Nyårskrönika 2020 - paradigmskifte på gång?

Jag har nu under relativt många år aktivt intresserat/engagerat mig för, och på olika sätt arbetat för ett mera etiskt förhållningssätt till hästar.

Jag är från början utbildad inom den svenska militära ridtraditionen, utbildad Level 2 ridlärare, arbetat yrkesverksamt med hästar i dryga 40 år. Bl.a med egen ridskole- och lägerverksamhet under 20 år. Sedan mitten av 90-talet har jag även intresserat mig för ridfilosofier utanför SvRFs verksamhetsområde.

Det har skett och sker en långsam förändring av hästvärlden, såväl i Sverige som i övriga världen. En förändring som allt mer ifrågasätter tidigare kulturer, synsätt och praktiker inom hästsporten. Framför allt så sker en förändring på hur man ser på hästen som både biologisk och känslomässig varelse. Att allt mer fokus sätts på hur HÄSTEN upplever relationen med oss människor. Och vilka rättigheter vi kan ta oss när det gäller hur vi tränar och interagerar med hästar. 

Allt ovanstående väcker ett stort antal frågor, många svåra och mer eller mindre obekväma, för oss som på något sätt har hästar i vårt liv.

Min känsla är att ovanstående förändringar sker i all snabbare takt. Även om man många gånger kan tycka att "ingenting händer" så är det allt fler personer som idag uttrycker åsikter som för bara några år sedan i princip var omöjliga att ge uttryck för. De få som ändå gjorde det sågs mer eller mindre som paria inom ridsporten. Idag ser/hör man allt fler (även en del som har karriär/status att förlora) som tar ställning (för hästarna). Gissningsvis är det ett tecken på att rörelsen närmar sig "point of no return" och att ingen vill vara "sist på bollen". De som har lite fingertoppskänsla kommer att hoppa på tåget i tid. De som inte har det kommer ofrånkomligen att bli lämnade kvar på perrongen...

Många slår dock fortfarande ifrån sig alla diskussioner som ifrågasätter om hästsporten verkligen i alla lägen har hästarnas välfärd för ögonen. Argument/synpunkter som är vanliga är "kritiken sänder fel signaler" (med det menar man den kritik som kommer inifrån hästsporten själv som de menar skadar ridsporten), "alla som håller på med hästar vet att hästar inte presterar om de mår dåligt", "våld och tvång får ingen häst att prestera", "de som kritiserar kan inget om hästar" osv. Ovanstående kommentarer säger betydligt mer om kunskapen/insikten hos de som säger detta än om det som de uttalar sig om... 

Vad är det då som gör att många inte ens anser att det finns något att diskutera? Ja, först och främst är det de som skapat sig karriär, status och framgångar inom nuvarande system. Det är naturligt och förståeligt att de inte är intresserad av förändra något, för då faller kanske hela deras karriär och levebröd. De känner sig hotade av de diskussioner och de frågeställningar som såväl en del inom hästsporten, men även utanför, ställer. Sedan finns det den stora massan av hästintresserade som inte egentligen har någon egen uppfattning utan bara följer strömmen (och än så länge de som är mest tongivande/har makt inom hästsporten). När strömmen väl ändrar riktning så kommer även de flesta av de människorna att ändra riktning. Det är en djupt mänskligt rotad egenskap, vi är flockdjur och vill befinna oss i flocken, inte utanför eller i ytterkanten... 

Vad man skall vara medveten om är alldeles oavsett hur eller om hästsporten själv väljer att hantera det i samhället ökande ifrågasättandet av hur vi hanterar/använder hästar så kommer detta att fortsätta. Att förneka att det finns saker/förhållningssätt att diskutera är ingen framgångsfaktor. Vad hästsporten i stället måste göra är att själva gå i spetsen för diskussionerna. Bara genom att göra det kan vi hoppas att på sikt få behålla vår sociala licens att hålla på med hästar. 

Jag är så pass gammal så jag har hunnit uppleva några avgörande förändringar inom hästvärlden. Vissa var smygande och dessutom sådana att när jag var mitt i dem inte insåg hur de på sikt skulle påverka hästsporten.

Jag började rida 1972 (strax efter militärens avhästning 1968. Då präglades hela hästsverige av den militära traditionen och såväl hästar som dåtidens ridlärare kom från den traditionen. Mycket av detta var bra (det har jag insett först långt senare), en del var mindre bra men största problemet (som jag ser det) är att den militära traditionen inte uppmuntrade frågan "varför"? Pedagogik var därför inte heller något som lades vikt vid. Det mesta av det som lärdes ut följdes därför inte av information/kunskap om varför... Inom militären fanns dock en stor samlad kunskap som byggde på faktisk användning (i arbete av olika slag, inte i första hand för rekreation o tävling) av hästen, och de lärdomar som detta innebär.

I början av 80-talet blev sedan de tidigare militära ridlärarna oftast "omoderna" och ansågs mossiga. Deras kunskap togs oftast inte tillvara på och idag är det inte många som fortfarande är i livet. Istället blev ridlärare/tränare med tävlingsframgångar allt mer populära som kunskapsförmedlare. Personer med ofta en mindre förankrad praktisk kunskap men med en modernare syn på pedagogik. Tävlingsframgångar fick dessutom allt mer betydelse och status.

På (sent) 1990-tal och 2000-talet kom sedan det som i mina ögon haft den största, enskilda, negativa effekten på ridningen i Sverige och resten av världen. Det var hyperflexion, rollkur, LDR (same shit, different name enligt min uppfattning). Detta hade använts av ett fåtal även tidigare men då i hemlighet och bakom lykta dörrar. Under 2000-talet blev de teknikerna helt plötsligt rumsrena och offentliga genom att "rollkurmaffian" (min benämning på ett antal elitryttare som gjorde rollkur offentligt till sin träningsmetod) fick tävlingsframgångar med hästar ridna med de teknikerna. Det i sin tur pga att organisationer, tävlingsarrangörer och domare inte höll fast vid det befintliga regelverket och de klassiska principerna utan föll för spektakulära rörelser, publikrekord och klirr i kassan. Det är effekterna av den riktningsförändringen som vi alla lever med idag. Det förhållningssättet till hästar och ridning (bl.a rollkur/LDR) genomsyrar idag i princip all ridning (mer eller mindre - inte regelrätt rollkur som tur är men definitivt LDR i varierande grad) på alla nivåer. Det som görs på elitnivå sipprar neråt...

Det har tagit rätt många år att hamna där vi är idag och det kommer med all säkerhet att ta ännu fler år innan ett paradigmskifte skett fullt ut, men min övertygelse är att det är på gång... Den som lever får se hur lång tid det tar och vad det i slutänden kommer att innebära för den hästsport vi känner idag. Hur hästsporten själva agerar kommer att ha stor betydelse för framtiden - "huvudet i sanden" eller aktiv strategi för att möta framtiden? Vi behöver fler öppna samtal och diskussioner inom hästvärlden - om vad och hur vi gör med våra hästar. Vad som är etiskt hållbart och vad som är på tiden att det fasas ut...

Gott nytt år 2020!

Carina Sundström

Ordförande EquiEthics