Har här nedan fritt översatt Jean Luc Cornilles artikel (på begäran & med författarens tillstånd) - hoppas jag fått till de biomekaniska termerna rätt :-)
Här finns en länk till hönorna som refereras i inledningen... Måste ses :-) Finns även i orginaltexten som du hittar här! Där finns även beskrivande bilder på bl.a muskulaturen.
Oavsett hur kroppen rörs, så kontrollerar en höna balansen genom att hålla sitt huvud och hals absolut vertikal i alla lägen. Därför kan man säga att stabilisera hästens hals och huvud med inspänningsteori är en "höns-teori". Hästen, i motsats till hönan, håller balansen genom att röra huvud och hals.
Nyligen, så hade vi en intressant diskussion i anslutning till ett forum, som berörde användningen av inspänningstyglar. Det gällde en dödlig olycka som orsakades av användning av det systemet och inspänningstyglar. De som förespråkade inspänningstyglar försvarade ivrigt sin användning och tro på dess användning. Deras enda referens var "alla använder dem" eller "min tränare använder dem". Påståendena följdes sedan av en lång refererenslista på tränarens kvalifikationer, som att trycka på tränarens kompetens skulle bevisa nyttan av inspänningstyglar. Det var som vanligt de vanliga uttrycken som "hästen engagerar bakbenen", "musklar bakdelen", "får hästen på tygeln" etc, men dessa påståenden är del av en ryttartradition som är upprepad gång på gång utan någon riktig förståelse för de underliggande biomekaniska faktorerna. Oavsett det handlar om att sälja in alternativa böjningar av nacken, beröra benen med en eller flera spön, sänkning av nacken, eller jaga hästen på framdelen - används samma fraser som utlovar lovande resultat som aldrig går förbi ryttarens önskan.
Medlemmar av "The Science of Motion´s" kurs, visar på relevanta, motsatta observationer, som föreslår bättre lösningar och det vara intressant att se hur medlemmar av kursen var positiva till
utvecklingen av kunskap, i motsats till anhängarna till inspänningstyglar, som var rädda för kunskapen och blev aggressiva när de blev tekniskt överbevisade. Det blev uppenbart att, trots att många använder inspänningstyglar, är det väldigt få som verkligen förstår tyglarnas effekt eller faktiskt förstår hur inspänningen påverkar hästens fysik. "Min tränare använder dem", kanske är tillräckligt argument för de ryttare som väljer sin träningsteknik baserad mer på tro än på fakta. Problemet med alla begränsande utrustning som inspänningstyglar, gramantyglar, chambon, gogue etc, är att de teoretiserar en effekt som helt bortser från fundamental fakta. En häst arbetar inte i muskelobalans, reflexmässig kontraherande eller morphologiska fel, utan försvarar istället sin kropp. Oavsett vilket system som används, så hanterar hästen nackens position och skyddar sin aktuella muskelobalans, svaghet, morphologiska fel eller andra kompensatoriska problem.
Min not - "morphological flaws" har jag inte lyckats komma på någon riktigt bra svensk översättning på men "morfologi" är "läran om organismernas form och byggnad". "Flaw" är "svaghet, defekt, felaktighet".
Det är förståeligt att försäljare teoretiserar hjälptyglarnas effekter till sådant som säljer deras produkter. Det är ryttarens ansvar att skilja på marknadsföring och verklighet. Det finns bl.a 21 par muskler som kan röra hästens huvud. Därför finns det minst 21 skäl varför hästens reaktion på inspänningen inte blir den som annonseringen lovar. Hästen kan anpassa sig till restriktionen av inspänningen genom att böja nacken, vrida nacken, sänka bålen mellan skulderbladen, böja eller vrida ryggraden, välva bröstkotorna och så vidare. De som förespråkar inspänningstyglar kommer att hävda att negativa reaktioner på inspänningen beror på "att inspänningen inte är rätt tillpassad". Detta är en orimlig form av förnekelse. Sådan förnekelse var lätt att försvara när kunskapen om hästens fysiologi var i sin linda. Med dagens kunskap kan en mycket bättre analys av hästens reaktioner göras. Här är skälen till att vi inte ska använda inspänningar. De kombinerade huvud och halssegmenten gör karakteristiska oscillationer (svängningar) i skritt, trav och galopp som är nära kopplade till hästens rörelser med benen. De huvudsakliga musklerna som skapar halsens rörelser är de övre halsmusklerna, splenius och semispinalis capitis. Splenius täcker hela längden på halsen. Muskelns infästning är i höjd med T3 och T5 (halskota 3 och 5, min kommentar) och fäster i andra änden i nacken strax bakom huvudet. Under rörelse, verkar splenius växelvis (bägge sidor) under varje frambens stance (när benet är i marken). I trav, är huvud hals i sin lägsta position under svängningen halvvägs genom supportfasen av varje framben. Splenius hjälper till att motverka huvudets o halsens svängning mot marken som är en följd av tyngdkraftens påverkan på hals och huvud. Vid varje landning av frambenen, kontraherar splenius för att motverka tyngdkraften som ökar på grund av accelerationen vid landningen. I skritt aktiveras splenius redan innan huvudet nått sin lägsta punkt och fortsätter till efter att huvudet börjar höjas. När upp och ner svängningen av huvud och hals är hämmad pga användande av inspänningstyglar, kommer hästen antagligen att kompensera detta genom att hänga på bettet. Häst brukar ofta använda stödet av inspänningen genom att hänga i bettet istället för att koordinera sina muskler i övre delen av halsen.
