Det handlar om målbild...

Nacken högst, nosen i eller något framför lodlinjen (genom ögat).
Man nämner ibland även att mungipan skall gå genom lodlinjen.

Man hör ofta ursäkten - när man pratar om att hästar går mer eller mindre bakom lodplan - att "bara hästen blir starkare så kommer nosen fram" och "det gör inte något att hästen går bakom lod, det är bara tillfälligt". Sen ser man ofta samma ryttare rida pass efter pass, år efter år med hästen i samma form... När menar man att den blir stark nog att flytta fram nosen?

Som jag ser det så finns det flera problem med dagens norm:

1. Det är idag så vanligt med hästar som går mer eller mindre bakom lodplanet så många ryttare kan inte ens avgöra vad det innebär eller känna igen det när man ser det. Man hör ofta ryttare uttala sig om hästars form där de inte tycker att hästen går bakom lod trots att den definitivt gör det. Vi behöver uppdatera kunskapen om hur hästen ser ut om den är framför (respektive bakom) lodplanet.

2. Vi har gått från en svart/vit norm i regelverket - "hästens nos skall vara i eller något framför lodplanet" till en (väldigt) mera tillåtande norm (bakom lodplanet). Normalt sett så är jag inte för svart/vita normer/regler men i just det här fallet är uppluckringen av regelverket negativ. För lodplanet är det ENDA som man KAN förhålla sig till. Dvs framför = bra, bakom = dåligt. För när man började slira på det så hamnar man direkt i problemet "hur mycket bakom är för mycket"? Är det 5 grader, 10, 20 eller är det nosen i bringan? Det är helt omöjligt att göra gränsdragningen - enda möjliga gränsdragningen är lodlinjen. Är nosen framför så är det acceptabelt, är den bakom är det inte acceptabelt. Hörde en gång en känd tränare säga (som försvar för att många hästar går bakom lod) "men hur mycket bakom lod är acceptabelt, det går ju inte att räkna millimeter?" Hen har fullständigt rätt för det enda man KAN förhålla sig till är en fast linje (lodlinjen) - att börja diskutera hur mycket bakom lod som är acceptabelt är inte möjligt, för då hamnar man där vi hamnat idag.

ps. som en anekdot tävlade jag en häst på 70-80 talet som gått Grand Prix (inte med mig dock) som gärna la sig ca 3-5 cm bakom lodplanet (utan att släppa bettet men dock bakom). I princip HELA vår träning gick ut på att få honom att flytta fram nosen, för kom jag på tävling och han gick så, så var
det omedelbart 1-2 poäng lägre poäng på varje bedömningspunkt, ofta med kommentaren "bakom lod/bakom hand". Det sättet att bedöma gick då, varför skulle det inte vara möjligt idag, om viljan fanns?

3. Varför är då formen så betydelsefull? Spelar det någon roll om hästen går framför lodplanet eller "lite" bakom? Ja, tyvärr gör det ju det. Det finns mycket forskning (och erfarenheter från veterinärer/olika equiterapeuter) som visar på de negativa effekterna av detta. De absoluta värsta avarterna (som rollkur) finns det enligt ISES åtminstone nästan 50 forskningsstudier som visar på de negativa effekterna. De har fastställt att det därför inte är etiskt försvarbart att göra ytterligare studier (kommer inte ihåg vilket år men de fastslog det i samband med en av sina årliga konferenser). Just den etiska aspekten är en av de saker som gör det så svårt att göra studier på specifikt form. Det finns många variabler som påverkar - ryttaren och dennes ridning är bara en av dem. Vad kan man utsätta hästen för medvetet utan att hamna i etiska dilemman? 

Många efterlyser "bevis" för att t.ex nosen framför lod är så viktigt (antingen för att använda som argument för sin egen tes att det är skadligt, eller för att kunna hävda att det inte finns bevis för att det är skadligt). Alldeles oavsett vilket motiv man har för att efterfråga bevis så är det svårt att få fram svart/vita forskningsbevis för lättare former av LDR. Just för de etiska komplikationerna för att göra de stora studier som skulle behövas men också för att svårigheten att hitta vetenskapligt hållbara kopplingar mellan orsak o verkan inte är helt lätta att påvisa (pga alla variabler). Däremot så finns det gott om vittnesmål/slutsatser dragna av veterinärer och equiterapeuter som kan visa på problem som hästar drabbas av pga det sätt de rids och används på - detta är dock svårt att vetenskapligt bevisa.

Inom hästvärlden finns det en märklig tendens att göra egna tolkningar som ofta går tvärtemot vad forskning visar. Det gäller bl.a inlärningsprinciper men även detta med form. Trots att det genom åren kommit fram mer än en forskningsrapport som visar på att inlärningsprinciperna inom hästsporten är förlegade och bör uppdateras och att ridning LDR/Rollkur borde helt förbjudas så envisas många ryttare med att fortsätta i de gamla hjulspåren... Vad det beror på vet jag inte riktigt men det är som att mantrat är "Vi VET vad som är rätt, oavsett vad (den vetenskapliga) omvärlden säger!" "Även om den biomekaniska vetenskapen säger annat så VET vi att nosen mer eller mindre in mellan framdelen får upp ryggen, och att få upp ryggen är viktigt för hästens hållbarhet!"'

För den som inte förstår det så är jag starkt ironisk när det gäller de två sista citaten...

Till sist - vad jag menar med rubriken på detta inlägg är att vilken målbild man har för sin ridning är helt avgörande! Skillnaden mellan att rida hästen med inställningen "det är inte så farligt att den går bakom lod, det löser sig när den blir starkare" och inställningen "jag vill inte att min häst skall gå ett steg mer än nödvändigt bakom lod, för det är inte ändamålsenligt" förändrar enligt min uppfattning HELT hur man agerar (eller överhuvudtaget agerar) om hästen vid något tillfälle hamnar bakom lod (vilket vilken häst som helst kan göra av en mängd olika skäl). I det förstnämnda fallet rider man ofta bara vidare utan att göra något åt situationen, i det andra fallet agerar man och gör något åt formen. Utfallet för hästen och ridningen, både i stunden men framför allt på sikt, blir på det sättet helt annorlunda i de två olika fallen.

Det här är istället den idag den absolut vanligast normen för form - en häst där mitten på halsen är högsta punkt, nosen mer eller mindre bakom (och även munnen) lodlinjen genom ögat. Jämför med bilden högst upp. Även om rörelsen är annorlunda så är även formen definitivt annorlunda. Principen är densamma oavsett rörelse.