Helgar målet vägen?

 

Ibland (rätt ofta) ser man hästar som på ytan är välutbildade och "lydiga". Många gånger vet man dock inte hur man nått det man visar upp...

Ju äldre jag blir desto viktigare blir frågan om VÄGEN till målet. För utan verklig utbildning, samarbete och kompanjonskap är målet inget värt. Vägen kan ibland vara kantad av hårda hjälper, skarp utrustning och diverse "stjälptyglar" för att forma det människan vill ha ut av hästen. 

Våld och hot om våld är tyvärr vanliga träningsmetoder inom hästsporten. Ett skarpt bett (ofta med hävstång) och/eller sporrar som tydligt sätter gränserna för vad hästen får göra eller inte göra det skapar en häst på ytan "lydig" och välutbildad men som den hårda vägen fått lära sig vad som händer om den avviker det minsta från av människan satta ramar för beteende. För mig är det inte ett äkta kompanjonskap utan ett förhållande herre och slav. Hur väl orkestrerad än uppvisningen i fråga är.

För att säkert skilja "agnarna från vetet" behöver man följa aktuell ryttare på nära håll och ofta under en längre tid - något som inte alltid är möjligt. För det är långt ifrån allt som glimmar som är guld...