring när ryttaren upplever att hästen blir "mjuk" och "lätt att kontrollera". Enda sättet man kan kontrollera om det verkligen ÄR så eller inte är om hästen fungerar på enklast möjliga utrustning - t.ex ett vanligt rakt, två eller tredelat bett. Gör den inte det - då är det inte frågan OM man har problem utan man HAR problem :-) Eller rättare sagt - hästen har problem med ryttarens hand och/eller sin mun.
Det viktigaste är att ryttare blir medvetna om hur bettet påverkar hästen, vilken inverkan ryttaren har med sin hand och att man i förlängningen är rädd om sin häst mun. En skadad mun kan ta lång tid (om det alls går) att rehabilitera....
Jag tror dock inte att i stort sett någon ryttare med vilja far illa med sin hästs mun - däremot saknas kanske många gånger kunskap - och inte bara hos hobbyryttaren utan även hos många proffessionella tränare/ridlärare helt enkelt pga det enkla faktum att det inom ridtraditionen finns för lite fokus på handens betydelse i ett vidare perspektiv. Man vet helt enkelt inte riktigt hur hästen fungerar och hur man kan utbilda en hästs mun och ryttarens hand - och det man inte vet kan man inte heller lära ut.... Vi har dessutom en muntlig tradition inom hästsporten där man gör som man fått lära sig - vilket i sig är väldigt naturligt. Tyvärr så är det ju så att "det spelar ingen roll hur fort du springer om du springer i fel riktning"....
I den svenska (egentligen översättning från den tyska versionen) Ridhandboken 1 står det angående handen bl.a "Händerna skall vara knutna utan att vara spända. De skall hållas rakt upp, för endast med en sådan handställning kan ryttaren ge fina tygelhjälper genom att bara röra handleden." Det står också "Underarmen-tygeln-hästens mun skall alltid bilda en rak linje, både ur ryttarens synvinkel som från sidan . Om denna linje behålls, kan ryttaren med mjuk hand ge korrekta och känsliga tygelhjälper".
(Tycker själv att skrivningen "skall hållas rakt upp" är en aning märklig - vad är "rakt upp"? Hade varit bättre att skriva "med tummarna högst"...)
Tygelhjälper har man i ovanstående bok använt rätt många sidor att förklara (närmare bestämt sidan 79-88) vilket visar vilken betydelse man anser detta har. Ett citat därifrån: "Mellanrummet mellan händerna beror på hur kraftig hals hästen har, eftersom tygellinjen skall vara rak även uppifrån sett". Som exempel på felaktig handställning nämns omkullagda händer. Ingenstans står det att något tygeltag skall gå bakåt! Som mest ges rådet att man förstärker tygeltaget genom att "vrida handleden en aning inåt".
Hur håller DU dina händer och på vilket sätt använder DU dina tygelhjälper????
Angående påståendet att hästen "trivs" så bra med ett stångbett - KAN möjligtvis det ha en något annorlunda förklaring? Ett stångbett verkar med hävstångsverkan (dvs den kraft som ryttaren tar i tyglarna multipliceras - hur mkt beror bl.a på skänkelns längd. Enkelt förklarat - ju längre skänkel, desto större kraftutväxling = mera tryck på lanerna = kraftigare smärtförnimmelse för hästen.... Många ryttare tycker att hästen blir så "mjuk" när man rider på stångbett och det beror många gånger på att hästen inte vågar gå emot smärtan i munnen. Eftersom smärtan övervinner mottrycksreflexen så upplevs hästen "lätt och mjuk". Skulle du trycka emot om du hade en kniv mot strupen??
Ett experiment man kan göra på sig själv med ett stångbett är att lägga stångbettet antingen över smalbenet (med kindkedjan på vaden) eller (om man är två) knäppa ihop händerna framför sig, med armbågarna på bordet och sedan sätta stångbettet på underarmarna. Vad man skall komma ihåg när man gör detta experiment är att vi (speciellt på vaden) har betydligt mer "muskelbuntning" än vad hästen har - på den är det i princip ben mot ben (lanerna och baksidan av käken där kedjan ligger - finns där bara tunna slemhinnor/vävnad över). Prova sedan att inverka med stångbettet och se hur DU "trivs" med det?? Och hur mycket du kan "ta" i tyglarna innan det gör ont? - för det gör det!
Och missförstå mig nu rätt - ett stångbett kan vara ett mycket användbart bett/redskap under förutsättning att ryttarens hand och hästen är utbildad i munnen. I början av 90-talet pratade bl.a Reiner Klimke och andra världsryttare om att de red minst 80% av tiden på vanligt tränsbett - endast resterande del på kandar. Undrar hur det ser ut idag?
Även andra, på olika sätt skarpa bett, kan ha ovanstående förklaring när ryttaren upplever att hästen blir "mjuk" och "lätt att kontrollera". Enda sättet man kan kontrollera om det verkligen ÄR så eller inte är om hästen fungerar på enklast möjliga utrustning - t.ex ett vanligt rakt, två eller tredelat bett. Gör den inte det - då är det inte frågan OM man har problem utan man HAR problem :-) Eller rättare sagt - hästen har problem med ryttarens hand och/eller sin mun.
Det viktigaste är att ryttare blir medvetna om hur bettet påverkar hästen, vilken inverkan ryttaren har med sin hand och att man i förlängningen är rädd om sin häst mun. En skadad mun kan ta lång tid (om det alls går) att rehabilitera....
Jag tror dock inte att i stort sett någon ryttare med vilja far illa med sin hästs mun - däremot saknas kanske många gånger kunskap - och inte bara hos hobbyryttaren utan även hos många proffessionella tränare/ridlärare helt enkelt pga det enkla faktum att det inom ridtraditionen finns för lite fokus på handens betydelse i ett vidare perspektiv. Man vet helt enkelt inte riktigt hur hästen fungerar och hur man kan utbilda en hästs mun och ryttarens hand - och det man inte vet kan man inte heller lära ut.... Vi har dessutom en muntlig tradition inom hästsporten där man gör som man fått lära sig - vilket i sig är väldigt naturligt. Tyvärr så är det ju så att "det spelar ingen roll hur fort du springer om du springer i fel riktning"....
Välskrivet o lätt att begripa!! Bok??
SvaraRaderaTack! Mycket bra skrivet och förklarat. Jag har vänner i båda världarna och jag hoppas min delning kan ge dem feedback. Jag har bara unghästar som jag inte rider alls, men har tänkt rida bettlöst. Och jag känner att din text gav mig mycket feedback. Att även bettlöst kräver en lika mjuk och snäll hand. Det ska jag komma ihåg när jag sitter däruppe!
SvaraRadera