What´s in it for me?

Har varit ideellt engagerad i snart 40 år inom ridsporten och har under dessa år sett en klar förändring i sättet att förhålla sig till ideellt engagemang. Hela idrottsvärlden står inför en stor utmaning kommande år när vi som växte upp på 60-80-tal (då ideellt engagemang var vanlig/naturlig/självklar del av livet för de flesta) försvinner från idrotten.

I många klubbstyrelser är nämligen snittåldern relativt hög - ibland VÄLDIGT hög. Det är svårt att få återväxt på de som jobbar ideellt....

Om ett av de vanligaste orden som kunde beskriva 60-70-talet (framför allt) var SOLIDARITET så verkar tyvärr dagens vara "WHAT´S IN IT FOR ME?" :-) Och tro nu inte att jag är någon politiskt engagerad person utan det är bara ett konstaterande o personlig reflektion från min sida att det förhåller sig så. Ni får gärna ha en avvikande åsikt - skulle inte vilja något hellre än att jag har fel!

Problemet för idrottsvärlden med ovanstående är nämligen att den dag då det inte finns människor som vill jobba ideellt med att utveckla klubbarna och skapa förutsättningar och aktiviteter för sina medlemmar så kommer mycket av dagens verksamhet som bedrivs på våra ridklubbar vara ett minne blott! Eller så kommer marknadskrafter (med självklart vinstsyfte) ordna aktiviteter som vi sedan får betala dyrt för om vi vill delta i....

Är det verkligen det våra kommande ryttare vill?

Vi måste på något vis motivera dagens ungdomar (och även många vuxna) som idag inte engagerar sig i klubbens aktiviteter annat än som konsumenter att börja även hjälpa till med att skapa förutsättningar för att klubbarna skall leva vidare med ett stort engagemang och många roliga aktiviteter till en överkomlig prislapp.

Och kom ihåg - den där "alla, någon och ingen" brukar sällan få någonting gjort! DU - ja, just DU - måste engagera dig om du vill att din klubb skall leva vidare. Behöver kanske inte vara ett styrelseuppdrag utan det finns ofta många mindre uppgifter som kan underlätta för din styrelse - baka fika, stå i cafeterian, hjälpa till i stallet, ställa upp på städdagar, vara funktionär vid tävlingar, se till att hemsida/facebooksida uppdateras - ja, listan kan göras lång. Var inte rädd för att ta kontakt med din klubb o erbjud dina tjänster :-) Varje liten sak du har tid/lust att göra underlättar!

Dessutom brukar många inom idrotten säga - "behöver man få någonting gjort - då kontaktar man den som redan har "häcken full" - den brukar inte vara omöjlig!" Det mesta här i livet handlar om prioriteringar - och jag har full förståelse för att många gör andra prioriteringar än att engagera sig i en ridklubb eller annan organisation - men då får man inte heller förvänta sig att engagemanget o drivkraften hos andra skall vara oändlig. Tänker alla att "detta prioriterar jag bort" och bara blir konsument i de aktiviteter som andra arrangerar så kommer till slut det inte finnas några kvar som driver klubben framåt!

Så kort sagt - fundera på vad DU kan göra för att dra ditt "gemensamma strå till stacken" så vi kan se till att våra klubbar även i fortsättningen kan arrangera kul saker! Snart är det dessutom årsmöte - du kanske till och med kan tänka dig en plats i klubbens styrelse eller ungdomssektion? :-)

Referensramar och färgad lins

Våga söka dig utanför din "comfortzon"....

Min ridning började med 25 år inom den traditionella ridningen, där jag tävlat en hel del inom dressyr (främst) men även en del hoppning. Jag är där även utbildad Level 2 ridlärare.
Efter att ha ridit och instruerat i drygt 40 år har jag sett, ridit och hört en hel del...:-)

Sista åren av ovanstående 25 började jag av olika skäl nyfiket söka mig till andra ridfilosofier. Bl.a westernridning, centrerad ridning, olika hästhanteringsfilosofier och akademisk ridning är sådant jag nosat på. Sen, 1999 kom jag för första gången i kontakt med fransk klassisk ridning (via Craig Stevens).

De två system som jag verkligt ingående studerat är den traditionella ridningen och den franska klassiska. Förstnämnda pga att när jag började med häst var det "the Only way" samt att jag utbildade mig till ridlärare inom det systemet. Det andra systemet för att jag personligen tycker det är det system (som jag kommit i kontakt med) som är enklast, mest logiskt och verkligen har en "röd tråd" som hänger ihop hela vägen från markhantering via arbete vid hand/longering till ridning.

Det finns dock fantastiskt skickliga utövare/tränare inom alla filosofier (men oxå naturligtvis raka motsatsen). Man kan därför "hitta guldkorn" i alla system. Viktigt, tycker jag, när man letar dessa guldkorn är att man själv försöker skapa sig egna principer/filosofi som man håller sig till.

