Hej alla!

Här är Birca´s blogg om stallets människor och hästar. Här kan du läsa om vad som händer i stallet samt reflektioner över olika hästrelaterade företeelser. Vill även du skriva inlägg här? Kontakta då mig via mail cas.birca@telia.com

Farre på hästarnas evigt gröna ängar!

fredag 28 december 2018

Två saker som jag tycker alla hästägare bör prova på


Min shettis Jaques, 27 år gammal som jag på försommaren 2018 fick ta bort pga bl.a cushings

Skrev för några veckor sedan ett FB inlägg där jag skrev att jag tycker det finns två saker som alla hästägare någon gång borde prova på...

Den första är att någon gång prova på att ha (eget eller hyrt) stall. Gärna under minst ett år. Detta eftersom att innan man gjort det så förstår man ofta inte hur mkt jobb det är. Många har en ganska "romantisk" bild av hur det är att ha eget stall. "Så skönt att ha hästen hemma", "så billigt det måste vara att ha eget stall" osv är inte ovanliga kommentarer. Jag som haft eget stall i 40 år är den första att erkänna att det finns fördelar med det. En av de främsta är att man då ofta ser sina hästar betydligt mer (speciellt jag som jobbar mestadels hemifrån) än vad de flesta gör och i och med det oftast ser eventuella problem tidigt. Men, vad många inte inser att ovanstående fördelar har en hel del nackdelar som den som är inackorderad kanske inte är medveten om. Skrev för några år sedan ett blogginlägg om just detta.

Ovanstående i sig är egentligen i inget problem om det inte vore för det faktum att de som hyr ut stallplatser ytterst sällan kan ta vettigt betalt för det extra jobb o kostnader det innebär att hyra ut stallplatser. Det är allt vanligare att stallägare väljer att stå med platser tomma. Något som på sikt kan bli ett verkligt problem för de som inte har möjlighet att (eller vill) ha eget stall. Själv har jag endast två inackorderingar i dagsläget (av andra skäl än ekonomiska) men har 7 boxar lediga (över halva stallet) eftersom det helt enkelt kostar mer än det smakar (i reda pengar och arbetsinsats) att hyra ut dem. Det finns dock även ett annat problem - skulle stall hyror ligga på en nivå där ersättningen för arbete, maskiner, underhåll osv skulle vara rimliga skulle MÅNGA av dagens hästägare helt enkelt inte ha råd att ha häst. På sikt kanske lösningen för dessa vore kollektivstall, där alla gemensamt sköter/bekostar allt. Men många har inte praktisk möjlighet (eller vill) t.ex åka till stallet innan jobbet. Bara tiden kommer att visa i vilka riktningar ovanstående kommer att ta. Lösdrifter är lösningen på en del problem men även där behöver hästarna regelbunden tillsyn så inte hästvälfärden riskeras. Mkt kan hända på 24 timmar utan tillsyn... Ps. jag har upprepade gånger fått frågan "kan du inte bygga några lösdrifter"? Med undermeningen "då blir det billigare för mig" :-) Att bygga lösdrifter kostar även det pengar - jag har hittills sett det som oekonomiskt att göra den investeringen, eftersom jag inte i rimlig tid kan få igen denna investering med nuvarande prisbild. Lösdrift är dessutom ingen "slödrift" - en väl skött lösdrift kräver minst lika mycket jobb (och investeringar) som uppstallade hästar, bara annorlunda. Jag har definitivt ingen lösning på ovanstående problem men tycker bara att det är något som behöver reflekteras över, av alla som har egen häst - oavsett om det är i eget stall eller uppstallad någonstans.

(Kanske jag ska förtydliga något - jag har några inackorderingar i stallet, inte av förtagsmässiga skäl utan pga vänskap, sällskap och hjälp de gånger jag behöver det. Vad jag syftar på i mitt inlägg är att inackorderingar är inget vettigt ur företagssynpunkt med tanke på allmän lönsamhet, möjlighet att ta ut vettig lön för jobbet och göra investeringar/utveckling av anläggningen. Något som även påverkar pensionen i förlängningen. Inom andra branscher skulle man helt enkelt välja att inte starta sådana företag alls. Något som alla hästägare bör reflektera kring...)

Den andra saken jag tycker alla hästägare bör prova på är att följa åtminstone en häst hela vägen till döden. Jag ska kanske också förtydliga vad jag menar med det. En vän till mig påpekade att hon inte tyckte att det var nödvändigt att följa sin egen häst hela vägen. Inte om man själv är så uppriven att ens känslor riskerar att smitta av sig på hästen. Där håller jag helt med henne! Jag har själv ibland fattat sådana beslut. Har under mina 45 år med hästar (de flesta av dem yrkesmässigt) haft ganska många hästar som av olika skäl har varit tvungna att möta döden. Många har jag varit med hela vägen men långt ifrån alla - inte minst för att jag har en fantastisk pappa som mina hästar litat fullt på och som följt dem sista biten.

Varför tycker jag då att det ändå är viktigt att prova på att vara med hela vägen? Ja, det finns flera skäl men några av de viktigaste är att det ger en viktiga erfarenheter. Inte minst för att kunna fatta väl avvägda beslut om vilken metod man vill använda.

Själv har jag varit med om att ta bort hästar med bultpistol, älgstudsare (vilket inte var ovanlig metod tidigare) och med medicin/avlivningsvätska. Den sistnämnda metoden endast två sjuka hästar som redan hade permanenentkanyl satt.

Vad väljer man då? Ja, först ska man vara medveten om att oavsett metod KAN det tyvärr gå snett. Pga oförutsedda reaktioner från hästen men också beroende på hur skicklig/rutinerad veterinären eller den som sköter bultpistolen är. De allra flesta gånger går det dock bra oavsett metod.

Personligen så väljer jag, utan att tveka en sekund, kula (bultpistol). Undantag är om hästen är akut sjuk och veterinär redan är på plats (men då är det mest av praktiska skäl o för att inte förlänga hästens lidande). Det intressanta är att de allra flesta som jag pratat med (och som varit med om mer än en avlivning) tveklöst säger samma som jag.

Mitt skäl till valet är att det är ett snabbt sätt. Det säger "poff" och sen är hästen borta. Oftast utan ens några ryckningar, hästen bara styvnar till i benen och faller på sidan. Med mediciner är förloppet längre - först ska hästen ha lugnande, den faller (och det är inte säkert att man har kontrollen över hur) och sen skall den sprutas med avlivningsvätska. En vätska som för övrigt är oerhört farlig. En process som från början till slut är betydligt mer utdragen. Något som jag personligen tycker är betydligt jobbigare än alternativet. Finns det då inga problem med kula? Ja, nackdelen med det är att hästen skall avblodas. Vilket, om man inte tål att se blod, kan uppfattas otäckt. Men, som djurägare behöver man inte vara med under den processen för då är ju hästen redan död.

Nu tillbaka till min ursprungliga uppfattning - jag tycker man iallafall någon (eller några gånger) bör vara med vid avlivning av häst (gärna om man har möjlighet vid bägge de olika metoderna). Orkar man inte göra det med sin egen häst (vilket jag har full förståelse för) så kan man hjälpa någon kompis med deras bästa vän som man kanske inte är lika emotionellt fäst vid. Varför ska man då göra ovanstående? Ja, först och främst för att man då när det är dags att (ev) följa sin egen häst till den sista vilan - kan ta beslut om metod genom att VETA hur de går till och inte genom att lyssna på andras uppfattningar. Jag anser också att det är mitt ansvar att ta ansvar även för hästens död - jag blir rätt upprörd när jag ser hästar som säljs (eller lämnas bort) i ålder där det är ganska uppenbart att det är för att ägaren inte orkar ta beslutet att ta bort hästen. Ett beslut som man MÅSTE kunna ta som djurägare enligt min uppfattning. Att låta en gammal (ibland mycket gammal) häst häst byta miljö, ägare och kompisar är inte juste mot hästen.... Kan man inte längre själv ta hand om (den gamla) hästen (av vilket skäl det än må vara) så tycker jag att man ska ta sitt ansvar att ta bort sin häst istället för att lämna över det problemet till någon annan - hur jobbigt man än tycker att det är.

Jag vet vad jag föredrar och varför. Vet du?

Är då inte ovanstående jobbig? Ja, självklart och jag önskade jag kunde säga att blir lättare för varje gång men det blir det inte, snarare värre, åtminstone för mig. Det finns dock bara en enda sak som är säkert i livet och det är att det en dag tar slut. <3 Såväl hästarnas, andra djurs som våra egna.

Ridning bakom lodplanet och annat


Det finns många som tycker att det är alldeles för mycket fokusering kring ridning bakom lodplanet eller ej... Många tycker att det finns mycket annat som är viktigt/viktigare - vilket jag instämmer i, MEN här kommer mina reflektioner i ämnet.

Det finns en del företeelser som över tid blivit norm och "sanning" - många gånger av oklar anledning...

En av dessa "sanningar" är tron att "om hästen går bakom lod (btv) gör det inget, den kommer framför lod när den är stark nog". Detta är ett argument som man ser/hör i princip dagligen... Vart det från början kom har jag ingen aning om, men i dag anses det i alla fall som en mer eller mindre absolut sanning hos flertalet ryttare.

Frågan är då - hur väl stämmer det och vilka effekter får ridning med den tron?

Vad hos hästen tror man behöver stärkas och hur samt varför ska man (eller inte) acceptera att hästen går bakom lod?

Hästen behöver lära sig bära oss på ryggen, inget i hästens konstruktion är gjort för att klara ett tryck/belastning som kommer uppifrån.

För att klara det behöver många saker samverka för att åstadkomma en stabil ryggrad och där hästen utnyttjar recoilen i senapparaten energibesparande. Alternativet är att hästen med muskelkraft "drar sig“ framåt, framför allt med frambenen, ofta i kombination med att balansen är i framvikt och hästen därför "ramlar" ifatt sig själv, ofta genom att öka farten. Jämför med dig själv om du när du springer vid något tillfälle skulle komma framför tyngdpunkten, antagligen skulle du i ditt försök att återfå balansen försöka öka farten, dessutom skulle du antagligen till slut ramla framlänges. När det gäller hästen så gör det faktum att den har fyra ben att risken för att ramla minskar. Den klarar att hålla sig på benen betydligt längre men det behöver definitivt inte innebära att balansen är bra. Av ovanstående skäl anser jag att den nuvarande normen att i alla lägen rida hästen framåt ur problem är en tveksam strategi - det kan (eventuellt) på kort sikt lösa hästens balansproblem men gör det detta på längre sikt? Jag anser inte det. Rida framåt har sin tid och effekt men att rida "som man stulit hästen" som är så vanligt idag anser jag inte stärker hästen på sikt utan istället orsakar slitage i förtid. Att se (unga) hästar ridas i enormt övertempo utan varken takt eller balans är mer regel än undantag i dag. Ytterligare en norm som kommit/ökat de senaste 20 åren. Många säger "wow, vilken rörelsemekanik" - min reaktion är mera "stackars häst" och överrörlighet, stress och en för tidig död (eller åtminstone skador). Hästen behöver lära sig använda sin coremuskulatur och det innebär att den även behöver lära sig röra sig långsamt. Tänk "qigong" för häst...

För att hästen på ett bra sätt ska kunna bära oss behöver även hästen (bl.a) stärka muskulaturen runt/framför manken (bl.a trapetius, romboideus mfl). Hos en häst som går bakom lod används inte den muskulaturen utan istället bara muskulaturen på undersidan av halsen som t.ex brachiocephalicus. Om man sitter på hästen på kort tygel ("på tygeln") skall man notera hur halsen ser ut. Är halsen smalare strax framför manken än längre fram mot öronen är det ett tecken på att hästen inte använder kroppen optimalt. Andra effekter av att hästen går bakom lodplanet är att belastningen (och risken för skador) på nackbandet ökar samt att andning, syn m m påverkas negativt.

Vad jag ser som ett problem idag (efter 45 år i hästbranschen) är inte det faktum att hästar hamnar bakom lod (det kan många hästar göra av ett flertal skäl, oftast ryttarrelaterade) utan det är den närmast totala normförändringen som skett (främst) de senaste 20 åren. En normförändring där mitt inledande citat har blivit den i särklass vanligaste uppfattningen bland dagens ryttare. En norm som enligt min uppfattning helt förändrat den dagliga ridningen som sker. Detta eftersom principer i ridning ÄR viktiga. Oavsett vilken typ av filosofi man rider efter. Varje häst är unik och de ska ridas därefter men utan principer blir det lätt fel, inte minst ur biomekanisk synpunkt.
Detta eftersom har man som grundprincip att man inte vill att hästen ska "hamna" bakom lod kommer man att rida på ett helt annat vis än om man har "det gör inte så mycket... tills hästen är stark nog..." som princip. 

Varför låta hästen gå i en position som inte tillför något positivt, inte tränar det man vill träna upp och inte heller är det man i slutänden vill ha? Dessutom är "nosen framför lod" en väldigt enkel princip att förhålla sig till. Lodlinjen genom ögat är en TYDLIG "måttstock". Om hästen tillåts gå bakom lod blir istället frågan "hur mkt är ok??" Tio grader, femton, trettio... Eller? Och hur länge??? Några minuter, hela ridpasset, en månad eller flera år??

måndag 24 december 2018

Vad vet vi.... egentligen?

Ibland funderar jag på hur lite vi egentligen vet om våra djur...

Hela hösten har min Phoebe inte varit sig lik. "Ledsen i ögat", låg och ovanligt lugn/trött. Väldigt subtila förändringar men ändå oroande. Så pass mycket att jag allvarligt funderat på att göra en ingående veterinär utredning på henne.

Innan jag hann göra det så vände det helt plötsligt. Nu är glimten tillbaka i ögonen, hon busar i hagen och min "stängselterrorist" är tillbaka. Phoebe har nämligen i alla sina nu 15 år varit svår att stänga in. Hon är specialist på att rymma ur hagen.

Jag vet fortfarande inte vad som orsakade dippen i Phoebes humör men plötsligt slog det mig... Kan hon ha varit i sorg? Vi människor pratar ofta om att man inte ska förmänskliga djur och i det håller jag med om på så många plan. Men samtidigt ska vi kanske inte heller förminska deras förmåga till känslor. Djur ÄR känslor...

Kan hon ha varit i sorg? I somras så tappade hon två av de hästar hon haft i sin närheten hela sitt liv, Tibbe och Jaques. Speciellt Jaques och hon hade en speciell relation. Eftersom de bägge har/hade fångkänslighet så fick de ofta (under sommaren) gå i egen hage halva dagarna. Dessutom var de "kompisar i brott" eftersom de var lika benägna att smita ur hagen - de följdes oftast åt.

Tror ofta vi underskattar våra djurs känslor, inte minst vänskapsrelationer. Att skiljas från sina vänner (oavsett orsak) kan ha större effekt på våra hästar än vad vi nog många gånger förstår... 💕