Hej alla!

Här är Birca´s blogg om stallets människor och hästar. Här kan du läsa om vad som händer i stallet samt reflektioner över olika hästrelaterade företeelser. Vill även du skriva inlägg här? Kontakta då mig via mail cas.birca@telia.com

Farre på hästarnas evigt gröna ängar!

måndag 23 november 2015

Kommunikation är SVÅRT!

Har under alla mina yrkesverksamma år arbetat med människor på olika sätt. Människor ofta i stall och ideella organisationer. Människor i form av arbetskamrater och med dem oftast i arbetsledande ställning. Utöver det så har jag såväl som alla andra privata relationer med människor i min närhet.

Något som jag gång på gång slås av är hur otroligt svårt det är med kommunikation! Att ALLT som skrivs och sägs kan missuppfattas, och också gör det! Dvs kan tolkas på ett helt annat sätt än vad sändarens avsikt var. Man brukar allmänt säga att det är sändarens ansvar att mottagaren förstår men DET är f-n inte lätt!

Ibland (rätt ofta för min del) när det av olika skäl det "blåser kallt" i relationer med andra människor - känner man att man skulle vilja isolera sig på någon bergstopp och bara ha djur omkring sig! Djur lever NU, har inga förutfattade meningar, ingen förmåga till långsinthet eller ältande. De går helt enkelt vidare.

Ovanstående kommunikationsproblem är något som jag genom livet gång på gång upplevt (vem har inte gjort det?) men inte riktigt förstått de bakomliggande orsakerna till... Nu efter att ha läst boken "Omgiven av idioter" av Thomas Erikson har jag fått förklaringen varför... (Boken kan definitivt rekommenderas om du vill veta hur vi människor "tickar" och fungerar i relation med andra människor!)

Boken beskriver nämligen att vi människor enkelt förklarat är indelade i fyra olika "färger" (rött, gult, grönt och blått). Varje färg har olika "grundbeteenden" och sätt att reagera på saker i vår omgivning.

onsdag 11 november 2015

Kontakt...


Det här är ett inlägg om kommunikation - kommunikation mellan häst och ryttare allmänt och mellan ryttarens hand och hästens mun specifikt...

Har du någon gång på allvar funderat på HUR din kontakt med hästens mun känns vid ridning? Vilken/vilka texturer kan du känna?

Är kontakten jord, vatten, eld eller luft? Eller pendlar den mellan de olika elementen? "Lever" kontakten mellan din hand och hästens mun?

Ovanstående låter kanske som "grekiska" i dina öron - det skulle de gjort för mig för 10-15-20 år sedan... Idag förstår jag på ett helt annat sätt såväl innebörden som vikten av frågorna ovan....

För är det något jag verkligen insett efter alla åren med häst är hur oviktigt VAD är i ridningen och att HUR betyder allt! Det gäller inte bara kontakten med hästen mun genom tygeln utan även de flesta andra aspekter kring hästar och ridning.

När det gäller kontakten till hästens mun är det oerhört viktigt att hästen har en kommunikation med dig via sin mun - hur hästens förhåller sig till bettet och din hand säger mycket om vilken kommunikation hästen har med dig och även dess fysiska och mentala status.

En häst som förhåller sig för mkt till "jord" är en häst som alltför ofta tar för mycket kontakt (antingen på egen hand eller oftast pga hur ryttaren förhåller sig till hästens mun). Den andra ytterligheten "luft" är istället en häst som inte alls tar kontakt - oftast av precis samma skäl som när det gäller "jord-hästen" :-)

Man söker som ryttare efter en lätt (helst bara vikten av tygeln), stadig kontakt med hästens mun. Man vill varken att hästen skall lägga tryck i tygeln (eftersom det i 9 fall av 10 innebär att hästen blir i framvikt och inte längre är självbärig) eller att den skall undvika kontakten - man vill ha ett "sug" framåt i tygeln och hästen måste våga sträcka tygeln. Den häst som inte vågar ha någon kontakt blir svårpåverkbar och blir oftast "bakom" skänkeln & handen. För mycket "eld" blir en häst som stressar och också blir svår att påverka. 

Om jag tänker tillbaka på min ridning (innan jag blev medveten om hur viktig kontakten till hästens mun är) kan jag påminna mig hur många tillfällen som helst där jag suttit på hästar (både mina egna och andras) där kommunikationen med hästens mun inte funnits. Då var jag i allmänhet nöjd med att hästen "gick på tygeln = krökte på nacken". HUR kontakten med hästens mun varken förstod jag betydelsen av eller brydde mig om egentligen. Åtminstone inte så länge hästen hade munnen stängd (med eller utan nosgrimma) och inte la tungan över bettet eller utanför munnen.   

Den brist på kommunikation som jag först blev varse var när jag satt på hästar ridna med graman eller andra inspänningar. Detta eftersom de hästarna får en väldigt specifik "kontakt" till ryttarens hand som inte ens jag kunde missa. :-) Jag brukar kalla att de blir "döda" i munnen - antingen med en väldigt stark kontakt när de går emot eller så säger de "plopp", går bakom hand och blir "extremlätt" i handen. Enligt min uppfattning tar det LÅNG tid att rehabilitera en häst som gått inspänd för att man om möjligt skall få den hästen till en bra relation med ryttarens hand.

En av de absolut enklaste testerna på hur välriden hästen är att helt enkelt bara korta upp tyglarna och etablera en mjuk kontakt till hästens mun - hur hästen reagerar på det säger massor om hur (väl) hästen är riden....

Jag har genom åren testat otroligt många hästar - allt ifrån unghästar (eller för den delen också äldre hästar) bara absolut grundridna till högt utbildade hästar som gått diverse "krumelurer" som skolor, galoppombyten, piruetter, piaff osv. Det är långt ifrån alla gånger som de högst utbildade hästarna varit de mest välridna - snarare tvärtom tyvärr. Personligen tar jag mycket hellre en BRA grundriden häst som inte kan så mycket än en högt utbildad som är illa riden. Rehabilitering är mycket svårare och tar mycket längre tid än att börja göra "krumelurer" på den endast grundridna hästen under förutsättning att denna är väl riden.

Till sist ett tips:
Ägna ditt nästa ridpass till att fundera på hur din kontakt med hästens mun känns? Är hästen avslappnad i käken ("smaskar" den till i bland?), hur är kontakten - kan du korta/länga hästens hals när du vill? Lägger hästen tryck i bettet vid vissa situationer eller när du begär olika saker? Har du samma kontakt (eller brist på) i bägge tyglarna? Fundera också på vilken inverkan DIN kontakt till hästens mun är? Många gånger speglar hästens reaktioner något som du som ryttare gör (eller inte gör).... Låga, låsta händer med raka armar kan t.ex ställa till det (mycket!) för hästen...

Sälja häst?

Jag får inspiration till mina blogginlägg via samtal, facebookinlägg, andra bloggar, personliga erfarenheter m m. Ofta är det "mockningsreflektioner" som skrivs ner, ofta på natten när jag har svårt att sova. Inlägg får gärna "ligga till sig ett tag" innan jag (eventuellt) publicerar.


För ett tag sedan skrev jag ett inlägg om svårigheterna med att KÖPA häst - det här kommer att handla om motsatsen, dvs att SÄLJA häst. För det är inte heller okomplicerat - är glad att jag själv inte behöver/vill sälja någon häst...

Hitta rätt köpare är SVÅRT, mycket skall stämma på det personliga planet eftersom man (åtminstone om man är en seriös säljare) vill att det verkligen ska bli en lyckad matchning - såväl för köparen men framför allt för hästen.

Dessutom verkar det finnas ALLA sorters hästköpare...
- sådana som inte dyker upp avtalad tid
- de som åker runt och provrider hästar utan att egentligen avse att köpa häst
- Sådana som inte har råd eller vill betala begärt pris (eller ens i närheten)
- de som kritiserar hästens utbildningsståndpunkt utan att bry sig om att ta reda på hur hästen är riden tidigare och utan någon vilja/förmåga att anpassa sig detta
- de som överskattar sin ridförmåga - är man på jakt efter sin första häst och har begränsad ridkunskap kanske man inte skall rikta in sig på en unghäst...
- de som tror att man kan få en "OS-häst" för småpengar...
.... listan här kan göras lång. 

Köpare - fundera på:
- hur mkt du har råd att köpa häst för? Slösa inte bort varken din egen eller säljarens tid genom att intressera dig för hästar högt över ditt maxpris
- ifrågasätt inte säljarens pris - tycker du inte hästen motsvarar den utbildningsståndpunkt som anges i förhållande till pris - säg "tack men nej tack, hästen är inte den jag letar efter"
- vilken typ av häst letar du efter och vad ska ha du ha den till?
- du kan naturligtvis ge säljaren ett "skambud" men ta inte illa upp eller argumentera emot om svaret blir nej. Respektera säljarens besked!

Som säljare tar man en oerhörd risk eftersom man sällan kan veta hur köparen kommer att förvalta hästen. En köpare kan tyvärr på kort tid förstöra en häst oavsett tidigare hälsostatus. Alla hästar behöver en längre tid än man tror att anpassa sig till ny ryttare, nytt sätt att rida, ny utfodring, hästkompisar m m. En häst som kanske håller utan problem hos en ryttare, går kanske sönder hos en annan.

En ordentlig veterinärundersökning med en HÄSTveterinär (där helst såväl säljare som köpare närvarar), ett ordentligt skrivet kontrakt med "öppna kort" både från säljarens sida (om ev problem med hästen) som köparen (till vad man avser använda hästen till och hur man tränar) ökar förutsättningen för att både köpare och säljare skall bli nöjda.

Lova bara vad du kan hålla och håll det det du lovar!

torsdag 8 oktober 2015

Detta med bett...

Ibland blir man mer än lovligt frustrerad på detta med synen på bett....

Det finns hur många olika varianter på bett som helst - olika metaller, stångverkan och utan stångverkan, olika metaller, raka, två-delade, tre-delade, med tungfrihet och utan, parerstänger, rullar/kulor, fasta/lösa ringar osv. Dessutom har många bett namn som indikerar att bettet skall vara speciellt "snällt" - "Happy tounge". Olika kombinationsbett som dessutom ofta kan ledas i en massa olika riktning (varför och med vilken effekt är sällan helt tydligt förklarat)...

Kort sagt - bett är en DJUNGEL som det gäller att använda sig klokt av och inte gå på smarta försäljningsknep och "bettet på modet" just nu.

Många som håller på och byter bett gör detta för att man upplever att det finns någon form av problem med hästens mun - hästen blir "stark", den kastar med huvudet, "går emot handen" osv.

Min filosofi är ganska enkel - prova rid hästen med en så enkel utrustning som möjligt - vanligt tränsbett (två eller tredelat) med en tjocklek som passar hästens mun (oftast inte alltför tjock). Rid dessutom antingen helt utan nosgrimma eller med en LÖST spänd nosgrimma.

Ställ dig själv efter ridturen ett antal frågor som bl.a nedanstående:
- gapar hästen?
- trycker hästen emot när du gör förhållningar?
- kastar den med huvudet?
- undviker den kontakt med bettet?
- sätter den upp huvudet när du tar kontakt med munnen?

Blir det ett jakande svar på en eller flera av ovanstående frågor så är en sak säker - din häst HAR problem! Frågan är då med vad??

Steg 1:
För att utesluta att problemet/problemen inte består av att hästen har tandproblem = kontakta veterinär för munhåle/tandundersökning.

Steg 2:
Fundera på vilken roll DU har i ekvationen? Hur använder du dina händer? En häst som t.ex blir "stark" kan mycket väl vara en häst som försvarar sin mun mot en dragande hand. Hästar är mottrycksdjur (dvs de försvarar sig ofta med att "gå in" i smärta och trycka emot) och låser halsen för att inte känna lika mycket smärta i munnen.

En hand som går bakåt sätter tryck på hästens oerhört känsliga laner och två saker kan då hända - antingen trycker hästen emot (se ovan) eller så kryper den bakom hand och undviker bettkontakten. Hästar som känns "lätta i handen" är ofta den sistnämnda hästen. Min erfarenhet är att ungefär 80% av alla hästarna trycker emot, övriga 20% undviker kontakten...

Att ryttaren har kontroll över sin hand, är lätt i sin hjälpgivning och aldrig går bakåt med handen är A och O för att få en häst som är "bra" i munnen. En häst som inte upplever obehag i sin mun gapar INTE, nosgrimma eller inte nosgrimma!

Steg 3:
Fundera även på hur bettet du använder påverkar hästen. Kontrollera att lederna på ditt tre-delade bett inte hamnar mitt över lanerna = oerhört smärtsamt!

Har du ett stångbett så tänk på att ett sådant ställer ännu högre krav på att din hand är lätt/bra. Stångbettets skänklar förstärker din kraft med hand mångdubbelt (hur mkt beror bl.a på stångens längd, enkelt uttryckt ju längre skänkel, desto skarpare bett). Många ryttare säger "min häst 'trivs' så bra på stångbett" för att den upplevs väldigt lätt i handen och "lättmanövrerad". Detta beror dock ofta på att hästen inte VÅGAR gå emot ett stångbett - skulle DU våga gå emot om du hade ett rakblad mot halsen?

Var skeptisk mot försäljningsknep som att t.ex kalla ett bett för "Happy tounge" (eller andra liknande namn som antyder att bettet i fråga skulle vara speciellt "snällt"/bra). Just det specifika bettet skulle lika gärna kunna kallas "Sad laner". Det är ett bett med tungfrihet (en båge där "tungan skall få plats"). Vad man då skall veta är att en tungfrihet ("frihet" tycker jag i och för sig är ett aningen missvisande namn) innebär är att hästen visserligen har tungan mera "fri" men det innebär också att hästen får det svårare att med tungans hjälp lyfta bettet - ju större tungfrihet, desto svårare för hästen att göra detta. Det i sin tur gör att trycket på de känsliga lanerna blir ännu större. Ett bett med tungfrihet är alltså ett SKARPARE bett än motsvarande utan tungfrihet....

Var också skeptiskt mot alltför avancerade bett och bettkombinationer där verkan är luddig. För hästens skull - håll det hela så enkelt som möjligt med så lite "skrot" i munnen som möjligt. Det finns egentligen INGEN plats för ett bett i hästens mun...

Det är lätt att försöka "lösa" upplevda problem med hästens mun med att köpa ett nytt bett - det svåra är att istället inse att "felet" kanske finns hos den som håller i tyglarna/tömmarna.... Där finns också oftast den egentliga problemlösningen.

En väl utbildad häst, med en ryttare med bra hand - kommunicerar med sin mun. Genom att rida hästen och känna vilken kontakt hästen har med ryttarens hand (utan någon hårt åtdragen nosgrimma) kan man få mycket information om hur hästen mår såväl i sin kropp som "knopp" och även hur den är utbildad/inte utbildad. Att man drar igen hästens mun med en nosgrimma för att hindra den från att gapa gör inte att hästens problem försvinner, man försöker bara dölja det...

tisdag 22 september 2015

Samtycke?

Här kommer en ny "mockningsreflektion" som en spinoff på mitt förra inlägg:

Inom ridsporten pratar man väldigt sällan och lite om hästens samtycke till vad vi hittar på med den! I stället pratar man rätt ofta om att hästar är lata, ovilliga och "inte vill jobba"...

Hur kommer det sig att den attityden gentemot hästar är så utbredd? Att den dessutom  innefattar massor med såväl redskap som ridteknik vars (enda) syfte är att få hästen att underkasta sig vår vilja?

Varför fokuserar inte ridningen och hästhanteringen mera på samarbete och samtycke ifrån hästens sida?

Personligen tror jag att en stor del av skälen är rädsla. Hästar är stora och starka djur som potentiellt kan vara farliga. Att då använda kraft/styrka och olika redskap/ridtekniker som ger en (chimär) av kontroll kan kännas bra i stunden. Och även ge en hel del framgång i sporten eftersom hästar i grund och botten är otroligt anpassningsbara djur! Om man sedan under sin utbildning till ryttare/hästmänniska hela tiden matas med råd/lösningar från tränare/instruktörer som underblåser denna känsla tror man lätt att dessa lösningar är det enda sättet att utbilda hästar...

Vad kan man då "tjäna på" att ha ett annat förhållningssätt till hästar och dess träning?

Ja, tänk dig då in i situationen om hur du som människa skulle förhålla dig till och känna dig i en liknande tränings-/arbetssituation? Tror du att DU skulle prestera bättre om det finns ett ömsesidigt samtycke mellan dig och din tränare? Hur skulle DIN motivation till arbetet påverkas av att DU kände dig tvingad och kanske t.o.m misshandlad (för det är faktiskt vad en del hästträning gränsar till/handlar om)?

En häst som har tillit till sin ryttare/handhavare och som känner sig respekterad av densamma kan "gå genom eld och vatten" för denne! (Respekt är nämligen en "two-way-Street, man måste ge den för att få den!) Hästen blir arbetsvillig och följsam.

Finns nog en och annan som har invändningen att ovanstående ridning - alltså en ridning där samtycke från hästen är viktigt - skulle vara "lallande" och ineffektiv men enligt min uppfattning är det precis tvärtom. Har du hästens tillit och samarbetsvilja kan du istället begära mycket mera än om du saknar det. En häst som i inte vill (eller klarar av) det du begär använder mycket energi till att kämpa emot. Energi som istället kunde användas till det som är uppgiften.

Det är otroligt roligt när man ser ryttare där verkligen samarbete och tillit är högt prioriterade - några ryttare som jag direkt tänker på är fälttävlansryttarna Chris Bartle och Mark Todd. Se dem rida var riktiga höjdare. Såg bl.a den sistnämnda live på förVM i Stockholm 1989.

Här nedan finns dels en film med Mark Todd med sin fantastiska Charisma från OS 1988 i Seol.
https://youtu.be/IhI4TaA4cCs (gick tyvärr inte att bädda in)

Här en film med Chris Bartle med sin häst Wily Trout i en kür i Världscupfinalen 1986. Wily Trout var en omskolad fälttävlanshäst (fullblod) som hade rykte om sig att vara "galen och oridbar" men med Chris Bartle nådde de som bäst en 6e plats i dressyr på OS 1984.




Tillägg 22/9: Har fått en kommentar från någon som sett Mark Todd på mindre tävling med sina unghästar där han inte burit sig speciellt trevligt åt mot sina hästar. Trist att höra men kanske inte så förvånande för det är oftast svårt att bilda sig en uppfattning om någon utan att följa vederbörande under längre tid. Min erfarenhet (live) av Todd var i tävlingssituationen (vid en tävling) med hästen Charisma där Todd var otroligt mjuk och följsam i såväl terrängen, hoppningen som dressyren. De ritterna var på en "färdig" och dessutom under själva tävlingsmomentet. Men, där ser man - under en "fin" yta finns det ibland mindre trevliga träningsmetoder...

onsdag 16 september 2015

Rik eller fattig?



Kontakten med häst - oavsett om det är från marken eller i ridning kan vara så mycket! Den kan vara så otroligt berikande, kanske främst för oss människor men jag tror även för hästen. Men den kan också vara väldigt "fattig"...

Den rika samvaron med häst bygger på tillit, ömsesidigt förtroende och verklig kommunikation mellan häst och människa. Den förutsätter att man SER hästen som en kännande, tänkande varelse... Samtycke och ömsesidighet är viktigt.

Den "fattiga" tillvaron med häst är däremot när man främst ser hästen som ett redskap där den inte har något värde om den inte länge kan prestera det man vill ha den till... Man ser ofta hästen som en mekanisk pryl som man forma som man vill, ofta med hjälp av diverse "stälptyglar" och/eller skarpa bett. Samtycke från hästens sida är ofta rätt ointressant, det viktiga är att man får hästen att prestera det man vill.

Har DU en rik eller fattig relation med din häst? Eller kanske en blandning av dessa ytterligheter? 

Fundera på hur du ser på hästen och din relation med den? 

Som jag ser det så finns det hur mycket som helst att vinna på att skapa/utveckla en verkligt "rik" relation med sin häst - inte minst ur den personliga utvecklingens skull, men även ur prestationssynpunkt om prestation är viktigt för dig.

måndag 31 augusti 2015

Spöets vara eller inte vara som hjälpmedel i hästträning?



Fick en reaktion på ett av mina tidigare inlägg "Kjejsarens nya kläder & ridsporten" då jag lagt upp en bild där ryttaren (undertecknad :-) ) red med spö. Skribenten undrade om jag verkligen tyckte det var ok att rida med spö när jag inte anser att den ridning som jag kritiserade var ok (här kanske jag lägger in en betydelse i skribentens fråga som inte var avsedd, men det var så jag tolkade frågan och påföljande kommentarer).

Vill i det här inlägget därför förtydliga hur jag ser på spöanvändning (och kanske även ge någon tips på hur man kan använda sig av spöet vid ridning/arbete från marken. :-)

Min åsikt är att jag definitivt tycker att spö är närmast en absolut nödvändig utrustning i träningen av hästen eftersom man inte har så många alternativ att förstärka sin hjälpgivning med om inte hästen lyssnar (av vilket skäl det än må vara) på den "primära" hjälpen dvs tyglar/hand och/eller skänkel (vilken det nu handlar om).

Alternativen istället för spö är som jag ser det  rösten eller att bli STARKARE i hjälpgivningen med hand eller skänkel - antingen med redskap som sporrar eller skarpare bett, och/eller genom att trycka/sparka till hårdare med skänkeln eller att ta i mera med handen. Att vara tvungen att bli starkare i hjälpgivningen tycker jag är negativt ur utbildningssynpunkt eftersom vad jag riskerar träna in är då att hästen skall vänta/förvänta sig en hårdare/starkare hjälp för att reagera. Sitter du dessutom på en viss typ av häst så riskerar det resultera i en "avinlärning" dvs att hästen blir trögare och trögare... På en het häst riskerar det i stället resultera i en alltmer stressad/het häst. Tryck (oavsett om det är med skänklarna eller i hästens mun) resulterar oftast antingen i en häst som springer och lägger sig i handen och/eller en som undviker bettet.

Den klassiska ramsan "lugn, framåt, rak" är superviktig - utan lugn är det inte kvalité - lugn hos hästen måste ha prioritet framför allt annat! Obs. lugn har dock inte något med energi/framåtbjudningen/farten att göra - det är två helt skilda saker.... Vad man ofta ser hos "talangfulla/framgångsrika" tävlingshästar är att lugnet saknas - man måste skilja på spänning och spänst. En väl riden häst är spänstig men absolut inte spänd!

Spöet är som jag ser det ett otroligt användbart redskap som inte har något med bestraffning att göra - tvärtom. Hästen får absolut INTE vara rädd för spöet. Däremot måste hästen UTBILDAS i att förstå spöet - det kan användas på otroligt olika sätt.

Frågeställaren i ovanstående exempel förstod inte hur man kan använda spöet t.ex som lugnande/bromsande effekt och det är inte så underligt eftersom man oftast inte får lära sig HUR man kan använda spö - den i särklass vanligaste användningen är att man använder det när man vill "sätta fart" på hästen eller t.o.m bestraffa den. Det är tyvärr oftast nästan den enda användningen som man får lära sig som ryttare. (Så fick även jag lära mig och det var så jag använde spö under de första 20-25 åren av min "ridkarriär".) Många verkar associera spöanvändning med uttrycken "ge spö" eller "spöa upp" - jag brukar istället för namnet spö använda ordet "motivator" :-)

Om hästen är utbildad med spö så kan man t.ex


- stanna den genom att trycka med spöet uppe på länden.
- stanna den genom att "dutta" med spöet framtill på bogen
- få den att gå långsamt när man håller spöet horisontellt en bit framför den när man är på marken
- gå sidvärts när man håller den på olika sätt på sidan av hästen - både mot en och från en beroende på vad man lärt hästen och hur man håller spöet
- påverka bakdelen genom att lägga mot/dutta med spöet på bakdelen
- påverka framdelen genom att lägga mot/dutta med spöet på bogen
- få hästen att gå i ner i "neckextension" - "lång och låg" genom att använda spöet på ett visst sätt på halsen

Detta är bara några av exempel - peka, olika strykningar, "duttningar" med olika rytm och på olika ställen på hästens kropp, "swingar" i luften på olika sätt är andra användningar.... Även hur man håller spöet när man inte använder det och hur man vinklar det (t.ex liggande mot bogen, över sitt eget lår eller rakt upp) har betydelse för användningen (och för hästen).

För några år sedan (2010) skrev jag ett blogginlägg på min gamla blogg "Phoebe och gänget" som hette "Spö - vad anser du om det?" http://blogg.bircahastgard.se/#post295

Innehållet i det blogginlägget var som följer inkl två kommentarer (varav en av mig).

I tidningen Ridsports specialnummer nr 1 2010 fanns en artikel med rubriken ”Ridspöet – det sista valet”. I ingressen står dessutom ”När du vill få hästen att lyda framåt eller åt sidan skall ditt förstahandsval alltid vara skänkeln. Att lägga till spö ska vara ditt sistahandsval. Att använda ridspö är ingen rättighet utan medför också ett stort ryttaransvar.”

För min del känns det som om man i ovanstående resonemang enbart tänker på spö som en bestraffande hjälp… Enligt min uppfattning är istället spöet rätt använt ett ovärderligt hjälpmedel i såväl ridningen som arbete från marken. Bestraffning är det sista man använder spöet till! I motsats till Bo Tibblin – som anser att spöet ”inte är en obligatorisk detalj i utrustningen” så anser jag närmast att det är det!

Detta eftersom om du vill ha en häst som är verkligt LÄTT för hjälperna så behöver man ofta något som kan användas som förstärkning av hjälper som hästen av någon anledning inte lyssnar tillräckligt på. Har man inte ett spö så är de alternativ man har antingen rösten eller att använda en starkare skänkel. Det förstnämnda är inte alltid lämpligt att använda och dessutom mindre verkningsfullt än ett spö, det sistnämnda är det sista du vill använda eftersom vad du då gör är att lära hästen bli mindre känslig för skänkeln – och det vill du väl inte heller??? På vad sätt utbildar det hästen att ”sparka på med skänkeln” (ett inte alltför ovanligt uttryck från tränares sida, tyvärr)?

På en häst som är utbildad ”för spöet” dvs inte är rädd för det men däremot respekterar det kan det räcka med ett lätt ”tappande” på hästens bog eller annan del av hästen för att helt enkelt påkalla hästens uppmärksamhet o fokusering på den faktiska hjälpen (handen eller möjligtvis skänkeln).

Med andra ord tycker jag inte att man skall utgå ifrån att spö är något man missbrukar! Det finns naturligtvis ryttare som gör det och det skall på alla sätt stävjas men att pga detta skriva att spöet skall anses som ett ”sistahandsval” när det gäller hjälperna är att förminska den nytta man kan ha av ett spö!

Kommentar:
Skapad av helena ons, juni 23, 2010 15:31:20
i ingressen står det "Att lägga till spö ska vara ditt sistahandsval. Att använda ridspö är ingen rättighet utan medför också ett stort ryttaransvar.”
När man skriver något sådant menar man då att skänkeln och handen INTE medför lika stort ryttaransvar? Den meningen anser jag vara väldigt lätt att misstolka. Jag tycker att man borde lägga lika mycket vikt vid att påpeka att ALLT du gör på hästryggen medför ett stort ansvar oavsett om du rider med eller utan "hjälpmedel". 

Skapad av Carina tor, juni 24, 2010 08:34:01
Instämmer! Så fort vi sätter oss på hästen - eller egentligen så snart vi hanterar hästen så utbildar vi den! Vare sig vi är medveten om det eller ej... Hästen lär sig av hur vi gör minsta lilla grej, oavsett om det är i ridningen med hand, skänkel, röst, spö eller om det är vår hantering av den från marken. Många gånger lär den sig dessutom saker som vi inte är medvetna att vi lär ut... 

Det stora problemet för våra hästar är att människor (i allmänhet) vet väldigt lite - för att inte säga ingenting - om hur hästar fungerar och varför. Talar där inte minst av egen erfarenhet! Det är först de senaste 10-15 åren som jag börjat ANA omfattningen av hur lite jag faktiskt visste om hästar innan. Jag får fortfarande i princip dagligen "aha-upplevelser" när jag rider/hanterar mina hästar eftersom jag nu i alla fall har en grundläggande kunskap om hur hästar funkar. Vilket jag inte hade tidigare... Detta eftersom min ridutbildning inte innehöll sådant. Antagligen för att mina lärare inte heller kunde eller förstod - man kan inte förmedla sånt man inte kan....

onsdag 19 augusti 2015

En olycka kommer sällan ensam...


Tycando i våras
Sommartider...

Tidigare tyckte jag sommaren ur hästsynpunkt var väldigt enkel - ingen mockning, fodring, in- och utsläpp utan hästarna gick i sommarhagen - punkt!

Nu är det tyvärr inte riktigt lika enkelt - åtminstone inte i år... Två hästar skadade - Tycando pga sparken i början av maj och Phoebe som fått en senvarning strax under carpus på höger fram i början av juni. Som grädde på moset har jag ju sedan några år tillbaka ett par hästar som är känsliga för grönt och ibland får fångkänningar.

Av ovanstående skäl blir det därför hela tiden flytt av hästar - fånghästarna får bara gå några timmar/dag på gräs och eftersom Tycando står i en av de ridhushagar där jag har Phoebe, Jaques och tidigare Höken när de inte går på grönt måste jag skifta hästar så inte Tycando tycker han blir ENSAM uppe vid ridhuset. Att han har Guld i hagen bredvid räknas inte....

Uppdatering - Jaques fick efter några veckors bete några timmar/dag fångkänningar så nu får han bara äta lite grönt i ridhushagen. Likaså Phoebe eftersom jag inte törs släppa henne i stor hage så hon springer och förvärrar senvarningen. Just nu mera begränsad rörelse som gäller för hennes del. Hoppas att skadan inte tar HELA sommaren att läka.... Omöjligt är det dock inte eftersom senskador har lååång läktid.

Uppdatering igen (19 augusti) - Phoebes sena börjar äntligen se normal ut och Tycando är nu ohalt i skritt och trav (mkt oväntat och roligt) så nu skall dessa två hästar försiktigt börja sättas igång.... 

Det är märkligt - ibland kan det gå år mellan gångerna som man har skadade hästar men när det väl händer något så "kommer ingen olycka ensam" som min pappa alltid säger. När vi hade korna så räknade vi alltid med tre skador inom kort tid... Hände det något så kom det "alltid" två incidenter till inom kort tid. Skrock eller inte men ofta stämde detta.

Kejsarens nya kläder och ridsporten

Denna bild har INGET med själva texten att göra utan är bara en fin bild på min egen Jeppe.
Upphör aldrig att förvånas över vad de sk "toppryttarna" kommer undan med... Sagan om "kejsarens nya kläder" har fått en ny tillämpning. 

(Ps. för er som inte vet vad den sagan är så handlar den (i kort version :-) om kejsaren som får nya kläder (tror han) och alla i omgivningen säger "ah, oh, så fantastiska, otroligt vackert" mfl superlativer till dess ett barn plötsligt högt och ljudligt utbrister "men han har ju inga kläder!" Kejsaren var nämligen naken!...)

Trots hur mycket bilder, filmer etc som helst som gång på gång visar YTTERST tveksamma träningsmetoder så kryllar de sociala medierna och de officiella organisationerna av positiva superlativer om ryttarna och dess ridning...

Helt uppenbart så ser vi helt olika saker trots att vi SER samma sak... Att det dessutom finns vetenskapliga bevis för hur negativt t.ex rollkur(liknande) ridning med nosen i bringan påverkar bl.a hästens andning och synfält verkar det inte påverka de som hyllar ridningen och ryttarna. Målen helgar helt uppenbart medlen så länge det resulterar i bra tävlingsresultat... Att hästarna uppvisar flera

måndag 20 juli 2015

Täcke eller inte täcke??

Något som blir allt mer vanligt är att man ser hästar med täcke oavsett årstid och väder...

I djurskyddslagen står det om täckesanvändning: "Du bör bara sätta täcke på hästen om det behövs som skydd för kyla, väta eller insekter."

Som vanligt är ovanstående skrivning i djurskyddslagen väldigt vag och lämnar mycket utrymme för tolkning...

NÄR behövs täcke och när kan det t.o.m vara klart olämpligt att ha det på?

Många människor utgår från sina egna mänskliga behov och utgångspunkter när täcke bör användas eller inte och det finns (faktiskt :-) ) en hel del fysiska skillnader mellan häst och människa! Först och främst - hästen har PÄLS. En päls som på ett mycket effektivt sätt isolerar hästen, speciellt i kombination med att hästen har tillgång till foder. Upp till 75% av foderintaget resulterar i värmeproduktion. Kyla är i allmänhet därför inget problem för hästen under förutsättning att den har tillgång till foder. Ett täcke kan t.o.m göra att hästen fryser mera eftersom pälsens naturliga isolerande förmåga hindras...

Inte ens klippning av häst behöver innebära att hästen nödvändigtvis behöver täcke (finns forskning på det), det beror på väder/årstid och vilken typ av klippning man gör på hästen. Jag brukade tidigare spårklippa mina hästar i februari/mars och det var sällan jag behövde täcka hästarna, speciellt inte när man kom in i solig mars/april.

Det väder där täcke kan vara skönt för hästen är däremot kallt höst-/vinterregn när det samtidigt blåser. Då skakar många hästar för att få upp temperaturen i den yttre muskulaturen. Tar man in en sådan häst i stallet slutar den dock skaka inom ett par minuter så detta skakande är inget "farligt" utan bara ett sätt för hästen att reglera temperaturen.

Täcke på sommaren då?? Något som blir allt vanligare... Ja, här anser jag den riktiga faran för hästen ligger. Många försvarar sitt användande av täcke på sommaren med att "min häst är allergisk mot insektsbett". Ett påstående som jag faktiskt allvarligt skulle vilja syna i sömmarna. Det FINNS naturligtvis hästar som är allvarligt allergiska och där ett insektstäcke är enda alternativet för att hästen ska kunna gå ute överhuvudtaget. MEN - om det skulle vara enda orsaken till den galopperande användningen av täcken sommartid (åtminstone i Norrbotten, vet inte hur det är i övriga Sverige) skulle i så fall allergierna hos häst ökat lavinartat de senaste 10 åren och det tror jag helt enkelt inte på. Gränsen hos ägarna för vad DE anser är allergi och när hästen "MÅSTE" ha ett allergitäcke har istället sänkts drastiskt!

Vad spelar det då för roll om hästen om hästen har ett täcke på hela sommaren - det gör väl inget? Ja, det är här det kan bli problem för hästen... Det finns nämligen två saker som kan ställa till det för hästen. Det ena är överhettning (hästen är mycket känsligare för värme än kyla) - hästen reglerar sin kroppstemperatur genom huden (svettning som avdunstar via vinden) och ett täcke (oavsett hur mkt tillverkaren än intygar att det "andas") hindrar den avkylningen! Gå och känn under hästens täcke en solig/varm dag (gäller inte bara under sommaren utan även vår/höst soliga dagar). Är hästen varm/svettig - bort med täcket! För hästens skull.

Det andra problemet med täcke (speciellt sommartid/höst) är kondens/fukt! Spelar ingen roll hur "vattentätt" täcket är - till slut blir hästen blöt under täcket - via vatten utifrån eller svett inifrån... Det är ungefär som att slå in hela hästen i ett "våtvärmande bandage"... Skulle DU vilja gå omkring med ett sådant?? Speciellt hästar i lösdrift 
(som i stort sett går ute hela dygnet) - där bör man om hästen MÅSTE ha täcke - kolla helst flera gånger per dygn att hästen inte är fuktig under täcket för det bäddar för både hudproblem och objudna hyresgäster i hästens päls.

Man kanske kunna tro att jag är helt motståndare till täcken på häst när man läser ovanstående men så är det absolut inte. Även jag använder täcken på hästarna vid vissa tillfällen, se ovan.

Jag skulle dock önska att alla hästägare tog sig en ordentlig funderar på varför och när man lägger täcke på sin häst! Oxå fråga sig för vems skull man gör det och om det VERKLIGEN är bra för hästen??

Istället för täcke på sommaren kanske det räcker med att smörja in hästen med mera myggmedel? Lite insektsbett är i allmänhet inget farligt utan hör sommaren till. Man måste noga väga för- och nackdelar med täcke mot det eventuella obehag hästen har av insektsbetten!

ps. hästarna på bilden nedan har inget med texten ovan att göra utan är bara en trevlig bild - hästar under ett skuggande träd.

tisdag 14 juli 2015

Tillbakablick...


Har varit företagare (inom jordbruk) sedan 1979 (startade som 20-åring) och HÄSTföretagare sedan 1994. Jag kan så här i backspegeln se på detta med mixade känslor.

Till det positiva finns det faktum att jag faktiskt lyckats förverkliga en hel del av mina drömmar - egen hästgård, ett antal egna hästar, ridskola med ridhus m m. Jag har även fått arbeta med djur (hästar) vilket alltid varit min dröm, dessutom med utbildning av ryttare - något som legat mig väldigt varmt om hjärtat. Hästarna och själva utbildningssituationen (med alla de elever som passerat och jag sett växa upp) har under många år varit det som drivit mig vidare. Hade jag inte provat på att bli hästföretagare hade jag nog antagligen hela mitt liv undrat "hur skulle det blivit?" Nu vet jag... :-) Det positiva är också de människor som hjälpt mig under årens lopp (ingen nämnd, ingen glömd). Jag har också genom åren (egentligen mot alla odds) hållit verksamheten/gården flytande. En prestation i sig!

Jag har som många hästföretagare drivits inte i första hand av den företagsmässiga sidan av hästföretagandet (då skulle jag nog aldrig startat företaget!) utan av passionen för hästar och allt vad där till hör...

Till det negativa i dessa år finns otroligt mycket jobb, i stort sett ensamt ansvar för gård, hästar och verksamhet (något som är väldigt tärande på psyket, att aldrig kunna "slappna av" och låta någon annan ta över ansvaret för planering och ekonomi), ingen egentlig semester (annat än kanske om jag haft tur, en vecka ledigt per år), dålig lönsamhet - med små eller obefintliga möjligheter att underhålla och byggnader och maskiner på gården. Pga den dåliga lönsamheten har jag oftast haft ett ytterligare jobb förutom hästgården (som mest på 100%, fn 40% - vilket är för lite). Under ganska

En aning cyniskt

Läste för ett tag sedan i Ridsport om problemen med att läkarintyg i samband med tävling (om man vill ha tillbaka anmälningsavgiften) kan kosta mellan 200-1000 kr dvs kanske ibland mer än vad man får tillbaka...

Andrea Barth som är verksamhetschef för sport/tävling på SvRF uttalar sig i artikeln att "min erfarenhet är att människor inte ljuger om att de är sjuka". Vet inte riktigt i vilken verklighet hon lever i men i mitt yrke som bl.a kursarrangör är tyvärr min erfarenhet annorlunda! Det är relativt många som ljuger om skälet till varför de inte kan komma på kurs... Det kan vara allt ifrån sjukdomstillstånd till andra skäl. Tror jag har hört ALLT och lite till. När man sedan på andra sätt (numera ofta via vederbörandes egna facebookinlägg - Hur smart är det på en skala dessutom? En vän har en vän har en vän) får höra det egentliga skälet till varför vederbörande inte kommer på kurs. Det kan ofta bara vara så enkelt att man fått något roligare/intressantare att göra...

Säger inte att det är våldsamt många som gör som ovan men det är tillräckligt många för att det ska bli ett problem för en som kursarrangör. Från att det räckte att man ringde och sa att man var sjuk, för att få tillbaka pengarna till i dagens "Du är fullt betalningsskyldig för platsen om du/vi inte kan hitta en ersättare". Ovanstående är jättetråkigt regel för den som verkligen blivit sjuk men har kommit till pga de som tidigare utnyttjat ett generöst system.

För tyvärr är det så att man hela tiden budgeterar kurser så snålt man kan (för att folk skall anmäla sig). Och dessa snåla budgetramar tål inte några avhopp - då går kursen back och vem skall betala det?? OM man kunde budgetera med marginal - så kursens ekonomi "tålde" några avhopp - då skulle man kunna vara generösare när det gäller avbokningar/avhopp....

Så slutklämmen är väl att jag som person blivit alltmer cynisk och misstänksam när det gäller människor. Istället för att tänka "du talar säkert sanning" blir första tanken tyvärr ofta "stämmer verkligen detta?" Tråkigt men sant...

tisdag 9 juni 2015

Köpa häst - som rysk roulette...

Här kommer en ny "mockningsreflektion"...

Jag har genom åren köpt otaliga hästar - såväl åt mig själv men framför allt åt ridskolor. De senaste 20 åren åt min egen ridskola.

Köpa häst är SVÅRT! Ur en massa olika synpunkter. Det är nog svårt att köpa en häst till sig själv (då ska hästen "bara" passa mig som ryttare) men ännu svårare när hästen skall passa så många lektionsryttare som möjligt.

Det finns många aspekter att ta hänsyn till bl.a:
- Till vem är hästen avsedd?
- Vad ska jag använda hästen till?
- Är hästen lämplig till det ändamålet?
- Vilken ålder är lämplig?
- Vilken prisklass har jag råd att söka häst i?
- Och sist men inte minst - ÄR HÄSTEN FRISK?

En sak jag lärt mig under åren är att köpa häst är som att spela rysk roulette - ibland går det bra och ibland går det åt h-vete... Alldeles oavsett hur man gör. Jag har ibland köpt hästar där man har kollat upp "allt" med veterinärbesiktning på klinik med röntgen och allt - hästar som trots detta inte hållit länge. Andra gånger har jag chansat med hästar som jag vetat haft fysiska problem men där priset varit därefter. Hästar som sen fungerat många år utan problem...

En annan sak som jag också lärt mig är att man skall fråga om ALLT och lite till. Min erfarenhet är att många hästförsäljare (oavsett om det är privatpersoner eller hästhandlare) sällan är helt sanningsenliga. Däremot kan de flesta svara någotsånär sanningsenligt om de får en direkt fråga om saken. Försök även att provrida hästen flera gånger, kör den om den påstås vara inkörd (om du nu vill kunna köra den) - helst i olika miljöer. 

Fråga, fråga och fråga om allt upptänkligt du kan komma på om ridning, hantering och hälsotillstånd. Se också till att göra en ordentlig veterinärundersökning av hästen - var helst med och om möjligt med en veterinär som du litar på. Är det en dyrare häst kan det också vara idé att ta blodprov för att kolla så inte hästen fått lugnande eller smärtlindring (inte helt ovanligt). Även på en billigare häst kan det vara väl placerade pengar men då får man ställa det till den upplevda risken... Numera - se även till att du försäkrar dig om att hästen har hästpass och försäkring - lita inte på att ägaren intygar det utan se till att du får se det innan köp. Kolla även försäkringen och om det finns "undantag" när det gäller denna. Dvs vissa skador som försäkringen ej täcker. Kan bero på vilken typ av försäkring som är tecknad men även på tidigare skadehistorik hos hästen.

Ytterligare en sak som är oerhört viktigt som många inte tänker på är att ge hästen en ganska lång "inskolningstid" när man får hem den. Dels för att man oftast inte kan lita på att hästen har den kondition som påstås - man ska i alla fall förutsätta att den inte har det. Att byta miljö och ryttare är en stor omställning för hästen och man undviker många problem om man låter omplaceringen ta lite tid.

När jag själv köpte hästar till ridskola så räknade jag med att det tar ca 6 mån att fullt ut acklimatisera och träna upp hästen inför uppgiften, minst 1 år innan hästen fungerar fullt ut i lektionsverksamheten och kanske 2-3 år innan hästen börjar vara riktigt bra i sin uppgift som ridskolehäst. Köper man egen häst behöver man kanske inte ha fullt så lång tidsplan eftersom hästen då endast skall acklimatisera sig till enstaka ryttare. Men erfarenheten har visat att det tar betydligt längre tid än vad de flesta tror för hästen att anpassa sig till den nya miljön och den/de nya ryttare som rider hästen. Det är inte för intet som många hästar går sönder inom ett år efter bytet av ägare/stall. Behöver inte egentligen vara något "fel" på hästen för det - en för snabb övergång till annat ridsätt och belastning kan vara det som orsakar skador på sikt hos hästen... Jag kan bli mörkrädd när man läser/hör om ryttare som köper ny häst och någon/några veckor senare tävlar eller gör annat mera krävande för hästen. Då spelar man verkligen "rysk roulette" med den nyinförskaffade hästen...

När man köper häst bör man ställa sig ett antal frågor:
- Vad vill jag ha hästen till? Och då inte bara för ögonblicket utan det bör även finnas utvecklingsmöjlighet hos hästen - annars kanske du står med en häst på något år som inte räcker till för det du vill ha den till... Har du inga betänkligheter att byta häst spelar det kanske inte dig någon roll men tänk även på hästen! Ingen häst mår bra att bli en "vandringspokal" som får byta ägare o hem gång på gång...
- Vilken typ av häst är lämplig för mig - storlek, typ, ras, utbildningsståndpunkt, ålder, pris m m.
- Inköpspriset är egentligen en (oftast) liten kostnad i sammanhanget - det är de löpande kostnaderna för hästen (uppstallning, foder, hovslageri, veterinärkostnader, utrustning m m) och utbildning som är de stora kostnaderna. Det kostar lika mycket att "föda" en billig häst som en dyr... En billig häst kan också bli en väldigt dyr häst om orsaken till att den är billigare är tidigare skadehistorik - en sjuk häst kostar ofta MER än en frisk häst att underhålla. 

Jag har alltid sagt att "när man skaffar egen häst - då startar det egentliga behovet av lektioner/utbildning!" Så länge man rider andras hästar och/eller på ridskola då behöver man egentligen inte kunna så mkt men den dag man skaffar egen häst måste man för hästens skull vidareutbilda sig - såväl i ridning som hästkunskap!

En bra förberedelse för att senare (eventuellt) skaffa häst är att först ta en häst på foder - dvs man köper inte hästen utan "lånar" den endast av ägaren. Då får man prova på vad det EGENTLIGEN innebär att ha egen häst. Allra bästa är om man kan hitta någon häst där man först kan få vara fodervärd på för att sedan om man passar ihop kunna köpa - inte helt lätt dock att hitta hästägare som går med på det pga risken för att få tillbaka en skadad häst är relativt stor, speciellt om det är en oerfaren ny hästägare. Rida häst på ridskola under kontrollerade former är något HELT annat än att ha totalansvaret för en egen häst...

Har säkert missat några viktiga detaljer inför hästköp :-) men det här är bara NÅGRA av de saker man bör tänka på i samband med inköp av egen häst... :-) 
Jeppe, mitt senaste förvärv - nordsvensk född 2004. Köptes in som oinriden 4-åring 2008.

fredag 5 juni 2015

Så enkelt det var en gång...

Brukar ibland säga om ridning och hästar att det oftast bara finns ett tillfälle när man upplever/tycker "nu kan jag det här!" 

I sin ridkarriär går de flesta igenom tre faser. 

Den första är när man är nybörjare och verkligen känner "jag har ingen kontroll o kan inte det här!" 

Andra fasen - den brukar infalla efter några år, när man kan rida alla gångarter och hoppar lite - då tycker man "nu kan jag det här!" Vissa människor stannar i den fasen - antingen för att man under den fasen slutar med hästar eller för att man helt enkelt blir kvar i den villfarelsen... 

Fas tre infaller annars den dag då man inser att ridning och hästar innefattar så mycket och man kommer tillbaka till "sk-t, jag kan ingenting!" Den fasen blir man på ena eller andra sättet kvar i så länge man håller på med hästar. Det finns ett citat som jag rycker passar så bra i sammanhanget - 
"I'm still confused, but om a higher level!"

Som ungdom - det ligger i utvecklingens natur - kommer det oftast en period när man tycker att vuxna fattar ingenting, kan ingenting och "jag vet och förstår bäst!" Det är en naturlig effekt av övergången  från ungdom till vuxen. Många ungdomar ser ut som vuxna, låter som vuxna och har en utvecklad vokabulär...

Vad man bör vara medveten om är dock att hjärnan inte är fullt utvecklad förrän vid 25 års ålder (enligt senare tids forskning) och det är framför allt konsekvenstänkandet som inte är utvecklat. Förmågor som framtidsplanering, förmågan till överblick och att sålla intryck och riskbedömning är inte utvecklade hos tonåringar. (Även om de många gånger tror det själva! :-) Risken med detta (när det gäller häst och ridning) är att man lätt överskattar sin förmåga och tar onödiga risker. Det är inte för intet att unga bilförare är överrepresenterade i svåra bilolyckor...

Jag kan fortfarande :-) komma ihåg när man själv var i ovanstående fas två - det var så enkelt och självklart - "Nu kan jag det här!!" 

Började rida när jag var tolv... Red väldigt mycket redan från början - pga min pappa skaffade vi egen häst när jag bara ridit ett år men fortsatte även efter detta att rida på ridskola. Under några år red jag t.o.m samtidigt på två ridskolor (Luleå och Bodens Ridklubbar) förutom på mina egna hästar.

Jag har ju nu ridit i över 40 år och kan fortfarande komma ihåg speciellt två tillfällen när jag trillade ner från "nu-kan-jag-det-här-piedestalen" på allvar - första tillfället var när jag var på kurs och verkligen fick plocka ner ridningens delar i sina minsta små beståndsdelar och helt plötsligt insåg att "delarna" absolut inte funkade (åtminstone inte utan problem) utan det var en chimär - vad som "räddade" situationen var i stället att jag i min ridning "kamouflerade" ett problem med en annan hjälp och en annan och en annan... Det kanske "funkade" ("sort of") men det måste ha varit ytterst förvirrande och knepigt för hästen att veta vad jag EGENTLIGEN ville. Vid det här tillfället hade jag ridit 25 år, var utbildad Level 2 ridlärare, hade arbetat som ridlärare många år och tävlat en hel del...

Andra tillfället som verkligen var en "aha-upplevelse" var när jag deltog på en sitsträningskurs på flera dagar. Innan tyckte jag väl att min sits/balans var rätt ok - efter dagarna på kursen insåg jag att HJÄLP vad jag behövde träna sits! Något som jag t.ex alltid tyckt varit rätt jobbigt hade varit att sitta ner i trav - efter sitsträningskursen förstod jag varför! Jag blev varse om muskler som jag inte visste fanns men även om hur dålig min balans faktiskt var - jag hade i 25 års tid mer eller mindre hållit mig fast med benen... Visserligen rätt framgångsrikt men dock.

Idag kan jag med lite roat igenkännande lyssna på ungdomar när man hör hur de resonerar och när de tror att de knäckt "koden"... Vid vissa tillfällen kan jag även bli liiite irriterad (även om jag inte borde bry mig) när samma människor tror att de kan/vet bättre om saker som en annan har 40 års erfarenhet av - och inte bara av EN häst utan av ett otal - även om jag idag inte rider så mycket själv så har jag tusentals timmar i sadeln på otaliga hästar - en erfarenhet som inte många kommer ens i närheten av... Åtminstone inte andra än de som arbetat yrkesmässigt med häst under många år. Därmed inte sagt att JAG kan och vet allt - tvärtom - ju längre jag håller på med hästar ju mer inser jag hur lite jag vet... Men det kan likafullt vara lite irriterande att någon som ridit enstaka häst under några år kommer och "vet bäst!" :-)

Nuno Oliviera (en av 1900-talets ryttarmästare) fick en gång frågan - "Hur lång tid tar det och lära sig rida?" (kunde lika gärna vara "lära sig häst") Vederbörande fick till svar "Tre generationer!" Det är ett citat som jag alltmer insett sanningshalten av.... 

Här nedan följer ett antal bilder - utan att direkt ha något med texten att göra annat än att det är en beskrivning av hur tiden går...

Kursdeltagare & jag under ett "Ridledarläger" - gissningsvis i slutet på 1990-talet. Jag rider hästen Arrac, trea från höger.


Återigen jag och varmblodstravaren Arrac som jag tävlade LA-dressyr med - tror detta var runt år 2000. 
En av mina duktiga ridskoleelever på min häst Phedra.
Ridlägerelever klättrande vid Sågån år 2002. Hästarna är framifrån Arrac, Marimba, Grace och Ronja.
Ridskoleelever på ridbanan nedanför stallet - detta är någon gång under 90-talet. Ronja är på väg över bommarna, därefter kommer Lizz och Tibbe.

tisdag 2 juni 2015

Varje liv är viktigt...


Hur ser du egentligen på hästen din??

En fråga som kanske är svår (och rätt obekväm) att svara på och som inte heller blir riktigt aktuell förrän den dag du inte längre kan använda hästen för de syften som du ursprungligen skaffade den för - vilket i allmänhet är ridning på en viss nivå och eventuellt tävling...

Vad gör du om hästen t.ex blir skadad så att det krävs säg 6-12 mån att rehabilitera hästen alternativt att hästen aldrig återigen kommer att klara av det du vill ha den till?

Många skulle på denna fråga svara "det är så dyrt att ha häst och jag kan inte ha kvar en häst som inte klarar av det jag vill ha den till!" Det är naturligtvis sant men samtidigt är det för mig personligen inte det enda det handlar om...

Det handlar också en hel del om hur man i grunden och "när det kommer till kritan" ser på hästen och dess liv. Ser man hästen som det redskap den onekligen är för oss människor eller ser man även något mer? Ett liv som har ett alldeles eget värde alldeles oberoende av oss människor....

Svåra frågor och en balansgång som jag själv mer än en gång under mina år med djur ställts inför. Oavsett de val man gör i slutänden får man leva med dem... Förhoppningsvis fattar man de beslut som är bäst för djuret - och inte de som är enklast/lättast för mig som djurägare. Djurets liv är värt mer respekt än så...

Har DU några åsikter???


Var går gränsen mellan att ha åsikter och våga stå för dem och vara "åsiktstaliban", dvs till varje pris hävda att "jag har rätt"?? :-)

Ovanstående är något jag funderat på en tid - inte minst senaste tiden sedan detta fenomen "Hästforumtalibaner" har diskuterats i media. Är jag en sådan är frågan jag ställt mig själv?? :-) Och/eller tycker andra att jag är en sådan? (Jag har ganska starka åsikter om både det ena och andra i min blogg och ibland även på Facebook...)

Var går gränsen (och vem är det som avgör denna gräns) mellan det ena och andra? Själv har jag kommit fram till att det hänger på hur man själv uppfattar sig men också vad andra har för uppfattning/åsikter/gränser...

En del i min bekantskapskrets tycker "alla får göra som de vill", "all ridning är bra", "man ska inte lägga sig i hur andra gör", "varför bryr du dig om att skriva något?" osv. Dessa argument tycker jag å ena sidan stämmer men ändå inte... De stämmer så tillvida att jag varken kan (eller vill) hindra någon från att göra som de vill :-), all (alla inriktningars) ridning kan vara bra och jag vill inte lägga mig i hur andra gör.

MEN.... samtidigt förbehåller jag mig rätten att ha synpunkter på företeelser inom hästvärlden - observera FÖRETEELSER, inte personer. Om sedan någon person tar mina synpunkter som personliga påhopp för att de råkar göra det jag kritiserar så är det deras problem, inte mitt. Jag försöker verkligen att aldrig skriva om specifika personer - annat än möjligtvis om de är väldigt offentliga sådana. Har t.ex skrivit om en del "toppryttares" ridning, vilket jag anser att de får tåla eftersom de har den position/påverkansmöjlighet de har i form av sina roller som idoler.

Att jag skriver mina åsikter offentligt på min blogg och inte bara muttrar på min kammare är ett resultat av min allmänna personlighet... :-) Andra fattar helt klart andra beslut.

Att stå för åsikter som t.ex mina om "stjälptyglar", "rollkur" och "Low deep and round" osv anser jag dessutom vara min plikt mot hästarna - det är alltid de som får betala priset för det vi människor gör eller inte gör.

Jag har valt att öppet i min blogg kommentera företeelser inom hästvärlden - mina inlägg har säkert såväl irriterat, oroat och roat mer än en. Kan jag dessutom få en och annan att också reflektera över vad vi håller på med, så är det en bonus. Oavsett om vederbörande kommer till samma åsikt eller slutsats som jag själv eller inte.... Bara reflektionen i sig är viktig.


Att ta konsekvenser....

Gick och funderade i stallet medan jag mockade.Vet inte varför just nedanstående gjorde sig påmint men här är i alla fall mina funderingar....

Tror jag skrivit om detta vid något tidigare tillfälle men det är alltid lika aktuellt :-) Det gäller att många ryttare och hästägare som inte har eget stall sällan och aldrig får ta reda på konsekvenserna av det de gjort (eller inte gjort). Som stallägare får man däremot göra det - både ta reda på konsekvenserna av sina egna misstag men också de andra gjort....

Hade t.ex en vuxen ridskoleryttare som gång på gång, på gång glömde stänga boxdörren till den häst hon ridit. Ibland glömde hon även knäppa loss hästen från uppbindningen. Eftersom man ganska snabbt (som stallägare/ridskoleägare) inser att man alltid måste gå runt och kolla att boxar är stängda, eventuella skydd avtagna och att hästen är lös i boxen var det inte SÅ ofta som ovanstående fick någon konsekvens för mig. Vid ett par gånger hände det dock att hästen varit lös under natten och jag fick ta rätt på kaoset som det ofta medfört i stallgång och/eller fodergång....

När jag påpekade att hon IGEN glömt stänga boxdörren så var ett vanligt svar "men oj då!" sen hindrade det inte henne att göra om samma miss igen - ibland t.o.m samma kväll!!

Andra saker som ofta hände under ridskoletiden var att elever mitt i vintern lämnade ytterdörrar öppna! När man då frågade om de hade svängdörrar hemma och om de inte förstod att t.ex vattenledningar kan frysa om man lämnar dörrar öppna vid -20 grader såg de oftast ut som ufon - för att en tid senare göra om samma sak igen. Var ofta samma människor (vuxna som barn) som gjorde om dessa saker...

Vad jag menar med ovanstående exempel är att alla kan vi göra missar (och även gör det :-) ) MEN om man inte får ta reda på konsekvenserna av det man gör lär man sig ofta inte något. Det kan vara ekonomiska konsekvenser eller bara "en himla röra". I värsta fall kan det vara saker som fysiskt skadar människor eller djur. Det här gäller ju inte bara stall och hästägande utan även i andra sammanhang i livet. Tror inte det är bra om någon (föräldrar/skola/samhället) hela tiden "sopar mattan" både framför och efter ungdomar/vuxna. Man LÄR genom misstag OM man får ta reda på konsekvenserna. Förhoppningsvis lär man sig innan misstagen blir alltför stora och innan de ger konsekvenser som är svåra att reparera....

En bild som har absolut ingenting med texten att göra :-) En av våra stallsvalor fotade i morse!

fredag 1 maj 2015

Studieresa


Helgen som gick var vi ett gäng från Epona RS styrelse som åkte till Vännäsby och Katrin Wallbergs anläggning för ett studiebesök.

Katrin hade vänligt nog ordnat ett teoripass om akademisk ridning följt av visning av ett antal hästar, både med henne som handhavare/ryttare som andra ryttare. Mycket intressant!

Man kan i korthet konstatera att i stort sett all teori och ridning påminner mycket om den klassiska franska ridningen som vi (jag) håller på med. Lite annat sätt att uttrycka sig ibland och med fokus på lite andra saker men i stort sett är det samma filosofi. Den största skillnaden tycker jag nog är sitsen - där har vi lite olika sätt att förhålla oss till denna.

Jag kan bara uttala mig om den akademiska ridningen som Katrin visade men de, liksom vi som jobbar klassiskt franskt lägger stor vikt vid arbete vid handen som förberedelse för arbete från ryggen på hästen. Katrin visade oss först arbete vid hand (med kapson), därefter longering och sedan uppsutten ridning.

Vad man slås mest av när man ser träning av hästar (oavsett inriktning) är hur OTROLIGT duktiga hästar är på att klura ut vad vi vill! :-) Egentligen spelar hjälpgivningen ingen större roll bara man är konsekvent och tydligt lär hästen vad som förväntas av den. Bra hästhantering/ridning är bra hästhantering/ridning oavsett vilken inriktning man ägnar sig åt - traditionell, akademisk, klassisk fransk, western, WE - "you name it" :-)

Vi avslutade dagen med två-rätters middag och trevligt sällskap - Katrin och en av visningsryttarna.

Tack Katrin mfl för ett trevligt och intressant besök!

Att vara källkritisk - vad är det?

Enligt Wikipedia så är nedanstående källkritik:

Källkritik är en kritisk granskning av källmaterial och en bedömning av trovärdigheten av påståenden som ges i en informationskälla. Källkritik är en central vetenskaplig metod för att säkra att slutsatser som dras i en studie verkligen bygger på tillförlitliga basfakta.

Inom hästbranschen (och inte bara där, utan även för människor) så finns otroligt mycket fodertillskott, mineraler, naturpreparat m m som lovar "guld och gröna skogar" och dessutom till ett pris som ibland närmar sig priset för guld och ädelstenar... Här nedan mina tankar kring detta.

Hur väljer man bland allt detta (eller kanske väljer bort)? När det gäller foder, näringstillskott och naturläkemedel ska man nog tänka att "jag kommer långt med ett bra grovfoder i väl anpassad mängd"....

Om man nu ändå funderar på något foder- och eller naturläkemedel/kosttillskott så ta reda på:
- Vad innehåller det?
- Är innehållet ofarligt för hästen eller finns det dokumenterade biverkningar?
- Finns det långvarig beprövad erfarenhet av preparatet? (Och då menar jag att det inte kommit ut på marknaden senaste året/åren? :-)
- Finns OBEROENDE vetenskaplig forskning på preparatet med resultat om eventuell verkan?

Ibland hör man argument för preparat som "det säljs mycket och med goda resultat på hästarna". Min tanke blir då "säger vem"? Är det försäljaren ger jag inte mycket för det - vederbörande är ju ute efter att sälja och SKULLE det vara så, kanske bara detta beror på en skicklig marknadsföring...

Samma gäller detta med "goda resultat" - är det försäljarens argument, se ovan. Skall detta med "goda resultat" ha någon som helst bäring måste det återigen vara gjort OBEROENDE tester med en kontrollgrupp som fått "sockerpiller". Annars är det bara "anekdoter" och upplevelser (dessutom i andra hand eftersom det i det här fallet är hästen som får preparatet och människan som gör den subjektiva - oftast - bedömningen om det fungerat eller ej:-)

MÅNGA undersökningar på människor (på ett otal preparat/mediciner) har dessutom visat att placeboeffekten kan ha minst lika stora effekter som den faktiska produkten... Dvs att om man TROR på produkten upplever man positiva effekter oavsett om man i verkligheten fått sockerpiller eller den faktiska produkten..

Skall man prova en produkt (på sig själv eller hästen) bör man dessutom nog inte ändra på NÅGOT annat medan man provar! Det klassiska exemplet där är väl bantningsmedel för människor som lovar rejäl viktnedgång. Sen står det även i användningsråden att man ska "äta mindre o motionera mera". Då följer man de råden och börjar samtidigt med produkten och "voila", x antal veckor senare har man gjort viktminskningen som utlovades! Men - beror det på preparatet eller kanske man skulle gått ner lika mycket utan det??? Vem vet?

Man ska även, tycker jag, väga in kostnaden för preparatet/fodret i förhållande till nyttan? Behöver hästen det verkligen? Finns t.ex foder där man betalar närmast hutlösa pengar för stor del halm...

Är inte emot varken fodertillskott eller naturläkemedel (till mig själv eller hästen) men samtidigt vill jag inte betala en massa i onödan pga av smart marknadsföring. Hästbranschen är rena guldgruvan för de som vill tjäna pengar på foder, tillskott och naturpreparat. Marknaden är ENORM!

Så slutklämmen är - var kritisk till information du får - var kommer den ifrån, hur har man kommit fram till den? Läs på om ämnet och bilda dig en egen uppfattning!

Här en länk till Läkemedelsverkets information kring reglerna om Naturläkemedel respektive kosttillskott.

måndag 27 april 2015

Ridning som en inre resa...



Detta inlägg blir kanske lite "flummigt" enligt somliga men... :-)

Det är intressant att reflektera över hur mina referenspunkter för ett ridpass förändrats genom åren - från att under MÅNGA år varit fokuserat på prestation mer än känsla har jag nu kommit till en punkt när känslan är mycket viktigare än prestationen. Skall inte säga att prestationen är helt oviktig för det är svårt att frigöra sig helt från både sina egna föreställningar om hur det "bör" vara och se ut men också hur man tror att ens ridning uppfattas av andra.... Men trots allt har mitt fokus skiftat - hoppas jag kan göra det ännu mera renodlat.

För vad jag insett med åren är att hur det SER ut har väldigt lite med kvalité att göra. Vad som är viktigt är istället relationen med min häst! Till den yttre (ytliga) formen kan ibland ridning se väl så bra ut men hur är det EGENTLIGEN? Om man skalar av den yttre formen....

Numera ägnar jag därför MYCKET tid och tanke åt att fundera på bl.a:
- hur är känslan i handen, hur mottar hästen min begäran om ställning, kontakt osv? Första "testen" är när jag kortar upp tygeln och skapar en kontakt med hästens mun... 
- "Pratar" hästen med munnen? 
- Tar den lika kontakt med bägge tyglarna eller har jag mer kontakt i en av dem? 
- Följer hästen min begäran om riktning, ställning och rörelse utan motstånd eller "hakar" det i kontakten någonstans? 
- Är hästen mentalt "med mig"?
- Svarar hästen på mina framåtdrivande/förhållande hjälper utan fördröjning eller upprepning? 
- Går hästen på LÄTTA hjälper?
- LYSSNAR jag verkligen  på de svar hästen ger mig på min begäran? Eller kräver jag lydnad?

De (korta :-)) ögonblick när hästen och jag verkligen är "överens" och har en ömsesidig känsla/uppfattning om riktning, gångart och rörelse - då är det som att rida "i smör" - hästen följer min minsta begäran, utan motstånd och utan fördröjning. Ridningen blir då en form av meditation med hästen - en inre resa tillsammans....

Craig Stevens har i ett blogginlägg berört en del av det jag skriver om ovan
http://www.foundationfortheequestrianarts.org/what-is-wrong-with-my-dres sage/

onsdag 1 april 2015

Lösdrift eller "slödrift"?


Var på kurs för någon vecka sedan och där diskuterades bl.a fenomenet med de allt mer ökande lösdrifterna för hästar. En deltagare hade då ett (för mig) nytt namn på det hela och det var att det fanns risk för att det blev "slödrift" istället för lösdrift...

Personens erfarenhet var att det tyvärr ibland var mest hästägarens vilja att minska jobbet med hästarna istället för att det var hästarnas väl och ve som var i fokus. Hon var själv positiv till lösdrift (eller åtminstone väldigt mycket utevistelse) men tyckte att hon såg tendenser till just "slödrift" istället...

Jag är nog tyvärr böjd att hålla med - enligt min uppfattning ställer om möjligt lösdrift ännu mera krav på hästägaren än "vanlig" uppstallning. Har skrivit om det i samband med ett "mockningsinlägg" som jag gjorde för en tid sedan. Risken med en lösdrift är (tyvärr) att man har ännu sämre koll på hur hästen mår och man kanske inte ens är till stallet dagligen utan hästen "sköter sig själv" i lösdriften. Som jag ser det ställer lösdrift stora krav på att man verkligen kollar hälsostatusen på hästen noga - något som man får lite av sig själv om man har hästen uppstallad.

Vid uppstallad häst ser man varje morgon om hästen ätit, skitit och kanske även druckit (om man vattnar i hink och ej med vattenkopp) normalt. Du ser också när du släpper ut hästen om den rör sig normalt, om den är svullen i några ben osv. Har du hästen i lösdrift är en del av dessa saker nästan omöjligt att upptäcka i ett tidigt stadium om du inte har ett väldigt gott djuröga - vilket tyvärr inte alltid är fallet... Speciellt inte om du som hästägare inte ens är till hästen varje dag utan förlitar dig till att stallägare eller andra hästägare håller koll på din häst...

Och missförstå mig nu rätt - det finns en massa fördelar (även för hästarna :-) med lösdrift, men det är oerhört viktigt att det är BRA lösdrift och inte bara ett bekvämt, billigt, arbetsbesparande sätt för hästägaren.... Jag skulle inget hellre än att ha råd och göra en lösdriftshall för att kunna ha ute hästarna ännu mera än vad jag har idag.

Det kommer att bli jätteintressant att på ett antal år se hur fenomenet med lösdrift utvecklar sig. Kommer vissa sjukdomar öka i frekvens (t.ex fång och kolik) och andra minska (t.ex skador i rörelseapparaten & kolik)? Kolik t.ex kan både (som jag ser det) öka respektive minska totalt sett genom lösdrifterna. Den ökande rörelsen kan förhindra kolik medan sättet man hanterar foder i lösdrifterna ev kan öka frekvensen. Sättet att bara skära av toppen av rundbalar eller ha rundbalar till för få hästar kan vara potentiella (stora) hälsorisker för hästarna. Att bara skära av toppen av rundbalen innebär att man inte har NÅGON koll på kvalitén i balen (kan finnas hur mkt mögel som helst, t.ex) och att det tar kanske 10-20 dagar för häst(arna) att göra slut på en bal är en annan hälsorisk....

Kommer antalet lösdrifter att fortsätta öka eller kommer det ske en utplaning efter "första" årens boom?

Min uppfattning är nog - MYCKET utevistelse i stora hagar med hästkompisar, gärna en lösdriftshall men med möjlighet att ta in hästarna vid riktigt dåligt väderlek. Hellre det än täckade hästar i lösdrift (för hur kul är det att gå omkring med våtvärmande bandage i ur och skur??) - har man täcken i lösdriften MÅSTE man (tycker jag) byta täcken flera gånger per dag vid dåligt väder annars mår hästen betydligt bättre utan täcke och med en rejäl lösdriftshall....

tisdag 10 mars 2015

Ryttarens hand igen

Ryttare som rider på kandar med sk "Fillisfattning" där stång och bridongtygeln är klart
separerade och kan användas oberoende av varandra...
Har skrivit om ryttarens hand tidigare men måste göra det igen...
Varför läggs det i allmänhet så lite tid på handen & dess inverkan?

Den synpunkten grundar jag på att man ser alltför MÅNGA ryttare som rider med kullagda, låga (ofta nedanför manken och nära/på låren) händer som hänger i hästarnas munnar...

Finns många skäl till att man (enligt min uppfattning) borde lägga mycket mera tid på att utbilda ryttarnas händer - några av dem nämner jag här nedan:

Hur ryttaren använder sina händer påverkar kvalitén i ridningen i allmänhet och hästens mun i synnerhet (har även i allra högsta grad egna erfarenheter av detta...). Vi sätter bettet på en av de absolut känsligaste delarna i hästens kropp, lanerna. Lanerna är endast täckt av en tunn slemhinna, därunder är det en VASS benkant. Hur vass är det nog inte många som vet... Läste nyss en blogg där författaren skrev att hon tyckte folk överdrev hur känslig hästen är på lanerna för "det känner man ju att det är inte särskilt vasst där..." Önskar hon kunde få känna på mitt hästhuvudskelett "Hubert" så skulle hon få känna HUR vass kanten på lanerna är - det kan naturligtvis säkert variera men på det skelettet är kanten RAKBLADsvass. Med tanke på vilken känslig struktur vi sätter bettet på är det verkligen av största vikt att vi använder våra händer och bett med förstånd. Vissa propagerar för att rida bettlöst men som jag ser det så riskerar man bara flytta problemet till ett annat område på hästen - är handen skarp/hård så finns problemet för hästen kvar - det har bara flyttats till ett annat ställe. Utbildning av RYTTAREN är istället det man borde fokusera allvarligt på... SEN kan man som omväxling mycket väl rida med bettlösa alternativ.

Något som är vanligt är att man som ryttare ofta byter bett (eller i värsta fall sätter på en stjälptygel) när man upplever att man har problem med hästens mun. Frågan man istället borde fråga sig är "har hästen problem med min hand?" Och också - "har den problem med tänderna/munnen?" Man hör ofta talas om "hästen är hård i munnen", "jag har bytt till ett stångbett och hästen 'trivs' så bra med det", "jag har bytt till ett skarpare bett och nu fungerar det mycket bättre"...

Frågan är här är "vad hände egentligen?"

Vem betalar???



Hörde igår ett program på radio om att inte alla har råd att idrotta och vad man skulle göra åt det...

Det är naturligtvis så - alla har inte råd att göra allt de vill! En del har det dessutom verkligen tufft ekonomiskt... MEN det verkar som det är typiskt svenskt att förvänta sig, ja i vissa fall i princip KRÄVA att någon annan betalar!

Vi har i Sverige många otroligt förmånliga sociala skyddsnät jämfört med många andra länder. I princip gratis sjukvård, skola, subventionerade mediciner, kommunalt finansierade sportanläggningar där utövarna oftast bara betalar en bråkdel av kostnaden för att nyttja dem. Listan kan göras lång...

VEM förväntar man sig ska betala och varför???

När det gäller hästsporten så betalar utövaren ytterst sällan den egentliga kostnaden. Vare sig man är

söndag 1 mars 2015

Djur är fantastiska!

Min katt, Tea.

Såg i morse ett program om djurs intelligens vara eller inte vara. Efter att ha sett det programmet finns det inga tvivel whatsoever att djur ÄR intelligenta. Kanske inte alla gånger på det sätt vi förväntar oss eller tror men likafullt. Djurs intelligens står ofta i direkt relation till de krav livsbetingelserna som djuret lever i ställer.

Programmet visade även exempel på forskning som gjorts på bl.a papegojor och schimpanser. Schimpansen kunde t.ex lösa problem som människan överhuvudtaget inte kan klara. Ett exempel var att en bild visades med siffror placerade slumpmässigt - schimpansen skulle sedan markera var de olika siffrorna var placerade i sifferordning. Siffrorna visades under bråkdelar av en sekund - vissa människor hinner inte ens se siffrorna, andra att det är siffror men inte vilka eller var. Pappa såg inte ens siffrorna, jag kunde uppfatta att det var siffror men hann inte urskilja en enda. Schimpansen hade INGA problem med övningen och löste den dessutom på någon sekund! Imponerande!

En papegoja hade inte lärt sig bara att prata utan kunde skilja på siffror, bokstäver, former och texturer. Den kunde t.ex i en hög med olika föremål tala om hur många föremål det fanns i en specifik form, färg och struktur. Ex antal fyrkantiga gula stenar...

Har alltid sagt att vi människor en dag kommer att inse att (vissa) djur inte bara är intelligenta utan kanske t.o.m mer intelligenta än vi - och det här programmet bara stärkte mig i den uppfattningen :-)

Och förresten - hur många djur förstör sina egna livsbetingelser som vi människor gör? Man kan ju verkligen fråga sig om det är intelligent?!