Semispinalis capitis fäster också i de främre ryggkotorna och revbenen och i övre delen av nacken. Muskeln består av olika delar. Denna typ av infästning tillåter en stor flexibilitet i form av rörelser, rotationer, böjning m m. Muskeln har också en central intern sena som täcker två tredjedelar av muskelns längd. Det finns 7 delar ovanför den centrala senan och 6 delar nedan för denna. Större delen av växelvis lateral böjning och transversal rotation av nacken som förekommer under rörelse, åstadkoms av denna muskel. Man kan lätt föreställa sig att vilket system som helst som begränsar eller modifierar den normala cykeln av hästens huvud och halsrörelser kommer att förändra benens rörelser och ryggradens mekanism. Hästens anpassning kan vara fördelaktig men också skadlig. Det är sant att en del bra hästar har förmågan att bibehålla kadens, en rund nacke och rund rygg medan den arbetar med inspänningstyglar, men dessa hästar är undantag och behöver verkligen inte inspänningstyglar. Bob Hope skojade en dag, "En bank är en instutition som lånar dig pengar om du kan bevisa att du inte behöver dem". Detsamma kan sägas om inspänningstyglar. Ifall en häst kan anpassa sig efter begränsningen som inspänningen orsakar och fortfarande röra sig funktionellt, så behöver inte hästen inspänningar.
Vanliga reaktioner är demonstrerade i bild (finns i orginaltext). Hästens ägare är en medlem av Science of Motions kurs, och som ett experiment placerade hon inspänningstyglar på sin häst. Hästens anpassning till inspänningen var helt annorlunda än den teoretiska förespråkade av annonsörerna. Hästen kortade halsen och sänkte bålen mellan bogbladen. Den sänkte ryggen, blev krum och krökte bröstkorgen. Frambenen hamnade längre in under hästen. Hästen blev dysfunktionell. Inspänningstyglarna var justerade relativt långa. Man skulle ha kunnat justerat dem aningen längre eller kortare men det skulle inte ha förbättrat hästens reaktion. Hästens hjärna anpassade sin kropp efter inspänningens restriktion skyddande allt vad muskelobalans, morphologiska fel eller andra problem som var hästens fysiska situation för ögonblicket.
Eftersom spenius muskeln har en mera lateral (på sidan) infästning på hästens huvud, är den effektiv för lateral böjning (sidböjning). Femtionio (59) procent av muskelns fibrer är långsamma syrearbetande fibrer vilket indikerar att en stor del av muskelns funktion är stöd för hållningen. Ovanstående två faktum kan förklara att hästar ofta utvecklar en sida av splenius som en anpassning till inspänningstyglar. En häst som hanterar en naturlig obalans mellan höger och vänster splenius kommer antagligen att reagera på inspänningstygeln genom att förstärka den redan existerande muskelobalansen. Samma automatiska försvarsmekanism kan naturligtvis påverka en eller bägge semispinalis capitis orsakande vridning i nacken.
Hästen på bilden försvarar sin nacke rädd för inspänningstyglarnas osofistikerade kontakt. Många hästar kan dock istället lägga sig på bettet. För att göra det, kommer de övre delarna av semispinalis capitis, som fäster på skallens krön, kontraheras koncentriskt (statiskt) och dra den övre av skallen bakåt och i och med det, föra hästens nos framåt. Huvudet kommer sedan att trycka bakåt på halskotpelaren och hämma den framåtriktade överföringen av kraften genererad av bakbenen via bröstkorgen och halskotpelaren, ofta orsakande en sänkning av halskotpelarens lägsta (bakre) kurvatur. (bild finns i orginaltexten). Virchow påtalade redan 1915 att halskotpelarens S-kurvatur inte påverkas oavsett nackens position. "I den dorsala riktningen, kan bara halskotpelaren bara sträckas så långt att halskotorna ligger i en rak linje". Slijper (1946), la till kommentaren att all ytterligare dorsal böjning i stort sett är hindrad av ligamenten. Kombinationen av skallens tryckande bakåt mot halskotpelaren och kraften genererad av bakbenen, överförd genom ryggraden, kommer antagligen att göra halskotpelarens nedre, bakre kurvatur djupare.
Hästen på bilden, visar exempel på denna sänkning av halskotpelaren, sänkning av bålen mellan bogbladen, en krum bröstrygg och följdaktligen en "tillplattning" av ländryggen, utan att lägga sig på bettet. Det är en häst som undviker inspänningens rigida inverkan. En del inspänningstyglar har in inbyggd gummiring som teoretiskt skall förhindra denna rigida inverkan. Ganska ofta, så använder hästen denna gummirings verkan för att istället lägga sig på bettet.
Problemet med alla dessa system är att de missar den mest fundamentala principen för sund utbildning. En häst reagerar alltid genom att skydda all muskulär obalans, reflex kontraktion, morphologiska fel, eller dåliga vanor. Ryttarens kapacitet att analysera är hästens enda chans till att lyckas. I longering, kan man ändra tempot/kadensen, eller storlek på volten men att guida hästens hjärna till den mest ändamålsenliga kroppskoordinationen kräver en konversation som endast ridning av hästen eller arbete vid hand, på det sätt vi förespråkar hos "the science of motion", kan åstadkomma. Som exempel, om hästen rör sig och böjer sin bål lateralt mer till vänster än till höger, kommer hästen att anpassa sig till inspänningstygeln och förvärra den laterala oliksidigheten. Ifall, vilket ofta är fallet, den laterala böjningen är kombinerad med inverterad (omvänd) rotation, kan hästen anpassa sig till inspänningen genom att öka den inverterade rotationen genom att skifta vikten till den yttre bogen. Naivt tänkande vill föreslå byte av riktning på volten men det kommer inte att förändra asymmetrin i böjningen eller intensiteten av den transversala rotationen. Hästen kommer i volt i andra riktningen falla på den inre bogen, skifta kruppan åt utsidan, eller på annat sätt kompromissa. Konceptet att placera hästens nacke kommer att få hästens rygg att fungera på ett specifikt sätt är lika naivt som teorin "korrekta hjälper lika med korrekta rörelser". Detta är komplett ignorering av hästens mentala processer. Hästens första reaktion är ALLTID att försvara det aktuella kroppstillståndet. I fall hästens "fel" är analyserade intelligent, talar de om för ryttaren hästens aktuella kroppstillstånd och ryttaren kan då bestämma och använda lämpliga övningar.
När jag tränade vid det Olympiska centret för hoppning och fälttävlan vid Fontainebleu i Frankrike, visade en auktoritet när det gällde att använda inspänningstyglar mig hur man löshoppade en häst med inspänningstyglar. Hästen var en stor atlet och hans reaktion på inspänningstyglarnas restriktion var att hoppa väldigt högt ovanför hindren. Hästen hade kapaciteten att göra det och förtjust förklarade tränaren att inspänningarna producerade dessa språng utan att hästen behövde hoppa så stora hinder. Vad jag såg var istället en häst som hoppade högt över ett hinder, utan att på ett funktionellt sätt kunna använda sin rygg över hindret. Som en följd av det landade hästen hårt på framdelen. Vad som chockade mig mest var att eftersom ryggen inte kunde fungera riktigt över hindret, var inte kroppspositionen så vertikal vid landningen som den borde. Som ett resultat, landade bakbenen för långt bak vilket innebar en onormal stress på bakbenens leder och rygg. Landningen av bakbenen var plågsamt att se. Detta är det grundläggande problemet. Det finns ett ytligt sätt att se på saker, och på den nivån, kan inspänningstyglar te sig bra. När man väl har analyserat det atletiska utförandet för vad det är, just ett atletisk utförande, förbereder inte inspänningstyglar inte hästens fysik för arbete. Men, man bör inte slänga bort inspänningstyglarna! De fungerar bra som hundkoppel!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar