Hej alla!

Här är Birca´s blogg om stallets människor och hästar. Här kan du läsa om vad som händer i stallet samt reflektioner över olika hästrelaterade företeelser. Vill även du skriva inlägg här? Kontakta då mig via mail cas.birca@telia.com

Farre på hästarnas evigt gröna ängar!

onsdag 24 december 2014

Julhälsning!

Carina & alla djuren på Birca Hästgård
önskar er alla en riktigt
GOD JUL & ett GOTT NYTT ÅR! 


fredag 5 december 2014

Clinic




Har sett en clinic (på Horse 1) där Helen Langehanenberg (Damon Hill) höll lektioner med bl.a Jeanna Högberg, Malin Hamilton och Per Sandgaard.

(Nedanstående skrev jag till största delen samtidigt som jag tittade på programmet... Kursiverad stil är dock sådant jag lagt till i efterhand.)

Helen säger en hel del bra saker men jag kanske är bortskämd eftersom jag sett en hel del klassisk ridning senaste åren men jag tycker att denna typ av ridning mest visar exempel på "kilometerträning". Man rider varv på varv i samma gångart... De två första ryttarna var Malin och Per. Vet inte hur gamla hästarna är 

söndag 30 november 2014

Tiderna förändras




Går i stallet och börjar reflektera över en sak... (Och innan nu någon blir upprörd alldeles i onödan - jag ser på detta ur ett allmänt perspektiv - det finns alltid personer som är undantag från "regeln").

Vad jag reflekterade över är att jag upplever att det är allt färre som verkligen är genuint HÄSTintresserade... Nu finns det antagligen många som säger att hästsporten aldrig varit så stor som nu och det har de nog rätt i.

Men, behöver det innebära att alla som håller på med hästsporten nödvändigtvis är verkligt intresserade av HÄSTAR?? Enligt min uppfattning är det inte alls fallet... Man kan vara intresserad av att rida och/eller tävla utan att egentligen alls vara speciellt intresserad av hästen som individ!

Uppfyller då hästen av någon anledning inte skälen till varför man har häst (eller rider) dvs man kan inte rida eller hästen kan inte uppnå de resultat man förväntar sig pga skador el annat så byter man antingen ut hästen/ponnyn eller så slutar man rida...

Många idag tycker jag mer ser på hästen som en "ridmaskin" där egentligen inget annat än ridningen är intressant eller värt att lägga ner tid på. Minsta lilla "jobbighet" med "hästintresset" då prioriterar man bort det för andra saker....

Tidigare var stallen fyllda av tjejer som gjorde massor av saker förutom den faktiska ridningen. O ja, idag finns det massor av saker som konkurrerar men till syvende och sist handlar det ändå om hur intresserad man är av hästar och hur mycket tid/jobb man är intresserad av att lägga ner. I dag är det, enligt min mening, YTTERST få ryttare som är genuint hästintresserade. Förr var de vanliga men nu tillhör de undantagen...

Det finns, som jag ser det, många problem med ovanstående. Ett är att på sikt kommer vi antagligen ha ett gäng riktigt tekniskt skickliga ryttare som inte kan ett smack om hästar. Ett annat problem (det är ett faktum redan idag) är att det blir svårare o svårare att rekrytera nya ridlärare. Detta för att yrket har ingen status (bli tränare eller beridare smäller högre) och dessutom kräver det enligt min mening ett verkligt genuint hästintresse där man är intresserad av att lära andra rida. I dagens "I, me and myself" mentalitet och där "what's in it for me?" är ledorden står inte Ridlärare högst på listan...

Det blev ett ganska negativt inlägg detta och jag har inte något svar på vad man kan göra åt saken och mycket av ovanstående är samhällsproblem som även avspeglar sig på andra delar i samhället. Inlägget är mest en reflektion på hur jag sett hästsporten utvecklas (?) över tid...

Jag ser själv slutet på min aktiva tid som ryttare efter 40 år som yrkesmässig inom hästbranschen men jag tycker det känns tragiskt att man inte ser fler (som liksom jag när jag var yngre) som brinner för HÄSTEN såväl som för sporten... Och vilka ska lära kommande generationer rida? Vi kanske ska hålla hästar i naturreservat och sedan uppfinna mekaniska hästar som folk kan rida på? De behöver ingen omsorg utan kan ställas in i "stallgaraget" och sen plockas fram när andan faller på...

måndag 24 november 2014

Ponnyakuten igen...


Såg för en tid sedan några avsnitt av årets Ponnyakuten... Varje år blir jag lika frustrerad! Inte på de ungdomar som deltar - vilka gör så gott de kan och fått "lära" sig och är jättegulliga - utan istället på vuxenvärlden som inte har bättre vett!

Som köper ponnyer till sina barn och ungdomar alldeles för tidigt! Dessutom "fel" ponnyer som unghästar åt barn som ingen kunskap har för detta, eller för "vassa" ponnyer åt ryttare som knappt har balans i trav eller kan rida lätt. Dessutom verkar de inblandade inte ha kunnat hitta (eller ens försökt, vad vet jag) vettiga tränare/instruktörer varken i ridningen eller i hästhantering. Vad TÄNKER föräldrarna på? Är de inte rädda om sina barn???

De flesta av problemen är av sådan art att en ordentlig grundutbildning (såväl i ridningen som hästhanteringen) av ryttaren skulle ordna upp problemen. Frågan är hur man komma åt bristerna i grunder? Landets ridskolor och SvRF har här en STOR utmaning. Dels att sprida kunskapen i att man faktiskt måste ha en viss grundkunskap INNAN man ens tänker tanken att skaffa egen häst/ponny. Att man som förälder måste lägga ner tid och pengar på att lära barnet rida INNAN egen ponny införskaffas. Och sedan när man väl gör det väljer rätt typ av ponny och intensifierar träningen med någon duktig ridlärare/tränare som ser HELHETEN och inte bara det enskilda ridpasset. Det verkliga utbildningsbehovet uppstår dagen man skaffar egen häst!