För mig är attityden och inställningen till individen HÄSTEN det absolut viktigaste! Tycker jag inte om tränarens (och/eller filosofins) inställning till hästen går det hela bort direkt för mig... Stälptygelanvändning är en annan detalj som gör att jag

Bilden

Har fått frågan var bilden i föregående inlägg kommer ifrån och framför allt vad den står för...

Uppfattningen som bilden står för kommer från "klassisk ridning" (vad det nu står för?) dvs såväl den franska klassiska ridningen, den tyska ridningen som den svenska militära ridtraditionen. Ridning som (åtminstone tidigare) förespråkades på Spanska Ridskolan, Cadre Noir (franska motsvarigheten till Spanska Ridskolan) som Sveriges Strömsholm. När TR först skrevs (till OS i Stockholm 1912) så var idealet detta som visas på vänstersidan. T.ex så ansågs hästen vara "på tygeln" även om nosryggen var så långt fram som i 45 graders vinkel mot lodlinjen. Det kan man inte minst se om man tittar på en del gamla bilder av hästar i piaff. 

Att idag mittenbilden på högersidan har blivit normen och den i särklass vanligaste synen på våra ridbanor är något som successivt hänt under de senaste 10-20 åren och beror till stor del på att tävlingsporten och dess framgångsrika utövare fått stort inflytande på hur tränare tränar och hur domare dömer. Bakgrunden/orsaken till det kan man spekulera länge kring...

Det finns dock skäl till att den vänstra spalten i bilden anges som "rätt" - det kommer från generationer av ryttare som haft häst såväl som arbetsredskap som en av de mest värdefulla ägodelar man kunde äga. Det var därför av högsta vikt att man förvaltade sin häst så den kunde tjänstgöra upp i så hög ålder som möjligt. Hållbarhet var därför av högsta prioritet. 

Man ska dock även vara medveten att "avarter" funnits tidigare under århundradena - t.ex det vi idag kallar "rollkur" har funnits även tidigare (det går "mode" även i ridtekniker) men under annat namn. Ridningen har dock hela tiden kommit tillbaka till grundprinciperna som vänster sida i bilden visar.

Den som lever får väl se i vilken riktning dagens ridning kommer att förändras - min förhoppning är att återigen bilderna på vänster sida kommer att bli dominerande - det är jag övertygad om vore det bästa för våra hästar....

På tygeln?

Det finns inom ridsporten en väldig fixering och tro att det faktum att hästen kröker på nacken - gärna "rund" med nosen mer eller mindre bakom lodplanet - innebär att hästen "får upp ryggen" och bär sig (och ryttaren) rätt och därför mår bra av den formen. Att hästen gärna kan (eller t.o.m SKA) gå där till dess den är "stark nog". Många gånger rids hästar hela ridpass i denna låga, "runda" form. Detta är enligt mig (och många med mig) helt fel slutsatser...

Detta grundar jag på det faktum att hästens övre och undre muskelkedjor inte fungerar optimalt om hästen är förböjd i längdriktningen. Dessutom blir hästen mer och mer i framvikt ju lägre hästen är. Hästen balanserar sig med hjälp av hals/huvud och alla former av samling är omöjlig så länge hästen har huvudet mellan frambenen... Hästen kan dock i den "formen" fortfarande göra rörelser, t.o.m piaff men det sker då helt utan att vikt fördelas mera till bakdelen vilket är syftet med ex piaff... Formen bör även hela tiden förändras under ridpasset, att rida i bara en form befrämjar inte hästens hälsa - varje form har sina fördelar och nackdelar... Det är själva förändringarna i form som utvecklar och utbildar...

För att få en häst som verkligen är på tygeln och använder sin kropp är det viktigt att börja i "rätt ände". Man börjar med att lära hästen ett förhållningssätt till bettet och ryttarens hand. Det kan man göra via ett antal "flexions" (böjningar av hästens hals först från marken och sedan uppsuttet). Man vill först få hästen att kommunicera med munnen - utan den kommunikationen är det närmast omöjlighet att få en bra kommunikation med såväl hästens kropp som knopp!

När man lärt hästen att "ge munnen" (detta förutsätter för övrigt en löst spänd nosgrimma) lär man sedan hästen gör böjningar lateralt (åt sidan) åt bägge håll. Det är viktigt att hästen (både när den ger munnen och i böjningar) till att börja med INTE ger i nacken. Det är det sista förhållningssättet till bettet/handen som man lär hästen. Det är nämligen oerhört lätt att lära hästen "kröka på nacken" och lär sig den det utan att ge munnen och kunna göra laterala flexions bäddar det för problem längre fram...

Har i det här inlägget bifogat en jättebra bild på vad man bör sträva efter (och inte). På vänstersidan det man ska sträva efter och på höger det man inte vill se/rida. Tyvärr så är den mittersta bilden på höger sida den syn som är i särklass vanligast på våra ridbanor! Man kan fråga sig vems ansvar det är?? Ryttare gör det som tränare/domare säger är bra och som man ser merparten av ryttare i omgivningen gör - det blir norm oavsett om det är bra för hästen eller ej...

Not. när man ber hästen bli "lång och låg" (dvs mittenbilderna) är det viktigt att hästen går FRAM med sin nos (som på den vänstra bilden) för att hästen skall stretcha ut sin hals/ryggmuskulatur - på den högra bilden blir visserligen hästen låg men inte längre - vinkeln mellan ganaschen och halsen blir inget större...

Sammanfattningsvis - ridning ÄR svårt och även med de bästa intentioner är det inte alltid "man får till det" och det gör inget. Vad jag däremot tror är viktigt är att man har en tydlig målbild och att man försöker nå så nära den man förmår. Och att man då även försöker undvika (i så stor utsträckning som möjligt) det man inte vill ha i slutänden. För hur logiskt är det (egentligen) att träna i en form som man sen i slutänden inte vill ha?? Dvs det som finns till höger i bilden. Man har ju hela spektrumet i form på vänstersidan som man kan använda..

Idoler....?

Började fundera idag på ordet "idol". Har jag några sådana i hästvärlden?? Eller i övrigt för den delen?

För mig personligen har ordet "idol" en lätt negativ klang. För mig är en idol någon man lite okritiskt ser upp till/höjer till skyarna - ibland kanske bara av det faktum att vederbörande är "känd". För mig känns det bättre att prata om "förebilder". Men detta är en av mig, helt personlig tolkning/uppfattning.

Förebilder däremot har jag flera som jag i olika faser av mitt "hästliv" tagit lärdom av på olika sätt. De som satt mest avtryck i mitt liv har varit människor som verkligen har HÄSTEN i centrum. Ingen nämnd, ingen glömd! :-)

Däremot förtjänar INGEN människa att sättas på piedestal - alla har fel och brister. Ibland kan jag tycka att tränare/ryttare sätts upp på höga piedestaler där de sällan förtjänar att sitta - dessutom trillar folk alltid ner från höjden förr eller senare! :-)

Inom hästbranschen kommer det allt som oftast "gurus" som "alla" ser upp till och närmast helgonförklarar. Det kan  vara kända tävlingsryttare, personer kända från tv och dylikt. Dyrkan står dessutom sällan i proportion till personens kunskap. I själva verket verkar kunskap och kompetens ha ganska lite med saken att göra.... Vi människor är nog ganska lättmanipulerade (inte bara när det gäller hästvärlden utan det gäller överhuvudtaget).

Smart marknadsföring, "framgångsrikt" deltagande i uppvisningar/TV/tävlingar räcker långt för att bli "idol". Stjärnstatusen finns i bästa fall kvar några år till dess man hittat någon ny att höja till skyarna...

Val vi gör

Suttit och bläddrat bland inläggen i min gamla blogg "Phoebe o gänget". Hittade ett inlägg skrivet 2009 som är lika aktuellt idag som det var då - håll till godo.

Mocka i stallet är ett bra tillfälle att låta tankarna vandra. Har många gånger fått bra idéer där ... För någon dag sedan började jag fundera på det faktum att varje dag innebär ständiga val - i stort som smått. Allt ifrån valet vad man skall ha för kläder eller äta till frukost, lunch och middag till livsavgörande val.

Jag är av den bestämda åsikten att oavsett vilka val man gjort i livet är det ingen idé att fundera så mycket på "what if?" Det går aldrig att "backa bandet" utan de val man gjort formar en till den människa man är och det liv man lever idag - på gott och ont!

Men, ibland smyger sig ändå tanken in -vart hade jag varit idag OM jag hade gjort ett annat val? I efterhand kan man ibland känna att en viss situation kanske var mer livsavgörande än vad man just i det ögonblicket förstod... Livet består av ett oändligt (eller egentligen inte oändligt eftersom livet en dag tar slut) antal "vägskäl" och beroende på vilka val man gör under livet avgörs vilken slutstation det blir...

När det gäller våra husdjur - hund, katt, häst mfl - så har vi oinskränkt makt över dessa. Våra val avgör vilka liv de lever - och t.o.m om de får fortsätta leva. Djuren kan väldigt sällan själva göra val som rör deras livsbetingelser utan det är vi människor som gör dessa val åt dem...

När det gäller våra hästar så väljer vi vilket stall, box/spilta (inte så vanligt längre och numera får man inte bygga spiltor annat än som skötselspiltor), lösdrift, hagvistelse eller ej, hagkompisar eller gå ensam, längden på utevistelsen, fri tillgång till grovfoder/starkt begränsat, täcke eller ej osv. Vi bestämmer också vilken typ av arbete som hästen skall utföra och med vilken filosofi vi rider och hanterar våra hästar. Kort sagt - hästen är i vårt totala "våld", något som också innebär ett stor ansvar för oss som har häst. Detsamma gäller naturligtvis även andra djur som vi har i vår vård.

Vet inte hur ni andra som brukar läsa min blogg funderar men jag funderar ofta på "gör/gjorde jag rätt nu" när det gäller allt i kring djurägandet. För hur väl man än vill blir det ibland fel... Felbedömningar, missriktad välvilja, förmänskligande (t.ex "nu fryser jag - det gör säkert hästen också"), häftigt humör (något som jag tidigare verkligen hade - och även nu ibland, även om det är sällan, "brinner det" och jag gör saker som jag senare ångrar!) 

Reflekterar ni över ert djurägande? 

Jag tror att man kan lära sig mycket, inte minst om sig själv genom att fundera på vilka val man gjort (såväl personliga val som de val man gjort för sitt djurs räkning) - inte genom att ångra valen men däremot genom att fundera på vilka följder de fick. Vissa val man gjort när det gäller djurägande kan man ju dessutom ändra på - kanske inte alla gånger för det djur du hade just då men däremot kan effekten av det valet påverka dig när det gäller kommande djur....

Roa, oroa, inspirera och kanske irritera...

Har bloggat i ett antal år nu och ibland frågar folk om varför jag bloggar och hur jag kan komma på saker att skriva om?

Orsaken till bloggen är att jag har känt ett behov av att "skriva av mig" om företeelser inom hästvärlden (och ibland utanför den). Ibland skriver jag medvetet lite provocerande för att skapa debatt och förhoppningsvis lite eftertänksamhet. Med all säkerhet har jag genom årens lopp irriterat en och annan men det bjuder jag på :-)

Något som jag också lärt mig genom åren är att ALLT kan missuppfattas/missförstås... Det enda som jag som bloggare (och även på FB och personligen i samtal med människor) kan göra är att undvika rena personpåhopp, tänka mig för och skriva så tydligt som jag förmår för att få fram det jag vill säga/stå för. Hur sedan mottagarna tolkar det jag skriver kan jag inte påverka. 

Skriver därför ofta inlägg "när andan faller på" och sedan kan jag komma tillbaka till dem, kanske ändra/komplettera innan jag eventuellt publicerar. Vissa inlägg kan därför vara skrivna veckor/ibland månader innan de publiceras.... Annat publicerar jag direkt när jag skrivit det. En del brukar undra hur jag hinner skriva så många inlägg under kort tid - vilket det ibland kan bli - men det beror då alltså på att jag kanske "ruvat" på en del inlägg :-)

Inte alla håller med om det jag skriver & det förväntar jag mig inte heller men förhoppningsvis har jag även gett en och annan någon ny infallsvinkel på hästägandet och hästen. Försöker blanda inlägg med hästkunskapsinriktning med inlägg av annan karaktär som t.ex reflektioner kring saker inom hästvärlden.

Jag får mina bloggidéer från saker som händer i min närmiljö, saker jag läser eller ser, kurser jag deltar på, egna upplevelser osv. Jag bloggar mest för min egen skull (för att skriva av mig :-)) men är någon intresserad av att följa min blogg är det bonus...

Det jag skriver är MINA upplevelser och uppfattningar från alla mina år inom hästvärlden.

Clinic för George Morris

(I filmen ovan beskriver Morris det amerikanska systemets historia - filmen kommer inte ifrån clinicen på Flyinge).

Tittar på clinic (på Horse1) för George Morris på Flyinge... Här följer lite reflektioner.

Demonstrerar det nordamerikanska systemet som från början baserats på fullblodshästar. Baseras på den franska och italienska ridningen. Först efter 2a världskriget kom den amerikanska ridningen i kontakt med den tyska ridningen.

Börjar med att visa hur han jobbar med grunderna. Han kritiserar för låg hand och menar att det finns skäl till att det ska vara en rak linje från hästens mun till ryttarens armbåge. Bryts den linjen neråt så blir ryttaren hängande i hästens mun och det blir tryck på hästens känsliga planer. Han pratar om ryttarens händer och de fyra delarna (i ryttarens kropp) som finns. Han vill se höga, slutna händer o bryr sig inte om formen. 

Han sitter upp för att demonstrera vad han menar med händerna. När hästen höjer huvudet ska ryttaren höja händerna. Poängterar flera gånger att händerna ska vara stadiga, stilla och inte dra. Säger oxå att öppna är en av de mest användbara övningarna. Hästen måste acceptera kontakten med handen! Vänta in hästen! Han travar bommar... Och poängterar sitsen och att hästen inte ska ändra

Hästens inre...

Något som länge fascinerat mig är kommunikationen med hästar och hur vi som människor antingen kan tillföra den något eller inte...

Under åren har jag mött många hästar som av olika skäl saknat verkligt band och kommunikation med sina människor. Skälen kan vara många men ofta resulterar bristen på kommunikation antingen i en "robot" som visserligen gör det människan begär men utan glädje och gnista. Den typen är ofta populär hos människor eftersom den anses väluppfostrad/välutbildad och "snäll". Men titta hästen i ögonen - det är avslöjande om du vet vad du ska titta efter. Du kanske har hört uttrycket "Ögonen är själens spegel"? Den andra varianten är en häst som visar olika typer av konfliktbeteenden - den hästen är mindre populär av förståeliga skäl och blir ofta kallad besvärlig, "vill inte jobba" osv. Bägge dessa hästtyper har dock problem med sin relation med människor - de hanterar den bara olika. Den förstnämnda stänger av och blir introvert medan den andra agerar utåt och blir extrovert....

Julhälsning!

Carina & alla djuren på Birca Hästgård
önskar er alla en riktigt
GOD JUL & ett GOTT NYTT ÅR! 

Clinic

Har sett en clinic (på Horse 1) där Helen Langehanenberg (Damon Hill) höll lektioner med bl.a Jeanna Högberg, Malin Hamilton och Per Sandgaard.

(Nedanstående skrev jag till största delen samtidigt som jag tittade på programmet... Kursiverad stil är dock sådant jag lagt till i efterhand.)

Helen säger en hel del bra saker men jag kanske är bortskämd eftersom jag sett en hel del klassisk ridning senaste åren men jag tycker att denna typ av ridning mest visar exempel på "kilometerträning". Man rider varv på varv i samma gångart... De två första ryttarna var Malin och Per. Vet inte hur gamla hästarna är 

Tiderna förändras

Går i stallet och börjar reflektera över en sak... (Och innan nu någon blir upprörd alldeles i onödan - jag ser på detta ur ett allmänt perspektiv - det finns alltid personer som är undantag från "regeln").

Vad jag reflekterade över är att jag upplever att det är allt färre som verkligen är genuint HÄSTintresserade... Nu finns det antagligen många som säger att hästsporten aldrig varit så stor som nu och det har de nog rätt i.

Men, behöver det innebära att alla som håller på med hästsporten nödvändigtvis är verkligt intresserade av HÄSTAR?? Enligt min uppfattning är det inte alls fallet... Man kan vara intresserad av att rida och/eller tävla utan att egentligen alls vara speciellt intresserad av hästen som individ!

Uppfyller då hästen av någon anledning inte skälen till varför man har häst (eller rider) dvs man kan inte rida eller hästen kan inte uppnå de resultat man förväntar sig pga skador el annat så byter man antingen ut hästen/ponnyn eller så slutar man rida...

Många idag tycker jag mer ser på hästen som en "ridmaskin" där egentligen inget annat än ridningen är intressant eller värt att lägga ner tid på. Minsta lilla "jobbighet" med "hästintresset" då prioriterar man bort det för andra saker....

Tidigare var stallen fyllda av tjejer som gjorde massor av saker förutom den faktiska ridningen. O ja, idag finns det massor av saker som konkurrerar men till syvende och sist handlar det ändå om hur intresserad man är av hästar och hur mycket tid/jobb man är intresserad av att lägga ner. I dag är det, enligt min mening, YTTERST få ryttare som är genuint hästintresserade. Förr var de vanliga men nu tillhör de undantagen...

Det finns, som jag ser det, många problem med ovanstående. Ett är att på sikt kommer vi antagligen ha ett gäng riktigt tekniskt skickliga ryttare som inte kan ett smack om hästar. Ett annat problem (det är ett faktum redan idag) är att det blir svårare o svårare att rekrytera nya ridlärare. Detta för att yrket har ingen status (bli tränare eller beridare smäller högre) och dessutom kräver det enligt min mening ett verkligt genuint hästintresse där man är intresserad av att lära andra rida. I dagens "I, me and myself" mentalitet och där "what's in it for me?" är ledorden står inte Ridlärare högst på listan...

Det blev ett ganska negativt inlägg detta och jag har inte något svar på vad man kan göra åt saken och mycket av ovanstående är samhällsproblem som även avspeglar sig på andra delar i samhället. Inlägget är mest en reflektion på hur jag sett hästsporten utvecklas (?) över tid...

Jag ser själv slutet på min aktiva tid som ryttare efter 40 år som yrkesmässig inom hästbranschen men jag tycker det känns tragiskt att man inte ser fler (som liksom jag när jag var yngre) som brinner för HÄSTEN såväl som för sporten... Och vilka ska lära kommande generationer rida? Vi kanske ska hålla hästar i naturreservat och sedan uppfinna mekaniska hästar som folk kan rida på? De behöver ingen omsorg utan kan ställas in i "stallgaraget" och sen plockas fram när andan faller på...

Ponnyakuten igen...

Såg för en tid sedan några avsnitt av årets Ponnyakuten... Varje år blir jag lika frustrerad! Inte på de ungdomar som deltar - vilka gör så gott de kan och fått "lära" sig och är jättegulliga - utan istället på vuxenvärlden som inte har bättre vett!

