Hej alla!

Här är Birca´s blogg om stallets människor och hästar. Här kan du läsa om vad som händer i stallet samt reflektioner över olika hästrelaterade företeelser. Vill även du skriva inlägg här? Kontakta då mig via mail cas.birca@telia.com

Farre på hästarnas evigt gröna ängar!

måndag 18 mars 2019

Om jag får drömma...


Hästvälfärd är inget lätt ämne - det är så mycket och har så många delar och faktorer som påverkar. Har under en tid funderat på vad jag (och även andra) uppfattar som hästvälfärd? Är frågan svart/vit? Finns det några "100% rätta svar"? Enligt min uppfattning gör det inte det - hästägande är ständiga kompromisser mellan vad som (kanske) är bäst och vad som är genomförbart (av en mängd olika skäl). Man måste se till helheten för hästen - man kanske måste kompromissa på vissa delar, men där ändå helheten för hästen kan bli bra.

Om  jag får drömma så hoppas jag att hästvärlden ser ut något i stil med nedanstående om 20 år:

Att:
- alla hästar går i lösdrift med möjlighet till uppstallning i box vid behov (sjukdom eller annat tillfälligt behov). Enligt min uppfattning så är idag långt ifrån alla lösdrifter BRA lösdrifter, lika lite som att alla boxuppstallningar är uteslutande dåliga. Vad som ÄR verkligt dåligt idag är att vissa hästar överhuvudtaget inte får gå lösa i hagen dagligen, eller endast någon timme.

- alla hästar går i stora, helst kuperade hagar (större desto bättre) med minst 1-3 andra hästar men helst i större flock. Många hästar idag går ensamma i sina hagar...

- hästar fodras efter behov (både ättid och näringsbehov). Inte nödvändigtvis helt fri tillgång (för överviktiga hästar är ett allt större välfärdsproblem idag) men med många utfodringstillfällen under dygnet, för att minska risken för såväl magsårsproblem som andra problem relaterade till ättid.

- alla hästar har möjlighet till ordentlig daglig rörelse (vare sig det är i hagen, under ryttare/kusk eller på annat sätt, men att möjligheten till den lösa rörelsen i hage tillsammans med andra hästar är den absolut viktigaste). Rörelsen är viktig inte minst för att undvika välfärdssjukdomar som t.ex fång.

- hästars hovar sköts på ett biomekaniskt riktigt sätt (många hästar idag skos/verkas tyvärr med fel vinklar) och tillräckligt ofta. Att hästen får de beslag den är i behov av beroende på genetiska
förutsättningar, arbete och underlag. Helst barfota huvuddelen av året (OM det är möjligt med tanke på nämnda förutsättningar. Vi har ju inte direkt avlat med fokus på bra hovkvalitét).

- träning av häst (oavsett på vilket sätt) sker med hänsyn till hur hästar fungerar såväl biomekaniskt/fysiskt som psykiskt. Att inlärningsprinciper är väl kända och används på rätt sätt.

- stjälptyglar inte längre används (varken vid ridning eller longering/tömkörning), inte heller många av de bett som idag är godkända.

- om bett används - att ryttaren har tillräcklig kunskap för att använda dessa, och att utbildning av ryttarens hand står högt på skalan över utbildning.

- om bettlösa alternativ används - detsamma som ovanstående. Ryttare med en dålig hand förbättrar bara hästens situation marginellt genom bettlöst (och med vissa alternativ knappt alls). För kraftigt tryckt t.ex flyttas bara till en annan del av hästens kropp. Även om munnen är i särklass en av de känsligaste delarna på hästen så är tryck på andra ställen inte heller bra. Utbildad hand är det i särklass viktigaste för hästens del.

- ingen häst går med felaktigt tillpassad utrustning som hämmar rörelse/muskulatur.

- om tävling med hästar fortfarande förekommer (finns nog en stor risk att den sociala licensen för detta är indragen om 20 år om inget drastiskt förändras) att detta verkligen sker med hästens bästa i fokus och att de värdegrunder och styrdokument som redan idag finns (t.ex Code of conduct) är värda pappren de är skrivna på.

- att alla RIDskolor har gått från att vara ridskolor till att vara HÄSTskolor där eleverna får en bra grund i hur hästhållning och ridning/körning skall vara. Goda föredömen och förberedelse för att så småningom bli egna hästägare.

- kanske att någon form av "Hästkörkort" är infört som krav för att få köpa egen häst.

- man inte längre får ha lektioner/ta emot inridnings- och tillridningshästar utan vidimerad kunskap/utbildning (något som redan idag är verklighet i t.ex Frankrike, åtminstone när det gäller ridlektioner). Detta förutsätter då att utbildningar och yrkesprov verkligen lever upp till HÖG standard. Enbart tävlingsmeriter bör inte vara tillräckligt för yrkesprov. Man kan vara tekniskt skicklig ryttare utan att egentligen kunna ett smack om hästar...

- alla utbildningar till hästrelaterade yrken, som ex tränare, ridlärare mfl är uppdaterade på inlärningsprinciper, hästens basbehov, biomekanik m m.

- tävling/tester, framför allt för unghästar, är anpassade efter hästars utveckling och att inte hästarna utsätts för alltför stora krav i tidig ålder. Att inga hårdare krav/tävlingsnivåer sker förrän efter 7 års ålder när hästen är färdigväxt.

- att mera fokus läggs på hästars psykosociala mående och hur de (inte minst mentalt) påverkas av det vi gör med och mot dem.

Obs. Har med all säkerhet glömt områden där jag har "drömscenarier" men det här är det jag kommer på just nu. Dessutom har jag INTE på något sätt rangordnat de olika delarna utan skrivit dem som jag kommit på dem bara...

Alla områden påverkar hästar (på gott och ont). Man kan även dra alla områden till "sin spets" som t.ex skall man överhuvudtaget rida/använda hästar, om man gör det - skall man använda bett, skall man få tävla med häst, använda skor, ska uppstallning inomhus förbjudas helt osv.

Personligen så anser jag att även små steg i rätt riktning är bra steg. Att vår användning av hästar för rekreation, hobby eller ens tävling inte nödvändigtvis är fel - vi och hästarna har i vissa avseenden ömsesidig utbyte av varandra. Vad det i stället handlar om (tycker jag) är att hitta kompromisser mellan att i så hög grad som möjligt tillgodose hästars behov men samtidigt för oss människor ändå tillåta aktiviteter med hästar som partner. Personligen tror jag inte att helt utesluta människan ur hästens ekvation nödvändigtvis skulle vara bättre för hästen som djur. Jag tror fullt och fast att vi faktiskt kan berika varandras liv på olika sätt som inte nödvändigtvis måste vara på hästens bekostnad.

Det har skett (och kommer antagligen att ske i ännu snabbare takt) förändringar de senaste 10-15 åren när det gäller hur vi ser på hästar och allt runt omkring. Det finns åtminstone än så länge ingen konsensus inom hästvärlden - det är allt i från människor som (åtminstone i praktiken, kanske inte med orden) enbart ser hästen som ett redskap - till människor som finns i den andra änden av skalan - som tycker att vi inte alls skall ha några djur som husdjur - och allt där emellan. Jag personligen hoppas och tror att vi så småningom kan hitta en form av balans någonstans mitt emellan - hästen som en partner som vi gör saker tillsammans med  - men det är MIN förhoppning...


tisdag 19 februari 2019

Öppet brev till dem det berör

Har några funderingar som jag skulle vilja ha svar på från de ryttare som berörs...

Vad är det som gör att man som ryttare VÄLJER att rida på sätt som kritiseras starkt över hela världen???

Jag tänker då förstås på ridning i rollkur/LDR (gränsdragningen är luddig). En position som sägs åstadkommits på olika sätt, med eller utan graman och med eller utan "tvång". Det sistnämnda är för övrigt ett rätt vagt uttryck. Vad är tvång i sammanhanget? På bilden (från slutet av 2018) visas definitivt rollkur, med nosen i bringan kan det inte vara annat. LDR är däremot allt mellan detta och nosen strax bakom lodplanet...

När det gäller ovanstående typ av ridning (rollkur/LDR) konstaterade ISES redan 2015 att det fanns 55 olika publicerade forskningsstudier på hästars "huvud och hals position", 42 av dem tog upp välfärdspåverkan. I 88% av studierna hade man dragit slutsatsen att hyperflexion av hals och nacke negativt påverkade hästvälfärden. Negativa effekter på andning, syn, balans, muskulärt m m. Då var dessutom i princip endast de fysiska aspekterna medtagna och inte de psykiska (dessa är svåra att mäta). Länk här till en artikel om ovanstående. Noteras kan också att endast 1 (EN) studie (van Breda, 2006) säger sig visa på bevis att hästvälfärden skulle öka vid användning av hyperflexion vid träning av hästen. Det är knappast en tillfällighet att van Breda är holländare...  

Här finns ISES uttalande i frågan med en mängd referenser till forskningsstudier och även en historisk överblick över uttryck och användning av hyperflexion genom århundradena (för det är långt ifrån en ny företeelse).

Så åter till min fråga - vad är motiven för ryttare att ändå rida med dessa metoder? Metoder som bevisligen är skadliga för hästarna men som dessutom drar till sig massiv kritik från vissa delar av hästvärlden världen över. 

Kritiken får ofta epitet som "drev", att det är "människor som inte kan rida själva", "är avundsjuka och ogina" osv. Med andra ord flyttas, vid varje tillfälle som blir publikt, fokus från vad som faktiskt händer hästarna till att anklaga kritikerna för "drev". Tror inte att jag vid något enda tillfälle sett någon av de berörda ryttarna faktiskt förklara varför de väljer att rida på ovanstående sätt trots forskning och opinion som talar emot att man borde göra det. 

Det enda "försvar" jag sett användas är att "det inte påverkar hästen negativt", att det handlar om "ögonblicksbilder" (trots ibland långa sekvenser film), att man "älskar sina hästar" osv. Dvs jag har inte en enda gång sett att man motiverat sitt val med stöd av forskningen på området. Vilket ju inom parantes vore svårt eftersom det bara finns en studie som i så fall stödjer det...

Ovanstående ridning är inte heller isolerade företeelser (tyvärr, för då vore det inget större problem) utan det finns MÅNGA ryttare, såväl svenska som utländska som skulle kunna namnges. Även många tränare som förespråkar ovanstående behöver förklara sina val att lära ut detta!

Finns det NÅGON som har stake nog att förklara sitt val? För det är faktiskt dags att flytta fokus till vad som de facto händer hästarna vid ovanstående ridning.

torsdag 17 januari 2019

Dilemman...


Det finns flera dilemman när det gäller att arbeta för hästens välfärd och mot en del företeelser som finns inom hästvärlden... Nedan rör ridningen.

I grunden så är VEM som gör de oetiska träningsmetoderna rätt ointressant för så länge de anses rätt och riktiga så kommer det hela tiden komma nya utövare. Det är systemfelen man måste komma åt.

Men då kommer vi till dilemman i sammanhanget - hur kommer man åt systemfelen utan att visa på konkreta exempel? Då säger någon säkert - "men ta exempel från något annat land" och det kan man naturligtvis göra men då kommer alltid några att säga "men det här förekommer inte i Sverige".
Man kommer, förr eller senare, komma till en punkt där man faktiskt behöver VISA på faktiska exempel.

Ett annat dilemma är att NÄR bilderna på faktiska ryttare för några år sedan började publiceras då kom blixtsnabbt argumentet "det är bara en ögonblicksbild" - alldeles oavsett hur många bilder det är frågan om. För att då komma vidare för att visa på vad som faktiskt pågår så började då video på företeelserna spridas. Då blir argumentet "ögonblicksbild" smått löjligt så då byts strategi - då flyttar man i stället fokus från vad som de facto händer hästarna till "stackars uthängda  ryttare". De som försöker sätta fokus på missförhållanden och övergrepp mot hästar som sker, blir kallade "drev", "nättroll", "rötägg" m m.

De ryttare som blivit kritiserade har ytterst sällan (vad jag vet inte alls) motiverat/förklarat sina träningsmetoder eller adresserat det faktum att det finns åtskillig forskning som visar på de för hästen negativa effekterna. Man har istället använt "försvar" som:
- Vi älskar våra hästar (en favorit verkar det som...)
- Våra hästar sköts om som kungar
- Vi tar mycket bättre hand om våra hästar än våra kritiker
- De som kritiserar oss är okunniga, kan inte rida, rider inte själv Grand Prix, är bara ogina och avundsjuka osv.
- det finns även med all säkerhet exempel på där kritiker tystas genom hot om eller faktiska stämningar för förtal. Många av de ryttare som kraftigast kritiserats i världen är ryttare med mycket makt och pengar i ryggen. Vanliga människor har i det läget oftast inget alternativ än att backa, man har helt inte råd att göra annat.

Ett annat dilemma är att oavsett vilka bilder/videos som visats på t.ex rollkur osv så har kritiken istället för orsaka ifrågasättande av ryttaren/tränarens metoder (vilket man tycker borde vara logiskt)
har den vid ett flertal gånger resulterat i en framgångsboost av ryttarens/tränarens karriär. Så det måste uppenbarligen ligga något i uttrycket "all reklam är bra reklam, även den dåliga". Människor är märkliga farkoster...

Ett ytterligare dilemma är att det i hästsammanhang blir allt vanligare med foto/filmförbud. På ett sätt kan man ha en viss förståelse för det eftersom det FINNS tillfällen där korta filmsekvenser eller enstaka bilder kan ryckas ur sitt sammanhang. Men, samtidigt ger det en mycket märklig bild av vår sport... För i och med de förbjuden talar man i princip om för omvärlden att "vi sysslar med något som inte är riktigt rumsrent, vi har något som vi inte vill visa utåt". Vill vi verkligen ha det så? Ett annat resultat är att medan våra organisationer går ut och säger att vi ska "visa civilkurage om vi ser hästar som far illa", "gå de officiella vägarna och anmäla tillsammans med bevis". Då skulle jag vilja fråga - hur bevisar man om man inte har möjlighet att filma/fota? För jag kan ta gift på att om man bara muntligt eller skriftligt påtalar det hela (även om man är flera) så kommer resultatet bli "ingen åtgärd, ord står mot ord"...

Dessutom finns det i Sverige åtminstone några exempel som anmälts till polis och/eller Jordbruksverket eller liknande. Vad jag vet har inte något av de fallen resulterat i något resultat - vår djurlagstiftning är rätt tam i många avseenden. Djuret skall i princip vara döende innan något händer. När det gäller det finns det även många exempel ute i landet som rört hästar som farit illa i andra sammanhang än just ridning. 

Till sist ett av de största dilemman som finns - dvs normalisering av träningsmetoder som strider mot allt vad sunda inlärningsprinciper heter! Såg igår kväll en film på Youtube med en "träning" av en häst på åtminstone Mvs nivå (verkar göra byten o skolor) med en "tränare" som tydligen var Grand Prix domare. Det var en häst som helt uppenbarligen fått nog och ett skrämmande sätt att försöka lösa situationen. Okunnighet var bara förnamnet. Dessutom verkade publiken uppfatta det hela roligt vilket gör det hela ännu mera skrämmande! Stackars, stackars häst!

Just ovanstående film verkar vara upplagd av hästägaren (ryttaren?) själv vilket är väldigt ovanligt. Liknande "träning" är med all sannolikhet tyvärr alltför vanlig men kommer det ut på Youtube är det i allmänhet INTE ryttaren/ägaren som lägger ut, och då försvinner ofta filmerna fort av skäl som ovan. Det blir helt enkelt inte offentligt utan sker bakom lykta dörrar eller i närvaro av ett litet sällskap.

Sammanfattningsvis - hur gör man för att sätta fokus på vad som händer, helt normaliserat, utan att använda praktiska exempel??! För det blir väldig abstrakt om man inte kan visa - det HÄR är det jag/vi invänder emot!

Att använda sig av vanliga hobbyryttare som exempel på systemfelen (även om de naturligtvis även finns där) tycker jag absolut INTE ska göras. Det mesta görs trots allt av ren o skär okunskap, inte i akt o mening att skada hästen, utan för att man tror att det man gör är rätt och/eller för att man inte förmår annat. Skall man använda några exempel så anser jag det bör vara från elitryttare, tränare, unghäst tränare mfl, dvs de som proffs arbetar med hästar. De ska föreställa förebilder och dessutom åker de ofta runt och har clinics/träningar för att sprida sitt sätt att rida...

fredag 4 januari 2019

Hästar är atleter


Läste för en tid sedan en krönika, skriven av Peter Ljungcrantz, i ett gammalt nummer av Tidningen Ridsport med rubriken "Hästarna så framavlade att de är atleter på högsta nivå"...
https://www.tidningenridsport.se/peter-ljungcrantz-hastarna-ar-nu-sa-langt-framavlade-att-de-ar-atleter-pa-allra-hogsta-niva/

Enligt min uppfattning finns det flera problem med denna krönika...
"Som ryttare måste man känna sin egen begränsning och inte sätta hästen i situationer som ryttaren inte reder ut även om hästen har förmågan". Ovanstående är ju önskvärt men är det alltid fallet? Ofta får hästen skulden för att det inte går bra på tävlingsbanan - senast exemplen på det är de bägge fallen i Aachen - hoppryttaren som gjorde rundslag på spöet samt dressyrryttaren som inte var juste mot hästen på framridningen. Min fråga är helt enkelt - vad indikerar att en ryttare passerat gränsen för sin förmåga? Är det hjälptyglar, skarpa bett, rollkur, tighta nosgrimmor, bakåtlutad sits? Dvs allt som verkar vara normalt idag?

"Den viktigaste frågan just nu för alla som håller på med hästsport i någon form, oavsett nivå, är hur vi ska visa för människor som inte är insatta i hästvärlden att det som vi gör med våra djur är helt okej och faktiskt sker på hästens villkor. Detta måste vi visa med hjälp av argument som bygger vetenskaplig grund och väl beprövad erfarenhet." Det här stycket anser jag uttrycker flera saker - en sak är att krönikörens uppfattning är att alla som är kritiska mot ridning som sker inte är "insatta i hästvärlden". En annan sak är "det vi gör med våra djur är helt okey och faktiskt sker på hästens villkor". Här anser jag att krönikören först och främst förutsätter att alla de som är kritiska till företeelser inom hästsporten är okunniga - det är långt ifrån sanningen. Många har lång erfarenhet av häst, även om det inte är tävling på elitnivå. Vi är många hästmänniskor som inte tycker om det vi ser på tävlingsbanorna och framför allt bekymrade över hur det formar framtidens ryttare.

Att all ridning skulle ske på "hästens villkor" är ju helt att vara ute och cykla. Vadå "hästens villkor" - det är ju människan som helt och hållet bestämmer i förhållandet med hästen! Det är knappast hästen som vill vara ute och tävla (den vet inte ens om det konceptet) utan det är ryttarens vilja, ambitioner och bekräftelsesökande som tar hästen till tävling. De saker som (eventuellt) hästen skulle vilja ha från tävlingssituationen som omväxling, utforskande, springa ikapp osv - det behöver man inte tävling till utan det kan man uppnå på andra sätt. Ovanstående är tävlingsryttarens "försvar" för att motivera tävling men det har ingenting med hästen att göra.

"Svenska Ridsportförbundet tog ett initiativ genom att anordna konferensen ”From the Horse’s Perspective” under EM i Göteborg 2017. Den genomfördes tillsammans med SLU, det europeiska ridsportförbundet och World Breeding Federation for Sport Horses. Konferensen blev mycket uppskattad och kommer att fortsätta under EM i Holland 2019." Den konferensen kanske blev uppskattad men hade mycket lite med direkt hästvälfärd att göra - åtminstone den del som främst diskuteras.

"Det finns ingen som tycker att man plågar hundar som vallar får, hundar som används till jakt eller ledarhundar som utför sitt viktiga arbete. Alla är överens om att de är framavlade så att det ligger i deras instinkt att genomföra arbetet och att de gör det med största glädje och tillfredsställelse." Det här tar priset! Att jämföra vall- och jakthundar (och även ledarhundar) med (tävlings)hästar är ju sanslöst! Det är som att jämföra äpplen och spenat. Arbetande hundar har ingen förare som sitter på ryggen, spänner in den (med hand, bett eller övrig utrustning). De jobbar dessutom oftast lösa, helt frivilligt och med sina naturliga instinkter. Så långt ifrån häst som man komma. Inte många hästar hoppar höga hinder eller gör piaff självmant - de går oftast runt ett hinder (om möjlighet finns) och högre skolans rörelser kan de ibland göra men då på egen hand - där den vill och vad den vill. Den väljer dessutom att avbryta rörelsen när den vill. Ovanstående handlar dessutom i det ena fallet om ett rovdjur och i det andra om ett bytesdjur...

"På samma sätt är det med hästarna. För 30-40 år sedan fick man tvinga de svenskavlade hästarna över ett hinder. Om de själva fick välja försökte de ta sig så långt som möjligt ifrån alla hinder som kom i deras väg. Sedan dess har vi avlat med holländska hästar och holsteiner och dessutom selekterat stenhårt för hoppförmåga och hopptemperament." Detta kan man ju diskutera om det egentligen stämmer och i så fall är så lyckat? - man har avlat fram hästar som många "vanliga" ryttare inte klarar av att rida och med så vek konstruktion att de får fysiska problem redan som unga.

"Dessa hästar fungerar som målsökande robotar, som bara vill att ryttaren ska styra på nästa hinder och visa vägen framåt. De hästar som är avlade på rätt sätt kräver ingen drivning vid löshoppning utan litar fullständigt på att den som hanterar dem inte utsätter dem för uppgifter som de inte är mogna för.
Framför allt när det gäller de unga hästarna måste vi lyssna till forskarnas resultat och erfarna ryttares och tränares erfarenhet. Vad är okej att göra med de unga hästarna vid olika åldrar?" Anser man verkligen att man lyssnar till forskares resultat? På vilket sätt då? Att ställa höga krav på hästar i allt yngre ålder strider mot allt vad forskning säger om t.ex tillväxtzoner. Man verkar inte heller lyssna på de forskningsresultat som talar om hur negativt hästar reagerar på rollkur/LDR och hur det påverkar puls, stress, syn och andning. Inte heller lyssnar man särskilt mycket på hästtandläkare/veterinärer som kan vittna om hur vanligt skador i munnen är pga bett, nosgrimmor och hårda händer. Inte heller olika veterinärers och hästterapeuters erfarenheter om ridrelaterade problem i hästars skelett och muskulatur verkar nå fram.

Så min fundering är - vad är egentligen syftet med ovanstående krönika? Är det tävlingssportens försvarstal eller är det äkta omsorg om hästarna?