Norrbottnisk tillbakablick...

En norrbottnisk profil - Arthur Öhlund - denna gång på ridskolan i Kallax som startades av bl.a Enar Andersson

Började fundera på vad som egentligen hänt inom hästsporten i Norrbotten sedan jag började rida 1972...

En hel del saker poppade upp i minnet:
- Hjälmarna var tunna och av glasfiber (ingen stoppning) och hakbandet bara en tunn gummisnodd - om man ens red med hjälm, ridning utan var vanlig...
- 98% av alla hästar hade inga problem med att stå i spilta/uppbundna (det tillhörde hästens "potträning"
- På tävling bestod oftast "spiltväggen" av en slana fäst i väggen (detta var sällan ett problem)
- Lite senare bestod uppstallningen ibland av byggställningar där man knöt hästarna direkt i ställningen (vilket var livsfarligt för drog någon häst i ställningen kunde hela längden av spiltor svaja!)
- På vintern red man ofta i färggranna benvärmare eller skoteroverall...
- Ville man ha benreflexer på hästarna fick man sy dem själva...

Julfika i stallet i Kallax

Julaktivitet på 70-talet i Kallax utanför Luleå - jag i mitten i vagnen... Systrarna Söderqvist är de övriga.

- Min tävlingskompis och jag brukade hyra EN box på tävling och trycka in bägge våra hästar där...
- Hade man en tvåhästars transport så körde man 2 hästar i den - oavsett vikt och bil - bara man tog sig upp för backarna...
- Fång på en stor häst existerade i princip inte! Det var bara små tjocka ponnyer som fick sånt...
- Hästhandlarna Karlgren och Rönngren tog in skeppslaster med islandshästar...
- När jag började rida fanns bara två "ridhus" i länet - Bränna-Karins i Boden (nuvarande Westernfarmen) på 18x36 meter och Kiruna RKs i gamla vattenreningsverket (runt och ca 15m? i diameter)...

- Man åkte utan vidare hela norr- och Västerbotten runt för träningar och tävlingar. Det var inte alls samma "uppförsbacke" inåt/norrut som det verkar vara idag...
- Många småkommuner i länet saknade ridskolor och när de sedan startade var det utan ridhus...
- Manskapssadlar var vanligaste sadeln på ridskolehästarna...

Jag och min första häst, Liona Will.

- Bodenspelen med terränghoppning (förutom sedvanliga dressyr & hoppklasserna) var tävlingsårets höjdpunkt...
- Fälttävlan reds på Bränna-Karins anläggning...
- Det var inga större problem att hitta ridskolehästar till Ridledarkursen (dåvarande RIK 0) som gick 1.10 hoppning...
- Många red i "Flarken-ridstövlar"...
- Hade säkert ridit i 5-6 år innan jag första gången såg en inspänningstygel eller graman... Martingal var oftast det enda som (möjligtvis) användes förutom ordinarie utrustning...
- I princip ingen häst stod på fri tillgång av grovfoder. Däremot sa foderrekommendationerna under en period på 80-talet att en stor häst behövde mellan 4-6 kg kraftfoder per dag...
- Red på 70-talet en häst (som jag tävlade i dressyr) som gärna kröp några cm bakom lod - i princip hela vår träning gick ut på att få honom att flytta fram nosen för kom man på tävlIng så, fick man genomgående någon poäng lägre per bedömningsgrupp och kommentaren "bakom lod"...

Sammanfattningsvis kan man konstatera att saker förändrats - vissa saker till det bättre, andra till det sämre. Kunskap eller brist på kunskap kan få "utvecklingen" att gå i olika riktning.

Vad man också kan konstatera är att ridsporten idag har HELT andra förutsättningar! Alla kommuner i länet har ridhus och i flera fall även mer än ett (även privata ridhus). Kommunerna har satsat MÅNGA miljoner på anläggningarna. Tillgången till träningar och kurser är otroligt mycket större. Många klubbar står dock inför utmaningen att allt färre vill engagera sig ideellt (fler o fler "obligatoriska", "ideella" insatser har dykt upp i föreningarna).

Den som lever får se vilken riktning som länets (och landets) hästsport tar framöver....

Undertecknad på ridläger i Örnsköldsvik 1973, med hästen Sparta.

Bilder från samma ridläger, långritt på 5 timmar i manskapssadel... :-)