Naturligtvis inser även jag :-) att detta program visar bara en liten promille av allt som finns "där ute". Det finns naturligtvis allt ifrån ryttare (ungdomar och vuxna) som har all denna goda grundutbildning men det finns samtidigt oerhört många som har dåliga eller inga grundkunskaper.

Jag upplever att det tyvärr har blivit ännu vanligare än förr att man skaffar häst/ponny helt utan kunskaper - barnet har (i bästa fall) ridit ett par terminer på ridskola, föräldrarna kan inget om häst och sen skaffar man barnet ett egen ponny (för att "kompisarna har egna hästar")... Ibland går detta naturligtvis bra - av ren tur eller pga att det finns andra i omgivningen som ställer upp och utbildar föräldrar och barn men ibland kan det även resultera i närmast katastrof.

Föräldrar - tänk efter före innan ni skaffar egen häst åt ert barn!

Rundbalar


Igår hände det som ibland händer när man hanterar rundbalar....

Vi har rundbalarna stående utanför hagen och portionerar varje dag ut foder i hagen. I en för några dagar sedan påbörjad bal som sett mycket bra ut så fanns det helt plötsligt - nästan i kärnan av balen - stråk av (antagligen) jästsvamp... Jästsvamp är i allmänhet mindre farligt än mögelsvamp men jag vill inte ge sådant överhuvudtaget eftersom bägge delarna är tecken på att balansen i balen är störd.

Man kan ALDRIG veta hur en rundbal är förrän man öppnat/rullat ut hela balen...

Många ställer in rundbalar i hagen - skär ofta bara av toppen av plasten och låter sedan hästarna dra loss fodret själva. Skulle ALDRIG våga göra så! Dels för att då har man ingen som helst aning om kvalitén i balen men också för att nätet är kvar runt balen. Ett nät som om det kommer in i hästmunnen på ett ögonblick allvarligt kan skära hästen.

Ibland har vi satt ut hela (avklädda :-) balar i hagen. Även det tycker jag är en risk eftersom även om man rullar upp första varven (och kan få en vink om balen är bra eller ej) och sen varje dag "städar" upp runt balen. Spillet blir större än när man portionerar och det är även då svårt att veta om kvalitén på balen är bra helt igenom.

torsdag 20 november 2014

Kontroll och brist på kontroll


Det ligger i människans natur att vilja ha kontroll på sin omgivning. Detta inkluderar oss som ryttare. Vi har säkert alla någon gång i vårt ryttarliv upplevt hur mycket viljestyrka som krävs för att släppa/ge efter när vi är rädda - rent generellt eller för att tappa kontrollen...

Den rädslan kan få oss att i första hand eftersträva en kontroll som många gånger omöjliggör all annan kommunikation och förståelse mellan häst och ryttare. Det är t.o.m så att rädsla helt blockerar inlärning. I ovanstående exempel förlitar vi oss oftast på dominans istället för dialog med hästen.
En sådan inställning får ofta hästen att försvara sig (ibland våldsamt) mot hjälper eller annat som den inte förstår. Ryttare i sin tur tar ofta i sin frustration till tekniker eller utrustning som till synes enklare löser problemen man upplever sig ha. Man försöker använda dessa "genvägar" som oftast i slutänden blir en "senväg" eller möjligtvis kamouflerar problemet. Man försöker adressera hästens reaktioner istället för att åtgärda orsaken till hästens reaktion!

Det finns inom hästvärlden hur många stjälptyglar, bett och annan komplicerad utrustning som helst! Likaväl som många mer och mindre "hästovänliga" träningsmetoder som helst.

Dock är den, för hästen, farligaste och smärtsammaste faktorn människan själv, som har möjligheten att våldföra sig på hästen, med ibland inte annat än normal "standardutrustning", som ett bett, skänklar/sporrar och spö... Oftast inte i någon medveten misshandel av hästen utan av ren och skär okunskap.

Som ett exempel så står det i princip alla ridhandböcker (oavsett filosofi/inriktning) att "handen skall inte gå bakåt". Har inte hittills hört någon som motsätter sig den skrivningen men sen GÖR man annat... Brukar säga åt ryttare att "du ska alltid ha en känsla av att du GER hästen handen" (obs. Inte att förväxla med att ge långa tyglar & släppa all kontroll :-) ) Många ryttare tycker att det konceptet är svårt inte minst för att det ligger i vår natur att försöka kontrollera hästen genom att bromsa och "hålla". Att faktiskt "ge" med handen kan öka kontrollen känns för många en orimlighet. 

Ett citat som jag verkligen insett stämmer är "När hästen upplever sig som friast i ridningen är den som mest kontrollerad". För att det skall stämma måste det dock finnas en överenskommelse mellan häst o ryttare där ömsesidig tillit och kommunikation är några av byggstenarna.

tisdag 18 november 2014

Nostalgi

Satt ikväll och tittade i gamla fotoalbum och blev lite nostalgisk... Så här kommer lite mer o mindre gamla bilder. Ingen kronologisk ordning utan "huller om buller"


Danilo, svenskt halvblod e Gaspari u. Kamelia (ett av Flyinges främsta ston), ridskolehäst på Luleå RK som jag tävlade på slutet av 70-talet med en 2:a plats i DM som bästa resultat
Lizz och jag på tävling, på Luleå RK 1982
Min första ponny Pysen, Islands(korsning?) 130 cm, född 1970.

Lizz och jag på kurs 1985

Lizz var mitt första halvblod f 1975 e. Herkules-Orkan. Köpte henne som 5-åring och ägde henne till
hennes livs slut som 27-åring.


Pysen och jag hoppar...


Mina kurskamrater och jag på RIK 1 1987
Jag och min lägerhäst Sparta i Örnsköldsvik 1973




onsdag 22 oktober 2014

Brinntid...



Senaste tiden så har det cirkulerat en hel del artiklar om utbrändhet/utmattningssyndrom på facebook och "nätet". Många, t.ex nedanstående mycket bra skrivna och beskrivande!

Intressant artikel -"Ingen tackar dig när du blir sjukskriven"

Jag känner igen mig i allt hon skriver om eftersom jag 2002 hamnade i just den situation hon beskriver. Jag kan också intyga att det går att köra på "maxfart" i väldigt många år innan kroppen till slut skriker NEJ...

Jag har sedan 20 års ålder varit egenföretagare (jordbrukare, först med mjölkkor och numera med hästar). Jag har dessutom nästan hela tiden haft mer än ett jobb, som mest tre jobb samtidigt! Då jobbade jag i lagården med korna, som servitris halvtid och som ridlärare 3-4 kvällar/vecka.... Andra perioder har jag haft 50-100% tjänst utanför gården men samtidigt drivit ridskola med lektioner 4 kvällar per vecka. Visserligen med en hel del hjälp på hemmaplan men jag var under dessa år ALDRIG ledig - jag gick istället från jobb till jobb... Detta pågick som intensivast i åtminstone 15 år.

Varför i hela världen kan man fråga sig??? Ja, idag undrar väl även jag det och det finns inget enkelt svar på det. Egna ambitioner/höga krav, ekonomi, "gammal vana" är några av svaren men en sak är säker - ingen tvingade mig till det! Annat än jag själv...

När jag till slut "gick i väggen" fick jag klassiska symptom som hjärtklappning, svårigheter att sova, hjärnan kändes bokstavligt talat som om den kokade, INGET korttidsminne - kunde inte hålla en tanke i huvudet ens i 10 sekunder - köpte t.o.m en diktafon så jag skulle kunna prata in det jag för ögonblicket kom på - gjorde jag inte det var det glömt 10 sekunder senare. Hur sjukt är inte det? Kände mig heller aldrig någonsin utvilad. Slutade även helt (åtminstone upplevde jag det så) att drömma under denna period.

Vid den akuta "utbrändheten" - eller som jag själv brukar beskriva det "jag var inte utbränd men kraftigt vidbränd" "löste" jag situationen genom att säga till min chef "nu måste jag vara ledig ett halvår" (jag hade massor med övertidstimmar, också typiskt mitt sätt att vara/jobba, så jag kunde vara kompledig i fem månader. Utöver det tog jag en månads tjänstledig.) Eftersom jag fortfarande hade ridskolan igång så jobbade jag dock hemma på gården med ridskolan.

Själv tror jag att om jag inte gjort denna paus som det ändå blev hade det inte dröjt många dagar/veckor innan jag hamnat på sjukhus i en regelrätt kollaps... Jag drog i alla fall i handbromsen någotsånär i tid (även om jag i backspegeln kan tänka "vad i h-vete höll jag på med i alla dessa år - och för vad?")

Efter 6 månader gick jag så tillbaka till det externa jobbet. Inte utan problem men det fungerade...

Vad jag inte insåg då - utan det är något som tagit mig flera år att inse - är det som även beskrivs i artikeln ovan - jag kommer aldrig någonsin att bli den jag var innan min utbrändhet. Förmågan att hålla tusen bollar i luften utan problem, den enorma stresståligheten (som jag tidigare inte alls mådde dåligt av utan istället upplevde som positiv), allt jag hann med, kreativiteten osv har jag inte kvar en bråkdel av. Jag känner därför igen vart enda ord som skrivs i ovanstående artikel.

I våras tog jag ett nytt steg i mitt liv - efter många års funderande (och långsam avveckling) beslutade jag mig för att upphöra med terminsridningen kvällstid. Detta av flera skäl men framför allt för att det kändes dags att ta ett nytt spår i livet. Jag har fortfarande kvar några hästar (och kommer nog att ha det även framöver) och viss verksamhet men inte i samma omfattning som tidigare.

Frågan är nu istället - vad skall jag göra nu? Och svaret är än så länge "har ingen aning!" Har ingen direkt akut panik att besluta mig heller utan avser att tänka/känna mig för ett tag framöver. Skall försöka vara snäll med mig själv :-)






tisdag 21 oktober 2014

Mockning - en konst :-)



Mockning - något som varit en oundviklig del av hästägandet börjar pga alla lösdrifter snart vara en bortglömd kunskap! :-) Inte för att man inte måste även i fortsättningen mocka i såväl hästhage som lösdrift men KONSTEN att mocka krävs snart inte längre... I en lösdrift eller hage är det oftast inget finlir som gäller utan det är rent skottande och/eller traktor som gäller.

Många "hästungdomar" idag är inte vana att mocka med allt vad det innebär. Tidigare var mockning en självklar del av hästintresset. Idag kan man rida och hålla på med hästar under många år utan att komma i kontakt med att behöva mocka till hästen. Även om man skaffar häst eller medryttarhäst finns det många uppstallningsformer där man inte behöver mocka (alternativt att mamma/pappa sköter "marktjänsten" - inte helt ovanligt idag :-))

Det finns även en hälsoeffekt med att ha hästen uppstallad i ensambox under natten som man får ta hänsyn till vid andra uppstallningsformer... När man mockar har man möjlighet att notera hur hästen mår genom att studera om hästen haft normal avföring/urinering. Man kan ofta se/lukta sig till om hästen har problem med sin mage innan det eventuellt syns i form av kolik eller värre... I lösdrift eller andra typer av grupphållning av hästar är det inte lika lätt att upptäcka individuella avvikelser. Ger man dessutom vatten i hink i boxen kan man även se om hästen druckit normalt (eller inte alls som ofta är ett av de första tecknen om hästen mår dåligt).

Jag skriver att mocka är en KONST för det är inte helt lätt faktiskt, hur konstigt det än kan låta. Det handlar om såväl att hästen skall ha en så ren plats att stå/sova på som möjligt men det har även en ekonomisk faktor. Någon/några extra spånbalar per månad och häst gör ganska mycket pengar på årsbasis.

Jag har jobbat i flera stallar (ridskolor) och vad jag uppmärksammat där är några olika alternativ:
- man skottar ut "allt", såväl rent som skitigt spån... Mest rent...
- bara ytan är mockad - går man in för att jämna till i boxen så infaller allt som oftast "det som göms i spån" dvs man får skotta ut en halv kärra till....
- man har "rört ihop" pissfläckarna så följden blir att all spån blir mer eller mindre skitig & att bädden luktar ammoniak
- man har inte jämnat till ytan i boxen utan det ser ut som "hela havet stormar" och det mesta ligger i kanterna och ingenting i mitten....

Flera av de ridskolor jag jobbat på har för att minska spånåtgången antingen begränsat hur mycket

tisdag 23 september 2014

Flexions, arbete vid hand och mer...

Här nedan följer några videos som demonstrerar ovanstående på ett bra sätt! Flexions är när man lär hästen ett förhållningssätt till bettet och ryttarens hand. Flexions kan göras såväl stillastående som i rörelse, från marken som uppsuttet i de olika gångarterna (inte alla i galopp). Arbete vid hand visas också - syftet där är dels att förbereda hästen för uppsutten träning men också som ett komplement till ridningen. Man ser ju t.ex lättare vad hästen gör med sin kropp när man går bredvid :-)




Denna andra film visar bl.a lättridning och neckextension, uppsuttna flexions samt sidvärtsrörelser i skritt och trav.




Till sist en film från ridlärarexamen i "School of Légèreté" (Philippe Karl) med Englands första examinerade ridlärare, Becky Holden (samma som gjort/ridit på de två första filmerna).


onsdag 10 september 2014

Video med Philippe Karl

Här nedan följer en video med kloka ord (och trevlig ridning) ifrån Philippe Karl. Tyvärr stör textremsan en aning men LYSSNA på vad han säger och titta på ridningen! Har själv följt PKs kurser på nära håll under ett antal år och den ridning man ser på dessa kurser upplever man tyvärr alltför sällan...

måndag 25 augusti 2014

Konsten att vara ogästvänlig...



Ibland möts man av företeelser som gör att man drar sig för att kontakta ett företag eller förening igen... Man brukar prata om att man skall vara "serviceminded" men ibland får man exempel på raka motsatsen. Man brukar samla "gör så här"- men här är det istället gör-så-här exempel på hur man snabbt blir av med medlemmar/kunder...

Nedanstående exempel kommer (tyvärr!) från stallar/föreningar men även från företag inom andra branscher...

  • Se till att du inte är anträffbar - varken per telefon eller mail...
  • Ha telefontid endast vid enstaka timmar per vecka och se då till att du inte svarar i telefon...
  • Ange dessutom gärna olika telefontider på hemsida och via telefonsvarare...
  • Om du får frågor via mail - se till att inte svara - åtminstone inte på en vecka eller mer...
  • OM du svarar - se till att bara svara på någon av de frågor vederbörande ställt - låtsas som de andra inte finns. Gör även så om du får fler mail med samma frågor.... Dra ut på svarandet så mkt du kan - gärna veckor...
  • Om det i informations mail finns en begäran om feedback på informationen - vad du än gör - svara inte...
  • Vid fysiska besök - se till att dina medarbetare inte vet var du är och inte heller vet ditt telefonnummer...
  • Ha inga kontaktuppgifter tillgängliga - varken fysiskt på plats (på anslagstavla eller liknande) eller på hemsida/facebooksida....
  • OM du har några kontaktuppgifter uppsatta eller på hemsida/facebook - se till att det helst är ett telefonnummer med fast uppkoppling (då är det lätt att skylla på att ingen fanns på plats).
  • Ha helst ingen mailadress tillgänglig - och ifall det finns någon - se till att den mailadressen går till någon som inte kan svara på något. Eller ännu hellre - till en adress som inte längre fungerar!
  • Kommer någon på fysiskt besök (i stallet, t.ex vid kurser), se till att det inte finns någon information om hur man hittar/kontaktar ansvariga, var saker finns, var hästen skall stå (om man skall ha uppstallning), vilka regler som gäller osv.
  • Om någon bryter mot en regel (som naturligtvis inte finns tydligt informerad om), skäll gärna ut vederbörande så de inte gör om det....
  • Och vad du än gör - säg aldrig HEJ eller hälsa någon välkommen! 
  • Eller fråga om du kan hjälpa vederbörande med något.... 
För passa dig - du/ni kan ju kanske t.o.m framstå som gästvänliga och serviceinriktade och det vill man ju till varje pris undvika, eller hur!?

Tyvärr så är ovanstående självupplevda eller för mig berättade upplevelser (obs - UPPLEVELSER - alla kanske inte skulle uppleva samma sak på samma sätt men resultatet av upplevelsen är ändå i ovanstående fall negativa för personen i fråga).

För varje negativ kund/medlemsupplevelse behövs många positiva för undersökningar visar att negativa upplevelser tyvärr sprids betydligt mer & snabbare än positiva!

Vad kan man då göra för att undvika att hamna i ovanstående "gör inte så här - lista". Ja, man kan t.ex

  • Säga ett enkelt HEJ till alla man möter i stallet
  • Ha som mål att alla som skickat mail senast inom 24-48 timmar skall ha ett svar - om inte annat ett "jag har mottagit ditt mail, men...."
  • Att försöka svara på ALLA frågor som ställs
  • Ha ordningsregler tydligt uppsatta i stallet samt informera om dessa på sin hemsida
  • I någon form ge tydlig information om vad som gäller vid tillfällig uppstallning av kurshästar (via mail, skyltar i stallet m m)
  • Om man har telefontider - se till att telefonen vid dessa tider är bemannade

söndag 24 augusti 2014

Mer om relationen häst/människa


Spinner vidare på föregående inlägg...

Själv har jag sysslat med häst i snart 40 år och har på senare år mer och mer fascinerats av hur mkt mer man kan få ut av relationen till hästen med en annan attityd & synsätt än den jag hade första halvan av mitt "hästiga" liv...

Det var en attityd o synsätt som jag fostrats in i av den "häst"miljö jag vistades i - "man blir som man umgås" säger man ju och det stämmer verkligen. Det var också den allmänna attityden som fanns inom hästvärlden (och som finns, i stort sett oförändrad även idag). Idag kan jag se att mycket i den världen var bra men även mycket som inte var det....

Jag tackar jag min lyckliga stjärna att jag hittade andra duktiga hästmänniskor, människor med en annan syn och attityd till häst och hästhantering/ridning. De, och framför allt HÄSTARNA har lärt mig att man får så OTROLIGT mycket mera tillbaka från hästen om man verkligen ärligt (i både ord o handling) RESPEKTERAR hästen. Att man helt enkelt BER snällt (obs. absolut inte mesigt - har inget med det att göra!) istället för att med aggression/dominans försöker KRÄVA att hästen ska lyda... En häst som känner sig respekterad och har tillit till människan presterar så oerhört mkt mer och för lättare hjälper än den häst som känner sig tvingad eller t.o.m är rädd för sin handhavare.

Jag skrev i något facebookinlägg för ett tag sedan en reflektion kring den avstängning som en ponnyryttare råkade ut för i samband med ponny-SM. En avstängning som orsakades av att ryttarens tränare enligt uppgift (det videofilmades tydligen även) uppträdde otillbörligt mot hästen (sparkade den på frambenen). I det inlägget skrev jag också om att egentligen är det inte handlingarna i sig (liknande ovanstående) som är det egentliga problemet utan det är attityderna gentemot hästen som i sin tur resulterar i handlingarna... Skulle vi kunna få till en attitydförändring kring vad som är vettigt i form av hästhantering och inte skulle även ovanstående typer av handlingar minska.

Men för att få till en sådan attitydförändring måste det till diskussioner, mycket diskussioner kring vilket sätt vi tränar/hanterar våra hästar. Vilka träningsmetoder är acceptabla och vilka är det inte? De mest uppenbara avarterna är relativt lätta och komma åt - men de mera subtila, normaliserade sakerna är mera svåråtkomliga. Det räcker t.ex att läsa kommentarsfält när det gäller kontroversiella träningsmetoder som t.ex rollkur, LDR (lightly disquised rollkur), diverse stjälptygelsanvändning, olika bett, sporrar osv. Listan kan göras lång. I kommentarerna finns många kritiska röster MEN även MÅNGA positiva (som inte ser något som helst fel med dessa saker). När det gäller mindre kontroversiella saker (som är så vanliga så de flesta ser inget som helst onormalt/felaktigt i dem) är det ännu svårare att få till en attitydförändring. För varför förändra något som "alla" gör och som man anser vara rätt?

Man behöver inte åka långt i närområdet - tittar man på träningar, tävlingar som pågår kan man få se både det ena o andra, saker som jag för 20 år sen inte överhuvudtaget skulle reagerat på men som jag idag kan tycka är på eller under det acceptabla....

Ett av problemen är att en sak som en person anser vara övergrepp mot hästen, kanske någon annan anser vara en helt normal (och rekommendabel) träningsmetod....

Har ingen lösning på hur man får till en attitydförändring men ETT första steg kan vara att varje enskild ryttare tar sig en rejäl funderare på "hur gör jag?" och "varför just på detta viset?" Och att man även diskuterar dessa frågor med sina vänner & bekanta. Ringar på vattnet, ni vet....

Jag hoppas, hoppas också att Djurens Rätts öppna brev till SvRF (med begäran om att SvRF aktivt skall arbeta med etik/moralfrågor gällande hur vi hanterar/rider våra hästar) resulterar i att man verkligen gör det.... Har tyvärr inget större skäl att tro att man kommer att göra det men som sagt var "hoppet är det sista som överger en"!

Varför älskar hästar (en del av) oss?

Överskriften till detta är en aning ironisk :-) Vill inte påskina att just jag (vilket man kanske kan få för sig när man läser rubriken) gör anspråk på att vara någon som hästar älskar utan rubriken syftar istället på att vissa människor får en speciell kontakt med sina djur - hästar eller andra...

Ibland har jag frågat elever "Vad med din häst är det du älskar?" Man brukar då få rätt många svar: "Den förstår hur jag känner mig!", "Den luktar så gott!", "Den hoppar så bra!", "Det är så roligt när jag vinner!" - ja, ni förstår kanske, svaren brukar variera från prestationskopplade till mera personligt kopplade svar.

Om man sedan frågar samma hästmänniska "Vad med dig älskar din häst?" brukar oftast personens panna rynkas i funderingar. Inte många kan komma på något svar på detta...
Älskar din häst dig? Tycker den ens om dig?

Vad är det då som gör att vissa hästar verkar "älska" sina människor? Ja, som så många andra relationer så bygger det på en pågående process med en annan levande varelse där tillit, respekt, trygghet, komfort och "humor" (lek) är viktiga ingredienser.

Tillit
är grundplåten för en god relation. Finns inte tillit till den andra varelsen så finns inte mycket annat av värde heller. Tillit till dig innebär för en häst att den absolut kan lita på att du inte äventyrar dess överlevnad på något sätt! Oavsett om det är med något redskap eller med din egen kropp (vid ridning). När vi orsakar smärta hos hästen (oavsett om vi är medvetna om den eller ej och oavsett om den är avsiktlig eller ej) förstår inte hästen och börjar tappa tilliten till oss. Som bytesdjur så uppfattar hästen i stort saker i tillvaron som livshotande eller inte :-). Hästar kan uppfatta ett för starkt "tryck" från vår sida (fysiskt eller psykiskt) vid fel tillfälle som ett hot mot livet. Varje sådant tillfälle gör relationen oss emellan svagare...

Respekt
Efter att tillit etablerats är det så dags för nästa steg i relationen, respekt. Ett uttryck som ofta missuppfattas och även missbrukas. Respekt har inget med hot om eller verkställande av våld. För att kunna få respekt från en annan varelse måste vi istället vara rättvisa och "justa". Detta handlar i stor utsträckning om att sätta ramarna för relationen och även vara konsekvent. T.ex om du vill att din häst inte skall "trampa över dig" utan hålla en viss fysisk distans till dig måste du lära den vart gränserna går och dessutom vara konsekvent i din begäran. Inte tillåta det vid vissa tillfällen och inte vid andra... Hästen kan inte skilja på situationen utan blir bara förvirrad om den vid vissa tillfällen blir tillrättavisad och vid andra inte. (Är det någon fler än jag som tycker det finns paralleller mellan detta o barnuppfostran? :-)) Hästen finner trygghet i att spelreglerna är konsekventa. Människan blir förutsägbar och hästen vet hur den förväntas reagera på vissa signaler o situationer.
Hästar kan av ovanstående skäl också bli oroliga av en förväntad smärta (t.ex vid ridning). Hästar kan av dessa skäl välja att inte vara kvar hos människan ifall de inte måste.
Den häst som är den verkliga "bossen" i hagen är alltid konsekvent och rättvis i sina reaktioner - kort sagt förutsägbar. Den hästen har auktoritet utan att vara "terroristledare". En riktig ledarhäst BEHÖVER INTE vara våldsam utan det räcker med en blick, ett bakåtstruket öra eller ett lyftet ben... De andra hästarna söker gärna den hästens närvaro. Ingen häst (eller människa) reagerar väl på våld. Skälet till att hästar "älskar" denna ledarhäst leder oss till nästa ord...

Säkerhet
Hästar älskar en god naturlig ledare som tillhandahåller säkerhet för flocken (det kan vara häst+människa) genom gott omdöme, konsekvens i förväntat beteende ("fairness"), tillhandahållande av säkra livsmiljöer, mat o vatten. Som exempel - kan du skicka in din häst i transporten (eller över något potentiellt skrämmande)? Kan hästen tänka i situationen = lita på DITT omdöme, och göra det skrämmande istället för att gå på sin instinkt (vilket kanske är undvika eller fly)?

"Bekvämlighet"
Hästen söker alltid "lättaste utvägen" dvs någon form av belöning eller avsaknad av tryck. Dvs om man begär något av hästen är bästa belöning att "trycket" försvinner så snart hästen gjort det den ska. För att hästen skall förstå konceptet måste kanske till att börja med trycket lätta så snart hästen rör sig i rätt riktning. På så sätt kommer hästen snart att göra som du vill med minsta möjliga signal... Hästen lär sig också att du är förutsägbar och går att lita på (se ovan).

Till sist - glädje!
Den sista ingrediensen för att få en bra relation med din häst är att ha kul! När tydliga regler för relationen är klara ser hästen dig förhoppningsvis inte som ett hot utan som en kompanjon. Då kan du också utveckla relationen genom att ha kul med hästen - det kan vara allt ifrån agility, frihetsdressyr, "busande" i terrängen till mycket mer. Utmana din häst med nya utmaningar, belöna varje försök i rätt riktning och uppmuntra hästens "tänkande". Din häst kommer att älska att leka med dig. Var dock noga med att inte de grundläggande reglerna för er relation inte överskrids. :-)

ps. en liten "varning" här - många gånger ser man ryttare som t.ex lärt hästen stegra på kommando (från marken eller till häst). Om man inte riktigt vet hur hästar fungerar kan detta vara mycket farligt. Otroligt många hästar börjar använda stegringen "i tid o otid" så fort den inte vill eller förstår vad som krävs av den. Lära en häst stegra är ingen konst - konsten är istället att lära den göra det ENDAST på handhavarens kommando. Samma saker gäller även andra "tricks"....
Det finns t.ex gott om hästar som har lärt sig ex piaff el spansk skritt som sen tar till det så fort den blir förvirrad, spänd eller rädd. Den väntar alltså inte på ryttarens signal...


Nu finns det säkert flera läsare som tänker - vad svamlar hon om? Sammanfattningsvis tycker jag hästhantering mycket handlar om vilken grundinställning man har till hästen? Är det viktigaste dominans och aggression så låter antagligen ovanstående "mesigt". Min uppfattning är dock "what you give is what you get" eller "pay it forward" för att använda några engelska uttryck. Dvs vad du gör får du tillbaka... En del tycker säkert också att "det är viktigt att JAG alltid är ledare & att det är jag som bestämmer" och "missförstå mig rätt" - det tycker jag också! Frågan är istället vilken typ av ledare vill jag vara och hur jag kommer dit?? Det betyder absolut inte att man ska vara "mesig" och låta hästen göra som den vill - det handlar istället om ömsesidig respekt och tydliga gränser.

lördag 16 augusti 2014

Hästmänniskor & teori

Vet inte vad det är med hästmänniskor och teori???

Vi har en del kurser i ridning där tränaren har som krav att innan man första gången deltar som ryttare eller markdeltagande skall delta på ETT teoripass. Detta för att man skall ha fått en teoretisk bakgrund till varför man gör på ett visst sätt i ridningen.

Att man helt enkelt får ett hum om filosofi och mål med ridningen som sedan sker under kursen. Allt detta för att i möjligaste mån undvika missförstånd och "varför gör de på detta viset?"...

För förvånande många upplevs detta med teorikravet som ett stort problem?! "Jag kan inte", "jag vill inte 'offra' min tid"/har inte tid", "måste jag verkligen" osv är vanliga frågor/ursäkter. Och oftast får man en känsla av att man tycker teorin är ointressant/irrelevant. "Det är ju ridningen jag är intresserad av!" Men är det då inte bra om man har teoretisk (i alla fall någon) bakgrund till det som händer i ridhuset?

Och även om det TYDLIGT står i inbjudningarna är det ofta som en o annan försöker komma runt detta krav! Eller så väljer man helt enkelt bort kursen (se nedan) vilket jag kan tycka är synd, man vet ju inte vad man går miste om...

Personligen förstår jag inte vart detta motstånd kommer ifrån? Hur kan det komma sig att man inte anser det nödvändigt/viktigt med teori? Om man verkligen är nyfiken på något (behöver inte vara hästar o ridning) är det väl ypperligt att få en teoretisk bakgrund till praktiken? I vissa fall kan det ju dessutom vara absolut nödvändigt! T.ex om man skall dyka eller fallskärmshoppa! :-)

I ovanstående exempel är det ju inte ur säkerhetssynpunkt livsnödvändigt men varför är det så svårt att respektera ett krav från tränaren? Som antagligen uppkommit på "förekommen anledning".

Själv skulle jag aldrig drömma om att ifrågasätta ett sådant krav. Samma gäller om det förekommer markdeltagaravgift eller ej! Jag skulle aldrig försöka "planka in" på en kurs med markdeltagaravgift! Antingen deltar man (sen om man väljer att bara titta på enstaka ekipage eller alla är ointressant. Det är den enskildes beslut.) Däremot skulle jag naturligtvis ta mig en ordentlig funderare innan jag anmälde mig till kursen - Hur intresserad är jag av kursen/tränaren? Är jag så intresserad att jag vill lägga ner den tid o pengar som krävs? Men att låta enbart ett teorikrav hindra mig från att delta finns inte på kartan...

måndag 28 juli 2014

Uppvisning av School de Legerete i Hamburg

I våras så hade Philippe Karl med sina elever uppvisning i Tyskland. Philippe red sin nya häst High Noon och Sveriges Anna Wallén deltog med sin Que Halo. Anna rider en av skimlarna och har hatt (ej kubb).

Här nedan följer en något suddig video (den längre) från uppvisningen. Tyvärr så är talet på tyska :-) Skulle gärna vilja veta vad som sägs... Jag har även lagt in en kortare video från uppvisningen - denna är filmad från en bättre vinkel.

High Noon ser ibland lite spänd ut men då skall man veta att han för något/några år sen ansågs som knappt ridbar och hade en hel del synpunkter på ryttare på ryggen...




lördag 21 juni 2014

Clinic med Arthur Kottas-Heldenberg

Har för en tid sedan varit på Piteå Ridklubb i tre dagar på clinic med tidigare chefen på Spanska Ridskolan, Arhur Kottas-Heldenberg. Sett massor med fina hästar med rutinerade ryttare rida rörelser upp till snäppet under svår klass.

Herr Kottas är mkt bra med hästarna och pratar ofta om "the horse is your partner and you should keep him happy!" Han har inte riktigt alla gånger samma tålamod och ton till ryttarna! :-)

Sammanfattningsvis var dessa tre dagar mycket intressanta även om längden på dagarna gjorde det lite svårt att vara fullt koncentrerad hela tiden, hur intressant man än tycker det är.

Vad som främst slår mig är att olika tränare ibland har väldigt olika saker som de lägger vikt vid och även olika sätt att tackla diverse problem hos ryttare och/eller häst...

Jag har ju under åren satt mig in ordentligt i några system... Började med 25 år i den traditionella ridningen där jag även har en Level 2 utbildning (via RIK 2), därefter har jag studerat/ridit "fransk klassisk ridning" via Craig Stevens och Philippe Karl. Jag har även genom åren nosat på western-, akademisk- och centrerad ridning.

Alla olika system och även individuella tränare har olika saker som de poängterar och lägger vikt vid. Vad (i mina ögon) skiljer de bra tränarna från de inte fullt så bra (eller dåliga) är främst vederbörandes känsla för och behandling av hästen. Med andra ord - Hur ser man på hästen? Är den ett prestationsredskap som man förbrukar eller betyder den något mer? Hos en bra tränare är denna inställning (omsorgen om individen hästen) dessutom inte bara ord utan något man hela tiden ser i handling...

Sen kan det finnas mera tekniska olikheter mellan olika ridsystem som man som enskild ryttare får ta ställning till o förhålla sig sig till. Vad tror
JAG på och vilken linje vill jag följa? Hästar e ju fantastiskt anpassningsbara djur som vill vara oss till lags. Dessutom har de fyra ben att balansera med vilket gör att de många gånger KAN göra de krumelurer vi begär utan att balansen o förutsättningarna nödvändigtvis är optimala.

För min personliga del så har jag fastnat för den franska klassiska ridningen eftersom jag tycker att den är väldigt logisk, tar hänsyn till o respekterar hästens såväl natur som rörelsemekaniska förutsättningar. Jag kan dock även hitta guldkorn hos tränare o utövare som rider enligt andra ridsystem så länge dessa har respekt för individen hästen... Herr Arthur Kottas är definitivt en sådan tränare! Hoppas ännu fler tar chansen att se honom träna länets ekipage om han kommer tillbaka till Norrbotten.

söndag 27 april 2014

Som kontrast...

Som kontrast till nedanstående video är här en video från en clinic med Edward Gal från 2010.

Notera speciellt formen o ryttarens händer... Lyssna också på vad han säger. Intressant...

Kvalité....

Här nedan följer en youtubefilm som visar en fransk ryttarinna som rider sin Grand prix häst utan träns o bara med halsring, barbacka. HÄR kan man se exempel på avspändhet, god form, lösgjordhet och balans!

Njut!






Här nedan följer en till video med samma ryttare som jag haft tidigare på min blogg. Här kan man verkligen prata om en "happy athlete" i motsats till de flesta "crank and spank" ekipage i världseliten. Tänk om man kunde få se den här typen av ridning i tävlingsridningen...


Lite intressant är det...

Har en tid intresserat studerat bilder/film på olika "elithästar" i dressyr på Grand Prix nivå - utan sadel....

Anmärkningsvärt ofta kan man se hästar som är VÄLDIGT muskelfattiga i ryggen där ryggraden sticker upp.... Även halsens muskulatur lämnar ofta mycket övrigt att önska. I sig är ovanstående inget anmärkningsvärt inom hästvärlden - många hobbyhästar har liknande brist på muskulatur, beroende på fodring/ridning. Vad som ÄR anmärkningsvärt är att detta är hästar på vad som räknas som absoluta "toppnivå" som dessutom ofta rids "runda o djupa" och där teorin bakom är att hästen skall "få upp ryggen" och med andra ord muskla sig på ett riktigt sätt och bli stark.

Kan inte låta bli att reflektera över att hästarnas brist på muskling tyder på att det är ett visst glapp i resonemanget, eller vad säger ni?

Man kan dessutom ofta se en dip i ländryggen på dessa hästar vid ridning - det är som en kälkbacke upp mot korset bakom sadeln... Även detta tyder på en ridning som inte är optimal ur hästens synvinkel, utan tecken på att hästen inte använder sin rygg o länd på ett riktigt sätt - hur rund och djup den än går...

Det ÄR viktigt att hästen kan gå i olika form, inte minst lång och låg - men det är av största betydelse PÅ VILKET SÄTT den är lång och låg! För att man skall få avsedd verkan på hästens muskulatur måste hästen LÄNGA sin hals med nosen fram, sk "neck extension". Även i andra "former" är det av ytterst vikt HUR hästen går i den specifika formen - inte ATT den gör det...

måndag 3 februari 2014

Några "regler" ang ridning :-)

Craig har en lista på 10 punkter som gäller relationen människa/häst och ridningen. Här nedan har jag gjort en fri översättning på dessa. Håll till godo...

1. Se till att hålla hästen mellan dig och marken...
2. Irritera/förarga inte hästen...
3. Om du irriterar/förargar hästen....... sluta upp med det!
4. Hästen är starkare än du....brottas inte med honom!
5. Hästen är tyngre än du....kasta inte runt din vikt ("sitt still!")
6. Hästen är snabbare än du....försök inte vara snabbare än den!
7. Du är smartare än hästen....visa det!
8. Gör det du vill enkelt!
9. Håll det enkelt!
10. Irritera/förarga inte hästen...


I orginaltext...
Craig Stevens' ten riding rules: 1. Keep the horse between you and the ground. 2. Don't annoy the horse. 3. If you find you have annoyed the horse... stop doing it. 4. The horse is stronger than you... do not wrestle with him. 5. The horse is heavier than you..do not throw your weight around. 6. The horse is faster than you... do not try to be faster than him. 7. You are smarter than he is... act like it. 8. Make what you want easy. 9. Keep it simple 10. Don't annoy the horse.

måndag 27 januari 2014

Vad MIN häst trivs med....


Kan ibland bli lite frustrerad över alla dessa kommentarer "min häst trivs/trivs inte med ditten eller datten". Hur i all världen vet man det?

Ovanstående kommentarer hör man ofta när det gäller olika betslingar - och DÄR är det verkligen tveksamt om man kan lita på människans uppfattning om "trivs med". För vad är det som säger att en häst som inte törs gå emot ett skarpt bett "trivs" med bettet? Eller rättare sagt - är hästen lätthanterlig för att den tycker bettet är ok eller är det den för att den inte törs gå emot ett knivskarpt bett? Eller en hård hand....

Det är också vanligt att människor tror att ett problem har försvunnit bara för att man hindrat hästen från att ge uttryck för problemet...

T.ex att man snörper åt hästens mun med nosgrimmor - ibland med flera remmar - istället för att fundera på VARFÖR hästen gapar om man lättar på nosgrimman - eller "gu be vars" TAR BORT nosgrimman... Det kanske, bara kanske, finns ett skäl till att hästen gapar! (Obs! ironi - ifall någon inte förstår detta :-)

Eller att man knypplar ihop hästen med diverse "stjälptyglar" för att hästen "går emot", går över tygeln osv. Istället för att fundera på VARFÖR gör hästen ovanstående???

Hästar gör i allmänhet inte NÅGOT utan för dem fullgott skäl! Det kan vara skäl som för oss människor inte alltid är logiska eller särskilt vettiga men ur hästens synvinkel så är de alltid motiverade!

Grundproblemet tror jag dock inte är att människor på något vis avsiktligt vill skada eller göra något som är negativt för hästen - de allra flesta vill sina hästar väl! Orsaken stavas i stället OKUNSKAP - man har aldrig fått lära sig varken hur hästar fungerar eller egentligen inte heller hur vår ridning/hantering/utrustning påverkar hästen!

Och tyvärr - som när det gäller så mycket annat - är det HÄSTEN som får betala priset för vår okunnighet....