Hej alla!

Här är Birca´s blogg om stallets människor och hästar. Här kan du läsa om vad som händer i stallet samt reflektioner över olika hästrelaterade företeelser. Vill även du skriva inlägg här? Kontakta då mig via mail cas.birca@telia.com

Farre på hästarnas evigt gröna ängar!

tisdag 9 oktober 2018

Houston, we have a (big) problem...


En del av senaste tidens diskussioner här på sidan (EquiEthics) tycker jag har satt fingret på en av denna tids stora problem inom hästsporten (enligt min uppfattning) och det är den starka polarisering som dykt upp (framför allt de senaste 10-15 åren). När jag började rida så fanns det bara EN sorts ridning - det var den svenska militära ridningen... Just för att det bara fanns en typ av ridning var alla även relativt överens om vad målbilden var...

Idag (mycket tack vara den snabba spridningen och tillgängligheten på nätet) finns det tävlingsridning, klassisk ridning, westernridning, centrerad ridning, kraftskapande ridning, akademisk ridning, WE, Som, EDL osv osv - har säkert glömt en hel del. Dessutom finns det "undergrupper" där man rider bettlöst, barfota, inte alls m m, m m. Det finns även en massa olika uppfattningar om hästhantering, hållande av häst (lösdrift/stall, ute i hage/inte ute i hage), foder, utrustning - ja, you name it. 

Vad som dessutom krånglar till det lite extra är att ofta alla dessa grupperingar anser att just DERAS sätt att göra saker är det ENDA rätta sättet.... Vi har även alla våra egna personliga erfarenheter och upplevelser, valda sanningar och bagage. Vi ser på omvärlden och alla företeelser genom vår alldeles egenfärgade lins. Ofta så betyder inte ens ett ord samma sak för två personer. Därför pratar vi ofta förbi varandra, kanske speciellt på nätet, där inte det personliga mötet finns.

Varför skriver jag då "Houston..." - ja det är eftersom att OM vi skall komma någonstans med syftet med bl.a den här gruppen så måste vi kunna ENAS om vissa grundläggande saker - annars kommer vi ingenstans.

Frågan är bara vad KAN vi enas om? Om något??? Vissa säger "biomekaniskt hållbart", "forskningen", "tekniken" eller liknande.

Ovanstående är utmärkta, nödvändiga och viktiga startpunkter men som jag ser det så finns tyvärr ingen konsensus där heller (än så länge) - åsikterna även inom de områdena varierar. Även åsikterna om hur ovanstående saker har effekt/kan appliceras på just den ridning som man själv håller på med varierar - faktaresistens är vanligt förekommande. Dessutom vill åtminstone inte jag ha en ridning som delvis/helt förlitar sig på teknik även om det skulle vara möjligt. Jag tror att man då skulle missa mycket av det som är hela essensen och magiken med ridningen. Teknik som en möjlig testpunkt, ja. Men inte som en ständig närvaro. Hästen måste vara den som styr i tangon...

Även om jag tror att vi alla inom hästsporten står inför en stor utmaning - att faktiskt kunna enas om vissa grundläggande principer kring hästvälfärd - så tror jag att vi är TVUNGNA att försöka hitta gemensamma nämnare mellan alla olika grupperingar. Samhället kring oss är i snabb förändring och har vi otur så kommer andra än vi själva till slut styra över vad vi får tillåtelse att göra med och mot våra hästar. Sopar vi inte framför egen dörr så kommer till slut någon/några andra att sopa åt oss... Och då kanske det inte blir på det sätt och det merparten av oss trots allt vill. 

Att vi i denna gruppering försökt få igång en dialog med just SvRF beror på att tävlingsridningen, unga influensers (som ofta kommer från den förstnämnda gruppen) och landets ridskolor är de i särklass största normskaparna för framtidens ridning. Andra delar av Hästsverige är i alla fall idag endast marginella delar som inte har nämnvärd normskapande betydelse.

Hur gör vi för att åstadkomma en förändring som på allvar tar hänsyn till hästvälfärd? Var tycker NI att vi bör börja? Några genomförbara idéer någon??? Att klaga/vara oense (mer eller mindre aggressivt i tonen) om alla tänkbara exempel på ridning och företeelser leder inte någonstans - dels för att vi inte ens där är överens men också för att de enskilda ryttarna inte är det egentliga problemet. Problemet är systemfelet, så länge det inte adresseras så kommer bara ryttare att avlösa varandra.

Att diskutera är enligt mig också nödvändigt, men det finns även risker med att tillåta diskussioner i en grupp. Risk att diskussioner urartar mer eller mindre. Var gränsen går för när diskussioner "urartat" varierar även, beroende på vem du frågar... Att fastna i diskussioner kring "jag har rätt" och "du har fel" leder INGENSTANS. Inte heller (som jag ser det) att fastna i detaljdiskussioner om olika träningsfilosofier. Hästarna har större problem än så och jag tror vi (först) måste fokusera på de stora grundläggande problemen (OM vi nu ens kan enas om vilka de är) som ställer till det för hästarna. Ibland är även linjen mellan när man fastnat och det inte längre är konstruktiva diskussioner, som leder vidare, en väldigt fin linje.. Och kan vi inte ha en enig front om NÅGOT ens i den egna gruppen, hur ska vi då kunna vara trovärdiga och påverka något i Hästvärlden utanför gruppen?? Ska vi kanske ge upp redan på förhand?

Vore det inte för att det är hästarna som hela tiden får betala priset för det vi gör med och mot dem, så skulle jag personligen för länge sedan gett upp. Jag skulle inte ge en "rats ass" om folk så red baklänges, på tvären eller What ever. Det är ENBART för hästarnas skull jag är kvar i debatten. Vore de döda redskap skulle åtminstone inte jag vara engagerad på det sätt jag är idag. Jag har trots allt inte (än) gett upp hoppet om att vi tillsammans kan åstadkomma förändringar till hästarnas fördel. Tiden kommer att visa om det är ett ouppnåeligt hopp eller ej...