I helgen som var (28-29 september) hade föreningen EquiEthics sitt första medlemsmöte. Vi startade på lördagen med att några från styrelsen träffades för planering av söndagen. Därefter anslöt ytterligare några för en trevlig middag med mycket hästprat (om en massa olika saker). Vi kommer att redovisa mera ingående om söndagens medlemsmöte så småningom men vill här ta upp en reflektion som jag och fler med mig gjorde under ovanstående middag och medlemsmöte...
Vad är det som gör att teori och praktik många gånger inte går hand i hand inom hästsporten??? Som ett exempel så är (åtminstone inom SvRF och svensk ridskola/träning) den tyska Ridhandboken 1-2 (i svensk översättning) den officiella litteraturen som såväl Ridlärare som tränare förväntas följa. Denna bok är i stora delar väldigt bra (även om det finns lite märkligheter - översättningsfel??) och skulle man verkligen följa det som står i denna bok skulle ridsverige se annorlunda ut. Men nu till problemet - när man åker ut på ridskolor och till ridhus där träningar/ridning pågår så PRAKTISERAS det oftast inte på det sätt som det står i Ridhandboken...
Hur kan det komma sig??
Som ett exempel så var det nyss en ridskola som vid en fråga varför man använde en viss bild på sin hemsida (som visade en häst rejält bakom lod, med mitten på halsen som högsta punkt) fick till svar
"att hästen inte alls gick bakom lod och att nacken visst var högsta punkten"....??? En viss förvirring verkar finnas om var nacken anatomiskt befinner sig (tips - det är INTE mitt på halsen...) och hur man avgör om hästen befinner sig med nosen bakom lod eller ej. Om man sen jämför ovanstående bild från ridskolan med bilderna i Ridhandboken så visade den klart och tydligt på ett exempel på hur det INTE ska se ut.
Ovanstående är bara ett enda exempel på hur teori och praktiskt utövande ofta skiljer sig kraftigt åt. Det finns hur många andra exempel som helst. Att det teoretiskt i (stort sett) alla böcker står att handen inte skall tas bakåt är en annan. Något som "alla" ofta är helt överens om teoretiskt men som dagligen och i princip i alla sammanhang bryts mot. Hur ofta ser man inte händer, mitt på låret och dragande i hästens mun? Och då menar jag inte de tillfälliga misstag som naturligtvis kan hända utan jag syftar på konsekvent, systematiskt och genomgående användning. Samma gäller inlärningsprinciper - som de flesta är teoretiskt överens om vad som är bra och mindre bra men som i tillämpning ofta blir raka motsatsen till sund inlärning - dvs hästar som blir mer eller mindre avtrubbade för hjälperna så sporrar och spö börjar användas på sätt som definitivt inte är ok (åtminstone i mina ögon). Antagligen beror just ovanstående på att man egentligen inte har olika inlärningsprinciper och vad de i praktiken innebär, klart för sig.
Min alldeles egna teori om varför det är sån skillnad mellan teoretisk (gemensam) uppfattning är att de olika "flosklerna" (menar inte att de egentligen är floskler men de används frekvent utan konsensus om vad de innebär o blir därför "floskler") som används i ord (allt ifrån lösgjordhet, balans, samling, "på tygeln" osv) sällan och aldrig på allvar diskuteras bland ridlärare/tränare och inte heller på utbildningar/fortbildningar för dessa. Alla tar för givet att man MENAR samma saker utan att egentligen ha definierat vad de olika uttrycken innebär för var och en. Att sen då det praktiska genomförandet och förmedlandet av kunskap skiljer sig åt är inte förvånande. Man tolkar det man ser på en mängd olika sätt, och därför blir utbildningen/ridningen också därefter.
Dessutom så är det alltför sällsynt att ridlärare och tränare (åtminstone är det min erfarenhet) på allvar är pålästa när det gäller biomekanik, inlärningsprinciper, anatomi osv. Eller i vissa fall kanske man läst saker - men man har inte förmågan, viljan eller intresset att på allvar omvandla det i praktisk kunskap och användande. Inlärningsprinciper är ett sådant område där hästsporten mer eller mindre nonchalerar mycket kunskap som när det gäller andra djurslag är självklarheter. Hästsporten har på något märkligt sätt gett sig själva "tolkningsföreträde" när det gäller träning av häst som många gånger går stick i stäv vad forskning och andra erfarenheter om djurs beteende och inlärning säger...
Det finns även en hel del vitt spridda "valda sanningar" inom hästsporten som ställer till det främst för våra hästar men även för ryttarna. Hur vi har hamnat där har jag ingen bra förklaring till men det är en process som pågått under rätt många år. Ett exempel... (bland många) - att det anses viktigt att hästen kröker på nacken (oavsett hur man kommer dit) för att "då kommer ryggen upp" - den uppfattningen - oavsett om det handlar om ryttare eller tränare/ridlärare, ställer till ofantligt mycket. Inte minst låga, sågande/dragande händer men även diverse stjälptyglar. Att "målet" helgar medlen verkar vara en genomgående uppfattning. Att detta är helt felaktigt biomekaniskt och ur hälsosynpunkt för hästen verkar i princip helt omöjligt att få den stora majoriteten att inse. Oberoende hur många forskningsrapporter, veterinär- och terapeututlåtanden om skaderiskerna som kan visa på ovanstående kopplingar mellan orsak och verkan så VET tränaren eller ryttaren att det är viktigt att "ryggen kommer upp" och att hästens huvud ner mellan frambenen innebär detta... Suck, och dubbelsuck, säger jag bara... Kejsaren har varit naken rätt länge nu.
Vad kan vi gemensamt göra för att förändra inställningen till hästar, användning och forskningsbaserad validerad kunskap??
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar