Hej alla!

Här är Birca´s blogg om stallets människor och hästar. Här kan du läsa om vad som händer i stallet samt mina reflektioner över olika hästrelaterade företeelser. Vill även du skriva inlägg här? Kontakta då mig via mail cas.birca@telia.com

Farre på hästarnas evigt gröna ängar!

måndag 27 april 2015

Ridning som en inre resa...



Detta inlägg blir kanske lite "flummigt" enligt somliga men... :-)

Det är intressant att reflektera över hur mina referenspunkter för ett ridpass förändrats genom åren - från att under MÅNGA år varit fokuserat på prestation mer än känsla har jag nu kommit till en punkt när känslan är mycket viktigare än prestationen. Skall inte säga att prestationen är helt oviktig för det är svårt att frigöra sig helt från både sina egna föreställningar om hur det "bör" vara och se ut men också hur man tror att ens ridning uppfattas av andra.... Men trots allt har mitt fokus skiftat - hoppas jag kan göra det ännu mera renodlat.

För vad jag insett med åren är att hur det SER ut har väldigt lite med kvalité att göra. Vad som är viktigt är istället relationen med min häst! Till den yttre (ytliga) formen kan ibland ridning se väl så bra ut men hur är det EGENTLIGEN? Om man skalar av den yttre formen....

Numera ägnar jag därför MYCKET tid och tanke åt att fundera på bl.a:
- hur är känslan i handen, hur mottar hästen min begäran om ställning, kontakt osv? Första "testen" är när jag kortar upp tygeln och skapar en kontakt med hästens mun... 
- "Pratar" hästen med munnen? 
- Tar den lika kontakt med bägge tyglarna eller har jag mer kontakt i en av dem? 
- Följer hästen min begäran om riktning, ställning och rörelse utan motstånd eller "hakar" det i kontakten någonstans? 
- Är hästen mentalt "med mig"?
- Svarar hästen på mina framåtdrivande/förhållande hjälper utan fördröjning eller upprepning? 
- Går hästen på LÄTTA hjälper?
- LYSSNAR jag verkligen  på de svar hästen ger mig på min begäran? Eller kräver jag lydnad?

De (korta :-)) ögonblick när hästen och jag verkligen är "överens" och har en ömsesidig känsla/uppfattning om riktning, gångart och rörelse - då är det som att rida "i smör" - hästen följer min minsta begäran, utan motstånd och utan fördröjning. Ridningen blir då en form av meditation med hästen - en inre resa tillsammans....

Craig Stevens har i ett blogginlägg berört en del av det jag skriver om ovan
http://www.foundationfortheequestrianarts.org/what-is-wrong-with-my-dres sage/

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar