Hej alla!

Här är Birca´s blogg om stallets människor och hästar. Här kan du läsa om vad som händer i stallet samt reflektioner över olika hästrelaterade företeelser. Vill även du skriva inlägg här? Kontakta då mig via mail cas.birca@telia.com

Farre på hästarnas evigt gröna ängar!

tisdag 21 mars 2017

Faktaresistens...


En god vän till mig använde för ett tag sedan ett uttryck som fastnat hos mig... Hon kallar det "faktaresistens" dvs att vissa människor trots mängder av fakta/vetenskapliga bevis envist håller fast vid en tro om något. (efter att jag skrev detta - som var ett tag sedan - har jag sett flera som använt uttrycket. Verkar vara ett uttryck "på modet" :-) )

Många människor hyser en smått ohälsosam (åtminstone från hästarnas synvinkel) tro att det faktum att någon har tävlingsmeriter och/eller är "känd" från något sammanhang är någon garanti för att vederbörande har KUNSKAP om något som rör häst. Då misstar man sig grovt. Det förstnämnda har mycket lite med hästkunnande att göra! Däremot kan ju vederbörande (eventuellt :-)) vara tekniskt skicklig - hoppa högt, göra "dressyrkrumelurer" osv. Har vederbörande BÅDE tekniskt skicklighet OCH hästkunnande är det en jättebonus, men definitivt inget självklart.

Alla lever vi i vår egna lilla "kunskapsbubbla" dvs vi anser oss kunna/veta saker om hästar och ridning. Vad man då bör vara medveten om är att denna bubbla oftast är begränsad av den tankestil vi växt upp i. Vem/vilka vi umgåtts med, vilka tränare/förebilder vi haft, vilka "valda sanningar" vi valt att tro på osv. Allt detta formar hur vi tänker och vad som är "rätt" saker att tänka ur vårt eget perspektiv men framför allt ur vår omgivnings perspektiv. "Du blir som du umgås" är ett ordspråk som verkligen stämmer många gånger. Oftast är man inte ens medveten om att man befinner sig i denna kunskapsbubbla (= tankestil) om man inte blir konfronterad med en annan tankestil.

Ibland blir man förvånad (och i vissa fall även chockad) hur en del människor är "faktaresistenta" så till den milda grad att man trots vetenskapliga bevis på motsatsen, envist håller fast vid icke hästvänliga metoder. Varför? Ja, inte vet jag - okunskap, ovilja att ta till sig ny information, idoler/tränare som hävdar att alla som är kritiska till metoden har fel och de har rätt osv...

Om jag går till min egen resa genom "hästlivet" så kan jag se vissa händelser/saker som förändrat mitt sätt att se på hästar och ridning. Jag är långt ifrån samma hästmänniska som jag en gång var - gud ske lov kanske :-)

Först och främst kan jag väl komma ihåg de år när jag verkligen tyckte "nu kan jag det här - nu har jag knäckt koden!" Det var under tonåren fram till kanske 25 års ålder... Jag brukar säga att det finns tre stadier i en hästmänniskas liv:

1. Nybörjare - kan verkligen ingenting och är även verkligt medveten om att man är nybörjare...
2. Nu kan jag det här! - Den här fasen infaller oftast efter några års ridning. Vissa människor blir kvar i den här fasen men de flesta upptäcker efter några år...
3. Skit! Jag kan ingenting! - Här blir de flesta kvar hela sitt hästliv. Inte så att man inte kan någonting utan det handlar istället om en insikt om hur mycket det finns kvar att lära och att man aldrig blir fullärd. Finns ett citat som jag tycker passar så väl in på denna fas och det är "I'm still confused but on a higher level!"

De tränare och de "hästiga" miljöer jag träffat/vistats i under åren har också i allra högsta grad format den filosofi kring hästar som jag idag försöker följa. Idag kan jag bara tacka min lyckliga stjärna att jag varit nyfiken - den nyfikenheten har gjort att jag hittat guldkorn inom olika delar av hästvärlden. En erfarenhet som jag personligen gjort är att många ridfilosofier är ganska "trångsynta" så till vida att ramen för vad som anses "rätt" är rätt snäv... Jag tycker man kan hitta guldkorn nästan överallt - urvalskriteriet i från min horisont har dock varit att träningsmetoden/tekniken/synsättet MÅSTE vara hästvänligt. Om det, enligt mina kriterier för vad som är hästvänligt, inte är det, går det hela bort som alternativ.

Idag så kommer det löpande allt mer forskningsstudier kring häst och även interaktionen häst/ryttare. Man ska vara lite kritisk när det gäller resultat eftersom det dels är väldigt dyrt och svårt (finns många variabler att ta hänsyn till) men också att beroende på hur man ställt frågorna i forskningen, blir resultaten därefter. Men, bortsett från ovanstående, det är BRA att hästforskningen blir allt större. Vi får genom denna allt mer som är kritiskt granskat av vetenskapen. Vi kan därför framöver gå allt mer från tro till vetande när det gäller många områden, inte minst ridning.

GODA föredömen



Välj dina föredömen med omsorg. 

Mycket ridning, även på hög nivå, sker utan att hästen verkligen förstått och utan dess egentliga samtycke. Tävlingsmeriter är definitivt ingen garanti för kvalité. 

Titta i hästarnas ögon. 

Fall inte heller för fina ord och trevliga manér. Många hustrumisshandlare, psykopater, narcissister mfl kan vara hur charmiga som helst... 

Låt dig inte bländas utan SE hästarna.

Det FINNS en hel del riktigt goda föredömen där ut som BÅDE i ord och handling, offentligt och i sin vardag, har verklig respekt för hästar - hylla dem oavsett eventuella tävlingsframgångar eller ej! 

Allt som glimmar är nämligen inte guld även om det genererat tävlingsframgångar.... För hur många bilder/videos av tvivelaktiga träningsmetoder ska krävas för att man skall inse att "kejsarens nya kläder" innebär att hen faktiskt är naken...

Skäl till att ha häst?


Det här skrev jag också för ett tag sedan. Man kan säga att det är en sorts spin off på inlägget "det svåra steget".

En sak som jag funderat på ett tag är att skälen till att ha häst (eller andra djur för den delen) varierar från människa till människa...

Alla har vi nog något "egoistiskt" skäl, det tillfredsställer någon form av behov hos oss. Vad dessa behov är kan dock variera stort från människa till människa.

I den ena ytterligheten finns de som enbart ser hästen som ett redskap - för ridning/körning och kanske tävling. Om redskapet av någon anledning inte kan prestera så har man inga betänkligheter alls att göra sig av med hästen i fråga - sälja eller slakt.

I den andra ytterligheten finns den som har helt andra utgångslägen för sitt hästägande - där "användbarheten" till t.ex ridning är av betydligt mera underordnad betydelse och hästen som individ betyder allt.

Sen finns det naturligtvis alla varianter mellan dessa två ytterligheter och där inte minst ekonomi har en stor betydelse för hur man agerar - det kostar en hel del pengar att ha häst oavsett om man

torsdag 16 mars 2017

Det svåra steget....

(skrev i stort sett allt detta våren 2015. Inlägget har legat och "puttrat" under över två år... Jag har dragit på publiceringen för att jag misstänker att det kan provocera en del människor men nu har jag i alla fall beslutat mig för att publicera.)

Det är svårt att vara ”bödel”….

Jag har tidigare skrivit om när tiden kommer för att man skall avsluta hästens liv och om hur svårt det kan vara. Jag har ofta haft förmånen att ha hästar som blivit väldigt gamla och som dessutom varit friska upp i denna höga ålder. Flera av mina hästar har fått sluta sina dagar när de pga dåliga tänder haft svårt att få i sig tillräckligt med foder – dessutom får gamla hästar ofta ett sämre proteinupptag vilket gör att de ofta tappar muskulatur sista åren. 

Varför jag skriver om detta just nu är att jag haft en häst som befunnit sig i "dödens väntrum" ett tag pga sin ålder och sina dåliga tänder som somnade in sommaren 2015... Har dessutom två hästar till som är 27 respektive 30 år - så slutet närmar sig för dessa också. När jag skrev detta var även Tycandos framtid osäker - pga den sparkskada han ådrog sig i maj 2015...

Som jag skrivit tidigare så har jag haft möjligheten att kunna behålla hästar som inte är ”produktiva” dvs ”gör någon nytta” utan jag har kunnat ha dem kvar gående "skrotande" i en hage. Denna filosofi är något som jag fått reaktion på från mer än ett håll genom åren – ”varför tar du inte bort hästen – den kostar ju så mkt, det är en massa jobb osv”. Och javisst – tittar man strikt

tisdag 14 mars 2017

Hönsteorin - varför inte inspänningstyglar?




Har här nedan fritt översatt Jean Luc Cornilles artikel (på begäran & med författarens tillstånd) - hoppas jag fått till de biomekaniska termerna rätt :-)

Här finns en länk till hönorna som refereras i inledningen... Måste ses :-) Finns även i orginaltexten som du hittar här! Där finns även beskrivande bilder på bl.a muskulaturen.

Oavsett hur kroppen rörs, så kontrollerar en höna balansen genom att hålla sitt huvud och hals absolut vertikal i alla lägen. Därför kan man säga att stabilisera hästens hals och huvud med inspänningsteori är en "höns-teori". Hästen, i motsats till hönan, håller balansen genom att röra huvud och hals.

Nyligen, så hade vi en intressant diskussion i anslutning till ett forum, som berörde användningen av inspänningstyglar. Det gällde en dödlig olycka som orsakades av användning av det systemet och inspänningstyglar. De som förespråkade inspänningstyglar försvarade ivrigt sin användning och tro på dess användning. Deras enda referens var "alla använder dem" eller "min tränare använder dem". Påståendena följdes sedan av en lång refererenslista på tränarens kvalifikationer, som att trycka på tränarens kompetens skulle bevisa nyttan av inspänningstyglar. Det var som vanligt de vanliga uttrycken som "hästen engagerar bakbenen", "musklar bakdelen", "får hästen på tygeln" etc, men dessa påståenden är del av en ryttartradition som är upprepad gång på gång utan någon riktig förståelse för de underliggande biomekaniska faktorerna. Oavsett det handlar om att sälja in alternativa böjningar av nacken, beröra benen med en eller flera spön, sänkning av nacken, eller jaga hästen på framdelen - används samma fraser som utlovar lovande resultat som aldrig går förbi ryttarens önskan.

Medlemmar av "The Science of Motion´s" kurs, visar på relevanta, motsatta observationer, som föreslår bättre lösningar och det vara intressant att se hur medlemmar av kursen var positiva till

måndag 13 mars 2017

Träning är inte alltid vacker

Kan du se din häst i ögonen med gott samvete?
I den pågående debatten är det en del som säger "träning är inte alltid vacker" när man försvarar kritiserade sätt att rida och alla dessa "ögonblicksbilder" som numera regelbundet florerar i sociala medier. Jag kan helt hålla med om detta eftersom träning är träning och inte "slutprodukt".

MEN, om denna träning handlar om att begränsa hästens synfält och andning, åsamka den smärta i munnen (eller någon annanstans) och dessutom snöra åt nosen så den har svårt att göra det enda den kan för att komma undan smärta i munnen, dvs gapa - då är den "träningen" så långt ifrån ok som man kan komma!

Det är en oerhörd skillnad på en häst som tillfälligt (vilket vilken häst som helst kan göra) kommer bakom lodplanet (och där ryttaren direkt adresserar detta som icke önskvärt) och det ridsätt som istället använder "rund och djup" som träningsmetod. En metod som just negativt påverkar hästens synfält, andning och balans (innerörat påverkas av att huvudet inte är i riktig position).

Även annan träning kanske inte ser ut enligt skolboken - beroende på var man befinner sig på utbildningsskalan, ryttarens kunskap m m - men det är inte det som är "på tapeten" tycker jag utan det är den normalisering av (enligt min uppfattning och flera med mig) oacceptabla träningsmetoder som mer och mindre går över gränsen för vad som kan kallas djurmisshandel.

Vi har hamnat vid dagens läge under en ganska långsam process (skulle tro att det är runt 20 år) där många unga ryttare idag inte har sett annan ridning än den som kritiseras idag. Dessutom har de idoler och tränare som tyvärr framgångsrikt både tävlar och lär ut dessa metoder. Det som når framgång måste ju vara rätt, eller?

Jag skulle dock vilja att alla ryttare för en stund satte sig in i vad som sker vid träning ur HÄSTENS synvinkel. Hur skulle jag som människa uppfatta en sådan typ av träning som vi utsätter många hästar för? Och om det vore ett annat djur än en häst - hur skulle man uppfatta träningen då?

Under förutsättning att man som människa har förmågan att se och tänka sig in i hästens "Point of view" blir man förskräckt. Många av de otaliga "ögonblicksbilder" och även videos från tävlingsframridningar som finns är en hel del ridning närmast att likna vid tortyr. Eller åtminstone grader av sådan. Man kan då även undra - om man tycker att DEN ridningen är ok (trots att man har såväl tävlingsledning som publikens ögon på sig) - vad utsätts då hästen för hemmavid och bakom lykta dörrar?! Den tanken vill man knappt tänka!

Som exempel se bildspelet från framridningen från Falsterbo 2016 - fotograf Crispin Parelius Johannssen. Bilderna finns i anslutning till Josefin Åkerbergs artikel "Cirkus eller ridsport - hur vill vi ha det?" https://www.hastfocus.se/cirkus-eller-ridsport-hur-vill-vi-ha-det/

Ett av de absolut största problemen inom ridsporten just nu är att det finns ingen som helst konsensus kring vad som kan räknas som ok träningsmetoder och inte. Ridning/hästhantering som somliga ser som mer eller mindre djurplågeri ser andra som helt normal, t.o.m hästvänlig träning. Vi MÅSTE på allvar dels börja sätta oss in i hur hästen kan tänkas uppleva den behandling vi utsätter den för men även på allvar börja diskutera vad som är acceptabelt och inte i träningsväg. Gör vi inte det kommer antagligen besluten om vår sport till slut hamna hos någon annan - kanske i slutänden tävling med djur blir förbjuden (vilket kanske vore det bästa för djuren för då försvinner incitamenten rosetter, pengar, fame and glory och "målet helgar medlen").