Som köper ponnyer till sina barn och ungdomar alldeles för tidigt! Dessutom "fel" ponnyer som unghästar åt barn som ingen kunskap har för detta, eller för "vassa" ponnyer åt ryttare som knappt har balans i trav eller kan rida lätt. Dessutom verkar de inblandade inte ha kunnat hitta (eller ens försökt, vad vet jag) vettiga tränare/instruktörer varken i ridningen eller i hästhantering. Vad TÄNKER föräldrarna på? Är de inte rädda om sina barn???

De flesta av problemen är av sådan art att en ordentlig grundutbildning (såväl i ridningen som hästhanteringen) av ryttaren skulle ordna upp problemen. Frågan är hur man komma åt bristerna i grunder? Landets ridskolor och SvRF har här en STOR utmaning. Dels att sprida kunskapen i att man faktiskt måste ha en viss grundkunskap INNAN man ens tänker tanken att skaffa egen häst/ponny. Att man som förälder måste lägga ner tid och pengar på att lära barnet rida INNAN egen ponny införskaffas. Och sedan när man väl gör det väljer rätt typ av ponny och intensifierar träningen med någon duktig ridlärare/tränare som ser HELHETEN och inte bara det enskilda ridpasset. Det verkliga utbildningsbehovet uppstår dagen man skaffar egen häst!

Naturligtvis inser även jag :-) att detta program visar bara en liten promille av allt som finns "där ute". Det finns naturligtvis allt ifrån ryttare (ungdomar och vuxna) som har all denna goda grundutbildning men det finns samtidigt oerhört många som har dåliga eller inga grundkunskaper.

Jag upplever att det tyvärr har blivit ännu vanligare än förr att man skaffar häst/ponny helt utan kunskaper - barnet har (i bästa fall) ridit ett par terminer på ridskola, föräldrarna kan inget om häst och sen skaffar man barnet ett egen ponny (för att "kompisarna har egna hästar")... Ibland går detta naturligtvis bra - av ren tur eller pga att det finns andra i omgivningen som ställer upp och utbildar föräldrar och barn men ibland kan det även resultera i närmast katastrof.

Föräldrar - tänk efter före innan ni skaffar egen häst åt ert barn!

Rundbalar

Igår hände det som ibland händer när man hanterar rundbalar....

Vi har rundbalarna stående utanför hagen och portionerar varje dag ut foder i hagen. I en för några dagar sedan påbörjad bal som sett mycket bra ut så fanns det helt plötsligt - nästan i kärnan av balen - stråk av (antagligen) jästsvamp... Jästsvamp är i allmänhet mindre farligt än mögelsvamp men jag vill inte ge sådant överhuvudtaget eftersom bägge delarna är tecken på att balansen i balen är störd.

Man kan ALDRIG veta hur en rundbal är förrän man öppnat/rullat ut hela balen...

Många ställer in rundbalar i hagen - skär ofta bara av toppen av plasten och låter sedan hästarna dra loss fodret själva. Skulle ALDRIG våga göra så! Dels för att då har man ingen som helst aning om kvalitén i balen men också för att nätet är kvar runt balen. Ett nät som om det kommer in i hästmunnen på ett ögonblick allvarligt kan skära hästen.

Ibland har vi satt ut hela (avklädda :-) balar i hagen. Även det tycker jag är en risk eftersom även om man rullar upp första varven (och kan få en vink om balen är bra eller ej) och sen varje dag "städar" upp runt balen. Spillet blir större än när man portionerar och det är även då svårt att veta om kvalitén på balen är bra helt igenom.

Kontroll och brist på kontroll

Det ligger i människans natur att vilja ha kontroll på sin omgivning. Detta inkluderar oss som ryttare. Vi har säkert alla någon gång i vårt ryttarliv upplevt hur mycket viljestyrka som krävs för att släppa/ge efter när vi är rädda - rent generellt eller för att tappa kontrollen...

Den rädslan kan få oss att i första hand eftersträva en kontroll som många gånger omöjliggör all annan kommunikation och förståelse mellan häst och ryttare. Det är t.o.m så att rädsla helt blockerar inlärning. I ovanstående exempel förlitar vi oss oftast på dominans istället för dialog med hästen.

En sådan inställning får ofta hästen att försvara sig (ibland våldsamt) mot hjälper eller annat som den inte förstår. Ryttare i sin tur tar ofta i sin frustration till tekniker eller utrustning som till synes enklare löser problemen man upplever sig ha. Man försöker använda dessa "genvägar" som oftast i slutänden blir en "senväg" eller möjligtvis kamouflerar problemet. Man försöker adressera hästens reaktioner istället för att åtgärda orsaken till hästens reaktion!

Det finns inom hästvärlden hur många stjälptyglar, bett och annan komplicerad utrustning som helst! Likaväl som många mer och mindre "hästovänliga" träningsmetoder som helst.

Dock är den, för hästen, farligaste och smärtsammaste faktorn människan själv, som har möjligheten att våldföra sig på hästen, med ibland inte annat än normal "standardutrustning", som ett bett, skänklar/sporrar och spö... Oftast inte i någon medveten misshandel av hästen utan av ren och skär okunskap.

Som ett exempel så står det i princip alla ridhandböcker (oavsett filosofi/inriktning) att "handen skall inte gå bakåt". Har inte hittills hört någon som motsätter sig den skrivningen men sen GÖR man annat... Brukar säga åt ryttare att "du ska alltid ha en känsla av att du GER hästen handen" (obs. Inte att förväxla med att ge långa tyglar & släppa all kontroll :-) ) Många ryttare tycker att det konceptet är svårt inte minst för att det ligger i vår natur att försöka kontrollera hästen genom att bromsa och "hålla". Att faktiskt "ge" med handen kan öka kontrollen känns för många en orimlighet. 

Ett citat som jag verkligen insett stämmer är "När hästen upplever sig som friast i ridningen är den som mest kontrollerad". För att det skall stämma måste det dock finnas en överenskommelse mellan häst o ryttare där ömsesidig tillit och kommunikation är några av byggstenarna.

Nostalgi

Satt ikväll och tittade i gamla fotoalbum och blev lite nostalgisk... Så här kommer lite mer o mindre gamla bilder. Ingen kronologisk ordning utan "huller om buller"

Danilo, svenskt halvblod e Gaspari u. Kamelia (ett av Flyinges främsta ston), ridskolehäst på Luleå RK som jag tävlade på slutet av 70-talet med en 2:a plats i DM som bästa resultat

Lizz och jag på tävling, på Luleå RK 1982

Min första ponny Pysen, Islands(korsning?) 130 cm, född 1970.

Lizz och jag på kurs 1985

Lizz var mitt första halvblod f 1975 e. Herkules-Orkan. Köpte henne som 5-åring och ägde henne till
hennes livs slut som 27-åring.

Pysen och jag hoppar...

Mina kurskamrater och jag på RIK 1 1987

Jag och min lägerhäst Sparta i Örnsköldsvik 1973

Brinntid...

Senaste tiden så har det cirkulerat en hel del artiklar om utbrändhet/utmattningssyndrom på facebook och "nätet". Många, t.ex nedanstående mycket bra skrivna och beskrivande!

Intressant artikel -"Ingen tackar dig när du blir sjukskriven"

Jag känner igen mig i allt hon skriver om eftersom jag 2002 hamnade i just den situation hon beskriver. Jag kan också intyga att det går att köra på "maxfart" i väldigt många år innan kroppen till slut skriker NEJ...

Jag har sedan 20 års ålder varit egenföretagare (jordbrukare, först med mjölkkor och numera med hästar). Jag har dessutom nästan hela tiden haft mer än ett jobb, som mest tre jobb samtidigt! Då jobbade jag i lagården med korna, som servitris halvtid och som ridlärare 3-4 kvällar/vecka.... Andra perioder har jag haft 50-100% tjänst utanför gården men samtidigt drivit ridskola med lektioner 4 kvällar per vecka. Visserligen med en hel del hjälp på hemmaplan men jag var under dessa år ALDRIG ledig - jag gick istället från jobb till jobb... Detta pågick som intensivast i åtminstone 15 år.

Varför i hela världen kan man fråga sig??? Ja, idag undrar väl även jag det och det finns inget enkelt svar på det. Egna ambitioner/höga krav, ekonomi, "gammal vana" är några av svaren men en sak är säker - ingen tvingade mig till det! Annat än jag själv...

När jag till slut "gick i väggen" fick jag klassiska symptom som hjärtklappning, svårigheter att sova, hjärnan kändes bokstavligt talat som om den kokade, INGET korttidsminne - kunde inte hålla en tanke i huvudet ens i 10 sekunder - köpte t.o.m en diktafon så jag skulle kunna prata in det jag för ögonblicket kom på - gjorde jag inte det var det glömt 10 sekunder senare. Hur sjukt är inte det? Kände mig heller aldrig någonsin utvilad. Slutade även helt (åtminstone upplevde jag det så) att drömma under denna period.

Vid den akuta "utbrändheten" - eller som jag själv brukar beskriva det "jag var inte utbränd men kraftigt vidbränd" "löste" jag situationen genom att säga till min chef "nu måste jag vara ledig ett halvår" (jag hade massor med övertidstimmar, också typiskt mitt sätt att vara/jobba, så jag kunde vara kompledig i fem månader. Utöver det tog jag en månads tjänstledig.) Eftersom jag fortfarande hade ridskolan igång så jobbade jag dock hemma på gården med ridskolan.

Själv tror jag att om jag inte gjort denna paus som det ändå blev hade det inte dröjt många dagar/veckor innan jag hamnat på sjukhus i en regelrätt kollaps... Jag drog i alla fall i handbromsen någotsånär i tid (även om jag i backspegeln kan tänka "vad i h-vete höll jag på med i alla dessa år - och för vad?")

Efter 6 månader gick jag så tillbaka till det externa jobbet. Inte utan problem men det fungerade...

Vad jag inte insåg då - utan det är något som tagit mig flera år att inse - är det som även beskrivs i artikeln ovan - jag kommer aldrig någonsin att bli den jag var innan min utbrändhet. Förmågan att hålla tusen bollar i luften utan problem, den enorma stresståligheten (som jag tidigare inte alls mådde dåligt av utan istället upplevde som positiv), allt jag hann med, kreativiteten osv har jag inte kvar en bråkdel av. Jag känner därför igen vart enda ord som skrivs i ovanstående artikel.

I våras tog jag ett nytt steg i mitt liv - efter många års funderande (och långsam avveckling) beslutade jag mig för att upphöra med terminsridningen kvällstid. Detta av flera skäl men framför allt för att det kändes dags att ta ett nytt spår i livet. Jag har fortfarande kvar några hästar (och kommer nog att ha det även framöver) och viss verksamhet men inte i samma omfattning som tidigare.

Frågan är nu istället - vad skall jag göra nu? Och svaret är än så länge "har ingen aning!" Har ingen direkt akut panik att besluta mig heller utan avser att tänka/känna mig för ett tag framöver. Skall försöka vara snäll med mig själv :-)

Mockning - en konst :-)

Mockning - något som varit en oundviklig del av hästägandet börjar pga alla lösdrifter snart vara en bortglömd kunskap! :-) Inte för att man inte måste även i fortsättningen mocka i såväl hästhage som lösdrift men KONSTEN att mocka krävs snart inte längre... I en lösdrift eller hage är det oftast inget finlir som gäller utan det är rent skottande och/eller traktor som gäller.

Många "hästungdomar" idag är inte vana att mocka med allt vad det innebär. Tidigare var mockning en självklar del av hästintresset. Idag kan man rida och hålla på med hästar under många år utan att komma i kontakt med att behöva mocka till hästen. Även om man skaffar häst eller medryttarhäst finns det många uppstallningsformer där man inte behöver mocka (alternativt att mamma/pappa sköter "marktjänsten" - inte helt ovanligt idag :-))

Det finns även en hälsoeffekt med att ha hästen uppstallad i ensambox under natten som man får ta hänsyn till vid andra uppstallningsformer... När man mockar har man möjlighet att notera hur hästen mår genom att studera om hästen haft normal avföring/urinering. Man kan ofta se/lukta sig till om hästen har problem med sin mage innan det eventuellt syns i form av kolik eller värre... I lösdrift eller andra typer av grupphållning av hästar är det inte lika lätt att upptäcka individuella avvikelser. Ger man dessutom vatten i hink i boxen kan man även se om hästen druckit normalt (eller inte alls som ofta är ett av de första tecknen om hästen mår dåligt).

Jag skriver att mocka är en KONST för det är inte helt lätt faktiskt, hur konstigt det än kan låta. Det handlar om såväl att hästen skall ha en så ren plats att stå/sova på som möjligt men det har även en ekonomisk faktor. Någon/några extra spånbalar per månad och häst gör ganska mycket pengar på årsbasis.

Jag har jobbat i flera stallar (ridskolor) och vad jag uppmärksammat där är några olika alternativ:
- man skottar ut "allt", såväl rent som skitigt spån... Mest rent...
- bara ytan är mockad - går man in för att jämna till i boxen så infaller allt som oftast "det som göms i spån" dvs man får skotta ut en halv kärra till....
- man har "rört ihop" pissfläckarna så följden blir att all spån blir mer eller mindre skitig & att bädden luktar ammoniak
- man har inte jämnat till ytan i boxen utan det ser ut som "hela havet stormar" och det mesta ligger i kanterna och ingenting i mitten....

Flera av de ridskolor jag jobbat på har för att minska spånåtgången antingen begränsat hur mycket

Flexions, arbete vid hand och mer...

Här nedan följer några videos som demonstrerar ovanstående på ett bra sätt! Flexions är när man lär hästen ett förhållningssätt till bettet och ryttarens hand. Flexions kan göras såväl stillastående som i rörelse, från marken som uppsuttet i de olika gångarterna (inte alla i galopp). Arbete vid hand visas också - syftet där är dels att förbereda hästen för uppsutten träning men också som ett komplement till ridningen. Man ser ju t.ex lättare vad hästen gör med sin kropp när man går bredvid :-)




Denna andra film visar bl.a lättridning och neckextension, uppsuttna flexions samt sidvärtsrörelser i skritt och trav.




Till sist en film från ridlärarexamen i "School of Légèreté" (Philippe Karl) med Englands första examinerade ridlärare, Becky Holden (samma som gjort/ridit på de två första filmerna).

Video med Philippe Karl

Här nedan följer en video med kloka ord (och trevlig ridning) ifrån Philippe Karl. Tyvärr stör textremsan en aning men LYSSNA på vad han säger och titta på ridningen! Har själv följt PKs kurser på nära håll under ett antal år och den ridning man ser på dessa kurser upplever man tyvärr alltför sällan...